• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Scream 7 – platt med förfasande fult foto

26 februari, 2026 by Elis Holmström

Scream 7

Scream 7
Betyg 1
Svensk biopremiär 25 februari 2026
Regi Kevin Williamson

Efter en oväntat lovande nytändning med den femte Scream-filmen 2022 såg serien ut att ha fått nytt liv. Uppföljaren må inte ha nått riktigt lika långt men fungerade i all sin enkelhet med en duglig dos slakt och lite klassiska inslag av mordmysterium. Inför den sjunde delen har dock alla former av positiva adjektiv suddats ut. För den som är intresserad finns det närmast en roman att läsa om de oändliga problem som Scream 7 dragits med under sin produktion, detta redan innan den faktiska inspelningen. Förutom att ha fastnat i den mycket utdragna manusstrejken 2023 behövde projektet mer eller mindre startas om då Melissa Barrera sparkats för sin tydliga opposition mot kriget i Gaza. Detta fick i sin tur den ursprungliga regissören Christopher Landon samt Jenna Ortega att överge projektet.

Som räddaren i nöden har istället den ursprungliga filmens manusförfattare Kevin Williamson trätt in som regissör. Bakom sig har Williamson en ’’djupt imponerande bakgrund’’ vad gäller att ge instruktioner till skådespelare och att sätta samman en hel film. Detta med sin enda ynka film i rollen som regissör, nämligen mega-kalkonen Teaching Mrs. Tingle som spelade in mäktiga nio miljoner dollar i hela vida världen 1999, en tid då filmtittandet på bio var avsevärt mer hälsosamt än idag…

Och det finns ingen anledning att ställa frågor – eller ha förhoppningar, om det kan ha skett någon förändring vad gäller Williamsons förmåga att regissera. Scream 7 visar sig vara ett stycke gränslöst skräp. Det är i det närmaste tragiskt då allt den ursprungliga filmen förlöjligade och hånade nu manifesteras av den tveklöst sämsta filmen i serien. För där Wes Cravens original valde att anamma postmodern ironi och leka med förväntningarna, men också göra narr av de klyschor Craven själv ansvarade för att skapa med Terror På Elm Street, verkar Williamson ha genomgått selektiv minnesförlust och glömt bort att han själv deltog i att förakta vad han nu står som ansvarig för då han skrev första filmens manus. Där del fem och sex valde att fokusera sin berättelse genom spydig, uppkäftig samt kritisk satir kring den moderna filmindustrin, vill Williamson istället förenkla allt till något sorts embryo-stadium och därmed sänka filmens intelligens till så låga siffror att antalet decimaler lär kunna vandra tusenfalt runt jorden. Men det är inte bara filmen som är en grönsak vad gäller det intellektuella, även publiken tros vara kompletta jubelidiotier, detta då avskyvärt tröttsam repetition från tidigare Scream-filmer trycks ned i publikens halsar med samma varsamhet som då den ironiska mördaren Ghost Face kör in en kniv i buken. Det helt absurda i detta är att Scream 7 iskallt räknar med att alla som löser biljett har en encyklopedisk kunskap kring alla tidigare filmer men också verkar ha glömt bort samtliga händelseförlopp. Hur denna paradox skall fungera kan varken jag eller än mindre filmen besvara.

Manuskriptet är denna gång inte bara tamt utan rent patetiskt, detta är Scream gjort i mikrovågsungen, allt är smaklöst, helt tappat på näring och måttligt aptitligt. Där den tidigare regissörsduon Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett hade en genuin passion för filmserien som märktes av – framförallt i film nummer fem, är Williamson både ointresserad och inkompetent vad gäller att göra något som ens kan beskrivas som drägligt. Allt är dovt, fult och fruktansvärt uppenbart. Det återkommande mysteriet kring den faktiska förövaren är denna gång pinsamt självlysande och den faktiska twisten är lika tragisk som usel. För dem som hungrar efter bestialiska mord uppfylls den kvoten givetvis inte. Här finns inte en avrättning värd namnet, det är samma sömniga knivhugg och sega jakter som går på malande rutin.

Neve Campbells omtalade återkomst är i sin tur inte vatten värd då manuset är berövat på allt som kan kategoriseras som acceptabelt. Istället får vi Isabel May i rollen som hennes dotter som bjuder på en katastrofal insats, usel nog att sänka en pansarkryssare. Sedan paketeras allt med ett förfasande fult foto som är både platt och utan någon som helst flärd.

Scream 7 är en travesti som tar den lovande nystarten från fyra år sedan rakt ned i graven. Neve Campbell vägrade enligt uppgift att delta i den föregående filmen då hennes gage sades vara under all kritik, jag har svårt att tro att en helt simbassäng fylld med guld kan få henne att återvända efter detta.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Scream 7, Skräckfilm

Filmrecension: Hamnet – helt enkelt ett mästerverk

26 februari, 2026 by Rosemari Södergren

Hamnet

Hamnet
Betyg 5
Svensk biopremiär 27 februari 2026
Regi Chloé Zhao
I rollerna: Jessie Buckley, Paul Mescal, Emily Watson, Joe Alwyn m.fl.

Hamnet berättar historien om William Shakespeare och hans liv, om den kärlek och den sorg, som inspirerade honom till att skriva dramat Hamlet. Men detta mästerverk till film är mycket mer än så. Det är en skildring av hur alla kultur som skapas har sitt ursprung, sin inspiration, från människors liv och existens.

Hamlet är ett av

William Shakespeare skrev sina pjäser i huvudsak på blankvers. Detta är ett orimmat versmått som består av jambiska femfotader (tio stavelser per rad med fem betoningar), vilket gav hans dramatiska text energi, framåtrörelse och ett naturligt flyt som liknar talet.

Om William Shakespeare från Wikipedia:
William Shakespeare (tidigare även Shakspere eller Shakespear), född 1564 (troligen 23 april; döpt 26 april i Stratford-upon-Avon, Warwickshire, död 23 april 1616 i Stratford-upon-Avon, var en engelsk dramatiker, poet och skådespelare. Många anser honom vara inte bara Englands nationalskald utan också världslitteraturens främste dramatiker genom tiderna. Redan Shakespeares samtida kollega Ben Jonson sade: ”He was not of an age, but for all time” (”Han tillhörde inte bara en tidsålder, utan alla”).

Shakespeare har skapat flera av de tidlösa draman som spelas världen över. Hans draman, eller tragedier, är ofta skriva på blankvers. En av filmens många styrkor är just att de använder verser i många scener och gör dessa verser levande. Det är bra och det är starkt. Tankar om livet och existensen, om människors vilkor, behöver inte sägas med talspråk från dagens värld. Genom att låta det sägas med ett språk som är nästan 500 år gammalt ger en extra tyngd i vad som sägs. Människor idag må tro att de är moderna, men vissa saker är eviga i människans villkor.

Shakespeare skrev sina pjäser till stor del på blankvers. Blankvers är ett orimmat versmått som består av jambiska femfotader (tio stavelser per rad med fem betoningar), vilket gav hans dramatiska text energi, framåtrörelse och ett naturligt flyt som liknar talet. Men för skådespelare från dagens värld kan det var svårt att tala i blankvers på naturligt sätt, men skådespelarna i filmen gör det bra – men det spelar ingen roll att det är vers-betonat, det ger en mer tidlös känsla av det som sägs. Det som filmen till stor del handlar om är eviga, tidlösa frågor som alla kan känna igen. Vad är kärlek? Vilka former av kärlek finns? Vad är sorg? Hur överlever en förälder att förlora ett barn? Vad är kärlek till sitt jobb, till sina barn, till sin bygd?

Hamnet är en vacker film om det tidlösa i människans existens, om hur kultur alltid är skapat av människor och därför är berättelser om att leva. Helt enkelt ett mästerverk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkriitik, Filmrecension, Hamnet, Shakespeare

Filmrecension: Vi var The Ark – en film för bandets supportrar

23 februari, 2026 by Rosemari Södergren

We are the Ark

Vi var The Ark

Betyg 2
Svensk biopremiär 27 februari 2026
Regi Martin Sandin

Filmen heter Vi var The Ark – men den har mycket fokus på Ola Salo. Stina Gardell på presentationen av vårens svenska filmer poängterade att hon aldrig följt bandet och hon visste inte vem som vem. Då undrar jag ju varför hon förutsätter att publiken gör det
Filmen är producerad av Stina Gardell (Mantaray Film) i samarbete med Kristofer Åkesson.
Medlemmarna presenterades aldrig, som om regissören förutsätter att publiken känner till samtliga. Så visst: en viktig del av filmens målgrupp är givetvis bandets supportrar. Men alla andra då?

Filmen pendlar mellan att skildra bandets början och därefter stort fokus på när de slog igenom och sedan den tredje delen: återföreningen 2022. En bra dokumentär berättar något som trots fokus på en sak ändå kan kännas allmängiltigt och säga något om samhället eller livet, existensen. Jag känner inte att denna film/dokumentär egentligen talar om något som många kan ta till sig. Den talar inte om band eller musikgrupper i vidare perspektiv.

För mig är intrycket också att mycket är slarvigt skildrat och förstås (inte alls oväntat då Stina Gardell är med som producent) är det mycket fokus på Ola Salos inställning till politik. Stina Gardell är aktuell i vår med en ännu mer politisk film: Demonstranterna – att döma av det jag såg på vårpresentationen tar den tydlig ställning för en bestämd sida i det politiska spektrer i dagens samhälle.

Inte heller när det gäller musiken är denna film något som var någon större upplevelse för mig. Några få låtar återkom och upprepades.

Vi var The Ark är helt klart en film skapad för bandets och Ola Salos supportrar. Oss andra ger den inte så mycket.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Film, Filmkritik, Filmrecension, Ola Salo, Stina Gardell, the ark

Filmrecension: Grannfejden – en varm dramakomedi om orättvisor i samhället

23 februari, 2026 by Rosemari Södergren

Grannfejden

Grannfejden
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 februari 2026
Regi Ulf Malmros
I rollerna: Robert Gustafsson, Kjell Bergqvist, Ida Hallqvist, Tuva Novotny, Ida Langhammer, Johan Östling, Björn Ling med flera

En bra film ska beröra. Det gör Grannfejden. Det går inte att låta bli att känna med de olika karaktärerna. Grannfejden är en varm dramakomedi om orättvisor i samhället, om mobbning och vad som får rädda människor att sparka på den som är lägre rankad, om korrumperade politiker som fick applåder av premiärpubliken i biografen i Solna. En nästan fullsatt biosalong bland många denna premiärfredag då filmen gick upp på många biografer runt om i Sverige.

Med fyra folkkära svenska skådespelare, Robert Gustafsson, Kjell Bergqvist, Ida Hallqvist, Tuva Novotny i de fyra huvudkaraktärerna drog filmen förstås en stor publik. Med tanke på hur premiärpubliken i salongen applåderade tror jag att filmen kommer att dra en stor publik. Visst, det är en komedi och därmed är en del scener något överdrivna, men det är själva byggstenarna i komedier som ser fungerar så. Men trots allt känner säkert de flesta av oss igen händelserna. Att människor med makt i ett samhälle kan utnyttja sin ställning för att vinna något är inget okänt fenomen. Och att det är lätt för den men makt att sparka nedåt, det har nog många upplevt och sett ske i verkligheten.

Berättelsen börjar med att Hanna (spelas av Hallqvist), en influenser på sociala medier flytt från stan för att gömma sig hos sin syster på en mindre stad på värmländska landsbygden för att komma ifrån en pinsam händelse. Hanna flyttar in hos sin syster Emma som jobbar stenhårt på kommunen som kommunikatör. Emma är lovad att hon har chans att få fast jobb.

Samtidigt som Hanna återvänder till hembygden för att slicka sina sår och få stormen att bedarra flyttar ex-statsministern Stefan Carlsson (spelas av Kjell Bergqvist) i en herrgård i staden. Bredvid huvudbyggnaden på herrgården ligger ett litet torp. Den som bor i torpet har ingen toalett eller dusch och har därför ett kontrakt som säger att han/hon/hen får duscha i herrgården. Invånaren i torpen, Harry Flodman (spelas suveränt bra av Robert Gustafsson) är en udda figur som hela sitt liv fått höra att han inte duger något till. Han utnyttjas av många i bygden som lurar honom. Harry Flodman är duktig på praktiska saker och är bra på att laga fixa avlopp som det är stopp i. Han hjälper många men får oftast inget betalt och om han får så är dt långt under vad han har rätt till. Den lokala butiken hjälper han ofta och då får han typ några kakor som lön för sitt jobb eller en oxfilé som är ändå går ut samma dag.

Ett stort skäl att filmen fungerar så bra är skådespelarna Robert Gustafsson och Ida Hallqvist och deras vänskapsrelation är fint skildrad och trovärdig. Kjell Bergqvist är rolig som den något kluvna före detta statsministern. De flesta karaktärer är begripliga och mänskliga även om de agerar med människans sämre sidor.

Det var roligt att se att publiken var så blandad med både unga och äldre. Filmen kan beröra och säga något till alla åldrar.

Lite bakgrundsfakta om regissörens Ulf Malmros från wikipedia:
Ulf Malmros växte upp i Molkom i Värmland.
…
Malmros började vid tretton års ålder göra amatörfilmer. Han flyttade senare till Stockholm för att gå Dramatiska Institutets tv-utbildning.[3] Hans första långfilm var Ha ett underbart liv (1992) och han har sedan dess regisserat och skrivit en mängd filmer och tv-serier. Han har två gånger vunnit Guldbaggepriser, dels för regin av Tjenare kungen (2005) och dels för manuskriptet till Bröllopsfotografen (2009).

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Ulf Malmros

Filmrecension: Yalla Parkour – minnen och sorg vävs samman med energisk kamp för en framtid

18 februari, 2026 by Rosemari Södergren

Göteborgs filmfestival 2026

Yalla Parkour
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 februari 2026
Regi Areeb Zuaiter

En dokumentär om minnen, sorg och längtan till Gaza och olika sätt att hantera ett liv långt därifrån. En fascinerande dokumentär som inte känns helt färdigklippt. Med mer bearbetning och mindre fokus på privatlivet skulle det blivit ett mästerverk. Konsten att skapa handlar ofta om att vara personlig men inte privat.

Sorg efter sin mamma och minnet av mammans leende och saknad av sitt ursprung i Gaza gör att Areeb Zuaiter, en palestinsk filmskapare i USA, får kontakt online med Ahmed, en ung parkour-atlet i Gaza. De samtalar online i många år och Ahmed spelar upp en mängd videoklipp han gjort från sina och hans vänners parkour-övningar i Gaza. Det är häpnadsväckande hur gymnastiska och viga han och hans vänner är. Vilken kroppskontroll de har. Men det är samtidigt mycket skrämmande hur farliga övningar de gör. Skulle de falla fel skulle de dö på en sekund.

Vi bjöds in till ett samtal online mellan Ahmed och Areeb där de har kontakt via videosamtal i många år. Areeb minns sin mamma och speciellt har en fest på stranden i Gaza fastnat i henne minne. Areeb känner en stark längtar dit. Hon känner att hennes mammas leende försvann när de lämnade Gaza. Ahmed däremot längtar och drömmer om att få lämna Gaza. Det finns ingen framtid i Gaza, menar han.

Filmens styrka är samtidigt dess svaghet. Vi får se en hel del ruiner, som förmodligen är efter bombningar. Vi får se Ahmed och hans parkour-vänner klättra och slänga sig ut från olika höga ruiner medan de gör volter i luften. Men varför det är ruiner får vi aldrig reda på, det lämnas åt vår egen slutledningsförmåga. Gaza har varit i centrum för många konflikter genom åren. Det är fascinerande och samtidigt skrämmande att se hur farligt de unga männen lever. Deras livsfarliga utmaning av fysikens gränser blir en slags motståndsrörelse mot krig och konflikter, ett sätt att överleva som ung i ett härjat land.

Yalla Parkour hade världspremiär på på DOC NYC – där den vann juryns stora pris – och har därefter bland annat belönats med publikpris på både Berlinale och Nordisk Panorma.

Något som skrämmer mig lite är att när Ahmed och hans många vänner gör parkour eller över huvudtaget träffas och gör något är det bara pojkar och män som är med. Inga flickor, inga kvinnor. Kvinnor syns i stort sett bara när det Ahmeds mamma pratar med honom över video eller när en mamma följer med en skadad son till barberare och då är mammorna täckta av olika former av slöjor. Det är inget jämställt samhälle vi ser skildrat. Men vi får se unga människor som kämpar för att hitta ett sätt att överleva och det är imponerande att följa Ahmed och hans vänner. Lite mindre fokus på det privata och det hade varit en av årets starkaste dokumentärer. Minnen och sorg vävs samman med energisk kamp för en framtid.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Gaza, Yalla Parkour

  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 193
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: The Bride – harmlös, tafatt och ointressant säck med potatis

The Bride Betyg 2 Svensk biopremiär 6 … Läs mer om Filmrecension: The Bride – harmlös, tafatt och ointressant säck med potatis

Filmrecension: Operation Bäver – årets hittills mest underhållande och roliga film

Operation Bäver Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Operation Bäver – årets hittills mest underhållande och roliga film

Filmrecension: Romería – ärlig, mänsklig och fri från klyschor

Romería Betyg 4 Svensk biopremiär 13 … Läs mer om Filmrecension: Romería – ärlig, mänsklig och fri från klyschor

Välskrivet blottläggande exekveras med oerhörd precision – Romantiken av Lumor i gästspel på Folkteatern

Manus och regi: Oskar … Läs mer om Välskrivet blottläggande exekveras med oerhörd precision – Romantiken av Lumor i gästspel på Folkteatern

40 år vid flygeln – stort intresse för Robert Wells jubileumsturné

Robert Wells firar 40 år som artist – … Läs mer om 40 år vid flygeln – stort intresse för Robert Wells jubileumsturné

House of Possibilitas bjuder in till dansant komedi om geniet och dämonerna

Den 8 mars bjuder House of Possibilitas … Läs mer om House of Possibilitas bjuder in till dansant komedi om geniet och dämonerna

Östersjöfestivalen 2026 bjuder in till ett stjärnspäckat program och ny chefsdirigent

Nordens största festival för klassisk … Läs mer om Östersjöfestivalen 2026 bjuder in till ett stjärnspäckat program och ny chefsdirigent

Internationell stjärnglans och svensk debut i Puccinis La Bohème på Opera på Skäret 2026

Opera på Skäret har nu offentliggjort … Läs mer om Internationell stjärnglans och svensk debut i Puccinis La Bohème på Opera på Skäret 2026

Recension: Retroglans utan risk – Bruno Mars spelar säkert

Bruno Mars - The Romantic - Betyg … Läs mer om Recension: Retroglans utan risk – Bruno Mars spelar säkert

Missa inte dessa filmer på Tempo Dokumentärfestival 2026

Starka, berörande möten med intressanta … Läs mer om Missa inte dessa filmer på Tempo Dokumentärfestival 2026

Kvartett med strålande kemi erbjuder egentillverkad groove och ömsinta ballader – Hard Bop Tango av Lexingtone

lexingtone Hard Bop Tango … Läs mer om Kvartett med strålande kemi erbjuder egentillverkad groove och ömsinta ballader – Hard Bop Tango av Lexingtone

Teaterkritik: I bomullsfältens ensamhet – helt enastående, träffar rakt i vår brinnande samtid

I bomullsfältens ensamhet Av … Läs mer om Teaterkritik: I bomullsfältens ensamhet – helt enastående, träffar rakt i vår brinnande samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in