Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Om det oändliga – ett mästerverk om mänsklighetens tillvaro på gott och ont, i smått och stort

by

Om det oändliga
Betyg 5
Svensk biopremiär den 15 november 2019
Regi Roy Andersson
Filmlängd 76 min

Ett mästerverk om mänsklighetens tillvaro. Om det lilla och det stora, med humor och konstnärlig fingertoppskänsla.
Frågan är om inte Roy Andersson är den största svenska filmregissören genom tiderna.

Vi får följa med på en resa genom mänsklighetens uttryck, på gott och ont. Där är olika karaktärer, olika scener, en del hör ihop andra är självständiga – men allt binds samman av temat: “Människan och det oändliga”.

Roy Andersson går skickligt i Brechts fotspår. På en svensk scen i Stockholm går ju nu en uppsättning av Brechts Tolvskillingsoperan som i stort sett bryter mot allt Brecht står för (den föreställningen är mycket underhållande vilket inte är samma sak som att vara typiskt Brecht). Roy Anderssons Om det oändliga är går mycket tydligare i Brechts fotspår. Brecht ville att den som går på teater (i det här fallet film) ska vara medveten om att det är film/teater, handlingen ska inte dra in betraktaren så till den grad att hen helt associerar sig med karaktärerna. Pjäsen/filmen får gärna vara underhållande men samtidigt seriös och publiken ska efteråt gå hem med känslan av att ha upptäckt något nytt och känna lust att förändra saker. Allt detta uppfyller Roy Andersson med råge med Om det oändliga.
Brecht är inte den enda av de stora drama-teoretikerna Roy Andersson förknippas med. Jonathan Romney från Screen Daily har skrivit om Roy Andersson och filmen:
… Andersson has been so consistently committed to honing down his unique brand of melancholic tragicomedy that even Samuel Beckett would have to tip his hat to him in mournful admiration.

Den som sett tidigare filmer av Roy Andersson, och speciellt den senaste (En duva satt på en gren och funderade på tillvaron) känner igen hans speciella filmiska uttryck med stilenliga foton med mycket stillhet och där det som sker och sägs tangerar det absurda. Det både roligt, mycket träffsäkert och mörkt på en och samma gång. Vi får möta en präst som lider svårt för han har börjat förlora sin tro på Gud, vi får möta en servitör som häller ut rödvin på en vit duk där en högst otrevlig fet man sitter och läser tidningen och helt nonchalerar servitören, vi för se föräldrar sörja sitt barn vid en kyrkogård, vi får se en man grubbla över varför hans ungdomsvän lyckats doktorera, vi får se Hitler i bunkern innan han tar livet av sig, vi får se en besegrad här ta sig fram i kylig snöbygd till internering i Sibirien, en kvinna vars klack går av på ena skon – livet i stort och smått.

Den centrala scenen för mig är lite drygt in i mitten av filmen där två unga människor sitter i ett kalt rum. Den unge mannen läser om energier och säger att allt är energi. Människor också och ingen energi kan ta slut utan allt fortsätter i det oändliga. Det bara ändrar form. Jag är mycket nyfiken på denna scen och skulle gärna vilka prata med Roy Andersson om just denna scen. Dessa tankar, teorier, om att allt är energi återfinns både hos naturvetare, kvantfysiker och inom new age-området. De andligt intresserade uttrycker samma sak om många vetenskapsmän.

Roy Andersson vann Silverlejonet för bästa regi vid årets filmfestival i Venedig för Om det oändliga. Om jag hade suttit i juryn hade jag röstat för att den fått pris som bästa film dessutom. Jag skriver helt under på vad David Ehrlich uttryckt i IndieWire:
You give Roy Andersson 76 minutes, and he’ll give you the universe.

Filmrecension: Beats – magiskt och hotfullt, vackert och fult – allt på en gång

by

Beats
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 september 2019
Regi Brian Welsh

En elektrifierande film om den elektriska musikscenen, om att vara ung och vilja göra uppror och om kärlek till musiken. Snyggt fotograferad i svartvitt. Fotot gör att det känns äkta, som om vi är med där det händer då rave var hett och drog i många ungdomar.

Handlingen utspelar sig i Skottland undre 1990-talet då den brittiska regeringen inför en lag som förbjuder människor (syftar främst på ungdomar) att samlas kring musik där rytmiska trummor är utmärkande. Musiken är givetvis högst påtaglig filmen igenom med band som The Belleville Three, Carl Craig, Leftfield, The Prodigy, Lee ‘Scratch’ Perry, Plastikman, LFO, Hudson Mohawke och Orbital.

Shanner och Johnno är två unga män som bor i samma, fattiga och slitna område. De har varit vänner sedan barnsben och nu är de på väg mot olika håll i livet. Lorn Macdonald som Shanner och Cristian Ortega som Johnno är fantastiska unga skådespelare. Vi lär se dem i fler filmer. Shanner är tuff och kaxig, på ytan, en streetsmart överlevare men ändå lojal och under den tuffa ytan är han både känslig och ledsen. Hans utgångspunkt i livet är inte den bästa. Han är arbetslös och bor tillsammans med sin äldre kriminelle bror Fido som misshandlar honom. Johnno är däremot på ytan både blyg och försiktig men innerst inne stark och tuff. Johnno bor med sin mamma och yngre bror och styvfar Robert som är polis.

Att Johnnos styvfar är polis krånglar till tillvaron både för Johnno och styvfadern när Johnno hittas med en grupp som olagligt samlats kring en högtalare med musik. De andra ungdomarna vill inte att Johnno ska följa med på rave, han kanske skvallrar till sin styvfar. För styvfadern är det oerhört generande att hans styvson hittas i ett sådant sammanhang.

Johnno är på väg att flytta med sin familj. Hans styvfar och mamma har fått tag på ett boende i ett finare område. De har krav och förväntningar på att Johnno ska sköta sig och avancera inom sitt jobb. Hans mamma och styvfar är inte alls förtjusta i att Johnno umgås med en person som Shanner, som de betraktar som avskum.

En dag exploderar allt. Shanner har fått tag på en inbjudan till en riktig ravefest och han övertalar Johnno att följa med, som ett sista äventyr tillsammmans. Det blir magiskt och hotfullt, vackert och fult – allt på en gång. Beats är en uppväxtskildring som träffar rakt in i hjärtat. En film där det går att känna med alla karaktärerna, alla är mänskliga och trovärdiga. En helt underbar film om att vara ung och det känns som att den äldre generationen inte begriper vad det handlar medan den äldre generationen vill skydda de unga från att hamna i missbruk och annan som kan förstöra deras liv.

Filmskaparen Steven Soderbergh som slog igenom 1989 med den unika filmen Traffic, Sex, lögner och videoband har producerat.

Filmrecension: Quick – filmen om den största svenska rättsskandalen

by

Quick
Betyg 3
Svenks biopremiär 20 september 2019
Regi: Mikael Håfström

En film om Sveriges största rättsskandal.
När Thomas Quick erkänner mord efter mord är polisen nöjd. När han döms för åtta mord kan han betraktas som Sveriges värsta seriemördare. Polis och åklagare har uppfyllt sin uppgift och allmänheten är nöjd, liksom anhöriga till mordoffren. Problemet är bara ett – alla erkännanden är osanna. Fabricerade av polis och utredares tryck och Thomas Quicks vilja att vara till lags. Belöningen för Quick blir ökad tilldelning av de ångestdämpande läkemedel han brukar.

När journalisterna Hannes Råstam och Jenny Kûttim börjar undersöka morden och ta kontakt med Quick visar det sig att hela historien är en stor rättsskandal. Filmen grundar sig på Hannes Råstams bok ”Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare.” Filmen visar den grundliga research som utförs och om hur bevisen kan plockas ner ända till minsta förmodade benbit. Framför allt visar den hur Quick manipuleras att erkänna genom ledande frågor.

Trots många utmärkta skådespelare i alla roller är det ändå David Dencik som Quick som ger ett bestående intryck. Hans lite trevande samtal och artiga kontaktlöshet förklarar mycket. Råstam (Jonas Karlsson) och Kûttim (Alba August) har mer traditionella roller likt utredare i många polisserier.

Filmen är genomarbetad men lite för lång och tappar tempot ibland. En illustration till att all research tar lång tid? Att historien är känd i förväg minskar spänningen och filmen tänder inte.
Alla övertramp som sker i rättsmaskineriet och på Säters sjukhus är precis de man har förstått ska ske. När man ser exteriören från Säters sjukhus ryser man. Men med en sådan otrolig historia kunde det ha blivit en mer spännande film. När verkligheten är så galen önskar man att filmen hade tagit vara på dramatiken. En större rättsskandal är svår att tänka sig och filmen är välgjord men tyvärr alltför nedtonad.

Filmrecension: Josefin & Florin

by

Josefin & Florin
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 september 2019
Regi: Ellen Fiske och Johanna Karlberg

När singelmamman Josefin börjar tala med den unga killen Florin, som sitter utanför mataffären och tigger, anar hon inte vad som skall hända. Åtta månader senare gifter de sig, lyckligt nykära. Trots skillnader i ålder, nationalitet och kultur uppstår kärlek. Livet är romantiskt och båda är lyckliga. Men vardagen kommer med sina krav och kulturskillnader är inte alltid så lätta att överbrygga.
Florin är romsk rumän och hans familj i Rumänien har krav att han skall hjälpa dem med pengar. Familjen antar att han tjänar mycket pengar nu när han bor i Sverige. De förstår inte att han inte har inkomst. Josefin är förstående men inser att det måste bli ett stopp.
Kontakten med det svenska samhället är inte lätt. Florins besök på SFI för att lära sig svenska är ett svårt steg för en kille som arbetat med händerna och aldrig har studerat. När Florins pappa och bröder kommer på besök tar Josefin det mesta med gott humör men när han försvinner till Rumänien blir förhållandet satt på prov.

Filmen är en skildring av ett äktenskap med många utmaningar. Att två personer älskar varandra skildras äkta men att även hur relationen har problem. Josefin är både stark och kär, men också 6-barnsmor och hon mognar under filmen. Omgivningens reaktion på deras förhållande nämns bara i förbigående. Till exempel kallas deras hus
”Lilla Rumänien”. Man hade gärna velat se mer hur de blev bemötta i samhället. När tiggare bara diskuteras som ett kollektivt problem och man glömmer att alla är människor och individer blir det här en viktig film. Eventuella fördomar man har med sig till biosalongen smälter inför Florins sneda leende och hans bekymrade funderingar.

En dokumentär om två personer som möts i kärlek och vågar satsa på den.

Filmrecension: Ad Astra – en yttre och en inre resa

by

Ad Astra
Betyg 4
Regi James Gray
Svensk biopremiär 20 september 2019

En mäktig rymdfilm med Brad Pitt som får beröm av många internationella filmkritiker för sin roll som astronauten Roy McBride som far till solsystemets yttersta gräns för att söka efter sin far, Clifford McBride (spelas mycket bra av Tommy Lee Jones). Clifford McBride skickades ut på uppdrag att leta efter former av intelligent liv i universum men har varit försvunnen i tre årtionden.

Trots det storslagna perspektivet med rymdtemat är det en film som lika mycket handlar om nära relationer, det är en far-son-berättelse, som ibland blir lite för söt. Men att spegla universums storhet och de existentiella frågorna i en nära relation har sina poäng samtidigt.

Trots att Brad Pitt hyllas så för sin roll blir han emellanåt lite för mycket en Rambo i rymden, då han löser problem som uppstår lite för enkelt och lite för snabbt. Världen det utspelade sig i var tankeväckande men Brad Pitt var för mycket av actionhjälte för att det skulle bli riktigt medryckande.

Gillar du science fiction och rymdfilmer som berör frågorna kring existensen kommer du säkert att gilla den här även om den inte kommer upp till samma mästerliga nivå som Interstellar är det en sevärd film som sätter igång funderingar kring vad liv är och vad människor är.

I och för sig är filmen delvis spretig. Den är djupt filosofisk, den är fylld av action, den har vackra rymdbilder, fina närbilder (fotot av den hyllade svenske Hoyte Van Hoytema), den handlar om mänsklig psykologi och far-och-son-förhållandet. Å andra sidan gör det filmen bredare och djupare. Den hade förlorat på att bara vara action eller bara filosofisk. Nu skildrar den både en yttre och en inre resa.

Rymden är i extra fokus i år då det är femtio år sedan de amerikanska astronauterna, Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins, landade på månen med Apollo 11 som var den första bemannade rymdfärden som landade på månen, höjdpunkten i NASA:s Apolloprogram och en milstolpe i rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen. Sedan dess har det skapats flera storfilmer som utspelas i rymden, flera som ligger mer åt äventyrsformatet. Med Ad Astra tar regissören James Gray plats bland de filmskapare som gjort mer än så, som skapat en rymdfilm som handlar om de existentiella frågorna.