Filmrecension

Filmrecension: De Gaulle: Frihetens röst – äntligen en fransk syn på den amerikanska insatsen under andra världskriget

27 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

De Gaulle: Frihetens röst
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 oktober 2026
Regi Antonin Baudry

En uppfriskande skildring av andra världskriget sett ut fransk synvinkel där den annars så dominerande amerikanska historieskrivningen ifrågasätts.

Detta är den andra storfilmen av två Charles de Gaulle och andra världskriget. I den första – som Kulturbloggen recenserat här – kollapsar Frankrike och dess regering ger upp då de tyska nazisterna ockuperar landet. General de Gaulle flyr till London och är en av de få som vägrar ge upp och ensam mot alla tar han en stor risk och samlar några andra fransmän som liksom han inte vill ge upp och försöker övertyga världen om att slaget om Frankrike varken är över eller förlorat.

I denna andra film, De Gaulle: Frihetens röst får vi följa den franska frihetskampen under de sista åren av andra världskriget och vi får också se hur de Gaulle börjar agera mer politiskt klokt. Det är en stor ögon-öppnare att se de fula spelet av USA med den amerikanska presidenten Roosevelt i spetsen. Om filmen berättar det verkliga förhållandena visar de att USA hade långtgående planer på att efter andra världskriget göra Frankrike till en delstat eller lydstat under amerikansk flagg. Denna berättelse har många jag känner som växt upp i Frankrike känt till men i svenska skolor har nog aldrig detta kommit fram. Där har de allierade med USA i spetsen fått all ära för att de tyska nazisterna förlorade andra världskriget.

Också denna andra film är liksom den första en fascinerande och berörande film om att stå för sin övertygelse och tro på sitt lands rätt att vara ett fritt land. Dessa två franska mastodontfilmer avslöjar tillsammans historiens kraft som politiskt vapen.

Det är några långa krigsscener i ökenlandskap som delvis är långdragna men samtidigt mycket välgjorda och intressanta på en mörkt sätt, förstås. Att se konkret hur krig dödar och hur detta dödande gick till under 1940-talet är både obehagligt och ruggigt realistiskt.

Jag såg att Aftonbladet skriver om den första filmen att den berättas ur franskt perspektiv och inga andra synvinklar visas.

Det känner jag är på tiden att den franska synvinkeln nu förs fram. Den har inte berättats tidigare utanför Frankrike. I västvärlden och Sverige i synnerhet har den amerikanska propagandan fått styra. Att USA faktiskt ville ha Frankrike som sin lydstat och att USA inte ville att Frankrike skulle få vara en självständig nation har inte avslöjats av alla amerikanska storfilmer som hyllar den amerikanska inblandningen i andra världskriget.

Denna andra film är spännande och mäktig.

Filmrecension: Flyktdjur – mörkt och jämngrått

27 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Flyktdjur
Betyg 2
Svensk biopremiär 29 oktober 2026
Manus Mikael Palm och Henrik Vikander
Regi Mikael Palm

En film med höga ambitioner som inte riktigt lyckas. I ett pressmeddelande om filmer står det:
Vad händer med relationerna till människorna vi älskar när vi inte klarar av att möta våra egna känslor? Ett lågmält drama om relationer, identitet och människans längtan efter
förändring.

Jag tycker inte denna film lyckas förmedla det som är dess intention. Lågmält stämmer dock, men det lågmälda tar över så mycket att det blir svårt att engagera sig eller förstå sig på någon av filmens karaktärer. Filmens skapare har nog medvetet utelämnat en del för att vi ska tänka och känna själva men det blir inte helt lyckat. Det är för mycket som är oförklarat

Duktiga skådespelaren David Fukamachi Regnfors spelar en ung man, Karl, som bor i en stor herrgård tillsammans med sin flickvän flickvän Nathalie (Cia Bosse). Det är lite trist att se David Fukamachi Regnfors i en roll där han mest ska gå runt med stenansikte då jag sett honom många gånger på teaterscener och sett hans breda register.

Karl och Nathalie deltar i ett tystnadsläger. Denna retreat med långa meditationspass skildras orealistiskt. Det är klart att det finns väldigt många olika sätt att arrangera läger där människor ska meditera och göra allt i några dagar under tystnad. Men då jag varit med på många olika sådana är denna överdrivet filmad som om det är någon slags sekt. Det är också svårt att som tittare känna eller se vad som väcks inom Karl. Det är också rörigt att veta vad som ska vara ”den verkliga” händelsen och vad som är fantasi. Det finns flera filmer som skildrar människor som pendlar mellan fantasi och verklighet och som gör det bra och starkt. Här är allt väldigt mörkt och jämngrått.

Ett litet, litet plus får filmen dock för en hel del suggestiva foton och för duktiga skådespelare. Men det räcker för att orka engagera sig i handlingen som inte når fram riktigt.

Filmrecension: Sense and Sensibility – förförande vacker, helt enkelt oemotståndlig

27 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Sense and Sensibility
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 oktober 2026
Regi Georgia Oakley
I rollerna Daisy Edgar-Jones, Esmé Creed-Miles, Bodhi Rae Breathnach, George MacKay, Caitríona Balfe, Herbert Nordrum, Fiona Shaw, Frank Dillane m.fl.

Välgjord filmatisering av Jane Austen älskade roman Förnuft och känsla (Sense and Sensibility). Det finns flera tidigare och dessutom tv-serier. Att se denna nya filmatisering är förmodligen ett måste att se för alla Jane Austen-fans. Denna nya i regi av Georgia Oakley är välgjord, har fint foto och duktiga skådespelare. Den bryter inte någon ny mark i tolkningen, vilket jag inte tycker behövs. Arvet från Jane Austen förvaltas väl. Vi vet vad vi ska försjunka i när filmen startar, två timmar och tolv minuter av romantisk tidsförflyttning till Jane Austens värld.

Vi får följa tre systrar med fokus på de två äldsta och deras relationer till någon de är förälskad de. De två systrarna är olika, den ena är förnuftig och styrs av logik med den andra är full av känslor som gärna bubblar över. Och när de möter uppförsbackar och utmaningar i kärlekslivet tvingas de att lära sig av varandras styrkor.

Livet för kvinnor var annorlunda under 1700-talets slut, tiden som skildras i romanen och filmen. Jane Austens roman Förnuft och känsla gavs ut år 1811 och handlingen utspelas under 1790-talet. Men också människor idag kan relatera till vissa delar av kärleksrelationernas utmaningar som att våga stå för sina känslor, våga öppna sig och framför allt om relationer mellan systrar eller syskon. Vi är kanske inte fullt så moderna som vi tror eller så finns det något som förenar 1700-talets människor med dagens människor.

Det är en charmig berättelse om kärlek och systerskap, med två duktiga skådespelare, Daisy Edgar-Jones och Esmé Creed-Miles, i huvudrollerna. Vacker och underhållande och för att njuta av filmen behöver ingen ha läst boken eller sett tidigare filmer. Självklart kommer de som ser allt av Jane Austen att bedöma filmen efter andra riktlinjer men jag tänker att filmen måste bedömas helt utefter sina förutsättningar. Den står för sig själv och är förförande elegant och berörande. Helt enkelt oemotståndlig.

Filmrecension: Clayface – originell och oförutsägbar och väldigt spännande

24 oktober, 2026 by Linou Gertz

Clayface
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 oktober 2026
Regi James Watkins

I vad som började som en ursprungsidé från moderna skräckmästaren Mike Flanagan, som skrev ursprungliga manusversionen och pitchade den för Warner Bros, med inspiration från Batman: The Animated Series tvådelade avsnitten ”Fear of Clay” fick senare se sig omarbetas av Hossein Amini (som bland annat skrivit manuset till Drive) och regisseras av James Watkins (Eden Lake, Speak No Evil) istället för Flanagan som blev upptagen med den hyllade Prime Video-serien Carrie och nya Excorcist: Martyrs som då alltså lämnade ifrån sig stafettpinnen. Den nya manusförfattaren och regissören har tidigare jobbat tillsammans på tv-serien McMafia. Det är dock oklart vad som är Flanagans ursprungliga idéer och visioner, men min gissning hamnar på att den hade haft ännu mer betoning på skräckelementen än den faktiskt fick nu.

I huvudrollen har vi Tom Rhys Harries (The Gentlemen, White Lines) som skådespelaren Matt Hagen som under en utenatt låter sig förföras av maffiabruden Theresa, spelad av Ruby Spear som slog igenom i serieversionen av The Gentlemen och nu också fått en framträdande roll. Deras lilla droginducerade fling slutar i trångmål när bossen Markos Szabo, spelad av ingen mindre än svensken David Dencik, konfronterar honom och förstör hans ansikte och liv fullständigt. Vilket får Matt att söka upp en så kallad alternativ läkare som mot bättre vetande injicerar nanorobotar för att återställa hans hud och ansikte. Vilket till en början går bra, tills det totalt faller ihop igen. Vilket Matt löser med en ännu större dos, den här gången en överdos, och resultat blir minst sagt blandat. Beroende på tankar och känslor tycks hans ansikte ändras och för en skådespelare som spelar en skådespelare är det väl lätt att tänka att det är en slags metafor för skådisars ”många ansikten” och gestaltningar – samtidigt som det här också är en direkt fysisk funktion – men kanske också en metafor för de många masker vi alla bär med oss och använder vid olika sociala behov och situationer. Det blir lite boddy horror som exempelvis The Substance.

Läkaren Caitlyn, spelad av Namoi Ackie som senast hade storroller i Blink Twice och Mickey 17, kommer lite för nära Matt och det blir suddigt vad hon gör som läkare och som privatperson. Hon är förlovad med polisen John – spelad av Max Minghella som kanske är mest känd som Commander Nick Blaine i The Handmaid’s Tale men också medverkade i serien Industry – som både tampas med den tunga kriminaliteten i Gotham och sina känslor för sin flickvän han är orolig för kommer för nära sin patient. Han försöker också reda ut den korruption som Markos breder ut över staden med mutor och hot om våld. Exempelvis blir det lite komiskt när han ger komplimang till sin chef för den guldklocka han bär – ofta använd som symbol för girighet och korrupta chefer som egentligen inte ska ha råd med sådan lyx, men de säger inget mer än så eller drar det vidare utan det landar i den antydningen. Mer behövs nämligen inte.

Mycket speltid går åt Matt och hans personliga resa och att komma underfund med sitt liv efter att ha förlorat kändisskapet och sin skönhet. Den som förväntar sig en vanlig superhjältefilm kommer nog bli besviken då det är mer fokus på drama och personlig utveckling än action och snabba fighter. Men för oss som sedan länge fått suphjälte-fatigue är denna nytänkande skildring varmt välkommen och den hämndhistoria som ändå berättas är originell och oförutsägbar vilket gjorde att den ändå kändes väldigt spännande och kanske inte traditionellt läskig men ändå fanns rötterna av skräck kvar där i förevädningen att tappa kontrollen över vem en är och kan tänkas göra för hämnd oberoende av tidigare relation. Obesvarad kärlek och vad den kan göra med oss stångas huvudkaraktären med också ända in i det öppna och obehagliga slutet. Det landar bra men jag hoppas inte det blir en serie filmer som till sist vattnar ur det nya egna greppet helt.

Filmrecension: Smugglaren – en unik dokumentär

22 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Smugglaren
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 oktober 2026
Regi Sylvelin Måkestad

En dokumentär som är så skickligt berättad att den nästan känns som ett drama istället. Den ger en inblick i hur det är att växa upp med i ett land som varit i krig och med en pappa som varit soldat. Det är en mycket intressant dokumentär där vi får följa Lisbeth, en kvinna som bor i Sverige men kommer från Finland och hennes pappa var med i kriget mot Ryssland. Detta har hon burit med sig som ett tungt bagage hela livet och nu ger hon sig av på en så kallad terapiresa.

En terapiresa är en slags gruppresa i Finland för män och kvinnor som haft en pappa som varit med i kriget. Bussen tar dem till olika platser som haft betydelse under kriget och de resande lär känna varandra och får nya bekanta och ibland vänner som varit med om liknande upplevelser och de kan dela med sig av hur de känner och känt.

För Lisbeth är det första gången hon är med på en sådan terapiresa. Men flera av deltagarna har gjort samma busstur flera år, en del i många år. Lisbeth har dock en uppdrag hon ålagt sig själv under resan. Hon ska ta sig till en vapenhandlare och försöka få tag på en revolver som hennes pappa hade med sig i kriget. Hon upplever att hennes pappa fast han gått ur tiden talat till henne och vill att hon ska hämta revolvern.

Lisbeth har precis blivit pensionär då hon bestämmer sig för att ge sig iväg på detta uppdrag. Hon har bestämt sig att hon ska hitta pistolen som hennes far riktade mot sig själv år 1940, men som han misslyckades att ta sitt liv med. Vapnet försvann och blev med tiden en mörk familjelegend.

Lisbeth visar sig vara både tuff och vågar gå sin egen väg. Hon lär sig skjuta samtidigt som hon hämtar råd ibland med telefonsamtal med en kvinna som kallar sig häxa och som drar runor för att ge henne råd längs vägen. Råden är ofta sådant som ökar Lisbeth mod och tro på sig själv.

Filmen vann pris som Bästa nordiska dokumentär på Nordisk panorama.
Juryns motivering
Juryn blev enhälligt djupt imponerad av denna film, som utforskar ett fortfarande smärtsamt kapitel i Europas historia vid gränsen mot Ryssland och följer en enastående huvudpersons äventyrliga sökande efter försoning. Genom sin subtila elegans, lekfullhet och det genuina förtroendet mellan regissören och hennes medverkande växer en ovanlig skildring av beslutsamhet och kärlek fram, berättad genom ett enastående foto – filmen har lämnat ett bestående intryck på oss. Priset för Bästa nordiska dokumentär går till Smugglaren av Sylvelin Måkestad.

Filmen handlar förstås om en hel del som sägs mellan raderna, under ytan. Det är en form av försoningsresa med pappan och med sådant som var tungt under uppväxten.

Det finns i delar filmen som jag är lite missnöjd med att regissören inte tar upp. Varför får vi inte veta om Lisbeth någon familj. Har hon något eller några barn? Ofta när man får barn blir deras liv och att vara till stöd för dem viktigare än att gräva i sina föräldrars liv. Jag tror filmen skulle vinna på att låta oss få veta lite mer om hennes privatliv och vad hon gjort tidigare i sitt liv. Delvis haltar berättelsen på grund av saker som hålls hemligt för oss tittare. Fotot är enastående och mycket av resan med terapibussen är unikt att få följa med på.

Filmrecension

Footer

Om oss