Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Triangle of Sadness – rolig, absurd, tragisk, tankeväckande

by

Triangle of Sadness
Betyg 5
Svensk biopremiär 7 oktober 2022
Manus och regi Ruben Östlund
I rollerna ser vi Harris Dickinson, Charlbi Dean, Woody Harrelson, Zlatko Buric, Vicki Berlin, Henrik Dorsin, Dolly De Leon, Iris Berben, Sunnyi Melles och Oliver Ford Davies

En underbar dissekering av det kapitalistiska västerländska samhället. Ett lustmord på den rika överklassen. Jag går ut från salongen helt omskakad. Ruben Östlund skärskådar och granskar vårt samhällssystem där klyftan mellan de rika och den stora arbetande massan är gigantisk och därför också har helt olika liv. Triangle of Sadness är absurd och komisk, men trots att vissa scener verkar överdrivna sätter sig skrattet i halsen.

Filmen vann Guldpalmen, det finaste priset i filmfestivalen i Cannes 2022. Därmed blev Ruben Östlund tvåfaldigt vinnare av Guldpalmen. Fem år tidigare vann han med The Square.

Vi följer ett ungt par, modeller och influencer, Carl (Harris Dickinson) och Yaya (Charlbi Dean), som hänger ihop kanske mest för att de båda har nytta av att synas tillsammans. Eller så finns det kärlek, det är osäkert, både dem och vi som ser filmen. De får följa med gratis på en en lyxyacht tillsammans med miljonärer, vänliga vapenhandlare och en marxistisk sjökapten (Woody Harrelson). Där får vi se en skarp, delvis absurd, men egentligen väldigt realistisk skildring av de gigantiska klyftorna mellan de rika och arbetarklassen i det moderna kapitalistiska samhällssystemet.

En talande scen är när den äldre hustrun till den stenrika ryssen badar i en bubbelpool, uppassad av en ung kvinna i serveringspersonalen. Plötsligt inser den rika ryskan hur orättvist det är att hon själv kan ligga i badet och njuta medan personalen inte får bada. Hon bestämmer att all personal ska bada. Eftersom hennes man är så rik att han kan köpa lyxbåten kan ingen sätta emot. Att mitt i allt stök med allt som ska fixas inför kvällens kaptensmiddag tvinga ut all personal att bada – det gör att jobbet bara blir ännu stressigare för de anställda. En metafor för hur de rika och mäktiga många gånger bara ställer till det när de vill ge något till de fattigare och mindre mäktiga.

En katastrof slår också till mot lyxresan och vi får se en spyscen utan like. Scenen kan verka överdriven och en slags dissekering av överklassen. Jag ser ovädret som en metafor för vart mänskligheten tycks vara på väg mot, klimathotet. De slöseri som världens rika och för den delen också medelklassen står för banar definitivt vägen för klimatförändringarna.

Ruben Östlund vrider och vänder på könsroller och begrepp om vem som har makten och varför. Allt avslutas på en öde ö där hierarkierna i kampen om överlevnad vänds upp och ned. Plötsligt är det andra egenskaper som avgör vem som får makten.

Det finns mycket att fundera på och prata efter att ha sett filmen. Ruben Östlund ger inga tydliga svar. Han visar på det absurda i den kapitalistiska västvärlden men visar också på svårigheter att hitta ett alternativ. Han ställer frågor kring vad människor är. Är vi av naturen drivna av viljan att dominera andra? Vem har rätt att dominera och bestämma?

Triangle of Sadness är rolig, absurd, tragisk, tankeväckande. En stark film som skruvar och vrider och vänder på könsroller, makt och hierarki.

Filmrecension: Hilma – spännande om Hilma af Klint som feminist, konstnär och andlig sökare

by

Hilma
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 oktober 2022 och visas från mitten av november på Viaplay
Regi och manus Lasse Hallström
I rollerna Lena Olin, Tora Hallström, Lily Cole, Catherine Chalk, Rebecca Calder, Maeve Dermody, Tom Wlaschiha, Jazzy de Lisser, Anna Björk, Adam Lundgren, Martin Wallström, Emmi Tjernström, Jens Hultén

Hilma af Klint målade non-figurativ konst många år tidigare än Kandinsky som hyllas som den moderna konstens förgrundsgestalt. Konsthistorien har fått skrivas om nu när Hilma af Klints konst erkänts. Liksom Vincent van Gogh slog hon igenom stort först efter sin död. Lasse Hallströms film berättar om henne både som den feminist hon var då hon genomskådade männens privilegium att skapa konst och samtidigt skildras hennes liv som medium och andlig sökare och det liv hon fick leva i smyg: tillsammans med en annan kvinna.

Hilma af Klint var långt före sin tid. Världen var varken redo för hennes konst eller hennes andliga sökande eller hennes livstil. Jag tycker Lasse Hallström lyckas bra med att balansera mellan dessa tre teman. Skildringen av Hilma af Klint känns mycket ärlig och nära.

Den spiritualistiska konstnärsgruppen ”De fem” bildades av Hilma af Klint; i filmen spelas gruppens andra fyra kvinnor av Lily Cole, Catherine Chalk, Rebecca Calder och Maeve Dermody. Hallström har fått med en rad duktiga skådespelare, också små biroller har spännande skådespelare som Adam Lundgren, Martin Wallström och Jens Hultén. Kul att se Tom Wlaschiha som antroposofins grundare Rudolf Steiner. Wlaschiha har medverkat i både Game of Thrones och Stranger Things. Huvudrollen som Hilma i olika åldrar delas av Hallströms fru Lena Olin och parets dotter Tora Hallström, som här gör filmdebut. Att låta mor och dotter spela Hilma i olika åldrar fungerar bra, tycker jag.

Filmens handling utspelar sig till största delen under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, vilket var en oerhört spännande tidsperiod då de traditionella, konservativa religionerna och kyrkorna utmanades av vetenskapliga framsteg. Då växte det fram nya alternativa förhållningssätt till de existentiella frågorna, som spiritualism, spiritism, teosofi, frimurare med mera, med mera. Människor som sökte i dessa alternativ samlades ibland i olika grupper och organisationer och hemliga eller slutna sällskap.

Det finns en uppsjö av spännande livsöden att berätta om från den esoteriska och ockulta rörelsen. Kanske Lasse Hallström kommer att gräva vidare eller någon annan filmskapare? Jag tänker på sir Arthur Conan Doyle som skrivit om Sherlock Holmes. Arthur Conan Doyle var ett stort namn inom utvecklingen av spiritualism eller Helena Petrovna Blavatsky, känd som Madame Blavatsky som grundade teosofin. Andra spännande personer vars liv som jag tror skulle vara intressanta att se filmatiserade är Arthur Edward Waite och Pamela Colman Smith från Golden Dawn som skapade den tarotlek som idag inspirerat hundratusentals tarotlekar. Eller berättelsen bakom Thoth Tarot och de som skapade den: Frieda Harris och Aleister Crowley skulle bli spännande berättelser. Andra intressanta livsöden är Madame Lenormand som Lenormandleken blivit uppkallad efter eller det skotska mediumet Daniel Dunglas Home som reste världen runt och höll seans. Eller varför inte en film om systrarna Fox i Hydesville, New York, som anses vara grunden till att spiritualismen grundades. När spiritualismen växte fram i England innebar den ofta att kvinnor fick framträdande roller, ja också kvinnor ur arbetarklass kunde bli medium. Ofta var den spiritualistiska rörelsen samtidigt engagerad i sociala frågor och engagerad i fackföreningsrörelsen i England. Från den svenska spiritualistiska historien sticker det fysiska mediet Ernst Broberg ut. Ja det finns en hel del för den som vill gräva fram spännande berättelser.

Alltid när vi ser en film och bedömer den beror vårt omdöme och känsla efter att ha sett filmen på vår egen livserfarenhet och kunskap. För den som känner till Hilma af Klints konst finns det många hänvisningar och intressanta detaljer att notera i filmen och minst lika mycket finns det för den som är intresserad av spiritism, spiritualism, mediumskap och teosofi, för att inte prata om antroposofin där skildringen av Rudolf Steiner är riktigt rolig, en liten spark mot mäns förmåga att bli dyrkade men också en skildring av hur mänskligt det är att förvänta sig alldeles för mycket av en hyllad andlig ledare. Hilma är en engagerande film som känns äkta och nära och som ger upphov till tankar och funderingar kring liv och existens.

Filmrecension: Our Happiest Days – saga och verklighet i argentinskt drama om föräldrar och barn

by

Our Happiest Days
Betyg 3
Originaltitel: Nuestros días más felices
Visas på Panoramica – Stockholms latinamerikanska filmfestival
Regi Sol Berruezo Pichon-Riviére

Vacker och filosofisk film från Argentina med talande bildspråk. Om att åldras och om att ta hand om sina föräldrar, i en fantasifullt paketerad film.

Filmens distributör berättar om handlingen:
Agatha, som är 74 år gammal, vaknar en dag upp i en åttaårig flickas kropp. Hennes son, som bor kvar hemma, hör av sig till sin syster, Agathas självständiga dotter, som återvänder till familjehemmet för att läka sår som lämnats öppna.

Sydamerika har en rik tradition av fantasifulla berättare som väven in magiska händelser i handlingen och låter realism och fantasi mötas på ett fascinerande sätt som kan öppna våra ögon. Denna film berättar på ett fantasifullt sätt om ålderdom och familjeförhållanden. Att mamman plötsligt förvandlats till en liten flicka är en uppenbar metafor för när vuxna barn måste ta hand om sina gamla föräldrar. När föräldrarna blir svaga som barn. Samtidigt som det är ett ämne som många kan känna igen har filmen en svaghet: Den är lite för förutsägbar. Det finns många berättelser med samma budskap.

En sorglig del i berättelsen är den vuxne sonen som aldrig vågat leva sitt eget liv utan bott kvar hos sin mamma. Det är en egen berättelse nästan och sonens frigörelse blir lite för klichéartat berättad. Men trots mina betänkligheter tycker jag filmen är sevärd. Den visas på Panoramica , den latinamerikanska filmfestivalen i Stockholm, som också har ett utbud online. Jag hoppas det blir en biopremiär på svenska biografer efter filmfestivalen också.

Filmens regissör, Sol Berruezo Pichon-Riviére, medverkade 2021 i Panoramica med sin debutfilm Mamá, mamá, mamá och återvänder nu till festivalen med sin andra långfilm Our Happiest Days som inviger den 8:e upplagan av Panoramica.

Filmrecension: Tusen timmar -imponerande musikfilm

by

Tusen timmar
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 september 2022
Regi Carl Moberg
I rollerna Anders Manley, Anders Manley, Alba August, Kenneth M Christensen och Jesper Lohmann.
Senhösten släpps filmen på AppleTV, Youtube store, SF Anytime med flera.

En film fylld av bra musik och handlar om Anna, en ung dansk kvinna från Köpenhamn som drömmer om framgång med sitt band. Musiken är lika viktig i filmen som bild och handling. Musiken är en del av handlingen. Filmen är fylld av skandinaviska band och artister som medverkar med antingen sång eller skådespel. Utöver det är filmmusiken kryddad med stora band som Noah & the Whale och The Gaslight Anthem.

I centrum för handlingen står Anna som hinner fylla trettio under berättelsens gång. Hon jobbar inom någon form av hemtjänst eller personlig assistent och på fritiden satsar hon stenhård på bandet, på drömmen om att jobba med musik. Just nu bandet är på väg att få en stor chans att få vara förband till en stor artist här något tragiskt som tar bort möjligheten.

Under ytan handlar filmen också om kärlek och relationer. Ett tag bor Anna i ett kollektiv i Berlin där hon är tillsammans med Robert, en man som verkar vara något äldre än henne och som är etablerad musikproducent. Han vill dock inte hjälpa Anna med hennes karriär. Där får vi ingen förklaring till varför, egentligen. Vi får tolka det som vi vill. Och hur hon träffade Robert och vad som hände sedan får vi inget svar på heller. Det är ett ovanligt sätt att berätta på som gör mig nyfiken på att se mer från filmens regissör Carl Moberg.

Filmens styrka är också dess svaghet. Berättelsen är långt ifrån övertydlig. Tvärtom. Ibland gör den stora hopp och jag som tittare får fylla i vad jag tror har hänt där emellan. Det kan jag ofta tycka är bra, vi som tittare blir delaktiga i berättelsen. Men samtidigt är det flera luckor som man gärna skulle sett ifyllda.

Filmen är producerad utan stöd från filminstituten och bygger istället på passion och idealism och är skapad med små medel. Trots de små resurserna har filmmakarna verkligen ribban högt och har duktiga skådespelare i rollistan med bland annat Alba August. Musiken är en av filmens stora styrkor och gör att jag kommer att se denna film fler gånger. Imponerande.

Tusen timmar hade premiär i officiella sektionen på Roms internationella filmfestival i oktober 2021. Den har därefter visats på ett flertal filmfestivaler runt om i världen, bland annat Tallinn Black Nights. Senast vann den priset bästa spefilmfilm på Barnes filmfestival i London.

Tusen timmar – officiell svensk trailer from Carl Moberg on Vimeo.

Filmrecension: Leva tills jag dör – gripande film om rätten att åldras och leva

by

Leva tills jag dör
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 september 2022
Regissörer: Gustav Ågerstrand, Åsa Ekman, Oscar Hedin Hetteberg & Anders Teigen
Producenter: Marina-Evelina Cracana & Oscar Hedin Hetteberg

Om livet, om glädje och sorg och samhörighet och om att få åldras med värdighet. En gripande film om det som borde vara självklart: Att åldras inte ska göra att människor ställs åt sidan. Att alla borde få känna att man lever och utvecklas också när krämpor gör kroppen blir allt mer osmidig. Filmens distributör skriver om denna dokumentär:
Leva tills jag dör är en berättelse om att försöka försonas med livets slut, och göra det med humor, värme och flaggan i topp. Filmen utmanar vår bild av vad äldreomsorgen kan vara … och vad den kan bli.

Vi får följa människor som bor på Kyrkbyn, ett äldreboende tio kilometer söder om Stockholm. På detta äldreboendet strävar personalen efter att låta de äldre ha kul, få ta egna beslut och att de ska känna att boendet är deras hem och familj. Vi får komma nära ett gäng som tillsammans skrattar, skojar, gråter och tar vara på sin ålderdom.

Berättelsen fokuserar framför allt på Monicas och Ellas vänskap. Monica som jobbar på boendet är en aktivitetscoach som fortfarande sörjer sin bortgångna mormor och Ella är en 99-årig boende utan egna barn. De får en tät relation där de har har roligt tillsammans och kan tala öppet och ärligt som nära vänner om livets med- och motgångar i att åldras och vårdas i livets slutskede.

Livet består av både glädje och sorg och det får vi följa på ett sätt som känns äkta och verkligt. Det känns hoppfullt att det finns äldreboende som kan fungera på detta sätt. Jag hoppas denna dokumentär kommer att visas för alla som arbetar inom vård och alla politiker på alla nivåer. Ja egentligen borde alla se den. Min erfarenhet är att det brister en hel del i Sverige när det gäller rättigheter för de äldre.

Filmen känns väldigt ärlig och den tar upp den stora existentiella frågan om liv och död. Hur vi kan leva fast vi vet att döden närmar sig.

Min mamma ville absolut inte på några villkor flytta till ett äldreboende. Jag hade svårt att förstå henne då men idag när jag själv vet att vi alla åldras har jag tänkt på frågan och inser att jag inte heller vill bo tillsammans med så många andra människor, spå nte ens ett äldreboende där de äldre blir bemötta som vuxna, som på Kyrkbyn. Jag är alldeles för mycket en människa av stort behov av integritet och egentid. Men många är annorlunda än jag och när de börjar tappa ork och kroppen inte orkar så mycket tror jag många gärna vill bo tillsammans med andra. Det viktiga är att våga ta upp ämnet, att börja fundera på hur man vill ha det när man blir äldre och att vi alla tillsammans, som bildar samhället, ser till att vi har de äldreboenden som låter äldre människor känna att det lever.

Filmen känns viktig. Det råder rätt stor diskriminering av äldre människor i Sverige. En människa är fortfarande vuxen när den blivit gammal och har krämpor och kanske måste ta sig fram med rullator eller i en rullstol.

LEVA TILLS JAG DÖR | Trailer (svenska) from Film and Tell on Vimeo.