Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: A Samurai in Time – en film som har allt: spänning, värme, romantik och oväntade vändningar

by

A Samurai in Time
Betyg 5
Svensk biopremiär 11 juli 2025
Regi Junichi Yauda

Ibland dyker det upp en film som har allt: spänning, komedi, värme, romantik och som tar upp existentiella frågor, moralfrågor och vänskap och sätter igång tankar kring film och realism och vad berättelser är och gör med oss. En film som kretsar kring frågan om vad kultur betyder för våra liv. A Samurai in Time är en film som överraskar och har oväntade vändningar och är långt ifrån förutsägbar. A Samurai in Time vann pris som bästa film på Japanese Acacemy Awards 2025 (Japans Oscarsgala) och av mig får den stående ovationer. Det är en sådan film som både värmer hjärtat och får mig att skratta och som har full fart och spänning och eftertänksamma scener i en mästerlig kombination.

Under Edo-perioden i Japan stred samurajer på liv död – en del var trogna shogun, andra ville ha en annan ledare för landet. Under en kamp på liv och död under Edo-perioden träffas en samuraj av en blixt och slungas genom tiden och vaknar upp på en modern filminspelning av en samuraj-TV–serie. Samurajen är förvirrad, förstås. Saker ser inte riktigt ut som det brukar göra men ändå ser han människor som liknar samurajer.

Efter några snurriga situationer får samurajen jobb som stuntman vid inspelningar av samuraj-filmer. Han inser att han förts till en tid mer än hundra efter sin egen egentliga livstid. Sakta börjar han förstå hur livet ser ut i den tid han vaknat upp till. Men han avslöjar inte för någon att han är en äkta samuraj som förflyttats i tid.

Yuko är en ung, pigg och ambitiös regiassistent som drömmer om att bli regissör. Hon tar sig an samurajen och hjälper honom att navigera genom filminspelningar och i nutiden.

Denna berättelse är helt fantastisk, fylld av välgjorda spännande actionscener med samurajsvärd och fint skådespel men också många många scener om människors relationer. Allt är så välspelat av en lång duktiga skådespelare.

Filmen ger många tankar och är som det står i filmens pressmeddelande: En unik pärla.

A Samurai in Time skapades till minne av Seizo Fukumoto, Japans främsta kirareyaku, en stuntman vars jobb är att dö spektakulärt på film, som dog över 50.000 gånger framför kameran och spelade den tyste samurajen i Last Samurai (2003).

Det var inte helt väntat att filmen skulle ta hem priset för bästa film i Japan. Den hade premiär i augusti 2024, först med en liten release endast i Tokyo, men den blev snabbt så populär att den fick bred distribution över hela Japan. Nu har filmen haft över 700.000 biobesökare i Japan. Den har också vunnit ett flertal publikpriser på olika internationella filmfestivaler. Och den har definitivt vunnit mitt hjärta, Jag kommer att se den flera gånger. Och jag kommer att hålla utkik efter regissören Junichi Yauda. Jag förväntar mig att det kommer fler mästerverk av denna regissör.

Filmrecension: Mohikanen – skrämmande aktuell film om hur maffian går hand i hand med myndigheter och kapitalet

by

Mohikanen

Mohikanen
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 juni 2025
Regi Frédéric Farucci

En skrämmande aktuell film om när kapitalet går hand i hand med maffian och polis och andra myndigheter. Joseph är en av de sista getherdarna på Korsikas kust. Han får besök av maffian som kräver att han ska sälja sin mark. Joseph vägrar och då kommer maffian tillbaka för att helt enkelt döda honom, vilket inte är så lätt som de tror. Istället blir maffians utsände yrkesmördare dödad av Joseph, i självförsvar. Men att det är i självförsvar är inget som hjälper Joseph som inser att han måste fly, måste hålla sig gömd. Polis och myndigheter samarbetar med maffian och samhällets rikaste som vill exploatera kusten på Korsika.

Varför Joseph egentligen säger nej till att sälja är inte helt klart. Han vill bara inte. Förmodligen trivs han med sitt liv och att ta hand om sina getter, att sitta på klipporna, omgiven av sina getter och betrakta havet.

Ett minus för filmen som samtidigt är en styrka är just att vi inte får allt förklarat. Vad tänker Joseph egentligen? Däremot har han en brorsdotter som är aktiv på sociala medier och som lyckas få stor uppmärksamhet för Joseph och hans flykt och kamp mot maffian och kapitalisterna. Joseph blir mer och mer en symbol för motståndskampen mot exploateringen av kusten. Han får namnet Mohikanen bland allmänheten och han har många supportrar.

Det är ovanlig film då de personer som oftast skildras som rebelliska ledare brukar vara bra talare och samla stora skaror för att lyssna på dem. Men inte Joseph. Han är tystlåten och tar inte så mycket initiativ utan mest flyr och håller sig gömtd. Det är fascinerande hur hans urgamla yrke lever sida vid sida med nutidens sociala medier och turisternas fester på Korsika på stränder och barer.

Fotot ger en enorm upplevelse som blir som en förstärkning av handlingen. De stora vidderna, havet, naturen, getterna – något ursprungligt som försvinner mer och mer för de exploaterande storfinansernas intresse av att skapa turistplatser för en rik överklass medan ursprungsbefolkningen tvingas iväg.

Filmen sätter igång tankar kring Sverige och hur gängkriminaliteten i Sverige börjar påminna om maffiastrukturer i länder som Italien och på den franska ön Korsika. Ännu har inte de kriminella gängen i Sverige lyckats liera sig med makten som på Korsika. Mohikanen är en skrämmande aktuell film om hur maffian går hand i hand med myndigheter och kapitalet på Korsika och delar av Italien. Hoppas det går att stoppa utvecklingen av gängkriminaliteten i Sverige så vi inte hamnar i samma situation.

Filmens styrka är hur den skildrar hur gammalt och nytt lever sida vid sida och att inte allt förklaras utan vi får själva känna in hur vi vill tolka en del. Och ett stort plus för fotot.

Filmrecension: F1® The Movie – sanslös åktur med för övrigt en makabert usel fogmassa

by

F1® The Movie
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 juni 2025
Regi Joseph Kosinski

Sportfilmer har sällan kunnat bryta sina berättarmässiga och strukturella trender som kunnat identifieras genom årtionden i filmer som Chariots Of Fire eller den förkastligt dåliga The Blind Side. Det handlar om att övervinna omöjliga odds, att få sitt hårda arbete belönat och att nå drömmen om att vara världsbäst med integriteten i behåll. Att tematik och dramaturgi återkommer i genrer är varken ovanligt eller ens fel, det är snarare en fråga om hur hela paketet iscensätts och presenteras. Motorsport verkar dessutom ha blivit vad boxningsfilmer var för filmindustrin då klassiker som Rocky och Tjuren Från Bronx anlände inom ett spann på fyra år. Vi har sett alltifrån Niki Lauda, striden mellan Ford och Ferrari samt den hiskeliga Gran Turismo.

Därmed finns det ett behov för F1 och regissören Joseph Kosinski att utmärka sig, tydligt demonstrera varför det behövs ytterligare en film som sätter snabba bilar och uppkäftiga förare i centrum. Men att förvänta sig något vidare narrativ från Kosinski är detsamma som att förvänta sig hälsosam mat på en amerikansk snabbmatskedja. Sedan långfilmsdebuten med Tron Legacy har Kosinski tydliggjort sina färdigheter – och icke färdigheter. Kosinski besitter en otrolig känsla för det visuella, han skapar moderna inramningar som gör att hans filmer ter sig närmast futuristiska. Han har också en stark känsla för att presentera teknik och maskiner vad gäller det visuella, det är som att han har en närmast ohälsosam fascination för mekanik.

Men trots mer än ett årtionde i branschen har Kosinski inte lärt sig att addera någon som helst själ eller personlighet till sina filmer. Förutom Top Gun Maverick där Tom Cruise lyckades tillföra lite passion och livsglädje, är Kosinskis filmer lika döda och kalla som en högteknologisk fabrik. Saker som personregi, emotionell intelligens eller ens omsorg för något som kan benämnas som mänskligt finns inte. F1 är tyvärr inget undantag och ännu en gång så är berättartekniken under all kritik. Trots en magisk ensemble med Brad Pitt i spetsen samt Javier Bardem och den lysande Kerry Condon så verkar Kosinski genuint ointresserad av allt som inte är kall teknologi. Pitt klarar sig på sin – ofta underskattade, scennärvaro medan Bardem flänger runt i desperation med en karaktär och ett manuskript så pass tunt att det kan ta sig under en hermetisk tillsluten dörr. Med sig har Kosinski också manusförfattaren Ehren Kruger vars meriter inkluderar ’’grandiosa projekt’’ som ett antal av Michael Bays Transformers-uppföljare och den amerikanska remaken av The Ring. Detta leder till att F1 dras med dialog och patos så pass banalt att man kan fråga sig om en trasig AI skrivit det hela. De sekvenser som är menade att avancera romansen och relationen mellan Pitt och Condon kan redan nu klassas som något av det värsta som skådats, detta då de båda tvingas kämpa med verbal smörja som tangerar att vara hälsofarlig.

Filmens övergripande moral gällande att unga – givetvis av en etnisk minoritet, bör hålla mun och lära sig av alfahannar som besitter de mest tradiga maskulina troper är svidande tondöv i det nuvarande politiska klimatet. Detta förstärker känslan av att Kosinski antingen inte bryr sig eller inte förstår mänsklighet överhuvudtaget. Humor eller självdistans är det inte heller tal om, något som gör att de närmast otaliga klichéerna som haglar över tittaren framstår som en ren förolämpning.

Eftersom värme, mänsklighet och någon som helst personlighet uteblir finns det dock utrymme för en sak. För precis som förr är Kosinskis tekniska färdigheter imponerande. Då det kommer till att starta motorer och bränna gummi är F1 spektakulär. Detta är tveklöst de bästa racingscenerna som någonsin iscensatts, med ett makalöst foto som förmedlar den totala frenesin – som är att köra bil i över trehundra kilometer i timmen. I ett par scener känns det som att se på en ren actionfilm då bilar duellerar om positioner och då varje kurva blir en övning i att övervinna döden. Tillsammans med Hans Zimmers bombastiska och pulserande musik är allt som utspelar sig på racingbanan storslagen underhållning.

Tyvärr så är det inte mycket värt då allt som inte involverar avgaser och hastigheter hör hemma på en jättelik kalkonfarm. F1 må briljera då motorer skriker och publiken tas på en sanslös åktur, allt däremellan kan endast jämställas med makabert usel fogmassa.

Filmrecension: Draktränaren – en nästintill perfekt familjefilm

by

draktränaren

Draktränaren
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 juni 2025
Regi Dean DeBlois

Det fanns skäl att lägga ansiktet i händerna då en spelfilms-version av Draktränaren presenterades. Precis som med andra adaptioner av älskade animerade filmer är det per automatik alltid tal om ett visst mått av fantasilöshet och hungrande efter att fylla fickorna för överbetala chefer på några av världens största mediaföretag.

Denna version av Draktränaren må ha måttligt uppriktiga intentioner vad gäller den initiala idén från filmbolagen Universal och Dreamworks, men det faktiska genomförandet är raka motsatsen. Draktränaren årgång 2025 är en närmast perfekt familjefilm som lyckas bevara och – i många fall, utveckla konceptet från originalfilmen.

I en tid då majoriteten av de mest populära animerade filmerna tycks härstamma från Pixar, Disney eller Illumination lyckades den ursprungliga Draktränaren karva ut en given plats bland dessa kolosser. Den framgångsrika första filmen resulterade i två lyckade uppföljare och serien är numera en hörnpelare vad gäller animerade filmserier. Tillskillnad mot majoriteten av andra adaptioner som önskar att göra om animerade karaktär till kött och blod har en stor del av det ursprungliga teamet följt med. Regissören Dean DeBlois regisserade och skrev den ursprungliga trilogin och är nu tillbaka som kapten för skutan. Ett beslut som kunde ha resulterat i en smärre härdsmälta då DeBlois har begränsad kunskap utanför animerad film. Men istället för att kännas trevande, osäker eller cynisk tycks DeBlois och alla inblandade vara religösa i allt som har med Draktränaren att göra.

Den snabba – aningen udda, men charmiga humorn har inte bara överförts, den fungerar bättre här än i originalfilmen. Detta genom en helt ypperlig rollbesättning med den unga förmågan Mason Thames i huvudrollen som lyckas att personifiera och kanalisera den oerhörda sympati och empati som huvudpersonen Hiccup besitter. Trots stor produktion med minutiöst välarbetade kostymer och kulisser finns det ett väldigt jordnära och genuint handlag som gör att filmen inte känns som en industriell produkt utan som en hundraprocentigt uppriktig film som önskar skapa äventyr och komik.

För det är i skådespelet och humorn som filmens sanna styrka ligger. Draktränaren har ett hiskeligt högt tempo där tittaren kastas mellan scener, humor och drak-action. Allting leder till att filmen känns ungdomlig, frisk och livlig något som är alltför frånvarande i de många kapsejsade adaptionerna av Disneys Snövit eller Skönheten och Odjuret.

Det är som att DeBlois upptäcker sin egen film på nytt, likt hur en musiker kan finna ny kraft och vitalitet i lastgammalt och sönderspelat material. Exempelvis har det visuella genomgått en radikal förbättring, Draktränaren från 2010 är idag inte någon vidare vacker film att beskåda, det är tämligen primitiv teknik och ett utseende som passar bättre som en tecknad tvserie en lördagmorgon kontra den stora vita duken. Detta är något som DeBlois råder bot på här, Draktränaren är en ypperlig visuell upplevelse som känns både påkostad och personlig. De vackra isländska landskapen som får emulera den fiktiva ön Berk ser fantastiska ut och förmedlar naturskönhet men också en känsla av fara och äventyr.

Sedan kommer kanske den största överraskningen, nämligen Gerard Butler. Den vanligtvis certifierade clownen gör här kanske sin bästa roll någonsin. Precis som DeBlois har Butler följt med i steget från animation till spelfilm, något som fungerar förvånansvärt bra. Här lyckas Butler faktiskt skapa en karaktär som känns någorlunda levande, dessutom visar han upp en god komisk timing.

Draktränaren gör inte många fel men ett par måste ändå belysas. Några av filmens mest centrala sekvenser mellan Hiccup och draken Toothless då de blir ett i luften som drake och ryttare saknar – märkligt nog, den oerhörda laddning och emotionella förlossning som scenen vill förmedla. Sedan är beslutet att mer eller mindre behålla drakarnas exakta utseende utan modifikation också problematiskt. Mer animaliska och ödleliknande kreatur ter sig betydligt bättre än Toothless – med sitt stiliserade utseende, som inte passar in i de realistiska miljöer som nyttjas som kuliss. Utöver det har filmen emellanåt en aningen för aggressiv klippning som inte låter ett par nervpirrande scener att verkligen andas.

Allt som allt är Draktränaren en enastående familjefilm som visar på uppriktighet, entusiasm men framförallt humor, något som är livsviktigt i dessa tider.

Filmrecension: The Ugly Stepsister – blodet sprutar när skönhetsidealen attackeras

by

The Ugly Stepsister
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 juni 2025
Regi Emilie Blichfeldt

En annorlunda version av Askungen, med mycket blod och andra kroppsvätskor och annat som är äckligt att se. Jag förstår mig inte på denna genre, body-horror. Vad är det intressanta med att i närbild se blodiga scener som gör att jag mår illa? Ja vi är alla olika och det är förstås därför det finns en publik för denna film också.

Handlingen berättas framför allt utifrån Elvira, vi följer handlingen ur en av de elaka styvsystrarnas perspektiv. Elvira är inte alltigenom elak, hon är själv ett offer för sin mammas planer. Elvira är däremot mesig och har inte mod att på något sätt sätta sig emot allt hon utsätts för. Elvira är inte vacker enligt de traditionella skönhetsidealen och hon utsätts för smärtsamma ingrepp för att förvandlas till en åtråvärd kvinna bland adelsmännen och mest av allt för att bli intressant för prinsen.

Filmen går till storms mot ytliga skönhetsideal som gör att kvinnor utsätter sig för riskabla plastikoperationer – ett ideal som också kan ge ätstörningar.

Filmens regissör Emilie Blichfeldt förklarar att The Ugly Stepsister är inspirerad av såväl bröderna Grimms i sig rätt brutala version av Askungesagan som hennes personliga kamp med sin kroppsuppfattning:
– Jag vill framkalla såväl empati som obehag och inspirera publiken till att reflektera över sin uppfattning om, och förhållande till, skönhet.

Elvira och hennes syster Alma flyttar till en fin herrgård tillsammans med sin mamma som gift sig med en adlig änkeman som har en dotter, Agnes (Thea Sofie Loch Næss, Ondskan), som blir deras styvsyster. Agnes är naturligt vacker, både inifrån och utåt. Men Agnes pappa dör strax efter bröllopet och Agnes måste då leva med sin styvmamma och styrsystrar. Systrarna är inte speciellt elaka utan det är mamman som är vidrig. Men allt ställs på sin spets när landets prins Julian (Isac Calmroth, Ondskan) bjuder in alla adliga unga kvinnor till en bal. Prinsen ska utse sin fru under balen. Elviras mamma bestämmer att Elvira ska utföra flera hemska ingrepp för att bli attraktiv.

Agnes däremot bryr sig egentligen inte om att gifta sig med prinsen, hon är förälskad i en annan ung man. Men för styvmamman är Agnes ett hot mot hennes planer för Elvira. Agnes förpassas till tjänstefolket.

Jag är inte den enda som har svårt för den här filmens blodiga och slaskiga scener. Midnattsvisningen av The Ugly Stepsister på Sundance-festivalen blev omtalad bland annat för att en av besökarna spydde under den. Filmen ses som ett effektivt inlägg i debatten om den ständiga pressen på kvinnor att alltid vara perfekta. Men för min del blir det för mycket, för övertydligt.

Filmens regissör Emilie Blichfeldt har flera gången tidigare tagit sig an problemen med skönhetshets genom debattartiklar och kortfilm. På sätt och vis har väl alla filmer någon sorts budskap, mer eller mindre dolt. Visst, sagan om Askungen är i sig liksom många sagor ganska brutala och grymma, men hur skräckfyllda de är beror på hur de framförs och hur berättelsen fokuserar på det äckliga och det blodiga. För mig blev det för mycket för att det skulle vara njutbart.

Emilie Blichfeldt säger i ett pressmeddelande:
– Budskapet är kanske inte så väl dolt i filmen, men inte på bekostnad av bioupplevelsen. Det spelar ingen roll vad man vill säga, det måste först och främst vara en jäkligt bra film.

Och nej, för mig är det inte en jäkligt bra film, trots det goda syftet. Jag vill tycka om den men det går inte: Trots en lång rad duktiga skådespelare, till exempel Adam Lundgren, Malte Gårdinger (Young Royals), Cecilia Forss, Ralph Carlsson och Ane Dahl Torp (Charter) som jag gärna skulle vilja ge högre betyg. Helheten blir dock för osmaklig och för seg.