Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Diamantino – något av det sämsta jag sett på en filmduk på flera år

by

Diamantino
Betyg 1
Svensk biopremiär 26 juli 2019
Av Daniel Schmidt och Gabriel Abrantes

Humor och ironi är inte alltid lätt att göra bra. Vad en person skrattar åt kan någon annan tycka är jättelöjligt, ja till och med förnedrande. Diamantino är en film som jobbar med stora åthävor, men att göra saker extremt löjliga. Sådana metoder är inte lätta att behärska. Jag blev enormt besviken på den här filmen, som var rejält upphaussad före visningen. Den lät väldigt rolig och speciell. Den beskrivs så här av filmdistributören:
När världens bästa fotbollsspelare Diamantino missar den avgörande straffen i VM-finalen, får det konsekvenser långt bortom fotbollsplanen. Sökandet efter nya mål i livet leder honom på en kaotisk odyssé där han konfronteras med neofascism, flyktingkrisen, genmanipulering och Portugals eventuella uttåg ur EU. Daniel Schmidt och Gabriel Abrantes har gjort en skruvad, kärleksfull komedi som inte liknar någonting du sett förut!
Njae. Som ni förstår har jag inte fallit för den här skruvade komedin. Jag pratade med flera av mina filmkritiker-kollegor efter filmen som var lika besvikna som jag.
Karaktärerna är överdrivna, det hör till själva genren. Diamantino tolkar jag som en drift med den portugisiske fotbollsspelaren Ronaldo. Eller i alla fall har filmens Diamantino hämtat en del drag av Ronaldo.

Denna Diamantino är rätt korkad och fäst vid sin pappa som en baby. Han tycks aldrig gått igenom någon normal europeisk tonårs-rebellisk period. Sex vet han inte vad det är och hans systrar, som är tvillingar, är rakt igenom elaka. Och allt detta beskrivs med kliché-artade bilder.

Diamantino får för sig att han ska adoptera en flykting samtidigt som spioner från säkerhetstjänsten vill komma åt att spionera på hon för att avslöja ekonomiska olagligheter som de misstänker honom för. Nu är ju Diamantino alldeles för korkad för att kunna planera några ekonomiska svindlerier.

När han nu ska adoptera en flykting klär en av kvinnorna från säkerhetstjänsten ut sig till flyktingpojke. Om inte filmen redan tappat mitt engagemang för den det nu. Det är helt osannolikt att någon skulle kunna adoptera en person som är polis och som klär ut sig till flyktingpojke. Nej en absurd film behöver givetvis inte följa realismen men när det finns delar i handlingen som är för osannolika tappar jag i alla fall intresset.

Tanken från filmskaparna är väl att driva med västvärldens misslyckande med att hjälpa flyktingar, att visa att det mesta göra för vår egen vinning. Men den kritiken går inte hem, som jag ser det.

För mig var det en plåga att sitta kvar i salongen filmen ut. Den är i min smak något av det sämsta jag sett på en filmduk på flera år. Tyvärr.

Filmrecension: Sir – en hoppfull film om omöjlig kärlek finstämt berättad med socialt patos

by

Sir
Betyg 4
Premiär 12 juli 2019
Regi Rohena Gera

När den unga änkan Ratna (Ahmareen Anjum) får arbete i staden Mumbai som hembiträde hos Ashwin (Vivek Gomber) möts två världar. Hon , som blev bortgift och änka vid 19 år, kommer från landet och står lägst på den sociala skalan. Han , son till en rik byggherre, har det bra ställt och hög ställning i samhället. Och det tar tid innan de möts som personer. En hemhjälp i en rik familj i Indien finns där men hon märks inte. Hon är ingen som man tar notis om, utom när något saknas i hushållet.

När Ashwin börjar ifrågasätta meningen med sitt liv blir han deprimerad. För att ge honom berättar Ratna om sitt liv och så börjar kontakten mellan dem. Hon med sin livsvilja och målsättning att bli sömmerska berör honom och väcker hans beundran. Trots sitt livsöde har hon mycket styrka.

Filmen visar hur det indiska klass- och kastsystemet är så självklart att det är få som ifrågasätter det. Att man genom samhällets uppbyggnad och värderingar har sina roller som inte ifrågasätts varken av fattiga eller rika. Man vet sin plats i samhället och det blir som ett mönster man inte bryter. Med lågmäld men tydlig berättarteknik skildras kast och klassystem. När Ashwin och Ratna börjar se varandra så är det mot samhällets normer. När han tänker att det inte spelar roll vilken klass man tillhör så vet hon att hon alltid kommer att ses som ett hembiträde. Det är berörande och man önskar att förändringen skall komma med nya generationer.

Filmen utspelas i Indiens färgstarka miljöer och med indisk musik är den ett romantiskt och socialt drama utan att vara en Bollywoodfilm.
En hoppfull film om omöjlig kärlek finstämt berättad med socialt patos och utmärkta skådespelare.

Filmrecension: Lejonkungen – allt igenom perfekt, den har allt ett drama ska ha

by

Lejonkungen
Betyg 5
Svensk biopremiär 17 juli 2019

Det finns inget annat än sätta högsta betyg för den här versionen av Lejonkungen. Räkna med flera Oscarsnomineringar och minst ett pris för de visuella effekterna.

Berättelsen känner vi redan till från Disneys tecknade version som kom 1994. Det är en klassisk berättelse om den unge Simba som är son till Kung Mufasa som dödas av sin bror, Scar. Ja det är lite av Hamlet i den berättelsen fast med en lyckligare slut och med lite humor och roliga karaktärer som Timon och Pumba. Fast de roliga karaktärerna är ett arv från Shakespeare som i många av sina pjäser hade just det, någon eller några narrar, några karaktärer som lockade till skratt.

Berättelsen är stark och tas till vara på ett gediget sätt. Handlingen utspelar sig på Afrikas savanner och djur och natur är skapade med CGI-teknik som skapar bilder som ger ett verklighetstroget intryck. Som tittare upplever jag det som att jag är där, mitt på savannen, mitt bland lejonen och alla djuren. I Lejonkungen är denna teknik in i minsta detalj välgjord.

Lejonkungen har allt det som en klassisk berättelse ska ha: förräderi, tragedi och drama och en udda vänskap.

Tekniken kallas otecknad fast det är lite tvetydigt, egentligen. Filmens bakgrund har skapats i en dator och skådespelarna är iklädda dräkter där de har sensorer som förvandlar deras rörelser och mimik till tredimensionella punkter som datoranimatörerna skapar djuren av. Djuren byggs upp men program som gör att de ser extremt verklighetstroget ut.

Att Disney kallt kalkylerar med att de som såg den tecknade versionen när de var små nu återkommer med sina barn eller barnbarn det är uppenbart. Det är samma taktik som upprepas med alla klassiska Disneyfilmer. Men den här gången med ett fantastiskt resultat. Filmen är vacker, snygg, genomarbetad.

Alla mindre barn kommer dock inte att kunna se den på bio på grund av åldersgränsen på elva år, vilket betyder att den som fyllt sju år kommer in i sällskap med en vuxen. Statens censur har bedömt att filmen har en starkt hotfull stämning. Jag förmodar att barnen kommer att kunna se den när den släpps på dvd/bluray och på streaming-tjänster. Man kan tycka vad man vill om filmcensur men det ligger nog en del i att scener som upplevs verklighetsnära kan vara med skrämmande än uppenbart tecknade scener.

Donald Glover gör rösten till Simba, som Nala hör vi Beyoncé Knowles-Carter, James Earl Jones är Mufasa och som Scar hör vi Chiwetel Ejiofor. Seth Rogen och Billy Eichner har lånat sina röster till Pumba och Timon.

Svenska röster: John Lundvik, Molly Hammar, Björn Gustafsson, Linus Eklund Adolphson, Svante Thuresson, Johan Schinkler, Fred Johanson, Sharon Dyall, Livia Millhagen mfl. Den nya versionen av ”En värld full av liv” sjungs av Laila Adele.

Filmrecension: Mirai, min lillasyster – flödar av fantasi

by

Mirai, min lillasyster
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 juli 2019
Regi Mamoru Hosoda
Originaltitel: Mirai no Mirai

En vacker, söt liten berättelse som flödar av fantasi om en fyraårig pojke som blivit storebror. Den här filmen lär alla småbarnsföräldrar känna igen sig i och älska. Ett litet minus får den dock för dess bärande tema som är något pekfingeraktigt och uppfostrande.

Fyraårige Kun väntar hemma med mormor på att föräldrarna ska komma hem med familjens nya familjemedlem, hans baby-lillasyster. Det tar inte många dagar tills Kun blir både trött på och arg på att ha fått en lillasyster. Babyn får all uppmärksamhet.

Ingen har tid för honom längre, ingen tycks tycka att han är söt längre. Då upptäcker han plötligt att det händer magiska saker i trädgården. I trädgården möter han karaktärer och personer både från det förflutna och framtiden och han möter familjen hund Yoko i människogestalt. Yoko berättar att innan Kun föddes var Yoko föräldrarnas prins som fick all deras uppmärksamhet och kärlek. Sådant är livet i familjer, men kärleken är inte begränsad, den räcker till åt alla. Fast ibland känns det inte så för en liten fyraårig pojke.

Filmen är mycket vackert tecknad och blandar magi och verklighet på ett snyggt sätt och även om den på sätt och vis är lite pekfinger-aktig är den ändå inte förutsägbar. Jo delvis förutsägbar men ändå fylld av överraskningar.

Regissören Mamoru Hosoda (som tidigare skapat Wolf Children, Odjuret och hans lärling) går i mästaren Miyazakis fotspår, helt klart, fast han når inte riktigt upp på samma nivå ännu. Miyazaki är aldrig lika moralisk utan släpper fram fantasin mer. Mirai – min lillasyster sprudlar av fantasi och magi men sensmoralen att den lille fyraåringen ska lära sig och uppfostras att agera klokt när det är föräldrarna som borde öppna sina ögon drar ned filmens betyg. Det är faktiskt rätt skrämmande att dessa ändå rätt unga föräldrar har glömt så mycket om hur det var att vara barn. Och att de är så blinda för hur världen helt förändrats för Kun när babyn får all uppmärksamhet.

Filmen visas både dubbad till svenska och på originalspråket japanska. Om ni inte behöver se den dubbad på svenska för att ni har med småbarn som inte kan läsa rekommenderar jag att se den med japanskt språk. Den svenska dubbningen är lite slätstruken. Kun har väldigt få uttryckssätt: antingen andas han snabbt av rädsla och skriker eller så är han hoppitossig.

Filmrecension: Midsommar – som en klassisk grekisk tragedi

by

Midsommar
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 juli 2019
Regi Ari Aster
I rollerna: Florence Pugh, Will Poulter, Jack Reynor, Julia Ragnarsson, Liv Mjönes, Anna Åström, Archie Madekwe, Vilhelm Blomgren, Henrik Norlén, Björn Andrésen, Anki Larsson,Gunnel Fred, Isabelle Grill m fl​

En skräckfilm, ja fast inte med övernaturliga monster utan människor som är som människor och resultatet blir hemskheter. En känga åt västvärldens aktivister som gråter stora tårar över barn som dör av svält eller drunknar på vingliga båtar över Medelhavet på flykt till ett bättre liv. Det är lätt att gråta och bli upprörd – men är vi inte själva en del i orsaken till att människor dör?

Ett annat sätt att tolk filmen är att se den som en drift med kulturrelativister. Om du plötsligt skulle hamna i ett samhälle som ligger ganska avskilt från övriga samhället och där upptäcker du att alla människor som fyllt 72 år knuffas ned för en ättestupa – hur skulle du reagera? En kulturrelativist skulle förmodligen ställa frågor som: Vad säger att det är bättre att ligga och ruttna på långvården utan någon anhörig som bryr sig? Är det bättre att förlora sin kropps förmågor, bli torkad i rumpan och tilltalad och behandlad som ett mindre vetande barn för att du blivit gammal och dement?

Midsommar är en fruktansvärt snyggt fotad och komponerad skräckhistoria som kan tolkas och ses på flera sätt. Den är som en grekisk tragedi där karaktärer går mot en tragedi fast de är ganska goda – de råkar bara göra ett litet misstag. Ett misstag som många andra gjort och kommit undan med. Men för denna karaktär blir det ödesdigert.

Det går inte att glömma filmen Midsommar. Den har verkligen krupit under huden på mig. Jag vet att det bara är en skräckfantasi och den är både skrämmande och skräckfylld men samtidigt ser jag en mängd metaforer till samhället och världen idag. Emellanåt är den ganska rolig också, på ett burleskt sätt. Ibland är det roligt just för att det utspelar sig under ett svenskt midsommarfirande. Fast, nja, inte fullt så traditionellt som vi är vana vid. Hoppas inga turister kommer till Sverige och förväntar sig på uppleva något liknande.

Det går också att de handlingen som en skildring av vad som händer när människor underordnar sig en grupp, oavsett om det som i filmen är en form av kulturell religiös grupp eller om det handlar om politiska ideologier.

Handlingen beskriven av filmens distributöre:
Dani och Christian är ett ungt amerikanskt par vars förhållande håller på att krackelera. Men efter att Dani råkar ut för en familjetragedi håller sorgen dem samman och Dani följer med Christian och hans vänner till en avlägsen by i svenska Hälsingland där de ska få vara med om ett unikt midsommarfirande som bara sker vart nittionde år.
Vad som börjar som ett harmlöst sommaräventyr i midnattssolens land förvandlas till något mycket mörkare när den sektliknande byn bjuder in dem att delta i ett firande som får det idylliska paradiset att kännas allt mer obehagligt och hotfullt.

Regissören Ari Aster har tidigare gjort Hereditary som också var krypande otäck – men den här gången kommer det otäcka ur människor som menar väl.

Filmen är två timmar och 30 minuter och trots att det var lång satt jag som klistrad i salongen. Fast jag hörde några kommentera efteråt att de tyckte den var lång. Jag tror att filmen ändå behövde den tiden för att bli precis så otäckt skrämmande och talande som den blev.