Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Practical Magic: Family Legacy – suck

by

Practical Magic 2

Practial Magic: Family Legacy
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 september 2026
Regi Susanne Bier
Manus Akiva Goldsman, Georgia Pritchett och Kelly Marcel, baserat på Alice Hoffmans roman The Book of Magic

En sötsliskig och alldeles för gulle-pluttig berättelse med så genom-sminkade Sandra Bullock och Nicole Kidman att filmen blir löjlig. Det är svårt att förstå varför denna uppföljare alls gjorts. Sandra Bullock och Nicole Kidman spelar de två systrarna Sally och Gillian Owens som tillhör en släkt där ingen av kvinnorna kan ha ett lyckligt förhållande med en man. En anmoder har lagt en förbannelse som gör att alla män som blir förälskade i någon av dem dör en hemsk död.

Sandra Bullock och Nicole Kidman ser för övrigt ut likadant som i filmen som gjordes för trettio år sedan. Fast Sallays döttrar nu blivit vuxna. Det blir förljuget och inte det minsta trovärdigt. Bara fånigt. Och hallå, tänker kanske vän av ordning som har koll på den första filmen, Practical Magic (som på svenska fick titeln Magiska systrar) som kom 1998: Löste inte systrarna tillsammans med en massa kvinnor problemet och fick bort förbannelsen i slutet av förra filmen? Tja det bryr sig inte filmskaparna om utan nu är förbannelsen lika kraftig som alltid.

Böckerna och sedan filmerna om Harry Potter gjorde väl det populärt och ganska rumsrent med filmer om magi och skolor för utbildning i magi. Men uppföljarna når oftast inte upp i samma kvalitet som Harry Potter och det gjorde absolut inte den förra filmen Practical Magic. Uppföljaren nu är inte ett dugg bättre.

Det är inte nödvändigt att tro på att finns magi eller att det går att trolla eller skicka förbannelser, eller för den delen lyckosamma besvärjelsen för att kunna uppskatta filmer med detta tema. Allt beror på hur det görs, hur det berättas. Practical Magic är varken engagerande eller intressant eller fängslande eller spännande.

i bästa fall kan filmen ses som en berättelse om hur viktigt det är att inte förneka sig själv, att det alltid straffar sig i längden att försöka gömma sina förmågor och sin personlighet och karaktär i det som uppfattas som det ”normala”. Finns det alls något normalt eller medelmåttigt egentligen? Är inte alla individer unika?

Practical Magic som kom 1998 var ingen lyckad film och det är inte uppföljaren heller. Att låta månen lysa över ett mystiskt hus och har två huvudroller som ska se ut som tjugofem år fast de är i sextioårsåldern och ska gestalta två kvinnor i övre medelåldern blir som en förljugen YouTube-influencer som alltid ska måla upp sig själv som vacker. Vem går på det? Dessutom är handlingen i denna uppföljare hur förutsägbar som helst. Suck. Det var en plåga att se den. För att inte nämna dialogerna som är så platta. Susanne Bier är inte en helt oäven regissör men den här gången får hennes verk inget högt betyg. Det är nästan så att betyg 2 är för högt. Dessutom är filmen alldeles för lång: två timmar och tio minuter. Det hade räckt med en kortfilm för att få sagt det som skulle sägas.

Filmrecension: Oasis: Don’t Look Back in Anger – en storslagen reklamfilm för nästa års beryktade fortsättningsturné

by

Oasis: Don't Look Back in Anger

Oasis: Don’t Look Back in Anger
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 september 2026
Regi Will Lovelace, Dylan Southern

Oasis är inte främmande för att behandlas dokumentärt. Förutom åtskilliga intervjuer under årens gång tilldelades bandet en mycket stabil dokumentär, döpt efter en av deras mest klassiska låtar, Supersonic. En film som stilfullt klargjorde bandets resa från en replokal i Manchester till att bli inte världens största men kanske sista megaband.

Som alltid med obeskrivligt populära och historiska uttryck – som Oasis måste klassas som, kan man diskutera flertalet aspekter in absurdum. Oavsett vad man tycker om brödernas Gallaghers minst sagt kontroversiella personligheter eller det faktum att bandet inte producerat ett album värt namnet sedan 1995 kan ingen ifrågasätta gärningar som Live Forever, Rock N Roll Star, Champagne Supernova, Roll With It eller, eller… Mängden magisk musik som gruppen stått bakom är obegriplig.

Avsikten med Don’t Look Back In Anger är dock inte att återupprepa alltför mycket av den omspännande historik som delgavs i Supersonic. Detta är istället en ytterst deskriptiv film gällande fjolårets återförening. En turné som tog världen med storm och som orsakade komplett hysteri med kaotiska biljettsläpp samt en allmän masspsykos som musik, och inte minst konserter, kan orsaka i en tid då AI och TikTok gärna åsidosätter kollektiva upplevelser.

Men det stora dragplåstret är att faktiskt få bevittna återföreningen mellan Noel och Liam Gallagher. Fejden som pågick i osannolika 16 år är nästan lika historisk som bandets mest klassiska låtar.

Don’t Look Back In Anger är dock för bekväm och traditionell för att någonsin lyfta sig över kategorin duglig. Dokumentärfilmer kan vara mycket mångsidiga vad gäller form. Vi har sett en uppsjö av exempel på hur genren kan formas och presenteras för att ge subjektet maximal potential. Att endast delge ett par uppenbart dramatiska hållpunkter – som första mötet mellan bröderna, är inte tillräckligt för att skapa en film som kan kallas genuint intressant. Det faktum att hela projektet känns närmast regisserat – vad gäller att cyniskt försöka konstla fram dramatik, gör att hela filmen tappar den livsnödvändiga spontana energin som de mest fascinerande dokumentärerna besitter.

Flera sekvenser känns nedklippta och någon form av intimitet blir det aldrig tal om. Den helt demolerade syskonrelationen, och hur den gradvis återställs i och med turnén, bevittnas inte genom det dokumentära materialet utan genom en intervju med rockvärldens två mest högljudda bröder.

Denna omtalade dubbelintervju används inte heller fullt ut, det blir inget verbalt vansinne med tretusen svordomar i sekunden eller komplett ohämmade historier. Istället används intervjun för att trycka ned ganska taffliga plattityder om musikens kraft och värdet i gemenskap.

De mest fascinerande stunderna är istället då vi – alltför kort, får följa med bakom kulisserna inför den första spelningen på turnén. Spänningen, nervositeten och laddningen är osannolikt fängslande. Det vi sedan får bevittna – med fans i tårar och en arena som är nära att implodera av nästan sjuttiotusen hysteriskt hoppande människor, är obeskrivligt. I den stunden känns alla verbala utläggningar och klyschor helt berättigade. Vi må ha sett det förut men musikens kraft att hela och beröra är alltid lika förödande att bevittna. Men efter detta fastnar filmen i en tröttsam repetition där vi åker från stad till stad och besöker fans som har långa – samt förutsebara, utläggningar om bandets betydelse. Vissa utsagor är mer intressanta än andra – ett antal känns genuint menlösa medan andra är betydligt mer drabbande som en ung kvinna som var en av dem som utsattes för terrorattentatet 2017 i Manchester. En händelse som senare ledde till att Don’t Look Back In Anger blev en helande hymn för staden. Denna mycket starka berättelse kopplas dock ihop med mer trivialt tjafs där berusade Manchesterbor skriker nonsens.

Och sådär fortsätter det, fantastiska konsertbilder avbryts av alltifrån trams till allvar. Det kunde ha blivit ett förundransvärt potpurri som visat den oerhörda mångfalden av Oasis fans, men det blir istället en röra som inte säger mycket om något.

En av senare tids mest spektakulära återkomster blir tyvärr bara en acceptabel filmupplevelse som i mångt och mycket känns som en storslagen reklamfilm för nästa års beryktade fortsättningsturné. Konsertbilderna må blända men som helhet är detta inte en strålkastare, snarare en tanig kamerablixt.

Filmrecension: By Any Means – över förväntan

by

By Any Means

By Any Means
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 september 2026
Regi Elegance Bratton

I rafflande thriller som utspelas under 1960-talets Mississippi mitt under en våldsam kamp för svartas rättigheter. Den amerikanska staten uppmanar alla att underlätta för svarta att registret sig för att kunna rösta men i Mississippi råder ingen jämlikhet. Ku Klux Klan hade stor makt och det var tillåtet att förbjuda svarta att gå in i butiker med mera. Filmen bygger på verkliga händelser som både svåra att tro på och extremt våldsamma. Den svarte frihetskämpen och medborgarrättsledaren Vernon Dahmer (spelas av Giancarlo Esposito) mördas och FBI anlitar en yrkesmördare för maffian för att hitta mördarna. Det låter så konstruerat att det är svårt att tro på men lär vara vad som hänt i verkligheten.

Mark Wahlberg spelar maffiatorpeden Greg Scarpa, som på sextiotalet uppges ha anlitats av FBI på grund av sin kännedom om den undre världen. I filmen måste han samarbetar han med en ung specialagent (Yahya Abdul-Mateen II) för att hitta de ansvariga för mord

En ung FBI-agent (Yahya Abdul-Mateen II) sänds ut i 1960-talets Mississippi för att utreda en våg av brutala mord riktade mot medborgarrättsledare. När han tvingas samarbeta med den ökände maffiatorpeden Greg Scarpa (Mark Wahlberg) börjar gränsen mellan rättvisa och brutal hämndlystnad snart suddas ut.

I filmen samarbetar han med Wayne Strider (spelas av (Yahya Abdul-Mateen II)) som är en ung svart specialagent hos FBI. De ska tillsammans hitta mördarna. Det blir två slags metoder som möts. Scarpa står för att tortera, hota och till och med döda om det behövs för att få vittnen och misstänkta att avslöja sådant som gör att de kan gripa de ansvariga för mordet. Strider å sin sida vill göra allt korrekt enligt lagboken.

I eftertexterna till filmen berättas att Scarpa, kallat Liemannen, var en yrkesmördare för den New York-baserade Colombo-klanen och han ska återkommande tagit uppdrag för FRI. I gengäld kan man förmoda att FBI ofta kunde titta åt ett annat håll när det gällde Scarpas brottsliga handlingar.

Mark Wahlberg har under senare år mer och mer blivit en varningsflagga för mig. Är han med så är det en film som inte intresserar mig, ofta är det en väldigt förutsägbar film. Nu blev jag positivt överraskad, trots allt. Jag satt som klistrad framför filmen. Visserligen var mycket förutsägbart eftersom den bygger på verkliga händelser och utvecklingen mellan de två huvudkarakterna känns som något som skildrats många gånger på film. Men trots det var det aldrig långtråkigt. Tvärtom var filmen engagerande. Samtidigt är det sorgligt att tänka på att det inte var så länge sedan som delar av USA var fruktansvärt diskriminerande gentemot svarta.

En film vars sensmoral är svår att ta till sig. Att våld är enda lösningen när förtryckarna är redo att ta till vilket våld som helst för att upprätthålla orättvisor och terror. Handlingen och miljön utspelades under 1960-talet men filmens innehåll är på sätt och vis mer aktuell än på länge med tanke på hur utvecklingen går i västvärlden där högerextremism går framåt.

Mark Wahlberg är inte någon av mina favoritskådespelare och han är ofta med i filmer som inte alls intresserad mig men han har också en del fina meriter. Han är ju Oscar- och Golden Globe-nominerad för bästa biroll i The Departed, och har även en Golden Globe-nominering för sin insats i The Fighter. Hans motspelare i By And Means, Yahya Abdul-Mateen II, vann en Emmy för sin insats i serien Watchmen och har huvudrollen i serierna Wonder Man och Man on Fire. Han spelar David Kane/Black Manta i Aquaman-filmerna och Morpheus i The Matrix Resurrections, och sågs som Black Panter-grundaren Bobby Seale i The Trial of the Chicago 7.

By Any Means var för mig bättre än jag hade väntat mig. Den är spännande trots att den bygger på faktiska skeenden och både Mark Wahlberg och Yahya Abdul-Mateen II är bra i sina roller. Den är berörande och upprörande då den visar vad ont människor kan göra mot andra människor.

Filmrecension: De levande döda i Rojava -omtumlande, vacker och tragisk och hoppfull

by

De levande döda i Rojava

De levande döda i Rojava
Betyg 5
Svensk biopremiär 4 september 2026
Regi Maryam Ebrahimi

En omtumlande dokumentär. Den har så mycket viktigt att säga – hoppas många, många ser den. Vi får en djup inblick i livet för kurdiska frihetskämpar som kämpade mot ISIS och nu måste leva gömda för det finns fortfarande IS-anhängare som söker hämnd för sin förlust.

Den Emmybelönade regissören Maryam Ebrahimi har under fem års tid fått följa fyra vänner i ett hem för sårade soldater. I fokus står soldater som kämpade mot ISIS och de flesta är kvinnor som kämpade. Kvinnorna i detta område är de enda kvinnor som har något som liknar den frihet och jämställdhet som västerländska kvinnor kanske ser som självklar. Men i Mellanöstern är det långt från jämlikhet för kvinnor. I en scen i filmen får vi se när en av dessa kvinnliga veteraner begravs och många kvinnor är med under ceremonin, något som aldrig skulle förekomma någon annanstans i Mellanöstern.

Dokumentären låter oss möta dessa överlevande soldater som skadats i striderna. En del har förlorat ben eller armar, andra har förlorat ett öga eller både ögonen. Ett gripande öde är en kvinna som var en av de skickliga prickskyttarna och under strid fick en stor del av sin hjärna bortskjuten. Trots alla odds överlevde hon, men med stora skador. Regissören som kom till Sverige från Iran som barn berättar att efter kriget mellan Irak och Iran var det vanligt att se människor med proteser. Det vi får se i filmen är vad krig gör med människor. Det blir så tydligt hur människorna som drabbas får leva hela sina fortsatta liv utan en del av sina kroppsdelar. I stället för att förklara och fokusera stora politiska diskussioner låter regissören oss möta människor i sin vardag. Det gör att filmen berör så mycket mer på djupet.

De skadade soldater vi får möta bor i ett hem där de lever gömda och ständigt måste vara på sin vakt. IS har fortfarande anhängare som vill hämnas och också de som var allierade i kampen mot IS är nu farliga, bland annat Turkiet beskyller dessa före detta kämpar för att vara terrorister. En gång hyllades de som hjältar i kriget mot ISIS men nu står de övergivna av sina allierade.

Dokumentären är aktuell på många sätt. Flera krigstillstånd pågår i världen just nu och skördar många offer. Vi får också se den värme och omsorg som dessa veteraner visar varandra. Dokumentären är både vacker och omskakande. Gripande och rörande, vacker och sorglig samtidigt. Den dröjer sig kvar länge länge i både tankar och känslor. Den är helt omöjligt att skaka av sig. Den är omtumlande, vacker och tragisk och hoppfull.

Om regissören
Maryam Ebrahimi är en Emmy-belönad regissör, manusförfattare och producent, född i Teheran 1976. Efter studier i konst och konstteori vid Konstfakulteten i Teheran fortsatte hon sin utbildning vid Konstfack i Stockholm. Under de senaste femton åren har hon etablerat sig som en av Nordens mest uppmärksammade dokumentärfilmare med ett starkt fokus på frågor om frihet, identitet, makt och människors livsvillkor i konfliktoch efterkrigssamhällen.

Ebrahimis genombrott kom med dokumentären Frihet bakom galler (2012), som skildrar kvinnor fängslade i Afghanistan för så kallade moralbrott. Filmen blev en internationell framgång, belönades med flera prestigefyllda priser och tilldelades 2014 en internationell Emmy för Bästa dokumentär. Samma år mottog filmen även Eric Forsgrens dokumentärfilmspris och nominerades till en Guldbagge.

I sitt filmskapande förenar Ebrahimi personliga berättelser med större politiska och samhälleliga frågor. Hennes filmer ger röst åt människor vars erfarenheter sällan får utrymme och präglas av en stark tro på dokumentärfilmens möjlighet att skapa förändring.

Filmrecension: Primavera – lysande skådespelare

by

Primavera

Primavera
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 augusti 2026
Regi Damiano Michieletto 
Roller Tecla Insolia som Cecilia, Michele Riondino som Antonio Vivaldi, Andrea Pennacchi som ordförande i barnhemmets styrelse, Fabrizia Sacchi som föreståndare på barnhemmet och Stefano Accorsi som Cecilias tilltänkte make Sanfermo.

Filmen handlar om den mycket musikaliska barnhemsflickan Cecilias möte med Antonio Vivaldi, kompositören till De fyra årstiderna. Hon är 20 år gammal och har varit på barnhemmet sedan hon föddes, i hemlighet inlämnad av sin okända mamma. Cecilia är besatt av att få veta vem hennes mamma är och drömmer om att mamman en gång ska komma och hämta henne. Barnhemmet har en stråkensemble som gör det möjligt för de mest begåvade flickorna, som Cecilia, att ägna sig åt musik. Ensemblen som är mycket berömd ger regelbundet konserter för Venedigs överklass och rika donatorer. Men flickorna får inte visa sina ansikten för publiken, de måste spela bakom ett galler eller bakom en mask. Det yttersta målet med barnhemmets disciplinerande uppfostran är att flickorna ska säljas och giftas bort med någon betydligt äldre och rik gubbe ur överklassen. Cecilia är redan bortlovad och såld för 300 dukater till krigshjälten Sanfermo. Barnhemmets verksamhet är helt beroende av försäljning av flickor, donationer och publiktillströmning. När publikens och donatorernas intresse plötsligt viker beslutar styrelsen därför att försöka vända den ekonomiska kräftgången genom att återanställa Vivaldi som dirigent, kompositör och musiklärare.

Mötet med Vivaldi förändrar Cecilias situation helt och hållet då han utser henne till förste violinist. Det gör att den förvånade Cecilia blir berömd och att musiken ger henne ett ökat självförtroende samt öppnar hennes sinne, även om hon fortfarande sitter fast inom barnhemmets väggar. När Cecilia står på sin musikaliska höjdpunkt återvänder Sanfermo plötsligt från kriget och vill gifta sig med Cecilia som han redan har betalat 300 dukater för. Äktenskapet skulle visserligen innebära att hon kan lämna barnhemmet och leva ett bekvämt, men till priset av att tvingas ge upp musiken som är det enda som betyder något för henne. Valet är enkelt, hon väljer musiken och den fortsatta kontakten med Vivaldi. Men eftersom valet inte är hennes eget har ligger hon med grönsakshandlaren med målet att inte klarar det obligatoriska oskuldstest som är ett absolut villkor för äktenskapet. Testresultatet gör att hon blir fri att spela musik men också för överskådlig tid fast inom barnhemmets väggar. Eftersom den förlorade oskulden betraktas som ett allvarligt löftesbrott, och gör att barnhemmet förlorar pengar, sätts Cecilia i en isoleringscell. Men för att om möjligt rädda situationen och barnhemmets ekonomi går en annan flicka motvilligt med på att gifta sig med Sanfermo. Den annars fege Vivaldi lyckas dock övertyga barnhemmets ordförande om att uruppförandet av ett nytt verk, för att fira krigets slut och hylla hjälten Sanfermo, är helt beroende av Cecilias medverkan.

När hon släpps ut ur isoleringscellen känner sig Cecilia övertygad om att hennes vägval är det rätta, särskilt som hon blir inbjuden av Sanfermo till något som hon först tror är ett försoningsmöte. Men det visade sig snart vara något helt annat. Den kränkte Sanfermo hämnas genom att skada Cecilia på ett sätt som gör att hon kanske aldrig mer kan spela violin. Vivaldi tror inte på barnhemmets bortförklaring, att Cecilia skadade sig när hon föll nerför en trappa. Men han är alltför feg för att ingripa. Cecilia lyssnar till premiären i det fördolda fast besluten att fly från barnhemmet efter första akten. Hon lyckas med det tack vare föreståndaren hjälp. När hon efter flykten sitter i en båt som för henne bort från Venedig känner hon befriad från både barnhemmet trånga väggar och från sin ständiga längtan efter sin okända mamma. Nu är hon fri att skapa sitt eget liv trots att hon inte vet vilken riktning som det kommer ta. Vivaldi däremot, som aldrig blir berömd under sin levnad, fortsätter att vara fast inom barnhemmets väggar trots sin musikaliska storhet.

Centrala tema i den mycket sevärda filmen är längtan bort från ödet att leva under mycket begränsande omständigheter samt spänningen mellan tryggheten i det välkända och friheten i att skapa eget liv under nya osäkra omständigheter. Filmen bärs upp av Tecla Insolia som spelar Cecilia på ett lysande sätt.