Filmrecension

Filmrecension: Biodlaren – vilken besvikelse

7 april, 2026 by Rosemari Södergren

Biodlaren
Betyg 1
Svensk biopremiär 17 april 2026
Regi Marcus Carlsson

Som jag såg fram emot denna film, som var öppningsfilm på Göteborgs filmfestival 2026 – och så besviken jag blev, trots att en favoritskådespelare, Adam Lundgren, hade en av huvudrollerna. Biodlaren vann publikens pris på Göteborgs filmfestival och Adam Lundgren vann kategorin Bästa skådespelare. Så jag kan konstatera att smaken är delad.

För mig var filmen en besvikelse. Den är seg och utan riktning, den är svår att engagera sig i. Att se många närbilder på Adam Lundgren tillför inget högre betyg när dramaturgin spretar.

Adam Lundgrens karaktär, Olof, är en änkling som har en dotter som han har en usel relation till. Ganska snart förstår vi att de har sorg, att Olofs fru och dotterns mamma dött. Att människor mår dåligt när de har djup sorg – det har berättats om på många sätt både i film, litteratur och teater. Sorg och att leva med sorg är ett viktigt tema som gärna får tas upp i olika skildringar. Alla förlorar någon som står dem nära någon gång och får leva med sorg.

Denna berättelsen säger dock inte särskilt mycket. Olof och dottern reagerar på olika sätt och mår dåligt, ja det är tydligt. De agerar på olika sätt och kan inte kommunicera eller mötas i sorgen. Men att leva med sorg och förlust finns det många bättre och starkare skildringar av i både film, teater och litteratur.

Olof är biodlare. Filmen har till och med fått sin titel genom hans sysselsättning. Där kunna filmen ha utgått mycket mer från bin och deras samhällen och hur bin lever. Scenerna med biodlingen hänger mest i luften och tillför inte den bas och symbolik som den skulle kunna gjort.

Det är en berättelse om sorg och förlust, om oförmågan att prata om det svåra – men för spretig för att tala till mig. Jag är ändå en person som vet rätt mycket om att leva med sorg och sett många betydligt bättre filmer om att leva med sorg. Denna känns varken äkta eller har någon djupare kvalitet. Tyvärr.

Pressmeddelande om huvudrollerna:
I huvudrollen ser vi Adam Lundgren (Torka aldrig tårar utan handskar, Känn ingen sorg, Vår tid är nu) och vid hans sida två imponerande värmlänningar – guldbaggenominerade Marika Lindström (Bränn alla mina brev, Vår tid är nu, Om jag vänder mig om) och nya stjärnskottet Hedvig Nilsson.

Filmrecension: En annan Håkan – djuplodande, vacker, ärlig och ger hopp

25 mars, 2026 by Rosemari Södergren

En annan Håkan
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 mars 2026
Regi och manus Joel Segerdahl

En djuplodande vacker film om en man som vågar vara sig själv. En mycket personlig film som låter oss komma ovanligt nära Håkan Hägg som är gatumusiker som sjungit på Göteborgs gator i mer än 40 år. Filmens regissör Joel Segerdahl har fått komma mycket nära denna Håkan och fått honom att öppna sig och berätta mycket om sig själv. Det är personligt, nästan på gränsen till privat – men det känns både viktigt och starkt berörande. Ordet ”berörande” kan bli ett slitet uttryck, men det går inte att undvika just nu. Håkan Hägg har mer eller mindre vigt sitt liv åt att stå i gathörn i Göteborg och sjunga och tala till människor som går förbi.

Vi får följa Håkan genom barndomen, och till den han är idag. Han har en personlighet som sticker ut. Redan som barn blev han special-behandlad. Om det var bra eller inte kan nog ingen svara på idag. Men det är tydligt att han inte är som genomsnittet. Han är en välkänd karaktär i Göteborg där han står och sjunger och ofta cyklar gatorna fram och pratar med sig själv. Ibland bestämmer han sig för att det är dags att ge sig av ut i världen. Han tar med en påse i handen och hoppar på tåget ut i Europa. Ibland tar pengarna slut och han får sova ute. Jag misstänker att han inte alltid blivit väl behandlad av vakter eller polis när han sovit ute.

Just nu visas ett par filmer som varnar på olika sätt för den utveckling som sker i västvärlden idag där människor kan bli illa behandlade av vakter, polis och åklagare om de sticker ut. Den brittiska filmen ”I Swear” bygger på verkliga händelser och handlar om en ung man som har Tourettes syndrom och tvångstankar – och som under uppväxten blev mycket illa behandlad av både skola och polis. En annan skrämmande film är ”Två åklagare” som utspelas under Stalineran men som har skrämmande likheter med Sverige idag där vakter, polis och åklagare på samma sätt håller ihop och det är omöjligt för en svag människa att få rätt gentemot de krafter som har monopol på att utöva våld.

Denna dokumentär, ”En annan Håkan”, ger dock hopp om att människor kan få vara unika och inte behöver passa in i den vanliga mallen. Även om Håkan Hägg mött svårigheter i sitt liv sprudlar han oftast av positiv energi och dokumentären har en vacker och hoppfull ton. En göteborgare som också heter Håkan är välkända Håkan Hellström som uppmärksammar Håkan Hägg och bjuder in honom till att vara Håkan Hellströms förband på utsålda Ullevi konserter, och så blir det.

Det verkar som att många göteborgare tagit Håkan Hägg till sitt hjärta. Jag funderar på om det skulle vara möjligt i Stockholm. Är Göteborg lagom stort/litet för att det ska fungera att sticka ut, att inte vara som alla andra, att behöva passa in i som medelvärdet lagom som ofta krävs.

Dokumentären En annan Håkan ger samtidigt hopp: kanske för att det är just i Göteborg det händer?

Efter premiären i Göteborg den 24 mars 2026 kommer En annan Håkan att visas på biografer runt om i landet. En annan Håkan är Joel Segerdahls långfilmsdebut för bio. Segerdahl är tidigare nominerad till Kristallen för tv-dokumentären Fotbollsbomben – det osannolika attentatet och dokumentärserien Leriga Rötter.

Filmrecension: I Swear – rolig, varm och helt överväldigande

24 mars, 2026 by Rosemari Södergren

I Swear
Betyg 5
Svensk bioprmiäe 27 mars 2026
Regi Kirk Jones

Så många känslor och tankar far runt inom mig. Jag är helt överväldigad. Tagen. Det är en film jag hoppas kommer att visar runt om i Sverige, på polisstationer, på skolor, på utbildningar för blivande vakter, för åklagare som tyvärr många gånger ställt oskyldiga inför rätta för att åklagare av princip inte står emot förtryckande vakter och poliser sida. En film jag hoppas blir obligatorisk att se för alla som går på Polishögskolan.

John Davidson växte upp i en mindre ort i Skottland. Han var en populär brittisk fjortonåring med bra betyg när hans liv helt förändras. Han var framgångsrik fotbollsmålvakt i ortens lag och var på väg att bli värvad till ett större lag och hade börjat i en fin skola när han började få konstiga rörelse, ofrivilliga tics och han började svära och kalla lärare och andra för snuskigheter. Han blev utslängd från skolan och hans fotbollskarriär tog slut och föräldrarna skildes. John försäkrade alla att han inte kunde styra kroppens ryckningar och inte kunde hindra de fula ord han hävde ur sig. Men det tog många år innan han och hans familj fick reda på att han fått Tourettes syndrom.

Omkring ett av hundra skolbarn i Storbritannien diagnosticeras med Tourettes. Ungefär 15 procent av dem har liksom han koprolali – att tvångsmässigt uttala svordomar, könsord och andra olämpligheter. John Davidson hade turen att ha en vän med en familj som inte blev rädda eller arga för att var annorlunda utan istället ställde upp på honom. Det gjorde att han kunde få ett jobb och så småningom började föräldrar som hade barn med Tourettes vända sig till honom och detta växte och utvecklades så han mer och mer spridit kunskap om Tourettes.

Robert Aramayo som spelar John i filmen är känd bland annat för rollen som unge Eddard Stark i Game of Thrones och som Elron i Sagan om ringen – Maktens ringar. Han är verkställande producent för I Swear. Robert Aramayo säger om sin roll och filmen I Swear:
-Tourettes påverkar människor på olika sätt, men jag har alltid tyckt att det är ok att skratta när situationen blir komisk – humor är ett av mina verktyg för att ta mig genom livet.

Kirk Jones, filmen regissör, säger:
– Jag hoppas verkligen att den här filmen kan få folk att tänka en extra gång på att ge sina medmänniskor utrymme och tid – att ha tålamod med den som inte är exakt som man själv.

Filmen berör mig på djupet och är varm, rolig och dramatisk och bygger på verkliga händelser och är oerhört viktig för att öppna människors förståelse för människor med Tourettes eller olika tvångssyndrom. Verkligheten är ju, sorgligt nog, att omgivningen och speciellt vakter, poliser och domstolar och troligen också många lärare och rektorer straffar människor som har syndrom eller sjukdomar som på olika sätt gör att de sticker ut från mallen att vara lagom som styr Sverige idag. Jag läste för ett tag sedan om vakter på en krog som kallade på polis som avvisade en man som hade Parkinsons sjukdom. Mannen skakade och vakt och polis bedömde att han vara full, vilket han inte var. Det fallet finns hos Diskriminerings-ombudsmannen. Tyvärr är jag inte hoppfull att förståelse finns för att människor kan ha sjudomar och annat som gör att de inte är som alla andra, men också de som har olika sjukdomar eller funktionsvårigheter bör ha rätt att finnas till ändå.

I Svear är välgjord med duktiga skådespelare, bra berättad, bra filmad. Den har fått stor uppmärksamhet och flera priset. Robert Aramayo är tvåfaldigt prisbelönt på BAFTA-galan.
I hård konkurrens med bland andra Timothée Chalamet och Leonardo DiCaprio vann Robert Aramayo på i februari pris för bästa manliga huvudroll på BAFTA-galan för sin insats i I Swear. Han fick dessutom ta emot EE Rising Star Award som röstats fram av biopubliken. Den kritikerrosade, brittiska biosuccén I Swear nominerades totalt till fem British Academy Film Awards och fick även pris för bästa rollbesättning.

’

Filmrecension: Den nya triumfbågens arkitekt – stark film om kraschen mellan makthavare och konstnärer

19 mars, 2026 by Rosemari Södergren

Den nya triumfbågens arkitekt
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Stéphane Demoustier
I rollerna Claes Bang, Sidse Babett Knudsen, Xavier Dolan

En skildring av krocken mellan byråkrati och politik och konst och kultur och hur byråkrater och andra makthavare kan döda visioner och konst och kultur. En verklighetsbaserad berättelse som samtidigt är en grymt träffande metafor för hur ekonomer och politiker och andra makthavare kan totalförstöra den innersta kärnan i konstnärliga visioner och projekt. En film som träffar rakt in i hjärtat och som skakar om alla som tror på styrkan i kultur. En film som är kryddad med flera duktiga skådespelare.

Berättelsen utspelas under 1980-talet. Den franske presidenten François Mitterrand utlyste 1982 en anonym arkitekttävling om att skapa ett monument som skulle fullborda den historiska axeln mellan Louvren och Triumfbågen i Paris. En dansk arkitekt, Johan Otto von Spreckelsen (spelad av Claes Bang) vann Till allas förvåning tävlingen. Hans tävlingsbidrag, en kulformad byggnad i marmor som fick rosa färg i solnedgången. Johan Otto von Spreckelsen var inte särskild känd innan han vann tävlingen. Han arbetade som lärare för arkitekter och har dittills endast känd för fyra danska kyrkor och sitt eget hus.

Spreckelsen beger sig från tryggheten i sitt välkända Danmark till Paris för att så i centrum för Paris politiska och kulturella strålkastarljus. Han ska nu projektledare ett av de historiskt största projekten i Frankrike. Han möter hinder och utmaningar. Den marmor han vill ha är mycket dyr och ekonomiska krafter inom politiker går bakom ryggen på honom för att köpa in billigare marmor. I hans ritningar ska fönstren i kuben vara limmade, vilken inte är tillåtet enligt fransk lag. Men om man tummar på hans ritningar blir kuben inte det som den var tänkt. Delas av den kommer att bli fulare och ha skarvar. Spreckelsens vision möts av ekonomernas, politikernas och byråkraternas försåtliga motstånd.

Filmen ställer viktiga frågor om vem som har rätten till ett verk och får mig som tittare att fundera vidare kring hur mycket konstnärer och kultur-arberare bör eller tvingas till att kompromissa. Vem ska bestämma? Ekonomen? Byråkraten? Politikern? Upphovsmannen eller kvinnan till ett verk?

Claes Bang är imponerande trovärdig som den danske arkitekten Spreckelsen som kastas in i politikernas och byråkraternas maktstrider i den fransk topp-politiken. Sidse Babett Knudsen är spännande som hans fru. Vad vill hon egentligen, är hon att lita på? Vi pendlar mellan att lita på henne och att misstänka ränker och egna planer. En stark film som lyfter den eviga frågan om kulturens och konstens värde och undersöker var gränsen går mellan konstnärlig idealism och monumentalt vansinne – och hur kan ekonomer styra kulturens visioner?

Filmrecension: Christy – varm, mänsklig berättelse från slitna arbetarkvarter i Cork

18 mars, 2026 by Rosemari Södergren

Christy
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Brendan Canty

En varm och mycket mänsklig berättelse om att hitta hem, att hitta sin tillhörighet. En irländsk film om klassklyftor, om utsatthet men också om lojalitet och solidaritet.
Denna irländska socialrealistiska berättelse kretsar kring två unga män, halvbröder, som tidigt förlorade sin mamma. Den äldre, Shane, bor med sin flickvän i arbetarkvarteren i Cork och har nyligen fått en liten dotter. Shane försörjer sig och sin lilla familj som målare. Hans halvbror, sjuttonårige Christy, har blivit utslängd från sitt fosterhem i ett av de finare kvarteren där de välbärgade bor. Shane måste ta hand om sin yngre halvbror några veckor medan de väntar på en ny fosterfamilj för Christy. Eftersom Christy snart fyller 18 år är det inte så många fosterhem som är intresserade av att ta emot honom.

Filmen utspelas i staden Cork. Googles AI berättar om den staden: Cork är Irlands näst största stad, belägen i grevskapet med samma namn i sydvästra Irland. Staden är känd som ”the rebel city”, har en rik matkultur, historiska byggnader som Cork City Gaol och en vacker naturhamn.

Christy får följa med till Shanes jobb, men det passar inte honom särskilt bra. Christy ger sig ut på vandringar i det slitna arbetarkvarteren i Cork och hittar vänner. Han möter människor som kände honom när han var femåring och han knyter nya kontakter och hittar också ett arbete som han passar för och trivs med.

Berättelsen har en fin blandning av dåtid och nutid. De unga har mobiltelefoner och skapar egna texter som de framför rappande som samtidigt som är det något tidlöst som hänger över deras kvarter, hur den nedtryckta och utnyttjade arbetarklassen är både rebellisk men samtidigt fast i sin situation och klyftan mellan de fattiga och de rika är som alltid gigantisk.

En av av filmens styrkor är att den låter berättelsen flyta fram som i ganska lugn takt utan överdrivna poser.Det är som livet ofta kan är med utmaningar och svek och samtidigt finns lojalitet och vänskap. I den grå och hårda vardagen finns också en gemenskap och tillhörighet. Christy börjar hitta en plats där han känner att han kan stanna, att han har en tillhörighet, att där finns rötter han trott han tappat bort. Samtidigt förstår hans halvbror inte hur bra det vore för Christy att få stanna där. Det är en stark berättelse om att hitta sin själv och sin väg genom sorg och förlust och hitta ny tillhörighet.

Christy hade världspremiär på filmfestivalen i Berlin och hade svensk premiär på Göteborg Film Festival. Christy blev stor vinnare på IFTA (Irish Film & Television Academy)
– tog hem Bästa Film, Bästa Regi, Bästa klippning och Bästa Casting.

En film som drar in mig och det känns son att jag är med där på ett hörn och det går inte att värja, den är känsloladdad och stark och känns oerhört realistisk. Enormt duktiga naturliga skådespelare i alla roller.

Filmrecension

Footer

Om oss