Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Knives Out – helt fantastiskt mästerverk till puzzeldeckare, smart, snyggt och engagerande

by

Knives Out
Betyg 5
Svensk biopremiär 29 november 2019
Regi Rian Johnson
I rollerna Chris Evans, Ana de Armas, Daniel Craig, Michael Shannon, Jamie Lee Curtis, Toni Collette, LaKeith Stanfield, Katherine Langford och Jaeden Martell

Låt dig inte luras av det lättsamma tilltalet i filmen, att den till ytan verkar vara en lättsam, underhållande, myspysig puzzeldeckare med en lång rad berömda skådespelare i rollerna som Jamie Lee Curtis, Daniel Craig, Don Johnson, Michael Shannon och Christopher Plummer. Knives Out är mycket mer än så. Filmen är utan tvekan något av det bästa som skapats på länge i sin genre men den har också ett samhällsmedvetet innehåll, men istället för att pracka det på oss finns det där och bubblar. Det finns i dialogerna och i fotots disposition. Framför allt har den något att säga om klassamhället och rasism, utan att den skriker ut det.

Det här är en sådan där film där jag sitter i biosalongen och glömmer att jag är i en salong. Jag är i filmen. Och jag vill inte att filmen ska ta slut. Jag vill vara kvar där med karaktärerna.

Till ytan är det en mordhistoria där vi ganska tidigt tror oss veta vem som gjort vad. Men det finns alltid mer under ytan och räkna med överraskningar.

Som i alla bra deckare har karaktärerna något att säga om mänskligt agerande. Här är det en stenrik deckarförfattare som har dött under mystiska förhållanden. Har han begått självmord eller är det mord? Daniel Craig spelar den egensinniga detektiven Benoit Blanc som engagerats på mystiskt sätt för att bistå den lokala polisen. Craig är helt underbar i en rolig drift med Agatha Christies deckarhjälte Poirot. När en berömde kriminalförfattare, Harlan Thrombey (spelas av Christopher Plummer) hittas död i sitt lantliga gods natten efter att han firat sin 85-årsdag är alla i hans familj misstänkta. Alla har något att vinna på hans död. Blanc får slingra sig igenom alla lögner och villospår. Det är fascinerande hur regissören ganska snart får oss att hoppas att den som verkar skyldig ska klara sig. Det är skickligt berättat. Ett helt fantastiskt mästerverk till puzzeldeckare. Smart, snyggt och engagerande.

Filmrecension: Mareld

by

Mareld
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 november 2019
Regi Ove Valeskog

Fem skådespelare i skärgården för att spela in en film. En film med oklart manus som styrs av regissören och av de omständigheter som dyker upp. Samtidigt dokumenteras deras interna relationer, deras ageranden och de känslor som dyker upp. Ingen vet vad som skall hända och hur deras roller skall utvecklas.

Filmen börjar som en vacker idyll med förväntansfulle skådespelare, snaps i glasen och flirtig atmosfär. Men den idylliska ytan och de förförande blickarna djupnar och stämningen förändras. Skådespelarna är så bra och filmen är vackert gjord. Verkligheten kommer in och filmen blir en blandning av fantasi och verklighet. Det hela spetsat med gamla sägen från skärgården om ond bråd död. Mänskliga relationer blandas med övernaturliga fenomen och verkliga eller fiktiva mördare i en typisk skärgårdsmiljö.

Filmens grepp att spela in en film och samtidigt göra en film om inspelningen är inte ovanligt . Naturligtvis så påverkas båda av historien. Här greppar man mycket utan att ge en förklaring. Resultatet blir lite av ett kaos , ett experiment. Vem vänder sig filmen till? Är det en kriminalhistoria, ett relationsdrama eller en film om övernaturliga väsen?

Med så många bottnar i filmen så saknar man en viss struktur. Man önskar att filmen hade förankrats i botten för att sedan sväva ut . För det är bra och det är spännande och det är intressant med nya grepp.

Filmen är som diset i skärgården en höstmorgon, osynligt och synligt. Det finns där men ändå inte. Det är spännande och mystiskt men väldigt svårt att fånga. Som marelden som lyser vid hot.

Filmrecension: The Lighthouse

by

The Lighthouse
Betyg 2
Svensk biopremiär 22 november 2019
Visas på Stockholm International Film Festival
Regi Robert Eggers
I rollerna: Willem Dafoe, Robert Pattinson, Valeriia Karaman

Fotomässigt är filmen fantastisk. Den är filmad helt i svartvitt och har inträngande bilder och enastående duktiga skådespelare i de två huvudrollerna: Willem Dafoe och Robert Pattinson. För mig räcker det inte att något rent konstnärligt är fascinerande, en film måste ha en handling som på något tilltalar mig, engagerar mig.

Filmen utspelar sig på en vindpinad ö i New England under 1890-talet. Willem Dafoe och Robert Pattinson spelar två fyrvaktare på en isolerad ö. Willem Dafoe spelar den äldre fyrvaktaren som anser sig vara chef och ger order åt den yngre, Robert Pattinson. Det finns intressanta delar i deras relation och i dialoger, både vad som sägs och inte sägs. Obönhörligt byggs en skräckstämning upp. Jag inser att förr eller senare kommer det att explodera. Frågan är: vem kommer att bli döda vem?

Men dramat är för långsamt av och till och jag har svårt att engagera mig för spelet mellan två isolerade män där allt blir värre och värre, mer och mer katastrofalt. Stormen blir till orkan, maten räcker inte till och alkoholen tar slut så de börjar dricka olja för att få berusning nog för att stå ut.

Regissören Robert Eggers har tidigare skapat skräckfilmen The Witch. Om du gillar den kommer du förmodligen att gilla The Lighthouse också. Men för mig som vill att en film ska säga mig något om
livet känns filmen ganska intetsägande. Det finns vissa delar i filmen som jag kan se som intressanta, som spelet mellan den som är chef och den som måste lyda order. Men det räcker inte för att hålla upp mitt intresse filmen igenom.

Filmrecension: Jag kommer hem igen till jul – nja vi har sett det förut

by

Jag kommer hem igen till jul
Betyg 2
Svensk biopremiär 8 november 2019
Regi Ella Lemhagen
I rollerna Peter Jöback, Suzanne Reuter, Johannes Bah Kuhnke, Jennie Silfverhjelm och Loa Falkman

En lång rad av de stora svenska skådespelarnamnen och en del bra musik om du gillar Peter Jöback – men det räcker inte. Det är en berättelse vi hört i många varianter tidigare. En världsstjärna, Simon (spelas av Peter Jöback) kommer till snöigt svenskt landskap för att fira jul. I det lilla samhället finns, förstås, en mängd mörka hemligheter och i familjen i synnerhet.

Simons storebror Anders (spelas av duktiga Johannes Bah Kuhnke, som väl haft bättre filmer att agera i) arrangerar en årlig julkonsert och Simon har övertalats att vara med. Inte till storebrors glädje. Storebror har alltid levt i skuggan av sin bror.

Familjehemligheter, som de inblandade trodde var begravda, väcks till liv. Konflikter på alla håll. Visst, sådant kan vara intressant och engagerande. Men det kan också vara förutsägbart och ett upprepande av saker som redan berättats i bättre förpackningar.

Mycket fin sång är det, nubbvisor, julvisor och klassisk julmusik. Julmat, julpynt och mycket snö är det och bilder från lantlig kyrkomiljö, scener som väl är tänkta ge gemytlig julkänsla.

Berättelsen spretar också åt för många håll. Det är mörkt och hopplöst på alla håll och kanter.

Filmrecension: Drottningens Corgi – rolig, varm och gullig familjefilm, lagom spännande

by

Drottningens Corgi
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 november 2019
Regi Ben Kassen, Vincent Kesteloot
Svenska röster: Anton Körberg, Wiktoria Johansson, Ola Forssmed, Cecilia Forss, Claes Ljungmark, Rickard Söderberg m fl.
Censur 7 år

Vad skulle hända om den amerikanske presidenten har en odräglig corgi-tik som prompt vill bli parad med den brittiska drottningens favorit-corgi, som inte alls är intresserad av den amerikanska framfusiga tiken? Det får vi reda på i denna rätt roliga, varma och smågulliga animerade familjefilm.

Filmen är både rolig och lagom spännande och till skillnad från Disneys många filmer är actionsscenerna på en lagom, rimlig nivå. Bland de familjefilmer som går upp på biograferna nu när höstlov och så småningom jullov ger familjer tid att gå på bio tillsammans borde den här vara ett bra alternativ, speciellt om familjen tycker om djur och hundar i synnerhet.

Huvudpersonen Rex är en nöjd corgi, han lever ett liv i lyx i sitt hem i London i den brittiska kungafamiljens palats
Buckingham Palace. Rex är drottningens favorit-corgi. Hon har fyra corgi-hundar. Corgi är hundar med korta ben, något kraftigare hundar är taxar.

Rex är bortskämd, rejält bortskämd och både drottningens make, prins Philip och de andra tre hundarna är rätt trötta på honom. En dag har drottningen statsbesök från USA. Den amerikanske presidenten Donald Trump med fru och hund kommer på besök. Trump söker en bra corgi att para sin tik med. Rex blir utvald, vilket han verkligen inte vill. Då Rex försöka undgå tiken ställer han till det rejält och bitar Trump i skrevet. Som bestraffning stängs Rex in i hundrummet.

Rex skäms djupt och en av de andra hundarna lurar iväg honom från palatset. Livet utanför palatset är tuff, mycket svårare än Rex kunnat föreställa sig. Han hamnar snabbt på ett hem för övergivna hundar. Alla hundar är inte snälla och han blir snart varse att ingen tror på att han är drottningens favorit.

Det är rar berättelse och som de bra animerade historierna finns det saker som de vuxna kan skratta åt och saker som barnen engagerar sig i. Om jag ska gå på bio under höstlovet med mindre barn är detta ett bra alternativ.