I väntan på Godot
Av Samuel Becket
Översättning Magnus Hedlund
Regi och scenografi Karl Dunér
Kostym Helle Carlsson
Ljus Torkel Blomkvist
Premiär på Dramaten, Lilla scenen, 24 oktober 2019
Medverkande
Jonas Karlsson – Estragon
Torkel Petersson – Pozzo
Per Svensson – Lucky
Johan Ulveson – Vladimir
Pojken – Ernesto Vera-Zavala / Victor Esphagen
Karl Dunér har gjort det igen. En stark föreställning som är en given succé. I väntan på Godot är en av de mest fascinerande draman som skapats. I regi av Dunér med något moderniserade texter är det ett mästerverk på scen: med underbart stram koreografi, med skådespelare som är makalöst perfekta i en föreställning som är härligt hänförande.
Vissa små korta sekvenser kan jag tycka är lite överdrivet publikfriande, som skämten med att Vladimir kissar på sig om han skrattar. Men det är så korta sekvenser att det inte stör mig ändå, även om jag inte behöver sådana skämt för att behålla fascinationen av dramat på scen.
Drama kanske till och med är fel ord. Egentligen händer inget, det är ingen stor konflikt, ingen stor förändring eller utveckling utan istället en skildring av ett tillstånd, av människans existens.
Vladimir och Estragon, två udda figurer, kanske luffare, tillbringar dagarna tillsammans vid ett vissnande träd i väntan på Godot. Vem Godot är får vi aldrig veta och frågan är om det ens är frågan värt att analysera. Samuel Becket, som skrivit dramat, har själv sagt att om han visste vem eller vad Godot var, då hade han skrivit det.
Det slår mig att detta drama, ett av de största som skapats av någon människa, inte kommer att bli begripligt för en kommande svensk generation utan att viktiga delar av dialoger och monologer kommer att behöva skrivas om – och kanske inte ens kommer att gå att skriva om för att kunna behålla stringens. Vladimir talar om att en av fyra evangelister i Bibeln har tagit upp att en av de två rövarna blir frälst. Frälst av Frälsaren. Om Svenska Skolverket får som de vill enligt dess senaste utspel ska skolungdomar inte få någon utbildning i Bibeln eller lyrik. Utan att känna till något om Nya testamentets berättelser kommer en kommande generation inte att förstå vad Vladimir talar om. Tillsammans med Bibeln vill Skolverket tydligen kasta ut Lyriken.
Då tänker jag så här: Vad är det som utredarna på Skolverkets utredare väntar sig ska ske? Vad är deras förväntningar på livet och sin utredning? Står de i samma absurda situation som Vladimir och Estragon? Som alla människor.
Dialoger och monologer i I väntan på Godot är så underbart surrealististiska, absurda och av och till komiska att de sätter fingret rakt på en expressionistisk realism som talar till oss på flera nivåer och framför allt mellan raderna och till känslorna. Jag vet inte ens om det är möjligt att misslyckas med detta mästerverk till absurt drama? Redan att läsa dramat ger en stor upplevelse.
Många plus dessutom till skådespelarna som alla är helt fantastiska. Jonas Karlsson och Johan Ulveson som de två kufarna, luffarna, spelar tillsammans som om de aldrig gjort något annat än varit just där, de två, tillsammans, om och om igen. Torkel Petersson fullkomligt äger scenen som Pozzo. Jag tror inte jag någonsin sett någon spela Pozzo så övertygande. Per Svenssons monolog som Lucky drog kraftiga applåder. Pojken vet jag inte vem som spelade, de finns flera namn i rollistan för den rollen. Men han får högsta betyg han med.
Det skulle förvåna mig mycket om detta inte blir både en publiksuccé och en föreställning om kommer att sättas upp i ytterligare en säsong. Dramat i sig, redan som manus, är ett av de största pjäser som finns. I regi av Karl Dunér är det en både varm, stark, mjuk och absurd föreställning som helt säkert skulle uppskattas av Samuel Becket själv.
Det är en stor brist på berättelser på svenska teaterscener från den delen av Europa – och ändå ligger det så nära oss och de flesta av oss har säkert bekanta eller vänner med sina rötter från det forna Jugoslavien. Föreställningen ger en inblick i Kroatiens många ansikten men emellanåt vill föreställningen för mycket. Det är som om regissören inte litar på den spännande berättelsen i sig utan måste experimentera med uttrycken, speciellt i andra delen då scengolvets stora vita underlägg fylls med jord och skådespelarna kravlar runt där. Det är synd, det blir för mycket då handlingen i sig är tillräckligt engagerande.
Detta är länder om inte ligger så långt från oss. Jag tror att de flesta som bor i Sverige känner några som har rötter därifrån. Ändå får vi så sällan höra berättelser därifrån. Jag blev så fascinerad av den här teaterföreställningen där vi fick följa en familj genom tre generationer, främst speglat genom kvinnorna. Det är mycket som utspelat sig under mindre än hundra år. Vi får möta Rosa, som var partisan och kämpade för att Jugoslavien skulle bli socialistiskt, vi för följa hennes dotter Maša och Mašas döttrar, speciellt Lucija som bryter med familjens traditioner genom att gifta sig kyrkligt och gifter sig med en man som är för kapitalismen.
Foto: Sean Lewthwaite
Pjäsen utspelar sig på ett ungdomshem någonstans i Sverige där två av personalen gör en föreställning tillsammans med ungdomarna. Den pjäs de repeterar tillsammans bygger på den ryska författaren Fjodor Dostojevskijs roman “Brott och straff”. Romanen tar upp frågan om vad som kan få en människa att begå svåra brott, som att mörda. Ungdomarna diskuterar pjäsens tema och ibland går det hett till, känslorna svallar.
Spår är Teater norras andra pjäs i projektet Territorium, som stöds av Sollentuna kommun och Stockholms läns landsting. Projektet vars utgångspunkt är ungdomars verklighet har som syfte att förebygga utanförskap, motverka segregation, stärka ungdomars självkänsla, samt inspirera till kreativitet.
