Måsen
Av Anton Tjechov i en version av John Donnelly
Översättning Pamela Jaskoviak
Regi Lyndsey Turner
Scenografi Michael Levine tillsammans med Charlotte Henery
Kostym Evie Gurney
Ljus Linus Fellbom
Peruk och mask Linda Hyllengren, Barbro Forsgårdh
Musik Philippe Boix-Vives
Dramaturg Jacob Hirdwall.
Medverkande Rasmus Luthander/Konstantin, Elin Klinga/Irina, Agnes Rase/Nina, Alexander Salzberger/Boris, Magnus Ehrner/Peter, Magnus Roosmann/Jevgenij, Marall Nasiri/Masja, Per Svensson/Ilja, Kristina Törnqvist/Polina, Hampus Hallberg/Semjon, Niklas Blomqvist/Jakov.
Premiär på Dramaten, Stora scenen, 22 oktober 2021
Att publiken längtar efter teater med en lång rad duktiga skådespelare, med fantastisk scenografi och kostym och mask, mycket dialog och en total helhetsupplevelse på scen – det är tydligt. Premiären fick stående ovationer och det var välförtjänt. Denna uppsättning av Tjechov Måsen innehåller mycket, mycket och jag hoppas att jag får tillfälle att se den fler gången för att kunna smälta allt och upptäcka detaljer.
Måsen av Tjechov är ett fantastiskt drama med mycket djup. Inför premiären var det poängterat att det vi skulle få uppleva är en modernare version. Det håller jag både med om – och inte. Föreställningen som regisserats av den brittiska regissören Lyndsey Turner må vara en version anpassad till vår tid och vårt språk, delvis. Det är ändå Tjechov. Som i alla dramer av Tjechov är det mycket dialog, mycket prat och inte så mycket handling – det som händer, det händer under ytan, mellan raderna. Orden är bara halva berättelsen, om ens det. Det som inte sägs är minst lika viktigt.
Grundhandlingen kretsar kring några människor som vistas på ett gods på den ryska landsbygden. I centrum står den unge mannen Konstantin (skickligt spelad av Rasmus Luthander). Konstantin mår dåligt, han känner sig inte uppmärksammad eller älskad. Hans mamma är den berömda och hyllade skådespelerskan Irina (fantastiska Elin Klinga). Konstantin vill skapa teater men han vill göra det på nytt vis, han vill vara en rebell som krossar den gamla teatern som han menar är förlegad. Han är passionerat förälskad i Nina som bor i närheten. Nina drömmer också om att bli stor och hyllad. För mig symboliserar dessa två unga mycket av det som dagens ungdomar indoktrineras av: att vägen till att uppnå något av värde i livet är att bli berömd. Utan berömmelse finns inget värde i livet.
Det är förstås oerhört sorgligt när unga människor inte upplever sig ha något värde om de inte blir stjärnor. Väldigt typiskt för Tjechov är att detta är ungdomar från övre medelklassen. Klassfrågan finns med i denna version av Måsen, fast under ytan. Scenarbetare kommer in på scen och byter ut delar av scenografin. De symboliserar godsets anställda, som knappt någon gång ens tilltalas av rollkaraktärerna. De bara förväntas finnas där för att göra sitt jobb.
Scenografin är ett mästerverk i sig. Ord kan inte beskriva tillräckligt, den måste upplevas. Från starten med en hög brädor mitt på scenen som visar att något inte är färdigbyggt till slutscenerna med vridscenen och ett stort hus där vi skymtar människor inne i värmen medan någon är ute i kylan och väljer att hoppa av från sitt liv.
Som i alla stora dramer finns det många olika sätt att se den, att uppleva och tolka föreställningen. I pressmaterialet beskrivs tankarna bakom denna uppsättning: I John Donnellys bearbetning av Måsen från 2013 får publiken en modern blick på Konstantin, Nina och de andra i Tjechovs klassiker från 1895. Det blir en rolig och tragisk berättelse om unga och gamla generationer, om etablissemang och förnyare och om vanliga, fåfänga människor som drömmer om att bli sedda och älskade.
Jag tänker att vi alla, var och en, ser denna uppsättning på vårt personliga sätt. Vi kan känna igen oss mer eller mindre i olika karaktärer, förstå oss på vissa karaktärer mer och känna avstånd till andra. På så sätt se oss själva och förstå mer om oss själva och andra. Och nog finns det öden att betrakta. Var och en är förälskad i någon som inte älskar dem. Alla söker sin lycka utanför sig själva.
Skådespelarna gör detta så bra. Varenda roll är en unik karaktär.
Regissören Lyndsey Turner berättar:
– När jag blev tillfrågad om att göra en uppsättning på Dramaten tänkte jag instinktivt på att välja en pjäs som kan lyfta fram ensemblens förmågor, där karaktärerna och deras relationer är det centrala. Det ledde mig ganska snabbt till Måsen.
Och nog lyfter hon fram ensemblens förmågor. En lång av av Dramatens duktiga skådespelare äger scenen tillsammans.
Bakgrundsfakta om regissören och dramatikern:
Lyndsey Turner är husregissör på National Theatre i London. Med framgångsrika uppsättningar såväl i London som på Broadway är hon ett av den brittiska teaterns mest intressanta namn. Hon erhöll Laurence Olivier Award 2014 för Chimerica som spelade på Almeida Theatre och Harold Pinter Theatre i London. Bland hennes uppsättningar märks; Top Girls och Light Shining in Buckinghamshire på National Theatre, Girls and Boys på Royal Court Theatre och The Treatment på Almeida Theatre. Hon har även satt upp Hamlet på National Theatre med Benedict Cumberbatch i huvudrollen.
John Donnelly är brittisk dramatiker som har arbetat inom både teater och film. Han har erhållit Tom Erhardt Award, PMA Award för bästa nya författare och NSDF Sunday Times Playwriting Award. 2019 spelade hans version av Molières Tartuffe på Lyttleton, National Theatre i London.
För den som sett flera olika versioner och uppsättningar av Måsen kan det givetvis vara intressant att jämföra. Men jag tycker inte någon ska behöva ha sett en enda uppsättning tidigare för att ha behållning av någon teaterföreställning, eller film för den delen. Jag tycker en recension som till stor del bygger på att hänvisa till tidigare föreställningar är rätt ointressant. För att uppskatta denna uppsättning av Måsen behövs ingen tidigare erfarenhet av Måsen – och man behöver inte heller ha läst manuset. Är man bara redo att se en föreställning på två timmar och 45 minuter är Måsen definitivt värd att prioritera.
Dramat baseras på verkliga händelser i Italien i början av 1500-talet och är en historia om kvinnohat och frihetsbegär. Det handlar om en ung furstinna och nybliven änka som vill råda över sitt eget liv och gifta sig med sin älskare. Hennes bröder vill till varje pris hindra henne och skyr inga medel. Med denna föreställning gör Suzanne Osten debut som regissör på Stora scenen (hon har tidigare regisserat föreställningar på Dramaten på mindre scener).
Plus får föreställningen för de många infallen som är så typiska för Suzanne Osten. De tio skådespelarna är alla med på noterna och huvudrollsinnehavaren Maia Hansson Bergqvist drar med framgång det tyngsta lasset. Siri Hamari som furstinnans kammarjungfru gör en berömvärd insats. Och musikerna inte att förglömma, de binder ihop scenerna.
Pjäsen beställdes av Shakespeare och hade urpremiär 1613 i London och är fortfarande en av de mest spelade pjäserna på brittiska teatrar.
Det är första gången Vakten vid Rhen sätts upp i Sverige. Dramat har fått en ny översättning av Klas Östergren. Jag har inte läst manus så jag vet inte hur mycket regissör stuvat om i manus. Under första delen, fram till paus, spretar handlingen åt för många håll. Greven Teck (spelas av Andreas Rothlin Svensson) och grevinnan Marthe (Rakel Benér Gajdusekhar) har ett dött och rent av hatiskt förhållande som tar oproportionerligt stor plats liksom det godmodiga käbblandet mellan Fanny och en familjens tjänstekvinnor Anise (Mia Benson).
Två scener höjer sig extra. Det är inledningsscenen med Livia Millhagen som den frustrerade unga hustrun Margaret och Erik Ehn som hennes alkoholiserade ångestfyllda make Brick. Brick säger inte mycket, han är så djupt nere i sin depression och ångest medan Margaret kämpar för att få reaktioner från honom. Scenen ger grunden för hela handlingen. Vi förstår grundförutsättningarna. Paret är barnlöst – medan Bricks bror Gooper med fru Mae har fem barn. Att ha barn är hedersamt och kan avgöra vem som får ärva en ofantliga förmögenheten efter familjens patriark, spelad av Peter Andersson. Big Daddy vet inte om att han har cancer och att det här är hans sista födelsedag. Hans läkare och familj har konspirerat för att hålla denna information från honom och hans fru. Hans släktingar försöker ställa sig i bästa dager i hopp om att få en avgörande andel av pappans enorma förmögenhet.
Även om dramat i sig är ett dokument och skildring över en viss tid i det amerikanska samhället är dess essens ändå aktuell för människor i det svenska samhället idag. Kanske det inte är lika svårt att vara homosexuell eller bisexuell i dagens Sverige men det är troligen inte lika enkelt i alla sammanhang eller grupper. Och att blunda inför en dödssjukdom är universellt, att vägra se att döden är på väg gör människor i alla samhällsklasser och sammanhang världen över.