Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterrecension

Teaterkritik: Tartuffe – välspelad och rolig

by

Marsupilami
Foto Sören Vilks

Tartuffe
Av Molière
Översättning Hans Alfredson och Allan Bergstrand
Bearbetning och regi Eirik Stubø
Bearbetning Marie Lundquist
Scenografi och kostym
Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Ljud Astrid Nyström
Video Emi Stahl
Mask Johanna Ruben
I rollerna bland andra Magnus Krepper, Marie Richardson, Natalie Minnevik, Anneli Martini, Peter Andersson, Emil Almén, Helena af Sandeberg, David Bengtsson, Bengt Braskered, Sten Ljunggren/Niklas Falk

Molières klassiska komedi har satts upp världen över och också i Sverige otaliga gånger. Pjäsen är en skoningslös analys av hur auktoritet kan upprätthållas genom språk och ritualer. Något som verkar vara aktuellt bland människor i alla tider. Pjäsens udd riktas mot religiöst hyckleri, men kan förstås och tolkas om många andra strukturer och maktförhållanden där kritik är förbjuden och den som anses vara god eller har makt står bortom granskning.

Pjäsen inleds med att Madame Pernelle – mor, farmor och svärmor – kritiserar karaktärerna hos hushållets alla medlemmar samt deras enligt henne utsvävande leverne. Hon företräder traditionen, och ser Tartuffe som numer bor hos familjen som den kyrkliga religiösa räddningen. Fadern Orgon ser liksom sin mor endast goda egenskaper hos Tartuffe och lyssnar inte på några varningar eller goda råd från andra familjemedlemmar. Familjemedlemmarna ifrågasätter deras ståndpunkter.

Är det religiös väckelse, attraktion eller skickligt bedrägeri som är orsaken till att Orgon faller för Tartuffes hyckleri och gör att han ger bort sitt hus och sin dotter? Det får vi inte veta men uppsättningen vill ändå antyda en förklaring som kanske är lite väl enkel. Troligen finns det ingen förklaring men jag får svårt att låta bli att tänka på nutida problem med politisk och religiös radikalisering eller ekonomiska bedrägerier mot äldre.

Lite skratt från publiken även före paus, men för övrigt var den första delen något stel. Efter paus blev det tydligare en komedi, bland annat med mer musik och dans. Jag undrar varför regissör och övriga staben valt att göra de två delar så olika. Varför inte mer av det i hela föreställningen? Skådespelarna hade kunnat få ta ut svängarna lite mer. Jag tänker att det var lite för allvarliga roller, de är trots allt karikatyrer över rollerna, inte så allvarliga.

Tartuffe är en självgod bedragare som lyckats ta sig in i Orgons hem genom ett skickligt spel av religiös fromhet, självförnekelse och påstådd ödmjukhet. Han vinner snart makten över husets herre och därmed över hela hushållet med hjälp av moralisk utpressning och ett språk där han får alla att känna sig skyldiga.

Föreställningen är välspelad, rolig, bedrägeri och hyckleri går aldrig ur tiden. Skickligt spelad överlag. Särskilt Peter Andersson som Orgon och Magnus Keppel som Tartuffe. Entusiastisk publik, stående ovationer.

Modern kostym/kläder men Molieres pjäs på vers med moderniserat språk blev en bra kombination av nutid/dåtid. Förutom film med avsnitt och bilder från tidigare uppsättningar mm så är det lite väl avskalad scenografi. Slutet är lite kompakt och abrupt, tillrättalagt för att passa kungen. Men med så många duktiga skådespelare är föreställningen väl värd att se.

Pjäsens historia
Tartuffe uruppfördes 1664 men väckte omedelbart våldsam kritik. Kyrkliga och konservativa kretsar uppfattade pjäsen som ett angrepp på religionen och lyckades få kungen att förbjuda den. Först efter flera omarbetningar och kungligt stöd fick Molière tillåtelse att spela den offentligt 1669. Skandalen gjorde pjäsen till ett av teaterhistoriens tydligaste exempel på konst som utmanar makt – och som själv blir föremål för censur. Sedan dess har Tartuffe förblivit en högst aktuell pjäs om manipulation, moral och maktmissbruk.

Teaterkritik: Decamerone med Rostvit – När pesten blir teater – och livet vägrar ge upp

by

Decamerone med Rostvit

Decamerone med Rostvit
Regi & scenografi Dina Lagerman
Manus Scenkollektivet Rostvit
Produktion Scenkollektivet Rostvit
Kostym R(at) r(at) r(at), Nina Kihlborg + Sophia Ernestål
Mask Ella Johansen
Musik Leonard Thinsz Jansson
Ljus Lisa Maurin
Foto Elis Lindsten
Grafik Axel Jakobsson
På scen Alva Jidesten, Ania Scheja, Elin Smedman, Kema Rausner, Nina-Jane Jacobson, Paulus Roséen
Premiär 21 augusti på Teater Tribunalen 21 augusti 2026

När pesten blir teater – och livet vägrar ge upp
Det börjar med döden.
Året är 1348 och pesten har nått Florens. Giovanni Boccaccio beskriver staden som den vackraste i världen – och samtidigt som en plats där döden plötsligt blivit vardag. Gud har sänt plågan, skriver han, som straff för människans ogudaktighet. Men Boccaccios svar på katastrofen blir inte tystnad.

Det blir berättelser.
Nästan 700 år senare är det berättandet som står i centrum när Scenkollektivet Rostvit tar sig an Decamerone på Teater Tribunalen.

Det är ett djärvt projekt. Boccaccio är inte bara en litterär klassiker utan själva urmodern till den moderna novellen. Att göra scenkonst av Decamerone är därför att ge sig in i ett landskap där berättelsen redan är själva huvudpersonen.

Rostvit gör klokt i att inte försöka tämja materialet.

För Boccaccios värld är långt ifrån städad. Här finns sex och makt, otrohet och girighet, religiöst hyckleri, klasskillnader och människans outtröttliga jakt på njutning. Men framför allt finns en okuvlig livslust. När döden står utanför dörren blir människans hunger efter livet nästan provocerande stark.

Och det är här Decamerone blir mer än en berättelse från medeltiden.
Den blir vår.

För vad händer med oss när tryggheten försvinner? När våra regler inte längre räcker till? När det vi trodde var stabilt plötsligt visar sig vara högst tillfälligt?
Vi känner igen mycket.
Rädsla föder rykten. Kris föder moralpanik. Människor söker syndabockar. Några drar sig undan, andra trotsar faran. Och mitt i allt detta fortsätter människan att vara människa.

Hon blir kär.
Hon bedrar.
Hon skrattar.
Hon har sex.
Hon ljuger.
Hon berättar historier.

Rostvits feministiska perspektiv blir särskilt fruktbart i mötet med Boccaccio. Decamerone är skriven i en tid där kvinnors liv och sexualitet i hög grad definierades av män. Samtidigt låter Boccaccio sina kvinnliga gestalter vara allt annat än endimensionella. De kan vara listiga, sexuellt självständiga, förälskade, beräknande och upproriska.

Det är ett material som nästan ber om att bli återerövrat.
Och kanske är det just det Rostvit gör.

De fyra konstnärerna Dina Lagerman, Kema Rausner, Elin Smedman och Nina-Jane Jacobson har på kort tid etablerat Scenkollektivet Rostvit som en grupp med en tydlig vilja att undersöka klassiska berättelser ur nya perspektiv. Med Decamerone tar de sig an ett verk som kunde ha känts avlägset och akademiskt – men som i stället öppnar sig mot vår egen tid. Det är föreställningens stora förtjänst.

Samtidigt är det en premiär där man tydligt känner att det fortfarande finns saker att arbeta vidare med. Här finns en ung teaterglädje som spritter på scenen och skapar energi. Det finns mod, lekfullhet och en vilja att kasta sig in i materialet. Den energin är smittande och gör att man gärna följer med, även när föreställningen inte riktigt håller ihop hela vägen.

För ibland saknas stringens och precision. Tempot och uttrycket blir inte alltid tillräckligt fokuserade, och taltekniken behöver utvecklas. I en föreställning som till stor del bärs av ord, berättande och repliker blir det särskilt kännbart.

Tyvärr försvinner många repliker i vinden. Det är synd, eftersom texten och berättelserna är föreställningens själva nerv. När orden inte når fram går också en del av den dramatik, humor och skärpa som finns i materialet förlorad. Här finns alltså en tydlig utvecklingsmöjlighet: att arbeta mer med artikulation, röstprojektion, pauser och rytm – så att varje ord får den betydelse det förtjänar.

Även scenografin behöver utvecklas och ägnas större omsorg. Den skulle kunna göra mer än att skapa en plats för handlingen. Den kan förstärka stämningen, bidra till berättandet och tydligare bära fram det som föreställningen vill förmedla. I en uppsättning med så starka teman – pest, död, sexualitet, makt och livslust – finns en stor scenografisk potential som ännu inte är fullt utnyttjad.

Men kanske är det också detta som hör en premiär till. Man ser möjligheterna. Och hos Rostvit finns det gott om dem. För pesten är inte längre bara pest.

Den blir en bild av det samhälle vi själva lever i: ett samhälle som gång på gång ställs inför hot vi inte helt kan kontrollera. Pandemin är fortfarande nära i vårt kollektiva minne. Vi vet hur snabbt en vardag kan förändras. Vi vet hur det känns när det som varit självklart plötsligt inte längre är det.

Men vi vet också vad vi gjorde.
Vi sökte varandra.
Vi ringde.
Vi tittade på film.
Vi åt tillsammans när vi kunde.
Och vi berättade historier.
Det är lätt att tro att konsten är en lyx när världen brinner. Decamerone visar motsatsen.

Berättelsen är ett sätt att överleva.
Det är också därför Rostvits uppsättning känns angelägen. Den handlar inte egentligen om människor som levde för nästan 700 år sedan. Den handlar om oss – om vår rädsla, vår lust och vår märkliga förmåga att fortsätta skratta även när vi vet att allting kan gå åt helvete.
Det finns något djupt mänskligt i det.
Och något trotsigt.

Boccaccio skrev Decamerone medan katastrofen fortfarande pågick. Han visste inte när den skulle ta slut. Han visste inte vad som skulle finnas kvar efteråt.

Men han skrev.
Rostvit spelar.
Det är samma trots.
Och kanske är det just därför Decamerone fortfarande behöver berättas.

En premiär som påminner oss om att när döden knackar på dörren är det inte alltid bönen som är människans första svar. Ibland är det en berättelse. Ibland ett skratt. Ibland en kropp som vägrar sluta leva.

Teaterkritik: Höga visan i Benhuset, Katarina kyrkogård – En dans där alla våra mänskliga känslor spelas upp

by

Höga visan i Benhuset, Katarina kyrkogård

Höga visan
Premiär 14 augusti 2026
Skådespelare Enbart Lotti Törnros (monolog).
Upphovskvinna Hanna Nygårds.
Teatergruppen Hög produktion.
Scen: Benhuset, Katarina kyrkogård i Stockholm

Höga visan i Gamla testamentet är en poetisk och vacker text om evig kärlek. Den har som de flesta bibliska texter tolkats på flera olika sätt, ibland symboliskt och ibland bokstavstroget. Inom judendomen tolkas den ofta som Guds kärlek till Israel och inom kristendomen som kärleken mellan Kristus och kyrkan. Hanna Nygårds och Lotti Törnros tolkning är dock mindre symbolisk och mer bokstavstrogen. Det är tvåsamhetens kärlek som är i centrum och framför allt, enligt Lottis monolog, kärlekens baksida eller pris: sorg och förtvivlan. En kärlek som ofta är självupptagen och drivs av en längtan efter någon utomstående som förväntas rädda mig och fylla mina känslor av inre tomrum. En förälskelse där den andre till en början upplevs som i det närmaste perfekt, som den enda rätta. En illusion som tenderar att övergå i besvikelser när sprickorna i fasaden visar sig. Något som Lotti spelar upp på scenen på alla möjliga sätt.

Pjäsen handlar om den övergivnas besvikelser och inre och yttre kamp mellan förtvivlan och strimmor av hopp. En dans där alla våra mänskliga känslor spelas upp: sorg, förtvivlan, ilska, anklagelse och hat. Du har förstört mitt liv. Du lovade att vi alltid skulle vara ihop. Du sa att jag var din största och eviga kärlek. Vi skulle vara öppna mot varandra och ta upp allt det som skavde. Du din lögnare. Men också minne av vackra kärleksfulla stunder. Och naturligtvis, meningslösa försök att skriva om historien. Varför vågade jag inte se det som var på gång? Vi slutade ju att intressera oss för varandra för länge sedan. Varför kysstes jag inte oftare. Varför sa eller gjorde jag så och inte så? Men mitt i alla förtvivlan visar sig också, visserligen ansträngt, men ändå strimmor av hopp: jag klara mig själv, jag ska ta hand om mig själv, det som har hänt är inte så allvarligt egentligen.

Till slut finns det ingen kraft kvar för allt meningslöst ältande. Det illustreras av en kruka med en liten ekplanta som Lotti en gång gav sin älskade som bevis på den eviga kärlek som de lovade varandra när förälskelsen blommade. Plantan var en symbol för drömmarna om att ha träffat den rätta som kan tillfredsställa de flesta behov. Nu visar den en väg ut ur den destruktiva rundgången av känslor och tänder ett hopp om något nytt. Tillsammans med publiken planterar Lotti om ekplantan ute på Katarina kyrkans kyrkogård. Men en fråga som dröjer sig kvar är om det som planteras om är samma gamla ekplanta och samma självupptagna drömmar om tvåsamhet som räddning. Eller har det hänt något med Lotti. Har hon fått syn på sin egen roll i det som har hänt. Eller är det samma gamla planta och samma drömmar som planteras om med risk för upprepningstvång i nya förälskelser, besvikelser, tystnad och kanske nya uppbrott.

Lotti Törnros monolog är mycket trovärdig vilket gör att man kan känna igen sig i och kanske lära sig något av det som utspelas på scenen. Hennes verbala tal, kroppsspråk och rörelser på scenen uttrycker besvikelsens och sorgens känslor på ett imponerande sätt.

Misantropen på Dramaten – hejdlöst rolig, infallsrik och satirisk komedi om hur snabbt demokrati kan raseras

by

Misantropen

Misantropen
Av Jens Ohlin, Hannes Meidal fritt efter Molière
Regi och musik Jens Ohlin
Scenografi och ljus Sutoda
Kostym Matilda Hyttsten
Peruk och mask Moa Hedberg, Anne-Charlotte Reinhold
Ljud David Nyström
Musikarrangemang Sebastian Ring
Medverkande Johan Holmberg, Omid Khansari, Claes Månsson, Hannes Meidal, Sofia Pekkari, Lotta Tejle
Premiär på Dramaten 26 mars 2026

Misantropen är en hejdlöst rolig, infallsrik och satirisk komedi om hur snabbt demokrati kan raseras och falska fakta förklaras vara sanningar. En annorlunda berättarstil, härligt utflippade karaktärer och ett rappt tempo gör denna dramatenföreställning av radarparet Hannes Meidal och Jens Ohlin till en omtumlande upplevelse. Allt knyts samman fint med en vädjan till publiken att inte bli misantroper, utan bevara hoppet trots den fasansfulla tid vi lever i.

Dramat, mycket fritt baserat på Molières 1600-tals komedi, kallas av upphovsmakarna i denna nya version för ett lärostycke i Brechts anda. Redan när vi kommer in i salongen sitter misantropen tillika hovnarren Alceste – pregnant gestaltad av Hannes Meidal- på scenkanten och blickar uppfordrande mot oss. Han får snart sällskap av den lilla klipska dottern som ofta kommenterar det absurda skeendet med frasen ”get real”. Célimène bär på kaninen Hoppis. Ett talträngt gosedjur som både flickan och hennes far famnar som tröst.

Så börjar Alceste berätta de 12 lektioner som stycket är indelat i. Ridån dras undan och visar en festligt glittrande spegelsal med en enorm trappa. Här ska strax hållas ett konsortium och in träder två karaktärer som är urtyper i dagens affärsliv och organisationer. Kommunikationschefen Clitandre – underbart crazy spelad av Sofia Pekkari och HR-ansvarige Philinte – likaledes strålande gestaltad av Johan Holmberg. Det är en fröjd att följa när de nervöst vrider sig som vindflöjlar och staplar floskler som vore de diamanter. Hon försöker desperat hitta smarta PR-argument medan hon stöter ur sig skrällande skrattsalvor. Han klamrar sig fast i portföljen med värderingsregler, ska se till att allt sker korrekt och med samtycke och att inget som sägs kan uppfattas stötande av någon grupp. Inte ens narrens skämt kommer undan Philintes krav. Det är ett litet briljant stycke när Alceste tvingas framföra ett skämt om två tomater -där en blir överkörd och sedan kallas ketchup – på ett godkänt vis.

Den epok som råder i denna första akt är upplysningstiden eller om man så vill samhällsdemokrati av västerländsk modell. Det är krav på att alla ska vara jämlika, få rösta om beslut och ingen individ ska känna sig ensam och utanför hur udda den än är. Det sistnämnda symboliseras av värstingen Oronte – spelad av Omid Khansari – som rusar in på scenen med en slagborr likt ett smattrande vapen och en verktygslåda i andra handen som omsider kommer till smart användning.

Den jagsvage kungen– elegant spelad av Claes Månsson som efter många år återvänder till teaterscenen – har i detta nu ingen makt och får inte ens klippa band. Han säger sig vara nöjd med att ingen bugar för honom och att han kallas vid förnamn. Makt, i alla fall över sin son Alceste, anser dock hans mor Vivianne – Lotta Tejle – sig ha. Hon påpekar också flera gånger hur skamsen han är vilket syns på hans rödflammiga hals. Något han givetvis upprört slår ifrån sig.

Stundtals interfolieras och lyfts berättandet av sånger med musik av Jens Ohlin. Sofia Pekkari får exempelvis till det verkligt fint i ett Kurt Weill-doftande nummer- och mer sånger hade det gärna fått vara.

Det är också Clitandre som får utropa att spegelsalen är ett kulissbygge och raskt griper till verktyg för att rasera det. Hon får hjälp av scenarbetare och fram träder – en helt tom projektionsyta eller med andra ord den samtid vi lever i där allt vi tagit för givet plötsligt är borta. Det är som om utvecklingen gått bakåt – från upplysning till mörk hotfullhet och terrorvälde.

Andra akten utspelas i denna nya verklighet. Makten/kungen har återtagit sin position som rikets enväldiga härskare och vid sin sida har han sanningens hämnande ängel – Clitandre i ny skepnad med hammare i hand. Kungen kräver lydnad av sina undersåtar och det han hävdar är sant ska de bejaka utan en sekunds tvekan. Philinte blir ett otäckt exempel på hur en tjänsteman hamnar i stormens centrum och blir nödd och tvungen att förkasta allt han har hållit för rätt och riktigt.

När allt tycks som mörkast dyker dock Vivianne upp och räcker ett trollspö till Alceste och spelet övergår i en Astrid Lindgrensk sagoton om att det går att göra kohagen/tillvaron grön och hoppfull om vi alla innerligt önskar och tror på det. Alceste sitter på scenkanten och lagar Hoppis som råkat bli skadad i ett tumult medan resten av ensemblen sjunger hand i hand. Det kan låta tramsigt, men känns faktiskt på inget vis så.

Misantropen är ännu ett framgångsrikt samarbete av Hannes Meidal och Jens Ohlin. Komedi är en erkänt svår genre men tillsammans med en lyhörd och samspelt ensemble får de berättelsen att svänga vilt och vackert. Att handlingen är lite spretig och schematisk förlåter man därför gärna.

Teaterkritik: Personkrets 3.1 – skådespeleri när den är som bäst

by

Romería
Foto: Sören Vilks

Personkrets 3.1
Av Lars Norén
Regi och bearbetning Alexander Salzberger
Ljus och scenografi SUTODA
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Mask Rebecca Afzelius
Kompositör Pekka Tuppurainen
Dramaturg Åsa Lindholm
Premiär Stockholms Stadsteater, Klara scenen, 6 mars 2026
I rollerna:  Leonard Terfelt, Sandra Huldt, Robert Fux, Bahador Foladi, Matilda Ragnerstam, Bengt Braskered, Jens Hultén, Ann-Sofie Rase, Helena af Sandeberg, Shebly Niavarani, Isak Warrol Karlsson, Pella Appelfeldt Wahlberg, Elsa Wörmann och Carlos Romero Cruz.

I Stockholms innerstad samlas en grupp marginaliserade och utstöta människor som missbrukare, hemlösa, psykiskt sjuka och prostituerade. Dramat handlar alltså om människor som har fallit igenom det sociala skyddsnätet i ett folkhem som har eller håller på att monteras ner. Vi möts av missbruk, beroenden, sociala arv, medberoenden och hat/kärlek mellan föräldrar och barn. Åskådarna, som tittar på den misär som spelas upp på scenen, tillhör en helt annan samhällsgrupp. De mer socialt lyckade som lever ett förhållandevis gott liv. Men är det så enkelt? Hur långt är steget från att tillhöra samhällets innegrupper till att plötsligt hamna bland de marginaliserade. Kan vi vara helt säkra på att gränserna är absoluta i ett samhälle där den tekniska utvecklingen omstrukturerar arbetsmarknader och en skilsmässa kan leda till att man plötsligt inte har råd med ett eget boende. Var går gränsen mellan oss och dom? Frågan ställs gång på gång när aktörerna riktar sig utåt mot åskådarna och ställer lätt obehagliga frågor till alla de som sitter tysta och tittar på. Särskilt brännande blir det när en av aktörerna frågar åskådarna: Varför går ni på teater? Är det för att förändra världen eller är det för att slippa förändra världen? Samma fråga kan naturligtvis ställas till skådespelarna som privata personer: Varför spelar ni teater? Är det för att förändra världen eller för att slippa förändra världen? När frågorna ställs luckras gränserna mellan scenens aktörer och publiken upp. Såväl aktörerna som publiken deltar på något sätt i samma spel, där vissa, ”de ännu ej utstötta” intresserat men tyst ser på när samhället faller samman på scenen. Teatern blir plötsligt ett miniatyrsamhälle av samhället i stort. Det som pågår inne på teater pågår samtidigt på plattan utan för teatern. Vissa lider, missbrukar och andra ser på. Det reser frågor om teaterns, kanske kulturens, roll i samhället. Synliggörande och medvetandegörande samt osynliggörande och normaliserande på en och samma gång. Både se och se bort.

Men vi om ändå vänder blicken mot det som pågår på själva scenen ser och hör vi icke-dialogiska dialoger mellan skådespelarna: snabba, aggressiva, kärleksfulla, självupptagna och ibland hoppfulla. Något slags icke-solidarisk solidaritet fylld av svart humor. Skådespeleri när det är som bäst.

När pjäsen hade urpremiär 1998 regisserades den av upphovsmannen själv, Lars Noren. Han ville beskriva den tid då maskorna i välfärdens nät blev större och större och den samhälleliga solidariteten ersattes med att individen förväntades klara sig själv. Noréns uppsättning, som var 6 timmar lång, har skurits ner till två och en halv timme i Alexander Salzberger nytolkning. Det är tydligt att inget positivt har hänt med sprickorna i skyddsnätet under de senaste 30 åren. Har det hänt något så är det till det sämre. När de välförtjänta applåderna och de många inropningarna tar slut skyndar publiken ut på plattan, som är granne med teatern, och försvinner uppfyllda men icke-seende ner i tunnelbanan.