Teaterrecension

Teaterkritik: Fåglarna – en vital, välspelad och djärv föreställning

23 oktober, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Maia Hansson Bergqvist, Melinda Kinnaman, Alexander de Sousa, Thérèse Brunnander Andreas Rothlin Svensson, Kristina Törnqvist och Nikola Borggård Gavanozov Foto Sören Vilks

Fåglarna
Av och regi Freja Hallberg
Scenografi Ylva Norlin
Kostym Maja Mirkovic
Musik Magnus Brunnskog
Ljus Maja Lindström
Medverkande Maia Hansson Bergqvist, Andreas Rothlin Svensson, Melinda Kinnaman, Alexander de Sousa, Thérèse Brunnander, Nikola Borggård Gavanozov och Kristina Törnqvist
Premiär på Dramaten 22 oktober 2026

Nyskrivna Fåglarna på Dramaten är ett originellt och drabbande existentiellt drama. Pjäsen har en undersökande, filosofisk ton och vill utmana publikens tankevärld. Den skildrar hur människor som hamnar i livsfara hanterar situationen och insikten att det kanske inte finns någon räddning.

Med Fåglarna, som hon både skrivit och regisserat, gör Freja Hallberg Dramatendebut. Någon debutant i teatersammanhang är hon dock verkligen inte. Hon är grundare och konstnärlig ledare för den experimentella scenen Konträr i Stockholm. Därtill har hon en lång rad premiärer på såväl fria teatrar och institutionsteatrar på sitt CV.

Freja Hallberg har sagt sig mer vilja skildra tillstånd än att skriva pjäser med tydlig intrig eller huvudkaraktärer. Vilket förvisso är ett risktagande, men greppet fungerar synnerligen väl denna gång. Som publik känns det som att kastas in i och bli en del av det som sker på scenen.

Något som skiljer ut Fåglarna från många teaterföreställningar idag är också att det inte är ett ironiskt tonläge eller strösslas med farsartade inslag i en krampaktig tanke att publiken måste få skratta. Samtidigt finns det en raffinerad humor i dialogen och karaktärernas kroppsspråk. Vilket självfallet är betydligt svårare att få till.

Ännu ett ovanligt grepp är att alla föreställningar av Fåglarna textas till engelska på en textremsa på scenen. Detta enligt Freja Hallberg med tanke på internationella gäster och invånare i Sverige som inte talar svenska.

Handlingen i Fåglarna kretsar kring några människor som blivit kvar isolerade på en avlägsen plats. De har bjudits in till en tredagars disputationsfest, men känner inte varandra. Värdinnan Philomena är inte där, men hennes avhandling om maktanalys ligger nytryckt i travar. Ingen verkar dock pigg på att läsa den.

Inledningsvis är det uppsluppen stämning och yvigt snobbig dialog. Festfrågan ”Vad jobbar du med?” ställs givetvis. Akademikerna och en självgod poet blir bestörta när några säger att de jobbar i butik och som trädgårdsmästare. Åtminstone en av dem drar en vit lögn för att undkomma känsliga frågor.

När timmarna går och Philomena inte kan nås på telefon börjar gruppen tycka att det ändå är dags för middag. Det finns gott om mat och det finns sprit.

Snart bryts kontakten med omvärlden. Telefonerna slutar att fungera och skärande skarpa läten utifrån gör att rädslan sprider sig. När den sista konserven är uppäten ger sig två modiga personer ut för att försöka hitta mer mat i en byggnad de via GPS sett ska finnas i närheten. De kommer åter sargade med blodet rinnande efter skärsår.

Dagarna flyter nu ihop i ett töcken. Människorna börjar förstå att de kommer att få vara kvar tillsammans i huset på obestämd tid eftersom det utanför samlas fåglar i allt större skaror. Vi får aldrig se fåglarna men skrämmande läten hörs hela tiden och växer mot slutet till en väldig stark ljudmatta.

Dramatikern har berättat att pjäsen är en blinkning till Hitchcocks klassiska skräckfilm Fåglarna där aggressiva fåglar börjar anfalla människor. Men här är de främst en illustration av ett hot som tränger sig in. Det kan vara en terrorattack eller ett krig i närområdet.

Gruppdynamik, maktspel, anpassning, acceptans och stegvis gränsöverskridande vävs samman till ett allt hårdare pumpande hjärta i dramat. Handlingen är i rörelse eller kalla det omvandling hela tiden. Människor avslöjar oväntade djup eller en ekande tomhet i tillvaron. De dras till eller ifrån varandra, söker desperat närhet, försöker dränka sin oro i sprit och ramlar samman i apati. Som publik ömmar man för dem alla och förbannar de där jäkla fåglarna.

Det hävdas ofta att den som skrivit en pjäs inte bör regissera den eftersom det behövs en krass utifrånblick. Men Freja Hallberg lyfter skickligt Fåglarnas tematik och får föreställningen att svänga vilt. Alla skådespelare blir en viktig del av helheten och får utrymme att skina. Ett minus är att skeendet ibland känns väl utflippat och några partier är lite segdragna.

Hela ensemblen är värd beröm och ger skärpa och skapar intresse runt sina karaktärer. Främst i minnet stannar Melinda Kinnamans vältränade unga kvinna som bekänner sig ha stridit i Afghanistan, Andreas Rothlin Svenssons bullrigt högljudda akademiker som sjunker samman som en ballong med gosedjur i famn och Alexander de Sousas poet som till sist helt tappar orden.

Scenografin är fyndig och det är ett mästarprov när den vänds på ända. Kostymbyten sker från festkläder till pyjamas och när iskyla råder i huset jacka på jacka och filtar.

Fåglarna är en vital, välspelad och djärv föreställning som kastar ut frågan ”Hur skulle du reagera om krisen eller kriget kom?” Slutet är mycket dramatiskt. Karaktärerna sitter likt fåglar på rad högt upp på taket. De försöker behålla illusionen om att tillvaron kan bli normal igen medan publiken ryggar tillbaka inför den väntade katastrofen.

Teaterkritik: Antikrist – ger nog ingenting för den som inte sett filmen

27 september, 2026 by Rosemari Södergren

Antikrist
Av Lars von Trier
Dramatisering Annika Silkeberg
Regi och bearbetning Ada Berger
Scenografi och kostym Daniel Åkerström Steen
Ljus Jesper Larsson
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen
Ljud Evelina Kyrk
Dramaturg Claes Peter Hellwig
Premiär 26 september på Målarsalen på Dramaten

Lars von Triers film Antichrist sätts upp på scen på Dramaten. Det blir egentligen inte Antichrist, eller Antikrist som titeln stavas hos Dramaten. Det blir Sanna Sundqvist och David Book som spelar Antikrist. Inte helt lyckat. Ingen skugga må falla på skådespelarna Sanna Sundqvist och David Book. De är duktiga och gör vad de kan med det manus och de regianvisningar som finns, likaså alla som jobbat med scenografi, kostym, ljud och ljus. Inget minus på deras arbete. De får alla mina applåder. Men föreställningen i sin helhet ger nog inte mycket för den som inte sett filmen. Det är alldeles för mycket som hänger på att man sett filmen och har den i uppdaterat minne.

Det som gör att premiär-föreställningen inte känns bra beror dels på meta-aspekten som inte tillför något och att själva temat om sorg kring ett förlorat barn är värd att tas mycket mer på allvar och inte springas ifrån och försöka göra något annat av det. En film som berört så många skulle mycket väl fungera utan att tillföras metateater. Att berätta om en av de djupaste och svåraste sorgerna ett par kan drabbas av behöver inte lättas upp och göras komiskt genom att skådespelarna berättar om sig själva och hur nära varandra de står. Det tillför inget till berättelsen alls.

Handlingen i korthet: Ett gift par försöker bearbeta smärtan efter ett barns död. Hon bryter ihop totalt och han, som är psykolog, bestämmer sig för att själv sköta hennes terapi. Men i stället för att möta och besegra sina demoner faller hon allt djupare in i mörkret.

Sanna Sundqvist och David Book leker med rollerna de spelar och allvaret görs till något att skratta åt. Det är inte deras spel som är fel, de gör vad som står i manus och vad de ska göra. Men det tillför inget till ett drama som i sig är starkt nog att bära sig själv. Föreställningen börjar med att Sanna Sundqvist står nära publiken och berättar att hon har rollen som Hon och hon berättar om sig själv och om sitt samarbete med David Book. Senare i föreställningens gång återkommer skådespelarna som sig själva flera gånger och vid flera tillfällen berättar de kort vilka scener från filmen som teateruppsättningen nu valt bort och inte har med. Vi får också höra ett förinspelat tal av Sanna Sundqvist där hon berättar att hon suttit vid sitt barn kuvös. Jag har ingen aning om det är sant eller något som tillförts i manus för att vi ska tro på att hon liksom övriga i ensemblen förstår hur det är att förlora ett barn. Jag vet inte om det behövs att den som sätter upp ett teaterföreställning eller skapar en film eller skriver en roman om sorgen efter att ha förlorat ett barn själv upplevt det för att de ska bli äkta. Det är en helt annan diskussion. Men oavsett det så känns inte denna premiärföreställning engagerande eller äkta.

Tyvärr är det nog näst intill meningslöst att se denna uppsättning om man inte sett filmen. Lars von Triers film Antichrist hade premiär 2009 med Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe i huvudrollerna. Filmen liksom teateruppsättningen på Dramaten nu handlar om en man och en kvinna som förlorat ett barn, om sorgen efter att ha förlorat ett barn. Det finns inga regler för hur en sorg ser ut men ändå slarvas det i denna scenföreställning som inte lyckas visa en smärta som känns trovärdig. Vissa dialoger och scener lockar mest till skratt och verkar vilja framställa det absurda och löjeväckande i sorg. Ja det är tillåtet att skämta om allt och också om sorg efter ett barns död. Men det är lite trist att Dramaten, den svenska nationalscenen, inte vågar låta sorg och smärta bära en föreställning.

Teaterkritik: Spår på Playhouse Teater – imponerande och tankeväckande

24 september, 2026 by Rosemari Södergren

Ester Claesson, Oliver Hagenfeldt-Eek och Lina Young Forsberg i Spår av Jordan Harrison på Playhouse Teater Foto: Viktor Kjellberg

Spår
Titel En rundtur genom den permanenta utställningen i muséet för sentida spår av mänskligheten eller SPÅR (The Antiquities)
Av Jordan Harrison
Översättning Bengt Ohlsson
Regi Adam Greenfield
Scenografi Pia Wiik
Kostym: Maria Felldin
Ljus Kevin Wyn Jones
Komposition & ljud Mikael Svanevik
Mask Catharina Lundin
På scen Ester Claesson, Lina Young Forsberg, Nancy Ofori, Pierina Rizzo, Björn Lönner, Linus Nilsson, Måns Clausen, Robert Hannouch samt Henry Dymmel/Oliver Hagenfeldt Eek
Premiär 23 september 2026 kl 19.00, Playhouse Teater, Stockholm

En imponerande och tankeväckande vandring i vad det är att vara människa och vart mänskligheten kan vara på väg. Spår är den hittills största uppsättningen för den Stockholmsbaserade Playhouse Teater som gör en viktig insats för svensk teater genom att översätta och sätta upp ny dramatik från Broadway. Nio skådespelare spelar närmare femtio roller och för regin står Adam Greenfield för, Tony-belönad konstnärlig ledare för Playwrights Horizons i New York, USA:s ledande scen för nyskriven dramatik.

Vad var människorna för varelser? Icke-mänskliga varelser, kanske AI? – är nyfikna på vad människor var. Vi bjuds in på en rundtur i museet som har samlat olika saker efter människor. Genom att betrakta dessa föremål försöker dessa icke-mänskliga varelser förstå hur människor fungerade.

Vi får följa olika kortare scener från 1800-talet då Mary Shelleys roman Frankenstein publicerades och förs genom tid till några hundra år i vår framtid och sedan följer vi spåret tillbaka till Mary Shelley. Vi får se en farfar lära sig att läsa in ett meddelande på sin mobiltelefon, vi får se en man som dör i AIDS men som först skapat en robot som verkar ha förmåga att tänka eller dra slutsatser. Vi får se en familj nyfiken samlas kring sin ny-inköpta dator, ett sådant där stort schabrak som de såg ut de första året inom Mac och laptop tog över allt mer. Scenerna får oss betraktare att hitta våra egna minnen kring dessa föremål. På det sättet får föreställningen ett extra djup. Vi upplever inte bara händelserna som framställs på scen, i vårt inre spelas känslor och tankar kring våra egna minnen upp. Skickligt berättat och skickligt framställt.

Vandringen genom tiden visar oss olika små saker från det mänskliga livet: kärlek, känslor, gräl, död, sorg, sex, gråt, svek och förhoppningar och stunder då vi kan bara vara och leva i nuet.
skärvor av mänskligt liv inför publikens ögon – hoppet, kärleken, den sårade känslan, den

Jordan Harrison som skrivit manus är en uppmärksammad amerikansk dramatiker och manusförfattare. Spår är hans uppföljare till Prima Liv (Marjorie Prime), som var finalist till Pulitzerpriset och nyligen sattes upp på Broadway. Spår hade urpremiär på Playwrights Horizons i New York våren 2025.

Regissören säger:
-Det jag uppskattar med Harrisons pjäs är att den inte pekar finger åt teknologi – den vänder istället blicken mot oss själva, lockar fram det mänskliga i oss och frågar: är mänskligheten på väg att gå förlorad, eller är vi på väg att förlora vår mänsklighet?

Uppsättningen har både djup och värme har en fin blandning av komedi och allvar. Det är en förställning på omkring en timme och 45 minuter som går oerhört fort. Tiden bara flyger iväg med alla dessa duktiga skådespelare på scen som växlar mellan så många olika karaktärer. Imponerande, tankeväckande, underhållande men med ett seriöst förhållningssätt utan att ta bort hopp och utan att peka finger. En föreställning som får oss att fundera på vad det är som gör oss till människor och den väcker tankar och minnen och reflektioner kring vart vi är på väg. En perfekt föreställning att se tillsammans med någon eller några och prata om efteråt.

Teaterkritik: Parzival – en explosion av färger och av allt med en imponerande insats av skådespelarna

11 september, 2026 by Rosemari Södergren

Parzival
Av Lukas Bärfuss efter Wolfram von Escenhback
Regi Marie Nikazm Bakken
Scenografi och kostym Julia Herskovits
Musik Christoffer Karlsson
Ljus Christoffer Lloyd Nathalie Pujol, Frida Ottosson
Dramaturg Jacob Hirdwall
Översättning Linda Östergaard
I rollerna Hamadi Khemiri, Elin Klinga, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Tanja Lorentzon, Razmus Nyström och Joel Ödmann
Premiär 10 september 2026 på Dramatens lilla scen

En färgsprakande upplevelse långt utöver det vanliga på en teaterscen. Tänk dig barn som leker teater och kan använda sin mammas kudde som riddar-rustning eller vad som råkar finnas framme. En stor kan få bli en häst i barnens lek. I barnens fantasi kan vad som helst bli vad som helst. Samtidigt är det en djupdykning in i en mytologisk vandring som vrider på existentiella frågor, på ett absurt, groteskt sätt. Vi får följa en ung man i sagans värld som växt upp skyddad mot allt farligt av sin mamma men som ändå ger sig ut på vandringsväg för att bli riddare, för att bli just det som mamman ville förhindra att han blir.

Parzival skrevs 2010 av Lukas Bärfuss och bygger på Wolfram von Eschenbachs mytiska hjältedikt från medeltiden som är en sidoberättelse från den keltiska Arthursagan. Parzival och hans mamma bor i skogen, långt bort från allt. Mamman har flytt ut i skogen med honom då hans pappa som var riddare dog under ett av sina äventyr. Mamman vill skydda sitt barn Parzival och hindra honom från att någonsin bli en riddare. Mamman curlar honom, helt enkelt, överbeskyddar honom och ser till att han inte vet något om världen utanför skogen. Men det går förstås aldrig i långa loppet att hindra någon för att ge sig ut i världen. En dag möter Parzival några riddare i skogen och då ger han sig ut på sin färd för att bli riddare och lära sig vad världen är.

Föreställningens plus är att det är en explosion av färger och fantasi, det är roligt och löjligt på en gång och teaterns alla möjligheter att uttrycka något används: ljud, ljus, kostym, mask, video och ett gäng skådespelare som får stå för ett maratonlopp i att gå in och ut ur olika karaktärer, ta sig från scenen för att byta om till nya dräkter, om och om igen. Imponerande insats av skådespelarna.

Föreställningens minus är dess form som gör att karaktärerna är endimensionella, de saknar djup. Men å andra sidan är det oftast en del i själva formen: en mytologisk berättelse om en vandring från barndomens oförstånd till att bli en mogen människa som lärt sig vad livet är. I Dramatens version blir det en både grotesk som lekfull mytologisk berättelse som kan kännas igen från flera olika kulturer. Vi kan känna igen temat i buddhismen Siddharta som växte upp som överbeskyddad prins som en dag såg en sjuk man och därefter en död människa och då fick en sådan chock av detta att han gav sig av för att vandra genom världen för att hitta svaret på vad livet är och varför lidandet finns. Från den kristna kulturen finns bland annat Kristens resa av John Bunyan. Det finns olika mytologiska berättelser från världens alla hörn med samma grundtema: en ung människa ger sig ut för att hitta svar på frågorna om existensen, om liv och död och allt där emellan. Beroende på vad samhället står för blir resorna i dessa berättelser olika.

I versionen som ges på Dramaten är det inte bara en föreställning överfylld av färg och dräkter, masker, ljus och ljud – det är fullproppar med symboler om människans existens och vandring i livet i jakt på att hitta sig själv och försöka förstå existensen. Komiskt, absurt och samtidigt mycket tänkvärt. Varje gång den som upplevt denna föreställning tänker på den efteråt kommer han/hon/hen att hitta något nytt att grotta ner sig i. En gediget arbete ligger bakom från alla teaterns medarbetare, från regi och skådespelare som får ta sig runt och ikläda sig många olika roller och en överväldigande scenografi och massor av olika masker och kostymer. Här är det inte fråga om ”less is more”, så långt från avskalat det går att komma i denna fullständiga explosion av utryck för både ögon och öron. Imponerade på alla nivåer.
Det välkända uttrycket ”Less is more” blir nu ”More is more”.

Julia Herskovits, som är föreställningens scenograf säger:
– För mig som scenograf och kostymdesigner så är det viktigt att bygga världar som innehåller too much of everything. Jag vill skapa en plats där vad som helst kan hända, där publiken aldrig vet vad den ska förvänta sig, aldrig riktigt kunna slappna av och ändå vilja ha mer. Maximalism handlar om att fylla hela bilden, varje centimeter. Vi intresserar oss för epos och överbelastandet av intryck. Och någonstans i änden av allt det teatrala, humoristiska och groteska finns det förhoppningsvis något poetiskt att säga om världen.

Teaterkritik: Fejk – imponerande

6 september, 2026 by Rosemari Södergren

Fejk
Av och regi Yael Ronen
Scenografi Wolfgang Menardi
Video Stefano Di Buduo
Musik Yaniv Friedel, Ofer Shabi
Kostym Amit Epstein
Ljus Patrik Angestav
I rollerna Mustafa Al-Mashhadani, Björn Elgerd, Electra Hallman, Bianca Kronlöf, Lindy Larsson och Ia Langhammer
Premiär på Dramatens stora scen 5 september 2026

En fundering och liten betraktelse över falsk och äkthet, om lögn och sanning – och olika slags förvrängningar av sanningen, presenterat på ett roande sätt i en komedi med en fantastisk koreografi. Vi får se olika nivåer av förvrängd sanning som spelas upp som ofta lockar till skratt (det är ändå en form av komedi) och sätter fart på många tankar. När publiken går hem efteråt har den mycket att prata om. Premiären fick också välförtjänt stående ovationer. Men det finns förstås mycket mer att tränga in när det handlar om lögn och sanning – men det lämnas åt sidan och på det sättet är Fejk en rätt ytlig och förutsägbar historia, men absolut välgjord och värd att se.

När vi sätter oss i en salong på en teater så vet vi att skådespelarna inte gestaltar sig själva. Vi vet att det är påhittad berättelse som ska spelas upp och när vi går hem efter föreställningen kan vi prata om det vi sett, fundera på det och vara helt på det klara med att skådespelarna nu tagit av sig sina roller och lever sina liv som sig själva. Fast sig själva är ett begrepp som inte är helt lätt att greppa. Det är vad teater och litteratur och film genom historien ofta skildrat: våra livslögner, hur människor ibland lurar sig själva och inte alltför sällan håller upp en inte helt sann bild av vem de själva är inför omgivningen.

Föreställningen börjar med att de sex skådespelarna är sig själva och gör en genomgång av hur salongen i Dramatens stora scen är tydligt indelad efter klass-samhället: ju högre inkomst och förmögenhet desto länge närmare scenen sitter personen och desto längre livslängd. Att Sverige fortfarande har ett utvecklat klass-samhälle där vissa grupper sitter med betydligt mer makt än andra grupper är ett faktum som inte tas upp särskilt ofta varken på scen eller i politiken och frågan lyser med sin frånvaro nu mitt i valrörelsen. Men det är inte någon fråga som föreställningen i övrigt petar i.

Vi får se några karaktärer som på olika sätt lurar sig själva och/eller omgivningen: En feministisk poddare som gjort sig ett namn genom att skildra hur jämställt hennes liv med sin man är, men bakom kulisserna håller äktenskapet på att rasa samman. Lindy Larsson gestaltar en popstjärna som inte kan acceptera att han åldrats. Mer och mer desperat klamrar han sig fast vid sin bild av sig själv som ungdom och försöker hålla fast vid sin yngre pojkvän som i sin tur inte tycker sig ha hittat sig själv och därför söker sig till en guru inom personlig utveckling. En självhjälps-guru som predikar för fullsatta hus om att alla, var och en, kan styra sitt liv som hen/han/hon vill. Givetvis är inte denna självhjälps-gurus liv så perfekt som den bild hon spelar upp för omgivningen.

Det finns många som lurar sig själva och försöker måla upp en falsk bild av sig själva för omgivningen. Det är långt ifrån någon ovanligt i mänsklighetens historia, många teaterpjäser handlar just om det varav Tjechovs draman är några exempel. Skvallerpressen i Sverige och i många andra länder har i decennier skildrat människor som är kända och som ska vara värda vår beundran för att de är så duktiga och fina. Den fulare baksidan visas sällan upp. Nu förstärks dessa förfinade, förvrängda och överdrivet super-lyckade versioner av personer upp genom sociala medier, genom influensers och på tiktok, YouTube, Facebook med mera, med mera. Men nu har ytterligare ett fenomen trätt in i vår tid: botar som tar sig in i diskussioner på Internet och som är påhittade personer som låtsas vara riktiga människor och då blir frågan högaktuell om falskt och sant. Frågan är vad som kan göras? Det ger föreställningen inget svar på – vilket vi väl inte heller kan kräva. Det är beslut som måste diskuteras och tas utanför teaterscenen.

Skådespelarna är duktiga och får mina stående ovationer tillsammans med hela ensemblen. Som helhet är föreställningen imponerande. Scenografin med videoinstallation som fyller hela bakre väggen på scenen med massor mindre scenbilder och en stor spegel på ena sidan som speglar allt bakifrån är fascinerande och säger mycket om hur stort allt kan nu ut idag och hur många olika bilder samma bild trots allt kan ge. Fejk är en underhållande stund på en timme och 45 minuter och väl värd att se även om givetvis frågor kring lögn och sanning och vad som är sanningen kan skärskådas och analyseras ut många fler synvinklar. Men för att göra detta krävs en föreställning på flera dygn, tror jag.

Om regissören Yael Ronen – från Dramatens hemsida:
Yael Ronen är född i Jerusalem, men sedan många år verksam i Tyskland där hon regelbundet arbetat på teatrar som Maxim Gorki Theater och Schaubühne Berlin. Hennes internationella genombrott kom 2010 med Third Generation där hon sammanförde skådespelare från Tyskland, Israel och Palestina – en uppsättning som också gästspelade på Dramaten. Hon har därefter fortsatt vara en av Europas mest intressanta regissörer med skruvade, roliga, modiga och högaktuella uppsättningar som Roma Armee, Sabotage, Bucket List och Operation Mindfuck – Based On A True Story, But Not Really.

Regissören Yael Ronen om Fejk

Teaterrecension

Footer

Om oss