The Sheep Song
Av Jonas Vermeulen, Marie Vinck, Stef Aerts, Thomas Verstraeten, Joé Agemans, Matteo Simoni
Musiker Ruben Machtelinchx
Ljusdesign Ken Hioco
Ljuddesign Senjan Jansen
Kostymdesign Joëlle Meerbergen
Musik Frederik Leroux-Roels/Ruben Machtelinckx
Gästspel på Dramaten, inom Bergmanfestivalen
Föreställning som recenseras: 2 september 2022
Medverkande Jonas Vermeulen, Stef Aerts, Joé Agemans, Dries De Win, Marie Vinck, Gudrun Ghesquiere, Thomas Verstraeten
The Sheep Song hade urpremiär i Antwerpen i maj 2021 och har därefter spelats på flera scener i Europa, bland annat på Teaterfestivalen i Avignon.
Fantastiskt, inspirerande och omvälvande. Och utmanande. Kommunikation är mycket mer än ord och samtal. Det visar denna föreställning, en och en halv timme utan tal men så färgstark och talande på andra sätt. The Sheep Song berättar om ett får som reser sig upp på två ben och beger sig ut i människornas värld och försöker bli en människa. Denna fabel kan tolkas på många sätt. Vågar du se något som inte är glasklart och som är öppet för många sätt att förstå, något som talar till mer än logik och kunskap, något som talar till känslor och är uppbyggt på symboler och arketyper – då ska du försöka få plats på detta gästspel, som tyvärr bara spelar 2,3 och 4 september på Dramatens stora scen.
Föreställningen bygger på scenbilder, ljud, ljus, färg och rörelse som talar till oss och utmanar oss på många nivåer. Den talar till vårt undermedvetna, vårt medvetna, vårt övermedvetna och berör vår logik, vår fantasi och våra drömmar. Föreställningen berättar utan ord men det gör vi egentligen alla dagligen. Vi fångar in människors mimik, rörelser, blickar och annat när vi tolkar och förstår möten med människor.
Från programblandet:
The Sheep Song är en annorlunda fabel om vår rädsla för och längtan efter förändring. Det belgiska teaterkompaniet FC Bergmans föreställning med sex skådespelare och 15 levande får gästspelar på Dramatens stora scen den 2-4 september.
Jag sögs in i scenbilden direkt och flera olika berättelser tog gestalt inom mig och några ligger kvar och gror. Jag kommer helt klart att se flera möjliga tolkningar av vad The Sheep Song berättar framöver. Ett sätt att se berättelsen är att vi får följa en varelse som inte längre är nöjd med sig själv. Den känner att den har mer inom sig och att den är avsedd att leva ett annat, härligare liv än sina gelikar. Denna varelse är en metafor för mänskligheten, tänker jag. Mänskligheten som tror sig vara mer värd än djur och natur.
– Våra föreställningar är vilda vidunder som behöver tämjas, säger Stef Aerts, Joé Agemans, Thomas Verstraeten och Marie Vinck som både iscensatt och medverkar i pjäsen.
Som djurälskare känner jag mig trygg med att arrangörerna försäkrar att de femton fåren är castade av djuragenturen Svenska Filmdjur med stor erfarenhet av att arbete med olika djurs medverkan i film och teater och att värna om deras välmående och säkerhet.
The Sheep Song ingår i Bergmanfestivalen som i år är utspridd under hela året. Jag tycker att det är bra tänkt att placera ut föreställningarna som ingår. Troligen är det lättare för fler att ta sig någon av dessa fascinerande och speciella föreställningar då det inte krävs en vecka semester för att hinna se så mycket som möjligt. Om du missar The Sheep Song uppmanar jag dig att hålla utkik efter fler föreställningar som kommer inom Bergmanfestivalen.
Fakta om Bergmanfestivalen
I samband med Ingmar Bergmans bortgång 2007 föddes idén att skapa en internationell teaterfestival till hans minne. Initiativtagare var dåvarande Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm och den första Bergmanfestivalen genomfördes våren 2009. Den följdes upp av en andra festival våren 2012 och sedan 2016 med en festival i augusti-september. 2018, det år då Ingmar Bergman skulle fyllt 100 år, hölls en stor festival med många Dramatenpremiärer och gästspel. 2022 har festivalen tagit en annan form och erbjuder numera publiken internationella gästspel utspritt under spelåret.
Pjäsen börjar med samtalet mellan Ramona och hennes förhoppningsvis nye pojkvän, som från en röst ute i salongen ropar att han tillhör en annan slags manlighet och ”inte är vegan”. Med kort tålamod kräver han att hon ärligen berätta hur hon fått sitt ärr på ena axeln. Ana Gil de Melo Nascimento gestaltar fint denna centrala roll, en sökande kvinna som har svårt med nära relationer, men som funnit yoga och retreat i livet som en lösning. Hon säger till publiken, i en nutida tro på individens makt, att man ”ju alltid väljer själv” sina känslor.
Bitvis är Eld ett förtätat samtida kammardrama men anspelar också, såsom stora dramer gör, på urgamla myter. Myten om att som fågeln Fenix kunna resa sig ur askan, är med i de fyras hoppfulla tro på rening. Samtiden syns i nutidsmannen som flyr genom att titta på söta katter i sin mobil hellre än att erkänna verkligheten och närvara vid en gammal väns begravning. En samtidskvinna gör yoga för att stå ut med sin oförmåga till närhet. Hon syns hantera sitt beteende och sina känslor medan ridån bakom henne fullständigt rasar. En redig kvinna från en förening för grannsamverkan, är stolt för henne ”kan man lita på”. Hon undersöker katastrofen ordentligt (fotograferar?) och kan redigt berätta för brandkåren exakt var branden startade. Men hon skräms och sugs till elden, som hon saknar relation till. Allvaret, trauman tittar fram, men omgivningen tycks stå handfallen. Till hjälp dyker guden Ra upp bland lågor, pricksäkert karaktäriserad med allvar och ironiskt skratt av Electra Hallman.
Måsen av Tjechov är ett fantastiskt drama med mycket djup. Inför premiären var det poängterat att det vi skulle få uppleva är en modernare version. Det håller jag både med om – och inte. Föreställningen som regisserats av den brittiska regissören Lyndsey Turner må vara en version anpassad till vår tid och vårt språk, delvis. Det är ändå Tjechov. Som i alla dramer av Tjechov är det mycket dialog, mycket prat och inte så mycket handling – det som händer, det händer under ytan, mellan raderna. Orden är bara halva berättelsen, om ens det. Det som inte sägs är minst lika viktigt.
Som i alla stora dramer finns det många olika sätt att se den, att uppleva och tolka föreställningen. I pressmaterialet beskrivs tankarna bakom denna uppsättning: I John Donnellys bearbetning av Måsen från 2013 får publiken en modern blick på Konstantin, Nina och de andra i Tjechovs klassiker från 1895. Det blir en rolig och tragisk berättelse om unga och gamla generationer, om etablissemang och förnyare och om vanliga, fåfänga människor som drömmer om att bli sedda och älskade.
John Donnelly är brittisk dramatiker som har arbetat inom både teater och film. Han har erhållit Tom Erhardt Award, PMA Award för bästa nya författare och NSDF Sunday Times Playwriting Award. 2019 spelade hans version av Molières Tartuffe på Lyttleton, National Theatre i London.
Dramat baseras på verkliga händelser i Italien i början av 1500-talet och är en historia om kvinnohat och frihetsbegär. Det handlar om en ung furstinna och nybliven änka som vill råda över sitt eget liv och gifta sig med sin älskare. Hennes bröder vill till varje pris hindra henne och skyr inga medel. Med denna föreställning gör Suzanne Osten debut som regissör på Stora scenen (hon har tidigare regisserat föreställningar på Dramaten på mindre scener).
Plus får föreställningen för de många infallen som är så typiska för Suzanne Osten. De tio skådespelarna är alla med på noterna och huvudrollsinnehavaren Maia Hansson Bergqvist drar med framgång det tyngsta lasset. Siri Hamari som furstinnans kammarjungfru gör en berömvärd insats. Och musikerna inte att förglömma, de binder ihop scenerna.
Pjäsen beställdes av Shakespeare och hade urpremiär 1613 i London och är fortfarande en av de mest spelade pjäserna på brittiska teatrar.