Min fantastiska väninna
Baserat på Elena Ferrantes romansvit
Dramatisering April de Angles
Översättning Johanna Hedenberg
Regi Maria Sid
Regiassistent Emelie Smeds
Scenografi Zofi Laagerman Nilsson
Koreograf Catharina Allvin
Dramaturg Sara Israelsson
Premiär på Årsta Folkets hus teater i Stockholm stadsteaters regi
Fredagen den 1 mars 2019
Min räddning i kväll på premiären var att jag befann mig i en avslappnande neutralare zon av icke totalt vetande. I motsats till många andra som läst alla böckerna, nästan in i det sista, hade jag enbart läst om böckerna. Att veta mycket och brett om något, men inte vara expert på detaljerna blev min sinnesfrid i de tvära snabba kasten i föreställningen.
Det var inte lätt att hänga med i scenbytena. Någon hade helt klart tänkt sig att ge oss hela historien i rapid fart och ville trycka in så många karaktärer, händelser, familjerelationer och känsloyttringar som det bara var möjligt i en och samma uppsättning. Föreställningen varade i drygt fyra timmar med en paus på ca 20 minuter. Första akten varade i nästan två timmar. Den partiella förlamningen i sätesmuskeln var total.
Det finns alltid mycket stora förväntan på ett manus/dramatisering efter en belönade/kända författare. Elena Ferrantes är inget undantag på den fronten – hon är ett hemligt och spännande fenomen. Man vill naturligtbis inte göra den nöjda och hänförda litteraturläsaren besviken genom en platt och dålig föreställning. Därför tror jag att man ansträngde sig till det yttersta, på ett pretentiöst vis för att ingen skulle våga säga ”böckerna var bättre än föreställningen”. Men det är kanske när man inte försöker så hårt, att leva upp till det skrivna ordens rikare betydelser i fem böcker och vågar stryka både i – och mellan raderna som man kan ge grundtankarna rättvisa. Föreställningar kan enbart plocka ut de bästa essenserna och dramatiskt har man enbart möjligheten att återge det viktigaste. Att föreställningen är baserad på 5 böcker och inte har ett tydligt manus, signalerar att man varit allt för förälskad i böckerna och därmed inte kommit vidare till nästa sceniska nivå. Korvstoppningsmetoden gör en allt för mätt och lätt illamående. Det är heller aldrig försvarbart att hålla en publik 4 timmar.
Föreställningens scenografi med många trappor, avsatser och skjutbara kulisser gjorde det möjligt för skådespelarna att befinna sig i flera rum och tidsperioder samtidigt. Scenen blev dessutom i ett härligt livligt tempo som gav scenbytena energi och flöden. Däremot var scenen något för hög för blickfånget och gjorde det möjligt för publiken på de främre raderna att se in under kulisser, draperier och kjolar. Kanske hade det blivit en behagligare helhet och man hade backat spelplatserna något?
Relationen mellan Lenù (Maja Rung) och Lila (Ruth Vega Fernandez) gjorde mig ledsen, oss kvinnor emellan. De växer ihop så nära varandra, kämpa för att få utbilda sig, stödjer varandra, blir fantastiska väninnor och måste slåss för sina rättigheter. Trots det har de inga problem med att ljuga, bedra och smita undan gentemot varandra och andra kvinnor. Var tar solidariteten vägen? Varför spelar de på varandras planhalvor? ”Du vill inte att jag ska vara lycklig”. Hur kan de förbanna männen när de beter sig svinaktigt åt också, ”…tappar bort varandra”. Hur kan de offra varandras vänskap hur som helst för karriärer, sex med män och framgång? Men faktum kvarstår, kvinnor är människor och människor är både bra och dåliga, i samma person. ”Tänk att man kan vara så smart och ändå inte fatta någonting” och ”I sagorna gör man som man vill. I verkligheten överlever man”. Skådespelarna gjorde en mycket god insats i att visa hur förtrycka även kan bli förtryckare, och att även om man pratar om sin egen frihet, är det inte lika lätt att leva upp till den.
Översättningen förbryllade mig något – ibland kändes det nästa som syftningsfel. Italienare svär inte som vi, de förolämpar inte varandra som vi och de benar inte ut ord i en mening som svenskan gör. För mig kändes det som om någon helhet gick förlorad. Man kan inte översätta ord för ord av könsord och skällsord hur som helst. Man måste exempelvis välja om det är ”små kulor” man menar bokstavligen, eller om det är impotens, eller att mannen är feminin eller att han helt enkelt är en ruskigt dålig älskare. Dessutom är det så att vissa italienska ord (precis som på spanska) inte är menade som vulgära, men i svensk direkt översättning ord för ord blir det enbart vulgärt men utan någon finess i förolämpningen.
Kvällens koreografi var det som imponerade allra mest under kvällen. Sällan har jag skådat ett så klockrent tight skådespelarteam som med briljans backade upp och följde varandras rörelsemönster. I alla slagsmålsbenägna scener, rytmiska frustrationer, slowmotion fall, dödskamper och dansscener, så rörde sig och förflyttade sig skådespelarna unikt, intressant och exemplariskt. Det var smidigt, vackert, genomtänkt, snyggt och ibland skrämmande på samma gång. Det var som att se ett konstnärligt tåg rulla fram i balans och där varje del av skruv och bult fick sin fasta förutbestämda plats. Alla lika viktiga i maskineriet om än med skilda funktioner.
Rollista Maja Rung, Ruth Vega Fernandez, Sylvia Rauan, Matilda Ragnerstam, Angelika Prick, Sandra Medina, Per Sandberg, Pablo Leila Wenger, Henrik Norlén, Ole Forsberg, Fredrik Lycke, Peter Gardiner, Astrid Assefa.
Lars Norén har fokuserat på att framför allt lyfta fram sex äldre människor men där finns också två besökare i medelåldern, en dotter och en svärson, som också är fast i sin tillvaro, i kraven på att besöka sina åldrade anförvanter och i sin bitterhet på vad som varit och brustna förhoppningar om vad livet skulle kunna varit. Det är som att Lars Norén skildrat en slags Aniara-färd som vi alla färdas, liksom Harry Martinson i sitt epos om Aniara skildrar människan som är fast i sin färd genom rymden på jorden. På samma sätt upplever jag att de åldrade karaktärerna beter sig precis som människor som inte åldrats lika mycket ännu.
Andante är den första pjäsen i ett nyskriven trilogi, men som ofta med Norén har uppsättningarna inte gjorts efter traditionell mall. Både den andra och den tredje pjäsen har redan satts upp. Den andra, Vintermusik, sattes upp i regi av Sofia Jupither på Stadsteatern i Stockholm 2017 och den tredje delen, Pussière (Stoft) i Paris 2018.
Ett pressmeddelande berättar att Hamlet är det mest spelade Shakespearestycket på Dramaten och har satts upp minst tio gånger under teaterns 230-åriga historia. I mars 1819 gjorde Dramaten succé med Hamlet, teaterns första Shakespearepjäs, med Gustaf Fredrik Åbergsson i titelrollen. Så med årets uppsättning firar Dramaten tvåhundraårsjubileum.
Adam Lundgrens Hamlet har hamnat i en förfärlig situation. Hans pappa har dött och hans mamma har gift om sig redan efter två månader med den döde makens bror. Hamlet har svårt att smälta att hans mamma gift om sig så snabbt och ännu värre blir det när han tillsammans med två vänner möter sin fars vålnad på natten och vålnaden berättar att han mördats av sin bror. Den dödade kungens bror, Claudius, som alltså lyckats både med att få kungakronan och drottningen spelas så bra av Gerhard Hoberstorfer. Claudius är inte helt samvetslös, lite skaver hans brott i hans psyke. Men, frågar han sig, går det att få förlåtelse av Gud när man fortfarande njuter av frukterna av synden?
