Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterrecension

Teaterkritik: Jonah – fängslande och samtidigt humoristisk pjäs om människors försök att skydda sig själva genom fantasier

by

Jonah - Playhouse Teater
Nina Dahn och Arvid von Heland i Jonah av Rachel Bonds på Playhouse Teater
Foto: Viktor Kjellberg

Jonah
Manus Rachel Bonds från New York
Regi Elin Skärstrand

Översättning Stefan Marling
Scenografi Paul Garbers
Kostym Maria Felldin
Ljusdesign Johan Sundén
Kompositör, ljuddesign Mikael Svanevik
Maskdesign Catharina Lundin
Scenmästare: John Jarlelind
Producent: Louise Helgesson
Svensk premiär 18 februari 2026
Scen Playhouse teater, Stockholm
I rollerna Nina Dahn som Ana, Arvid von Heland dom Jonah, Egon Ebbersten som Danny och Victor Iván som Steven.

Jonah är en pjäs om ung spirande och komplicerad kärlek samt om fantasier kring och förhållningssätt till det motsatta könet, kroppen, lusten och den egna historien. I centrum står Anas möten med tre olika unga män. Danny som är hennes halvbror, Jonah som arbetar på Anas elevhem och Steven som hon delar studentkorridorer med. I bakgrunden spökar också Dannys våldsamma pappa, alltså Anas styvfar. Vi får följa den tonåriga Anas första intensiva förälskelse i Jonah och vidare genom vuxenblivandets olika personliga och relationella utmaningar. I mötet med Jonah spelas såväl hennes längtan efter kärlek som hennes rädsla för närhet upp. De tvära kasten mellan längtan och rädsla genomsyrar den självupptagna, högljudda och ofta aggressiva dialogen mellan Ana och Jonah. Det är ett spel mellan närhet och avstånd som går igen också i relationerna med Danny och Steven.

Plötsligt byter pjäsen skepnad och in stormar halvbrodern Danny som kräver uppmärksamhet, närhet och tröst. Var går gränsen för deras syskon- eller halvsyskonkärlek? På vilket sätt har styvfaderns mörka sidor och våldsamheter format deras relation. Danny kommer och återkommer till Ana. Men är det Anas fel att Danny till slut ger upp.

Den tredje mannen, Steven, närmar sig Ana med försiktighet men samtidigt med en påträngande beslutsamhet. I all sin nyfiken söker han Anas godkännande att få ställa några frågor. Det får han till slut. En fråga och kanske pjäsens viktigaste replik är: ”när tog din barndom slut”. Anas svar är: ”när min styvfar flyttade in”. Det öppnar upp för en berörande och förklarande berättelse om styvfadern, mamman, Danny och Anas egna liv. Ett helande berättande som ger Anas vuxenblivande en skjuts framåt.

Jonah är en fängslande och samtidigt humoristisk pjäs om människors försök att skydda sig själva genom fantasier när den inre smärtan och blir alltför påträngande. Men den handlar också om helandets möjligheter när vi vågar släppa taget och vågar släppa in en annan människas lyssnande i våra liv. Mitt i all sin verbala våldsamhet blir det en varm pjäs om en ung förvirrad människas möjlighet att hitta sin egen inre kärna. Det är en pjäs som kan stötta unga vuxnas funderingar om den egna identiteten och de egna relationerna.
En av pjäsens behållningar är de fyra unga skådespelarnas prestationer. Allt talar för att vi kommer att få se mer av alla fyra under många år framåt.

Teaterkritik: Rage – ställer viktiga frågor om dagens samhällsutveckling och om kulturens roll

by

Göteborgs filmfestival 2026

Rage
Arv Milo Rau
Regi Milo Rau
Scenografi Anton Lukas, Josefine Lindner
Kostoym Anna Heymowska
Video Moritz von Dungern
Peruk och mask Mimmi Lindell, Johan Lundström
Ljus Erik Berglund
Musik Jamie Man
Ljud Gustaf Terneborg
Dramaturg Giacomo Bisordi, Anna Kölén
Översättning Anna Kölén
Urpremiär 31 januari 2026 på Dramatens stora scen
I rollerna Danilo Bejarano, Alva Bratt, Simon Edenroth, Nikola Borggård Gavanozod, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Alex Jubell, Elin Klinga, Rebecca Plymholt, Alexander de Sousa m fl.
Samtliga skådsespelare har sina egna namn i pjäsen.

Den dystopiska framtidskildringen Rage, som är specialskriven för Dramaten av Milo Rau, fokuserar de nationalistiska och fascistiska strömningar som tycks växa sig allt starkare i såväl Europa som USA. Bakgrunden är att regeringen har utlyst undantagstillstånd på grund av att statsministern har blivit skjuten. Det leder bland annat till att högernationalistiska och våldsbenägna krafter tar chansen att, som de säger, städa upp och ställa allt det som har gått fel till rätta, exempelvis invandringen.

Handlingen utspelar sig under ett dygn i en ensligt belägen sommarstuga i ett snöigt vinterlandskap. En framgångsrik film- och teaterfamilj har tillsammans med ett antal vänner dragit sig tillbaka till stugan för att undkomma allt våld. Deras intensiva och självförhärligande samtal handlar främst om vars och ens egna betydelse som konstnärer. Journalisten Alexander är där för att intervjua Elin för en bok om Ingemar Bergmans kvinnor. Elen är mycket stolt över att vara en av Bergmans kvinnor. Möjligen är hon inte bara en av, utan kanske till och med kvinnan. Det leder till en högljudd, men också rolig, diskussion om Ingemar Bergman som regissör och människa. En diskussion där den äldre och den yngre generationen ställs mot varandra. När sedan Alva anländer och stolt berättar att hon ska spela Evas Braun i en film om Hitler blir samtalet inte på något sätt mindre misstänksamt. Vet hon överhuvudtaget vem Eva Braun är? Samtalen och replikskiftena som är fyllda av spänningar och av självhävdelser kan mycket väl explodera verbalt när som helst. Men mitt i allt detta dyker plötsligt två högerextrema intellektuella unga män upp. De är inte okända för familjen eftersom de har känt varandra länge. De unga männen förfasar sig över kulturmänniskorna sexualvanor. Men det är inte det som är deras egentliga ärende. Det har nämligen kommit till deras kännedom att två oönskade invandrare från Island, Hulda och hennes dotter Elin, gömmer sig hos familjen. De måste kastas ut ur landet särskilt som den man som har mördat statsministern är en terrorist från Island. Samtalet fortsätter på metoo-spåret och Danilo tvingas erkänna att han är en av de obehagliga metoo-typer som det talas om. Det bli en våldsam diskussion där kulturgruppens Alva och Rebecca plötsligt lierar sig med inkräktarna. Klyftan mellan kulturens företrädare och våldets är plötsligt inte lika tydlig. De har en gemensamma fiender, främst Danilo. Motsättningarna och ordväxlingarna kring olika frågor eskalerar snabbt och leder till ett blodigare och blodigt våld, där de unga männen tar fram mer och mer av sitt våldkapital. Det ska rensas. Alva som är den som längst står kvar på våldets sida bryter samman och upprepar mekaniskt om och om igen: Jag vill ingenting, ingenting, ingenting.

Milo Rau är en mycket intressant regissör. Vi har all anledning att glädjas åt att Dramaten fortsätter att sätt upp hans spännande verk. Rages styrka är dialogerna mellan alla skickliga skådespelare, men också monologerna. Scenografins kombination av en snurrande scen och användningen av videoteknik bidrar till att skapa en nerv i föreställningen. Rage ställer viktiga frågor om dagens samhällsutveckling och om kulturens roll i en tid av auktoritära och våldsbenägna strömningar. Frågor som Dramaten kommer att följa upp under tre temakvällar:

11 februari – Självcensur eller ansvar?
Om hur hot, näthat och självcensur påverkar konstnärers arbete, och om de gränsdragningar som görs mellan provokation och ansvar på scenen.
18 februari – Feministisk revolution eller häxjakt?
#metoo-rörelsen väckte hopp, vrede och motstånd. Samtalet tar avstamp i rörelsen och den debatt som fortfarande delar åsikterna i dagens polariserade samtalsklimat.
Kommande – Vad ska vi ha kulturen till

Teaterkritik: Kröna en drottning – Robert Fux är lysande

by


Foto Leonard Stenberg

Kröna en drottning
Av och regi Christina Ouzounidis
Kostym Jenny Ljungberg
Mask Petra Göransson
Ljus Joakim Ahlström, praktikant från SKH
Komposition Sole Gipp Ossler
Ljud Annelie Nederberg
Sufflör Petra Ödmark
Medverkande Robert Fux
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 6 september 2025

Den blivande regenten står inför sin kröning. Men att ta emot kronan innebär också att erkänna att låta sig definieras av makten. Kröningen tar sin väg genom tvivel och självrannsakan där den egna identiteten står på spel. I centrum står en drottning som kunde vara vem som helst av oss.

Robert Fux gör en lysande insats i rollen som regenten, i en specialskriven monolog av dramatikern Christina Ouzounidis – en text som osar av intelligens och egensinne och tar oss med till en tankevärld som ifrågasätter alla våra piruetter, manér, osäkerheter, skydd och rädslor.

Regentens arrogans genomsyrar hela hennes tankevärld. Hon är värd sin krona, platsen överst i hierarkin och makten över de bräckliga undersåtarna är en gudagiven födslorätt. Makten betraktas som något som ligger i hennes natur. Men tvivlen skaver i kröningens stund. Trots den prakt hon omges av kvarstår en kännbar tomhet i hennes själ, då hon ständigt är blind för de mänskliga värden hon gång på gång väljer att överge.

Under föreställningens gång skalas lager för lager av, mask för mask, tills endast den nakna människan återstår. ”Jag är ingen”, utbrister regenten, och det är i den stunden vi känner att vi älskar henne. Den nakna människan möter vår egen mänsklighet. Och det är vackert.

Robert Fux är i mina ögon en av Sveriges starkaste skådespelare med en trollbindande, intensiv närvaro – vilket han visar prov på ikväll. Han är en exeptionell talang som gör varje roll minnesvärld och är ikväll oförglömlig.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: , , , , ,

Teaterkritik: [BLANK] – känns ända in i märgen

by

[BLANK]
Av Alice Birch
Översättning Amanda Svensson
Regi Maria Åberg
Scenografi och kostym Rosanna Vize
Ljus James Farncombe
Peruk och mask Melanie Åberg, Sofia Ranow Boix-Vives
I rollerna Julia Dufvenius, Ana Gil de Melo Nascimento, Electra Hallman, Ellen Jelinek, Melinda Kinnaman, Tanja Lorentzon, Livia Millhagen, Ingela Olsson, Nancy Ofori och Lotta Tejle
Svensk premiär på stora scenen på Dramaten 8 maj 2025

En lång rad kvinnor står iförda blommiga sommarklänningar i föreställningens början. Men gulligt, sött och sommar-romantiskt är det långt ifrån. Snabbt brakar det loss och vi får följa starka scener om våld mot kvinnor, scener som känns ända in i märgen och av och till är det alldeles knäpptyst i salongen. Ingen kan se detta utan att bli berörd på djupet.

Det är en föreställning av Alice Birch, som är en av Storbritanniens mest uppmärksammade dramatiker som skrivit för succéserier som Succession och Normal People. [BLANK] sätts upp i Sverige för första gången. I rollerna: tio skickliga svenska skådespelare som gestaltar kvinnor som utsatts för våld – offer, överlevare och förövare.

Små puzzel-bitar ur olika kvinnoöden gestaltas. Kvinnor som brottsoffer och i några fall också som förövare. Alla scener belyser våld på olika sätt – fysiskt, psykiskt, strukturellt och känslomässigt. Männen som ofta är förövare är frånvarande på scen men deras handlingars följder och konsekvenser är tydliga. En del scener är som att uppleva ett domstolsförhör, i någon scen får vi se en polis som försöker övertala en kvinna att anmäla våld.

Det är hög kvalitet hela vägen, i varje scen, med genomgående duktiga skådespelare samlade på samma scen. Alla skådespelare var på scenen hela tiden, en del i förgrunden och andra i bakgrunden. Scenografin är spännande med en snurrscen som snurrade på, hela tiden i rörelse där vi i bakgrunden ser olika kvinnor i olika vardagssituationer, ofta en illustration av hur kvinnor alltid är sysselsatta i kök och någon gång utomhus.

Jag känner stor tacksamhet för att en föreställning som denna sätts upp på Dramaten. Samma vecka som föreställningen har premiär släpper polisen en rapport om våld mot kvinnor som fick stor uppmärksamhet i medier. I polisrapporten tas det upp att tre kvinnor skulle kunna levt om polisen hade gjort sitt jobb.

Kanske en del ur publiken kan uppleva att föreställningen tar upp ett alltför ”tung ochnsvårt ämne”, men det är trots allt många kvinnors verklighet och vardag som gestaltas. Det kan inte bli för mycket uppmärksamhet på våldet mot kvinnor och barn. Detta våld fortsätter i oförminskad styrka. Det är viktigt att det blir synliggjort. Våldet utspelas dagligen runt om i samhället även om många inte ser det. Det ges inga svar i föreställningen och inga frågeställningar formuleras. Det är istället olika händelser som spelas upp, vilket fungerar mycket bra och säkert är starkare och tydligare än om några svar skulle getts, vilket inte heller är en teaters uppgift att ge. Jag rekommenderar alla att se den.

Om regissören:
Regisserar gör Maria Åberg, som även regisserade det hyllade uruppförandet på Donmar Warehouse i London. Hon har varit verksam som regissör på Royal Shakespeare Company och andra teatrar i Storbritannien, men har också satt upp flera pjäser på Malmö Stadsteater. På Dramaten har hon tidigare satt upp Gustav III på Stora scenen 2008.
Maria Åberg säger i ett pressmeddelande:
– Alice Birchs engelska titel anspelar på ett blanksteg där man kan fylla sin egen titel beroende på vilket urval av scener man gör, men den belyser också det faktum att kvinnorna vi möter på scen skulle kunna vara vilka kvinnor som helst.

Fakta om Alice Birch och[BLANK]
Alice Birch skrev [BLANK] på beställning från National Theatre och Clean Break – ett brittiskt teaterkompani som grundades i ett kvinnofängelse 1979. Målet var att ge röst åt kvinnor som på något sätt kommit i kontakt med det straffrättsliga systemet, vilket också förklarar pjäsens tematik. Pjäsen består av 100 fristående scener, av vilka varje regissör som sätter upp pjäsen får välja fritt. Ingen uppsättning av pjäsen blir därför den andra lik. Denna version av [BLANK] består av 28 scener.

Teaterkritik: Pensionat Oskar – komisk och ger mycket att tänka på efter dramaturgi a la Gardell

by


Foto Sören Vilks

Pensionat Oskar
Av Jonas Gardell
Regi Jakob Höglund
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus Mikael Kratt
Mask Patricia Svajger
Komposition Eeva Kontu
Premiär 25 april 2025 på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

En rolig, lättsam föreställning om en man i medelåldern som mer och mer känner att han fastnat i ett liv han inte trivs med och på en semester i en stugby hittar han en väg att bli sig själv igen, i dramaturgi a la Jonas Gardell. Föreställningen är en överföring till scen av filmen Pensionat Oskar (i regi av den danska regissören Susanne Bier) som gick upp på bio 1995 och bland annat gav två guldbaggar: Bästa manuskript (Jonas Gardell) och Bästa manliga huvudroll (Loa Falkman) och blev nominerad till ytterligare två baggar för Bästa film och Bästa kvinnliga huvudroll (Stina Ekblad).

Filosofi eller dramaturgi a la Gardell betyder en handling utan gråzoner och där det är tydligt vilken karaktär som är ond och vem som är god.
Den ofria människan, som också kan kallas den onde: bor i radhus, arbetar med teknik eller i varje inte med något kreativt arbete, är emot socialdemokratin och är rasist, främlingsfientlig och homofob.
Den fria människan, som också kan kallas den goda: har ett fritt yrke utan anställning, är gärna skådespelare, trollkarl eller konstnär och anser att den egna känslan av frihet är viktigare än något annat, till och med viktigare än att finnas till för sina barn.

Några fördjupade karaktärer eller något som sägs under ytan finns inte. Men om vi släpper förväntningar på djup i karaktärer är det en underhållande och tankeväckande föreställning om att hitta sig själv. Huvudpersonen Rune Runeberg (spelas enastående bra av Henrik Norlén, som jag hittills aldrig sett göra medioker ifrån sig i någon roll) och hans fru Gunnel (spelas av duktiga Helena af Sandeberg) bor i radhus och har bokat semester i en stugby, Pensionat Oskar. De har en förhoppning om att semestern ska ge dem tillfälle att hitta tillbaka till varandra och väcka mer liv i deras relation och kunna ta itu med situationer som skaver. Pensionat Oskar är en vanlig stugby med en liten butik, en radda stamgäster och små slitna hus ganska nära havet.

I stugbyn möter de olika karaktärer, som grannparet i stugan intill som är symbolen för en riktig usel relation där mannen förtrycker kvinnan på alla sätt det går. Men i stugbyn finns också ett fint äldre par, två äldre lesbiska kvinnor som är föreställningens clowner.
Ingen kvinna skildras med något djup i denna uppsättning. Tonårsdottern är bara sur och tycker att familjen är det tristaste som finns. Runes fru Gunnel klamrar sig bara fast vid äktenskapet, kan inte ens bli arg, eller vågar inte ens bli arg och står inte upp för sig själv, vilket är ganska ologiskt i sammanhanget.

I stugbyn möter familjen Runeberg den unge sommararbetaren Petrus som drömmer om att resa runt i Europa och försörja sig som trollkarl på gatorna. När Rune en kväll får se Petrus bada naken händer något, en gnista i Runes hjärta slår rot. Rune dras till Petrus och tillbringar mer och mer tid med honom. Vad är det som händer mellan dem? En kärleksrelation? En sommarpassion? Eller är det sitt yngre jag och de drömmar han hade då som väcks till liv inom Rune? Det är upp till betraktaren att tolka.

Skådespelarna är duktiga och lyfter en stor del av föreställningen, Henrik Norlén som jag redan nämnt och Hampus Hallberg som Petrus och Helena af Sandeberg som Gunnel. Övriga roller är mer lustiga figurer, klichéartat skissade som specifika typer.

Ett extra stort plus för scenografin, ljud och ljus som samverkar till de magiska scenerna där Rune och Petrus badar i månens scen och de lustiga scenerna där de letar efter sin stuga i stugbyn där stugorna är i miniformat och kan ställas på bordet.

Föreställningens tema beskrivs i ett pressmeddelande:
Pensionat Oskar handlar om att vilja men inte våga följa sina drömmar och passioner. Och vad som kan hända om en släpper taget och ger sig hän.

Det är ett ämne som jag skulle kunna vidareutveckla i timmar: Att människan blir lycklig först då den helt följer sin passion upplever jag är ett budskap som är väl etablerat i dagens individ-baserade samhälle där individen alltid ska ha valmöjlighet och stå i centrum. Men är inte det en illusion? Blir människan verkligen lycklig över att alltid sätta sig själv och sina egna intressen i främsta rummet? Är vi inga sociala varelser? Jag är lite frågande till att människan blir lycklig av att alltid sätta sig själv i centrum. Men det är en stor diskussion som inte får plats i en reflektion över en teaterpremiär. Hur som helst är det föreställningens tema och budskap: Hitta sig själv och bli den man ville vara som tjugoåring. Och det kan sätta igång många olika funderingar hos publiken.


Om regissören:
Regissören Jakob Höglund är en finlandssvensk koreograf och regissör som sedan 2019 är konstnärlig ledare för Lilla Teatern i Helsingfors. Där har han bland annat satt upp Kris och katastrof i Mumindalen (2023) och Dancer in the dark (2024). På Helsingfors Stadsteater har han satt upp föreställningar som Såsom i himmelen (2022) och Bröderna Lejonhjärta (2024). Han tilldelades Svenska Kulturfondens stora kulturpris i Finland 2020 för sitt genreöverskridande scenspråk. På Kulturhuset Stadsteatern satte han upp Sommarboken (2023).


Regissören Jakob Höglund berättar:
– Filmen Pensionat Oskar var livsviktig för mig som tonåring på nittiotalet, i min egen komma-ut process. Jag bandade filmen och såg den om och om igen, med lika delar total fascination och stor ångest. Det var en av de första filmerna med homosexuell tematik på den tiden. När jag ser den idag, som fyrtioåring, är det ur ett nytt perspektiv. Nu ser jag tiden som flytt, drömmarna som gått förlorade och vägvalen i livet, frågor som jag tar med mig in i arbetet med Pensionat Oskar.

Föreställningen följer filmens handling och manus ganska strikt och har en komik som bygger på schabloner och förenklade karaktärer, samtidigt speglar den mycket som många kan känna igen sig eller andra i och både skratta och gråta över. Visst är karaktärerna utan något större djup men en teaterföreställning måste inte alltid ha flera djup i sig. Jag tror denna uppsättning kommer att locka många som vill skratta en stund, fundera kring frihet och relationer och uppleva en nostalgi från livet på 1990-talet.