Marja Koivisto

Dans: Cullberg: flesh chariot, chariot of flesh – När kroppen minns det vi inte längre kan förklara

5 september, 2026 by Marja Koivisto

Foto: Carl Thorborg

Cullberg: flesh chariot, chariot of flesh
Koreografi Faye Driscoll
Scenografi Jake Margolin och Nick Vaughan
Kostymdesign Irene Ip
Ljuddesign Julia Giertz
Ljusdesign Mira Svanberg
Dramaturg Dages Juvelier Keates
Koreografisk assistent Amy Gernux
Premiär 4 september 2026 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Dans är till för att ses – men kanske ännu mer för att kännas.

I kvällens premiär av Flesh av Faye Driscoll blir kroppen både språk, minne och fråga. På scenen står suveräna dansare, men det är inte bara deras tekniska skicklighet som berör. Det är deras förmåga att göra något osynligt synligt – att låta kropparna bära sådant som orden inte riktigt räcker till för.

Vad gjorde egentligen covid med oss människor?

Före pandemin levde många av oss i ett tempo där relationer, krav och förväntningar ständigt skavde mot varandra. Stressen var närvarande, friktionerna många. Vi möttes, arbetade, skyndade vidare. Men hur ofta stannade vi egentligen upp? Hur ofta fanns det tid för den djupare reflektionen – för mötet med oss själva?

Sedan förändrades världen.

Plötsligt blev kontakterna färre. Avstånden större. Tystnaden mer påtaglig. För många innebar isoleringen ensamhet och saknad, men också något annat: en stillhet som det tidigare livet sällan hade gett utrymme för. När omvärlden stängdes ute blev vi i högre grad hänvisade till oss själva.

Och kanske är det där Flesh tar sin början.

I dansen finns spåren av människan efter ett kollektivt trauma. Kroppar som söker kontakt, drar sig undan, stöter emot och försöker hitta tillbaka. Närheten är både efterlängtad och komplicerad. Vi bär erfarenheten av isolationen med oss, men också minnet av den tid då vi levde så tätt inpå varandra att vi knappt hann känna efter.

Det är en föreställning som inte nödvändigtvis vill ge svar. I stället öppnar den ett rum för känslan och den egna tolkningen.

Och kanske är det just där dansen är som starkast.

Den talar inte bara till vårt intellekt. Den går förbi orden, förbi analysen och rakt in i något mer svårfångat. Något kroppsligt. Något mänskligt.

Flesh påminner oss om att vi är kroppar bland andra kroppar. Att vi behöver varandra, men också behöver möta oss själva. Att närhet kan vara både trygghet och friktion. Och att det som hände oss under pandemin kanske fortfarande pågår inom oss, långt efter att restriktionerna har försvunnit.

Dans är att se. Men än mer att känna.

Teaterkritik: Decamerone med Rostvit – När pesten blir teater – och livet vägrar ge upp

22 augusti, 2026 by Marja Koivisto

Decamerone med Rostvit
Regi & scenografi Dina Lagerman
Manus Scenkollektivet Rostvit
Produktion Scenkollektivet Rostvit
Kostym R(at) r(at) r(at), Nina Kihlborg + Sophia Ernestål
Mask Ella Johansen
Musik Leonard Thinsz Jansson
Ljus Lisa Maurin
Foto Elis Lindsten
Grafik Axel Jakobsson
På scen Alva Jidesten, Ania Scheja, Elin Smedman, Kema Rausner, Nina-Jane Jacobson, Paulus Roséen
Premiär 21 augusti på Teater Tribunalen 21 augusti 2026

När pesten blir teater – och livet vägrar ge upp
Det börjar med döden.
Året är 1348 och pesten har nått Florens. Giovanni Boccaccio beskriver staden som den vackraste i världen – och samtidigt som en plats där döden plötsligt blivit vardag. Gud har sänt plågan, skriver han, som straff för människans ogudaktighet. Men Boccaccios svar på katastrofen blir inte tystnad.

Det blir berättelser.
Nästan 700 år senare är det berättandet som står i centrum när Scenkollektivet Rostvit tar sig an Decamerone på Teater Tribunalen.

Det är ett djärvt projekt. Boccaccio är inte bara en litterär klassiker utan själva urmodern till den moderna novellen. Att göra scenkonst av Decamerone är därför att ge sig in i ett landskap där berättelsen redan är själva huvudpersonen.

Rostvit gör klokt i att inte försöka tämja materialet.

För Boccaccios värld är långt ifrån städad. Här finns sex och makt, otrohet och girighet, religiöst hyckleri, klasskillnader och människans outtröttliga jakt på njutning. Men framför allt finns en okuvlig livslust. När döden står utanför dörren blir människans hunger efter livet nästan provocerande stark.

Och det är här Decamerone blir mer än en berättelse från medeltiden.
Den blir vår.

För vad händer med oss när tryggheten försvinner? När våra regler inte längre räcker till? När det vi trodde var stabilt plötsligt visar sig vara högst tillfälligt?
Vi känner igen mycket.
Rädsla föder rykten. Kris föder moralpanik. Människor söker syndabockar. Några drar sig undan, andra trotsar faran. Och mitt i allt detta fortsätter människan att vara människa.

Hon blir kär.
Hon bedrar.
Hon skrattar.
Hon har sex.
Hon ljuger.
Hon berättar historier.

Rostvits feministiska perspektiv blir särskilt fruktbart i mötet med Boccaccio. Decamerone är skriven i en tid där kvinnors liv och sexualitet i hög grad definierades av män. Samtidigt låter Boccaccio sina kvinnliga gestalter vara allt annat än endimensionella. De kan vara listiga, sexuellt självständiga, förälskade, beräknande och upproriska.

Det är ett material som nästan ber om att bli återerövrat.
Och kanske är det just det Rostvit gör.

De fyra konstnärerna Dina Lagerman, Kema Rausner, Elin Smedman och Nina-Jane Jacobson har på kort tid etablerat Scenkollektivet Rostvit som en grupp med en tydlig vilja att undersöka klassiska berättelser ur nya perspektiv. Med Decamerone tar de sig an ett verk som kunde ha känts avlägset och akademiskt – men som i stället öppnar sig mot vår egen tid. Det är föreställningens stora förtjänst.

Samtidigt är det en premiär där man tydligt känner att det fortfarande finns saker att arbeta vidare med. Här finns en ung teaterglädje som spritter på scenen och skapar energi. Det finns mod, lekfullhet och en vilja att kasta sig in i materialet. Den energin är smittande och gör att man gärna följer med, även när föreställningen inte riktigt håller ihop hela vägen.

För ibland saknas stringens och precision. Tempot och uttrycket blir inte alltid tillräckligt fokuserade, och taltekniken behöver utvecklas. I en föreställning som till stor del bärs av ord, berättande och repliker blir det särskilt kännbart.

Tyvärr försvinner många repliker i vinden. Det är synd, eftersom texten och berättelserna är föreställningens själva nerv. När orden inte når fram går också en del av den dramatik, humor och skärpa som finns i materialet förlorad. Här finns alltså en tydlig utvecklingsmöjlighet: att arbeta mer med artikulation, röstprojektion, pauser och rytm – så att varje ord får den betydelse det förtjänar.

Även scenografin behöver utvecklas och ägnas större omsorg. Den skulle kunna göra mer än att skapa en plats för handlingen. Den kan förstärka stämningen, bidra till berättandet och tydligare bära fram det som föreställningen vill förmedla. I en uppsättning med så starka teman – pest, död, sexualitet, makt och livslust – finns en stor scenografisk potential som ännu inte är fullt utnyttjad.

Men kanske är det också detta som hör en premiär till. Man ser möjligheterna. Och hos Rostvit finns det gott om dem. För pesten är inte längre bara pest.

Den blir en bild av det samhälle vi själva lever i: ett samhälle som gång på gång ställs inför hot vi inte helt kan kontrollera. Pandemin är fortfarande nära i vårt kollektiva minne. Vi vet hur snabbt en vardag kan förändras. Vi vet hur det känns när det som varit självklart plötsligt inte längre är det.

Men vi vet också vad vi gjorde.
Vi sökte varandra.
Vi ringde.
Vi tittade på film.
Vi åt tillsammans när vi kunde.
Och vi berättade historier.
Det är lätt att tro att konsten är en lyx när världen brinner. Decamerone visar motsatsen.

Berättelsen är ett sätt att överleva.
Det är också därför Rostvits uppsättning känns angelägen. Den handlar inte egentligen om människor som levde för nästan 700 år sedan. Den handlar om oss – om vår rädsla, vår lust och vår märkliga förmåga att fortsätta skratta även när vi vet att allting kan gå åt helvete.
Det finns något djupt mänskligt i det.
Och något trotsigt.

Boccaccio skrev Decamerone medan katastrofen fortfarande pågick. Han visste inte när den skulle ta slut. Han visste inte vad som skulle finnas kvar efteråt.

Men han skrev.
Rostvit spelar.
Det är samma trots.
Och kanske är det just därför Decamerone fortfarande behöver berättas.

En premiär som påminner oss om att när döden knackar på dörren är det inte alltid bönen som är människans första svar. Ibland är det en berättelse. Ibland ett skratt. Ibland en kropp som vägrar sluta leva.

Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

18 april, 2026 by Marja Koivisto

Fröken Julie
Av August Strindberg
Bearbetning Tora von Platen
Bearbetning och regi Julia Marko-Nord
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Belysningsmästare Otto Stockhaus, Greta Wilhelmsson
Ljud Michael Breschi, Albin Sendelbach, Simon Mårtensson
Mask Rebecca Afzelius
Ljus Otto Stockhaus
Kompositör Martin Hederos
Medkompositör Anton Sundell och Sofia Hultqvist Kott
På scenen Felice Jankell, Adam Pålsson och Charlotta Björck
Premiär på Kulturhuset stadsteatern, Stockholm, 17 april 2026

Det är svårt att inte se denna uppsättning av Fröken Julie på Stockholms stadsteater som en kommentar till vår egen tid – ett Sverige som gärna talar om jämlikhet men där klassamhället i praktiken har förfinats snarare än försvunnit.

Hos August Strindberg var klasskampen brutal och synlig. Här är den lika brutal, men mer internaliserad. Den sitter i hållningen, i språket, i begäret. Den sitter i drömmen om att bli någon annan – och i skammen över att inte redan vara det.

Félice Jankells Julie är inget mindre än ett sår. Hon bär sin klass som en förbannelse, inte ett privilegium. Det är en tolkning som river bort alla rester av romantik: överklassen framstår inte som fri, utan som instängd i sina egna speglar. Hon vill falla – inte bara av begär, utan av en sorts desperat längtan efter autenticitet. Men det finns ingen sådan fallhöjd kvar i ett samhälle där alla redan är fångade.

Adam Pålssons Jean är lika skoningslös. Det här är inte berättelsen om klassresan som frigörelse, utan som disciplin. Han är formad av systemet i varje gest. Ambitionen är inte hans egen; den är inlärd, nästan inpräntad. Det är ett porträtt av det moderna meritokratiska idealet – där varje individ förväntas klättra, men där själva klättrandet blir ett nytt slags fångenskap.

Och Charlotta Björcks Kristin – ofta bortglömd i tolkningar – blir här nästan den mest samtida gestalten. Hon representerar inte resignation utan realism. Hon vet hur världen fungerar och väljer inte revolt, utan stabilitet. I ett samhälle som vårt, där otryggheten breder ut sig under en tunn fernissa av valfrihet, framstår hennes hållning som djupt begriplig.

Regin av Julia Marko-Nord vägrar att göra detta till psykologiskt kammarspel i traditionell mening. Istället blottläggs strukturerna. Scenrummet är inte bara en plats – det är ett system. Väggarna känns som sociala gränser snarare än arkitektur. Man lämnar aldrig riktigt rummet, lika lite som man lämnar sin klass.

Och det är här föreställningen blir politisk på allvar.

För vad är det egentligen vi ser? Inte bara tre människor i konflikt, utan tre positioner i ett samhälle där rörligheten ständigt lovas men sällan infrias. Ett samhälle där vi uppmanas att bli fria individer, samtidigt som vi allt hårdare binds av ekonomiska, kulturella och sociala krav.

Kanske är det just därför Fröken Julie fortfarande känns så farlig. Den avslöjar inte bara maktens hierarkier, utan hur vi själva bär dem inom oss.

Och någonstans där uppstår en mer obekväm tanke:

Människan lever aldrig ensam. Hon lever alltid i ett rum av andra – av blickar, normer, historia. Vi rör oss, talar, älskar och faller inom detta rum. Friheten, om den finns, är inte att stå utanför det, utan att förstå dess gränser – och kanske, i ett sällsynt ögonblick, trycka mot dem så att de ger efter.

Men denna föreställning ger oss ingen sådan tröst.

Den visar snarare hur skickligt vi har lärt oss att inreda våra egna burar.

Teaterkritik: Fäbodjäntan – Superbt stycke om sexuell frigörelse

7 mars, 2026 by Marja Koivisto

Fäbodjäntan
Av Amanda Apetrea, Lisen Rosell, Nadja Hjorton, Daniel Åkerström-Steen, Christander Brun
Regi och medverkande Amanda Apetrea, Lisen Rosell, Nadja Hjorton
Scenografi och ljus Chrisander Brun
Kostym Daniel Åkerström-Steen
Peruk och mask Frida Ottoson
Ljud och musik Åsa Jacobsson
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Urpremiär 6 mars 2026 på Dramaten

På Dramatens lilla scen Målarsalen möts publiken av en natur som nästan tycks andas. Scenen är mossbelupen; ormbunkar, sten och forsars svall omger en gedigen fäbodstuga med timrade väggar. Det surrar av flygfän, kor råmar och getter bräker. Mitt i denna sinnligt laddade natur börjar Fäbodjäntan klä av lager efter lager av föreställningar om sexualitet – från den frejdiga folkfantasin om fäbodjäntan till 2000-talets hårdporr – tills bara människans nakna libido återstår.
Det är nästan märkligt hur föreställningen lyckas vara så gott som påklädd och samtidigt osa av sex och sensualitet. Här säras det på benen i parti och minut, men utan pornografins poser. I stället är det ett lov till sinnligheten – kroppens och själens frihet – där humor och lust går hand i hand. I ett ögonblick kan det kännas som att någon ska knullas, i nästa som att smör ska kärnas. Hela stugan rister.
Det är roligt, vackert, modigt och frimodigt.
Tre frisläppta dalkullor släpper alla hämningar och låter ett kvinnligt sexuellt uppvaknande breda ut sig över scenen. Här finns ingen manlig aggression, inga machouppvisningar och inget av det plastiga raster som ofta färgar vår tids sexualiserade bilder: inga sexiga underkläder, inga string, inga löshår, lösnaglar eller lösögonfransar. Bara kroppar. Bara lust. Bara människor.

Resultatet blir något som sällan syns i 2000-talets scenkonst: en iscensättning av sex och sensualitet som är hundra procent naturlig och dessutom rolig. Föreställningen vågar fråga: om det ska vara skönt – får det då också vara enkelt, lekfullt och utan skam?
Tål du inte att se en naken kropp ska du nog hålla dig härifrån. Men tål du en vild, hundra procent naturlig kvinna – den vilda kvinnliga lusten – väntar en modig föreställning. En som skakar om. Scenografin var dessutom enastående i sin kreativitet och sitt nytänkande.

I intimiteten i Målarsalen skapas en närhet där publiken nästan dras in i stugans vibrerande väggar. Där, någonstans mellan skratt, rodnad och förundran, börjar man också undra: vad är det egentligen som vilar och rör sig bakom kulisserna till Fäbodjäntan? Vilka falska bilder av människans sexualitet är det vi bär med oss – och vilka är de sanna?

När publiken lämnar salongen känns det som om något har skiftat. Var du blyg när du kom in, är risken stor att det var slut med det när du gick ut.
Det här är inte bara en föreställning.
Det är en omtumlande akt av sexuell frigörelse.

Teaterkritik: Kutt Mutt – om makt, ansvar och vem som egentligen får definiera vem, vem som får tolka verkligheten, och vems röst som räknas

1 februari, 2026 by Marja Koivisto

Foto Leonard Stenberg

Kutt Mutt
Av Liban Abdule
Regi Olof Hanson
Musik Nisj
Scenografi Rebecca Eriksson, praktikant från Stockholms Konstnärliga Högskola
Kostym Ellen Elias
Ljus Anton Linder
Dramaturg Åsa Lindholm
Regiassistent Sakil Hossain
Rollista Sharmarke Elmi och Karin Foladi
Premiär 31 januari 2026 på Kulturhuset Stadsteatern Husby

Kutt Mutt (knas, problem) är en nyskriven pjäs av Liban Abdule som har urpremiär den 31 januari 2026 på Kulturhuset Stadsteatern Husby. Föreställningen tar avstamp i ett till synes enkelt scenario: 17-åriga Ali blir påkommen med droger i sitt skåp i skolan. Men ganska snabbt står det klart att detta inte är en pjäs om rätt eller fel – utan om makt, ansvar och vem som egentligen får definiera vem, vem som får tolka verkligheten, och vems röst som faktiskt räknas.

Handlingen utspelar sig i mötet mellan Ali och socialsekreteraren Emma. Två personer, två positioner, skilda världar och olika språk. Ungdomens snabba repliker, försvar och frustration krockar med myndighetens formella ton, rutiner och ”vi vill bara ditt bästa”. Det är ett samtal där ingen riktigt lyssnar, men där båda tror sig ha rätt. Kutt Mutt synliggör hur snabbt vi dömer – och hur lätt rollerna offer och förövare delas ut innan vi ens hört hela berättelsen.

Men pjäsen nöjer sig inte där. Allt eftersom sprickor uppstår i Emmas professionella fasad förskjuts maktbalansen. Det visar sig att socialsekreteraren själv köper kokain – av personer som lika gärna skulle kunna vara Ali, hennes egen klient. Plötsligt blir gränserna suddiga. Vem bär egentligen skulden? Vem är offret och vem är förövaren? Och går det ens att dra den linjen?

Här blir Kutt Mutt som allra mest träffsäker. För pjäsen ställer en obekväm men nödvändig fråga: Skulle det finnas en narkotikahandel utan Emma? Utan Ali? Utan efterfrågan, utan systemet, utan alla som helst inte vill se sin egen roll i helheten? Ansvar placeras inte längre bara hos den unge, utan delas upp, kastas runt och landar till slut även hos publiken.

Sharmarke Elmi gestaltar Ali med en rå energi som pendlar mellan humor, ilska och uppgivenhet. Han är inte ute efter publikens sympati, men får den ändå. Karin Foladi ger Emma en komplexitet som gör henne både mänsklig och obehaglig – en person som vill hjälpa, men som själv inte är oskyldig. Deras samspel är intensivt och laddat, och känns farligt nära verkligheten.

Regin av Olof Hanson är stram och avskalad, vilket gör att varje blick och varje paus får betydelse. Inget känns överflödigt. Musiken av Nisj ligger som ett lågmält men konstant tryck under scenerna och förstärker känslan av att något hela tiden håller på att brista.

Kutt mutt riktar sig till en publik från 14 år, men känns minst lika viktig för vuxna. Inte minst till dem som verkar inom samhällssystemen. Det är en pjäs som vägrar ge enkla svar och som i stället blottlägger hyckleri, maktstrukturer och vårt behov av att peka ut någon annan som problemet. Den ställer frågor om hur vi lyssnar och vem som får definiera sanningen. Jag skulle gärna se några av landets ministrar med ansvar för vårt rättssamhälle och social välfärd på första raden under föreställningen. Här finns något att lära för exempelvis Gunnar Strömmer.

Liban Abdules text är skarp, modig och samtida. Tillsammans med de starka och nyanserade skådespelarinsatserna av Sharmarke Elmi och Karin Foladi blir Kutt Mutt en föreställning som stannar kvar långt efter applåderna. Jag vill utan tvekan ge högsta betyg – till pjäsförfattaren, till skådespelarna och till helheten de tillsammans skapar.

Marja Koivisto

Footer

Om oss