
Foto Sören Vilks
LeMarc – Det som håller oss vid liv
Uppsättningen är en nyskriven musikteater baserad på Peter Le Marcs låtar skapad av Ole Anders Tandberg och Leif Jordansson
Regi och scenografi Ole Anders Tandberg
Koreograf Anna K och Mattias Lundmark
Steppnummer Kostym Matilda Hyttsten
Ljussättare SUTODA
LjudAnton Sundell
Mask Johanna Ruben
Musikaliskt ansvarig Leif Jordansson
På scenen medverkande Gerhard Hoberstorfer, Rennie Mirro, Frida Hallgren, Lina Englund, Johannes Kuhnke, Sara Jangfeldt
Kapellmästare Leif Jordansson och Johan Persson
Musiker Rigmor Bådal, Johan Persson och Erik Nilsson
Premiär på Kulturhuset stadsteatern 25 oktober 2025
Utanför mitt fönster finns en bro.
Så börjar en av Peter LeMarcs mest älskade låtar – och kanske också hela den här föreställningen. För bron finns där som en symbol genom hela den här underbara föreställningen som i sitt uttryck ger en doft av 1970-tal och en blinkning till Nationalteaterns produktioner. Föreställningen rör sig som en lång andning genom LeMarcs universum: från den stilla sorgen i ”Evelina” till det drömska hoppet i ”Utanför mitt fönster finns en bro”. Och någonstans där – mitt på bron, mellan mörker och ljus – händer det. Teatern och musiken smälter samman till något större än båda.
Artistensemblen är magnifik. De sjunger med en intensitet som känns i magen, inte bara i öronen. Varje röst bär en egen historia, varje blick ett eko av någon man mött i sitt eget liv. De växlar mellan stilla närhet, skörhet och rå kraft med en självklarhet som känns ovanlig på en teaterscen. Det är som om LeMarcs ande svävar över dem, men de gör sångerna till sina egna – levande, oförutsägbara, nya.
Och bandet – herregud, bandet! Vilken klass. Gitarren darrar som ett vinterljus över älven och pianot bär varje ton med varsam precision. De spelar inte bara LeMarcs musik, de förvaltar hans hjärta. I deras händer blir ”Utanför mitt fönster finns en bro” ett andrum, en stund där tiden stannar och publiken nästan glömmer att andas, mellan då och nu, mellan sorg och hopp, mellan vem man var och vem man vågar bli. Mina ögon tåras.
LeMarc har alltid skrivit om det som egentligen är för stort för ord: kärlek, ensamhet, försoning. Men han gör det med en vardaglig poesi som känns som en hand på axeln. Han skriver inte om hjältar – han skriver om oss. Om folk som försöker, misslyckas, älskar ändå.
Här på Stadsteater får LeMarcs låtar nytt blod i ådrorna. Här blir hans texter inte bara musik – de blir liv, puls, svett, känslor.
Och när ensemblen på Stadsteatern tar sig an hans låtar, känns det som de förstår precis vad de sjunger om. De lever dem. De skriker, viskar, dansar, andas fram orden. Varje sång blir en scen i sig. De hittar allvaret mitt i humorn, och ljuset mitt i mörkret.
Det här är inte en nostalgishow. Det är något fräschare, mer närvarande. Regin vågar låta stillheten ta plats – låter LeMarcs texter få det utrymme de förtjänar. För det är i tystnaden efter rader som ”Jag ska gå hel ur det här”, ”Hur man älskar en sargad själ”, “Bra, bra saker kommer snart” som allt händer.
Det finns något väldigt gripande i allt det här: det vackra och det trasiga på samma gång. LeMarcs språk luktar regn, kaffe och drömmar. Och på Stadsteatern får det växa till något storslaget – men ändå nära, på riktigt.
När sista tonen klingat ut vill applåderna aldrig ta slut. Man märker att något har rört sig i rummet – kanske en gammal känsla, kanske bara hoppet om att vi fortfarande kan känna så här mycket.
Föreställningen påminner oss om varför LeMarcs texter fortfarande betyder så mycket. För de handlar inte om att vinna, de handlar om att våga stå kvar. Att tro på något mjukt i en hård värld.
Och det är svårt att inte älska det.




