Marja Koivisto

Fröken Julie
Av August Strindberg
Bearbetning Tora von Platen
Bearbetning och regi Julia Marko-Nord
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Belysningsmästare Otto Stockhaus, Greta Wilhelmsson
Ljud Michael Breschi, Albin Sendelbach, Simon Mårtensson
Mask Rebecca Afzelius
Ljus Otto Stockhaus
Kompositör Martin Hederos
Medkompositör Anton Sundell och Sofia Hultqvist Kott
På scenen Felice Jankell, Adam Pålsson och Charlotta Björck
Premiär på Kulturhuset stadsteatern, Stockholm, 17 april 2026

Det är svårt att inte se denna uppsättning av Fröken Julie på Stockholms stadsteater som en kommentar till vår egen tid – ett Sverige som gärna talar om jämlikhet men där klassamhället i praktiken har förfinats snarare än försvunnit.

Hos August Strindberg var klasskampen brutal och synlig. Här är den lika brutal, men mer internaliserad. Den sitter i hållningen, i språket, i begäret. Den sitter i drömmen om att bli någon annan – och i skammen över att inte redan vara det.

Félice Jankells Julie är inget mindre än ett sår. Hon bär sin klass som en förbannelse, inte ett privilegium. Det är en tolkning som river bort alla rester av romantik: överklassen framstår inte som fri, utan som instängd i sina egna speglar. Hon vill falla – inte bara av begär, utan av en sorts desperat längtan efter autenticitet. Men det finns ingen sådan fallhöjd kvar i ett samhälle där alla redan är fångade.

Adam Pålssons Jean är lika skoningslös. Det här är inte berättelsen om klassresan som frigörelse, utan som disciplin. Han är formad av systemet i varje gest. Ambitionen är inte hans egen; den är inlärd, nästan inpräntad. Det är ett porträtt av det moderna meritokratiska idealet – där varje individ förväntas klättra, men där själva klättrandet blir ett nytt slags fångenskap.

Och Charlotta Björcks Kristin – ofta bortglömd i tolkningar – blir här nästan den mest samtida gestalten. Hon representerar inte resignation utan realism. Hon vet hur världen fungerar och väljer inte revolt, utan stabilitet. I ett samhälle som vårt, där otryggheten breder ut sig under en tunn fernissa av valfrihet, framstår hennes hållning som djupt begriplig.

Regin av Julia Marko-Nord vägrar att göra detta till psykologiskt kammarspel i traditionell mening. Istället blottläggs strukturerna. Scenrummet är inte bara en plats – det är ett system. Väggarna känns som sociala gränser snarare än arkitektur. Man lämnar aldrig riktigt rummet, lika lite som man lämnar sin klass.

Och det är här föreställningen blir politisk på allvar.

För vad är det egentligen vi ser? Inte bara tre människor i konflikt, utan tre positioner i ett samhälle där rörligheten ständigt lovas men sällan infrias. Ett samhälle där vi uppmanas att bli fria individer, samtidigt som vi allt hårdare binds av ekonomiska, kulturella och sociala krav.

Kanske är det just därför Fröken Julie fortfarande känns så farlig. Den avslöjar inte bara maktens hierarkier, utan hur vi själva bär dem inom oss.

Och någonstans där uppstår en mer obekväm tanke:

Människan lever aldrig ensam. Hon lever alltid i ett rum av andra – av blickar, normer, historia. Vi rör oss, talar, älskar och faller inom detta rum. Friheten, om den finns, är inte att stå utanför det, utan att förstå dess gränser – och kanske, i ett sällsynt ögonblick, trycka mot dem så att de ger efter.

Men denna föreställning ger oss ingen sådan tröst.

Den visar snarare hur skickligt vi har lärt oss att inreda våra egna burar.

Foto Leonard Stenberg

Kutt Mutt
Av Liban Abdule
Regi Olof Hanson
Musik Nisj
Scenografi Rebecca Eriksson, praktikant från Stockholms Konstnärliga Högskola
Kostym Ellen Elias
Ljus Anton Linder
Dramaturg Åsa Lindholm
Regiassistent Sakil Hossain
Rollista Sharmarke Elmi och Karin Foladi
Premiär 31 januari 2026 på Kulturhuset Stadsteatern Husby

Kutt Mutt (knas, problem) är en nyskriven pjäs av Liban Abdule som har urpremiär den 31 januari 2026 på Kulturhuset Stadsteatern Husby. Föreställningen tar avstamp i ett till synes enkelt scenario: 17-åriga Ali blir påkommen med droger i sitt skåp i skolan. Men ganska snabbt står det klart att detta inte är en pjäs om rätt eller fel – utan om makt, ansvar och vem som egentligen får definiera vem, vem som får tolka verkligheten, och vems röst som faktiskt räknas.

Handlingen utspelar sig i mötet mellan Ali och socialsekreteraren Emma. Två personer, två positioner, skilda världar och olika språk. Ungdomens snabba repliker, försvar och frustration krockar med myndighetens formella ton, rutiner och ”vi vill bara ditt bästa”. Det är ett samtal där ingen riktigt lyssnar, men där båda tror sig ha rätt. Kutt Mutt synliggör hur snabbt vi dömer – och hur lätt rollerna offer och förövare delas ut innan vi ens hört hela berättelsen.

Men pjäsen nöjer sig inte där. Allt eftersom sprickor uppstår i Emmas professionella fasad förskjuts maktbalansen. Det visar sig att socialsekreteraren själv köper kokain – av personer som lika gärna skulle kunna vara Ali, hennes egen klient. Plötsligt blir gränserna suddiga. Vem bär egentligen skulden? Vem är offret och vem är förövaren? Och går det ens att dra den linjen?

Här blir Kutt Mutt som allra mest träffsäker. För pjäsen ställer en obekväm men nödvändig fråga: Skulle det finnas en narkotikahandel utan Emma? Utan Ali? Utan efterfrågan, utan systemet, utan alla som helst inte vill se sin egen roll i helheten? Ansvar placeras inte längre bara hos den unge, utan delas upp, kastas runt och landar till slut även hos publiken.

Sharmarke Elmi gestaltar Ali med en rå energi som pendlar mellan humor, ilska och uppgivenhet. Han är inte ute efter publikens sympati, men får den ändå. Karin Foladi ger Emma en komplexitet som gör henne både mänsklig och obehaglig – en person som vill hjälpa, men som själv inte är oskyldig. Deras samspel är intensivt och laddat, och känns farligt nära verkligheten.

Regin av Olof Hanson är stram och avskalad, vilket gör att varje blick och varje paus får betydelse. Inget känns överflödigt. Musiken av Nisj ligger som ett lågmält men konstant tryck under scenerna och förstärker känslan av att något hela tiden håller på att brista.

Kutt mutt riktar sig till en publik från 14 år, men känns minst lika viktig för vuxna. Inte minst till dem som verkar inom samhällssystemen. Det är en pjäs som vägrar ge enkla svar och som i stället blottlägger hyckleri, maktstrukturer och vårt behov av att peka ut någon annan som problemet. Den ställer frågor om hur vi lyssnar och vem som får definiera sanningen. Jag skulle gärna se några av landets ministrar med ansvar för vårt rättssamhälle och social välfärd på första raden under föreställningen. Här finns något att lära för exempelvis Gunnar Strömmer.

Liban Abdules text är skarp, modig och samtida. Tillsammans med de starka och nyanserade skådespelarinsatserna av Sharmarke Elmi och Karin Foladi blir Kutt Mutt en föreställning som stannar kvar långt efter applåderna. Jag vill utan tvekan ge högsta betyg – till pjäsförfattaren, till skådespelarna och till helheten de tillsammans skapar.

Foto Sören Vilks

Fastighetsskötaren
Av Harold Pinter
Översättning Martin Luuk
Regi Emma Bucht
Scenografi och kostym Maria Sohlman Wikman
Ljus Ellen Ruge
Mask Maria Lindstedt
På scen Johan Rheborg, Sven Ahlström, Henrik Norlén
Premiär 11 december 2025 på Klarascenen på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
’

Harold Pinters pjäs ”The Caretaker”, som framförs på Stadsteatern som ”Fastighetsskötaren” är en berättelse som utforskar teman som makt, identitet, relation, alienation och det ständiga sökandet efter en plats i världen.

Vi får följa en hemlös man, Davies, som tas in för tillfälligt tak över huvudet, av två bröder, Aston och Mick, i deras slitna, murriga rum. Pjäsen utspelar sig i detta begränsade utrymme, vilket skapar en klaustrofobisk känsla som förstärks av de nerviga interaktionerna mellan karaktärerna. Tänk dig en fest i en trång lägenhet, full av eländiga existenser, där ingen gillar varandra, men alla ändå är fast i rummet.

Föreställningen förs fram av starka skådespelarprestationer och innovativ scenografi. Regin betonar de subtila maktdynamikernas komplexitet och skapar en atmosfär som både är obehaglig och fascinerande.

Pinter är mästare på att bygga upp spänning genom tystnader och osäkerhet. Dialogen är fylld med hans karakteristiska stil, där småprat och underliggande spänningar samverkar för att avslöja karaktärernas inre liv och avsikter. Det är en pjäs där du hela tiden undrar vem som egentligen har kontrollen. Det är som en psykologisk thriller, fast med mindre dramatik och mer bitterhet.

Pjäsen rör sig kring tre män vars liv är sammanflätade på ett sätt som är både komiskt och tragiskt. Davies, den hemlöse, snubblar in med en blandning av arrogans och osäkerhet. Han är en karaktär som man både skrattar åt och tycker synd om. Hans kamp för att få fotfäste är så mänsklig, så relaterbar.

Den hemlöse Davies, spelad av Johan Rheborg, är en figur att både älska att hata; han är otrevlig och bitter men ändå tillräckligt charmig för att lyckas hanka sig fram.

Rheborg gestaltar denna komplexa karaktär skickligt och livfullt. Med sin oroande höga röst, slemmiga harklingar och ostyriga gester frammanar han alla de attribut som gör Davies så tragikomisk. En Sméagol där han står och vankar, ständigt gnyende och klagande, som om varje liten rörelse skulle kunna kosta honom mer än han har råd att förlora. Hans underdånighet, hans krumbukande anpassning inför Aston och Mick, skapar en karaktär böjd under armodets tyngd, ständigt på jakt efter en smula bekräftelse eller till och med en droppe av medlidande.

Rheborg lyckas fånga den fysiska och psykiska nöd som Davies lever i. Hans sätt att tala – den desperata upprepningen av fraser, den nästan krampaktiga jakten på ord – visar tydligt hur rädd och osäker han är, samtidigt som det för tankarna till hur vi alla ibland gör oss till, anpassar oss för att bli sedda och hörda.

Pinter tycks fånga livets absurditet så exakt; det är både skrattretande och sorgligt på samma gång. Jag skrattar vid flera tillfällen, men det är med en sårig känsla i bröstet, eftersom skämtet om Davies liv verkligen handlar om oss alla. Vi bär alla våra sår.

Sammanfattningsvis är ”Fastighetsskötaren” inte bara en pjäs; det är en livslektion i hur vi hanterar ensamhet och gemenskap, makt och sårbarhet. En påminnelse om att vi alla, oavsett vår situation, ständigt kämpar för att skapa mening i en komplex och ibland grym värld.