Peter.Tid
Av Dmitri Plax
Regi och bearbetning Jacob Hirdwall
Peters pappa Andreas Liljeholm
Pianist/dirigent Fredrik Malmberg
Sopran Eleonora Poignant
Mezzo Elin Lannemyr
Tenor Love Tronner
Bas Simon Bergvide
Kompositör Kent Olofsson
Scenograf John Engberg
Ljus Marta Khomenko
Kostym/scenografiassistent Eva-Jo Hancock
Mask Ann-Charlotte Reinhold
Ljudteknik Niklas Nordström
Premiär på Orionteatern 31 augusti 2024
Att ett barn dör är fruktansvärt. Oftast finns det dock en begriplig förklaring – krig, en trafikolycka eller sjukdom. Det ofattbara att barnet mördas innebär en brutal sorg som får tillvaron att rämna.
Föreställningen Peter. Tid på Orionteatern bygger på en verklig händelse. Dmitri Plaxs 16-årige son mördas av en jämnårig kamrat. I en uppmärksammad bok har författaren skildrat hur sorgen förvränger tiden och försöken att hålla Peter vid liv genom minnen. I grunden handlar denna hudlösa berättelse om att hitta en väg tillbaka till livet.
Att skapa en pjäs av detta stoff måste vara som en balansakt över bråddjup. Regissören Jacob Hirdwall lyckas med detta djärva konststycke. I nära samverkan med dirigenten Fredrik Malmberg och tonsättaren Kent Olofsson har han format ett enastående, särpräglat drama. Det är bara att applådera Orionteatern till ännu en framgång.
Jacob Hirdwall har oväntat valt att iscensätta berättelsen som en monolog. Peter finns inte med i pjäsen ändå är han på ett plan hela tiden med genom minnen. Det låter komplicerat men visar sig fungera mycket bra.
Den av sorg övermannande pappan spelas med stor trovärdighet och innerlighet av Andreas Liljeholm. Det är i sanning ett kraftprov han utför och i minnesfragment skiftar han mellan sin och sonens stämmor, frågor och åsikter. Alltifrån barndomen till tonårens sökande och vilja till frigörelse ryms i detta samtal. Allt präglas av den starka kärlek som band dem samman.
En viktig och aktiv del i föreställningen har också en kör av fyra professionella sångare som ackompanjeras av Fredrik Malmberg på piano. De bildar en omvärld och ger relief åt det som sker. Vid ett tillfälle stiger de in i handlingen, för att ge tröst och visa solidaritet. Utan körpartierna och musiken som följer dramats vågdalar hade Peter. Tid nog inte berört så starkt.
I inledningen klargör pappan de obestridliga fakta som efter mordet på sonen är hans nu. Peters liv stannade för evigt den där fredagen, medan hans eget liv forsar fram. Det är som en overklighetens ridå faller ner den afton då han får beskedet.
Länge vägrar pappan ta in det oerhörda som polisen berättar – att hans pojke avlidit. ”Hur ska jag få tillbaka Peter?” vrålar han återkommande i desperation. Han förklarar att han slutade tro på Gud när sonen mördas. I ett enda utbrott av vrede frågar han hur mördare, pedofiler och våldtäktsmän kan få leva när hans älskade pojke dör. I en scen som etsar sig in säger pappan med tonlös röst att det enda han nu kan köpa till sin son är gravljus.
Peter.Tid är ett stillsamt och värdigt drama mestadels utspelat i ett mörker där strålar av ljus omsider förmår tränga in. Det som berättas är starkt berörande och omskakande och samtidigt vackert och fyllt av värme och humor. För sådan var relationen mellan Dmitri och sonen. Han fostrade Peter till att vara en god människa som ville hjälpa och litade på andras välvilja. Något som paradoxalt ledde till sonens död.
Hemma diskuterade pappa och sonen såväl filosofi och politik som basketboll och pianomusik. Peter gillade att klä sig snyggt när han gick på konsert och en sådan fin kostym fick han bära i kistan.
Peter. Tid kan sägas forma en sorts eget universum – en vilt gungande tid mellan ett lyckligt då och ett oförståeligt sedan. Det är en brännande angelägen föreställning som tacknämligt bildar en båge mot hoppet. För utan det är vi alla förlorade. Uppsättningen passar synnerligen väl i Orionteaterns avskalade scenrum som präglas av en sakral anda. Här kan känslor, drömmar och frågor som aldrig kan få svar sväva fritt.
Premiärpubliken blir denna kväll visade in till Orionteaterns lilla ”bakficka”. Framför ett rått liknande stengolv i mindre format vid höga mörka träväggar – får vi sitta tillsammans i en liten fåradig båge fåtöljer. Under tiden spelar Jonas Nordberg diskret svartklädd på ett vackert instrument som vi senare får veta tillhör familjen luta. Hans musik sprider lågmält harmoni och stillhet i mörkret. Den uppmärksamme ser att han växlar lite då och då bland de stolar som är utplacerade på scenen.
En bit in i verket blir jag helt absorberad av den muskelkontroll och vackra precision o musikaliska lyhördhet som Kvarnström har. Med endast överkroppen – sittandes – lyckas han gestalta allt från just en stol. Nordbergs toner leder, Kvarnström följer och förstärker. Det sprider sig ett lugn – en arbetsro – som i ett bondkök mellan piga och husmor som rytmiskt kardar garn, vant tillsammans. Det är bara att njuta.
Kvällens föreställning inleds av den surrealistiska dansfilmen Checking out. I den mustiga berättelsen – som sker i en hotellmiljö med drag av karneval – hör vi ledorden upprepas: ”You can check out anytime, but you can never leave”. Allt från kroppslig lust, slagsmål, spänning, till en stillsam sista måltid följd av explosiv eld sätter vidden i kvällens tema.
