• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Orionteatern

Dramatens Hans och Greta får nypremiär på Orionteatern

23 juni, 2019 by Redaktionen

Foto: Roger Stenberg

Martina Montelius version av Bröderna Grimms Hans och Greta sätts nu upp igen på Orionteatern, fem år efter urpremiären på Dramaten 2014. För regi står Sally Palmqvist Procopé. Nypremiär den 19 oktober 2019, berättar ett pressmeddelande:

Hans och Gretas föräldrar har inga pengar. Så nu har de bestämt att de ska lämna dem att dö i skogen. Men Hans och Greta tänker fortsätta leva! En hjälpsam duva tipsar om en tant som har ett hus byggt av godis och älskar barn. Det visar sig att hon älskar att äta barn. Men Hans och Greta ger aldrig upp.

Martina Montelius version av Bröderna Grimms klassiska saga är osentimental, rolig och lite kuslig. Det är en berättelse om att växa upp utan pengar till glass på utflykten, om syskonskap och om hur beroende föräldrar är av sina barn.

– Efter närmare åttio föreställningar på Dramaten ska det bli fantastiskt att åter få sätta upp Martinas version av Hans och Greta. Den är svart och rå, rolig och trösterik. Samtida och tidlös på samma gång. Och denna gång på hemmaplan – Orionteatern. Med oss har vi en helt ny ensemble som jag ser mycket fram emot att få jobba med, säger regissören Sally Palmquist Procopé.

Sally Palmquist Procopé har tidigare satt upp Lilla stormen på Unga Dramaten. Hon har varit verksam på UngaTur/Turteatern, har arbetat för Malmö Opera och Kungliga Operan och är idag teaterchef för Orionteatern.

Martina Montelius är dramatiker, regissör och konstnärlig ledare för Teater Brunnsgatan Fyra. Av hennes verk har Unga Dramaten tidigare satt upp bland annat Mira går genom rummen 2011, som hon både skrev och regisserade och Ensam och Esmeralda 2016.

Ett samarbete mellan Unga Dramaten och Orionteatern. Rekommenderas från 7 år.

Medverkande:
Helena Lindegren
Olle Jernberg
Lisa Larsson
Erik Magnusson

Manus: Martina Montelius
Regi: Sally Palmqvist Procopé
Scenografi: Mats Sahlström
Kostym: Jonna Bergelin
Mask och peruk: Veronica Liljeblad (originaluppsättning)/Linda Sandberg (Orionteatern)
Musik och ljuddesign: Stefan Johansson
Ljusdesign: Raimo Nyman

Hans och Greta, nypremiär 19 oktober, Orionteatern.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Barnteater, Dramaten, Orionteatern

Publiksuccén GRIND kommer till Orionteatern

23 mars, 2018 by Redaktionen

10-12 maj kommer hyllade dansföreställningen till Orionteatern.

Ett pressmeddelande berättar:
Det tvärkonstnärliga scenkonstverket som tar dina sinnen på en oväntad resa kommer till Orionteatern. GRIND minimerar för att maximera – genom att foga samman renodlade element skapas maximalt uttryck. Kropp, ljus och ljud tycks röra sig runt, runt, de flyter samman tills de förfrämligas. Föreställningen är ett samarbete mellan koreograf och dansare Jefta van Dinther, ljusdesigner Minna Tiikkainen och ljuddesigner David Kiers.

“GRIND är en sällsam och brutal upplevelse för öga, öra och kropp.” – SvD

I föreställningen får vi möta van Dinther som ensam dansare i en koncentrerad, renodlad och sinnesutvidgande föreställning. Han omges av Tiikkainens mörka ljuskonst och Kiers vibrerande musik. Ljuset pulserar, fladdrar. Tung, hård, virvlande techno fyller luften. Materian dansar.

“Vi hade urpremiär med GRIND i Stockholm 2011 – nu är vi äntligen tillbaka för att spela den för 75e gången på Orionteatern. Den är en favorit för många, även för mig. Jag hoppas jag fortsätter dansa GRIND tills jag är en pensionerad tekno-gubbe.” – Jefta van Dinther​

GRIND spelas 10, 11 och 12 maj

Arkiverad under: Scen Taggad som: Dans, Orionteatern, Scenkonst

Rannsakningen på Orionteatern: stark föreställning om det hemska (Det värsta är att mänskligheten inte verkar ha fattat någonting)

17 november, 2016 by Lotta Altner

rannsakningen

Rannsakningen
Regi och bearbetning Nadja Weiss
Scenografi John Engberg
Dramaturg Irena Kraus
Kompositör Philippe Boix-Vives
Kostym Kajsa Larsson
Ljusdesign Raimo Nyman
Videokonstnär Emil Klang
Mask Thea Kristensen Holmberg
Orionteatern
Premiär 8 november 2016
Föreställning som recenseras: 16 november 2016

Vi kliver in genom en mörk trädörr och några skådespelare i kläder med liknande färgskalor och hållning möter oss. Jag känner lukten av fuktigt trä. Vid sidorna ser jag något som associeras till tågvalar. En obehaglig känsla kryper en inpå skinnet och man får en inbillad farhåga om hur det eventuellt kunde ha känts att kliva in genom dörrarna till de ökända utrotningslägret Auschwitz.

Väl inne vid scenen befinner vi oss i ett förhörsrum, en domstol där vi får bevittna den rättegång som efter 1945 ägde rum för de som hade arbetat i lägret.

Man slås av vidrigheterna som vittnena berättar om, den genomtänkta tortyren, och den psykiska pressen som fångarna genomled. Dessutom fasar man inför gaskamrarnas effektivitet med zyklon B (nervgas) för att mörda människor. Svarta muren var ett ökänt begrepp där människor avrättades med jämna mellanrum och från flertalet baracker kunde därmed medfångar förfäras och tänka tanken att det när som helst skulle kunna drabba dem.

rannsakningen2Det som är mest slående och fasansfullt är gärningsmännen (och kvinnor) som vid förhören blånekar till sin inblandning i avrättningar. Man hävdar att man bara skickats på en arbetsinsats, följt order, inte var behörig till det eller “…vad skulle jag göra, gjorde ju bara mitt jobb”. Andra gömde sig bakom att ryktena de hört om gaskamrarna var så vidriga att de inte kunde ta det till sig och skylde på att man aldrig var direkt aktiv. “Min katolska tro tillät mig aldrig att mörda”, men den tillät dig således att stå och titta på?

Jag slås också av tanken av hur så många människor kunde bli mördade av så få. De hände sällan att de gjorde något motvärn och då frågar man sig hur är det möjligt. Men jag insåg ganska snabbt av föreställningens berättelser att en människas handlingskraft lätt kan tyna bort av skräck, fasa, svält och psykisk terror. De flesta överlevde 3-4 månader, om de inte såg till att skaffa sig en priviligierade position i lägret och därmed kunde räkna med beskydd eller extra mat.

När man hör fångvaktarna (oavsett befattning eller ansvar) känns de som att de antingen är väldigt bra på att ljuga eller så tror de själva på sina lögner. Ingen av fallen vi fick se under kvällen gav något exempel på någon som hade stake nog att vilja ta ansvar för sina handlingar. Jag vet inte om det är mänskligt eller enbart beklagligt. Ingen frid till dem således.

Det som var mest fascinerande i kvällens föreställning, var att skådespelarna byte rollkaraktärer med varandra hela tiden. Det var enbart åklagaren och försvararen som var densamma. Det gav oss känslan av att vi alla skulle kunna bli förövare eller offer. Kanske är inte avståndet fullt så långt som vi skulle vilja tänka? Med små små steg i en felaktig riktning tror jag att vi alla skulle kunna brista och mörda någon i en situation där nöden krävde det. Massmord på fånglägers nivå är ju dock något mer än det och kräver en ideologisk överlägsen tro på sin egen gudomlighet eller en psykopatisk natur. Men rollbytena gav ondskan skilda ansikten, som var nyttigt för sin egen rannsakan (det vill säga ingen av oss är utan skuld).

Föreställningen var lite i längsta laget och jag kunde se på de gymnasister som var där att de knappt kunde hålla ögonen öppna. Berättelserna som berättades kanske hade kunnat slås ihop eller bearbetas på ett annars sätt. Samtidigt kanske det fanns ett utmattande syfte med att gång på gång behöva höra dem neka till vidrigheter.

Kvällens ljussättning var obehaglig, men nödvändig för att skapa återblickar som hjälpte förhören framåt. Den gav mig också insikt i hur fångarna kunde separera sig själva från andra, sin kropp och sina känslor, för att överleva där och då. Vilken typ av liv de aldrig därefter kunde få, kan man enbart gissa sig till. En ständigt återkommande mardröm som aldrig ville släppa deras skäl. Frågan är om det är mänskligt att leva med.

Skådespelarnas marscherande och rörelser i takt i liknande riktningar påvisade också, vilket hemskt följedjur vi människor är. Istället för att stanna upp och göra upp med oss själva och våra egna uppfattningar, är det därmed lättare att följa andra och sedan inte behöva stå till svars. Ibland skulle jag hellre velat bli en hund.

Det allra värsta är tyvärr inte att det här har hänt en gång för länge sedan. Det är dock mer illa än så. Det värsta är att mänskligheten inte verkar ha fattat någonting, eftersom det fortfarande händer massmord på den nivån. Därför får inte förintelsens läger glömmas bort och vi får aldrig någonsin låta våra röster tystna kring det. Enbart genom att visa civilkurage kan vi mota bort ondska.

rannsakningen3

Arkiverad under: Recension, Scen, Teaterkritik Taggad som: Orionteatern, RAnnsakningen, Scenkonst, Teaterkritik

Tankar om Othello på Orionteatern

12 september, 2016 by Lotta Altner

othello_orionteatern

Othello
Regi Oskar Thunberg
Scenografi/Kostym Hanna Cecilia Lindkvist
Orionteatern premiär den 11 september 2016

Att förstå sig på Shakespeare om man inte är kulturbiten är inte en lätt match. Har man dessutom valt att utgå från en översättning med liten modernisering, kanske språket skräms endel. Att föreställningen med paus dessutom tar 3 timmar, kanske fördriver den som är van vid mer lättsmälta kulturaktiviteter. Känner man dessutom inte till grundhistorien, så kanske man blir lite vilsen och förvirrad ibland – för det är inte alltid helt lätt att förstå mängden av karaktärer som springer in och ut för att skapa laddningen i “Othello”.
Men om man kostar på sig att faktiskt strunta i dessa detaljer som i det stora hela är underdånigt helheten, så får varje besökare en föreställnings som är värd sin tid, sin plats, sin tolkning och skådespeleri. Ni kommer inte att ångra er.

Inledningens scenografi ger en känsla av riter, offer och kroppsdelar är överdimensionerade och skriker tyst om det typiskt manliga/kvinnliga. Att någon eller några ska offras, känns som självklart i bilderna som ger sken av moderna runor för eftervärlden att fasas över. Därutöver bjuder scenografin på stora utmaningar, när man blandar det super moderna med Shakespeares 1500-tals kläder. Helt fantastiska är de manliga karaktärernas puffiga kortbyxor som har inslag av slipsar för att skapa de rätta djupet i dem. Jag skulle vilja ha ett par själv.

Jag gläder mig mycket snabbt åt det faktum att skådespelarna spelar både manliga och kvinnliga roller, d.v.s. helt enligt Shakespeares tradition ( OBS! Män spelade alla roller. Kvinnor fick inte spela alls!). Det kan väldigt lätt bli komiskt för dagens teater när män spelar kvinnor, eftersom våra traditioner mestadels ger män rollen som kvinnor i “dragshows”. Vanliga kvinnor spelar de sällan. Alla män (2st) i föreställningen gjorde en bra insatser att spela trovärdiga kvinnor, även om deras kroppsspråk naturligtvis avslöjade dem. Men istället för att göra sig löjlig över oförmågan, gav de den kvinnlighet de kunde bjuda på, en värdig chans.
När de gäller skådespelerskorna (2st), var jag väldigt betagen över deras förmåga att spela mycket trovärdiga män. De var både roliga och kraftfulla i sina utövningar. Eva Johansson som spelade både man (b.l.a Roderigo) och kvinna (Desdemona) hade dock svårt att kunna skifta fokus och hållning från det ena till det andra. Det manliga och det kvinnliga, gick ibland in i ett neutrum som någon form av helgardering (säkert kommer det att sitta tightare längre fram). Hennes byten var väldig ofta och frågan är om det regimässigt kan anses som hållbart? Kanske finns det också en känslomässig krock i att försöka spela sin egen beundrare? Dessutom var Cilla Thorell helt enastående som Jago (hade enbart den rollen) och det är inte ofta som jag har upplevt att en kvinna utger så mycket manlig sex-appeal på en så liten scen. Trots Jagos hemskhet och genomtänkta manipulationer, kunde jag förstå att vilken kvinna som helst skulle kunna uppslukas av honom.

Tobias Aspelins tolkning av Othello gav mig inledningsvis inte mycket att gå på. Det var svårt att se varför Desdemona gjort sig ovän med sin far, för hans skull. Även om deras inledande förälskelse scen är bedårande, kunde jag inte se någon direkt passion. Ingen kvinna skulle göra sig ovän med sin familj om det inte var värt det. Däremot växer Othello som karaktär utmed kvällen, och när hans svartsjuka börjar växa fram och hans hat får fäste, ser jag det passionerade hatet istället. Hoppas Othello lite mer förälskade framöver det behöver Desdemona.
Men jag saknade dimensionen kring att Othello ska komma från en annan kultur än övriga. Jago borde få spela på “främlingsfientligheten” för att vinna sympatier. Kvällens Othello ser dessutom väldigt sympatisk ut och såg inledningsvis mycket ofarlig ut.

Lars Bringås gör sin bästa insats som Jagos hustru Emilia. Han ger den karaktären en mild och undergiven kvinna, som slutligen säger hur hon resonerar om sitt samliv, d.v.s. att om en man inte är dig trogen, finns det ingen anledning för dig att vara det heller. Emilia har lärt sig spelreglerna i en värld där män bestämmer och kvinnor ska lyda. Därmed kan Jago haft rätt i sina misstankar, även om kvällens tolkning inte ger utrymme för att tro att Emilia (om hon varit otrogen) varit det med just Othello.

Tempot i föreställningen drogs p.g.a. de scenbyten som skådespelarna själva behövde göra med viss rekvisita. Ibland var det svårt att avgöra om de fyllde fler funktioner än enbart ställa ordning scenen. Kanske andra lösningar hade varit bättre, så att man tydligare hade förstått varför just skådespelarna själva var tvungna att göra det? Däremot var de utklädda skyltdockorna och tyngdpåsarna väldigt effektfulla. De gav viktiga rollkaraktärer med enbart kropp och ansikten som kändes dramatiskt nödvändigt i en ensemble med enbart 4 skådespelare.

Kvällens Othello föreställning påminner oss om skvallrets- och lögnernas möjligheter. Finns det hemska krafter igång kan det få oss att se vad som helst, bara för att någon annan vill förgöra oss. Därmed borde vi vara försiktiga med vem vi väljer som våra vänner och glöm inte att tänka efter före du gör något du vet att du inte borde. I slutändan bär vi alla ansvar för våra egna tolkningar av verkligheten.

På scenen
Cilla Thorell, Lars Bringås, Eva Johansson & Tobias Aspelin.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Orionteatern, Othello

Lumor och Orionteatern sätter upp Othello

16 juni, 2016 by Redaktionen

othello_orionteatern

Hösten på Orionteatern invigs den 4 september med OTHELLO, ett samarbete mellan Orionteatern och Lumor.

Ett pressmeddelande berättar:
För första gången ger Lumor sig i kast med en klassisk text, och har sökt upp en av litteraturhistoriens mest tragiska våldsbrottslingar. Othello har kallats ”den västerländska kanons mest hänsynslösa skildring av kärlekens villkor”, men i dess mitt står en man förvriden av hat.

Vad säger han oss denne förtvivlade brottsling, om vi väljer att se honom, inte som professionell våldsverkare och general eller som vettlös främling, utan helt enkelt bara som en av grabbarna?

– Man brukar säga att det här är en pjäs om kärlek och tvivel, men det är lika mycket en saga om våld. Det handlar om våldet på slagfältet och i senaten, på bakgatorna och festplatserna, och tillslut även i sovrummet, där tragedin når sin slutpunkt.
– Oskar Thunberg, Regissör

Med ”Othello” fortsätter Lumor sitt förövartema som inleddes med ”Tusen Bitar – en cold case tragedi” 2014 och ”People Respect Me Now” 2015.

På scenen: Cilla Thorell, Lars Bringås, Eva Johansson & Tobias Aspelin
Regi: Oskar Thunberg
Scenografi/Kostym: Hanna Cecilia Lindkvist
Ljuddesign/Komposition: Mira Eklund
Ljusdesign: Raimo Nyman
Grafisk form: Erica Jacobson

OTHELLO Premiär 4 september 2016

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Orionteatern, Othello, Shakespeare

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Gå till sida 4
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casinohex.se
Casino utan svensk licens

Nytt

Lyssna: Van Morrison

Van Morrison har släppt första singeln … Läs mer om Lyssna: Van Morrison

Filmrecension: Erna i krig

Erna i krig Betyg 3 Svensk premiär - … Läs mer om Filmrecension: Erna i krig

Filmrecension: Raya och den sista draken

Raya och den sista draken Betyg … Läs mer om Filmrecension: Raya och den sista draken

Filmrecension: Rättfärdighetens ryttare – en underbar film värd en stor publik

Rättfärdighetens ryttare Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Rättfärdighetens ryttare – en underbar film värd en stor publik

Sällskapet för ofrivilliga drömmare av José Eduardo Agualusa

Sällskapet för ofrivilliga … Läs mer om Sällskapet för ofrivilliga drömmare av José Eduardo Agualusa

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar
Hitta rätt casino bonus i Norge.

En resurs med info om finska casinon.

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in