Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

TV-serier

En tv-serie jag ser fram emot i jul: Whiskey on the Rocks

by

TV-kanalerna liksom streamingtjänster har laddat upp med massor inför jul och nyår. Så klart. En tv-serie som jag ser mycket fram emot att se under jul- och nyårsledigheten är Whiskey on the rocks som har premiär på juldagen på SVT.

Rolf Lassgård spelar den svenska statsministerns Thorbjörn Fälldin. Jag kan tänka mig att han är perfekt för att göra den rollen. Vad jag förstår speglar serien inte allt helt enligt hur det gick till, det är trots allt ett drama. Det kommer säkert att sätta igång många minnen från den tiden. Den amerikanske president var Reagen och i Sovjetunionen härskade Brezjnev. Det kalla kriget låg som ett hotfullt moln över världen.

Pressinformation om serien: Whiskey on the rocks är en spännande, galen och tankeväckande satirserie i sex avsnitt om de dramatiska dagar 1981 då den sovjetiska ubåten U 137 gick på grund i Blekinge skärgård och världen stod på randen till ett storkrig. Rolf Lassgård spelar huvudrollen som statsminister Thorbjörn Fälldin.

När ett av befälen på den sovjetiska ubåten får besked om att han blivit pappa finns det inga gränser för festligheterna ombord. Men mitt i firandet händer något som får stämningen att störtdyka: U 137 går på grund alldeles intill Sveriges hemligaste marinbas. Statsminister Thorbjörn Fälldin, spelad av Rolf Lassgård, har plötsligt hela världens ögon riktade mot sig. Hur ska han lyckas förhindra de fientliga världsledarna Brezjnev och Reagan ifrån att utlösa ett storkrig? Han har ingen större hjälp av sin velige utrikesminister (Anders Mossling) och den stridslystna överbefälhavaren (Niklas Engdahl), med sin ständiga skugga, sekundanten Håkan Martinsson (Filip Berg). När supermakternas krigsfartyg närmar sig Sveriges kust är statsministerns order till kommendörkapten Karlsson (Per Lasson) tydlig: HÅLL GRÄNSEN!

Elsa Saisio (Stygga pojkar) spelar den sovjetiska ambassadören Aleksandra Kosygina som statsministern hittar en bundsförvant i. Katrin Sundberg (Maria Wern) spelar statsministerns sekreterare Barbro Hultén, Kęstutis Stasys spelar Leonid Brezjnev och Mark Noble spelar Ronald Reagan. Bland övriga roller märks Adam Lundgren (Vår tid är nu), Cissi Forss (Fullt hus), Per Ragnar (Max Anger) och Anton Lundqvist (Kenny Starfighter).

Henrik Jansson-Schweizer (Tjockare än vatten) har skrivit manus efter en originalhistoria av Jonas Jonasson (Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann) och serien regisseras av Björn Stein (Känn ingen sorg, Midnattssol, The Defeated). Producent: Jan Marnell.

SVT och Disney+ samproducerar tillsammans med Skyverse, ett Humanoids-företag, som också producerat serien. Seriens 6 avsnitt publiceras på SVT Play den 25 december. Serien sänds i SVT1 varje dag med start på juldagen.

Filmrecension: Beck – Vilhelm: enda behållningen är Valter Skarsgård

by

Beck – Vilhelm
Betyg 3
Premiär på TV4 Play 6 december 2024
Regi Per Hanefjord

När du film nummer 51 om Beck med Peter Haber haft premiär kan vi konstatera att det gamla, trogna, stabila gänget som filmerna byggt på blivit mer och mer slitna. Vilhelm, Martin Becks barnbarn, tar alltmer över rollen som Beck. Valter Skargård levererar som Vilhelm. Om filmserien efter ska överleva är det med Skarsgårds Vilhelmm som central karaktär. Sedan är ju frågan om det är önskvärt att en filmserie fortsätter i det oändliga.

Vilhelm är patrullerande polis i början av denna film. Av en händelse är han och hans patrull på plats för ett mord. Vilhelm lägger märke till en detalj kring hur offret tejpats och det påminner om en tejpning vid ett annat inbrott, som dock inte hade dödlig utgång. Men mordutredarna vill inte lyssna på Vilhelm, som så klart börjar utreda på egen hand.

För att inte förstöra spänningen för den som ska se filmen tänker jag inte berätta mer om handlingen. Men en sak är tydlig: Det är Vilhelm som är huvudkaraktär och mest intressant.

Av tradition brukar Beck-filmerna ha ett starkt samhällskritiskt tema. Det har den nu också. Men den är långt ifrån realistisk. Det är väldigt synd om brottslingarna i Vilhelm – Beck. Hela den sorgliga historien om två av samhället och alla övergivna tonårsbröder som måste råna för att försörja sig köper jag inte. Speciellt inte när samhället ser ut som det gör idag, med farliga kriminella gäng som rekryterar barn och där ledarna i dessa gäng är relativt unga män, ofta med utländsk bakgrund som den så kallade ”Jordgubben” som till och med fick hjälp av svenska Skatteverket under sin flykt-tillvaro i Turkiet, som Expressen berättar om:Under gängledaren Ismail ”Jordgubben” Abdos flykt från Sverige har Skatteverket hjälpt honom med viktiga dokument – och ignorerat flera larm.

Nu har inte filmen Beck – Vilhelm något med Jordgubben eller gängkriminella i Sverige att göra. Och det är ett stort minus att de verkliga problemen i det svenska samhället idag med kriminella gäng där barn rekryteras totalt förbigås med tystnad av Beck-filmernas skapare.

När den nya polischefen, bra spelad av Nina Zanjani, intervjuas i tv sitter Alex och övriga i mordgruppen och tittar på talet via en stor tv som hänger på väggen på kontoret. Tittar verkligen poliser på gammel-tv när de är på jobbet? Har SVT Play och andra play-kanaler inte nått in till polishuset?

Överlag är handlingen väldigt ytlig, otidsenlig och svår att alls tro på. Den enda behållningen är Valter Skarsgårds Vilhelm som har fart och engagemang.

Denna film nummer 51 i Beckserien med Peter Haber når inte upp till högsta klass men är ändå bättre än de senaste Beck-filmerna i denna serie. Vilhelm kan vara räddningen, så klart. Fast hur relevanta är de alls? Är det ens intressant att det kommer fler. Film nummer 52 kommer under 2025. Tja, kan det bli den sista?

Recension av tv-serie: Doktrinen – en flopp, tyvärr

by

Doktrinen
Betyg 2
Premiär på TV4 Play 12 november 2024
Regi Johan Lundin och Jens Jonsson

En riktig flopp, tycker jag. Jag har diskuterat serien i några facebookgrupper också och det är många som håller med mig. I rollistan står en lång rad duktiga skådespelare som blir ovanligt svåra att tro på. Deras karaktärer är långt från trovärdiga i en story som är rörig.

Doktrinen marknadsförs som en>en politisk thriller som innehåller allt från maktspel, svek och spioner. Historien är baserad på författaren Magnus Montelius spänningsroman Åtta månader. Mest av allt ska serien handla om en gigantisk och djuplodande genomplanerad påverkans-operation av Ryssland, där ryssar lurar svenskar på olika sätt att bli hjälpredor för ryska intressen, utan att själva begripa det.

Huvudrollen. Nina Wedén, spelas av Josefine Neldén, en duktig skådespelare som jag aldrig sett göra en dålig rollprestation. Det gör hon inte nu heller men det är svårt att sympatisera med henne. Ofta är hon lättlurad men ibland tänder hon till och är smart, men bara för att snabbt gå i fällan igen. Hon är inte trovärdig i karaktären som Nina Wedén, en frilansjournalist som kämpar för att få fast anställning. När hon bevakar en bandymatch får hon ett tips som gör att hon kan fälla den svenske utrikesministern, vilket gör henne attraktiv som journalist. Ja hon blir till och med så attraktiv på arbetsmarknaden att hon får jobb som pressekreterare på Utrikesdepartementet.

Serien har flera minus. Skådespelarna, speciellt de som ska spela svenska politiker, har tydligen fått regianvisningar att spela väldigt ovetande och klantiga personer. Jag kunde inte känna direkt sympati för en enda karaktär. Själva påverkans-operation och dess resultat har jag svårt att tro på. Ett skäl är att den bygger på att det finns saker inte ens får diskutera i Sverige. Att ens yttra ett enda negativt ord om Nato eller USA stämplas i serien som propaganda för Ryssland. Är det helt förbjudet att ens försöka analysera och förstå varför Ryssland attackerat Ukraina? Uppenbarligen är det så.

Jag ska inte avslöja slutet, för det förstör för den som tänker se alla sex avsnitten. Fast det är svårt att låta eftersom det är ytterligare ett minus för serien och det har med slutintrycket av serien att göra.

Tankar om tv-serien Det svenska styckmordet – ännu en svensk rättsskandal

by

Det svenska styckmordet av journalisten Dan Josefsson är troligen på väg att avslöja ännu en svensk rättsskandal. Denna svenska dokumentärserie består av fyra avsnitt – men jag har hittills sett två avsnitt – och därför kan jag inte göra någon betygsättning eller fullständig recension. Men dessa två avsnitt har väckt många tankar hos mig.

Kort sammanfattning av Dan Josefsson från Wikipedia:
Dan Josefsson, född 27 juli 1964, är en svensk frilansjournalist och författare. Han har tilldelats Stora journalistpriset tre gånger och Guldspaden tre gånger, vilket gör honom till en av Sveriges mest prisbelönta journalister.
Dan Josefsson är bland annat känd för sina avslöjanden i fallet Thomas Quick, publicerade i den prisbelönta boken Mannen som slutade ljuga: berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick (2013). Han även känd för sin dokumentärserie om Fallet Kevin som sändes i SVT 2017 och för att vara den enda journalist någonsin som tackat nej till Stora journalistpriset.

Jag var nyutbildad journalist då en kvinna styckmördad under en motorväg i Stockholm 1984. Det var inledningen em mycket märklig rättsprocess och mycket omdiskuterade och konstiga journalistiska bevakningar. Kvinnan som hittades styckad av Catrine da Costa.

Det som slår mig allra starkast när jag ser serien är hur förstört Catrine da Costas liv var på grund av heroin. Det berör allra djupast. Hon var enligt vad serien tar upp heroinmissbrukare och kunde inte sluta med heroin fast att det gjorde att hon blev prostituerad för att få råd med drogerna och hon förlorat vårdnaden om båda sina barn. Jag hatar var droger gör med människor, hur många liv som blir förstörda. Vad jag efterlyser är svar på om Catrine da Dosta var mördad eller dog i en överdos? Det betyder inte att bortförklara det svåra brotten. Hur hon än dog så har någon styckat henne, vilket är fruktansvärt att göra gentemot någon och gentemot den dödes anhöriga.

Brottet är, vad jag förstått, preskriberat idag. Tänk om någon som vet vad som hänt kunde träda fram? Ingen blev dömd för mord på Catrine da Costa, däremot blev två läkare. Teet Härm (i tidningar kallad obducenten) och Thomas Allgén (allmänläkaren) pekades ut som skyldiga till styckningen.

Dan Josefsson och Johannes Hallbom, som ligger dokumentärserien, har noggrant undersökt hur rättsväsendet egentligen kom fram till att de var skyldiga. Ärligt talat var det skrala indicier och inga bevis som låg till grund för domslutet. Det skrämmande är att när liket först hittades och identiteten var fastställd hade Solnapolisen flera spår kring män som hade haft bekräftat anknytning och kontakt med Catrine da Costa. När Stockholmspolisen körde över denna utredning försvann arbetet med dessa olika spår och allt handlade i stort sett om att knyta den unge rättsläkaren Teet Härm till mord och styckning.

Att Teet Härm var en udda personlighet visar första avsnittet. Han använde sig då och då av prostituerade, vilket på den tiden inte var något brott men självklart problematiskt att han gjorde då han arbetade tillsammans med utredande poliser som rätts-läkare.

Det första avsnittet fokuserar på Teet Härm och vi får se att han var en slags lärjunge till den ledande rättsläkaren i Solna, Jovan Rajs. Jag minns hur skumt jag tyckte det var på den tiden att Jovan Rajs först slog fast att styckningen av kroppen var gjorde med en motorsåg, vilket betyder att det inte behöver vara någon som är kunnig i obduktion. När Teet Härm började bli misstänkt ändrade Jovan Rajs sitt uttalande och menade att det kunde vara en obducent som gjort det. Jag som sett och ser många kriminalserier blir ju väldigt misstänksam på varför han ändrar sig. Det minns jag att jag funderade kring. Något bra svar på det fick vi väl inte riktigt i det första avsnittet. Det är förstås inte något jag kan förvänta mig att Dan Josefsson och Johannes Hallbom ska ha svar på. De är givetvis inga allvetande orakel. Vad de däremot gör, tydligt, starkt och skarpt: de klär av det svenska rättsväsendet i detta fall.

De fyra avsnitten av Det svenska styckmordet sänds i programmet Dokument inifrån
Avsnitt 1. Obducenten
Avsnitt 2. Allmänläkaren
Avsnitt 3. Barnets berättelse
Avsnitt 4. Rättvisa

Recension av tv-serie: En familj som vår – inte särskilt trovärdig som flyktingberättelse

by

En familj som vår
Betyg 3
Premiär 28 oktober 2024 på TV4 Play
Regi Thomas Vinterberg

Tanken att vända på begreppen och skildra Danmark till ett land vars invånarna måste fly, emigrera kan vara intressant och tankeväckande. Motståndet till att ta emot invandrare växer i flera av de länder dit människor invandrar till idag, som i Danmark. I Thomas Vinterbergs nysläppta tv-serie En familj som vår ska Danmark läggas ned och förvandlas till en enda stor havspark av vindkraftverk. Danmark är på väg att försvinna som land på grund av översvämning. Alla invånare måste lämna landet. Men jag är tveksam till att det konceptet genomsyrar serien. För mig handlar serien mest om en narcissistisk ung kvinna, Laura, som genomsjälvisk och inte tänker ett enda dugg på konsekvenserna av sina infall.

Thomas Vinterberg gör ofta starka filmer och tv-serier med bra analys och genomlysning av olika ämnen. En familj som vår är en engagerande tv-serie som väcker många känslor och har hög kvalitet på skådespelare. Jag är imponerad av huvudrollsinnehavaren Amaryllis April Maltha Augustsom spelar Laura, som är en av de mest egofixerade, dumdristiga, obetänksamma unga kvinnor jag hittills sett som huvudkaraktär i en tv-serie. Amaryllis April Maltha August spelar henne som om hon själv tycker att hon är en bra person, fast hon har noll självinsikt och är uppfylld av sin egen förträfflighet. Och att gestalta henne utan att det syns ett spår av hur puckad hon är, det är skickligt. Jag tänker att det måste vara svårt att spela en usel karaktär utan att det syns att personen är medveten om det. Amaryllis April Maltha August gör detta enastående bra. Lauras infall hit och dit skapar så många offer, fast det verkar hon inte vara ett dugg medveten om.

Jag tycker därför inte att serien riktigt fungerar som att skildra omvända förhållanden när det gäller emigration och flyktingar. Det är en serie om en riktig narcissistisk ung kvinna, Laura, som är så bortskämd att hon i princip kan gå på lik utan att förstå vad hon gör.

När danska regeringen meddelar att landet ska läggas ned får människor ganska stort stöd för att kunna lämna Danmark. Det finns till och med en myndighet som hjälper dem att få tillstånd att komma till olika länder och få arbetstillstånd. Detta skiljer sig en hel del från hur det oftast går till i världen idag. Det är förstås fullt möjligt att sådana center skulle kunna existera, speciellt om länder med mycket byråkrati som fungerar skulle behöva utföra massutvandring.

Kanske var Vinterbergs syfte att visa bortskämda danskar. Den som jobbat med mottagning av flyktingar känner nog inte alls igen mentaliteten hos Laura till exempel. Serien kretsar till stor del kring Laura hennes huvudlösa beslut vars konsekvenser drabbar hård. Även hennes pappa beter ansvarslöst i några situationer, bland annat då han är idiotisk nog att tro att fransk polis ska kunna göra något åt att hans dotter, en flykting, försvunnit någonstans på väg till Bukarest. Lauras pappa vänder sig till fransk polis fast han är medveten om att det gör att både han och hela hans familj och även de fransmän som hjälpt dem riskerar mycket problem när de fåt ögonen på sig. Det är liksom väldigt svårt att tro på att människor som förstått att de är flyktingar tar sådana huvudlösa beslut. Det är som att varken Laura eller hennes pappa förstår att de är flyktingar och att de tror att de fortfarande lever trygga i Danmark.

Det förstås finns några invandrare som kommer till västvärlden och blivit ilurade av flyktingsmugglare att de ska få allt gratis när de kommer fram till ett skandinaviskt land. Det kan därför finnas några invandrare som kan bete sig bortskämt men aldrig att jag mött någon som gjort det på den nivån som Laura.