Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Netflix

Recension av tv-serie: Störst av allt – en väckarklocka om våldet och döden som går i drogernas fotspår

by

Störst av allt
Betyg 5
Tv-serie som visas på Netflix, premiär 5 april 2019

En lysande alltigenom fängslande tv-serie som jag har svårt att tro att någon kan se utan att fångas in av dramat, svårt att tro att någon kan se den opåverkad. Den berättar om en ung flicka, Maja, som under sista året i gymnasiet på ett gymnasiet i ett av Stockholms absoluta överklassområden, Djursholm, blir tillsammans med Sebastian, en ung man som dras mer och mer till droger och blir farlig för både sig själv och omgivningen.

Handlingen berättas på ett sätt så det känns nästan dokumentärt. Det känns som att jag är där på plats. Människorna är så äkta i sitt spel. Detta gör att tv-serien når under huden på mig.

Serien berättar om föräldrars värsta mardröm och visar på hur svårt det är att hindra tragedier. Hur svårt det är att balansera mellan att släppa taget om tonåringar som är på väg att bli vuxna och samtidigt skydda dem.

Störst av allt är den första helt svenskproducerade serien för streaming-tjänsten Netflix. Miniserien med sex avsnitt bygger på Malin Persson Giolitos roman ”Störst av allt” om en skolskjutning på en skola i överklassområdet Djursholm i Stockholm. Serien går inte att värja sig för, det är en grym berättelse om de offer droger skördar.

Den är så bra dramatiserad med duktiga skådespelare. Hanna Ardéhn i rollen som Maja är unik, enastående. Hennes blickar säger så mycket. Jag lider med henne, hennes frustration när hon vill stå vid Sebastians sida men det blir allt svårare. Men när alla överger honom, hur ska hon då kunna göra det? Regissören har samlat en lång rad starka karaktärer till rollistan, både yngre och äldre som David Dencik, Sven Wollter, Felix Sandman, Shanti Roney, Anna Björk, Reuben Sallmander, Evin Ahmad, William Spetz, Rebecka Hemse och Samuel Fröler.

Sebastian, liksom de flesta av seriens huvudkaraktärer, lever ett överklassliv som är fjärran från det liv den stora majoriteten lever i Sverige. De kan ta jaktlicens, köra omkring i lyxbilar, åka till Sydafrika på lov, kryssa runt i Medelhavet i en yacht. Att ha oändlig tillgång till pengar betyder inte trygghet eller lycka. Många föräldrar är frånvarande, engagerade i sina karriärer.

Ett stort problem i dessa överklassområden är droger. Djursholm som ligger i Danderyd har enligt statistik från Brottsförebyggande rådet landets högsta drogmissbruk bland unga. Det tror bero på att dessa ungdomar har tillgång till pengar och kan betala för drogerna – och då dras knarkförsäljarna dit.

Sebastian går allt djupare in i sitt missbruk. Hans utveckling känner de flesta igen som haft någon anhörig med drogmissbruk. Under växlingen mellan påtändning, nedtändning och snedtändning kommer ångest, aggressivitet och djupa depressioner. Varför Sebastian går på droger finns flera möjliga förklaringar till. Hans pappa föredrar öppet hans äldre bror som är mycket mer skötsam och som studera på Harvard. Eller det är vad vi får höra berättas, i alla fall. Vem vet hur denna storebror lever i Harvard? Det är inget som skildras. Har hans pappa försökt nå Sebastian, försökt vara vid hans sida någonsin? Har Sebastian alltid känt pappans förakt? Eller har pappan slutat orka hjälpa Sebastian? Det är svåra frågor.

Jag såg att Jonna Sima i Aftonbladet påpekar seriens klassaspekt. Hon tar upp att bland dessa ungdomar kommer nästa generations VD:ar och styrelseordföranden i storföretag och hon hoppas serien ska bli en väckarklocka och ögonöppnare för politiker.

Ja, klassaspekten är en del av vad serien tar upp men jag känner att det allra starkaste den skildrar är hur droger verkligen dödar. Drogerna dödar det mänskliga i Sebastian, droger är orsaken till att han blir så förstörd att han utför en skolskjutning.

I dessa tider än efterdyningarna kring #metoo skvalpar runt hoppas jag att serien också är en ögonöppnare för många och för beslutsfattare om hur droger ligger bakom våldtäkt och våld. Ska vi på allvar få slut på våld och våldtäkt måste de ungdomar som halkat in på droger få hjälp. I tid.

Recension av tv-serie: Tidying Up with Marie Kondo

by

Tidying Up with Marie Kondo
Betyg 2
Premiär på Netflix 2 januari 2019

Nyår. Tiden på året man ska ta tag i sitt liv, göra upp nya planer för att se till att det nya året blir lite bättre än det som just passerat. Tidying Up with Marie Kondo kunde inte ha släppts på ett mer passande datum. Marie Kondo är en japansk städkonsult (hade hon varit ett par år yngre hade hon kallats influencer) som sålt 6 miljoner böcker om konsten att städa, vilket också är den svenska titeln. Nu finns hennes städmetod, med devisen Tidy your space, transform your life, också som TV-serie på Netflix.

Jag är i grunden skeptiskt inställd till alla självhjälpsböcker (och tv-serier) som utlovar stora förändringar i livet. Olika mer eller mindre obskyra metoder som fungerar för alla. KonMari-metoden går ut på att gå igenom alla sina tillhörigheter en kategori i taget och bara behålla de som spark joy, på svenska brukar det översättas med “ger glädje” eller liknande. Fokuset ligger alltså inte på att rensa bort saker, utan att välja vad man vill behålla. På det sättet får man inte bara ett mer lättstädat hem, utan också en tydligare riktning i sitt liv. Tanken är att man ska omvärdera sitt liv och tänka efter vad som är viktigt för en. I tv-serien får man följa åtta familjer eller par som går igenom den här processen. Då jag och sambon just gjort detta hade vi stora förhoppningar på serien.

Förhoppningarna infriades inte. Serien dras med en del problem, varav det största är att tittaren inte lär känna deltagarna som går igenom processen ordentligt. Visst ser man skillnaden i hur rent och snyggt det blir i hemmen, men den största skillnaden sker egentligen inne i de personer som medverkar. Det är synd att det inte kommer fram, eftersom den här metoden faktiskt fungerar. Ett annat problem är att serien bara skrapar på ytan av djupet som finns i böckerna och hoppar över många viktiga delar som absolut bör ingå. Marie Kondo, som ska vara experthjälpen, tycks bara komma hem till familjerna på femminutersbesök och lär dem hur de ska vika plagg på ett effektivt sätt. I processen stöter man oundvikligen på problem, men tyvärr får man inte alltid veta hur Marie hjälper familjerna att lösa dem. Det verkar bara lösa sig självt. Och alla som gått igenom samtliga prylar i sitt hem vet hur besvärligt det är.

Detta för oss vidare till nästa problem: familjerna. Eller rättare sagt castingen. Det är tydligt att producenterna ville få med olika typer av människor i serien; ordet mångfald ligger nära till hands. Småbarnsfamiljen, studenterna, den ensamma änkan och så vidare. Tanken är såklart att få variation i serien, men variationen uteblir ändå. Alla deltagare råkar bo i Kalifornien och ha det gott ställt, alla verkar vara moderna och progressiva människor. Vad hade hänt om man tagit vara på den faktiska mångfald som finns i USA? Om de tagit sig till Kansas eller Oklahoma?

Jag hoppas på en mer ingående och variationsrik säsong 2. Jag vill se den mest konservative texasbon rensa bland sina vapen för att se vilka som ger honom glädje. Metoden behöver stöta på problem, den behöver utmanas. Kanske kan serien ändå inspirera människor att ta tag i sina liv och sitt hem. Det är alltid något.

Röda korset visar film på Netflix för att få engagemang för familjer på flykt

by

Röda korset visar film på Netflix för att få engagemang för familjer på flykt.

Röda korset skriver i ett pressmail:
Just nu behöver 129 miljoner människor i världen humanitärt stöd och globalt eftersöker Röda Korset över 100.000 människor som har kommit ifrån sina familjer. Det är svårt att ta till sig dessa siffror och därför har Röda Korset i jul valt att använda sig av långfilmstrailern som ett grepp för att väcka uppmärksamhet. Behövs Netflix-estetiken för att engagera människor?

– Det är svårt att orka med de hemskheter från krigsområden som visas på tv-nyheterna och vi stänger lätt av. Samtidigt sträcktittar många av oss på tv-serier om krig och konflikter på Netflix och HBO. Vi försöker nu att använda samma manér som filmskapare för att gripa tag i tittare och få uppmärksamhet för de verkliga händelser som sker varje dag runt om i världen, säger Anna-Karin Moden, kommunikationschef på Röda Korset.

Här är trailern för “The Aid”:

Recension av tv-serie: End of the f***ing world – en brittisk dramakomedi

by

End of the f***ing world
Betyg: 4
Premiär hos Netflix: 5 januari 2018
Skapad av: Jonathan Entwistle

I End of the f***ing world möter vi de två tonåringarna James och Alyssa. De är båda 17 år och övertygande om att de inte har någon plats i samhället. Skillnaden mellan dem är däremot att James är övertygad om att han är psykopat och letar efter en människa att mörda. Alyssa är däremot bara uttråkad och osäker på sin historia. Med tiden fattar de tycke för varandra och James börjar tvivla på sina egna känslor. Som huvudrollsinnehavare finner vi Alex Lawther, som även dykt upp i välrenommerade TV-serien Black Mirror, och nykomlingen Jessica Barden. Överraskande nog får vi även möta brittiske skådespelaren Geoff Bell i rollen som Martin. Som ärrad arméveteran bjuder han på ovälkomna sanningar. Bell har även nyligen dykt upp i svenska TV-rutor i en reklam för PlayOJO där han visar på sin unika bredd som karaktärsskådespelare.

Många kanske frågar sig varför man bör välja denna serie framför andra. För det första så är det både en lättsam komedi och en mörk insikt i vår samtid ur ett par unga vuxnas perspektiv. De två huvudkaraktärerna står i unik kontrast till varandra då den ena känner för lite och den andra känner för mycket. Tillsammans lyckas de däremot på något sätt balansera ut varandra. Anledningen att serien fungerar så bra som den faktiskt gör har mycket att göra med rollprestationerna. Alex Lawther och Jessica Barden lyckas både med att presentera förtryckt tonårsilska och samtidigt skildra osäkerhet.

Trots att karaktärerna till ytan framstår som ganska råbarkade och osympatiska så är det något i dem som väcker sympati. Detta förvandlar serien till en klassisk road trip som de flesta kan ryckas med i. Även om mycket av stämningen ligger i dialogen mellan de två huvudkaraktärerna så kan man som tittare fylla i många tomrum i de outtalade implikationerna. Att som tittare behöva förlita sig på sina egna intuitioner gör det till en serie som helt enkelt är lite mer intelligent än vad vi har blivit vana med. Är James verkligen en psykopat? Eller är han egentligen bara rädd för sina egna känslor? Det är något du som tittare måste ta ställning till.

Detta är det första vi har fått uppleva från seriens skapare. Då han i stor utsträckning fick fria händer behöver vi knappast oroa oss för att End of the f***ing world kommer att vara en typisk serie som man snabbt glömmer bort. Tvärt om har vi att förvänta oss en riktigt spännande upplevelse från karaktärer vars känslospektrum inte nödvändigtvis motsvarar vårt eget. Recensenter världen över har redan berömt serien för att vara särdeles vågad och med skådespelarprestationer som är riktigt unika. Netflix har på senare tid kommit att stå för verkligt särpräglade serier med riktigt ovanliga karaktärer. När vi kastas in i James och Alyssas liv så får vi uppleva ett förortsdrama som är lika oväntat som det är igenkännbart.

Text: Johan Nilsson

Recension av tv-serie: Gisslan – säsong 1

by

Gisslan – säsong 1
Betyg 5
Har visats på SVT, finns nu på Netflix

Gisslan är en israelisk dramaserie som är enastående spännande, välgjord och med fascinerande och trovärdiga karaktärer.

Serien visades på SVT och SVT Play – men om du missat den där kan du se den på Netflix nu.

Gisslan har gjort stor succé internationellt och ett amerikanskt filmbolag har köpt in rättigheterna för att göra en amerikansk nyinspelning. Så var det med den internationella tv-serie-succén Homeland, som är en israelisk serie som fick en amerikansk ny version. När det gäller Gisslan undrar jag om amerikanarna kommer att göra samma mästerverk?

Den första säsongen av gisslan handlar om en av Israels skickligaste kirurger Yael Danon. Hon har har valts ut för att utföra ett rutiningrepp på den israeliske premiärministern – men det sätter både henne själv och hennes familj i fara. Kvällen före operationen tas hon och hennes familj som gisslan i sitt hem av maskerade män. Yael ställs inför ett ultimatum – hon måste döda premiärministern under operationen, annars dör hennes familj.

Serien är oerhört spännande och samtidigt överraskar den oss tittare många gånger. Inget är bara svart eller vitt. Allt i familjen är inte så lyckligt och fint som det ser ut utifrån, kidnapparna är inte helt överens sinsemellan och de har alla olika motiv till varför de medverkar i gisslandramat. På sjukhuset där Yael jobbar finns också konflikter.

Ja det här en fascinerande serie och skådespelarna är mycket, mycket bra, som Ayelet Zurer som spelar den kvinnliga kirurgen Yael Danon, Jonah Lotan som spelar kidnapparen Adam Rubin. Två skådespelare jag hoppas få se i fler serier och/eller filmer.