Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Netflix

Recension av tv-serie: Messiah – en fantastisk tv-serie om politik, religion och världen idag

by

Messiah
Betyg 4
Premiär på Netflix 1 januari 2020
Av Michael Petroni

Vill du se något som verkligen sticker ut och skiljer sig från det mesta som visas i tv-serieformat ska du definitivt se Messiah. Serien sätter verkligen igång tankarna.

En man dyker upp i Mellanöstern och verkar ha mystiska krafter där han får en kraftig sandstorm att stoppa de islamistiska våldsamma IS från att ta över Damaskus. Denna man blir kallad Al-Masih, arabiska för Messias, och får hundratals följare som följer honom ut i öknen då han vandrar till gränsen till Israel. Al-Masih spelas klockrent trovärdigt av Mehdi Dehbi.

I USA blir mannen uppmärksammad av CIA som skickar ut agenten Eva Geller för att undersöka vem han är och vad hans syfte är. Eva Geller spelas av Michelle Monaghan, som i mina ögon är en usel skådespelare. Hon är anledningen till att serien inte får högsta betyg, 5, av mig. Hon spelar alltid samma karaktär. Har du sett henne i en serie eller film, ja då har du sett henne i alla.

Serien är fascinerande och ställer bland annat frågan om vad som skulle hända om Jesus, den man som gav upphov till kristendomen, föddes på nytt. Hur skulle världen agera och ta emot om det kom en man som predikade det som Jesus predikade och gjorde de under som han gjorde? Om det kom en man som kunde gå på vatten, kunde bota sjuka, uppväcka döda, men precis som Jesus inte gjorde det med alla. Jesus uppväckte ju inte alla som dött. Ja huruvida Jesus gjorde det som det står i Nya Testamentet finns det skilda uppfattningar om. Men om vi utgår från vad som står i Nya Testamentet är det ändå glasklart att Jesus inte botade alla, inte uppväckte alla.

Hur skulle världen agera om det kom en person som var som Jesus beskrivs i Nya Testamentet? Många skulle troligtvis vara säkra på att det var bluff och som CIA-agenten i serien försöka hitta bevis på bluff.

Serien är fantastisk skildring av politik, religion, filosofi, psykologi och sociala mediers inflytande på människors liv idag – och den ger mycket att tänka på.

Recension av TV-serie: The Witcher

by

The Witcher – säsong 1
Betyg 2
Premiär på Netflix 20 december 2019
Av Lauren Schmidt Hissrich, med bl a Henry Cavill, Anya Chalotra, Freya Allan, Joey Batey, Jodhi May, Mimi Ndiweni, MyAnna Buring och Lars Mikkelsen

Förmodligen finns det ett stort sug bland tittare efter en bra fantasy-serie nu när Game of Thrones haft sin avslutande säsong. The Witcher lär inte bli samma succé. Långt ifrån.

Serien är lite problematisk. Den bygger på bästsäljande böcker med samma namn. För den som läst böckerna kan tv-serien uppfattas på ett sätt. Vissa saker känner dessa tittare till. För den som inte läst böckerna blir det en hel del som är rörigt, snårigt, tillkrånglat.

I centrum för berättelsen står en man, monsterjägaren Geralt, och två kvinnor, häxan Yennefer och prinsessan Ciri. Dessa tre personers berättelser skildras parallellt och först efter ett tag möts några av dem.

Geralt är en muterad varelse, en häxkarl, som ordet “witcher” översatts med i den svenska undertexten. Han spelas av Henry Cavill
som är bland annat känd för att ha spelat Stålmannen i Man of Steel. Han har bland annat medverkat i avsnitt av Kommissarie Lynley och Morden i Midsomer. I den historiska TV-serien The Tudors spelar Cavill Charles Brandon.

Cavill är ett muskelpaket. Annars skulle han knappast kunnat spela Stålmannen. I The Witcher är han en kraftkarl som är nästan oövervinnerlig, han kan bli överfallen av tjugo svärdsmän och fem monster och klara av att döda alltihop. Men det är ok, det kan tillhöra själva denna genre av äventyr-fantasy som utspelas i en värld med alver, häxor, gnomer, drakat och monster frodas och där människor ofta visar sig vara värre än de riktiga odjuren.

För den som inte läst böckerna är säkert en hel del rätt snurrigt i hur berättelsen framförs. Ett annat minus är att många av stridsscenerna utspelas i mörker och om man ser serien på en ipad kan det vara svårt att se något alls i mörkret, svårt att veta vem som slåss mot vem. Karaktärerna överlag är ganska rörigt presenterade. I sista avsnittets slutkamp är det rätt obegripligt vem som står på vilken sida och varför. Då blir det svårt att ens veta vad man ska hoppas på.

Karaktärerna och Geralt i synnerhet är ofta som karikatyrer av sig själva. Geralt ska vara stenhård och grymtar ofta.

Grundberättelsen är, trots allt, intressant, och med lite mer djup i karaktärerna och lite mer omsorg om effekterna – och inte så många scener i mörker – skulle serien kunna få högre betyg.

Recension av tv-serie: The Crown, säsong 3

by

The Crown, säsong 3
Betyg 3
Premiär på Netflix 17 november 2019

Den amerikansk-brittisk dramaserien The Crown är en påkostad och intressant tv-serie. Serien, vars första säsong kom 2016, skildrar Elizabeth II:s tid som drottning.

Den första säsongen med tio avsnitt började att sändas på Netflix den 4 november 2016. Den utspelar sig från 1946 till 1955 och skildrar bland annat kung Georg VI:s död och Elizabeth II:s första tid som drottning. Den andra säsongen hade premiär den 8 december 2017 och utspelar sig från 1956 till 1964.

Claire Foy och Matt Smith porträtterar drottning Elizabeth respektive prins Philip i de två första säsongerna. Nu till säsong 3 har skådespelarna bytts ut. Olivia Colman och Tobias Menzies spelar drottningen och hennes make prins Philip i säsong tre och fyra. Säsong tre skildrar tiden 1964 till tidigt 1970-tal.

Serien har samlat några av de bästa brittiska skådespelarna. Utan tvekan. Oliva Colman är perfekt i rollen som drottningen. Tobias Menzies fungerar bra som hennes make och Helena Bonham Carter briljerar i rollen som drottningens yngre, livligare och olyckliga syster, prinsessan Margaret.

Trots att serien har så många duktiga skådespelare och nivån och kvaliteten på foto, kostym med mera är så enastående når serien inte samma nivå som de tidigare två säsongerna. Anledningen är att det blir av och till väldigt sentimental. Den är lite för tydligt en historielektion. Det är absolut intressant att få tiden från 1965 till tidigt 1970-tal skildrat utifrån livet i Buckingham Palace, men det känns lite för tillrättalagt. Men det är absolut en tv-serie som är värd att ägna den tid det tar trots allt tar att se tio avsnitt. Och visst längtar jag till nästa säsong.

Filmrecension: The Irishman – rafflande, intressant, spännande och storslagen

by

The Irishman
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 november 2019 och Netflixpremiär 27 november 2019
Regi Martin Scorsese

Martin Scorsese är 77 år, Robert De Niro 76 år, Al Pacino 79 år och Joe Pesci 76 år. Det känns som att denna film är en slags “sista filmen med gänget”, en hyllning till dessa legendarer inom filmbranschen. Och det är en storslagen hyllning och som hand i handsken utspelas den passande nog bland maffian i USA, i efterkrigstidens USA.
Robert de Niro liksom de andra två stora stjärnorna, Joe Pesci och Al Pacino, får visa upp en stor del av sitt register och spelar både unga, medelålders och åldrande och Martin Scorsese får visa upp sin skicklighet som regissör.

På ett sätt är filmen en odyssé genom människans, och i synnerhet vissa mäns, liv. När djävulen blir gammal blir han religiös, sägs det. Robert De Niro spelar huvudkaraktären, Frank Sheeran, ur vars ögon historien berättas. Han är en krigsveteran från andra världskriget som arbetar som lastbilschaufför när han av en slump lär känna en av den amerikanska maffians ledare, Russell Bufalino (spelas av Joe Pesci). Eftersom Frank så lätt kunde lyda order under kriget och avrätta fångar blir han rekryterad som torped för maffian. Det är träffsäkert, rent filosofiskt. Vad är det människor, och oftast män, uppmuntras för inom det militära? Att kunna lyda order blint och att kunna döda utan att tveka.

En intressant del i skildringen är hur Frank Sheeran mest verkar tycka att det är alla andras beslut och fel. Han bara gör som han blir tillsagd och han vet att om han skulle tveka skulle både han och hans familj vara utsatta. Den som väl tagit maffian i båten, den får sitta kvar och ro. Han tycks inte anse att han själv har någon skuld i sammanhanget.

Mycket intressant är också berättelsen om fackföreningsmannen Jimmy Hoffa (som spelas av Al Pacino). Jimmy Hoffa var en stridbar fackföreningsledare i USA under efterkrigstiden. Hoffa kunde elda upp publiken och få dem att hylla honom som en stjärna – det finns onekligen paralleller med andra rörelser där en stor massa blint hyllar någon och blir hjärntvättade. Filmen pekar också på att Jimmy Hoffa liksom andra ledande fackföreningsmän kunde ge ekonomiskt stöd till företag som maffian låg bakom. Fackföreningsrörelser fungerade som en stor pengatvätt för svarta pengar.

Verklighetens Jimmy Hoffa försvann spårlöst. I filmen får vi förslag på vad som hände. Filmens förslag till vad som hände är en fullt möjlig förklaring. Filmen anspelar också på möjligheten att maffian låg bakom mordet på president Kennedy och därmed också i förlängningen mordet på Robert Kennedy.

Det finns många intressanta aspekter i filmen. En aspekt är skildringen av människors åldrande. Vi får se Robert De Niros karaktär som ung, som medelålders och som mycket gammal. Det är snyggt genomfört även om jag tycker att scenerna där han ska föreställa ung inte riktigt framställer honom som särskilt ung.

Mest av allt känns ändå filmen som en slags hyllning till dessa legendarer inom film och det är en stor upplevelse att få se dem nu, som äldre skådespelare. Robert De Niro har ju synts i en del filmer men Al Pacino och Joe Pesci tycker jag det varit rätt lite av under senare år.

Filmen är drygt tre och en halv timme, men den har inte en död sekund. Den är rafflande, intressant, spännande och storslagen.

Recension av tv-serie: Störst av allt – en väckarklocka om våldet och döden som går i drogernas fotspår

by

Störst av allt
Betyg 5
Tv-serie som visas på Netflix, premiär 5 april 2019

En lysande alltigenom fängslande tv-serie som jag har svårt att tro att någon kan se utan att fångas in av dramat, svårt att tro att någon kan se den opåverkad. Den berättar om en ung flicka, Maja, som under sista året i gymnasiet på ett gymnasiet i ett av Stockholms absoluta överklassområden, Djursholm, blir tillsammans med Sebastian, en ung man som dras mer och mer till droger och blir farlig för både sig själv och omgivningen.

Handlingen berättas på ett sätt så det känns nästan dokumentärt. Det känns som att jag är där på plats. Människorna är så äkta i sitt spel. Detta gör att tv-serien når under huden på mig.

Serien berättar om föräldrars värsta mardröm och visar på hur svårt det är att hindra tragedier. Hur svårt det är att balansera mellan att släppa taget om tonåringar som är på väg att bli vuxna och samtidigt skydda dem.

Störst av allt är den första helt svenskproducerade serien för streaming-tjänsten Netflix. Miniserien med sex avsnitt bygger på Malin Persson Giolitos roman ”Störst av allt” om en skolskjutning på en skola i överklassområdet Djursholm i Stockholm. Serien går inte att värja sig för, det är en grym berättelse om de offer droger skördar.

Den är så bra dramatiserad med duktiga skådespelare. Hanna Ardéhn i rollen som Maja är unik, enastående. Hennes blickar säger så mycket. Jag lider med henne, hennes frustration när hon vill stå vid Sebastians sida men det blir allt svårare. Men när alla överger honom, hur ska hon då kunna göra det? Regissören har samlat en lång rad starka karaktärer till rollistan, både yngre och äldre som David Dencik, Sven Wollter, Felix Sandman, Shanti Roney, Anna Björk, Reuben Sallmander, Evin Ahmad, William Spetz, Rebecka Hemse och Samuel Fröler.

Sebastian, liksom de flesta av seriens huvudkaraktärer, lever ett överklassliv som är fjärran från det liv den stora majoriteten lever i Sverige. De kan ta jaktlicens, köra omkring i lyxbilar, åka till Sydafrika på lov, kryssa runt i Medelhavet i en yacht. Att ha oändlig tillgång till pengar betyder inte trygghet eller lycka. Många föräldrar är frånvarande, engagerade i sina karriärer.

Ett stort problem i dessa överklassområden är droger. Djursholm som ligger i Danderyd har enligt statistik från Brottsförebyggande rådet landets högsta drogmissbruk bland unga. Det tror bero på att dessa ungdomar har tillgång till pengar och kan betala för drogerna – och då dras knarkförsäljarna dit.

Sebastian går allt djupare in i sitt missbruk. Hans utveckling känner de flesta igen som haft någon anhörig med drogmissbruk. Under växlingen mellan påtändning, nedtändning och snedtändning kommer ångest, aggressivitet och djupa depressioner. Varför Sebastian går på droger finns flera möjliga förklaringar till. Hans pappa föredrar öppet hans äldre bror som är mycket mer skötsam och som studera på Harvard. Eller det är vad vi får höra berättas, i alla fall. Vem vet hur denna storebror lever i Harvard? Det är inget som skildras. Har hans pappa försökt nå Sebastian, försökt vara vid hans sida någonsin? Har Sebastian alltid känt pappans förakt? Eller har pappan slutat orka hjälpa Sebastian? Det är svåra frågor.

Jag såg att Jonna Sima i Aftonbladet påpekar seriens klassaspekt. Hon tar upp att bland dessa ungdomar kommer nästa generations VD:ar och styrelseordföranden i storföretag och hon hoppas serien ska bli en väckarklocka och ögonöppnare för politiker.

Ja, klassaspekten är en del av vad serien tar upp men jag känner att det allra starkaste den skildrar är hur droger verkligen dödar. Drogerna dödar det mänskliga i Sebastian, droger är orsaken till att han blir så förstörd att han utför en skolskjutning.

I dessa tider än efterdyningarna kring #metoo skvalpar runt hoppas jag att serien också är en ögonöppnare för många och för beslutsfattare om hur droger ligger bakom våldtäkt och våld. Ska vi på allvar få slut på våld och våldtäkt måste de ungdomar som halkat in på droger få hjälp. I tid.