Av Mohammad Al Attar (översättning: Jasim Mohamed)
Regi: Omar Abusaada
Scenografi & Kostymdesign: Bisane Al Charif
Ljusdesign: William Sjöberg
Maskdesign: Josefin Ekerås
Komposition: Kristina Issa
Ljuddesign: Simeon Pappinen Hillert
Videodesign: Ludde Falk
Musiker: Kristina Issa
Skådespelare: Adel Darwish, Eleftheria Gerofoka, Anna Harling, Rasmus Lindhren, Sharzad Rahmani och Bakri Wazzan (praktikant)
Urpremiär: 17/10 2025 – för gymnasielever och äldre
Spelas till och med 12/12 på Backa Teater Lindholmen i Göteborg
Rubriken anspelar specifikt på programhäftets två texter. Det rör sig dels om en introduktion av Backas konstnärlige ledare, dels om en intervju med dramatikern gjord av dramaturg Kristina Ros. Fear handlar om ett dåd på en skola med fruktansvärda konsekvenser. Tio personer skjuts, varav några dödas medan andra får men för livet. Under skrivprocessen för den syriske pjäsförfattaren Mohammad Al Attar, som tidigare helt koncentrerat sig på hemlandets brutala historik, inträffade skjutningen i Örebro som skördade många offer. Den ondskefulla aktionen finns med som referens och raster utan att intrigen explicit stannar vid just det gruvliga dådet. Att nyskrivna pjäsen hamnade hos Backa beror på intresset som uppstod efter en digital kontakt under pandemin. Året därpå hörde dramatikern och hans team med regissör och scenograf av sig med en idé. Efter att konstnärlige ledaren rest till Tyskland och sett en uppsättning av dem nappade han och beställningsverket var ett faktum.
Vad som tyvärr gjorde mig rejält sur istället för öppet förutsättningslös, var den ideologi som anger tonen i programmets två texter.. Uppdelningen i förövare och offer är orubbligt stelbent i deras resonemang, trots att verkligheten ofta är komplex, absolut inte svart eller vit. Om vi går utanför landets gränser skedde fem islamistiska terrordåd i Tyskland på kort tid vilket bidrog till ett oönskat partis framgång. I SVT -reportage var man enbart fokuserad på detta parti, negligerade i princip attentaten. I den fasansfullt omfattande grooming-skandalen (egentligen sextortyr) i en rad engelska städer lades locket på på grund av härkomst på stora majoriteten gärningsmän och tusentals värnlösa tjejer offrades.
Har mått illa av idrottens knäböjande för BLM, en rörelse som gjort sig skyldig till omfattande bedrägeri, oerhört mycket våldsamheter (inklusive mord och hundratals skadade poliser) och mest kostsamma upplopp i USA:s historia. Hur förklarar BLM att 93% av de unga svarta som dödas has ihjäl av förövare med samma hudfärg?
Det påstås i programmet till Fear att Sverige utvecklats i nationalistisk högerpopulistisk riktning. Inte med ett ord nämns rekord i sprängdåd, gänguppgörelser, bilbränder, korankravaller, eller överhuvudtaget klanbaserad systemhotande brottslighet eller eskalerande antisemitism. Onekligen förekommer rasism och (varken rasistiskt/ ideologiskt drivna terrorattacker ´a la Breivik eller de utlösta av jihadism kan eller ska någonsin slätas över) Men varför håller man tyst om eskaleringen av överfallsvåldtäkter, förnedringsrånen och bötessystem bland unga? Och varför är det tabu att skildra den makt klanen Khan utövar i Angered med omnejd (Familjen rekommenderas)? Och har dråpet på polismannen i Biskopsgården och näringsidkaren i Hjällbo redan fallit i glömska? Övergreppen i Kungsträdgården 20015 och behandlingen av fixstjärnan Caitlin Clark i WNBA genomsyrades av en annan sorts rasism som förnekas av MSM.
Att vi har hundratusentals nya medborgare här från kulturer som inte är kompatibla med vår västerländska feministiska demokrati har haft effekter. Vad kan utläsas av GAL-TAN skalan? I vilket annat land skulle IS-terrorister kunna arbeta i barnomsorgen? Sveriges rankas som ett av världens minst rasistiska länder och har välkomnat hundratusentals med ursprung i diametralt motsatta kulturer utan demokratiskt styre där staten misstros. Toleransen i mångkulturens namn mot de intoleranta har näppeligen varit konstruktiv, inte underlättat för samhällskontraktet om rättigheter och skyldigheter. De som var naiva och inte såg det komma har till och med krupit till korset, erkänt att integrationen misslyckades. Och vad är lösningen på problemet med migranter som inte vill integreras (stöd för upprätthållande av egen kultur ges ju)? Och hur hantera förödande fenomenet barnsoldater, är receptet fotbollsskor och massage till deras mammor?
Ha överseende med ett fåfängt försök att sansa debatten (har egentligen likt Jens Ganman gett upp eftersom de väljare i Sverige liksom England, Frankrike och Tyskland som på demokratiskt väg, visar att de längtar efter trygghet och pläderar för en bättre ekonomisk situation inte respekteras av woke-marxister). Folk på sociala medier renons på förnuft gör mig mer och mer deprimerad.
Dramatikern från Syrien sägs brottas med motiv som skuld och trauma och minnen har ett utgjort ett bärande tema. Hans estetik handlar om att fusionera fakta med fiktion. Det dokumentära har smugit sig i detaljer på scenen på Backa. Verkliga händelser blir en språngbräda. Rasmus Lindgrens utredande polis nämner Columbine-massakern. Skjutningen i Trollhättan finns inte med, däremot omnämns i programmet en skolskjutning i Österrike. Mohammad Al Attar poängterar att han med pjäsen vill provocera till eftertanke, vill få publiken att fundera på vart hat och rädsla leder.
Trots högst ogynnsamma odds vilka dissekerats i det utrymme som borde ägnats åt recension och som jag går i polemik mot, är uppsättningen absolut sevärd. Ensemblen är dynamisk, regin föredömlig och scenografin finurlig. Lyckligtvis utmanas och nära nog kullkastas beställarens uppfattning. Och vad beträffar dramatikern kan hävdas att yrkesmannens nyanser delvis motsätter sig privatpersonens åsikter. I likhet med mastodontuppsättningen av Nationen på samma scen, en thriller skriven av en holländare, tillförs komplexitet på ett sätt som kan störa enkelspåriga människor. Skillnaden mot produktionen från 2021 är att denna gång svävar vi inte i okunnighet om vad som hänt och vem den skyldige är. Tillägg till svartvit synsätt där vad som inte passar narrativet exkluderas är till exempel att ihärdigt förneka att andra än vita kolonisatörer organiserat slavhandel. Vem äger sanningen är en retorisk fråga som lockat mannen bakom manuset, varvid fler än ett perspektiv tillförs.
Hög tid att rikta in siktet på vad som utspelas på premiären där de allra flesta på läktaren är vuxna, inga skolklasser fanns närvarande. Apropå sikta bryts mot en outtalad regel i en föreställning som pågår i cirka hundrafem minuter med en på sätt och vis uppbruten kronologi. Öppningsscenen har förlagts till bårhuset. Det katastrofala dådet har genomförts. Sedan backas bandet för att på slutet spolas fram till läget ett år efter skjutningen. Ett smart upplägg!
Två lika plågade kvinnor står i centrum, mamman till förövaren respektive ett av offren, gevärsskyttens antagonist. Torde vara extremt svåra roller att gå in i, särskilt för Anna Harling vars Sandra ger sig in i ett fruktlöst försök att kompensera. För Eleftheria Gerofokas vidkommande måste påpekas att hon har vanan inne att ge åskådarna en lidande person som sörjer, kämpar för att inte bryta samman. Hon har en gripande monolog. Att konfronteras med sig själv och omgivningen när det värsta redan inträffat är den röda tråden. ”Genom oväntade vändningar och växlande perspektiv växer en komplex bild fram…, så lanseras tematiken. Polisens utredare strålande spelad av Rasmus Lindgren, är satt att lägga pusslet, driver på förloppet. En av hans främsta prestationer på länge!
Fast vansinneshandlingen inte går att begripa vaskas troliga samverkande faktorer fram. Emil vars trasiga målmedvetenhet skickligt tas fram av Bakri Wazzan efter regissörens instruktioner saknar sin pappa. Han miste livet i strider med IS. Emil är en gamer som hans mamma tappat kontakten med, trots han inte helt isolerat sig. Rivalen gestaltas av Adel Darwish vars Aman kan ses som en skräddarsydd roll. Han visar sig vara långt ifrån Guds bästa barn. Denne sturske yngling säljer stöldgods och hotar Emil efter påstådda blickar på flickvännen Laila spelad av en tydlig och uttrycksfull Sharzad Rhamani med viljestark beslutsamhet.
Några avslutande reflektioner i en text som i alldeles för hög grad påminner om ett debattinlägg. Betänk dock att jag under stor del av mitt liv själv varit godhetssignalerande vänster, bland annat i egenskap av ambitiös facklig redaktör och intervjuat flera tungviktare inom arbetarrörelsen. Uppskattade symboliken i första momentet då Darwish sminkades med rödfärg i ansiktet, blev en signal om att vi kommer att betrakta istället för att dras in i ett ovisst, pulshöjande drama. Gillade hur ensemblen samlades kring mikrofonen för att som en stafett föra fram händelsekedja och bevekelsegrund (”kombination av ilska, rädsla och förtvivlan”), också kritiken mot ryktesspridning av obekräftade uppgifter där inte minst Tv4 syndade grovt. Musiken av Kristina Issa och hennes ordlösa sång ramar raffinerat in skiftande stämning. Utan att det anges har hon dessutom en konturskarp biroll som servar poliskommissarie Fredrik.