Av Monika Isakstuen
Regi, översättning, scenografi och kostymdesign: Annika Silkeberg
Komposition och videodesign: Fredrik Arsaeus Nauckhoff
ljusdesign: Nicklas Jörgner
Maskdesign: Gunilla Bjerthin
Ljuddesign: Dan Andersson
I rollerna: Beata Hedman, Ashkan Ghods, Caroline Söderström och Morten Vang
Sverigepremiär: 11/4 2026
Spelas till och med 30/5 på Lilla scen
Ska påpekas omgående att jag såg föreställningen i lördags (18/4) då det var i det närmaste fullsatt. Tidigt in i den inträffade en anmärkningsvärd incident utan att påverka fortsättningen. En äldre man blev nämligen så förvirrad över att hans påslagna mobil ringde flera gånger, att en ur ensemblen bröt fiktionen och efter förfrågan lät någon backstage förvara telefonen, för att returnera den till handfallne individen efteråt. Ashkan Ghods fick ett gyllene tillfälle att påminna oss om att teaterbesök är livekultur. Borde förstås publicerat följande värderande reflektioner för flera dagar sedan. Skyller i vanlig ordning på skrivkramp jämte uppdrag vilka legat före i pipeline.
Lämnade norska, absurda komedin om två gifta pars relationer kluven. Å ena sidan fanns smarta ingångar i ett vindlande manus tryfferat med välsituerades i-landsproblem och jagande efter lycka. Å andra sidan innehöll Han den andre onekligen en hel del kvasifilosofiskt teoretiserande och smått obegripliga inslag. Manus sluter en slags överenskommelse med publiken om Thalia som fenomen, ett prövande av alternativ handling bortom realismens bojor. Man behöver släppa taget, resa med in i rollfigurerna för att kunna få mesta möjliga utbyte av uppsättningens konstruktion. Allt äger rum i ett tillstånd av här och nu i hemmet och i naturen, utan att det redovisas hur figurerna försörjer sig eller var de träffades. Efter visst funderande kom jag trots allt fram till, att här fanns så pass mycket substans och ett drivet skådespeleri, att pjäsen satt i nutid är värd en betraktelse då den i perioder spelas hela våren på nya scenen i källaren. Om än med viss reservation rekommenderas således vårens underfundiga komedi på Stadsteatern vid Götaplatsen. En uppsättning med roande inslag vilka får oss att fokusera under cirka hundra minuter på något annat än kontraproduktiv polarisering, skiljelinjer landets teaterscener beklagligtvis gärna eldar på.
Har läst flera norska kvinnliga författares senaste decennierna – bland andra Hanne Örstavik, Vigdis Hjorth, Karin Fossum, Beate Grimsrud, Trude Marstein och Linn Ullman – men första gången jag tar del av verk av Monika Isakstuen som 2023 erhöll Ibsenpriset. Saknar uppgift om när 49-åringens pjäs hade sin urpremiär. Debuten skedde med diktsamling 2008. Idag räknas till en av Norges mest ansedda dramatiker och jämförs med nobelpristagaren Jon Fosse. Även om hon tycks krydda med större andel konkreta detaljer finns estetiskt likheter. De verkar delar intresset för att mystifiera sitt berättande med den skillnaden att Fosse är mörkare i tonen och utan ironi.
Kan förstå varför Annika Silkeberg valt att sätta upp denna vad gäller temperament ombytliga pjäs, stundtals smått överlastad med ordrika monologer. Regissören hade nog önskat att få ansa i monolog-rabatterna eller så skulle det kunna vara på det viset att de istället omfamnas av henne. Inte lätt att avgöra hur det ligger till. Översättaren och regissören förfogar bevisligen över enorm rutin efter åtskilliga år i Bergen och Århus plus regiuppdrag på Dramaten och Stockholms Stadsteater. Silkeberg har satt upp en tidigare pjäs av Isakstuen. Minst tre gångar har hon jobbat på Göteborgs Stadsteater, fast det var länge sedan. Enligt henne pågår här bildligt talat en dans kring konflikter, en spegling och däri kanske konturer av en själv.
Uppmärksamma läsare har lagt märke till att kvinnan född i Tyskland haft mycket att bestyra i denna produktion i och med ansvar också för scenografi och kostymdesign. Hur scenen inretts är helt klart en positiv komponent. En sorts förlängs bröllopsnatt illustreras med vita fladdrande gardiner, massvis med staplade madrasser möjligen symboliserande ostadig förälskelse, en fond av videodesign på lummig skog och vindkraftsnurror och i förgrunden en lång bänk belamrad med kaffekoppar. Några gånger klivs det över den och upp på läktaren. Andra faktorer som skapar mervärde är lustigt synkade koreografi och den specialskrivna musiken.
På gott och ont är intrigen som antytts oförutsägbar, bygger på irrationell kommunikation och dito handlingar. Skådespelarna briljerar i att kasta sig in i dessa nyckfulla poser genom att tvåsamhetens prövningar utforskas, stöts och blöts. . Att den skulle vara sensuell stämmer inte särskilt väl då skildringen snarare pendlar emellan skojfrisk och ältande. Ett humoristiskt inslag som regissören unnat sig går ut på att Jag (Caroline Söderström) gör narr av att motspelaren du (Morten Vang) i sina fullt hörbara repliker bryter på sitt modersmål.
Jag hävdar att det andra paret är felcastade, känns inte särskilt trovärdiga. Andra borde ha reagerat på att de inte passar i sina roller, framför allt inte Beata Hedman med sin punkiga energi. Därtill är åldersskillnaden mellan henne och den playboy-liknande figuren som tilltalas som pjäsens titel, så stor att den hade behövt förklaras. Skådespelarna ska emellertid harangeras för hur galant de interagerar och för sin förmåga att memorera mycket text. Ska sägas att pjäsen tillhör kategorin ”saknar naturligt slut”, vilket medförde att jag trodde ett par gånger före sista scen att upplösningen hade ägt rum.
Den nerviga inledande monologen av Beata Hedman kännetecknas av sin konsekvens, systematiken i argumenten. Påstås att man efter bröllopsnatten blir en mindre sliten människa, något som framförs i ett upphetsat tillstånd hos de båda gifta kvinnorna vilka har en dominerande ställning i respektive förhållande. Är det så det ser ut nu för tiden eller är det bara utgångspunkten i pjäsen? Trots att bägge paren, som i ett skede ser ut att skifta partners, poängterar att de varje dag väljer varandra och strävar mot en trevlig vardag, strids det ständigt. Alltför tillspetsat manus eller rimligt? Varför attraheras av någon som anklagar för att kontinuerligt klaga? Det tvivlas ständigt på tagna beslut och vi får en provkarta på äktenskapliga gräl. Hur mycket är igenkänning för publiken och mycket överdrivs konflikter för att driva på dramatiken? Rollfigurerna tvingas oavbrutet förhålla sig till såväl känsloyttringar som handlingar.