Challenger
Gästspel på Folkoperan
Komposition, idé och dirigent Joel Thoor Engström
Libretto Sigrid Herrault
Regi Ola Eliasson
Musikalisk ledare Karin Haglund
Ljusdesigner Torben Lendorph
Scenografi och kostym Rikke Juellund
Maskdesign Matilda Bragner
Videodesign Morten Just Hansen
Solister Linnea Andreassen, Alexandra Büchel, Richard Hamrin, Erik Rosenius, Conny Thimander
Musiker Karin Haglund piano, Theo Hillborg saxofon, Mattias Rodrick cello
Föreställning som recenseras: 2 juni 2026
Fria operakompaniet Kamraterna lyckas storartat med sin nyskrivna opera Challenger. Föreställningen som gästspelar på Folkoperan ställer frågor om vetenskap och teknikutveckling, visionen att erövra rymden och människans dröm att uppleva något enastående. Musiken av Joel Thoor Engström och librettot av Sigrid Herrault är stilfullt sammanflätade till en berörande enhet. De skickliga sångarna och regin av Ola Eliasson ger djup och skönhet åt historien.
Det är spännande och välkommet med en nyskriven opera och att Kamraterna griper sig an ett så här allvarligt och komplext ämne är ett utropstecken. Challenger baseras på en av modern tids mest omskakande händelser. I januari 1986 lyfte rymdfärjan från Cape Canaveral. Några sekunder senare exploderade den i direktsänd teve och en hel värld som såg på chockades. Alla sju astronauter omkom, däribland läraren Christa McAuliffe som skulle bli den första vanliga människan ombord.
Karaktärerna i operan är fiktivt gestaltade och även dialogen/kraftmätningen mellan olika intressen som föregår katastrofen. Nasa-managern- en pregnant Erik Rosenius – sjunger med stark mäktig stämma en lovsång till utveckling och nödvändigheten att ta risker för att uppnå nya mål ” Framtid, framsteg och framfart!”.
Managern från underleverantören Thikol (Conny Thimander) stämmer hovsamt in men med oro och tvekan i hjärtat. Han är medveten om det svåra problem som ingenjören – Linnea Andreassen – försöker få gehör för. Hon förklarar allt mer desperat att en detalj i färjans konstruktion kanske inte håller för gastrycket om temperaturen är för kylig.
Mycket fina är duetterna och samspelet mellan den erfarne astronauten gestaltad av Richard Hamrin och lärarinnan tolkad av Alexandra Büchel. Han förmedlar med förtrollande stämma det speciella att ge sig av på en flight ut i det okända och berättar samtidigt krasst om obehag det kan vålla. Hon sjunger lustfyllt ut sin längtan mot stjärnhimlen. Tänker snart kommer jag att vara däruppe och få sprida kunskaper om rymden till mina elever. Hur underbart och otroligt är inte det?
Take off för rymdfärjan som närmar sig är dock just en sådan kall dag som ingenjören/vetenskapen varnade för. Tanken på att de här karaktärerna och de andra astronauterna snart kommer att dö i denna opera liksom i verkligheten värker till i ens inre.
Musiken i Challenger är både svävande lätt och maskinell för att fånga tekniken som är historiens grundton. Librettot tar effektfullt upp drömmar, dilemman och smärtpunkter.
Scenografi är enkel och samtidigt anslående, inte minst på grund av ljusdesignen. Själva rymdfärjan är likt en ljusomsvävad vision som pekar stolt upp mot taket/världsrymden. När den exploderar sker det inte som väntat i en öronbedövande knall, utan i en rökdimma samtidigt som Thikol-managern bestört mässar” Delar faller”.
Avslutningen är en värdigt skildrad begravning av astronauterna. Samtidigt hävdas från NASAs håll ”vissa risker krävs för att föra utvecklingen framåt. Så har det alltid varit”. Ingen direkt syndabock pekas tacknämligt ut i föreställningen utan det faktum att beslut drivs igenom trots tvivel. Fokus är uppmaningen att lyssna på vetenskapen och risker experter varnar för. Något som känns högst angeläget idag inte minst med tanke på AI-utvecklingen och världsledares förnekandet av vetenskapliga sanningar.
All heder åt operakompaniet Kamraterna för dess mod och alla medverkande – sångare, musiker och det kreativa teamet för genomförandet. Challenger är en glimrande föreställning och en frisk fläkt i operavärlden. Detta är värt en stor publik.