Tomas Janzon
Jazz Diary
4
Inspelad I USA vid tre tillfällen augusti – december 2025
Producent: Tomas Janzon
Changes Music
Releasedatum: 10/4 2026
Enligt hemsidan är det färska albumet det sjätte i eget namn av den i USA baserade gitarristen. då har en liveplatta lanserad som promo-platta från Stockholm med välkända svenska musiker exkluderats ur uppräkningen liksom en inspelning från en kyrkokonsert på spansk gitarr och kontrabas. Janzons föregående cd Nomadic rosades av ansedda bedömare och erhöll 3+ här. LIRA tillhörde de vilka öste beröm över instrumentalisten och kompositören. Och 130th & Lenox från 2020 lovordades av Down Beat.Vad jag kunnat utröna omger han sig sig med olika sättningar, ibland enbart traditionell rytmsektion, det vill säga kontrabas plus trummor. På nämnda liveutgåva sker ett samarbete med pianisten Bobo Stenson, en av våra mest hyllade jazzmusikanter. Janzon som undervisar i USA och etablerat sig både i New York och Los Angeles befinner sig för närvarande på turné i sitt hemland. Antingen framträdande med olika rytmsektioner eller solo i programmet ”från Bach till jazz”. Mig veterligen har jag ännu inte haft förmånen att höra honom live, gitarristen som examinerats från Kungliga Musikhögskolan och på det har utbildning i klassiskt gitarrspel. Med undantag för två av de elva låtarna speglar Jazz Diary en inarbetad rutin hos en produktiv låtskrivare, en stegvis process från ax till limpa, från idé till att testa sig fram till melodi nedskriven på notpapper. I presstexten framgår varje melodis tillkomsthistoria. Inte utan att man undrar hur många av efternattens uppkomna skisser som höll måttet och blev inspelade med två olika trios.
På kontrabas hörs Nedra Wheeler som fanns med redan på första amerikanska äventyret 2000 tillsammans med stjärntrummisen Billy Higgins. När jag ögnar igenom hennes minst sagt imponerande cv förvånas jag över att hon passerat under min radar. Detta med tanke på mångsidigt ögonbrynshöjande prominenta samarbeten: Ella Fitzgerald, Stevie Wonder, Pat Benatar, Bob Dylan, Kenny Barron, Tracy Chapman, Kenny Kirkland, Branford Marsalis med flera plus kända soundtrack och egen liveplatta från Birdland. På fyra spår heter batteristen Chuck McPherson medan Tony Austin är rytmläggare på övriga minus finalen. Den utgörs av ett akustiskt stycke på klassisk gitarr hämtat från konsert 2000 med Wheeler som enda ackompanjatör.
I princip på egen hand framställs melodierna av upphovet till dem. På ett par ställen träder Tomas Janzon tillbaka för att hans kvinnliga medmusiker ska kunna fylla i och vi får dessutom minst ett ansenligt trumsolo. Ackordföljder knåpas ledigt med visst vibrato på en Gibson L 7. Stämningsfulla resonansen i avslutande klassiskt präglade stycke framställs på en Kohno-gitarr. Hans igenkännbara stil bygger på studier av ikoner som bara behöver anges med förnamn (Django & Wes) jämte Joe Pass. På Jazz Diary förekommer renodlade riff sparsamt, desto mer av licks vilka inte sällan får en karismatisk framtoning. Vad beträffar spelstil och skrivande positionerar sig Janzon med en konsekvent hållning. Noterade särskilt andra gången jag lyssnade i hörlurar vilken förnämlig interaktion som kontinuerligt pågår med rytmsektionen, både sammantaget och på individnivå. Den parametern är en odiskutabel tillgång när man ändå stundom kan sakna ett ytterligare melodiinstrument.
Måste anses vara djärvt att fullt ut förlita sig på eget material. Att föregående alster inte nådde än högre i min bedömning berodde på brist på medryckande melodier som hakade tag i en. Vill påstå att att gitarristen, bland annat tack vare uppbackande musiker, denna gång fixar en något högre generell standard. Albumet hade dock gärna fått innehålla tolkningar, liktydigt med hans bearbetning av älskad folkvisa. To Summer baseras elegant på folksången Om sommaren sköna. Vid ett par tillfällen låter kompositioner så pass snarlika att de går i varandra, som om en längre b-del tillfogats. Kanske ofrånkomligt resultat av den speciella, vanemässiga skrivprocessen. Låtarna är som sagt stöpta i snarlik form. Behövs att man lyssnar noga för att urskilja olika beståndsdelar, distinkta grepp och raffinerad klangbild. Att skivan ymnigt recenseras ska tillskrivas dess lockande sound, vilket är viktigt att påpeka. Somliga passager ter sig svängiga, blir till och med smått riffiga med klurig approach, vilket får sägas vara ett kännetecken. Vad beträffar idiom avseende tonlängd går han inte precis i Wes Montgomerys souliga och bluesiga fotspår. Ett av flera utmärkta exempel där det plockas tjusigt har titeln All Neighbors. Första feature från basist uppstår på fjärde spåret Early Sunday och fler kommer efter hand, också minst ett intro. Som antytts blir soundet en aning endimensionellt då Janzon frontar nästan hela tiden och inte tagit med gästande musiker. Somliga harmonier och klanger hade möjligen fått annat utförande om det valts ut en utomstående producent. Som framgår finns ett antal plusfaktorer på denna gedigna produktion. Dessa överväger tveklöst. Trots det kan jag inte låta bli att framhålla att musiken enstaka gånger kan te sig konturlös. Kanske växer cd:n om jag lyssnar fler än två gånger?
Muddy Shoes tillhör de mest spännande numren. Låter omväxlande genom sitt trumintro vars suggestiva uppföljning kommer från Janzons långlivade kompanjon med pregnant basgång. Uppskattar verkligen temat som driver denna pigga bluesdoftande dänga. På ett synnerligen aptitligt vis bidrar alla tre lika mycket. Också i jammigt utformade Did I Say firar kommunikation emellan solist och rytmsektion triumfer. Kul när de får komma till tals, på ett avgörande sätt tillför i framkant. Här träder Chuck McPherson fram med besked när han lägger sina attraktiva fills. En exalterande dialog bryter ut mellan honom och frontande strängbändare. Kul1 En marginell invändning är att nämnda berörande folkvisa vars feature på bas gör susen, tar slut oväntat abrupt. Ska påpekas att All Neighbors förekommer i två tagningar, spelades in med båda trumslagarna. Klassiskt präglade kompositionen Six On Five allra sist tillhör förmodligen absoluta topparna i karriären. Definitivt en avskalad höjdpunkt på skivan som påvisar Janzons goda teknik oavsett genre och förmåga att få till bärkraftiga tongångar.