Min kära
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 oktober 2026
Regi Erik Poppe
Manus Jon Fosse
Vad är kärlek? En existentiell betraktelse av Jon Fosse som regisserats av Erik Poppe. Allt jag sett eller läst som är skapat av Nobelpristagaren Jon Fosse har alltid en djup och är ofta en text som låter oss brottas med de existentiella frågorna. Denna film undersöker kärlekens väsen och visar mellan raderna att kärlek inte gror där den blir inlåst – och den visar att kärlek till ett barn kan vara mycket starkare och mer glädjefylld än en relation till en partner, fru eller make.
I filmen får vi följa en trasig relation som i stort sett enbart bygger på fysisk attraktion och sex och där de två, mannen och kvinnan, inte kan prata om något. De kan inte kan kommunicera med varandra. Asle är gitarrist och sångare i ett band som har en spelning i en pub längs norska kusten. Den unga kvinnan Gerd blir dragen till honom och hon stöter målmedvetet på honom men utan att någonsin egentligen försöka se vem Asle är. De blir ett par men delar mest sex, deras relation bygger till största delen på fysiskt samliv.
Gerd har sin bild av hurdan hennes man ska vara – hon ser inte, förstår inte alls att Asle inte är sådan som hon har en föreställning om hur hennes man ska vara, Asle svarar inte upp på hennes illusion om hur ett förhållande ska vara. De får en son och för en tid tycks förhållandet ändå vara något så när lyckligt. Men Asle som inte längre spelar med bandet är sjöman och hans måste iväg på längre arbetsresor till havs medan Gerd är kvar i byn ensam med barnet.
Handlingen utspelas under 1990-talet och då fanns inga mobiltelefoner och inga sociala medier. Jag funderar på hur berättelsen hade blivit om den utspelats i vår tid. Hade Asle och Gerd hållit kontakt med varandra via sociala medier och videosamtal? Hade de kunnat kommunicera bättre med varandra då? Å andra sidan är de så olika och vill så olika saker. När Gerd ger upp förhållandet och hittar en man som vill leva det liv i byn som hon vill leva berättar hon inte ens för Asle var de bor. Gerd har inte en tanke på att Asle ska ha rätt att träffa sin son.
Förmodligen har inställningen till pappors rätt att träffa sina barn förändrats sedan den tiden också.
Filmen har många bilder på havet. Det blir som att havet med sina vågor blir ytterligare en karaktär i berättelsen som talar till någon djupare inom oss. Fotot är fantastiskt och tillför mycket till känslan i filmen. Regissören har förvaltat Jon Fosses språk och berättelse bra. Inget sägs rent ut. Det mesta sägs under ytan. De två skådespelarna Leo Magnus de la Nuez som Asle och Kristi-Helene Giæver Engeberg som Gerd är mycket trovärdiga i sina roller.
Berättelsen är stark men också krävande att ta till sig. Det är sorgligt att se hur människor trampar med med sina livslögner, där de inte kan se den andre. Det är en berörande film om människors ensamhet och oförmåga att nå varandra – men samtidigt har jag sett detta framställas i texter av Jon Fosse bättre både på teaterscen och i litteratur. Kanske denna berättelse hade blivit ännu bättre på en teaterscen?