Mission Impossible: The Final Reckoning
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 maj 2025
Regi Christopher McQuarrie
Efter tre Mission Impossible-filmer tillsammans har Tom Cruise och regissören Christopher McQuarrie nått en sättning som tagit serien till sin absoluta topp. Med den tredje filmen Dead Reckoning skapade duon den bästa filmen i serien, det var också ett projekt som summerade vad den ultimata Tom Cruise-filmen är och var, besinningslös action, våghalsiga och dåraktiga stunts och en pojkaktig charm som övervann ’’petitesser’’ som ett kasst manus och ointressanta karaktärer.
Cruise och McQuarrie har med The Final Reckoning utlovat en film som skall överträffa allt som kommit innan. Det faktum att filmen också försenades som ett offer för den stora skådespelarstrejken 2023, har också lett till att skruva upp förväntningarna. Filmen är tänkt som en jättelik summering och hyllning till att som skett sedan den första filmen hade premiär 1996. Likheterna med Avengers Endgame är därför oundvikliga, det är ett avsked där man inte avser att spara på någonting.
Men där Endgame slutade i en historisk triumf blir The Final Reckoning haltande och tyngd av bördan att tillkännage den långa historiken. Det är uppenbart att Cruise och McQuarrie, precis som bröderna Russo vill skapa en kraftig distinktion mellan två filmer som – narrativt, är menade att gå hand i hand. Detta genom att ändra filmen visuellt men också innehållsmässigt. The Final Reckoning rör sig ifrån den distinkt skinande ljussättningen från föregångaren och skapar ett dovare mer återhållsamt – men snyggt, utseende.
Mer än något annat vill Christopher McQuarrie gå ifrån att bara leverera action som höjer pulsen och som får publikerna på fötter. Detta genom att lägga stor emfas på berättelsen men framförallt karaktärerna. Detta är ett beslut som i teorin borde applåderas och ses som en form av mognad, men som i praktiken inte fungerar. Mission Impossible har alltid kunnat komma undan med horribla logiska luckor, färglösa personer och klyschor genom en sällsynt briljans och förståelse vad gäller att iscensätta sina mest spektakulära sekvenser. Viljan att faktiskt visa på mer än bara spektakel är något som kräver ett klart bättre dramatiskt fundament och handlag än det McQuarrie besitter. The Final Reckoning vill – som många andra actionfilmer idag, skapa en sorts intern mytologi där tidigare händelser och personer från förr ska komma att spela en avgörande roll då allting kulminerar. Detta fungerar dock bara om det funnits en faktisk plan från första början. För precis som då James Bond – med Spectre och No Time To Die, önskade skapa kopplingar till det förflutna, där sambanden inte var avsedda att gå samman utan var konstruerade i efterhand, blir flera segment otroligt krystade. Många utlovade stora avslöjanden faller också platt då de känns som en ren efterkonstruktion. Manuset är fortfarande fyllt av klyschor och dialog som är så ödesmättad att den når parodiska nivåer.
Flera delar av filmen är också överlastade med exposition där spänning försöker byggas genom evighetslånga förklaringar. The Final Reckoning kastar sig också mellan olika platser, karaktärer och tillbakablickar något som gör att det hela framstår onödigt kaotiskt. Viljan att göra det hela känsloladdat får också varierat resultat, detta då McQuarries handlag för det emotionella inte direkt hör hemma på teaterskolan. Där Dead Reckoning besatt ett osannolikt tempo där allting kändes som en åktur i första klass är detta som ett enda djupt andetag med förhoppningen att den stora adrenalinrushen ska komma. Dessa förhoppningar infrias alltför sällan och löftet om att detta skulle tangera alla de galenskaper vi sett får ses som ren hyperbol.
De stora spänningsmomenten är förlagda till filmens final. En av dessa sekvenser är helt och hållet baserad under vatten, och även om det vi får se här är mäkta imponerande vad gäller ren teknisk kompetens är undervattensscener alltid långsamma och utdragna historier som sällan kan mäta sig med att åka motorcykel i motsatt trafik. Först då dubbeldäckarplanen plockas fram känns det som att filmen hittar hem. Här får vi se allt det vi lärt oss älska och beundra med Mission Impossible. Då blir hela biosalongen till ett jättelikt pojkrum där Tom Cruises galna bestyr charmerar, skrämmer och entusiasmerar. Det är en helt fantastisk sekvens som får en att undra varför övriga 130 minuter inte kan bjuda på samma rus.
Beslutet att förlita sig på sin berättelse och på nostalgi kunde ha resulterat i en oväntad triumf men The Final Reckoning stapplar in över mållinjen och når endast betyget bra. Detta som ett resultat av sin magiska flygplansakrobatik och en oväntat känslosam Tom Cruise som bjuder på sitt bästa skådespel på år och dagar. Men det går inte att undkomma att det som borde vara ett gränslöst actionfyrverkeri endast bjuder på en smärre knall. Det är svulstigt utan att någonsin vara mäktigt eller genuint imponerande.
Om bina dör ut kommer det att medföra stora problem, eftersom de flesta frukter och grönsaker som vi äter skulle försvinna. Många vilda blommor skulle också dö ut, eftersom honungsbin samlar pollen och nektar från hundratals arter. Däremot skulle sädesslagens pollinering inte påverkas, eftersom de är vindpollinerade.