Film

Motor City
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 juli 2026
Regi Potsy Ponciroli
I rollerna Ben Foster, Alan Ritchson, Shailene Woodley, Lionel Boyce, Pablo Schreiber.

En annorlunda sätt att berätta en film med där nästan inga dialoger görs. Fascinerande och det fungerar mycket bra, det blir på sätt och vis än starkare och tydligare och talar till känslor och det undermedvetna. Istället för talade dialoger berättar filmen bland annat med musik och text till av bland andra David Bowie, Donna Summer och Fleetwood Mac. Filmens tema är en djupdykning kring frågan om vad som kan driva en människa att döda en annan? Motor City skildrar drivkrafter som kan göra människor till mördare, ja inte bara att de kan döda en annan människa utan också helvilt kan ta livet av flera.

Filmen är skapad nästan utan dialoger. Det är spännande att upptäcka hur bakgrundsmusiken, pop- och rock-sånger med pricksäkra texter och karaktärernas kroppsrörelser och ansiktsuttryck så tydligt förmedlar vad de säger och tänker inom sig. Mycket imponerande. Vi känner vad de känner och det är svårt att värja sig. Motor City hade premiär på filmfestivalen i Venedig och hyllades för sin stilistiska stil och episka action.

Filmen utspelar sig i 1970-talets Detroit. Ritchson spelar en arbetare som blir oskyldigt dömd till flera år i fängelse – efter att ha blivit ditsatt av en hänsynslös gangster. När han väl kommer ut har han ett enda mål – och det är hämnd.

Det blir mycket våld i filmen, speciellt i andra halvan exploderar våldet. Jag har svårt för att se våld som underhållning. Men för att skildra hur människor kan utsättas för sådant tryck att det till slut tappar kontrollen och blir våldsamma måste väl våldet också visas. Det är imponerande skickligt av regissören och filmteamet hur de med detta berättarsätt kan krypa under skinnet på oss tittare och få oss att hålla med den som blir så förtryckt att han till slut brinner av lust att hämmas. De orättvisor som huvudpersonen utsätts för påverkar mig som tittare så starkt att det går att förstå varför han kan explodera i våld. Också den förtryckande sidan har karaktärer som drivs så av sina djupa starka känslor att de också exploderar i våld. Det är hemskt och skrämmande men samtidigt så mäktigt att se hur passion och kärlek och orättvisor kan vara det som är den tändande gnistan till våld.

Lite av en Brechtkänsla ger filmen också. Genom att vi förstår hur korrumperade människor med makt kan förtrycka svagare grupper så de tappar allt och bara vill hämnas till varje pris – är en tydlig lektion i vad som inte bör få ske. Den som har makt måste vara klok och inte plåga och kuva den maktlöse. Som Brecht ville kan vi gå ut från biografen med en stark känsla av att vi vill förändra något. Men det är lättare sagt än gjort förstås. Filmen är mörk och samtidigt illustrativt imponerande. En av de mest märkliga och tänkvärda filmer jag sett på länge.