Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Småstadsliv – mellan himmel och körtburkar – oväntat bra

by

Småstadsliv - mellan himmel och körtburkar

Småstadsliv – mellan himmel och körtburkar
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 oktober 2026
Regi Christer Johansson

En komedi med absurda situationer och som bygger på karaktärer som beskrivs överdrivet löjliga. Det är en form av humor som inte tilltalar mig. Men i sin genre är denna välgjord och lyckad – därför det höga betyget. För mig personligen skulle den få betyg 3 då den trots att dess karaktärer beskrivs som fåniga och patetiska ändå gav mig behållning att se. Det är viktigt att filmer bedöms efter sin genre och för att vara en film med denna form av komedi fungerar filmen oväntat bra.

Småstadsliv är ett eget svenskt humor-universum som i mer än tio år haft en stor publik med miljontals visningar på nätet och som också gett föreställningar runt om i landet som varit utsålda. Småstadsliv har vuxit från att vara ett lokalt humorprojekt till ett mer och mer känt svenskt humorfenomen. Det är intressant hur det kunnat växa från popularitet på nätet. Det som började på Youtube och sociala medier och sedan gav sig ut på teaterscenen har nu gått upp på biodukarna.

Christer Johansson som regisserat filmen grundade Småstadsliv. Han spelar även fyra av huvudrollerna i filmen: bland annat Ingemar Andersson och Agneta Patrull, båda två karaktärer som är rejält fåniga karikatyrer av landsortsbor eller småstadsbor. Jag har extremt svårt att roas av när människor skildras så uppförstorat löjliga. Men trots det blev jag infångat av berättelsen och kunde roas och tycka det var spännande och jag ville se hela filmen. Det är ju ett gott betyg.

Handlingen utspelas i skogarna i Hälsingland. Ingemar Andersson ska gifta sig. Mannen med ett hemsk kompisgäng, benämnt herrklubben med gubbar som bränner sprit och älskar att samlas på den lokala pizzerian som har spriträttigheter. Dessa fåniga gubbar älskar att dricka sig asfulla och berätta töntiga historier och underlivet. Herrklubben med Robban i spetsen hämtar Ingemar för en svensexa där Klot-Pär fastrar med sin rumpa i bakluckan på bilen och de inte allt för smarta gubbarna bestämmer sig för att spränga honom fri. Men det värsta under svensexan är att Ingemar försvinner spårlöst. Men nu ska jag inte berätta mer om handlingen för jag vill inte göra en spoiler.

Berättelsen har charm, trots en lång rad löjliga scener och den är spännande och mellan raderna finns till och med saker som berättar något om hur människor kan fungera.

För alla älskare av Småstadsliv kommer filmen Småstadsliv – mellan himmel och körtburkar att vara ett måste att se. Men den kan faktiskt roa oss andra också.

Regissören Christer Johansson berättar:
– – Till en förhandsvisning i Uppsala hälsade biografen att biljetterna såldes snabbare än till Star Wars.

Filmrecension: Whalefall – imponerande sceniska lösningar för att skildra det slemmiga klaustrofiska i valens mage

by

Whalefall

Whalefall
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 oktober 2026
Regi Brian Duffield

Det regnar Halloween-filmer just nu, känns det som. Vartenda filmbolag med självaktning släpper någon form av skräckmarkerat film inför Halloween. Denna film som till största delen utspelas i magen på en val kan väl sorteras in under skräcktemat. Delvis i alla fall. En ung man hamnar i en mage i en val och har bara en timme på sig att ta sig ut innan syret tar slut. Det är spännande men också förutsägbart. Den första kvarten av filmen undrade jag hur jag skulle stå ut att se hela filmen och jag var beredd att ge riktigt lågt betyg. Men det vände och blev mycket bättre, så de var värt att se hela filmen, även om den handlingsmässigt inte sticker ut.

Austin Abrams spelar Jay Gardiner som är en ung man som förlorat sin pappa (spelas av Josh Brolin). Pappan var expert på valar och på djupdykning och var en riktig match-man som inte kunde acceptera att sonen inte ville gå i hans fotspår. En förtyckande mansgris till pappa som dör och en son som inte ens vill besöka sin pappas gravsten är ett ofta förekommande tema i både litteratur och film.

Pappan har en gravsten, men inte en grav. Han tog livet av sig ute till sjöss: band ett tungt sänke runt sig och hoppade ner i djupt vatten. Jay har svårt att hantera sin sorg eftersom han hade en knepig och jobbig relation till sin krävande pappa men bestämmer sig plötsligt att ge sig ut och dyka för att hitta pappans kvarlevor och ta hem dem.

Jay smyger iväg från sin mamma och två systrar och han smyger iväg ut till sjön för att inte bli sedd av de vakter som samlats på stranden och i vattnet för att det synts till bland annat späckhuggare. Det går inte så bra för Jay. Han blir uppslukad av en val, av en kaskelot. Instängd i valens inre har han bara syre för en timme. Nittio procent av filmen, skulle jag tro utspelas i valens mage. Medan Jay försöker hitta något sätt att ta sig ut ur valens inre upplever han minnen av sin pappa. Jay minns olika situationer då han tillbringat tid med sin pappa. Ofta är det minnen av hur dominant pappan var och hur svårt pappan haft att acceptera att Jay inte är likadan, men en del minnen är lite mer positiva och ger Jay råd hur han ska kunna ta sig ut ur valmagen. Den blir en mental resa för Jay samtidigt, att konfrontera minnena av sin pappa och lära sig acceptera det som varit och på något sätt ändå se de bra sidorna som också fanns hos pappan.

Filmen bygger på en bok av Daniel Kraus som skrivit manus tillsammans med filmens regissör Brian Duffield. En av filmens intressanta delar är att vi får lära oss en hel del om valar.

Ett plus är också att de många scenerna inne i valens mage inte är skapade digitalt. På en video på Youtube berättas om inspelningen:
Inspelningen av de intensiva scenerna inuti kaskelotens mage i överlevnadsthriillern Whalefall gjordes nästan helt med praktiska effekter och fysiska kulisser i stället för digitala CGI-miljöer.
Regissören Brian Duffield och hans produktionsteam använde flera unika metoder för att skapa den klaustrofobiska och slemmiga miljön.
Produktionsdesignern Ramsey Avery och hans team byggde upp en fysisk replika av en valmage på en studio i Los Angeles. Eftersom en kaskelots hjärta sitter precis bredvid magsäcken konstruerades kulissen så att den fysiskt rörde sig och reagerade i takt med ett bultande hjärtslag. Detta gjordes för att ge skådespelaren Austin Abrams (som spelar dykaren Jay) en så realistisk och obehaglig miljö som möjligt att agera i.

Mer om tekniken bakom inspelningen i valens mage kan du läsa här:
Magsäcken fylldes regelbundet med vatten för att simulera valens organiska vätskor. Det skapade dock stora utmaningar för filmteamet: när vattnet dränerades under nätterna förändrade hela kulissen form på grund av materialets flexibilitet. Detta gjorde att teamets förplanerade storyboards och kameravinklar blev helt oanvändbara, och de fick improvisera scenerna dag för dag.
De digitala visuella effekterna, som hanterades av välkända Industrial Light & Magic (ILM), användes primärt för att färdigställa detaljer, ljussättning under vatten samt för scenerna utanför valen i det öppna havet.

Filmens styrkor är Austin Abrams som spelar Jay mycket bra och att scenerna i valens mage till stor del inte var datoranimerad. Berättelsen är spännande och intressant men ändå inte särskilt överraskande och temat son som ska bearbeta sin pappas machokultur finns det många versioner av redan.

Filmrecension: Min kära – hade kanske blivit bättre på en teaterscen?

by

Min kära

Min kära
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 oktober 2026
Regi Erik Poppe
Manus Jon Fosse

Vad är kärlek? En existentiell betraktelse av Jon Fosse som regisserats av Erik Poppe. Allt jag sett eller läst som är skapat av Nobelpristagaren Jon Fosse har alltid en djup och är ofta en text som låter oss brottas med de existentiella frågorna. Denna film undersöker kärlekens väsen och visar mellan raderna att kärlek inte gror där den blir inlåst – och den visar att kärlek till ett barn kan vara mycket starkare och mer glädjefylld än en relation till en partner, fru eller make.

I filmen får vi följa en trasig relation som i stort sett enbart bygger på fysisk attraktion och sex och där de två, mannen och kvinnan, inte kan prata om något. De kan inte kan kommunicera med varandra. Asle är gitarrist och sångare i ett band som har en spelning i en pub längs norska kusten. Den unga kvinnan Gerd blir dragen till honom och hon stöter målmedvetet på honom men utan att någonsin egentligen försöka se vem Asle är. De blir ett par men delar mest sex, deras relation bygger till största delen på fysiskt samliv.

Gerd har sin bild av hurdan hennes man ska vara – hon ser inte, förstår inte alls att Asle inte är sådan som hon har en föreställning om hur hennes man ska vara, Asle svarar inte upp på hennes illusion om hur ett förhållande ska vara. De får en son och för en tid tycks förhållandet ändå vara något så när lyckligt. Men Asle som inte längre spelar med bandet är sjöman och hans måste iväg på längre arbetsresor till havs medan Gerd är kvar i byn ensam med barnet.

Handlingen utspelas under 1990-talet och då fanns inga mobiltelefoner och inga sociala medier. Jag funderar på hur berättelsen hade blivit om den utspelats i vår tid. Hade Asle och Gerd hållit kontakt med varandra via sociala medier och videosamtal? Hade de kunnat kommunicera bättre med varandra då? Å andra sidan är de så olika och vill så olika saker. När Gerd ger upp förhållandet och hittar en man som vill leva det liv i byn som hon vill leva berättar hon inte ens för Asle var de bor. Gerd har inte en tanke på att Asle ska ha rätt att träffa sin son.
Förmodligen har inställningen till pappors rätt att träffa sina barn förändrats sedan den tiden också.

Filmen har många bilder på havet. Det blir som att havet med sina vågor blir ytterligare en karaktär i berättelsen som talar till någon djupare inom oss. Fotot är fantastiskt och tillför mycket till känslan i filmen. Regissören har förvaltat Jon Fosses språk och berättelse bra. Inget sägs rent ut. Det mesta sägs under ytan. De två skådespelarna Leo Magnus de la Nuez som Asle och Kristi-Helene Giæver Engeberg som Gerd är mycket trovärdiga i sina roller.

Berättelsen är stark men också krävande att ta till sig. Det är sorgligt att se hur människor trampar med med sina livslögner, där de inte kan se den andre. Det är en berörande film om människors ensamhet och oförmåga att nå varandra – men samtidigt har jag sett detta framställas i texter av Jon Fosse bättre både på teaterscen och i litteratur. Kanske denna berättelse hade blivit ännu bättre på en teaterscen?

Filmrecension: Palestina 36 – en skarp skildring av hur våld alltid föder mer våld

by

Palestina 36

Palestina 36
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 oktober 2026
Manus och regi Annemarie Jacir

Denna film träffar rakt in i hjärtat och känns djupt in i magen och skildrar hur omöjligt det är att bygga fred med våld. Händelserna utspelar under 1936 då och Palestina lyder under brittiskt kolonialstyre.

Redan före andra världskriget och Nazi-Tysklands fruktansvärda försök att utrota det judiska folket var judar runt om i världen förföljda. Storbritannien hade ansvar för att låta judar bosätta sig i delar av Palestina. Den paldestinska befolkning som bodde där då mötte judarna och britterna med strejker, våld och attacker som i sin tur fick britterna att sätta hårt mot hårt. Både sidor styrdes av rädsla och hat.

Vi får framför allt följa några olika palestinier. Lite ytligare får vi följa några britter, men däremot lyser skildringen av judiska personer med sin frånvaro. Det känner jag egentligen är ett minus för filmen men filmens många övriga kvalitéer väger tungt nog för ett högt betyg.

Em av palestinierna vi får följa är bondesonen Yusuf som drömmer om en friare framtid, men slits mellan sin hemby och stadslivet i Jerusalem. I staden har han kontakter med journalister bland annat med hemma i byn kräver hans konservativa far att han ska vara hemma och ta hand om faddern och lillebrodern.

Många palestinska bönder protesterar och gör uppror mot att mark tas från dem och ges till judar. I ett scen får vi se hur några brittiska administratörer vill förmå palestinierna att visa de kontrakt de har från markägarna men då sådant aldrig skötts särskilt noga vägrar de palestinska bönderna och därmed har de ingen rätt att kräva marken. Dessutom har många inte betalat sitt arrende. Men det spelar ingen roll, upproret växer bland palestinierna. Och ju mer våld de palestinska rebellerna tar till desto hårdare blir de bemötta av de brittiska soldaterna. Det är fruktansvärt att se hur våld föder mer våld och hur det accelererar. Denna dramatiska berättelse visar oförsonlighet från alla sidor.

Palestinierna i sin tur är egentligen också splittrade inom sig. Det fanns en rik överklass bland dem som också är emot det brittiska styret men som ändå kan umgås med britterna och som inte blir utsatta för det härskande brittiska soldaternas våld.

En stark nationalism skildras hos palestinierna. En mormor uppmanar sitt barnbarn att
Det är nationalism som knappt får uttryckas i svenska förhållanden. Det gör att denna film kan ses med många ögon och tolkas på många sätt. Det är en stor styrka i filmen då väldigt många skildringar idag om Palestina-frågan ofta tar ensidig ställning till en sida. Konflikten är djupare än så och kan också följas flera tusen år tillbaka, även om den aspekten inte tas upp i denna film.

I pressmeddelandet för filmen står:
Det palestinska folkets uppror mot britternas kolonialstyre är ett avgörande men ofta bortglömt kapitel i Palestinas historia. Filmen hyllades med stående ovationer vid premiären på filmfestivalen i Toronto.

Denna mycket skickligt berättade film ger en grund att något förstå dagens komplicerade situation. Välgjort och öppnar för många sätt att se historien. Och en tydlig berättelse om att våld alltid föder mer våld.

Filmrecension: Doggerland – en eftertänksam hyllning till det fria kulturlivet

by

Doggerland

Doggerland
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 oktober 2026
Regi Kim Ekberg

En film för den eftertänksamme. En hyllning till alla som följer sitt hjärta för kulturen. Det som händer, det berättas under ytan, mellan raderna. I denna svartvita film får vi följa Alf som närmar sig 40 och bor hemma hos sin mamma, Monica (spelas av Anita Holm) som är något överbeskyddande. Filmen har vackert foto i svartvitt och ofta dröjer sig kameran kvar i närbilder och ger oss tid att reflektera, tänka och känna efter. Det är inte någon film för den som vill ha snabba actionbilder och inte en film för den som vill få allt förklarat. Det är tvärtom, inget sägs övertydligt och inget påpekas noga. Vi måste känna och tänka själva.

Alf (spelas av John Holm) och hans mamma bor i ett radhus, utanför Norrköping, och de verkar inte ha något problem att försörja sig. De verkar ha en sommarstuga också och ingen av dem jobbar. Mamman kan vara pensionär, det förklaras inte. Vid några tillfällen säger hon att hennes önskan är att Alf ska vara lyckligt och helst skaffa sig en riktig utbildning så han kan få ett riktigt jobb. Mamman tycker att det är dags att Alf skaffar sig ett jobb och flyttar hemifrån medan han är mest av att fördjupa sig i kultur och av att uppträda med sin diabolo. Tillsammans med en vän får chansen att åka runt med en husbil i Europa och turnera.

Filmens distributör skriver om filmen:
Kim Ekbergs (XXL) Doggerland är en livsbejakande hyllning till det fria kulturlivet i gryniga svartvita 16mm-bilder.

Det svartvita, medvetet gryniga fotot, är oerhört suggestivt och ger en stor karaktär åt denna ovanliga film som i år var den enda svenska film som hade premiär på Berlins filmfestival.

En rolig scen som är extra intressant är när en teatergrupp skildrar ett samtal mellan den socialdemokratiske partiledaren och svenske statsministern Hjalmar Branting och författaren och folkbildaren Kata Dahlström om behovet av att kämpa för kvinnors rätt att rösta. Hjalmar Branting var Sveriges statsminister under tre olika perioder: 10 mars 1920 – 27 oktober 1920 (Regeringen Branting I), 13 oktober 1921 – 19 april 1923 (Regeringen Branting II) och 18 oktober 1924 – 24 januari 1925.

Efter en kort scen med Kata Dahlström och Hjalmar Branting ser vi Alf samtala och mingla med några ur teatergruppen. Den scenen ger viktig struktur till filmen som helhet. Jag tror att filmen som helhet saknar lite sådan struktur. Det är något som saknas som gör att filmen inte får högre betyg. Betyg 3 betyder fortfarande att det är en bra film, väl värd att se om man tycker om filmer som har en rytm av eftertänksamhet. Men delvis är den för övertydlig och delvis för svår att greppa, det saknas en del information för att förstå helheten. Jag vet, tanken är att vi själva skapar helheten men ändå undrar jag hur Alf och hans mamma kan bo så bra utan att ha inkomster. Det är lätt att ge sitt liv åt det fria kulturlivet när man ändå har tryggt boende och mat.

Här finns trailer till filmen.