Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Norge

Fart och fläkt i ”Hjältar på vift” salig blandning av nazister, danska frihetskämpar m fl på gamla försvarsön Kastellet.

by

(Här fås det riktigt dåliga nyheter om kriget i lokaltidningen, när vi befinner oss i år 1940, närmare bestämt den 9 april)

Hjältar på vift

Betyg: 4

Medverkande:

Ensemble: Agnes Distner, Alexander Isaksson, Annie Gryth, Bastian Mellberg, Cecilia “Cissi” Mattsson, Christoffer “Tage” Simebjär Tagesson, Edit Nilsson Tröst, Elin Persson, Emanuel Arnesson, Emil Johansson Rydne, Erik Ståhlberg, Gun Skogmyr, Hasse Blomkvist, Hugo Clarin, Iman Merzi, Inga-Lill Axelsson, Ivar Bejmar, Janne Johansson, Johan Jansson, Jonathan Holmström, Kai Nilsson, Karl Jansson, Karola Eriksson, Klara Dahlin, Lennart Jansson, Lina Håkansson, Linnéa Olsson, Lisbeth Johansson, Ludvig Bergman, Maja Andersson, Majken Karlsson, Mats Karlström, Moa Rolfsdotter, Molly Martinsson, Sally Jönsson, Sara Lönnvik, Siri Randsalu, Victor Johansson, William Petersson.

Regissör: Povel Andersson

Manusförfattare: Peter Bäckström

Scenograf, producent: Maja Andersson

Producent: Karl Jansson

Kapellmästare: Ludvig Bergman

Spelas: 4, 7, 8, 9, 11, 12, 14, 15, 17, 18, 23, 25, 28, 29, 30 juli och 1, 3, 4, 5 augusti.

I lördags första juli var det dags att ta båten från Karlshamn ut till Kastellet, den gamla försvarsön, som ligger mitt i inloppet till Karlshamns hamn, för ett teateräventyr i Karlshamnsserien den femte i ordningen. Regissören har före föreställningen låtit oss veta att man inte behöver ha sett de föregående för att hänga med i handlingen. Med det tar historien sin början i den lilla hamnstaden Karlshamn klockan 10:00 den 9 april 1940, dit har vi i ett huj färdats. Nyvaken kliver vår protagonist Gösta Nilsson ut i ett vårvintrigt Karlshamn. Han har klätt sig i noggrant planerade kläder, ätit sina två välplanerade mackor och kammat sig i uträknad mängd hårgelé efter dagens planerade vindprognoser. Oanades om det som är i görningen i våra grannländer Norge och Danmark som är på väg att bli militärt angripna av Nazityskland. Ja, denna variant på tidsresa funkar bra. Allt från kostym till musik och dans på scen hjälper till att göra 1940-talet levande där och då framför oss i publiken allt fint inramat på den intima scenen. I berättelsen får vi följa Gösta Nilsson (Karl Jansson) vars strukturerade liv slås i spillror när Tyskland invaderar både Danmark och Norge den 9 april och ödet vill inte bättre än att både viktiga krigsplaner, Statens informationsstyrelse, svenska nazister och kryddiga danska jäntor på flykt ja allt hamnar i hans väg och strular till tillvaron för honom.

Inte blir det heller bättre av att förvirrade men välmenande ”systern” Märta (Agnes Distner) försvinner i väg med ett minst sagt udda gäng som har lyckats med att rymma från ålderdomshemmet. Intrigerna i föreställningen tar ett tag att knytas samman till en sammanhängande berättelse, det ska tilläggas men ju längre föreställningen pågår, desto bättre blir det faktiskt. Ett tips är att bläddra genom det välskrivna programbladet, det ger en bättre förståelse för handlingen. Några av flera höjdpunkter är t ex scenerna från Karlshamns gamla stadsteater, under ledning av Sarah Gordon (Moa Rolfsdotter) och icke att förglömma den spännande upplösningen på Kastellet under löjtnant Nils Erikssons (Lennart Janssons) befäl. Scenerna med artisten Harry Swansson (Hans Blomqvist) bjuder också på mycket humor, något som vi i publiken uppskattade och ja visst skrattar man ordentligt. Och självklart publikfavoriten är karaktären Åke Gustavsson (Johan Jansson). Attt mycket tid har lagts på att få dans och koreografi sitta det märks tydligt eller vad sägs om ett kombinerat dans- och slagsmålsnummer. Vill du för några timmar åka tillbaka i tiden drygt 80-talet år, ta då chansen och se Hjältar på vift i den blekingska arkipelagen denna sommar.

Filmrecension: Troll – underhållande, spännande och tankeväckande actionfilm

by

Troll
Betyg 3
Premiär på Netflix 1 december 2022
Regi Roar Uthaug
Manus Espen Aukan

En underhållande, spännande och tankeväckande norsk actionfilm om vad människan i sin girighet kan väcka till liv.

Trots stora protester från miljörörelsen och andra som värnar om natur spränger norska stat och storföretag i Dovrefjäll för att bygga stora vägar. Något vaknar då, något uråldrigt som varit instängt i tusentals år.

Myndigheterna med statsministern i spetsen står rådvilla. Vad är det som vaknat till liv? En gigantisk varelse på två ben som verkar bestå av sten och jord och som inte några vapen biter på. En professor i paleontologi kallas in som expert. Professorn vill kalla varelsen troll, vilket förstås en del ministrar har svårt att smälta.

Varelsen, eller trollet, förstör saker längs sin väg, men verkar ändå mycket snällare än till exempel den japanska Kingkong.

Denna underbara film sätter igång tankar och funderingar kring vad de gamla sagorna berättar och hur vi idag kan tolka och förstå dem. Vad händer när mänskligheten inte tar hänsyn till natur och miljö?

Troll är spännande och rätt rolig också. Den passar bra att samlas hela familjen med både vuxna och barn och gärna se tillsammans på en tv med större skärm. Det är synd att den inte visas på bio. Jag tycker filmen ger en bra utgångspunkt för att prata om när det gäller människans ansvar för naturen och naturens krafter. En parallell är förstås tankarna kring vad människor är beredda att gömma inne i bergen idag för att kunna driva kärnkraftverk. Avfallet som kärnkraftsförespråkare vill dumpa inne i bergen kommer att ligga där i många tusen år och vara radioaktiva.

Filmrecension: Den 12:e mannen – engagerande, stark, kryper under huden och får mig att fundera på mycket

by

Den 12:e mannen
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 augusti 2018

En stark film som bygger på verkliga händelser – och en film som påminner om att vårt grannland Norge har upplevt något som vi svenskar inte gjort. Filmen skildrar en norsk motståndsman som skottskadad försöker ta sig över gränsen till Sverige.

Handlingen utspelar sig 1943 i Tromsø, mitt i brinnande krig och Norge är ockuperat av de tyska nazisterna. En tysk styrka på vakt upptäcker fiskebåten med de tolv norska motståndsmän och striden blir inte långvarig. Den tyska övermakten fångar en alla motståndsmän. Alla utom en: Jan Baalsrud.

Jan Baalsrud lyckas simma i iskallt vatten över ett sund som ingen ens simmat över sommartid, trots att han är skottsskadad i en fot. Det är en fantastisk och berörande berättelse om en mans envishet och

Filmen är två timme och en kvart – men det känns knappt att den är så lång. Trots att vi redan från filmens början vet att Baalsrud klarar sig är den både spännande och engagerande. Baalsrud måste ta sig fram i iskall terräng, över snöklädda fjäll och med en skottskada som blir värre och värre. Han blir snart en symbol för motståndskampen och trots att tyskarna försöker låtsas att de tagit alla tolv männen sprids sanningen bland den norska befolkningen och många är de norrmän som i hemlighet hjälper Baalsruds flykt. Att hjälpa en motståndsman på flykt kan ge dödsstraff åt den som blir upptäckt. Flykten tar flera månader.

Att filmen gjort stor succé på hemmaplan i Norge är begripligt. Det är ett stycke av deras historia som skildras. Det finns levande människor idag vars föräldrar var med och hjälpte Baalsrud på hans flykt.

Filmleverantören skriver om filmen:
DEN 12:E MANNEN bygger på en sann historia och är en av de mest fantastiska överlevnadshistorierna som ägde rum under andra världskriget.

Det är inga överord. Filmer som bygger på verkliga händelser har en tendens att bli övertydliga, filmskaparna kan bli för noga med att följa verkligheten in i minsta detalj. Jag har ingen aning hur noga de verkliga händelserna är skildrade nu eller hur exakt de återges. Det har ingen betydelse. Filmen är oerhört stark och kryper verkligen under huden och ger många, många tankar och funderingar.

Jag tänker på hur lätt det är för många i Sverige att tala om att nationalism är fel. Men om norrmännen inte varit nationalistiska hade de inte gjort motstånd alls. Ska en befolkning lägga sig platt fall om de blir ockuperade? Det är hemskt att inse att för inte alltför länge sedan pågick andra världskriget och ett lands ledare ansåg sig ha rätt att ockupera både Norge och Danmark.

Manuset är skrivet av Petter Skavlan som gjorde succé med ”Kon-Tiki” och för regin svarar Harald Zwart, som mestadels är verksam i USA och har lockat stor publik till bland annat nyinspelningen av ”The Karate Kid” (2010). Jan Baalsrud spelas av nykomlingen Thomas Gullestad och som Gestapoofficeren Kurt Stage ser vi Jonathan Rhys Myers, dubbelt Golden Globe-nominerad för succéserien ”The Tudors”.

Filmrecension: Vad ska folk säga

by

Vad ska folk säga
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 mars 2018
Regi Iram Haq

”Vad ska folk säga” är en stark film som berör djupt om ett viktigt ämne. Filmen vann, mycket välförtjänst, filmpriset för Publikens val: Bästa Nordiska Film på Göteborg Filmfestival 2018.

Handlingen kretsar kring sextonåriga Nisha som bor i Oslo och verkligen lever ett dubbelliv, klämd mellan två kulturer. Hemma följer hon strikt familjens pakistanska traditioner, men med sina vänner lever hon ett vanligt modernt tonårsliv. Hon smiter ut på kvällar och nätter och festar med sina kompisar. En kväll klättrar hon och hennes pojkvän in genom fönstret till hennes rum. hennes pappa kommer på dem när de ligger och kramas i sängen.

Familjen ser det som en stor skandal och Nisha skickas till Pakistan för att lära sig deras kultur, lära sig att hålla på sin heder. Det blir en fruktansvärd kulturkrock för Nisha som aldrig varit i Pakistan.

Bild: Regissören Iram Haq

Nisha får lära sig att täcka sitt hår ordentligt, att sköta hushållssysslor och måste passa upp släkten.

Många unga människor lever splittrade mellan olika kulturer och värderingar. Det är viktigt att berätta om detta. För många som är uppväxta i vår sekulariserade västerländska individbaserade samhällsstruktur kan det vara svårt att förstå varför en ung tjej inte bara reser sig och ger sig iväg när hon inte får leva fritt som andra unga kvinnor. Det är inte så lätt att bara överge familj och släkt. En ung tjej som inte vill leva enligt hederns värderingar skulle bli helt utfryst, bli av med sin familj.

Jag uppskattar när film inte berättar allt övertydligt. Precis som Nisha är ett offer är också hennes föräldrar offer. Framför allt ser vi hur hennes pappa slits mellan den pakistanska omgivningens krav på hur de ska leva och sin kärlek till dottern.

Jag hoppas filmen får många att börja prata om dessa ungdomars situation.

Berättelsen är baserad på regissören Iram Haqs egna erfarenheter.

Filmrecension: Snömannen

by

Snömannen
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 oktober 2017
Regi Tomas Alfredson
Manus av Hossein Amini och Matthew Michael Carnahan, som bygger på em deckare av Jo Nesbø

Snömannen bygger på boken med samma namn av den norska deckarförfattaren Jo Nesbø och har hans nerdekade polisman Harry Hole i huvudrollen. Boken är spännande och är en skrämmande historia om vad som händer i ett samhälle där barnen blir svikna. Som i alla deckare med Harry Hole är mördarna ruggigt grymma och sadistiska och med total brist på empati även om de på ytan kan se välartade ut och ha fina arbeten.

Filmen blir … Jag vet inte riktigt hur jag ska hitta orden. Flera komponenter är välgjorda men ändå är det något som fattas och mycket är förutsägbart. Det är som tiden runnit iväg och deprimerade polismän som Harry Hole är passé. Vi har sett dessa berättelser förr och bara för att mördaren är en sadist blir handlingen inte mer berörande, snarare tvärton.

Den är snyggt fotad. Utan tvekan. Och musiken är skickligt införd. En del av musiken har komponerats av Jonny Greenwood, Marco Beltrami. Men trots en spännande deckare som grund och en lång, lång rad av skickliga skådespelare med Michael Fassbender som Harry Hole så blir jag aldrig särskilt engagerad av filmen. Delvis håller den, men delvis blir den tröttsam.

Det är på ett sätt ganska spännande med denna europeiska kulturblandning: Filmen bygger på en norsk deckare och handlingen utspelar sig i Norge, till stor del i Oslo medan skådespelarna talar engelska och kommer bland annat från Storbritannien, Norge, Frankrike (Charlotte Gainsbourg), Sverige (Rebecca Ferguson, David Dencik och Jonas Karlsson) och USA (Val Kilmer). Samtidigt känns det lite konstigt att se exempelvis Adrian Dunbar (känd som den korruptionsjagande polischefen Ted Hastings i Line of duty) spela en norsk affärsman. Det blir knas när norska politiker, norska poliser och norska norska affärsmän och läkare pratar engelska.

Snömannen är den första av Jo Nesbøs romaner om polisen Harry Hole som blir film och med tanke på slutet är det uppenbart att det kommer fler filmer om Harry Hole. Men jag undrar om inte tiden sprungit förbi denna typ av berättelser där våldet är så extremt sadistiskt och brottslingarna så överdrivet genomonda – det är svårt att se att det har något att säga oss. Det är inte trovärdigt och då förlorar jag engagemanget. Kanske sadismen i dessa deckare skulle må bra av att något nedtonas för att filmerna ska bli mer intressanta. För grundberättelsen har ändå flera intressanta teman.

Handlingen mycket förkortad:
Någon har skickat ett anonymt meddelande till polisen i Oslo, som får kriminalaren Harry Hole att se likheter mellan försvinnandet av en kvinna och äldre ouppklarade fall. Kan en seriemördare ha återvänt efter flera års tystnad? Tillsammans med sin assistent Katrine Bratt letar Harry Hole desperat efter sammanhang och ledtrådar som kan ta dem tillräckligt nära mördaren för att hindra honom begå flera bestialiska mord.

Så, javisst, Tomas Alfredson kan hantverket att regissera film. Den är inte oäven och är delvis engagerande. Men den kommer inte att räknas till hans största filmverk.