Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Norge

Filmrecension: Onkel Jens – sevärd och engagerande skildring av att möta sina föräldrars kultur

by

Onkel Jens
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 augusti 2025
Regi Brwa Vahabpour

En film med två spår, två teman, som möts på flera sätt. De två spåren och deras samspel är väl genomförda, om än lite övertydliga. Huvudspåret, som engagerar mig framför allt är skildringen av Akam som är en lärare i trettioårs-åldern i Norge och han bor ihop med två vänner i ett kollektiv i Oslo och lever ett bekvämt liv – tills hans kurdiske farbror dyker upp på ett oväntat besök. Akam är uppväxt i Norge, talar norska flytande och lever som en norrman men har också kurdiska rötter då hans föräldrar var flyktingar från Iran där han pappa kämpade för kurdernas rättigheter.

Akam har viss kunskap om sin kurdiska bakgrund men han är utan tvekan mycket norsk och är vad kan definieras som väl integrerad i den norska samhället. Men så dyker helt oväntat hans farbror upp. Farbrodern som av något skäl tagit sig från Iran. Farbrodern får sova i kollektivet några nätter men är charmig och ser till att han får stanna längre. Det märks att farbrodern inte har några planer på att resa hem till Iran igen. Akam börjar ana att något inte står rätt till och han börjar forska kring vad som är den egentliga anledningen till att farbrodern kommit till Norge.

Att regler för att få asyl och uppehållstillstånd inte alltid är vare sig humana eller logiska, det har skildrats i många filmer. Det är det ena huvudspåret i filmen och egentligen tillför den delen av berättelsen inte så mycket nytt kring det. Det finns redan så många filmer och berättelser om hur överdrivet strikta regler, skrivna av beslutsfattare som inte förstår hur farligt livet i en diktatur som Iran kan vara. Det är inte alltid möjligt för den som flyr för sitt liv från diktaturer som Iran att ha ett korrekt pass att visa upp, exempelvis. För att ta sig ur ett förtryckande land är en stor och svår utmaning,

Filmens mest intressanta del är Akams situation. Han är uppväxt i Norge och har inte så mycket av sitt kurdiska arv med sig i bagaget. Hans föräldrar, speciellt pappan, hade tydliga flyktingskäl och fick stanna. Jag tror att många i dagens västvärld kan känna igen sig i Akams korsväg i livet där han både är väl etablerad medborgare i Norge och samtidigt öppnas han ögon för den kultur hans föräldrar kom från. En sevärd och engagerande skildring av Akams situation och utveckling.

Filmrecension: Konvojen – hopplöst rostig och menlös historia

by

Konvojen
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 juni 2024
Regi Henrik Martin Dahlsbakken

Om det finns en tidsperiod i behov av genuin vila från att representeras på film är det perioden 1939-1945. Förvisso fortsätter vi motta fantastiska filmer som nyttjar dessa mörka och traumatiska år mycket väl i sitt berättande, nu senast The Zone Of Interest. Men det går inte att bortse från att andra världskriget är den mest överexponerade historiska era som finns vad gäller att förekomma i diverse kulturella uttryck.

Konvojen av Henrik Martin Dahlsbakken försöker skänka ett någotsånär annorlunda perspektiv genom att fokusera på de norska civila kvinnor och män som spelade en avgörande roll för att axelmakterna skulle falla. Det faktum att vi har att göra med norska karaktärer differentierar det hela en aning mot de mängder av amerikanska soldater som vanligtvis får stå i rampljuset. Men varken språket eller miljöombytet visar sig spela någon som helst roll eftersom Konvojen ständigt drar sig till att vilja presentera sig på samma sätt som någon av sina otaliga amerikanska motparter.

Att filmen känns som en enda lång tangent på den menlösa Tom Hanks filmen Greyhound må vara en sak, berättelsen och kampen mot oövervinneliga odds känns närmast som en karbonkopia av nämnda film. Dock kan en film men snarlika attribut differentiera sig genom att välja alternativa berättartekniker. Om Dahlsbakken insett de budgetära begränsningarna och gjort om filmen till ett oerhört tätt kammardrama, där båten blir till ett fängelse, där manskapets skepsis, hopplöshet och rädsla hade fått stå i filmens imaginära för, hade Konvojen kunnat bli en unik upplevelse som utmärkt sig i denna överbefolkade genre. Men mer än något annat vill Dahlsbakken leka Christopher Nolan och imitera dennes geniala Dunkirk, med storslagna strider i luften och ett soundtrack som är den värsta sortens Hans Zimmer-plagiat. Tyvärr är drömmen att skapa en norsk motpart lika lyckad som vårt kära grannlands cyklar.

Det hela är en hopplöst rostig och menlös historia som inte har en uppfinningsrik fiber i sig. Förhoppningen om en intim karaktärsstudie med levande karaktärer vars stridiga motiveringar kunde skapat en oerhörd intensitet slås i spillror då mannarna ombord är lika levande som båtens skrov. Karaktärerna är livlösa bultar som förs in i urfrästa hål, de fyller endast en ytlig funktion och är varken minnesvärda eller levande. Prövningarna som fartyget stöter på är också helt utan spänning, förutom en och annan explosion och skrikande karl är det lika dramatiskt som sovtimmen på ett dagis. Och de få möjligheterna till att skapa friktion inom besättningen förs bort illa kvickt för patetiskt enkla narrativa lösningar.

Då filmen väl fått upp någon som helst ånga är det hela slut i ett av de mest snopna avsluten på lång, lång tid, något som får en att fråga sig vad tusan som var meningen med något av det här?

Fart och fläkt i ”Hjältar på vift” salig blandning av nazister, danska frihetskämpar m fl på gamla försvarsön Kastellet.

by

(Här fås det riktigt dåliga nyheter om kriget i lokaltidningen, när vi befinner oss i år 1940, närmare bestämt den 9 april)

Hjältar på vift

Betyg: 4

Medverkande:

Ensemble: Agnes Distner, Alexander Isaksson, Annie Gryth, Bastian Mellberg, Cecilia “Cissi” Mattsson, Christoffer “Tage” Simebjär Tagesson, Edit Nilsson Tröst, Elin Persson, Emanuel Arnesson, Emil Johansson Rydne, Erik Ståhlberg, Gun Skogmyr, Hasse Blomkvist, Hugo Clarin, Iman Merzi, Inga-Lill Axelsson, Ivar Bejmar, Janne Johansson, Johan Jansson, Jonathan Holmström, Kai Nilsson, Karl Jansson, Karola Eriksson, Klara Dahlin, Lennart Jansson, Lina Håkansson, Linnéa Olsson, Lisbeth Johansson, Ludvig Bergman, Maja Andersson, Majken Karlsson, Mats Karlström, Moa Rolfsdotter, Molly Martinsson, Sally Jönsson, Sara Lönnvik, Siri Randsalu, Victor Johansson, William Petersson.

Regissör: Povel Andersson

Manusförfattare: Peter Bäckström

Scenograf, producent: Maja Andersson

Producent: Karl Jansson

Kapellmästare: Ludvig Bergman

Spelas: 4, 7, 8, 9, 11, 12, 14, 15, 17, 18, 23, 25, 28, 29, 30 juli och 1, 3, 4, 5 augusti.

I lördags första juli var det dags att ta båten från Karlshamn ut till Kastellet, den gamla försvarsön, som ligger mitt i inloppet till Karlshamns hamn, för ett teateräventyr i Karlshamnsserien den femte i ordningen. Regissören har före föreställningen låtit oss veta att man inte behöver ha sett de föregående för att hänga med i handlingen. Med det tar historien sin början i den lilla hamnstaden Karlshamn klockan 10:00 den 9 april 1940, dit har vi i ett huj färdats. Nyvaken kliver vår protagonist Gösta Nilsson ut i ett vårvintrigt Karlshamn. Han har klätt sig i noggrant planerade kläder, ätit sina två välplanerade mackor och kammat sig i uträknad mängd hårgelé efter dagens planerade vindprognoser. Oanades om det som är i görningen i våra grannländer Norge och Danmark som är på väg att bli militärt angripna av Nazityskland. Ja, denna variant på tidsresa funkar bra. Allt från kostym till musik och dans på scen hjälper till att göra 1940-talet levande där och då framför oss i publiken allt fint inramat på den intima scenen. I berättelsen får vi följa Gösta Nilsson (Karl Jansson) vars strukturerade liv slås i spillror när Tyskland invaderar både Danmark och Norge den 9 april och ödet vill inte bättre än att både viktiga krigsplaner, Statens informationsstyrelse, svenska nazister och kryddiga danska jäntor på flykt ja allt hamnar i hans väg och strular till tillvaron för honom.

Inte blir det heller bättre av att förvirrade men välmenande ”systern” Märta (Agnes Distner) försvinner i väg med ett minst sagt udda gäng som har lyckats med att rymma från ålderdomshemmet. Intrigerna i föreställningen tar ett tag att knytas samman till en sammanhängande berättelse, det ska tilläggas men ju längre föreställningen pågår, desto bättre blir det faktiskt. Ett tips är att bläddra genom det välskrivna programbladet, det ger en bättre förståelse för handlingen. Några av flera höjdpunkter är t ex scenerna från Karlshamns gamla stadsteater, under ledning av Sarah Gordon (Moa Rolfsdotter) och icke att förglömma den spännande upplösningen på Kastellet under löjtnant Nils Erikssons (Lennart Janssons) befäl. Scenerna med artisten Harry Swansson (Hans Blomqvist) bjuder också på mycket humor, något som vi i publiken uppskattade och ja visst skrattar man ordentligt. Och självklart publikfavoriten är karaktären Åke Gustavsson (Johan Jansson). Attt mycket tid har lagts på att få dans och koreografi sitta det märks tydligt eller vad sägs om ett kombinerat dans- och slagsmålsnummer. Vill du för några timmar åka tillbaka i tiden drygt 80-talet år, ta då chansen och se Hjältar på vift i den blekingska arkipelagen denna sommar.

Filmrecension: Troll – underhållande, spännande och tankeväckande actionfilm

by

Troll
Betyg 3
Premiär på Netflix 1 december 2022
Regi Roar Uthaug
Manus Espen Aukan

En underhållande, spännande och tankeväckande norsk actionfilm om vad människan i sin girighet kan väcka till liv.

Trots stora protester från miljörörelsen och andra som värnar om natur spränger norska stat och storföretag i Dovrefjäll för att bygga stora vägar. Något vaknar då, något uråldrigt som varit instängt i tusentals år.

Myndigheterna med statsministern i spetsen står rådvilla. Vad är det som vaknat till liv? En gigantisk varelse på två ben som verkar bestå av sten och jord och som inte några vapen biter på. En professor i paleontologi kallas in som expert. Professorn vill kalla varelsen troll, vilket förstås en del ministrar har svårt att smälta.

Varelsen, eller trollet, förstör saker längs sin väg, men verkar ändå mycket snällare än till exempel den japanska Kingkong.

Denna underbara film sätter igång tankar och funderingar kring vad de gamla sagorna berättar och hur vi idag kan tolka och förstå dem. Vad händer när mänskligheten inte tar hänsyn till natur och miljö?

Troll är spännande och rätt rolig också. Den passar bra att samlas hela familjen med både vuxna och barn och gärna se tillsammans på en tv med större skärm. Det är synd att den inte visas på bio. Jag tycker filmen ger en bra utgångspunkt för att prata om när det gäller människans ansvar för naturen och naturens krafter. En parallell är förstås tankarna kring vad människor är beredda att gömma inne i bergen idag för att kunna driva kärnkraftverk. Avfallet som kärnkraftsförespråkare vill dumpa inne i bergen kommer att ligga där i många tusen år och vara radioaktiva.

Filmrecension: Den 12:e mannen – engagerande, stark, kryper under huden och får mig att fundera på mycket

by

Den 12:e mannen
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 augusti 2018

En stark film som bygger på verkliga händelser – och en film som påminner om att vårt grannland Norge har upplevt något som vi svenskar inte gjort. Filmen skildrar en norsk motståndsman som skottskadad försöker ta sig över gränsen till Sverige.

Handlingen utspelar sig 1943 i Tromsø, mitt i brinnande krig och Norge är ockuperat av de tyska nazisterna. En tysk styrka på vakt upptäcker fiskebåten med de tolv norska motståndsmän och striden blir inte långvarig. Den tyska övermakten fångar en alla motståndsmän. Alla utom en: Jan Baalsrud.

Jan Baalsrud lyckas simma i iskallt vatten över ett sund som ingen ens simmat över sommartid, trots att han är skottsskadad i en fot. Det är en fantastisk och berörande berättelse om en mans envishet och

Filmen är två timme och en kvart – men det känns knappt att den är så lång. Trots att vi redan från filmens början vet att Baalsrud klarar sig är den både spännande och engagerande. Baalsrud måste ta sig fram i iskall terräng, över snöklädda fjäll och med en skottskada som blir värre och värre. Han blir snart en symbol för motståndskampen och trots att tyskarna försöker låtsas att de tagit alla tolv männen sprids sanningen bland den norska befolkningen och många är de norrmän som i hemlighet hjälper Baalsruds flykt. Att hjälpa en motståndsman på flykt kan ge dödsstraff åt den som blir upptäckt. Flykten tar flera månader.

Att filmen gjort stor succé på hemmaplan i Norge är begripligt. Det är ett stycke av deras historia som skildras. Det finns levande människor idag vars föräldrar var med och hjälpte Baalsrud på hans flykt.

Filmleverantören skriver om filmen:
DEN 12:E MANNEN bygger på en sann historia och är en av de mest fantastiska överlevnadshistorierna som ägde rum under andra världskriget.

Det är inga överord. Filmer som bygger på verkliga händelser har en tendens att bli övertydliga, filmskaparna kan bli för noga med att följa verkligheten in i minsta detalj. Jag har ingen aning hur noga de verkliga händelserna är skildrade nu eller hur exakt de återges. Det har ingen betydelse. Filmen är oerhört stark och kryper verkligen under huden och ger många, många tankar och funderingar.

Jag tänker på hur lätt det är för många i Sverige att tala om att nationalism är fel. Men om norrmännen inte varit nationalistiska hade de inte gjort motstånd alls. Ska en befolkning lägga sig platt fall om de blir ockuperade? Det är hemskt att inse att för inte alltför länge sedan pågick andra världskriget och ett lands ledare ansåg sig ha rätt att ockupera både Norge och Danmark.

Manuset är skrivet av Petter Skavlan som gjorde succé med ”Kon-Tiki” och för regin svarar Harald Zwart, som mestadels är verksam i USA och har lockat stor publik till bland annat nyinspelningen av ”The Karate Kid” (2010). Jan Baalsrud spelas av nykomlingen Thomas Gullestad och som Gestapoofficeren Kurt Stage ser vi Jonathan Rhys Myers, dubbelt Golden Globe-nominerad för succéserien ”The Tudors”.