Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Norge

Filmrecension: Min kära – hade kanske blivit bättre på en teaterscen?

by

Min kära

Min kära
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 oktober 2026
Regi Erik Poppe
Manus Jon Fosse

Vad är kärlek? En existentiell betraktelse av Jon Fosse som regisserats av Erik Poppe. Allt jag sett eller läst som är skapat av Nobelpristagaren Jon Fosse har alltid en djup och är ofta en text som låter oss brottas med de existentiella frågorna. Denna film undersöker kärlekens väsen och visar mellan raderna att kärlek inte gror där den blir inlåst – och den visar att kärlek till ett barn kan vara mycket starkare och mer glädjefylld än en relation till en partner, fru eller make.

I filmen får vi följa en trasig relation som i stort sett enbart bygger på fysisk attraktion och sex och där de två, mannen och kvinnan, inte kan prata om något. De kan inte kan kommunicera med varandra. Asle är gitarrist och sångare i ett band som har en spelning i en pub längs norska kusten. Den unga kvinnan Gerd blir dragen till honom och hon stöter målmedvetet på honom men utan att någonsin egentligen försöka se vem Asle är. De blir ett par men delar mest sex, deras relation bygger till största delen på fysiskt samliv.

Gerd har sin bild av hurdan hennes man ska vara – hon ser inte, förstår inte alls att Asle inte är sådan som hon har en föreställning om hur hennes man ska vara, Asle svarar inte upp på hennes illusion om hur ett förhållande ska vara. De får en son och för en tid tycks förhållandet ändå vara något så när lyckligt. Men Asle som inte längre spelar med bandet är sjöman och hans måste iväg på längre arbetsresor till havs medan Gerd är kvar i byn ensam med barnet.

Handlingen utspelas under 1990-talet och då fanns inga mobiltelefoner och inga sociala medier. Jag funderar på hur berättelsen hade blivit om den utspelats i vår tid. Hade Asle och Gerd hållit kontakt med varandra via sociala medier och videosamtal? Hade de kunnat kommunicera bättre med varandra då? Å andra sidan är de så olika och vill så olika saker. När Gerd ger upp förhållandet och hittar en man som vill leva det liv i byn som hon vill leva berättar hon inte ens för Asle var de bor. Gerd har inte en tanke på att Asle ska ha rätt att träffa sin son.
Förmodligen har inställningen till pappors rätt att träffa sina barn förändrats sedan den tiden också.

Filmen har många bilder på havet. Det blir som att havet med sina vågor blir ytterligare en karaktär i berättelsen som talar till någon djupare inom oss. Fotot är fantastiskt och tillför mycket till känslan i filmen. Regissören har förvaltat Jon Fosses språk och berättelse bra. Inget sägs rent ut. Det mesta sägs under ytan. De två skådespelarna Leo Magnus de la Nuez som Asle och Kristi-Helene Giæver Engeberg som Gerd är mycket trovärdiga i sina roller.

Berättelsen är stark men också krävande att ta till sig. Det är sorgligt att se hur människor trampar med med sina livslögner, där de inte kan se den andre. Det är en berörande film om människors ensamhet och oförmåga att nå varandra – men samtidigt har jag sett detta framställas i texter av Jon Fosse bättre både på teaterscen och i litteratur. Kanske denna berättelse hade blivit ännu bättre på en teaterscen?

Filmrecension: Battle of Oslo – går inte att skaka av sig

by

Battle of Oslo
Betyg 4
Svensk streamingpremiär 25 december 2025
Regi Daniel Fahre och med Bjørn Sundquist
Manus Axel Hellstenius och Melike Leblebicioglu Kaveh

Årets största norska biosuccé, den verklighetsbaserade filmen Battle of Oslo, har fått 370.000 norrmän att gå på bio sedan sedan biopremiären i höstas. Nu kommer den till svenska streamingtjänster. Battle of Oslo är en spännande skildring av dagarna kring de dagar under andra världskriget då Tyskland invaderade Norge. Natten till den 9 april 1940 får överste Birger Eriksen på fästningen Oscarsborg i Oslofjorden ett meddelande om att flera främmande fartyg har synts på väg mot Oslo i den täta dimman. Fästningen är i dåligt skick, den är nedsliten och underbemannad när Eriksen ställs inför detta livsviktiga och svåra beslut.

De frågor filmen ställer känns oerhört aktuell. Filmen ställer viktiga frågor om krig och fred, om försvar och neutralitet. Hur starkt försvar bör ett land ha för att vara tryggt och säkert? Svåra frågor.

Grundberättelsen som bygger på verkliga händelser är ett slags förhör av den norske överste, Birger Eriksen, som ansvarade för att det tyska krigsfartyget Blücher sänktes. Tack vare Eriksens agerande fick den norska regeringen och kungen tid att fly innan de tyska nazisterna tog över Norge.

Ett förhör i en kommission kanske inte låter så spännande, men det är en nagelbitare och det är svårt att inte bli engagerad. Flera fartyg var på väg mot den fästning som Eriksen hade ansvar för i en fjord som var en smidig väg till Oslo. Ingen visste säkert vad det var för fartyg som närmade sig eller om det var krigsfartyg eller civila skepp. Eriksen fick order om att i möjligaste mån undvika att beskjuta fartyg för att upprätthålla Norges neutralitet.

Berättelsen har många nivåer och handlar om mycket mer än dagarna kring det tyska anfallet. Vem bär skulden för att Tyskland kunde besegra Norge? Vem bar ansvar för att det inte fanns soldater tillgängliga för att försvara landet? Varför fanns inga minor som hindrade tyskarna, hur kunde det vara fritt fram för tyskarna att landa på norska flygplatser? I förlängningen finns många stora frågor att tänka på.

Berättelsen är djupt mänsklig och är engagerade och går inte att skaka av sig. Den ger många tankar och känslor som hänger kvar länge.

Filmrecension: Onkel Jens – sevärd och engagerande skildring av att möta sina föräldrars kultur

by

Onkel Jens
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 augusti 2025
Regi Brwa Vahabpour

En film med två spår, två teman, som möts på flera sätt. De två spåren och deras samspel är väl genomförda, om än lite övertydliga. Huvudspåret, som engagerar mig framför allt är skildringen av Akam som är en lärare i trettioårs-åldern i Norge och han bor ihop med två vänner i ett kollektiv i Oslo och lever ett bekvämt liv – tills hans kurdiske farbror dyker upp på ett oväntat besök. Akam är uppväxt i Norge, talar norska flytande och lever som en norrman men har också kurdiska rötter då hans föräldrar var flyktingar från Iran där han pappa kämpade för kurdernas rättigheter.

Akam har viss kunskap om sin kurdiska bakgrund men han är utan tvekan mycket norsk och är vad kan definieras som väl integrerad i den norska samhället. Men så dyker helt oväntat hans farbror upp. Farbrodern som av något skäl tagit sig från Iran. Farbrodern får sova i kollektivet några nätter men är charmig och ser till att han får stanna längre. Det märks att farbrodern inte har några planer på att resa hem till Iran igen. Akam börjar ana att något inte står rätt till och han börjar forska kring vad som är den egentliga anledningen till att farbrodern kommit till Norge.

Att regler för att få asyl och uppehållstillstånd inte alltid är vare sig humana eller logiska, det har skildrats i många filmer. Det är det ena huvudspåret i filmen och egentligen tillför den delen av berättelsen inte så mycket nytt kring det. Det finns redan så många filmer och berättelser om hur överdrivet strikta regler, skrivna av beslutsfattare som inte förstår hur farligt livet i en diktatur som Iran kan vara. Det är inte alltid möjligt för den som flyr för sitt liv från diktaturer som Iran att ha ett korrekt pass att visa upp, exempelvis. För att ta sig ur ett förtryckande land är en stor och svår utmaning,

Filmens mest intressanta del är Akams situation. Han är uppväxt i Norge och har inte så mycket av sitt kurdiska arv med sig i bagaget. Hans föräldrar, speciellt pappan, hade tydliga flyktingskäl och fick stanna. Jag tror att många i dagens västvärld kan känna igen sig i Akams korsväg i livet där han både är väl etablerad medborgare i Norge och samtidigt öppnas han ögon för den kultur hans föräldrar kom från. En sevärd och engagerande skildring av Akams situation och utveckling.

Filmrecension: Konvojen – hopplöst rostig och menlös historia

by

Konvojen
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 juni 2024
Regi Henrik Martin Dahlsbakken

Om det finns en tidsperiod i behov av genuin vila från att representeras på film är det perioden 1939-1945. Förvisso fortsätter vi motta fantastiska filmer som nyttjar dessa mörka och traumatiska år mycket väl i sitt berättande, nu senast The Zone Of Interest. Men det går inte att bortse från att andra världskriget är den mest överexponerade historiska era som finns vad gäller att förekomma i diverse kulturella uttryck.

Konvojen av Henrik Martin Dahlsbakken försöker skänka ett någotsånär annorlunda perspektiv genom att fokusera på de norska civila kvinnor och män som spelade en avgörande roll för att axelmakterna skulle falla. Det faktum att vi har att göra med norska karaktärer differentierar det hela en aning mot de mängder av amerikanska soldater som vanligtvis får stå i rampljuset. Men varken språket eller miljöombytet visar sig spela någon som helst roll eftersom Konvojen ständigt drar sig till att vilja presentera sig på samma sätt som någon av sina otaliga amerikanska motparter.

Att filmen känns som en enda lång tangent på den menlösa Tom Hanks filmen Greyhound må vara en sak, berättelsen och kampen mot oövervinneliga odds känns närmast som en karbonkopia av nämnda film. Dock kan en film men snarlika attribut differentiera sig genom att välja alternativa berättartekniker. Om Dahlsbakken insett de budgetära begränsningarna och gjort om filmen till ett oerhört tätt kammardrama, där båten blir till ett fängelse, där manskapets skepsis, hopplöshet och rädsla hade fått stå i filmens imaginära för, hade Konvojen kunnat bli en unik upplevelse som utmärkt sig i denna överbefolkade genre. Men mer än något annat vill Dahlsbakken leka Christopher Nolan och imitera dennes geniala Dunkirk, med storslagna strider i luften och ett soundtrack som är den värsta sortens Hans Zimmer-plagiat. Tyvärr är drömmen att skapa en norsk motpart lika lyckad som vårt kära grannlands cyklar.

Det hela är en hopplöst rostig och menlös historia som inte har en uppfinningsrik fiber i sig. Förhoppningen om en intim karaktärsstudie med levande karaktärer vars stridiga motiveringar kunde skapat en oerhörd intensitet slås i spillror då mannarna ombord är lika levande som båtens skrov. Karaktärerna är livlösa bultar som förs in i urfrästa hål, de fyller endast en ytlig funktion och är varken minnesvärda eller levande. Prövningarna som fartyget stöter på är också helt utan spänning, förutom en och annan explosion och skrikande karl är det lika dramatiskt som sovtimmen på ett dagis. Och de få möjligheterna till att skapa friktion inom besättningen förs bort illa kvickt för patetiskt enkla narrativa lösningar.

Då filmen väl fått upp någon som helst ånga är det hela slut i ett av de mest snopna avsluten på lång, lång tid, något som får en att fråga sig vad tusan som var meningen med något av det här?

Fart och fläkt i ”Hjältar på vift” salig blandning av nazister, danska frihetskämpar m fl på gamla försvarsön Kastellet.

by

(Här fås det riktigt dåliga nyheter om kriget i lokaltidningen, när vi befinner oss i år 1940, närmare bestämt den 9 april)

Hjältar på vift

Betyg: 4

Medverkande:

Ensemble: Agnes Distner, Alexander Isaksson, Annie Gryth, Bastian Mellberg, Cecilia “Cissi” Mattsson, Christoffer “Tage” Simebjär Tagesson, Edit Nilsson Tröst, Elin Persson, Emanuel Arnesson, Emil Johansson Rydne, Erik Ståhlberg, Gun Skogmyr, Hasse Blomkvist, Hugo Clarin, Iman Merzi, Inga-Lill Axelsson, Ivar Bejmar, Janne Johansson, Johan Jansson, Jonathan Holmström, Kai Nilsson, Karl Jansson, Karola Eriksson, Klara Dahlin, Lennart Jansson, Lina Håkansson, Linnéa Olsson, Lisbeth Johansson, Ludvig Bergman, Maja Andersson, Majken Karlsson, Mats Karlström, Moa Rolfsdotter, Molly Martinsson, Sally Jönsson, Sara Lönnvik, Siri Randsalu, Victor Johansson, William Petersson.

Regissör: Povel Andersson

Manusförfattare: Peter Bäckström

Scenograf, producent: Maja Andersson

Producent: Karl Jansson

Kapellmästare: Ludvig Bergman

Spelas: 4, 7, 8, 9, 11, 12, 14, 15, 17, 18, 23, 25, 28, 29, 30 juli och 1, 3, 4, 5 augusti.

I lördags första juli var det dags att ta båten från Karlshamn ut till Kastellet, den gamla försvarsön, som ligger mitt i inloppet till Karlshamns hamn, för ett teateräventyr i Karlshamnsserien den femte i ordningen. Regissören har före föreställningen låtit oss veta att man inte behöver ha sett de föregående för att hänga med i handlingen. Med det tar historien sin början i den lilla hamnstaden Karlshamn klockan 10:00 den 9 april 1940, dit har vi i ett huj färdats. Nyvaken kliver vår protagonist Gösta Nilsson ut i ett vårvintrigt Karlshamn. Han har klätt sig i noggrant planerade kläder, ätit sina två välplanerade mackor och kammat sig i uträknad mängd hårgelé efter dagens planerade vindprognoser. Oanades om det som är i görningen i våra grannländer Norge och Danmark som är på väg att bli militärt angripna av Nazityskland. Ja, denna variant på tidsresa funkar bra. Allt från kostym till musik och dans på scen hjälper till att göra 1940-talet levande där och då framför oss i publiken allt fint inramat på den intima scenen. I berättelsen får vi följa Gösta Nilsson (Karl Jansson) vars strukturerade liv slås i spillror när Tyskland invaderar både Danmark och Norge den 9 april och ödet vill inte bättre än att både viktiga krigsplaner, Statens informationsstyrelse, svenska nazister och kryddiga danska jäntor på flykt ja allt hamnar i hans väg och strular till tillvaron för honom.

Inte blir det heller bättre av att förvirrade men välmenande ”systern” Märta (Agnes Distner) försvinner i väg med ett minst sagt udda gäng som har lyckats med att rymma från ålderdomshemmet. Intrigerna i föreställningen tar ett tag att knytas samman till en sammanhängande berättelse, det ska tilläggas men ju längre föreställningen pågår, desto bättre blir det faktiskt. Ett tips är att bläddra genom det välskrivna programbladet, det ger en bättre förståelse för handlingen. Några av flera höjdpunkter är t ex scenerna från Karlshamns gamla stadsteater, under ledning av Sarah Gordon (Moa Rolfsdotter) och icke att förglömma den spännande upplösningen på Kastellet under löjtnant Nils Erikssons (Lennart Janssons) befäl. Scenerna med artisten Harry Swansson (Hans Blomqvist) bjuder också på mycket humor, något som vi i publiken uppskattade och ja visst skrattar man ordentligt. Och självklart publikfavoriten är karaktären Åke Gustavsson (Johan Jansson). Attt mycket tid har lagts på att få dans och koreografi sitta det märks tydligt eller vad sägs om ett kombinerat dans- och slagsmålsnummer. Vill du för några timmar åka tillbaka i tiden drygt 80-talet år, ta då chansen och se Hjältar på vift i den blekingska arkipelagen denna sommar.