Rosemari Södergren

Born to Fight
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 juni 2026
​Regi Ala’a Mohsen

En dokumentär om en ung tunisisk kvinnas drömmar om att förbättra sitt liv genom att emigrera till Frankrike från Tunisien. Första halvan av filmen är en riktig energispruta, men sedan tappar den fart samtidigt som den då upplevs ärligare. På ett smart, underfundigt sätt visar filmen vilka falska och förljugna bilder människor får om hur det är att emigrera.

Nawres är en självsäker ung kvinna från Tunisien. Hon drömmer om att bli stor stjärna inom boxning och kickboxning och redan som tonåring har hon erövrat många fina priser och titlar från sin karriär som ung boxare och kick-boxare. En styrka för filmen är att hennes föräldrar stöder henne. Ofta i filmer som utspelas i muslimska länder har flickorna föräldrar som förbjuder dem att utföra sport eller göra något som anses tillhöra männens sfär i konservativa länder. Men Nawres har stöd från sin familj. Men då Tunisien är ett land med mycket hög arbetslöshet för unga drömmer hon liksom många i Tunisien om att bege sig till Europa för att få en bättre framtid.

Nawres har en fördel som inte alla unga som vill emigrera till Europa delar. Hennes farfar var från Italien så hon har ett italienskt pass och kan därför ta sig in i Europa den lagliga vägen. Hon tar sig till Paris i Frankrike. Hon söker ett gym för att träna men samtidigt behöver hon inkomst för att leva där och bo där. Hon måste jobba, mycket och hinner inte med sin träning. Någon fortsättning på karriären inom boxning eller kickboxning blir det inte.

Innan hon ger sig av till Paris får vi höra hur hon pratar om att hon ska skaffa sig en bra framtid. Hennes hopp och framtidstro och energi får stora utmaningar och till slut ger hon upp och återvänder till Tunisien. Väl hemma i Tunisien berättar hon för många hur svårt och tufft det är i Frankrike. Det är inte alls så lätt som det framställs bland alla i Tunisien som drömmer om att ta sig till Europa. Denna delen av filmen är rätt ovanlig. Att det är svårt och utmanande att vara immigrant i ett land i Europa har skildrats många gånger men sällan att vi får se hur svårigheterna berättas och får möta alla de illusioner och drömmar som gror.

Filmen är en av de mer ärliga filmer jag sett om hur det är att emigrera och immigrera och ger en del av prata om. Men samtidigt får den inte högsta betyg för den känns halvklar. Mycket som lämnas obearbetat och många frågor som hänger i luften.

Couture
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 juni 2026
Manus och regi Alice Winocour
Skådespelare Angelina Jolie, Anyier Anei, Louis Garrel, Ella Rumpf

En ovanlig skildring av modevärlden. Visserligen får vi se bild av hur hysteriskt det kan gå till men samtidigt sätts detta i samband med de vanliga livet med dess utmaningar. Tre kvinnor jobbar i samband med modeveckan i Paris och de har alla tre personliga problem som tynger dem. Det kunde blivit något mycket bra, rent av mästerligt men den räcker inte ända fram. Bitvis är den fascinerande och naglar fast de existentiella frågorna och skildrar framför allt människors flykt från verkligheten och att människor oftast blundar för hur verkligen är – och hur fenomen som modeveckan kan uppsluka människor så att de inte kan se eller inse vad som är allra viktigast i livet, trots allt.

Angelina Jolie spelar Maxine som är en amerikansk filmskapare som gör vampyrfilmer. Hon har blivit inbjuden för att göra öppningsfilmen på modeveckan. När hon är i Paris får hon besked från sin läkare att hon har bröstcancer. Ada (Anyier Anei) är den andra av de tre kvinnor vi får följa. Hon är en ung kvinna från Sydsudan och har fått mycket uppmärksamhet som ett nytt ansikte inom modellbranschen. Hon ska vara öppningsmodell för veckan och det gör hon i smyg då hennes far inte tillåter henne att vara modell. Den tredje kvinnan är Angèle (Ella Rumpf), en fransk makeupartist som arbetar i skuggorna av catwalken. Hon skriver en bok om sina möten med olika människor inom modellvärlden. När deras vägar korsas och tanken med filmen är att de ska symbolisera och berätta något om kvinnligt nätverkande och att de ger stöd åt varandra. Men tyvärr fungerar inte den delen av berättelsen särskilt bra och får inte den plats den borde ha. Skildringar av de andra två, Ada och Angèle är alldeles för spretiga och vi får inte lära känna dem tillräckligt för att det ska fungera. Handlingslinjerna i de korsande berättelserna är för svaga. Filmens fokus ligger på Maxine och hennes försök att blunda för att hon fått en mycket farlig cancersjukdom.

Ett starkt talande citat i filmen är när läkaren talar med Maxine om hennes svåra cancer och om den behandling med cellgift hon måste gå igenom och Maxine frågar: ”Kommer jag att dö?” och läkaren säger: ”Nu ska du få höra en nyhet. Alla kommer att dö.”

Det citatet är en sammanfattning av temat för filmen, tänker jag. Mänskligheten gör allt den kan för att slippa inse detta faktum. Tre kvinnor som medverkar i modeveckan på olika sätt har sina personliga problem som på så sätt sätts i samband med ytligheten i modeveckan och för den delen i samhället i stort. Alla lever som om döden inte finns och som om allt ska vara enkelt och smidigt. Filmen har en del berörande och tankeväckande scener men spretar för mycket för att bli det mästerverk det skulle kunna blivit.

Wasteman
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 juni 2026
Regi Cal McMau

En skoningslös fängelseskildring, med fokus på droger och våld. Till stor del är filmen ett tätt kammarspel där två huvudpersoner agerar och kommunicerar. Taylor har suttit i fängelse i tretton år och överlever i den hårda fängelsemiljön genom att vara undfallande och vara en duktig frisör. Han klipper de fångar som styr dör inne genom sin kontroll på droger.

Det är mycket droger som florerar i fängelset och Taylor snorta Subutex, en ersättning för heroin. Det var droger som gjorde att han hamnade i fängelset också och det är hans drogmissbruk som gjort att hans flickvän inte vill ha med honom att göra och inte låter honom ha någon kontakt med sin son.

Plötsligt får Taylor besked att han snart kan bli villkorligt frigiven. Samtidigt, i den vevan, får han en ny rumskamrat, Dee. Det tar upp kampen om att styra fängelsets droghandel. Han kör på i full fart och har tillgång till mycket, vilket så klart redan de som styrde innan han kom. Taylor hamnar i mitten i denna konflikt och kamp och vill inte ta ställning, han vill inte missa sin frigivning och vill kunna bygga en kontakt med sin fjortonårige son.

taylor och d mycket bra skådespelare
David Jonsson är mycket bra och övertygande i rollen som Taylor. David Jonsson är bland annat känd från The Long Walk och Alien Romulus. Tom Blyth är lika imponerande i rollen som Dee. Tom Blyth har haft roller i bland annat The Hunger Games: Songbirds och People We Meet on Vacation. Deras spel upplever jag som mycket trovärdigt och realistiskt. Det realistiska i dialoger och prat är en av filmens styrkor. Samtidigt är det mycket, våldsamt och deprimerande att se livet bakom fängelsets murar och ibland känns det som att de flesta fängelsefilmer är rätt ensidiga och bygger på förutfattade uppfattningar. Det måste finnas många som lever i fängelse utan att ständigt vara drogade och alltid utsatta för våld. Vissa våldscener är ändå rätt tveksamma i denna film. Att det kan gå till så våldsamt utan att någon vakt reagerar är lite svårt att tro på.

Berättelsen är spännande och den har en del överraskande vändningar. Regissören Cal McMau hyllades av många för tv-serien Adolescence på Netflix.

Wasteman är bitvis spännande och otäck, nästan för skrämmande och det tar lite tid att bygga upp inför den stora urlandningen mot slutet. Men det är sevärt och hygglig fängelsefilm.

Viktlös
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 maj 2026
Regi Emilie Thalund

En skildring av en femtonåring som blir förälskad i en lärare. En tidlös historia som säkert många, många upplevt under sina tonår. Att bli förälskad i en karismatisk lärare känner nog många igen sig i. Denna skildring är mycket välgjord med duktiga skådespelare och vackert, stämningsfullt och naturnära foto. Filmen vann kritikerpriset FIPRESCI-award samt Sven Nykvist Cinematography Award för Bästa Foto på Göteborg Filmfestival.

Filmen utspelas på sommaren på ett hälsoläger. När jag läste om filmen i förväg fick jag uppfattningen att det handlade om upplevelser som hade med själva hälsolägret att göra, något sektliknande. Men nej, det är inte alls filmens handling. Eftersom skildringar och berättelser och för den delen också fakta och dokumentärer om sekter och/eller olika religiösa och andliga sammanslutningar är ett av mina ämnen som jag studerat en hel del och är engagerad i hade jag en hel del förväntningar på filmen. De blev jag besviken över, förstås. Det är inte filmens handling eller tema alls.

I beskrivningen av filmen står:
Femtonåriga Lea tillbringar sommaren på ett hälso­läger mellan skog och hav, fast besluten att förändra sin kropp som hon inte känner sig hemma i. … I den laddade tillvaron mellan disciplin och drift utmanas gränsen mellan att hitta och tappa bort sig själv.

Dessa meningar var det som jag tolkade på mitt sätt. Men det handlar inte om något sektliknande läger utan om något som kan hända och som händer i många olika sammanhang: En ung människa blir förälskad i en lärare eller ledare. Detta berättar filmen om på ett unikt sätt, där små detaljer talar till oss. En hel del sägs mellan raderna och vi får själva tänka och känna vad som egentligen händer. Lea blir förälskad. Frågan är hur förälskad är han som hon blir förälskad i?

Lea är överviktig och de flesta av ungdomarna på hälsolägret är överviktiga och de får lära sig att äta hälsosamt och de har mycket fysisk träning. Men Leas rumskamrat Sasha är inte överviktig utan är på lägret för att hon har svårt att sätta gränser och är väldigt utåtriktad. Sasha lär känna unga tonårspojkar från området och drar med sig Lea på träffar med dem. Lea som har svårt att tycka om sig själv förs genom Sasha in i en ny värld av fysiskt begär. När detta begär vaknar inom Lea drar de henne mot en av ledarna på lägret, en rolig man som många tycker om.

En styrka hos filmen är att samtidigt som den är tydlig lämnar den mycket utrymme för oss tittare att tolka situationer. En annan styrka är hur klart det visar hur unga människor kan manövreras och vända skuld till vad som händer mot sig själv – och vad som gör att ungdomar tiger om vad de blir utsatta för.

En film som sticker ut och tar upp något många kan känna igen sig i och får oss att förstå hur unga människor kan bli manipulerade av charmiga vuxna som går över gränserna. Fantastiskt foto och duktiga skådespelare. Viktlös är en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

Miroirs nr 3 – En båt på oceanen
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 maj 2026
Regi Christian Petzold

Vackert och begrundande kring hur människor hanterar sorg. Lite mystisk och upplagd som en slags deckargåta. Frågan borrar sig djupt in i oss och vi undrar: Vad är det som familjen döljer? Ett råd från mig: Se till att inte veta för mycket innan du ser filmen.

Laura är en ung kvinna. Rollen spelas träffsäkert av Paula Beer som förmedlar mycket under ytan. Hon går på en av de finaste musikhögskolorna i Berlin och bor tillsammans med sin pojkvän. Det är något med Laura. Hon verkar deprimerad eller väldigt uttråkad, ledsen. Hennes pojkvän försöker få henne att berätta vad som tynger henne men han får inget svar på sin fråga. Under en helg på landet råkar de ut för en svår bilolycka. Mirakulöst över Laura medan pojkvännen dör. Betty, en medelålders kvinna, bor några hundra meter från olycksplatsen och är först på plats. Hon springer dig och ringer efter ambulans.

Laura behöver bara plåstras om lite och vila några dagar. Hon vill inte göra det på sjukhuset och frågar om hon får bo den tiden hos Betty istället. Betty accepterar och tar hand om henne omsorgsfullt och vänligt. Efter ett tag från Laura träffa Bettys man Bettys man Richard och sonen Max, som båda bor på annat ställe. Sonen är en ung, vuxen man som liksom sin pappa är hantverkare. Betty bjuder in dem på en middag där de får träffa Laura. Det är något som inte riktigt stämmer. Pappan och sonen betraktar både Betty och Laura med misstänksamhet. Något bubblar under ytan. Det blir som en kriminalgåta eller thriller där vi som betraktare vill veta vad det är som ligger i botten. Varför är Richard och Max så misstänksamma?

En av de viktiga pelarna som gör att filmen håller är de duktiga skådespelarna. Paula Beer som Laura har jag redan nämnt. Men minst lika viktiga för att filmen ska fungera är Barbara Auer som Betty, Matthias Brandt som Richard och Enno Trebs som Max. De två männen gestaltar så bra dessa två jordnära, hantverkare som helt klart har ett tungt bagage, något har sårat dem och gjort dem rädda för att välkomna Laura.

Filmens styrka är att den inte berättar allting och inte är alltför tydlig. Samtidigt lämnar den mig med många frågor, som jag inte vet om jag är nöjd med att ha fått i mitt knä. Framför allt handlar mina funderingar efter filmen om Laura. Det var ändå hon som ville stanna hos Betty under sin konvalescens. Det var inte Betty som bad henne att stanna.

Filmens styrka är samtidigt dess svaghet. Den svaga länken är Lauras historia. Hennes förflutna och hennes beteende hänger i luften och det känns till och med som att hon är en elak person som bara tar emot omsorg och tillit men inte vill ge något tillbaka, både från sin tid med sin pojkvän och sin tid med Bettys familj. Delar av hennes beteende är dunkelt och svårt att begripa.

Filmen är välgjord men når inte riktigt till högre nivå. Den känns inte helt klar. Men den berättar samtidigt något viktigt om att leva med sorg och hur viktigt det är med relationer. Att det viktiga för att gå vidare vid stor saknad är att ha relationer.