The Call of the Wild – Skriet från vildmarken
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 februari 2020
Regi Chris Sanders
Jack Londons roman “Skriet från vildmarken” från 1903 är en klassiker. En stark berättelse om hunden Buck, en stor hund med stort hjärta som blir bortrövad från sitt kärleksfulla hem i varma Kalifornien och säljs för att bli en hårt arbetande slädhund i det iskalla Alaska. Han möter både onda och goda människor. Det är en fascinerande och berörande roman som flera generationer läst och påverkats av. Den är väl värd att filmatiseras. Berättelsen håller mer än väl också för vår tid. Givetvis handlar den om mer än en hund. Den handlar om människor och människors beteende och vårt förhållande till naturen och vildmarken. Ett ämne som är mycket aktuellt i dagens värld och vår tid med klimathotet hängande över oss. Hur mycket lyssnar vi på vår inre röst, vår anknytning till naturen?
Berättelsen har filmatiserats också 1997 i regi av Peter Svatek. Vad jag sett fick den inte så varmt välkomnande, många var delvis besvikna. I denna nya filmatisering har en del av berättelsen ändrats – och det är absolut ingen nackdel, tycker jag. Berättelsens kärna går fram lika bra ändå. Och Harrison Ford i rollen som John Thornton är en underbar rollbesättning. Jag tycker regissören gjort en genidrag genom att förändra hans karaktär. John Thornton beger sig inte till Alaska för att söka guld utan är på flykt från sin stora sorg då han och hans fru förlorat sin son. Han är en man med en av de tyngst sorger en människa kan ha och därför söker han inte tröst i så förgängliga saker som guld och rikedom, detta ger en fördjupning till berättelsen.
Filmen grep mig, om än inte lika starkt som när jag som tioåring läste romanen, men tillräckligt för att jag ska ge den bra betyg. Det enda minus jag egentligen har är att hunden är dataanimerad. Jag förstår att man inte kan ha en hund i alla scener, det skulle vara djurplågeri. Men man kunde lugnt haft en äkta hund i de lugnare scenerna. Det finns något i hur hunden rör sig och agerar som inte är helt äkta, eftersom det inte är en äkta hund.
Filmen har en hel del att säga. Thornton har förlorat sin son, han vet att guld och begär efter materiella saker aldrig kan ge det vi människor innerst inne behöver. Vad ligger bakom överutnyttjandet av vår värld och vår natur? Människors omättliga girighet och begär. Denna girighet står inte i samklang med naturen och vi är trots allt vävda av samma material som resten av världen, oavsett om man är total ateist eller troende av något slag, kan ingen förneka att människor också är en del av naturen. Hur vi agerar mot andra varelsen och mot naturen kommer att avgöra vår framtid.
Coraline är underbar, spännande, magisk och kan helt klart tala till barn. Dess målgrupp är barn från nio år och uppåt. Också som vuxen engageras jag av handlingen. Musiken är stark och det är seriös operamusik med en del jazzinfluenser. Ett bra initiativ för att få en ny generation att upptäcka och älska opera.
Där hittar hon en magisk värld, en spegelvänd kopia av vår värld men där allt är mycket bättre. Maten är underbar, med chokladtårta till efterrätt. Hennes vanliga föräldrar har kopior där som är mycket givmildare och vill ge henne vad hon än önskar och de behöver inte ens jobba utan kan ägna all sin tid åt att umgås och vara med Coraline. Allt är som en fluffig dröm. Bara en sak är skum. Ingen person har ögon. Där ögonen borde sitta finns knappar. Coraline får erbjudande av sin nya mamma i spegelvärlden att stanna där för alltid. Det enda hon behöver göra är att byta ut sina ögon mot knappar. Coraline känner på sig att något är skumt, trots att alla är så underbart snälla och givmilda.
Moralen i budskapet är tydlig, förstås. Överflöd är inte alltid samma sak som kärlek. Och att vara en del av en äkta gemenskap är inte alltid en dans på rosor. Det gör inget att det finns ett tydligt budskap, kanske lite övertydligt till och med – där finns också delar av handlingen som förmedlas på flera nivåer och en del saker som inte sägs ut lika klart. Jag tänker på hur det magiska i den spegelvända världen också är en metafor för fantasi, drömmar och kultur – och att det inte bara finns i en egen värld med en stängd förr emellan. Den finns också i vår vanliga värld och i vår vardag, om vi vill öppna våra ögon.
Två scener höjer sig extra. Det är inledningsscenen med Livia Millhagen som den frustrerade unga hustrun Margaret och Erik Ehn som hennes alkoholiserade ångestfyllda make Brick. Brick säger inte mycket, han är så djupt nere i sin depression och ångest medan Margaret kämpar för att få reaktioner från honom. Scenen ger grunden för hela handlingen. Vi förstår grundförutsättningarna. Paret är barnlöst – medan Bricks bror Gooper med fru Mae har fem barn. Att ha barn är hedersamt och kan avgöra vem som får ärva en ofantliga förmögenheten efter familjens patriark, spelad av Peter Andersson. Big Daddy vet inte om att han har cancer och att det här är hans sista födelsedag. Hans läkare och familj har konspirerat för att hålla denna information från honom och hans fru. Hans släktingar försöker ställa sig i bästa dager i hopp om att få en avgörande andel av pappans enorma förmögenhet.
Även om dramat i sig är ett dokument och skildring över en viss tid i det amerikanska samhället är dess essens ändå aktuell för människor i det svenska samhället idag. Kanske det inte är lika svårt att vara homosexuell eller bisexuell i dagens Sverige men det är troligen inte lika enkelt i alla sammanhang eller grupper. Och att blunda inför en dödssjukdom är universellt, att vägra se att döden är på väg gör människor i alla samhällsklasser och sammanhang världen över.