Romería
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 mars 2026
Regi Carla Simón
Att söka sina rötter, att möta de anhöriga efter att ha adopterats som liten, kan ha många utmaningar. Romería skildrar Marina som precis fyllt 18 år och som reser reser till Vigo på den spanska atlantkusten för att träffa den familj hon aldrig mött. Det enda hon vet är att både hennes mamma och pappa dog när hon var liten och då blev hon adopterad. Nu behöver Marina träffa sin släktingar då det visar sig att hennes pappa inte är registrerad som hennes pappa och det betyder att hon inte kan få ett stipendium som hon behöver för att komma in på en utbildning på universitetet.
Marina, 18 år, reser till Vigo på den spanska atlantkusten för att träffa sin pappas syskor och föräldrar och sina kusiner, den del av sin familj hon aldrig mött. Hon har dagböcker från sin mamma som hon läser. När hon kommer till släktingarna vid atlantkusten märker hon att det de berättar inte alltid stämmer med vad hennes mamma skrivit i dagböckerna.
Det är tydligt att det finns djup sorg och något tragiskt i botten som släktingarna och speciellt hennes farfar och farmor inte vill prata om. Filmen skildrar detta på ett mycket starkt och berörande sätt. Förmodligen ligger det nästan alltid något svårt i botten på varje adoption. Ett barn blir inte bortadopterat av föräldrar som mår bra. Regissören hanterar berättelsen varsamt och låter bilder tala till våra känslor.
Ibland är filmen lite rörig. Handlingen hoppar mellan 1980-talet och det mamman skriver m i dagboken och 2004 då Marina söker upp släkten. Men dessa i början förvillande delar bildar en väl berättat helhet. En del i filmen som jag reagerade negativt på i början av ett längre sjok som kan misstolkas som en drogromantik – men de är bara en förklaring till hur någon överhuvudtaget kan fastna i sådant som förstör allt omkring dem, som förstör alla deras relationer, förstör deras framtid, deras ekonomi och tar deras liv.
Filmen sticker ut och påverkar mig länge efteråt. Jag tänker på den och blir berörd, den känns så ärlig och mänsklig och är fri från klyschor. Det känns som att jag varit med på ett hörn och sett och känt hur livet kan vara, både mörkt och ljust.
Om regissören från ett pressmeddelande:
Carla Simón (född 1986), manusförfattare och filmregissör, växte upp i en liten katalansk by. Som del av en stor familj, en outtömlig källa till berättelser, bestämde hon sig för att göra film. Hon är utbildad i audiovisuell kommunikation i Barcelona och fick ett stipendium för att genomföra sin masterutbildning vid London Film School.
Sommaren 1993 (2017) är hennes självbiografiska debutfilm. Den vann priset för bästa debutfilm och Generation Kplus Grand Prix vid Berlinale, samt tre Goya-priser, däribland Bästa nya regissör. Filmen representerade Spanien vid Oscarsgalan 2018, nominerades till Discovery Award vid European Film Awards och gav Carla Simón Kering Emerging Women in Motion-priset i Cannes.
År 2022 släppte Simón kortfilmen Letter to My Mother for My Son, en Miu Miu-produktion som hade premiär i Giornate degli Autori vid den 79:e filmfestivalen i Venedig.
Hennes andra långfilm, En persikolund i Katalonien (2022), vann Guldbjörnen vid Berlinale. Den valdes ut till över 90 internationella filmfestivaler och såldes till fler än 35 territorier. Filmen representerade Spanien vid Oscarsgalan 2023, fick tre nomineringar vid European Film Awards och vann sex Gaudí-priser från den katalanska filmakademin. År 2023 mottog Carla Simón Spaniens nationella filmpris.
Romería är Simóns tredje långfilm och hade världspremiär i huvudtävlan vid filmfestivalen i Cannes.
