Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: The Dead Don´t Die – en zombiekomedi med politiskt budskap och klimatångest

by

The Dead Don´t Die
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 augusti 2019
Regi Jim Jarmusch
I rollerna Chloë Sevigny, Adam Driver, Selena Gomez, Bill Murray, Tilda Swinton, Caleb Landry Jones, Steve Buscemi, Tom Waits m fl.
Längd 1 tim 44 min
Censur 11 år i vuxens sällskap (annars 15 år)

Den roligaste domedagspredikan jag sett. Min favoritregissör Jim Jarmusch slår ett slag för att varna för vart mänskligheten är på väg mot. Fast har har inte så stor förtröstan på att hans film kan påverka tillräckligt för att stoppa utvecklingen.

I filmen får vi följa några människor i den amerikanska sömniga småstaden Centerville. Att något inte står riktigt rätt till märker vi smygande. Månen är extra stor, husdjuren försvinner och det är ljust sent på kvällen när det borde vara mörkt. Stadens polischef (helt underbart gestaltad av Bill Murray) och poliskollegan Ronnie (spelad av charmiga Adam Driver) åker runt och patrullerar i helt underbara inledningsscener där Jim Jarmusch fångat den vanliga människans reaktioner och tankar på ett både sannolikt sätt och absurt.

Sakta men säkert skruvar regissören till spänningen. Den första natten stiger två döda upp ur gravar på stadens kyrkogård och attackerar och dödar två av stadens invånare. Nästa natt bryter det ut i full kalabalik och medborgarna måste slåss för sina liv.

Jag gillar inte zombiefilmer men den här filmen placerar jag egentligen inte in i facket zombiefilm trots att det vimlar av zombier, varav rocklegendaren Iggy Pop spelar in. Zombierna är så tydligt en metafor för annat. Den är komisk och roligt fjantig och aldrig skrämmande egentligen – vilket jag på ett sätt inte tror är meningen heller. Fast samtidigt är det kanske en liten miss, för regissören vill ändå uppenbart varna för vart vår planet är på väg mot om inte världens alla nationer kan hjälpas åt att förbättra miljön och förhindra klimathotet.

Katastrofscenariet i filmen beror på fracking, utvinning av naturgas och olja ur skifferlager i marken, som görs för att mätta den rikaste elitens omättliga girighet. Frackingen gör att polerna smälter och jorden att vrider sig ur sin axel. The Dead Don´t Die är en slags zombiekomedi men med ett mörkt politiskt budskap.

Filmen har en lång rad blinkningar åt tidigare filmer och musik. Den som roas av sådant kan pricka in en hel del.

PS. Humor är mycket individuellt men jag kunde inte låta bli att roas av Tilda Swintons Kill Bill-pastisch där hon går runt som den skickligaste samuraj och hugger huvuden av zombier.

Filmrecension: 438 dagar

by

438 dagar
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 augusti 2019
Regissör Jesper Ganslandt
Manus Peter Birro
I rollerna: Martin Schibbye – Gustaf Skarsgård
Johan Persson – Matias Varela
Abdullahi Hussein – Faysal Ahmed
Werar (Vice President) – Nat Ramabulana
Jens Odlander (Ambassadör) – Fredrik Evers
Linnea Schibbye – Josefin Neldén

Att göra en film som bygger på verkligheten har sina utmaningar. 438 dagar bygger på händelserna då de två svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson greps av etiopisk militärpolis då de illegalt tagit sin in i området Ogaden för att hitta bevis på hur ledningen för Lundin Oil (där den dåvarande svenska utrikesministern Carl Bildt) suttit med i styrelsen) varit medveten om de övergrepp som civilbefolkningen utsattes för på grund av jakten på olja.

Martin Schibbye och Johan Persson greps och dömdes för att vara terrorister, eftersom de fått hjälp av en motståndsrörelse för att ta sig in i området. Filmen skildrar hur de tar sig in i Ogaden, vad som händer när de greps och tiden i fängelse och en del av spelet bakom kulisserna som utspelades för att få ut dem från det etiopiska fängelset.

Vi som ser filmen vet ju att de så småningom benådades och släpptes. Det gör att jag som publik inte sitter på nålar och undrar hur det ska gå. För mig gör det inget. Filmen känns relevant. Framför allt känns det hur de två lider när de tvingas ge avkall på sanningen på grund av den så kallade tysta diplomatin. Diplomater ger dem rådet att erkänna att erkänna för att ha större chans att bli släppta.

En annan utmaning filmen ställs inför är att den inte bara bygger på verkligheten, den bygger på boken “438 dagar: vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar” som Johan Persson och Martin Schibbye skrev efter att de blivit fria. Det finns en del ur boken som jag saknar i filmen, framför allt saknar jag skildringar av de kontakter de knöt med andra fängslade journalister som satt i samma fängelse. I synnerhet känns detta som en brist då som regissör lyft fram yttrandefrihet om ett av filmens teman.

Filmens styrka är den mänskliga aspekten, att det riktigt känns hur påfrestande det är för dem både att vara gripna och under första tiden vara under ständigt dödshot och sedan fängslade i en fängelsemiljö som skiljer sig rejält från svenska fängelser och utöver det den press de utsätts för av diplomatin och av etiopiska rättssystemet som förfalskade bevisföringen.

Filmrecension: Toy Story 4

by

Toy Story 4
Betyg 3
Svensk biopremiär 30 augusti 2019
Tillåten från 7 år och visas i 3D och 2D i en svensk dubbad version samt i engelsk originalversion
Svenska röster Jan Mybrand, Fredrik Dolk, Robert Gustafsson, Anette Belander, Anna Björk, Kodjo Akolor, Adam Alsing, Anna Book m.fl.

Den första filmen i serien Toy Story var charmig, rolig och kom med något nytt. Hur många gånger går det att mjölka ur samma ko? Förmodligen flera gånger till, eftersom de som såg Toy Story 1 som barn nu kan vara föräldrar och vilja gå på nummer 4 med sina barn.

Visst, Toy Story 4, har bra kvalitet, snygga datoranimeringar av dockfigurerna, en varm gullig historia om att vara lojal och att lyssna på sitt hjärta. Men samma nivå som den första kommer inte fyran upp till. Fast det räcker väl bra som det är, kan jag tänka mig att många tycker. Den som går på Toy Story 4 vet rätt tryggt vad som väntar. Det är i stort sett samma historia som i de tidigare, med viss variation men ändå.

Samma leksaker är fortfarande med. Lite osannolikt, förstås. Skulle leksaker som Woody, cowboyfiguren, hålla för ytterligare ett barns lek – och dessutom: vilket barn leker med dessa figurer idag när det finns Pokemon och Star wars och Spindelmannen. Men det köper vi för berättelsens skull.

Woody har det lite jobbigt eftersom hans barn, Andy, blivit stor och flyttat för att studera. Den lilla flickan Bonnie har tagit över Woody och hela gänget. Woody är inte Bonnies viktigaste leksak, vissa dagar tar hon inte ens ut honom ur garderoben. Ett hårt öde. En dag gör Bonnie en hemmagjord leksak av en plastgaffel och denna, som för namnet Gaffe, blir hennes allra käraste leksak.

Det blir en hel problem med Gaffe. Först och främst vill Gaffe inte ens vara en leksak så han försöker fly. Woody försöker hålla kvar honom, av lojalitet med Bonnie, för att hon ska vara lycklig. I den vevan åker Bonnie på en liten semester med sina föräldrar i en husbil och har med sig sina leksaker. På en campingplats hamnar Woody och Gaffe i en antikvitetsaffär där det finns några riktigt läskiga dockor. Denna delen av filmen är kanske lite skrämmande för de minsta, de vuxna kommer säkert att ha rätt kul åt dessa scener. De läskiga dockorna påminner om en berömd docka i en skräckfilm.

Toy Story 4 är en hygglig familjefilm, ett efterlängtat återseende av karaktärer för den som sett tidigare filmer i serien. Den når inte upp till riktigt samma nivå som den första. Men den är välgjord, rolig och varm och fungerar som en familjefilm.

Filmrecension: Apollo 11

by

Apollo 11
Betyg 3
Svensk biopremiär 23 augusti 2019

Neil Armstrongs citat måste vara ett av världens mest spridda: “One small step for man, but, one giant leap for mankind.”

Armstrong var världens första människa på månen. I år är det 50 år sedan den första månlandningen. Jag var en skolbarn på den tiden och minns hur mina föräldrar och alla grannar följde det i tv, som om jag minns rätt direktsändes över hela världen i både radio och tv. Det är en filmupplevelse att se denna dokumentär.

Att framställa filmen har tagit 50 år. Regissören Todd Douglas Miller (som gjorde filmen Dinosaur 13) fick tillgång till en nyupptäckt trave av 65 mm film, och mer än 11.000 timmar okatalogiserade ljudinspelningar.

Vi får följa NASA: s mest berömda uppdrag – från astronauternas perspektiv, teamet i Mission Control och de miljontals åskådarna på marken. Människor kom från hela världen för att vara med och själva bevittna när rymdraketen for iväg.

Jag tycker att det kan vara svårt att förstå att människor faktiskt klarat av att konstruera en sådan raket och lyckas planera dessa bana och att det gick att kommunicera med astronauterna under färden och till och med när de gick på månen. Detta skedde flera decennier innan Internet slog igenom. Det är fascinerande.

Vad jag saknar är något form av diskussion eller tanke kring betydelsen av månlandningen och kostnaderna. Det fanns då och har alltid funnits kritik av hur dyra dessa projekt är. Hur är vi människor beskaffade när vi kan lägga sådana enorma resurser på att landa på månen när vi inte klarat lösa svälten som fortfarande barn dör av i fattigare länder? Jag förstår att regissören kan ha tänkt att det blir för spretigt att ta med sådana aspekter också. Men det som gör en del dokumentärer till mästerverk är att det filmen skildrar samtidigt handlar om något mer, om våra liv, om samhällets utveckling. Denna dokumentär är mycket fascinerande och vi får en stor inblick i hur månprojektet Apollo 11 förlöpte. Absolut. Men det sätts inte in i någon samband av något slag, det är filmens sämre sida.

Det finns teorier om att månlandningen inte skett på riktigt. Det är svårt att ta sådana konspirationsteorier på allvar efter att ha sett vilket enormt stort … hur många människor som var involverade och var med och skötte datorerna under månfärden. Att få så många människor att tiga om att det är en bluff, det är inte möjligt.

Apollo 11 har svensk biopremiär 23 augusti men den förhandsvisades på 50-årsdagen 20 juli för över 1.200 besökare. Jag tror det är en film som kommer att dra en stor publik.

Filmrecension: And Then We Danced – vacker, stark, berörande

by

And Then We Danced
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 september 2019
Regi Levan Akin

En av de vackraste filmer jag sätt på länge i temat “växa-upp”. Inte bara vacker utan mycket berörande och stark. En sån där film man sitter i biosalongen och märker inte biofåtöljerna, man bara är där med inne i filmen.

Filmen handlar om några unga män i det georgiska nationalkompaniet. I centrum står Merab som har en rätt trasslig tillvaro hemma med en aggressiv far och en bror som också är med i danstruppen. Men brodern är inte lika seriöst engagerad.

Merab dansar med sin partner Mary och drömmer om en plats i huvudkompaniet. Hans far som varit dansare vill helst att Merab inte dansar. Fadern ser inte dans som något som ger en bra framtid.

Merabs tillvaro vänds upp och ner när en ung dansare, Irakli, dyker upp. Irakli är också mycket skicklig dansare och tränar målmedvetet. De två blir rivaler om att få en plats i huvudkompaniet. Men inte bara rivaler. De blir förälskade i varandra vilket inte är helt lätt i det georgiska samhället. Där är homosexualitet inte fullt accepterat och deras kärlek måste hållas hemlig.

Vilken väl ska Merab välja i livet? Ska han följa sitt hjärta, trots att det kräver att han bryter med den konservativa miljö han befinner sig i? Han riskerar att förlora allt han har kämpat för.

Filmen är inte förutsägbar och karaktärerna känns mycket äkta. Den ger en fascinerande inblick i en värld och ett samhälle som skiljer från våra vardagsliv. Dessutom oerhört snyggt fotad med de dansande ungdomarna.

Lite fakta om regissören:
Regissören Levan Akin är född i Sverige med rötter i Georgien.
And Then We Danced premiärvisades vid Cannes filmfestival i sektionen Quinzaine des Réalisateurs.
Levan Akin har tidigare bland annat regisserat “Katinkas kalas”, “Cirkeln” avsnitt av TV-serier som Livet i Fagervik (2009), Anno 1790 (2011) och Äkta människor (2012) på SVT.