Rosemari Södergren

The Painter and the Thief
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 augusti 2020
Regissör Benjamin Ree
Medverkande: Karl-Bertil Nordland, Barbora Kysilkova

När verkligheten överträffar dikten. Filmen är en dokumentär, en sann berättelse om en konstnär som söker upp den yrkeskriminella man som deltagit i stölden av hennes två mest värdefulla målningar – och mellan dessa två växer det fram en djup vänskap.

Barbora Kysilkova är en tjeckisk konstnär som flyttat till Oslo till sin pojkvän Öysten som är norrman. Hon har en utställning och natten efteråt blir två av hennes målningar stulna. Hennes två mest värdefulla målningar. Eftersom galleriet med utställningen hade övervakningskameror kunde de två tjuvarna som stal var sin mål identifieras.

De två tjuvarna ställs inför rätta och under rättegången känner Barbora Kysilkova en konstig dragning till den ena av tjuvarna, Karl-Bertil Nordland, som juridiska bedömare menar är den som är huvudman vid stölden. Kysilkova tar kontakt med Nordland. De träffar över en fika och det växer fram mer och mer kontakt och hon målar ett porträtt av honom.

Porträttet blir en stark upplevelse för Nordland när han få se det. Bilden strålar ut mycket mer än den kriminella drogmissbrukare som han är van vid att alla ser honom som. Scenen då han brister i gråt vid porträttet berättar så mycket om oss människor och om deras relation. Kysilkova ser honom inte som ett misslyckad narkoman utan hon ser hans värde som människa, hon ser hans potential.

Det är också väldigt lustigt för i filmen blir det klart att Karl-Bertil har stor förmåga att se och förstå konst och han är en duktig skribent. Han blev troligen trasig då hans föräldrar skilde sig när han var åtta år. Hans mamma lämnade honom och hans pappa. Mamman tog med sig hans två yngre syskon och tog ingen kontakt med honom under uppväxten. Pappan var arbetsnarkoman, skulle man kunna säga, och jobbade mest hela tiden och Karl-Bertil var mycket ensam.

Vad som gör att människor blir trasiga och fastnar i missbruk och kriminalitet finns nog lika många skäl till som människor. Karl-Bertil berättar att när han var i 18-åldern var han med i ett stort gäng tonåringar. Endast två eller tre av dem var fortfarande kvar i livet, övriga hade antingen dött i överdos, självmord eller mord.

Hur kan dokumentärfilmaren komma dem så nära och få dem att öppna sig så inför kameran och därigenom hela världen? Jag är inte så intresserad av dokumentärer. De ska vara riktigt bra för att jag ska fastna för dem. Jag kan också reagera på om det känns som att filmaren utnyttjar människor. Hur blir det för människor att leva med att mycket av deras innersta visas upp för världen? När det gäller The Painter and the Thief känner jag att filmaren behandlar Barbora Kysilkova och Karl-Bertil Nordland med respekt trots att vi får nå långt in i deras tankar och känslor.

En av filmens stora behållningar är hur ögonen för betraktaren öppnas och den som ser filmen förstår att bakom en yrkeskriminell missbrukare finns en människa med möjligheter att bli något annat än kriminell. Karl-Bertil Nordland är en människa med intelligens och potential. Droger förändrar människor och förstör det fina i människor men det finns en möjlighet att komma ur det även om det inte är en lätt väg.

Filmbolaget skriver om filmen:
Denna intima skildring visar hur två människor på det mest osannolika sätt skapar ett band som kommer att hålla för livet. The Painter and the Thief ger en glimt av en värld som blir möjlig om medmänsklighet och förlåtelse får råda.

Det skriver jag under på. Jag har hört surr om nominering till Oscarspriset. Högst möjligt.

Peninsula
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 augusti 2020

En zombiefilm om världens undergång i samband med ett virus kanske är vad biopubliken vill ha i dessa tider när världens befolkning plågas av covid 19-pandemin. Peninsula är en koreansk zombie-skräckfilm som bygger på en tidigare succéfilm, “Train to Busan”, också den en zombiefilm.

“Train to Busan” har intressant och fungerade ganska väl framför allt för att den utspelade sig i stort sett på ett tåg som var på väg. Nu utspelar sig handlingen fyra år senare på Sydkorea, ett samhälle där det mesta förstörts. Samhället ligger i ruiner och blodtörstiga grupper far fram. En grupp överlevande flyktingar har tagit sig till Hongkong där de inte är särskilt välkomna och de får inte ens status som flyktingar. De går med på att i stort sett omöjligt uppdrag: att ta sig tillbaka till Sydkorea som ligger i ruiner för att söka upp gömda pengar.

Vad handlar denna uppföljare om egentligen, mer än att få in pengar på en uppföljare? Filmen ställer egentligen fler frågor än den svarar på, den förbereder tydligt för en uppföljare. Visst, det är action och emellanåt underhållande och koreanskt, vilket ofta är intressant men ofta är den också seg.

Lolas väg till havet
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 augusto 2020

En film som talar till känslor och får oss att känna med både Lola och hens pappa. Lola är en 18 år transperson som bor i fosterhem då hennes pappa slängde ut henne två år tidigare. Hon föddes som pojke och heter då Lionel. När Lionel börjar klä sig som kvinna och uppföra sig som kvinna och byter namn till Lola blir hen utslängd av pappan.

Det kan låta okänsligt av pappan att slänga ut Lionel/Lola. Men filmen låter oss sakta närma oss pappans synvinkel också och vi får en inblick i hur svårt det varit för honom också sonen under sin uppväxt flera gånger skadade sig själv. Det är framför allt dessa två skådespelare, sonen/dottern och fadern som gör filmens styrka. De är så bra i sina roller och Lola skildras äkta, som en jobbig tonåring kan vara som pendlar mellan olika känslor och fadern är inte alltigenom fördomsfull. Pappan verkar ärlig och berättar hur han tänker och känner och jag tycker det inte alls är svårt att förstå hans funderingar. Att en 18-åring genomgår en operation för att byta kön kan kännas som lite tidigt. Varför inte vänta några år? Samtidigt menar Lola att hen mår så dåligt i sin kropp som man.

Filmens handling börjar med att Lola beger sig till kyrkan för begravningen av hennes mamma, som hon hade en varm och tät relation med. Men begravningen hade flyttats utan att Lola fått reda på det. “Jag trodde ändå inte du tänkte komma” ursäktar pappan det med.

Mammans önskan var att hennes aska skulle spridas i havet, vid Nordsjön. Pappan är nu på väg dit för att fullfölja hennes önskan då Lola stjäl urnan med askan. Lola vill ha mammans aska nära sig.

Efter några kontroverser och sammandrabbningar beger sig ändå pappan och Lola tillsammans till havet för att ge mamman en sista viloplats. Under denna färd händer flera oväntade, överraskande händelser.

När filmen börjat anade jag slutet men vägen dit blev ändå av och till oväntad. Filmen är dessutom mycket skickligt filmad och ihopklippta med musik som tillför aspekter på handlingen.

Jag tycker mycket om filmen för karaktärerna känns äkta och trovärdiga. Huvudskådespelerskan Mya Bollaer är Belgiens första transperson att vinna pris för mest lovande kvinnliga skådespelerska vid de nationella filmtävlingen Magritte i Belgien. Mya Bollaer spelar Lola som är som en tonårig rebell som pendlar mellan att vara arg och protestera och vara mjuk och kärleksfull. Pappan är lätt att tro på också, han har svårt att förstå varför hans son vill vara kvinna och han berättar öppet om sina frågor.

Att filmen inte får ännu högre betyg av mig beror på att den tappade fart på något sätt mot slutet. Det känns som att vägen var filmen medan ett slut måste sys ihop till slut. Jag tycker om att den inte hade överdrivet lyckligt slut utan ett slut som går att tro på. Men det var lite rumphugget mot slutet och lite väl storvulna känslor. Men filmen är i hög grad sevärd och öppnar för tankar, frågor och samtal kring att vara transperson och anhörig.

Livets bästa år
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 augusti 2020
Regi Claude Lelouch

En poetisk, vacker skildring av livets gång. Jean-Louis sitter i rullstol på ett äldreboende i Frankrike och han har någon form av demens som gör att han inte minns, speciellt glömmer han allt i närtid. För femtio år sedan var han racerförare och vann många tävlingar. 1966 hade Jean-Louis Trintignant den manliga huvudrollen i filmen “En man och en kvinna” som regisserades av Claude Lelouch.

“En man och en kvinna” blev en succé och belönades med både Guldpalm och Oscars. Filmen är idag ett ikoniskt verk från den nya vågen i Frankrike. Femtio år senare återvänder regissören till denna film och kärleksberättelse och låter de två älskande, Anouk Aimee och Jean-Louis Trintignant, träffas igen.

De var passionerat förälskade i varandra och ingen av dem har glömt den andra även om de inte höll ihop så länge och båda gick vidare till andra relationer.

Filmen är otroligt vacker och att vi får se hur en gammal man i rullstol på ett äldreboende som är delvis senildement ändå kan vara både stilig och roligt, ha humor och värme. Vi får känna och se hans drömmar.

Vad är tiden och vad är kärlek? På ytan är det inte mycket handling utan det rör på sig i människornas inre och detta lyckas regissören fånga så fint.

För den som älskade filmen”En man och en kvinna” är nog denna film ett måste. Vi får flera återblickar till “En man och en kvinna”. Jag tänker att kanske hade jag gett denna film ännu högre betyg om den inte hade haft så pass många scener från den gamla filmen. Det blev lite för mycket betoning på kärlek som passion mellan en man och en kvinna. För mig är kärlek så mycket annat än bara den mellan två personer.

En av filmen stora styrkor är hur den skildrar hur vacker kärlek mellan människor som är över 75 år kan vara. I Sverige som är ett av världens mest åldersdiskriminerande länder där ungdom hyllas före allt annat är det ett viktigt budskap att visa på värdet av människor som är äldre.

Filmens styrka är också dess svaghet: den har inte mycket handling utan det som händer är att känslor och intryck förmedlas i ord, bild, ljud och musik. Filmen är mer ett filmat stycke poesi om de existentiella frågorna och om livets gång.

The King of Staten Island
Betyg 3
Svensk biopremiär 24 juli 2020
Regi Judd Apatow
Manus Judd Apatow, Pete Davidson och Dave Sirus
I rollerna Marisa Tomei, Pete Davidson, Adriana DeMeo, Bel Powley, Steve Buscemi, Bill Burr, Pamela Adlon, Maude Apatow, Domenick Lombardozzi m fl.

Ett starkt drama om att växa upp med en stor sorg och att vara speciell, att vara en ung man med en bokstavskombination som det brukar benämnas i dagens värld då man sticker ut från mängden och inte följer dagens riktlinjer för att staka ut sin karriär redan som ung.

Huvudpersonen, Scott, är i filmen 22 år och har som sjuåring förlorat sin pappa, som var brandman. Scott stod nära sin pappa och har inte kunnat hantera sin sorg. Han har inte lyckats klara skolan och kan inte studera vidare på college medan hans lillasyster nu är på väg att studera på college. Scott bor kvar hos sin mamma som är rejält utmattad. Scott driver mest runt med några kompisar Oscar, Igor och Richie och röker hasch. Hans dröm är att bli tatuerare och starta en kombinerad restaurang och tatuerings-studio. Restaurangens gäster ska kunna äta mat och samtidigt se på när andra gäster blir tatuerade. Ingen mer än Scott tror på hans idé och han lyckas inte ens bli accepterad som lärling hos en tatuerare.

Förutom att han verkar vara helt utan förmåga att genomföra något han vill och mest driver omkring är han självmordsbenägen och verkar också försöka låsa människor kring sig med sina hot om självmord. När han av filmbolaget beskrivs som att han inte hanterat sin sorg skulle jag vilja att det handlar om mycket mer än så. Jag känner så många som drabbats av stora tragedier och bär stora sorger med sig i livet. Att bli så utflippad som Scott är handlar om mer än att hantera en sorg och förlust.

Mitt i röran då lillasyster flyttat lång bort till college träffar hans mamma börjar träffa en högljudd brandman, Ray. Scott och Ray fungerar inte alls ihop och det blir konflikt på flera sätt.

Rollen som Scott spelas av Pete Davidson, skådespelare och komiker född 1993 som framför allt är bekant från Saturday Night Live. Han är uppväxt på Staten Island, New York, där filmen utspelas och hans pappa Scott Matthew Davidson var brandman som dog under attackerna på World Trade Center 9 september. Då Pete Davidson är en av de tre manusförfattarna finns det förmodligen en del egen-upplevt med i filmens handling.

Regissören Judd Apatow har flera gången under sin karriär lyft lovande komiker-talanger till framgång genom roller i succé-komedier på bio, bland andra Steve Carell, Seth Rogen, Jonah Hill, Jason Segel, Kristen Wiig, Amy Schumer och Kumail Nanjiani. Nu förväntas han göra att Pete Davidson slår igenom rejält internationella med The King of Staten Island som av filmbolaget beskrivs som en komedi med kärlek, sorg och skratt på Staten Island.

Jag tycker det är synd att filmen delvis ska vara en komedi. Filmen är omkring två timmar och en kvart lång, en dryg halvtimme längre än normallängd – och av och till fungerar det bra med det längre formatet. På det sättet hinner skildringar av några av karaktärerna fördjupas, vilket är ett plus. Tyvärr dras filmen ner av de scener som ska vara mer komiska. Ett drama om sorg och hur en familj kan ta leva med stor sorg är värd att tas mer på allvar. Med mer betoning på dramat hade filmen fått högre betyg. Även om betyg 3 är i högsta grad godkänt. Filmen var lite trög att ta sig in i, för mig är det svårt att känna engagemang för weedrökande utflippade unga men efter cirka 40 minuter grep handlingen tag i i mig och jag ville följa utvecklingen. Ett plus också att se Steve Buscemi i en biroll där han skildrar en för honom relativt ovanlig karaktär.