La belle année – Det vackra året
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 april 2026
Regi i: Angelica Ruffier
Em hyllad dokumentär om sorg och en resa genom barndomens minnen som tränger sig på då man rensar ett dödsbo efter en avliden förälder. En film som jag gärna skulle vilja hylla också men som jag fick tvinga mig att se klart då jag upplevde dem som för seg, för diffus, för upprepande och för många scener som känns för privata. Den tuffar iväg åt olika håll och går också över gränsen mellan personligt och privat.
Filmens plus är att den i vissa delar har mycket fina, vackra bilder som i kombination med orden som förmedlas blir poesi. Men det är för lite av detta och det räcker för att bli engagerande och njutbart.
I dokumentären får vi följa regissören, Angelica, och hennes bror som tillsammans rensar huset efter deras pappa som gått bort. barndomshemmet i Avignon i södra Frankrike – De två syskonen drog tidigt från pappan då han var sträng och elak, ja despotisk. De följa med sin mamma till Luleå som tonåringar. Sorg har många ansikten. Det finns en sorg som kan vara stark då man förlorat någon som man aldrig lyckades lösa konflikter med. En sorg över att någon var elak och aldrig bad om förlåtelse. Jag tänker att den sortens sorg måste ha varit tydlig inom Angelica och hennes bror då deras pappa dog. Men jag tycker inte att det berörs på något berörande sätt, till exempel.
Filmen borde kunna beröra eller tala till många av oss. Vi är många som förlorat något eller några som vi tagit hand om dödsboet efter och vi har upplevt alla dessa många känslor som kommer då vi rensar gamla saker som väcker upp många minnen och gamla förhoppningar som aldrig blir infriade blir tydliga inom oss.
En del av filmen spretar iväg åt en ungdomsförälskelse Angelica upplevde. När hon hittar sin gamla dagbok från gymnasietiden läser sina hemliga tankar och känslor om den kärlek hon kände för historieläraren Sylvie, Mademoiselle S. Denna del är mycket poetiskt filmad. Det är vacker och sensuell poesi, presenterad med film och ord.
För mig saknar filmen ett fokus. Att förlora någon förälder eller någon man känt länge påverkar oss. Att rensa saker efter en avliden väcker många, många känslor och tankar. Jag upplever att den delen av berättelsen slarvas över. Det finns så mycket värt att fundera kring och ta upp kring sorg och alla dessa minnen. Det är en svår konst att göra det så det personliga väcker tittarens eller läsarens egna tankar och känslor kring sina upplevelser. Jag känner inte riktigt att denna dokumentär lyckas med det. Tyvärr. Jag vill så gärna tycka om en film som hyllats av så många.
