Rosemari Södergren

The Swedish Way
Betyg 5
Streaming-premiär den 22 januari 2021 via Draken-film
Regi Maj Wechselmann

Förmodligen inte bara årets viktigaste film utan ett historiskt  viktigt dokument över den katastrofala svenska strategin under covid-19-pandemin. Historiens dom lär bli hård över de som hade makten och lät så många fler svenska invånare dö i förhållande till folkmängden än våra nordiska grannländers strategi gjorde. Det går inte att bortförklara sanningen att de som bestämde i Sverige stod bakom flera slarviga beslut och lät smittan sprida sig. Kanske för att de först hade folkimmunitet som strategi (inspirerad av tidigare stadsepidemiologen Johan Giesecke) eller så handlade de i rent oförstånd eller med oförmågan att tro att det var allvar från början?

Den svenska strategin under covid-19-pandemin sticker ut. På flera sätt. Att Sverige har dödstal som är många gånger högre i förhållande till sin folkmängd än våra nordiska grannländer borde fått de svenska makthavarna att reagera. Maj Wechselmann The Swedish Way granskning av den svenska strategin är skrämmande träffsäker.

En bildfrekvens  som är talande än när fyra kvinnliga statsministrar från de nordiska länderna talar om sitt lands strategi med ord som “Vi vill ta det säkra före det osäkra”, “Vi vill inte riskera några liv” – så kommer vi till den svenska representanten och där är det inte ens statsministern utan Folkhälsomyndighetens chef Johan Carlson som på med gammelmans knaggliga röst uttalar sig om att den svenska strategin är klokare än alla andra. Han ger ett stapplande intryck av en oerhört rörig person som inte ger uttryck för någon omsorg om de människor som drabbas av pandemin. Detta säger så mycket. I Sverige tog den svenska politiska ledningen med statsminister Löfven ett stort steg tillbaka under pandemins första åtta månader och lät myndigheterna med Folkhälsomyndigheten i ledningen vara ansiktet utåt och som det det verkar, fick bestämma.

Att ett lands strategi bestäms av tjänstemän som vi inte kan rösta bort i val är skrämmande exempel på hur lite demokrati Sverige har när det är kris. Och ett exempel på myndigheters makt i Sverige.

Wchselmanns dokumentär är en svidande redogörelse för det svenska misslyckandet och ett avslöjande av så många lögner som makten basunerat ut:
Folkhälsomyndigheten upprepar om och om igen att barn inte blir sjuka. I dokumentären möter vi barn som blev svårt sjuka.
Dokumentären visar också att smittan fanns i Sverige redan före de berömda skidresorna till Alperna. Den pekar också på hur andra länder satte hemkommande smittoförande skidresenärer i karantän medan svenska myndigheter endast uppmanade dem att stanna hemma vid symptom. Hur många taxichaufförer blev sjuka på grund av myndigheternas slappa hantering?
Dokumentären visar också hur svårt sjuka i lång tid efteråt många drabbade blir.
Riktigt hemskt är det att skyddsutrustning bränts upp i Sverige mitt under pandemin med myndigheternas goda minne och att ett fältsjukhus byggdes i Älvsjö men aldrig användes.

Denna dokumentär är ett viktigt tidsdokument, ett historiskt dokument, för att visa kommande generationer hur svenska makthavare av någon outgrundlig anledning inte kunde samarbeta med globala experter och inte ens respekterade kunskapen från internationella framstående vetenskapsmän och forskare.

Under 1700-talet när Stockholm drabbades av pesten dog 22.000 av Stockholms dåvarande 55.000 invånare. Makthavarna som inte skyddade befolkningen tog sig själva långt från Stockholm samtidigt som den svenske kungen Karl den tolfte var i Turkiet och smidde planer på att med sina soldater bygga ett imperium. Och soldaterna löd honom blint. De hyllade honom utan att ifrågasätta något. Att människor i stora härskaror kan springa efter en ledare utan att tänka själva, det finns sorgligt många exempel på det genom historien. Wechselmann visar att samma fenomen verkar finnas kvar i Sverige, i vår tid.

Se upp för Jönssonligan
Betyg 3
Premiär på C More och TV4 Juldagen 25 december 2020
Regi Tomas Alfredson
I rollerna Henrik Dorsin, Anders Johansson, Hedda Stiernstedt, David Sundin, Reine Brynolfsson, Lena Olin, MyAnna Buring, Henric Holmberg, Pekka Strang

En lång rad av duktiga svenska skådespelare och i regi av en av våra stora svenska filmregissörer, Tomas Alfredson, är det väl ganska självklart att det blir en bra produktion. Har Tomas Alfredson någonsin gjort en dålig film? Henrik Dorsin är oerhört skicklig och helt rätt person att bära rollen som Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson efter Gösta Ekman.

Filmen är rolig och som den ska vara: smått absurd och driver med det mesta. Den gör allt på skoj, det finns inget allvar i botten, som jag ser det. Det tror jag många menar är bra. Underhållning bara för underhållningens skull, för att få skratta och tänka på något annat än verkligen en timme eller två. För mig är det ändå lite svårt att höja en film till skyarna som trots allt har en rätt konstig sensmoral. Jönssonligan är kriminella även om de inte lyckas särskilt bra och för att vi ska acceptera dem och ha dem som våra hjältar måste de som blir bestulna framstå som oerhört giriga och maktgalna och usla.

Filmens sätt att berätta på är att överdriva, att karaktärerna är skrattretande, att Sickans plan är omständligt komisk och att allt är skruvat. Till syvende och sist handlar vars och ens bedömning och behållning av filmen vilken form av humor man har. Jag hade ganska roligt men filmens komik är inte klockren för mig. Det kändes inte som bortslängd tid, det var underhållande och Dorsin är alltid rolig att se i vilken roll som helst. Betyg 3 är godkänt för en film, det är en hygglig bra film. Jag har lagt märke att flera av de etablerade filmkritikerna gett den ännu högre. Att filmen inte får högre betyg av mig beror på att dess komik inte talar helt till mig. Jag har lite svårt för film där karaktärerna görs alltför löjliga och jag har svårt för att göra kriminella till hjältar även om de är misslyckade sådana. För ganska misslyckades karaktärer är det ändå. Plus att jag fick illamående när i en scen familjen blir bjuden på pasta med kattmat. Hedda Stiernstedt spelar fru till Dynamit-Harry och de två har en stor hög med fosterbarn och hela Jönssonligan bort tillsammans i ett slags kollektiv en nedlagd fabrik på Stora Essingen och de är rejält fattiga. Egentligen vill ligan sluta med brott men då Sickan precis kommit ut från fängelset med en “genial plan” kan de inte stå fast vid sitt beslut utan hänger på.

Jodå, den är kul. Jag skrattade emellanåt. Den är rätt absurd och Sickan har planer som med vissa andra skurkars inblandning, äventyrar statsskicket i Finland. Det finns giriga ljusskygga affärsmän som vill förvandla Finlands republik till monarki. Så till syvende och sist hänger betyget på filmen på vilken humor man har.