Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Bokrecension: De bokstavstrogna – Ett reportage om radikal islam – välskriven, intressant och ger mycket kunskap

by

De bokstavstrogna – Ett reportage om radikal islam
Författare Tina Thunander
Utgivningsdatum 2019-09-19
Förlag Lind & Co
ISBN 9789177797067

Vad händer i världen? Hur stark är det demokratiska samhället? I svenska traditionella medier varnas ofta för högerextremismen, men det finns en annan fara mot vårt öppna samhälle och de ideal om jämställdhet mellan könen och allas lika värde som är centrala i vårt system: religiösa fundamentalister och inte minst de islamistiska. Journalisten och författaren Tina Thunander är oerhört kunnig om islamism. Reportageboken “De bokstavstrogna” skildrar den utveckling som sker i framför allt Turkiet och Egypten nu, i vår tid. Två länder som tidigare haft förhållandevis jämställt mellan kvinnor och män. Men nu backar kvinnors rättigheter där. Allt fler kvinnor klär sig i olika former av döljande kläder och skillnaderna mellan mäns och kvinnors rättigheter ökar. I många delar av dessa två länder får kvinnor inte längre gå ut på stan utan att ha en man som eskorterar dem.

Tina Thunander är noga med att påpeka att alla som är djupt religiösa på det salafistiska sättet inte hyllar våld. Islamiska staten är besegrad och drömmarna om ett kalifat har grusats. Ett kalifat som byggde på diktatur och rasism och våld och om möjligt ännu mer skrämmande än nazismen. Senaste tidens nyheter har rapporterat att tusentals IS-anhängare har lyckats fly i det tumult som uppstått i Mellanöstern i samband med att den amerikanske presidenten Trump kallade tillbaka amerikanska styrkor från områden där.

Anhängarna bekänner sig till salafismen, den snabbast växande strömningen inom islam. De är ortodoxa och fanatiska, men många strävar inte efter heligt krig utan efter djupare kontakt med sin gud, betonar Tina Thunander. Men för alla oss som tror att kvinnor har samma värde som män och bör ha samma rättigheter och skyldigheter är också de fredliga salafisterna ett hot. De vill bygga ett samhälle, en värld, på tankar som inte bygger på allas lika värde. Kvinnor jämställs inte med män. Jag blir väldigt rädd när jag läser denna reportagebok av Tina Thunander.

Bokförlaget skriver om boken:
Saudiarabien är rörelsens vagga, ett samhälle som styrts av religiösa normer men där västerländska levnadsvanor vinner mark. Vad händer om kursen ändras? I Egypten och Turkiet hårdnar motsättningarna mellan sekulära och religiösa krafter. Vilka följder kan det få?
Tina Thunander träffar människor i Saudiarabien, Egypten och Turkiet som berättar om religionens roll i deras liv och vändpunkterna efter den arabiska våren. Hon skildrar också de svenska salafisterna. Är rörelsen på frammarsch även här?

Tina Thunander är noga med att påpeka att alla salafister inte vill förändra samhället med våld. En salafist säger i boken att han är irriterad, ja till och med mycket arg, på de salafister som förespråkar våld. För mig räcker det inte, jag är ändå oroad för den utveckling som sker. Det finns friskolor i Sverige idag där alla flickor måste vara täckte och de inte får sitta tillsammans med pojkar på bussen på skolutflykter. Simhallar har börjar ha uppdelade tider, där män och kvinnor inte kan gå till simhallen samtidigt. Nu tror jag det är långt kvar till att dessa tankar om göra skillnad mellan pojkar och flickor kommer att ta över i Sverige. Men att denna fundamentalistiska muslimska tro är på frammarsch i en del länder i Mellanöstern är tydligt. Och det är också skrämmande. Vår västerländska form av demokrati har inte skapat ett idealsamhälle, det finns många problem. Men vi har ändå mer jämställdhet och lika värde än i andra samhällssystem.

Boken är mycket välskriven, intressant och ger mycket kunskap och sätter onekligen igång tankar.a

Fakta om Tina Thunander:
Tina Thunander är journalist vid Sveriges Television i Malmö. Hon har tidigare skrivit en rad böcker, bland dem Doktor Nasser har ingen bil (2014) och Resa i Sharialand (2010). Båda nominerades till Augustpriset.

Filmrecension: The Lighthouse

by

The Lighthouse
Betyg 2
Svensk biopremiär 22 november 2019
Visas på Stockholm International Film Festival
Regi Robert Eggers
I rollerna: Willem Dafoe, Robert Pattinson, Valeriia Karaman

Fotomässigt är filmen fantastisk. Den är filmad helt i svartvitt och har inträngande bilder och enastående duktiga skådespelare i de två huvudrollerna: Willem Dafoe och Robert Pattinson. För mig räcker det inte att något rent konstnärligt är fascinerande, en film måste ha en handling som på något tilltalar mig, engagerar mig.

Filmen utspelar sig på en vindpinad ö i New England under 1890-talet. Willem Dafoe och Robert Pattinson spelar två fyrvaktare på en isolerad ö. Willem Dafoe spelar den äldre fyrvaktaren som anser sig vara chef och ger order åt den yngre, Robert Pattinson. Det finns intressanta delar i deras relation och i dialoger, både vad som sägs och inte sägs. Obönhörligt byggs en skräckstämning upp. Jag inser att förr eller senare kommer det att explodera. Frågan är: vem kommer att bli döda vem?

Men dramat är för långsamt av och till och jag har svårt att engagera mig för spelet mellan två isolerade män där allt blir värre och värre, mer och mer katastrofalt. Stormen blir till orkan, maten räcker inte till och alkoholen tar slut så de börjar dricka olja för att få berusning nog för att stå ut.

Regissören Robert Eggers har tidigare skapat skräckfilmen The Witch. Om du gillar den kommer du förmodligen att gilla The Lighthouse också. Men för mig som vill att en film ska säga mig något om
livet känns filmen ganska intetsägande. Det finns vissa delar i filmen som jag kan se som intressanta, som spelet mellan den som är chef och den som måste lyda order. Men det räcker inte för att hålla upp mitt intresse filmen igenom.

Filmrecension: De ovanliga – en varm film, en ärlig film, en berörande film, en vacker film

by

The Specials
Betyg 5
Svensk biopremiär i början av 2020
Visas på Stockholm International Film Festival 2019
Regi och manus Olivier Nakache och Éric Toledano
I rollerna Vincent Cassel, Reda Kateb, Hélène Vincent, alban Ivanon, Fredrik Pierrot, Suliane Brahim

Det går inte att värja sig. Den här filmen drar in mig i handlingen, det känns som att jag är med där och det känns som att jag möter människorna i filmen på riktigt. Och jag tänker på filmen länge efteråt. Jag liksom studsar hem, både fylld av hopp om mänskligheten och, som den legendariske dramatikern Brecht ville, fylld av energi och lust att påverka och förändra världen och samhället.

Filmen har allt: bra skådespelare, ett starkt drama, trovärdiga karaktärer, samhällskritik men också hopp och mycket kärlek. En varm film, en ärlig film, en berörande film, en vacker film och dessutom med något viktigt att berätta, med människor som inte visas i film så ofta, människor som inte så många bryr sig om.

Filmen bygger på verkliga händelser och personer, Bruno och Malik. Bruno tar hand om unga människor med autism och Malik stöder ungdomar från trasslig bakgrund, hjälper dem att komma in i samhället. Båda dessa grupper är människor som samhället helst skuffar undan, i synnerhet de unga med svåra autism och andra funktionshinder. Det är människor som oftast blir inlåsta på anstalter och pumpas till zombier av lugnande medicin. Bruno och Malik samarbetar. Maliks ungdomar får hjälpa till att ta hand om de svårt autistiska unga.

Myndigheterna är kritiska till deras modell eftersom de unga som jobbar med de autistiska unga inte har certifierad utbildning inom vård. Men å andra sidan vill den vanliga vården inte ta hand om dessa gravt funktionshindrade unga.

Berättelsen känns äkta och vi får se både svårigheter och glädjeämnen. Det är svårt att göra film om människor som sticker ut från normen, det kan bli lyteskomik. Men regissören hanterar detta perfekt. Det blir tvärtom så att jag känner med dessa unga och jag blir glad över att se med vilken naturlighet Malik och Bruno möter de unga. Flera av de unga i filmen har diagnoser i verkliga livet och kämpar mot svårigheter som att åka kommunalt.

De två regissörerna och manusskribenterna Olivier Nakache och Éric Toledano slog igenom med filmen En oväntad vänskap, som blev en stor internationell framgång. I Sverige sågs den av en halv miljon biobesökare. Med The Specials vann Olivier Nakache och Éric Toledano publikens pris vid filmfestivalen i San Sebastián.

Bokrecension: Mr Potter av Jamaica Kincaid – starkt och sorgligt

by

Mr Potter
Författare: Jamaica Kincaid
Utgivningsdatum 2019-09-12
Förlag Bokförlaget Tranan
Översättare Niclas Nilsson
Originaltitel Mr. Potter
Medarbetare Liljemärker, Håkan (form)
ISBN 9789188253736

Denna roman berör mig på flera sätt. Den gör mig framför allt väldigt sorgsen. Jamaica Kincaid som skriver om sin pappa, Roderick Nathaniel Potter, skriver med en stort bagage av sorg.

Jamaica Kincaid nämns ofta i spekulationerna kring vem som borde få Nobelpriset i litteratur. Jag förstår det. Denna roman, som gavs ut redan 2003 har först nu, av bokförlaget Tranan, kommit i en svensk översättning. Romanen är till sin form unik. Den är leker med form och är experimentell. Roderick Nathaniel Potter var analfabet och boken är skriven som ett försök att fånga sättet att tänka som någon har som aldrig lärt sig läsa och skriva. Det är en slags lyrisk prosa med upprepningar, suggestivt talspråk. Jag kan förstå att många fängslas av detta.

Jag är inte helt förtjust i litteratur som strävar efter att fånga talspråk – eller tanke-språk. Men jag sugs ändå in i berättelsen och berättartekniken fungerar. Jag känner mig nära karaktärerna.

Jamaica Kincaid hade efternamnet Potter som barn, efter sin far. Hon hade ingen kontakt med honom under sin uppväxt på ön Antigua. Hennes far, Roderick Nathaniel Potter levde hela sitt liv som taxichaufför på Antigua. Han lärde sig aldrig att läsa och skriva, och som inte lämnade några andra spår efter sig än de många döttrar han hade utspridda över ön. Och om det inte vore för att en av döttrarna växte upp och blev författare hade hans liv upphört där, outforskat och bortglömt. Han hade många döttrar men många olika kvinnor och en del av dem hade han ingen kontakt med alls, som Jamaica Kincaid.

Den enda gången hon träffade honom var en gång när hennes mamma hade skickat henne till honom för att be honom om lite pengar till några saker hon behövde i skolan. Han vägrade att ens titta på henne och han talade inte till henne.

Mr Potter var själv ett barn vars far inte erkände honom. Berättelsen är en berättelse både om barn som växer upp med ett streck i deras födelseattester – men också en stark skildring av vad koloniseringen gjorde av människor.

I bokförlagets beskrivning står:
I Mr Potter pusslar Jamaica Kincaid osentimentalt och utan förskoning ihop sin fars liv utifrån det hon vet och det hon som författare tar sig friheten att föreställa sig. Med ett språk lika vindlande vackert som mättat med betydelse ger hon liv åt en man som det i vanliga fall inte skrivs några romaner om, men vars öde i hennes händer blir en del av ett större historiskt skeende, tätt sammanlänkat med den plats där han levde.

Lite fakta från bokförlaget om Jamaica Kincaid:
JAMAICA KINCAID föddes 1949 som Elaine Cynthia Potter Richardson på den karibiska ön Antigua. Som tonåring sändes hon till USA för att arbeta och bytte senare namn till Jamaica Kincaid. På sjuttiotalet var hon profilerad skribent på tidskriften New Yorker och 1983 debuterade hon med novellsamlingen På flodens botten. Idag är hon vid sidan av sin framgångsrika författarkarriär professor i afrikansk och afrikansk-amerikansk litteratur vid Harvard University.

Filmrecension: Drottningens Corgi – rolig, varm och gullig familjefilm, lagom spännande

by

Drottningens Corgi
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 november 2019
Regi Ben Kassen, Vincent Kesteloot
Svenska röster: Anton Körberg, Wiktoria Johansson, Ola Forssmed, Cecilia Forss, Claes Ljungmark, Rickard Söderberg m fl.
Censur 7 år

Vad skulle hända om den amerikanske presidenten har en odräglig corgi-tik som prompt vill bli parad med den brittiska drottningens favorit-corgi, som inte alls är intresserad av den amerikanska framfusiga tiken? Det får vi reda på i denna rätt roliga, varma och smågulliga animerade familjefilm.

Filmen är både rolig och lagom spännande och till skillnad från Disneys många filmer är actionsscenerna på en lagom, rimlig nivå. Bland de familjefilmer som går upp på biograferna nu när höstlov och så småningom jullov ger familjer tid att gå på bio tillsammans borde den här vara ett bra alternativ, speciellt om familjen tycker om djur och hundar i synnerhet.

Huvudpersonen Rex är en nöjd corgi, han lever ett liv i lyx i sitt hem i London i den brittiska kungafamiljens palats
Buckingham Palace. Rex är drottningens favorit-corgi. Hon har fyra corgi-hundar. Corgi är hundar med korta ben, något kraftigare hundar är taxar.

Rex är bortskämd, rejält bortskämd och både drottningens make, prins Philip och de andra tre hundarna är rätt trötta på honom. En dag har drottningen statsbesök från USA. Den amerikanske presidenten Donald Trump med fru och hund kommer på besök. Trump söker en bra corgi att para sin tik med. Rex blir utvald, vilket han verkligen inte vill. Då Rex försöka undgå tiken ställer han till det rejält och bitar Trump i skrevet. Som bestraffning stängs Rex in i hundrummet.

Rex skäms djupt och en av de andra hundarna lurar iväg honom från palatset. Livet utanför palatset är tuff, mycket svårare än Rex kunnat föreställa sig. Han hamnar snabbt på ett hem för övergivna hundar. Alla hundar är inte snälla och han blir snart varse att ingen tror på att han är drottningens favorit.

Det är rar berättelse och som de bra animerade historierna finns det saker som de vuxna kan skratta åt och saker som barnen engagerar sig i. Om jag ska gå på bio under höstlovet med mindre barn är detta ett bra alternativ.