Rosemari Södergren

Ett litet land
Betyg 4
Svensk biopremiär: 24 september 2021
Regi Eric Barbier
Medverkande: Jean-Paul Rouve, Isabelle Kabano, Djibril Vancoppenolle

Ett berättelse om ett krig betraktat ur ett barns ögon. Vi får följa Gabriel som är tio då oroligheterna i de två afrikanska grannländerna Rwanda och Burundi ökade och blossade upp i ett förfärligt inbördeskrig där ländernas två folkslag, hutuer och tutsi, mördade varandra.

Det kan tyckas som långt bort, en annan världens och för drygt trettio år sedan. Men det är obehagligt skrämmande nära oss. Det finns paralleller till hur det kan se ut här i vårt land och i Europa idag. Det som kan verka som lättare missförstånd mellan olika grupper kan mycket väl vara frön som gror och växer till en tornado av krig som inte går att stoppa. När två grupper börjar se på varandra som grupper och inte individer utan grupptillhörigheter stämplar individen som mindre värd, då är något som kan bli farligt: När vi inte längre ser varandra som individer utan drar alla som tillhör en grupp över en kam.

Litet land” utspelar sig under de blodiga åren i början av 1990-talet då inbördeskriget i Rwanda ledde till ett av de värsta folkmorden i modern historia. Filmen är baserad på Gaël Fayes hyllade debutroman med samma namn.

Gabriel är tio år i filmens början. Han bor i Burundi tillsammans med sin lillasyster och sin pappa som är vit fransman och hans mamma som är tutsi från Rwanda. Tutsier är i fara i Rwanda, därför har Yvonne, Gabriels mamma, flytt från Rwanda. Men också i Burundi märks det oro mellan de två grupperna hutuer och tutsi. Gabriels familj är förhållandevis välbärgad. De har anställda som är hutuer. När Gabriels nya cykel blir stulen tar en av familjens anställda med honom till hutuernas område för att leta upp cykeln. Det är ett betydligt fattigare område än där Gabriel bor.

Vi får följa händelserna ur barns perspektiv, som hur Gabriel tjuvlyssnar på vad de vuxna pratar om. Han och hans vänner är barn och de leker som barn gör men samtidigt hänger ett hot över dem. De blir också indragna i oroligheter och i skolan blir det slagsmål mellan hutuer och tutsi. Gabriels bästa kompis är liksom han själv hälften tutsi och hälften fransman. När oroligheterna accelerera tvingas de ta ställning till vem de är: fransman eller tutsi.

Krig, oavsett om det är inbördeskrig som i Rwanda och Burundi eller andra krig, det drabbar alltid barn också. Ingen kan förbli opåverkad. Att uppleva krig och våld ger outplånliga spår i människor. I Sverige har många sluppit krig under flera generationer, men det finns också många som flytt till Sverige och som har upplevelser av hur det är att leva i krig. Jag tänker att en film som denna kan förhoppningsvis också öppna förståelse för de som flyr krig.

Skälen och orsakerna till det våldsamma inbördeskriget i Rwanda och Burundi under 1990-talet är flera. Men ändå, som någon svarar ett barn som frågar om vad det är för skillnad mellan hutuer och tutsi: det är egentligen obegripligt att de krigar, de ser egentligen lika ut, ingen stor skillnad. De kommer från samma länder och har samma religion.

Det är klart att det finns orsaker som bäddade för fiendskapen: klasskillnader, arv från kolonialism, historiska skillnader med mera. Men för ett barn är det ingen skillnad och egentligen borde det inte finnas någon ursäkt till krig och våld.

Jag tycker sällan om filmer om krig, men denna påverkade mig och berörde mig starkt. Den berättar så konsekvent allt ur barnets perspektiv och det känns som att jag är med där i filmen, som att jag är ett av barnen eller att jag är ugglan eller hunden. Filmen är en kärleksförklaring till barn och deras rätt till glädje. Mitt i krig kan barnen ändå finnas stunder av glädje i att gunga högt eller dansa.

I väntan på Jan Myrdals död
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 oktober 2021

En dokumentär om de sista åren i livet för en av de mest kontroversiella svenska debattörerna och författarna, Jan Myrdal, och en skildring av åldrandet och en berättelse om flytten av hans välfyllda bibliotek för att bokskatten ska bevaras åt eftervärlden.

Kan någon förhålla sig neutral till Jan Myrdal? Han var en förgrundsgestalt, en slags idol, för många på vänsterkanten under 1960-talet men när han senare vägrade inse vilka grymheter Pol Pot-diktaturen stod för tappade han en stor del av sina fans.

Jan Myrdal är utan tvekan en fascinerande och udda karaktär. Han var maoistisk vänsterradikal och menade sig stå på arbetarklassens sida i alla lägen men samtidigt föddes han i en övre medelklass, hans föräldrar var välbärgade och berömda: Gunnar och Alva Myrdal, som både fick Nobelpriset. Jan Myrdal kunde redan tidigt försörja sig genom sitt skrivande, något som självklart var mycket lättare att göra för någon som liksom han kommer från en välbärgad bakgrund. Arbetarklassens barn har betydligt fler utmaningar att besegra för att kunna ha sin försörjning som skribent.

Filmen har ett par olika spår. Ett av spåren handlar om Jan Myrdal och ålderdomen. Han säger vid flera tillfällen att det enda som ger livet mening enligt honom är erotiken och arbetet. Han skrev också långt upp i åren. Men när han inte längre kunde arbeta eller ha sex då tänkte han ta livet av sig. Han säger i filmen: Om du varken har kärleken eller arbetet, vad fan har du då? Sitta och snurra tummarna och titta på TV?
Nu visade det sig att när han försökte göra det så kunde han inte. Instinkten att leva var så stark.

Ett annat spår i filmen är flytten av hans bibliotek. Lasse Diding är hotellägare och miljonär, cirka tjugo år yngre än Myrdal. Han tar ansvar för och ser till att flytta Myrdals bibliotek från sju små väderhotade stugor till en ombonad lokal i Varberg för att räddas. Diding är den andra karaktär vi får följa i filmen. Det finns en stor poäng med det. Myrdal var länge en stor idol och inspiration för Diding, framför allt då Diding var ung och stred på barrikaderna för FNL och vänstern. Men genom åren lärde han känna människan Myrdal och då föll glorian på Myrdal. Och det är väl precis så det är: ingen människa är en gud. Om vi kommer nära våra idoler lär vi alla upptäcka att de bara är människor, med både brister och fördelar.

Ett tredje spår är förstås berättelsen om Jan Myrdal som gammal och en återblick på en del av hans liv.

Ett litet extra plus till Franska trion som gör unika, väldigt speciella tolkningar av välkända sånger från vänstern som Internationalen med flera sånger.

Filmen sticker ut och sätter säkert igång diskussioner. Den är retsam på ett sätt som passar perfekt tillsammans med en skildring av Jan Myrdal. Diding ligger och röker cigarr i sitt lyxiga bad, vi får se både honom om Myrdal i kalsonger och sovkläder och vi får höra dem tjafsa och bråka, samtidigt som de ändå hänger ihop och genomför sitt gemensamma projekt. Det är rätt roligt, som ett äldre åldrat par. Att han som nittioåring har en kvinna anställd som kan se till att får de ostar och den mat han vill ha och som städar och häller fräscht säger en del om skillnaden mellan ideal och verklighet, och att den som är född med silversked i mun må vara hur mycket vänster som helst, men det är ändå bakgrunden som avgör hur ålderdomen blir.

Egentligen kan jag tycka att filmen spretat år olika håll men samtidigt är berättelsen en grund för att tänka och fundera vidare och diskutera.