Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: Cats – mycket som inte fungerar i filmen

by

Cats
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 januari 2020
Regi Tom Hooper
Längd 1 tim 50 min
Censur Barntillåten i vuxens sällskap (annars 7 år)

Musikal är ett sätt att berätta något och film ett helt annat. Det är inte ofta det fungerar så bra att föra över något från den ena konstformen till den andra. Cats fungerar inte så bra. Inte i regi av Tom Hooper i alla. Tom Hooper som belönats med Oscars statyett tidigare och lyckats bra med filmer som The King’s Speech och Les Misérables lyckas inte något vidare när han tagit itu med Andrew Lloyd Webbers musikal “Cats”. Ändå har han haft en påkostad produktion med en lång rad duktiga skådespelare som James Corden, Dame Judi Dench, Jason Derulo, Idris Elba, Jennifer Hudson, Ian McKellen, Taylor Swift, Rebel Wilson, Francesca Hayward med flera.

Jag erkänner att lite kul var det att se Judi Dench som gammal fin kattdam och Ian McKellen som en åldrad trött katthane. Musiken är bra men det räcker inte för en hel film. Dessa två saker är ett skäl till att betyget trots allt blev hela 2 av 5 och inte lägre. Ett annat skäl till att betyget inte blev lägre är att emellanåt fanns det scener som var berörande.

Nu till allt det som inte fungerar i filmen: Ramberättelsen finns knappt. En kattunge slängs ut i en säck på Londons gator men lyckas överleva genom att andra äldre gatukatter öppnar säcken. Där blir kattungen indragen i den stora katthändelsen: den stora tävlingen där en katt kan vinna en resa, eller upphöjelse, till katternas himmel och ett nytt liv. Endast en katt kan vinna detta varje år och för att kunna vinna måste katten göra ett sångframträdande som berör den gamla kattdamen (Judi Dench) som är enväldig domare. I stort sett består filmen av scener där den ena katten efter den andra sjunger sin historia om varför just hen borde vinna. Mitt bland alla dessa framträdanden dyker då och då den elaka katten Macavity upp och kidnappar varje katt som konkurrerar om en plats i katternas himmel. Handlingen berättas dock segare än segt.

Det är dock högst oklart vad den där katternas drömhimmel är. Som publik frågar jag mig om det ens är något att eftertrakta?

Ett stort minus får filmen för miljöerna, som är gråbrun-daskiga, mörka och inte alls spännande. Ett annat minus får filmen för kattkostymerna som inte engagerar, inte ger känslan av att det är katter utan det ser i allra högsta grad ut som människor i kattkostym, vilket fungerar på en musikalscen men inte i en film. Ett annat minus får filmen för katternas rörelser, när de ska smyga fram försiktigt ser det ofta mest ut som att de är kissnödiga. Danserna och hoppen är inte alls på den nivå jag tycker filmen borde ha med tanke på dess enorma resurser.

Att jag tyckte det var lite kul att se Judi Dench som katt håller nog inte alla med mig om. En del av de filmkritiker som såg pressvisningen mumlade något om att de hellre såg henne och övriga skådespelare i bättre roller, i bättre filmer.

“Cats” är en av de musikaler som visats längst i West End (21 år) och på Broadway (18 år). Den hade världspremiär på New London Theatre 1981 och är mångfaldigt prisbelönad med bland annat sju Tony Awards. Sedan premiären, har den spelats för 81 miljoner människor, i över 50 länder och på 19 språk. Den anses vara en av de mest framgångsrika musikalerna någonsin.

Förmodligen har filmen, trots den dåliga kvaliteten, sin publik. Många som älskar musikalen Cats kommer att vilja se den. Tja. Kanske blir de besvikna, kanske nöjer de sig med att det trots allt är en filmatisering, ett försök till att göra något av musikalen. I USA har filmen gått med enorm förlust och fått låga betyg både av kritiker och publik på sajter om IMDB.com.

Filmrecension: Alice och borgmästaren – kunde blivit bra men blev väldigt seg

by

Alice och borgmästaren
Betyg 2
Svensk biopremiär 24 januari 2020
Regi Nicolas Pariser

Alice är en ung kvinna som studerat humanistiska ämnen och en del filosofi. En dag får hon ett jobb i kansliet hos borgmästaren i Lyon. Det visar sig att hon fått en högst udda jobb: hon ska vara filosof till borgmästaren som hamnat i en slags existentiell kris. Borgmästaren som alltid varit en driftig och handlingskraftig socialist har börjat tappa gnistan, han har inga idéer längre. Gå i terapi vill han inte så lösningen blir att rekrytera en filosof.

För mig låter det som ett spännande upplägg. Det skulle kunna bli en jättebra film. Och den är engagerande i omkring tjugo minuter. Sedan tappar den för mycket fokus. Den virrar hit och dit mellan olika frågeställningar. Den försöker helt enkelt skildra för mycket och för många olika frågor och teman.

Vissa delar av filmen skulle kunna blivit jätteintressant, som diskussionen kring vad vänsterrörelsen blir om eller när dess företrädare tappar kontakten med det vanliga folket. Ett annat tema som flaggades var det digitala samhället i förhållande till att bevara gammalt hantverk. Ett annat tema var anspråkslösheten i motsats till den maktkamp som ofta uppstår på politiska arbetsplatser som borgmästarens kansli. Ett återkommande tema var konflikten eller mötet mellan de intellektuella akademikerna och de handlingsinriktade maktmänniskorna som politiker.

Ett skäl till att filmen inte heller lämnade några bestående intryck var att den inte förmedlade hur huvudkaraktärerna kände. Ville borgmästaren verkligen bli president eller inte?

För många frågor hände i luften och berördes för lättsamt. På så sätt blev filmen aldrig berörande utan istället väldigt seg.

Anledningen till att den inte fick ännu sämre betyg var dels de första tjugo minuterna och att den emellanåt nuddade vid intressanta frågor.

Filmrecension: Just Mercy – omskakande och mästerlig

by

Just Mercy
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 januari 2020
Regi och manus Destin Daniel Cretton
Filmen är ca 2 tim 18 min

Omskakande. En film där jag sitter på helspänn fast jag vet hur det ska sluta. Att göra en film som bygger på verkliga händelser och som dessutom är längre än normallängd och samtidigt hålla upp publikens engagemang är mästerligt. Just Mercy bygger på verkliga händelser ur boken av Bryan Stevenson, en ung, nyutbildad advokat från Harvard som valde att arbeta i Alabama för att företräda dödsdömda som inte fått rättvis rättegång i denna rasistiska amerikanska delstat. Det är skrämmande obehagligt att dessa rättsrötor bygger på verkligheten. Hur företrädesvis svarta män dömdes till döden antingen helt oskyldiga eller då det blivit svårt sjuka efter att ha stridit i Vietnam och borde fått vård.

Det är mer än skandal, det är tragiskt och det är barbariskt av stater att ha dödsstraff. Så länge det finns en enda delstat i USA som har dödsstraff är den amerikanska nationen inget civiliserat land. Det går inte att påverkas starkt av filmen Just Mercy som skildrar ett av dessa fall där en människor dömts oskyldig. Filmens styrka ligger inte bara i att den på ett dramaturgiskt skickligt sätt med duktiga skådespelare berättar en sann historia, den visar också på problematiken kring det amerikanska rättssystemet.

Michael B. Jordan från bland annat “Black Panther”, “Creed” och “Creed II” spelar en unge advokaten Bryan Stevenson. Oscarvinnarna Jamie Foxx ( från “Ray”, “Baby Driver”, “Django: Unchained”) och Brie Larson (från “Room”, “The Glass Castle”, “Captain Marvel”) spelar de andra två huvudrollerna.

I Just Mercy får vi följa Bryan Stevenson när han som ung advokat tillsammans med en lokal advokat Eva Ansley (Brie Larson) tar sig an ett av första, och mest uppseendeväckande fall, Walter McMillian (Foxx), som 1987 dömdes till döden för ett uppmärksammat mord på en 18-årig flicka trots övertygande bevis på hans oskuld. Det är helt fruktansvärt att se hur polisväsende och åklagarna manövrerat med rättvisan. Det finns ett tjugotal vittnen som kan försäkra att alter McMillian inte var i närheten av den kemtvätt där den 18-åriga vita flickan mördades. Polisen mutar en kriminell att ljuga i rätten och säga att han var med då McMillian mördade flickan. Denna kriminelle man hotades av polisen att dömas till döden själv om han inte vittnade falskt. Det är så obegripligt vad människor kan göra av hat, hur de kan lura sig själva och tro att de gör något bra när de manövrerar med rättvisan. Det är omöjligt att se denna film utan att bli riktigt upprörd och vilja förändra världen. Jag gissar att käre Brecht skulle vara nöjd med en sådan film.

Att en film har ett gott syfte och en viktigt budskap räcker inte för att göra en bra film. Men om en välgjord engagerande film har ett viktigt budskap är det givetvis värdefullt.

Bokrecension: Institutet av Stephen King – en riktigt bra King-thriller

by

Institutet
Författare: Stephen King
Utgivningsdatum 2019-09-11
Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare John-Henri Holmberg
Originaltitel The Institute
ISBN 9789100180270

660 sidor som flyter iväg när jag läser, så spännande, så fascinerande. Stephen King när han är som bäst.

Stephen King är en av världens skickligaste, förmodligen den skickligaste, på att skriva spänningsromaner med paranormala, mystiska inslag. I Institutet visar han sin suveränitet. Den är lättläst, det är ett enormt flyt i berättelsen, den är gripande, går inte att lägga ifrån sig boken, den är SÅ spännande.

Att skriva en spänningsroman på 660 sidor där inte något känns som tjatigt är en utmaning som inte många klarar av. Själv gillar jag oftast principen “less is more”. Jag uppskattar att jag som läsare får engagera mig, tänka och förstå saker själv. Allt ska inte skrivas mig på näsan och jag tycker det är tröttsamt när saker upprepas och skrivs för tydligt. Men trots att Institutet består av så många sidor känns det inte som att något kunde tas bort. Berättelsen ger också en hel del åt mig som läsare att fundera på.

Om det fanns personer som träffsäkert kunde se in i framtiden och kunde se vilka människor som skulle skapa så mycket ont att många människor skulle dö eller fara alla – skulle det vara etiskt rätt att avrätta dessa personen innan de hunnit genomföra sina onda planer? Är det rätt att offra hundra barn för att rädda miljontals människor? Det är några frågor som boken får oss som läsare att fundera på och ta ställning till.

Huvudpersonen i Institutet är tolvårige Luke Ellis som är en superbegåvad pojke. Han går på en skola för specialbegåvade barn och som tolvåring har han kommit in på två olika college-utbildningar. Men han har också en annan förmåga, som varken han själv eller hans föräldrar egentligen tänkt på. Han har telekinetisk förmåga, det vill säga att han med tankekraft kan flytta saker. Det är ingen han har någon särskild användning för eller ens tänkt på. Men då det finns en hemlig organisation, kanske är det till och med en myndighet, som tar blodprover på alla nyfödda, finns Luke med i ett register över barn med paranormala förmågor. Dessa barn bör tas om hand innan de blir tonåringar ifall deras förmågor ska kunna utvecklas och behållas. Så en natt blir Luke kidnappad och förd till det institut där dessa barn tas om hand och deras förmågor utvecklas och utnyttjas.

Ett av problemen är att dessa barn behandlas som försökskaniner, de utsätts för vidriga experiment och de hålls på institutet mot sin vilja. Världen utanför har inte ens en aning om att institutet finns.

I omgivningen till institutet finns en mindre ort som lever gott på att det finns något som institutet i deras närhet. Personalen handlar och besöker staden och en del av invånarna jobbar där och har bra betalt. Så ingen bryr sig om att egentligen ta reda på vad som händer. Det är ju bekvämt att institutet finns där.

Det är många saker som är träffsäkra symboliska beskrivningar av vår tid. På bokförlagets hemsida står:
Institutet har känslan av en klassisk King, och anspelar samtidigt på dagens nyhetsrubriker och våra ännu mörkare rädslor inför framtiden.

Det är en bra sammanfattning.

Recensionen i Dagens Nyheter skrev:
Institutet är King när han är som bäst … här gör han allt det han är så fruktansvärt bra på, i sträckläsningstempo med mycket action.

Jag håller med.

Filmrecension: Bombshell – när tystnaden bryts – läs hellre boken Klubben

by

Bombshell – när tystnaden bryts
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 januari 2020
Regi Jay Roach
I rollerna: Charlize Theron, Nicole Kidman, Margot Robbie, John Lithgow , Kate McKinnon, Connie Britton, Mark Duplass, Rob Delaney, Malcolm McDowell och Allison Janney mfl

Hur kunde en chef på en av världens största tv-stationer under årtionden sexuellt trakassera och utnyttja kvinnliga medarbetare? Filmen bygger på verkliga händelser, då Roger Ailes, mannen som skapade Fox News, kunde avslöjas och få sparken. Roger Ailes spelas oerhört bra av John Lithgow. Han tycker ju själv att han gjort kvinnorna en tjänst, han har hjälpt dem att komma fram i rampljuset. Att han vill ha lite lojalitet tillbaka, som att bli avsugen, är väl naturligt, menar han.

Joth Lithgow är en i raden av stora amerikanska stjärnskådespelare i denna film. Men trots duktiga skådespelare och en berörande berättelse misstänker jag att mitt betyg rent av är för högt. Skådespelarna är ett skäl till att betyget inte blir lägre och att filmen delvis ändå lyfter fram problematiken kring varför kvinnor inte går direkt och anmäler när de utsatts. I många fall känner kvinnorna sig medskyldiga. De ville ju ha karriär. Och de visste att en karriär i tv-rutan får bara vackra kvinnor. Den som inte är snygg nog får inte en plats i rampljuset. De känner att de hade fördelar av att de lätt sig utnyttjas sexuellt.

Nu är självklart varje kvinna och hennes situation unik. Det går inte att dra alla över en kam.

Varför jag ändå inte hyllar filmen beror bland annat på att situationen på ett ställe som Fox News är så speciellt, det skiljer sig från så många andra sammanhang där kvinnor blivit sexuellt utnyttjade och trakasserade. Det finns en risk att filmer som denna sprider uppfattningen att kvinnor som blir utnyttjade och inte säger till på en gång själva har utnyttjat situationen till egen framgång. Ett speciellt fall är Gretchen Carlson (spelas av Nicole Kidman). Hon hade ett eget program och framgång. Men först när hon fick sparken anmälde hon Roger Ailes. Det tror jag sticker i ögonen på en hel del. Det var förstås bra att hon gjorde det. Hon var smart nog dessutom att under lång tid spela in hans trakasserier och övergrepp och han lurades in i en fälla då han inte visste att han var inspelad. Roger Ailes förnekade alla beskyllningar och försökte få det till att ord stod mot ord, plus att han påstod att det var ett politiskt angrepp från vänstern.

Om man vill läsa något som jag tycker mycket mer seriöst rapporterar hur ett mångårigt utnyttjade av kvinnor kunde ske ska läsa boken Klubben istället. Här berättar Kulturbloggen om den boken.