Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: Filmtjuven – överraskande unik indisk hyllning till filmkonsten

by

Filmtjuven
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 juli 2022
Regi Pan Nalin

En vacker indisk hyllning till filmkonsten. Av och till är den förutsägbar och har en hel del inspiration från succéfilm Cinema Paradiiso, men däremellan är denna indiska film både överraskande och unik. Huvudhistorien kretsar kring en pojke, Samay, som för första gången i sist liv får följa med sin familj på en film på bio. Hans pappa är noga att poängtera att det blir både den första och den sista gången, eftersom familjen är av Brahmin-kasten så är film inte något för dem. Enda anledningen att de går denna gång är att det är en religiös film. Samay blir helt fängslad av film och bestämmer sig att han ska bli filmskapare när han är vuxen. Vilket hans pappa hånskrattar åt och förbjuder å det strängaste.

Det kommer aldrig fram i filmen hur gammal Samay är. Han är rätt liten, jag skulle tippa i elva-tolvårsåldern. Han har ett starkt inre driv, det är fascinerande. Mot sin pappas vilja beger h an sig till den slitna biografen och lyckas bli vän med biomaskinisten Fazal. Samay och Fazal gör ett avtal: Samay tar med sin matsäck med den underbar hemlagade maten som hans mamma gjort till Fazal och Samay får sitta i kontrollrummet och se på film. Mat mot film. Jag erkänner att det vattnas i munnen på mig när jag ser maten och när jag ser när mamman lagar mat. Vällagad indisk mat är så god.

En underbar vänskap växer fram mellan Samay och Fazal. Men Samay nöjer sig inte med att se på film. Han får med sin några vänner och de börjar skapa film själva med de metoder som finns tillgängliga för sex småpojkar på indiska landsbygden.

En bihistoria till hyllningen till filmkonst är en inblick i livet på indiska landsbygden och hur rättslösa barn är. Att föräldrar får piska sin barn fullt synligt för omgivningen. Jag blir förskräckt över barns situation världen över och inser att vi till viss del lever i en skyddad bubbla i Sverige. Fast inte helt skyddade här heller, det har varit en del mord på barn i Sverige under senare. Så vi ska inte slå oss för bröstet och tro att vi är bäst.

Jag blir lite konfunderad över Samay och hans vänners ålder. Kan så små barn vara så företagsamma? Det förvånat mig också hur fritt de får springa runt i bygden och att de kan ligga och smyga på en flock lejon och att de kan bygga en hemlig biograf i spökstaden. Eller så är det en berättelse som visar hur livet kan vara för barn på landsbygden Indien.

Oavsett de kritiska funderingarna jag har kring delar av filmens berättelse slår jag ändå fast att i mina ögon är detta en vacker, stark och helt underbar film. Den är fylld av underbar symbolik och det är en ren njutning att sitta ned i nästan två timmar och följa Samay och hans sökande efter ljuset och berättelserna.

För övrigt: Originaltiteln ”Last Film Show” tycker jag, som ofta, är mycket bättre än den svenska titeln.

Filmtjuven är skriven och regisserad av Pan Nalin, vars ”Angry Indian Goddesses” och ”Samsara” också gick på bio i Sverige. Huvudrollen gör av den otroligt charmiga Bhavin Rabari.

Bokrecension: Mordet på prästgården av Agatha Christie – ett måste för alla som gillar Miss Marple

by

Mordet på prästgården
Författare Agatha Christie
Format: Inbunden
Boktyp: Deckare
Antal sidor: 292
Översättning: Vanja Lantz
Omslag: Sara R. Acedo
Förlag: https://bookmarkforlag.se/bocker/mordet-i-prastgarden-2/
ISBN: 978-91-89393-46-2
ISBN Ljudbok: 978-91-89298-89-7
Utgivningsdatum: 2022-05-18
Originaltitel: The Murder at the Vicarage

Agatha Christie första kriminalromanen där Miss Jane Marple dyker upp. Miss Marple är en smart och klurig gammal dam som bor i byn Saint Mary Mead, i den brittiska landsbygden. En dam som inte uppskattas av alla. En del uppfattar henne som en nyfiken och skvallrig gammal tant.

Mordet i prästgården (eng. originaltitel The murder at the Vicarage) gavs ut 1930 och den kännetecknas av precis det som gör Agatha Christies deckare så bra. Mordhistorien är klurig, det är en riktig puzzeldeckare där vi som lärare får fundera och oftast inte lyckas klura ut vem mördaren är. Det är riktigt skönt med en deckare som puttrar på i lagom fart och inte en massa actionscener med biljakter och k-pistar.

Berättelsen utspelas i miss Marples hemby, Saint Mary Mead, och berättas i jag-form av Leonard Clement, byns kyrkoherde. Clement blir kallad till en dödsbädd genom ett telefonsamtal, som visar sig vara falskt när han kommer fram dit han blivit kallad till. När han återvänder till prästgården visar det sig att byns illa omtyckte kyrkvärd Protheroe, hittas mördad. Protheroe är verkligen illa omtyckt av alla. Han är en överste som aldrig är snäll mot någon och eftersom han hör dåligt skriker han till folk han talar med. Minst sju personer är misstänkta för mordet och bland dem till och med kyrkoherden själv som tidigare på dagen sagt att han skulle kunna döda Protheroe.

Ortens polis, Slack, är inte den mest briljanta polisen. Det är givetvis ur att Miss Marple är klipsk och kan dra de rätta slutsatserna. För den som gillar Agatha Christies deckare med Miss Marple är denna bok ett måste. Den är lättläst, det är mysig att sjunka in i de engelska miljöerna från 1930-talet och så skönt med en deckare där det inte gödslas med våld.

Filmrecension: Official Competition – en riktig rolig satir över filmvärlden

by

Official Competition
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 augusti 2022
Regi Mariano Cohn och Gastón Dupra

En rolig satir om filmindustrin med Antonio Banderas och Penélope Cruz i två av huvudrollerna. Penélope Cruz spelar Lola, en högst originell filmregissör som fått uppdraget att regissera en film med två storstjärnor som spelas av Antonio Banderas och Oscar Martínez. Filmen är rolig på en småputtrigt sätt.

Satir är svårt och risken finns att det blir billig revy – men för min del gör det inget att det emellanåt är överdrivet och att det syns att skådespelarna har roligt själva när det spelar.


Filmregissören Lola får uppdraget att skapa en film som ska räknas till de stora filmerna. En stenrik H vill genom att betala för filmen skapa ett odödligt avtryck till eftervärlden genom att ha bekostat detta prestigeprojekt. Lola räknas som säker regissör för att uppnå framgång och prestige i film- och kulturvärlden. Lola väljer att till de två huvudrollerna ha två legendariska skådespelare som dels är väldigt olika och samtidigt rivaliserande egocentriker.

Banderas karaktär Felix är en firad Hollywoodstjärna som fått flera stora priser och drar stor publik till filmerna och därför också har hög lön för sin medverkan. Martínez spelar Ivan, en respekterad skådespelare och lärare i scenkonst som valt en helt annan väg in teater och film: han gör svåra roller och är inte ute efter stjärnglans och om han skulle få en Oscar skulle han vägra åka dit. Ivan föraktar den underhållande filmindustrin som, enligt honom, inte har något konstnärligt äkta engagemang.

Det är kul och filmen driver med alla slags karaktärer, med såväl egotrippade regissörer som okunniga producenter, fjäskande medhjälpare och divor till skådespelare. Jag tycker om denna lugna satir som samtidigt ändå är en kärleksförklaring till filmindustrin. Visst bygger det delvis på klichéer, men det måste satir ofta göra. Jag stör mig inte på det som är klichéer i filmen för det är samtidigt roligt och av och till oväntade vändningar. Det var rätt länge sedan jag hade så roligt när jag såg en film. Dessutom är alla tre huvudrollsinnehavarna, Antonio Banderas, Oscar Martínez och Penélope Cruz, mycket duktiga skådespelare.

Official Competition är Cruz och Banderas tredje gemensamma film; i Smärta och ära spelade hon hans mor i tillbakablickar och de hade ett par scener tillsammans i Kära passagerare. Mariano Cohn och Gastón Duprat har regisserat Official Competition, samt även skrivit manus tillsammans med Andrés Duprat. Oscar Martínez sågs i Cohns och Duprats El ciudadano ilustre/The Distinguished Citizen, som 2016 erhöll Vittori Veneto-priset samt en Volpi Cup till Martínez vid filmfestivalen i Venedig.

Official Competition nominerades till Guldlejonet i Venedig, samt till bästa film i San Sebastián.

Filmrecension: Grandmother – lite väl seg tyvärr

by

Grandmother
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 juni 2022
Regi Matthew J. Saville
Medverkande Charlotte Rampling, Marton Csokas, George Ferrier m.fl.

Att leva med en djup sorg och att lära sig hantera den – det är ett inte helt ovanligt tema i filmer och böcker. Alltför ofta är dessa skildringar fyllda av klichéer och sällan något som den som verkligen lever med en djup sorg känner igen sig i. Det första felet är att många av dessa berättelser bygger på illusionen att en sorg någonsin går över. Det gör den, däremot lär man sig att leva vidare med den vid sin sida. Denna film lyckas inte berätta på ett engagerande eller berörande sätt.

Tyvärr är Grandmotehbåde förutsägbar och svår att tro på eller ta till sig. En och annan scen glimtar till men i sin helhet är den rätt seg att sitta av. Charlotte Rampling, mer eller mindre kultförklarad, spelar mest sig själv. Hon ska kunna prestera mer än så. Fast det är kanske svårt om regissören inte kan genomföra berättelsen.

Handlingen utspelas på Nya Zeeland och centrum för berättelsen står den tonårige Sam som skickas hem från internatskolan. Hans farmor har flyttat dit för att hon behöver hjälp ett tag eftersom hon skadat benen och inte kan gå. Farmor är ett original som pimpar gin som andra dricker te eller vatten. Sam är inte speciellt glad över att träffa henne. Dels har hon beslagtagit det rum där Sams mamma bodde innan hon dog och dels har Sam aldrig träffat sin farmor utan mest hört sin pappa berätta hur mycket han hatar henne.

Sam är ilsken på det mesta och varken han eller hans pappa kan prata om svåra känslor utan flyr helst. Sorgen efter mamman har Sam inte på något sätt fått hjälp att ta itu med. Och pappan verkar fly fältet och låter Sam vara ensam med farmodern och hennes sjuksköterska.

Sam och farmor är envisa och ensamvargar båda två men samtidigt kan ingen av dem egentligen prata om vad de känner. Att de bråkar och sedan hittar ett sätt att fungera tillsammans, det är väl rätt uppenbart redan tidigt i filmen. För att inte berätta för mycket av händelserna vill jag ge filmen lite beröm för att karaktärerna, såväl farmodern, sköterskan och Sam, är originell och inte skildras som en i mängden. Med lite mer bearbetning av manus till film skulle den kunna bli betydligt bättre. Ett av filmens minus är att den mest känns som en teaterföreställning. Det är mycket sitta still och prata. Berättelsen skulle passa mycket bättre på en teaterscen eller kanske som en roman. Vissa scener glimtar till men andra är omöjliga att ens tro på.

Filmrecension: Mellan två världar – låter oss möta en som annars är osynliga men nödvändiga

by

Mellan två världar
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 juni 2022
Regi Emmanuel Carrére
Medverkande Juliette Binoche, Hélène Lambert, Louise Pociecka, Steve Papagiannis

En film om en grupp människor som är absolut nödvändiga för att samhället och alla företag ska gå runt men som tillhör de lägst betalda och samtidigt måste de slita hårt, ofta dessutom under otrygga arbetsförhållanden. Det handlar om städare, en arbetsgrupp som haft olika titlar under åren som lokalvårdare, hygientekniker med mera. Men oavsett vad de för tillfället har för titel arbetar de oftast utan anställningstrygghet och kan bli uppsagda på dagen. Denna film skildrar en författare som wallraffar, det vill säga låtsas vara arbetslös och får jobb som städare.

Filmen bygger på Florence Aubenas undersökande reportagebok ”Le Quai d’Ouistreham” som kom 2010 i Frankrike. Den charmiga och duktiga franska skådespelaren Juliette Binoche är perfekt i huvudroll som författaren.

I en intervju i Dagens Nyheter berättar Juliette Binoche att hon länge önskat se reportageboken bli en film:
– Direkt när jag hade läst journalisten Florence Aubenas undersökande reportagebok ”Le Quai d’Ouistreham” när den kom 2010 så visste jag att den borde bli film. Det är en otroligt viktigt bok som berättar om prekariatet, om helt omänskliga arbetsvillkor.

I filmen

Juliette Binoche spelar Marianne Winckler, författare från Paris, som tar arbete som städerska för att göra research till en bok. Hon avslöjar inte sin identitet utan låtsas vara arbetslös och fattig och i behov av arbete. Hon får arbete tillsammans med en grupp andra kvinnor och hon får en inblick i deras liv med finansiell otrygghet och socialt utanförskap. Hon får lära sig att tvätta toaletter på en färja mellan Frankrike och England och snabbt och effektivt måste det gå. Städarna har bara en och en halv timme på sig tills färjan fylls på med resande igen.

Hur slitsamt arbetet är kan hon få en sann erfarenhet av. Däremot kan hon ju egentligen inte riktigt uppleva hur utsatta städarna är eftersom Marianne Winckler är välbärgad och har trygg ekonomi som författare. Hon lever egentligen i en helt annan värld.

Vad jag saknar i filmen är kanske samtidigt dess styrka. Vi förstår hur utsatta städarna är som oftast arbetar utan kollektivavtal. Hur slitsamt och tungt deras jobb är. Och hur osynliga de är. Att majoriteten av människor troligen aldrig tänker på att det är människor som arbetar hårt för att se till att toaletter och alla lokaler är rena, fräscha och städade. Ändå tycker jag att filmen inte går på djupet i skildringen av de orättvisa och bristfälliga arbetsvillkoren. Men kanske det är en styrka samtidigt att filmen inte pekar med hela handen, att vi får tänka och känna efter själva.

På samma sätt ser vi i filmen hur en vänskap tycks växa fram mellan författaren och några av städarna. Men det är förmodligen omöjligt för den som inte lever lika utsatt att riktigt förstå hur det är. Filmen berättar hur omöjligt det också är med sann och ärlig vänskap mellan olika samhällsklasser. Men filmen berättar detta utan stora åthävor och lämnar över åt oss själva att dra våra slutsatser. Det är både filmens styrka och filmens svaghet.

Den får högt betyg dels för att Juliette Binoche spelar så bra och så äkta och för att de många skådespelarna, som ofta är amatörer och verkliga städare, ger filmen en stark autenticitet. Filmen får också högt betyg för att den är snyggt och elegant fotograferad, men starka talande miljöbilder. Den får också högt betyg för att detta är en grupp människor som vi kommer nära som oftast är helt osynliga i vårt samhälle.