Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Recension av tv-serie: Störst av allt – en väckarklocka om våldet och döden som går i drogernas fotspår

by

Störst av allt
Betyg 5
Tv-serie som visas på Netflix, premiär 5 april 2019

En lysande alltigenom fängslande tv-serie som jag har svårt att tro att någon kan se utan att fångas in av dramat, svårt att tro att någon kan se den opåverkad. Den berättar om en ung flicka, Maja, som under sista året i gymnasiet på ett gymnasiet i ett av Stockholms absoluta överklassområden, Djursholm, blir tillsammans med Sebastian, en ung man som dras mer och mer till droger och blir farlig för både sig själv och omgivningen.

Handlingen berättas på ett sätt så det känns nästan dokumentärt. Det känns som att jag är där på plats. Människorna är så äkta i sitt spel. Detta gör att tv-serien når under huden på mig.

Serien berättar om föräldrars värsta mardröm och visar på hur svårt det är att hindra tragedier. Hur svårt det är att balansera mellan att släppa taget om tonåringar som är på väg att bli vuxna och samtidigt skydda dem.

Störst av allt är den första helt svenskproducerade serien för streaming-tjänsten Netflix. Miniserien med sex avsnitt bygger på Malin Persson Giolitos roman ”Störst av allt” om en skolskjutning på en skola i överklassområdet Djursholm i Stockholm. Serien går inte att värja sig för, det är en grym berättelse om de offer droger skördar.

Den är så bra dramatiserad med duktiga skådespelare. Hanna Ardéhn i rollen som Maja är unik, enastående. Hennes blickar säger så mycket. Jag lider med henne, hennes frustration när hon vill stå vid Sebastians sida men det blir allt svårare. Men när alla överger honom, hur ska hon då kunna göra det? Regissören har samlat en lång rad starka karaktärer till rollistan, både yngre och äldre som David Dencik, Sven Wollter, Felix Sandman, Shanti Roney, Anna Björk, Reuben Sallmander, Evin Ahmad, William Spetz, Rebecka Hemse och Samuel Fröler.

Sebastian, liksom de flesta av seriens huvudkaraktärer, lever ett överklassliv som är fjärran från det liv den stora majoriteten lever i Sverige. De kan ta jaktlicens, köra omkring i lyxbilar, åka till Sydafrika på lov, kryssa runt i Medelhavet i en yacht. Att ha oändlig tillgång till pengar betyder inte trygghet eller lycka. Många föräldrar är frånvarande, engagerade i sina karriärer.

Ett stort problem i dessa överklassområden är droger. Djursholm som ligger i Danderyd har enligt statistik från Brottsförebyggande rådet landets högsta drogmissbruk bland unga. Det tror bero på att dessa ungdomar har tillgång till pengar och kan betala för drogerna – och då dras knarkförsäljarna dit.

Sebastian går allt djupare in i sitt missbruk. Hans utveckling känner de flesta igen som haft någon anhörig med drogmissbruk. Under växlingen mellan påtändning, nedtändning och snedtändning kommer ångest, aggressivitet och djupa depressioner. Varför Sebastian går på droger finns flera möjliga förklaringar till. Hans pappa föredrar öppet hans äldre bror som är mycket mer skötsam och som studera på Harvard. Eller det är vad vi får höra berättas, i alla fall. Vem vet hur denna storebror lever i Harvard? Det är inget som skildras. Har hans pappa försökt nå Sebastian, försökt vara vid hans sida någonsin? Har Sebastian alltid känt pappans förakt? Eller har pappan slutat orka hjälpa Sebastian? Det är svåra frågor.

Jag såg att Jonna Sima i Aftonbladet påpekar seriens klassaspekt. Hon tar upp att bland dessa ungdomar kommer nästa generations VD:ar och styrelseordföranden i storföretag och hon hoppas serien ska bli en väckarklocka och ögonöppnare för politiker.

Ja, klassaspekten är en del av vad serien tar upp men jag känner att det allra starkaste den skildrar är hur droger verkligen dödar. Drogerna dödar det mänskliga i Sebastian, droger är orsaken till att han blir så förstörd att han utför en skolskjutning.

I dessa tider än efterdyningarna kring #metoo skvalpar runt hoppas jag att serien också är en ögonöppnare för många och för beslutsfattare om hur droger ligger bakom våldtäkt och våld. Ska vi på allvar få slut på våld och våldtäkt måste de ungdomar som halkat in på droger få hjälp. I tid.

Filmrecension: Asterix: Den magiska drycken

by

Asterix: Den magiska drycken
Betyg 3
Svensk biopremiär 12 april 2019

Gillar du serieböckerna om Asterix och Obelix gillar du förmodligen den här filmen också, fast jag tycker inte riktigt om de dockliknande figurerna, jag föredrar serieböckernas animering. Men det är en smaksak.

Det här äventyret finns dock inte i någon av serieböckerna. Alexandre Astier har skrivit det här äventyret som är det första som inte är baserat på ett seriealbum. Tiden har förändrat mycket. Asterix och Obelix värld är en mansdominerad värld, till stor del. Det är bara männen som slåss och försvarar byn och det är bara män som får vara druid. Det märks att Alexandre Astier försökt förändra detta något. Det gör han snyggt utan pekpinnar och utan att det känns påklistrat.

Druiden Miraculix trillar från ett träd och då blir han rejält omskakad, hans bild av sig själv vänds upp och ner. Han inser att en dag kommer han inte att vara pigg längre och inte kunna blanda den magiska dryck som ger den galliska byns invånare mirakelkrafter, som de behöver då romarna försöker invadera och ta över byn.

Miraculix bestämmer att han måste ge sig iväg ut till alla galliska områden för att leta reda på en ung gallisk druid som kan bli upplärd av honom och få ta över. Med på resan följer, förstås Astérix och Obelix, och en liten påhittig flicka som heter Pektin.

Gallerna i byn är lite skeptiska till att Miraculix ska hämta någon utifrån. De litar inte riktigt på någon som inte är uppfödd i deras by. Det är lite lustigt att se hur en sådan inställning kan verka helt naturlig i det sammanhanget men om svenskar gav uttryck för sådant skulle det kallas rasistiskt. Kanske man inte ska analysera barnfilmer på det sättet?

Jag är en stor fan av Asterix och Obelix och jag tycker filmen är godkänd men inget mästerverk, inget som överraskade mig särskilt och inget som dröjer sig kvar efteråt. Men ok.

Versionen jag såg hade svenskt tal så filmen fungerar bra att ha med sig också barn som inte kan läsa.

Bokrecension: Allt jag fått lära mig av Tara Westover är utan tvekan värd alla hyllande omdömen och recensioner

by

Allt jag fått lära mig
Författare Tara Westover
Utgiven 2019-03
Förlag Natur och Kultur
ISBN: 9789127150898

Tara Westovers självbiografi om sin uppväxt i en sträng mormonsekt i Idaho toppar många litteraturlistor i vår. Biografin låg etta på Barack Obamas sommarläslista 2018 och har översatts till 26 språk. Självbiografin är stark, berörande, välskriven och oerhört engagerande och känns ärlig.

Hon berättar om sin familj, sin mamma och pappa och de sex syskonen. Pappan är övertygad om att världen går mot sitt slut, Jesus ska snart komma tillbak och den sista tiden kommer att vara mycket svår. Därför förbereder familjen sig med att göra konserver, lagra bensin och vapen. Pappan är övertygad om att det pågår en världsvid komplott som styrs av Illuminati och kommunister. Dessutom ser han ned på de flesta andra människor, också på de flesta mormoner. Bara en liten del av mormonerna är lika rättrogna som han själv, menar han.

De räknar sig till en speciell grupp inom mormonrörelsen. Tara och hennes syskon får inte ens gå i vanlig skola för pappan. Han vill inte att de ska bli påverkade och lurade av kommunister och Illuminati. Deras mamma lär dem läsa och de har en gammal naturkunskapsbok de får lära förutom Bibeln och mormonrörelsens böcker.

När Tara i tonåren ändå lyckas få börja i skola blir hon chockad i början. Hon möter namn som Martin Luther King, som hon aldrig hört talas om. Hon stöter på ordet “förintelsen” som hon inte heller visste vad det var. Men hon är stark inom sig, trots det enorma motståndet hon möter från sina föräldrar och några av sina syskon när hon börjar sig resa in i den akademiska världen.

Det är inte lätt att tvingas bryta med sin familj. Tara beskriver detta så ärligt och starkt. En av biografins stora styrkor är att allt med familjen och den religiösa rörelsen inte målas fram nattsvart. Det finns känslomässiga bindningar inom familjen och pappan är inte enbart ond. Inte alls, han menar väl utifrån sin syn på världen. Jag känner att detta är viktigt att ta till sig. Det är så lätt att läsa berättelsen som att mormonrörelsen i sig ger barn en hemsk uppväxt. Så är det inte. Först och främst tillhör Tara Westovers familj en särskild och mer extrem del inom mormonrörelsen. Dessutom beror mycket av familjens problem på att pappan och en av bröderna helt klart har stora psykiska besvär eller rättare sagt obehandlade svåra psykiska sjukdomar.

Ingalill Mosander i Go’kväll har sagt om biografin:
“Det här är en fullständigt makalös, självbiografisk berättelse om en ung kvinna som visar en ofattbar styrka i möte med extrem fattigdom och fanatisk religiositet.”

Jag tycker att Mosander, liksom en del andra litteraturkritiker, inte helt tagit till sig berättelsen. Det är inte religionen i sig som gör problemen, det är pappans och ena broderns psykiska sjukdomar som verkar vara roten som sedan gödslas av det stränga patriarkala systemet.

Biografin är fascinerande, den går inte att lägga ifrån sig. Den är skrämmande men också positiv med skildringar av hur Tara Westover hittar sin inre styrka. Hon beskriver så rakt och ärligt hur svårt det är att ta sig ur familjens negativa grepp eftersom familjen inte bara är dålig, där finns omsorg också. För att förstå och ge stod måste vi förstå hur svårt det är för människor att ta sig ur familjer och omständigheter som är nedbrytande.

Allt jag fått lära mig av Tara Westover är utan tvekan värd alla de hyllande omdömen och recensioner den gått.

Filmrecension: Shazam

by

Shazam
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 april 2019
Regi David F Sandberg
I rollerna: Zachary Levi, Asher Angel, Mark Strong, Jack Dylan Grazer, Grace Fulton, Ian Chen, Jovan Armand, Faithe Herman, Cooper Andrews, Marta Milans och Djimon Hounsou

Shazam är en charmig, lite barnslig men ändå rolig, färgglad superhjältefilm som väl i första hand vänder sig till en något yngre publik. Det är en snäll och varmhjärtad superhjälte-historia, skapad av den svenska långfilms-debuterande regissören David F Sandberg.

För fem år sedan släppte han kortfilmsskräckisen ”Lights out” på webben och den blev en sådan framgång att David F Sandberg fick en filmbudget på en miljard kronor i Hollywood. Hans första Hollywoodäventyr – superhjältefilmen ”Shazam” – är en lättsam superhjältefilm där vi slipper möta dessa svårmodiga vuxna män som blir superhjältar. Istället är det några barn som bor i ett fosterhem som är huvudrollerna.

Hur David F Sandberg genom sin kortfilm kom till Hollywood är som en saga i sig. I en intervju i Dagens Nyheter säger han:
– Det har verkligen gått bättre än jag hoppades på. Min plan var att göra några små kortfilmer att visa Svenska Filminstitutet och Film i Väst för att få pengar till en längre kortfilm. Sedan kanske få göra en svensk långfilm, för att sedan långt fram i tiden ta mig till Hollywood. I stället fick jag hoppa fjorton steg i förväg.

”Shazam” bygger på serietidningen om Billy Batson som är en föräldralös pojke som förvandlas till en superhjälte varje gång han uttalar ordet ”Shazam”. I filmen får vi följa honom i sin jakt efter att hitta sin mamma, som han tappade bort då han var mycket liten. Han hamnar på det ena fosterhemmet efter det andra, men han rymmer alltid. Men så hamnar han på ett ovanligt fosterhem med ganska udda barn och samtidigt råkar han ut för ett mystiskt möte med en trollkarl som ger honom superhjältekrafter. Det tar lite tid för honom att lära sig hantera sina krafter. Det är roligt och en härlig drift med de annars så allvarliga superhjältefilmerna.

Jack Dylan Grazer som vi ser i rollen som Freddy, det vill säga pojken som blir superhjälten då han säger Shazam, lär vi se i fler filmer. Han har absolut potential att bli en stor internationell stjärna, liksom de andra underbara barnen i den ovanliga familjen. Mark Strong i rollen som den elaka skurken är som alltid bra. Han är alltid bra i skurkaktiga roller. Hans roll har ett litet budskap i sig. Föräldrar som inte ser sina barn och accepterar dem som de är riskerar ett hemskt öde.

Den är färgglad, barnsligt lekfull: när superskurken ska hålla sitt ödesmättade tal på slutet av filmen befinner han sig på så långt avstånd att ingen hör vad han säger. På många sätt är ”Shazam” en uppsluppen dekonstruktion av hela genren.

Filmrecension: Night Comes On – stark, enastående

by

Night Comes On
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 april 2019
Regi Jordana Spiro

En stark skildring av en ung människa som växer upp under tragiska omständigheter och som knappt får någon chans i livet och som blir sviken av samhället, vuxna och myndigheter om och om igen, men ändå finns det hopp och livskraft i denna unga kvinna.

Angel släpps ut från ungdomsfängelset på sin artonårsdag. Vi får följa med henne till hennes övervakare och det är som att slå huvudet mot en vägg. Angel behöver ha en underskrift av en förälder för att kunna få en kurs hon vill, men hennes mamma är mördad av pappan och övervakaren vägrar ge henne adressen till pappan.

Tillsammans med sin tioåriga syster ger hon sig ut på en resa för att söka upp deras pappa, och för att hämnas sin mors död. Deras pappa mördade deras mamma men genom att sälja sitt hus fick pappan råd att ha en advokat som lyckades få honom frikänd. Nu vill pappan få vårdnad om den yngsta dottern. Angel drivs av ett starkt hat till pappan som förstört familjen och hon är fast besluten att han inte ska få vårdnad om lillasystern. Hon har dessutom ytterligare en plan, hon ska döda pappan.

De två systrarna spelas så bra och känns så äkta. Dominique Fishback som Angel Lamere och Tatum Marilyn Hall som lillasyster Abby Lamere. Det spelar så trovärdigt att filmen delvis känns som en dokumentär.

Filmen är regissören Jordana Spiros debutfilm. Det är ett gripande drama om unga i samhällets utkant. Night Comes On hade världspremiär på Sundance Film Festival 2018 och där Jordana Spiro tilldelades Next Innovator Award.