Roofman
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 oktober 2025
Regi Derek Cianfrance
Under det tidiga 2010-talet verkade Derek Cianfrance vara näste man på tur vad gällde att erövra hela filmvärlden och bli en given kritikerfavorit. Den sortens regissör vars filmer alltid skulle ha en given plats på de allra mest prestigefyllda festivaler, där inbitna cineaster hungrade efter varje nytt projekt. Både Blue Valentine och The Place Beyond The Pines känns som eviga favoriter på filmsidan Letterboxd som ständigt tycks bli favoriter hos unga och hungriga filmälskare.
Men på väg mot himmelriket verkade raketbränslet ta slut. The Light Between Oceans med Alicia Vikander och Michael Fassbender kom och gick, sedan har det mer eller mindre varit radiotystnad från Cianfrance. Nästan nio år senare gör regissören återigen långfilm. Förvånansvärt nog är det inte tal om att ännu en gång skapa diskbänksmisär, krossade relationer och visa upp det sämsta livet har ett erbjuda. Återkomsten är istället en mer lättsam historia som många gånger känns som en ren parentes i jämförelse med de kolsvarta och ödesmättade filmer som Cianfrance mottagit sina största och mest hysteriska ovationer för.
Här finns en obekymrad, lekfull inställning som känns välkommen men också oväntad. Cianfrance – till skillnad mot andra regissörer som stolt vältrar sig i missnöje och sorg, verkar inte – denna gång åtminstone, känna sig tvingad att ännu en gång ge publiken magknip av emotionell ångest. Det nyttjas stora doser nedtonad komik som ger filmen en oväntat gemytlig atmosfär.
Inte för att svärtan och sotet försvunnit helt och hållet. Ännu en gång används ett analogt foto med omåttligt återhållsamma och dämpade färger. Den lättsamma registilen och det råa utseende borde inte kunna samsas, men det förankrar projektet, får det att framstå sammanhållet och seriöst och inte en ren lekstuga, vilket alltför många komedier tangerar att vara. Filmens första halva är i mångt och mycket en perfekt fusion mellan desperation och charmig komik. Cianfrance hittar ett perfekt emotionellt spektra för berättelsen där filmen rör sig mellan slapstick och nakenskämt men också ett par finstämda känslomässiga stunder för Channing Tatum, som bjuder på sitt bästa skådespel hittills. Cianfrance verkar acceptera att han inte regisserar en film med oändlig potential, det är en trevlig bagatell som inte kräver stora gester eller domedagsscenarion där kroniska sjukdomar eller hjärtesorg krossar människor.
Därför kan man fråga sig varför speltiden har dragits ut till två timmar? Berättelsen och det generella innehållet hade varit ypperligt på knappa hundra minuter, men då tjugo minuter adderas börjar den behagliga och trivsamma bagatellen vackla och snart har filmen stannat längre än den är välkommen. Problemen börjar skymtas då filmen vill presentera romansen mellan Kirsten Dunst och Tatum. Dunst som inte direkt är känd för något vidare energiskt eller varierat skådespel är här lika oinspirerad och själlös som brukligt. Scenerna mellan henne och Tatum är lika erotiska och romantiska som ljudet av en skramlande cementblandare. När vi ändå är inne på verktyg för byggnation liknar filmens andra halva en ocean av fogmassa. Det härliga tempot och den fyndiga komiken blåses bort för torftiga och trista scener som endast känns sövande.
Vad som kunde blivit en lysande, timid, klyschig men hjärtlig komedi blir istället i slutändan bara halvfärdig och delvis underhållande, detta trots en introduktion som utlovar det bästa Cianfrance gjort, ett påstående som tycks få vänta ett tag till.