Rick Astley Gröna Lunds stora scen, Betyg: 4 (5)
Det finns artister som rider på nostalgi, och så finns Rick Astley som snarare verkar ha slutit fred med den. På Gröna Lunds stora scen blir det tydligt redan från första minuten att han inte längre försöker fly från sitt 80-tal. Han omfamnar det, skrattar åt det och använder det som bränsle till en show som är betydligt bättre än någon egentligen har rätt att förvänta sig av mannen bakom världens mest berömda internetmeme.
För det är lätt att glömma att Astley faktiskt kan sjunga. Rösten – den där djupa soulbaritonen som förbryllade världen redan 1987 – har snarare blivit rikare med åren. På Gröna Lund låter han stundtals som en blandning av pubrockare, soulcrooner och dansbandskung på semester i Manchester. Första konserten på 37 år i Stockholm.
Publiken vet förstås varför de är där. När synthslingorna till “Together Forever” drar igång förvandlas området framför stora scenen till ett kollektivt 80-talsgolv. Folk som förmodligen inte dansat sedan pandemin börjar plötsligt studsa runt med plastöl i händerna som om det vore skoldisco igen. Astley själv verkar genuint road av hela situationen. Han småskämtar konstant mellan låtarna, driver med sin egen historia och har den där självdistanserade brittiska charmen som gör att även de mest corny partierna fungerar. Han ser en tröja med bandet Sabaton i publiken, och han försöker ta några death metal-riff. Går inget vidare men det spelar ingen roll. Killarna som får sina gamla LP-skivor hoppar högt av glädje. Det här är en mysig kväll helt enkelt.
Bandet är dessutom ovanligt generöst för den här typen av nostalgipaket. Nio personer på scen ger konserten ett fylligt och levande sound där både blås, körer och gitarrer får ta plats utan att det känns överlastat. Körsångarna får dessutom egna ögonblick i rampljuset, inte minst under Rayes “Where Is My Husband?” där Rick Astley sätter sig bakom trummorna och låter låten växa till något betydligt souligare än originalet.
Senare under kvällen återvänder han till trummorna igen, denna gång för ett smått absurt men väldigt underhållande “Highway to Hell”. Det är lite den typen av kväll det här är: ingen verkar särskilt upptagen av trovärdighet, bara av att publiken ska ha roligt.
Och ja, det är bitvis väldigt corny. Ibland känns konserten som en blandning mellan firmafest, allsångskväll och Las Vegas-revy. Men det finns också något märkligt varmt i det hela. Astley försöker aldrig vara coolare än han är. Tvärtom bygger hela kvällen på att han vet exakt vem publiken kommit för att se.
Låtar som “Dance” och “Angels on My Side” får nästan arenarockig tyngd live, medan de gamla hitsen pumpas upp med mer gitarrer och funk än på originalinspelningarna. Det blir ibland lite spretigt när han hoppar mellan soul, gospel, pop och rockcovers, men energin dippar egentligen aldrig.
Tillbaka till Gröna Lunds märkliga vana att ställa tält framför storbildsskärmarna också. Det blir rätt meningslöst att ens ha videoproduktion när stora delar av publiken ändå inte ser skärmarna ordentligt. Synd, för bandet och showen förtjänar faktiskt att synas.
Och sedan kommer förstås den. “Never Gonna Give You Up”. Låten som gått från listetta till internetskämt till någon sorts generationsöverskridande kulturarv. Det spelar ingen roll hur ironiskt någon en gång förhöll sig till den – när refrängen väl kommer sjunger precis alla med. Tonåringar som känner låten från memes, 50-plussare som minns den från Trackslistan och barnfamiljer som bara drogs med av stämningen. Gröna Lund blir fullständigt rickrollat och älskar varje sekund av det.
Det mest imponerande är kanske ändå att Astley lyckas få hela kvällen att kännas så opretentiös. Inga gigantiska scenidéer, inga pompösa pretentioner, bara en artist som överlevt både musikindustrin och internet och nu verkar ha roligare än någonsin.
Överlag: en jättetrevlig kväll.