Axel Sondén & Flyttfåglarna
Plåster
3
Inspelad i Studio Epidemin (ljudtekniker och mixning Johannes Lundberg)
Producenter: Johannes Lundberg och Axel Sondén
Kakafoin Records
Releasedatum: 3/10 2025
Egentligen borde jag rota bland mina recensionshögar varje dag för att testa vilka nya album som tillräckligt fångar mina örons uppmärksamhet. Men har tyvärr tappat en del av lusten till dylik intellektuell verksamhet. Roar mig ändå då och då med att leta fram nyheter och hoppas hitta sådant som sticker ut. I så fall är det mödan värt att kämpa med koncentrationen för att få till läsvärda texter. Gnistan att skriva uppstod cirka tredje gången jag strölyssnade på någon som bara vagt kändes igen till namnet. Har möjligen hört honom på festival, men osäker på hur det förhåller sig. De två första låtarna på konceptalumet Plåster präglades av avskalad stämning och en uppriktighet som attraherade, pockade på vidare lyssning. I ett senare skede gjordes detta i hörlurar. Och presstext och artistens hemsida gav mer kött på benen. Att förhållandevis få låtar på skivan fångade mig i lika hög utsträckning medförde att omdömet hamnade på 3+, men intresset var väckt. Samtidigt som jag följde GAIS lyckosamma allsvenska match på Gamla Ullevi mot Hammarby spelade tydligen Axel Sondén och hans band på biblioteket i Majorna, fast han håller på Makrillarna.
I höstas släpptes tredje albumet med vissångaren Sondén och hans av folkmusik influerade band. Samtliga åtta spår är signerade artisten, både text och musik. Han sjunger själv sina låtar och hanterar akustisk gitarr. Brodern Arvid spelar främst kontrabas och dessutom ukulele och gitarr. Sambon Jenny Thorstensson trakterar fiol och hörs på kör. Emma Engström sitter vid piano och orgel och körar också. Live är hon dessutom dragspelare, vilket jag tycker mig höra på skivan fast det inte angetts. Den allestädes närvarande mycket rutinerade slagverkaren Ebba Westerberg ingår också i formationen. Gästar gör producent Johannes Lundberg (melodika, klockspel, kör), Alexandros Koutsogiannis saxofon samt Matilda Magnusson på sång i Duett vid Sahlgrenskas entré.
”Oefterhärmlig och nutida folkvispop med varmt berättande där gumor får titta fram…” Så beskrivs artisten av skivbolaget. Kan tänka mig att Dan Berglund varit en förebild, någon han med eget uttryck strävat mot. Nu äger Sondén dock inte dennes förtrollande karisma och befinner på en helt annan nivå kommersiellt och i viss mån konstnärligt jämfört med exemepelvis David Ritschard, vilket innebär att han måste livnära på annat yrke. Axel Sondén har på Plåster omvandlat somliga av sina erfarenheter som sjuksköterska till texter som anknyter till jobbet. Enligt honom själv adresserar sångerna sjukdom, åldrande och död på ett sätt som inte gjorts tidigare. ”En bråkdel av andras livshistorier bildar stommen och har varit lågt hängande frukter”. Till dessa fogas berättelser från personal inom vården, vilket inneburit ett spektrum av viktiga vittnesmål inifrån vården.
Blir förtjust i det avskalade soundet, det finstämda och detaljrika med melodier som tassar fram. Här finns knappast några mullrande bastoner eller avancerade övergångar. Variationen består istället av stundtals snärtigt driv och sköna klanger. Melodier färgas av fiol, piano, melodika och knäppande på gitarrer plus ukulele. Kontrabas och anpassad tillförsel av rytmer från Westerberg förser arren med garnering och förankring. Artistens vokala omfång må vara en smula begränsad, fast i sitt sammanhang funktionellt och med en angelägen ton där humor får förekomma. Bör sannerligen betonas hur annorlunda är än vad man förväntar sig från en trubadur med band. Originella temat pendlar mellan underliga utfall och rörande på-kornet-betraktelser.
Hänförs av flera pärlor. Inledande dubbel vars stämningar kuggade i mig har titlarna Mitt sista minne och Aldrig har jag klagat som handlar om en pensionerad kollega. Om arbetsglädje men också om usla villkor, ständiga omorganisationer och om att inte bli sedd. Således en slags protestsång enligt upphovsmannen. Ett annat krön har fått heta God Jul (och må du sova gott), en inkännande visa där Sondén anmärkningsvärt håller ut somliga stavelser. Noterar hur snyggt klockspel adderas i ett par alster. Vissångaren väljer att avsluta i hoppfullhetens tecken genom att låta en enkel, naiv ballad utgöra final. Instrumentalisterna bistår genomgående galant, ger visorna en passande inramning. Som sagt ett udda grepp som faller tämligen väl ut, fast totalt sett ojämn kvalitet på materialet.