10/5 2026
Dergårdsteatern i Lerum
Ska försöka förändra förhållningssätt eftersom alltför utförligt recensionsskrivande gör mig mentalt utpumpad. Medveten om att ingen kräver denna utformning, men så svårt att bete sig annorlunda. Och inte känns pressen mindre när jag läser OM gamla texter, vilka pockar på att nästa recension som skrivs ska vara på samma nivå.
I följande fall kan dock hävdas att det inte alls behöver bli något uttömmande referat. Anledningen är att jag minst tre gånger skrivit om Anna Kruses skivutgivning ingående i hennes gigantiska Edit Södergran-projekt, varav det en av gångerna blev till en lång genomgång och analys i ett megalångt svep. Därtill har ett lyckat framträdande med Mölnlycke Storband hyllats i skrift. Utan att ta till överord kan således hävdas att jag bidragit till att introducera den i Danmark boende svenska sångerskan och tonsättaren. Har jag rätt info har hon som examinerats från Rytmisk Musikkonservatorium släppt åtta skivor, varav någon eller några som inte är tonsättningar på Edit Södergran ( 1892-1923).
Var dock premiär vad gäller att vara med live om samarbetet mellan Kruse tillsammans med sin kärntrupp – Nicholas Kingo vid flygeln som också trakterar rhodes och dragspel jämte strängbändande eleganten Jeppe Holst på tre gitarrer plus pedal steel – och den finlandssvenska skådespelerskan Stina Ekblad med sin karaktäristiska röst. Minns henne från mystiskt laddad pjäs av Stig Larsson på 90-talet och i Köpmannen från Venedig, bägge gångerna på Dramaten.
På senare år har jag sett henne på Storan tillsammans med Iiris Viljanen och musiker i en musikalisk berättelse om gemensamma rötter och i Kungsbacka där hon som recitatör delade scen med orkesterledaren och violinisten Malin Broman och Carmerata Nordica. Såg henne dessutom i tv-studio under inspelning av Kulturfrågan Kontrapunkt när jag fick möjlighet att vara publik i fjol. Av de prisade huvudroller hon haft på film gjorde hon ett outplånligt intryck i Amorosa, Mai Zetterlings biopic om Agnes von Krusenstjerna. För några år sedan lästes Ekblads intressanta självbiografi. Ända sedan ungdomen har hon känt till och läst den modernistiska pionjär vars banbrytande lyrik är den litterärt inriktade konsertens röda tråd. Antar att hon också deklamerat ur diktsamlingarna offentligt före samarbetet med svenska sångerskan inleddes.
Uppskattningsvis ett femtiotal hade tagit sig till Dergårdsteatern en solig men kylslagen söndagseftermiddag. De ges biografiska och litterära upplysningar av Stina Ekblad vars röst inte bara reciterar emellan Kruses framförda verser, utan också brister ut i sång vid några tillfällen. Vi får en genomlysning av skaldinnans omvälvande författarskap även om viss tyngdpunkt ligger på senaste albumet Ringar från i fjol vars tonsättningar hämtats ur postumt utgivna Vaxduks häftet, en samling med årstidsanknutna romantiskt präglade ungdomsdikter. Det blir två fylliga set med poetiska visor, recitation och information om en litterär bjässe som sorgligt nog dog i Karelen i misär av tuberkulos utan att ha uppnått medelåldern. I paus serveras räkmacka eller fika för de som önskar. Ljudteknikern lovordas från scen vilket han sannerligen förtjänade.
Efter paus blir det en längre avdelning. Efter att ordlös allsång anbefallets och hörsammats tror jag att detta utgör en naturlig final. Istället finns ett par nummer kvar på repertoaren, vilka väcker sådant bifall att vår önskan om extranummer exekveras. Vilka styrkor finns då i artistens konstnärskap? Vill lyfta fram Kruses mästerliga sätt att betona så att varje betydelsefull stavelse accentueras. Vidare hennes fruktbara kreativitet vad beträffar sound och sättning. Och självklart förmågan att tonsätta texter vilka inte var ämnade att sjungas. Att hon därtill ger instrumentalisterna frihet (antar att det är så det förhåller sig) att insiktsfullt färga melodier i stick med utsökta improvisationer, måste också framhållas.
Ska som sagt låta bli att redovisa mina fylliga anteckningar. När första akten var till ändå visade värden att han hade gåshud. Också recensenten berördes och njöt stort. I vår genom sociala medier stressade tillvaro förstärkt av kompromisslöst agiterande, behöver vi sjunka in i en helt annan idévärld skapad på vårt språk för över ett sekel sedan, fast med ett utifrånperspektiv.
Enligt Ekblad är Södergran vår största poet. Lyskraften är omistlig och hon var en stilbildare, någon som fick sitt stora genombrott ett par år efter sin död med samlingen Landet som icke är och då poeter som Gunnar Ekelöf och Elmer Diktonius (om hans möte med Södergran 1922 handlar Magnus Nilssons pjäs Guds djärvaste ängel som jag haft inspelad på video) för modern intygade vilket betydelse dotterns diktning haft för dem. Dessa och liknande anekdoter delges vi av en annan finlandssvensk kulturbärare, nämligen Stina Ekblad. Vi får reda på att katter, hösten och naturen är vanliga motiv. Hon levererar Södergrans mest omtalade formuleringar på ett alldeles självklart sätt som bara hon kan, rader vilka vi som har visst hum om svensk lyrik känner igen.
Tidigt i denna litterärt inriktade konsert infaller en av höjdpunkterna. Det är en jazzig pärla där det sjungs om ”storstadens brusande hav” till ackompanjemang av piano och spansk-klingande gitarr. Den afölhs upp med en drömskt dröjande fullträff där Kruse kompas på dragspel av Kingo. Ett par visor som mixar valser lite på tvärs med aningen bluesiga intron av Holst tillhör de skimrande ögonblicken. Andra halvans inledning andas optimism, en livsberusande naturdikt.
Uppseendeväckande sound uppstår när Kingo ett par gånger spelar på såg och i en duett riffas dessutom diskret på en elgitarr. Man exalteras av lusten att byta sound, att bryta förutsägbara mönster. Krönet på denna inställning infaller i Jag såg ett träd, vars vidunderliga, jazzigt utbroderade stick blev en musikalisk topp. Fäster mig vid strålande sång och ljuvliga stick i utannonserade finalen. Extranumren hade förstås en särskild lyster, en aura omkring sig. Syftar på hur Ekblad deklamerade och därpå sjöng Dagen svalnar och betagande tonsättning från albumet Champagne fötter vars tango-stuk minner om argentinske kungen av vemod Astor Piazzolla.
