7/5 2026
Utopia nedanför Stigbergstorget i Göteborg
Som sig bör god stämning och fullsatt på (jazz)krogen Utopia trots torsdagskväll. Majoriteten hade förmodligen lockats av temat, en föreställning kallad I spåren av Bob Dylan. Hos många fanns säkert dessutom en nyfikenhet på bandet Gibrish från Sundsvall. Hittade en utmärkt sittplats i baren, drack och åt gott och ljudet var tillfyllest. Såg fram emot att för minst fjärde gången höra Bob Dylan tolkas på denna scen. Tippar på att jag var en av dem i lokalen som hade bäst kännedom om Gibrish, då jag recenserat ett par av deras sex skivor och skrev om en spelning de gjorde på KOM Bar. Visste således att de är ett kompetent gäng rotade i teatermusik/ kabaré , visor och rockigt röj.
Lägligt med tanke på pågående turné i landet har de precis släppt cd:n Walk With Bob Dylan. Den består av hela tjugo spår, varav sju inspelade live. Några av dessa mer eller mindre kända covers från samma vördade kompositör förekommer både i studio- och livetappning. Glömde fråga deras frontman Christer Suneson vem eller vilka som står för deras arr, då de stundtals lanserar originalen avskalade och ibland högst påtagligt ändrar tempo och takt. På scenen i Majorna omgav sig sångaren och uppläsaren Suneson av Klas Ullerstam på keyboard, munspel och dragspel, gitarristen Tomas Östensson samt i rytmsektionen Erik Maj Gunnarsson och vikarierande elbasist från Göteborg. Han heter Jimmy Olsson, en man jag för övrigt intervjuat om ungdomen i alternativa musikrörelsen och han installerade ursprungligen ljudanläggningen här på Utopia.
Min inställning och mitt förhållande till mytomspunne mannen döpt till Robert Allen Zimmerman? Är ingen hängiven Dylanolog fant jag anser att han är en mästerlig låtskrivare där fallenheten för att skriva bärkraftiga melodier, är lika väsentlig som texterna vilka sensationellt nog renderade i ett Nobelpris i litteratur( förhastat och oförnuftigt beslut enligt mig). Äger ett halvdussin skivor (plus några på kassettband), var på Ullevi 1984 och Scandinavium 2019, sett Dylan-sällskapet på Stockholms Stadsteater, bevistade galan på Storan som firade att han blivit sjuttio år, har den lysande cd:n som blev Totta Näslunds sista i oantastliga samarbetet med Mikael Wiehe vars Dylan-tolkningar på svenska med Ebba Forsberg jag lyssnade på på Liseberg, recenserade häromåret första svenska visningen av A Complete Unknown och läst memoarerna.
Just memoarerna är extra intressant i sammanhanget. I likhet med Beppe Wolgers-program med Svante Thuresson i rollen som både uppläsare och sångare och hyllning till Barbro Hörberg vars tolkningar inramades av att biografins författare högläste (bägge föreställningar recenserade här); interfolieras merparten av repertoaren på I spåren av Bob Dylan av väl valda avsnitt ur Memoarerna (2004 övers. Mats Gellerfelt).
Som det förespeglas i presstexten till Walk With Bob Dylan framförs låtar inledningsvis i avskalad och eftertänksam form, för att senare varva upp i intensitet. Samma upplägg live. Därtill fördjupas somliga melodiers teman genom att man använder sig av sin konstnärliga frihet att omtolka, vilket blir som mest markant efter paus. Låtordningen live motsvarar skivan i de sex första numren om hågkomst och anteckningar stämmer. Kände mig uppfylld av konserten där vi istället för sedvanligt sammanbindande mellansnack och introduktioner fick höra hyllningsobjektets redogörelser och åsikter. Ingår i själva konceptet att inga titlar nämns. Först efter applådtack ges reaktioner på publikens respons, varefter förtöjningar släpps, bereder vägen för två energiska tolkningar med tillförsel från dem själva.
Minst två av låtarna – Gotta Serve Somebody (vann Grammy) och Knocking On Heaven´s Door – blir bonus då de inte finns med på aktuella skivan. Och entusiastisk publik förunnas ett par extranummer, passande nog de som avrundar albumet. Syftar på sprudlande melankolin i It´s All Over Now (Baby Blue) och krängande ös i vad som också varit ett paradnummer för Hendrix, Neil Young och The Edge och deras härligt kvidande gitarrer. Beskriver förstås hur det kan låta om All Along The Watchtower fast den begåvade Tomas Östensson väljer att brodera ut solon på andra ställen. ”Strålande spelat” sa jag följdriktigt till honom efteråt. Vad beträffar solon hos den egensinnige storheten själv tillåter han ju knappt ens features live, vilket är ett slöseri med resurser.
Christer Suneson har mycket att bestyra, gäller att stämbanden är i trim. I såväl ordrika verser som under läsningen när han förvandlas till berättaren Bob textas det med ackuratess. Vore orättvist att jämföra honom med världsklass-uttolkaren Totta Näslund och den av kännare mycket respekterade Lars Larholm. Vill påstå att leveransen är beundransvärd, liksom koncentrationen som håller ihop föreställningen. Att det då och då kan bli en smula manierat får man tugga i sig, ett uttryck passande en estradör. Förstår varför Christer begråter det faktum att han missade Black Rider med musik av Tom Waits på Folkteatern.
Bandet har en duktig trummis med osviklig tajming. Han verkar hålla sig till vad som överenskommits, ger sig inte av på egna eskapader. Vikarierande basisten förtjänar åtskilliga lovord för sin insats vars pregnanta basgångar får färga repertoaren påfallande efter paus. Gibrish förfogar över två extraordinära melodimakare, dels ovan nämnde Östensson med sina figurer och licks, dels Klas Ullerstam på keyboard som låter som elpiano, munspel och dragspel (som har släkt bland publiken). Gruppen från Sundsvall kan skatta sig lycklig över att ha två sådana utsökta spelmän som medlemmar.
Vad stack ut och vilka var höjdpunkterna? (Ska påpekas att anteckningar från avslutande delen saknas då jag behövde plats för tallrik med råbiff.) Sunesson gör effektfull entré sist genom att stående i trappan recitera första verserna ur The Times They Are A-Changing. Kul med oväntade inslag. Deras gitarrist fyller i melodin med känslig framtoning första gången i Don´t Think Twice, It´s All Right. Dystra atmosfären i Masters of War har inte alls originalets (eller för den delen Wiehes) attack. Approachen är en annan även om budskapet går fram med samma verkan. I It´s Alright Ma, I´m Only Bleeding från det för upphovsmannen avgörande året 1965 serveras tunggung, ett skönt sväng framburet av mässande sång och stackato-dialogen munspel – trummor. Ballad Of A Thin Man visar sig bli en av konsertens krön med framsvepande komp i baktakt. Två starka melodier hämtade från skivans live-avdelning belyser kongenialt mäktiga spännvidden. Stämningsfullt uppbyggt, emotionellt tryck i One More Cup Of Cofee är en av topparna. Den föregås av Stones-influerad, förvånansvärt snabb blues där det gasas på, med virtuost lir på munspel i framkant i Pledging My Time. På skivan kryddas med tenorsax i bägge låtarna och på resterande inspelade live.
Efter paus låter man som antytts musiken bli mer löst sammanfogad. Blind Willie Mc Tell släppt först 1991inleder ett set som exalterar. Distad gitarr har huvudrollen. Distinkta solon från Östensson respektive Ullerstam levereras i bland annat A Hard Rain´s A-Gonna Fall och Everything´s Broken. Beträffande hur sound kan framställas är skivans definitiva mästerverk suggestiva Man In The Long Black Coat från Oh Mercy med sin Ry Cooder-touch, jämte just Everything Is Broken (förekommer i två tappningar). På Utopia triumferar Gibrish med nervigt stompiga låten från albumet Oh Mercy. Bägge titlarna förtjänar extra många guldstjärnor! Uppskattar också hur de gör slagkraftiga A Hard Rain… till i b-delen maxad, taktfast boogie. Tre andra olikartade pärlor var Not Dark Yet med lysande pianospel i kombination med snyggt stick på gura, hitten It´s All Over Now (Baby Blue) och inte minst ömsinta kärleksballaden To Make You Feel My Love vars cover i svensk version med magiska Ebba Forsberg önskas på min begravning. De två sist nämnda låtarna återigen en utmärkt illustration till föreställningens skiftande känslomässiga uttryck.
Gibrish är medvetna om att det finns ett oräkneligt antal covers ur Dylans rikhaltiga katalog, att fler egentligen inte behövs. Oavsett om de är tämligen trogna originalen eller förhåller sig friare, har denna sammansvetsade konstellation producerat gedigna versioner och en fin föreställning värd att ses. Tror att även Dylan-kännarna var ganska nöjda, kanske till och med väldigt nöjda. Det är verkligen mördande konkurrens vad avser att tolka den hemlighetsfulle artist som ändrade namn för att hedra en karismatisk, självförbrännande poet från Wales.