30/4-2/5 2026
Stora Teatern i Göteborg
Arrangör: Frihamnen Event
Kommer på inför sista föreställningen av tre att tid och lust finns för att närvara på en föreställning om Barbro Hörberg, en visparad med skiftande sättning som illustrerar de av författaren höglästa avsnitten ur biografin, om den folkkära visartisten som dog i bröstcancer för precis femtio år sedan. Med ögon känsliga för grönt hade sin urpremiär på Storsjöyran för nio år sedan. Turnerade då i landet och framförs nu åter inför nästan fullsatt salong med samma line up på Storan. Jag ringer arrangören, medveten om att han kanske inte svarar under icke kontorstid. Hade slutat hoppas på positivt besked när han till slut hör av sig. Då jag får klartecken befinner jag mig i lägenheten centralt i Mölndal och hyllningen till kvinnan med genistämpel ska börja om trettiofem minuter. Gör mig i ordning blixtsnabbt, trampar iväg på cykeln i full fart, märker att jag halvvägs kan ta en spårvagn till Kungsportsplatsen, hinner sätta mig på balkong med någon minuts marginal.
Blir ingen presentation när det släckts ned och strålkastare lyser upp delar av scen. Introt utgörs istället av väl valt stycke ur kulturjournalisten Alexandra Sundqvists biografi. Visar sig att hon kommer ledsaga publiken genom Hörbergs alltför korta liv via nedslag i en välskriven och noga researchad bok jag läst. Kopplet av vokala uttolkare inklusive variationen av ackompanjatörer är betydligt längre än jag visste om , blev glatt förvånad över antalet sångare och den noga uttänkta sättningen. Förutom att ha läst biografin äger jag numera två av Barbro Hörbergs album och 2024 recenserades en jazzig variant på Hörberg-tribut skapad av Amanda Arnborg & Erik Björksten. Värt att påpeka att jag från tonåren minns den originella visartist, vars rika arv sammanlagt nio personer uppmärksammar. 2019 sändes ett radioprogram som hedrade Hörbergs gärning gjort av Sundqvist och Isak Klasson. Min minnesbild är att jag lyssnat på dokumentären om en kreatör som skiljde ut sig, präglad av tilltalet i chansons och textmässigt Sonja Åkesson och Olle Adolphson.
I så gott som varje låt medverkar Per Störby Jutbring på flygel och i några nummer på piano som hade en speciell klang. Ledaren för tangoinfluerade New Tide Orquesta hade jag inte tidigare hört på klaviaturinstrument, Ska betonas att han som förmodligen arrat det allra mesta av materialet sköter sin ovana syssla alldeles lysande. Kompar sig själva och andra gör dessutom cellisten Linnea Olsson, Love Antell på elgitarr samt den för mig okända förmågan Sibille Attar på vad som verkade vara en elförstärkt cittra. I likhet med David Ritschard har man för att framhäva texternas betydelse valt att inte använda sig av rytmsektion. Det närmaste i den vägen var vissa inslag i cellistens spel. Många avlösta varandra i sången. Ibland blev det duetter och till och med trestämmigt. Arrangören hade lyft fram vad som ansetts vara de mest kända namnen: Frida Hyvönen, Mattias Alkberg och Love Antell. Utöver dessa i indie-kretsar mycket etablerade individer hördes Sarah Riedel, Linnea Olsson, Sibillle Attar, Ishaaq (Isak Klasson) samt i en visa Per Störby Jutbring.
Publik kan erfara igenkännandets glädje omgående. Två hits levereras inledningsvis av Ishaaq och därpå Frida Hyvönen i form av Vill du bli min soptipp och Sommarö. Sist nämnda titel framförd av kvinnan jag sett både i parken hemmavid på festival och ett par gånger på WOW, står ut som en av berättar- konsertens höjdpunkter, inte minst för att Linnea Olsson fördjupar soundet med sin cello. Apropå föreställningens form känns upplägget igen från exempelvis Svante Thuresson och Claes Crona trios turnerande med sitt celebrerande av Beppe Wolgers (recenserad här), där det sjungna också bäddades in i Svantes högläsning ur Beppes memoarer. Ögon känsliga för grönt pågår nonstop i cirka hundra minuter. De medverkande gör entréer så att de intagit sina positioner när varje stycke ur biografin lästs klart. Såväl repertoar, framförande och sättning förmår absolut hedra artisten, vars egna vägvinnande stil medförde att hon blev upptagen i Swedish Music Hall of Fame redan 2016.
En av artistuppbådets för mig nya ansikten jag överraskades positivt av var Sibille Attar, på indie-scenen jämförd med bland andra P J Harvey, Björk och Patti Smith. I hennes första fina visa om en söndagskjol går jag bet på titeln, pinsamt nog. Det sjungs trestämmigt tillsammans med Hyvönen och cellist Olsson i Blåsvart tango i Roslagen. Slås av deras magnifika utlevelse som demonstrerar att allt Hörberg skapade definitivt inte var näpet stämningsfullt. Det fanns mycket schvung och satirisk ådra i uttrycket. Uppseendeväckande att Attar därtill kompar i ett par låtar på ett instrument som tycks vara en elförstärkt cittra. Också Ishaaq (Isak Klasson) var en solist som gått under min radar och som gjorde väl ifrån sig, inte minst i Förr i världen var himmelen blå till ackompanjemang av gitarrist Love Antell och föreställningens pianist. Texterna gick över lag fram föredömligt i ett sparsmakat, snyggt ackompanjemang.
Forna frontmannen från Bear Quartet (sett live och äger en cd) Mattias Alkberg som stod på samma scen i ett samtal med Klas Östergren och flera gånger hörts deklamera egna dikter, hade tilldelats ett par välkända alster. Som en slags slutkläm före rörande finalen, ett bildspel och hoppfull stämma signerad hyllningsobjektet i Håll alla dörrar öppna, görs en fullgod insats i Gråt i gräset. Tolkningen av Gamla älskade barn var däremot ett frågetecken , rossliga röstens betoningar blev till en tveksam tolkning. Alkberg tillhörde den triss i stjärnor som arrangören hade som lockbete.
Övertygade gjorde Love Antell – musiker och konstnär med finlandssvenska rötter, frontman i Florence Valentin och tidigare medlem i Persons Pack – i egenskap av sångsolist och kanske än mer med väl avvägda licks på elgitarr. Han får på sin lott exempelvis Man får betala för sig här i livet och kompar vid ett tillfälle sig själv på ett briljant vis.
Den av solisterna jag avgjort hört flest gånger live är Sarah Riedel (fick en pratstund med henne efteråt vid merch-bordet). Jazz- och visvokalisten har ju sjungit Kristina Lugn-tonsättningar på Storan. Har flera av hennes cd och i förfjol skrevs ingående om minneskonserten till pappa Georg i Stockholms Konserthus. Hon tar med bravur hand om En gång hörde jag en melodi och om mina anteckningar gjorda i mörkret, en elegisk ballad om döden till gitarr, cello och piano. Ett av tillställningens krön!
Ja, hej måste betecknas som en av Hörbergs absolut främsta texter om relationer. Skojfriska tolkningen i valstakt är en hit. Per Störby Jutbring tar på egen hand om den vackra November min vän, lika sällsynt ynnest att höra honom sjunga live som att traktera flygel/ piano. En annan låt som berör genom Frida Hyvönens energipåslag saknas titel på.
En instrumentalist och vokalist som sätter en skimrande guldkant på eventet är förstås Linnea Olsson. Jag glömmer aldrig konserten hon levererade utanför Posthotellet på Kulturkalaset. I ett halvdussin visor färgar hennes cello mästerligt. Första vokala bidraget är Den enda sommaren, framförs med ackuratess.
Pendelrörelserna var överhuvudtaget lysande utförda, från det ljuvligt betagande och ömsinta till det dräpande och ösiga. Och Sundqvists avsnitt med högläsning ur sin biografi blev den förbindande länken i repertoaren. Hade varit välkommet om titlar hade redovisats på backdroppen. Summa summarum instämmer jag i kollegors lovord om en förstklassigt kurerad uppsättning som lyfter fram en kvinnlig pionjär, värd att kallas geni.
OBS Ni får ha överseende med suddiga bilder, känslan framgår.