Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Opera

Operarecension: Trollflöjten – en härlig föreställning

by

Trollflöjten
MUSIK Wolfgang Amadeus Mozart
TEXT
Emanuel Schikaneder
REGI Ole Anders Tandberg
SCENOGRAFI Ole Anders Tandberg
KOREOGRAFI Anna Koch
KOSTYM & MASK Maria Geber
LJUS Ellen Ruge
DRAMATURG Katarina Aronsson
SPRÅK Föreställningen ges på svenska med svensk textning på textmaskin
Spelas från 18 oktober till 04 december 2019

Nu är det sista chansen att gå på Trollflöjten i Ole Anders Tandbergs något skruvade regi på Operan i Stockholm – en favorit i repris på den uppsättning som framfördes på Operan 2012.
Öppningsscenen är en skolsal från 60-talet med bänkar och vita takglober i snörräta led inspirerad av Peter Tillbergs tavla ”Är du lönsam lille vän?”. Instängd där inne sitter Pamina i formen av en trulig skolflicka i vita kalasbyxor. Pappa Sarastro är scoutledare från förra seklets första årtionden, Monostatos är en 1600-talspräst med pipkrage, Pamino är en tafatt prins i illasittande dressmankostym och Papageno är något slags 90-talsanarkist. Hur de hänger ihop tidsmässigt är oklart – åtminstone för mig.

Scenografin är vacker, fyndig och innehåller många små aha-moments, där plötsligt blommor eller små luftballonger regnar ned från skyn och där luckorna i scengolvet används på de mest oväntade sätt. Scenen blir så småningom ett nordiskt fjällandskap där följaktligen björnar och inte lejon utgör de farliga djuren. Första akten är härligt betagande – prima verklighetsflykt till Mozarts ljuvliga musik.

Andra akten levererar inte riktigt på samma nivå, åtminstone inte under gårdagens föreställning. Jag får intrycket av att orkestern börjar spela lite på rutin och de kommer lite i osynk med sångarna ett par gånger. Sceneriet är också mer statiskt än i första akten, och de prövningar som Tamino får utstå och som skulle kunna ge föreställningen lite djup och allvar tycker jag slarvas bort lite. Bidrar till känslan gör nog också att Sarastros stämma inte riktigt har den djupa klang som krävs för att göra sina mäktiga och allvarsamma arior rättvisa. Det hela är ju visserligen en saga, men just därför borde man kunna ta ut kontrasterna ordentligt.

Men herre jösses, detta är petitesser. Det är en härlig föreställning med överlag mycket fina sångare och musik som sätter sig i hjärtat och huvudet. Folkligare än Folkoperan. Gå och se. Sista chansen är onsdag den 4 december.

Teaterkritik: Tolvskillingsoperan – färgsprakande, snygg helhetsföreställning men samhällskritiken bär inte

by

Foto: Mats Bäcker

Tolvskillingsoperan
Musik: Kurt Weill
Text: Bertolt Brecht
Svensk text: Magnus Lindman
Musikalisk ledning: Jonas Nydesjö
Dirigenter: Jonas Nydesjö/Marit Strindlund
Regi: Mellika Melouani Melani
Scenografi & kostym: Alex Tarragüel Rubio
Ljusdesign: Joonas Tikkanen
Mask- & perukdesign: Johanna Ruben
Koreograf: Tine Matulessy
Dramaturger: Sofia Fredén, Magnus Lindman
Förlag: Nordiska förlaget
Premiär 11 september 2019 på Folkoperan, Stockholm

Tolvskillingsoperan i regi av Mellika Melouani Melani och som samarbete mellan Stockholms stadsteater och Folkoperan är en sprakande snygg och underhållande, rolig föreställning – men så mycket Brecht är det inte. Jo vissa av Brechts teaterteorier, speciellt den så kallade Verfremdungseffekten, används genomtänkt och fungerande. Men det viktigaste för Brecht med teater var att publiken skulle få en aha-upplevelse, se något ur en ny synvinkel och sedan gå hem fylld av lust att vara med och förändra samhället. Det tror jag inte gör. Däremot går publiken säkert hem med lätta steg efter att ha fått en tre timmar fantastisk underhållning.

Föreställningen är en helhetsupplevelse med både skådespelare, operasångare, burlesk-artister och orkester. På Folkoperan har spelytorna utökats och spänner över scen, salong och foajé. Redan när vi anländer till Folkoperan möter vi skådespelare och burleskartister som minglar runt bland oss medan vi hänger in våra ytterkläder och vi får växla våra svenska kronor till tolvskillingar som vi får använda inne i salongen för att gå upp på scen och köpa något att dricka. Popcorn delas ut och vi får både äta och dricka där vi sitter i salongen under föreställningen. Det ger en känsla av närhet till det som händer på scen, vi blir som en del av det som händer.

Den 11 september är det premiär för Tolvskillingsoperan som är en samproduktion mellan Kulturhuset Stadsteatern och Folkoperan. Regisserar gör Folkoperans konstnärliga chef Mellika Melouani Melani och för den musikaliska ledningen står Jonas Nydesjö. I rollerna ser vi skådespelare, operasångare, burleskartister och orkester. På Folkoperan har spelytorna utökats och spänner över scen, salong och foajé.

Handlingen utspelar sig i London, i kvarteren i Soho där de fattiga och utsatta och kriminella grupper vistas. I centrum står Mackie Kniven som är chef över de kriminella ligorna och Polly, dotter till tiggarkungen Pechum. Polly och Mackie Kniven gifter sig i smyg. Pollys föräldrar blir rosenrasande och bestämmer sig för att få Mackie Kniven gripen av polis och hängd. Han är trots allt både mördare och rånare. Det visar sig både vara lätt och svårt att få Mackie gripen. Hans tidigare älskarinna har inget emot att för pengar avslöja var han är så han kan gripas. Men Mackie är bästa vän med polischefen.

På Folkoperans hemsida står det om föreställningen:
Tolvskillingsoperan av Bertolt Brecht och Kurt Weill hade urpremiär i Berlin 1928, och har sedan dess tillhört musikteaterrepertoarens mest populära och spelade verk. Berättelsen kretsar kring kriminalitet och korruption, människans begär som ständig drivkraft, där alla profiterar på det man har; sin kropp, sin själ, sin moral – det samhällskritiska budskapet går ingen förbi. Detta är de fattigas opera.

Föreställningen är färgsprakande, men enastående vackra scenbilder, duktiga skådespelare, imponerande operasångare och duktiga burleskartister. Men jag håller inte med om att det samhällskritiska budskapet går fram. Det finns i sångtexter, ja det gör det. Men handlingen säger mer att “alla är korrumperade” och jag är tveksam till att någon går hem efter föreställningen stärkt i sin vilja att förändra samhället. Det är underhållande och kittlande och en föreställning som friskt och lyckat leker med könsroller. Men någon djupare analys av vad som skapar utsattheten finns inte.

Några av verkets sånger har fått liv utanför teaterscenen, till exempel Mackie Knivens Moritat, som blivit stora hits av alltifrån Louis Armstrong och Lyle Lovett till Liberace och Westlife. Under sent 1980-tal fick Imperiet stort genomslag med sin rockversion av Kanonsången.

MEDVERKANDE
Herr Peachum: Sven Ahlström
Fru Peachum: Karolina Blixt
Polly, deras dotter: Maja Rung
Mackie Kniven: Fredrik Lycke
Jenny: Richard Hamrin
Tiger Brown, polischef: Lennart Jähkel
Lucy, hans dotter: Sanna Gibbs
Filch, tiggare/Pastor Kimball/Smith, polis: Peter Gardiner
Falskmyntarmattias: Angelika Prick
Tårpilswalter: Sofia Södergård
Fingerkroksjakob: Malin Ehlin
Robert med sågen: Lidia Bäck
Jimmie: Linn Oscarsson
Ede: Andreas Hammarström
Horor: Lidia Bäck, Malin Ehlin, Linn Oscarsson
Tiggare/poliser: Magnus Bergström, Johan Carlqvist
Flickan: Ella Dahl/Linnea Hård
Gästande körer och Folkoperans orkester.

Recension: Usher på Folkoperan – intressant ansats som inte når ända fram

by

Opera: Usher
Musik: Annelies van Parys / Claude Debussy
Libretto: Gaea Schoeters / Claude Debussy efter Huset Ushers undergång
av Edgar Allan Poe
Regi, scenografi och ljus: Philippe Quesne.
Musikalisk ledning: Marit Strindlund.
Medverkande: Alexandra Büchel, Ola Eliasson, Olle Persson och Rickard Söderberg
KammarensembleN
Premiär på Folkoperan 14 februari 2019

Skräckromantik med Richard Söderberg i en av huvudrollerna. Det låter som ett vinnande koncept. Operan bygger på Claude Debussys
ofullbordade opera baserad på Edgar Allan Poes skräcknovell The
fall of the house of Usher, skriven 1813. Debussy påbörjade operan
1908 under viss vånda men hann gå bort innan den blev färdig. Nu har
den belgiska tonsättare Annelises van Parys tagit sig an att formulera en fortsättning vilken uppfördes för första gången i Berlin i höstas och som nu alltså hade premiär på Folkoperan.

Handlingen: En bror och en syster, tvillingar och de enda kvarvarande av den en gång mäktiga familjen Usher, bor tillsammans i det ensliga huset med samma namn. Där bor också familjens läkare, gestaltad av Rickard Söderberg. Systern bär på en mystisk sjukdom, som läkaren inte verkar kunna, eller kanske inte heller intresserar sig för att bota.

Syskonen lever för varandra, men tyngs av huset och dess historia. Det bär på en mörk hemlighet som de varken kan uttrycka eller komma undan.

I ett desperat rop på hjälp kallar brodern på sin ende vän som
livlina, något som läkaren inte är tillfreds med. Kanske är han rädd
att förlora makten och inflytandet över syskonparet? Systern blir
långsamt allt sjukare, dör så småningom till broderns förtvivlan
och begravs i en krypta under hans rum. Men är hon verkligen död?
Var hon förresten inte lite väl rosig om kinderna när hon begravdes?
Brodern tycker sig höra hennes andetag, röst och rörelser från
källaren. Han är övertygad om att hon fortfarande lever, men vännen
vägrar att se till annat än sitt förnuft och fortsätter envetet att
hävda att systern är död, trots att han själv har sett tydliga bevis
på motsatsen.

En natt kommer hon upp från sin grav och visar sig för männen. Brodern blir förskräckt och förkrossad. De bägge syskonen faller döda ned tillsammans. Den sista, som läkaren med viss tillfredsställelse antyder, degenererade resten av släkten Usher försvinner och huset
med den.

Det går naturligtvis att läsa in olika politiska budskap i historiens undergångstema, allt från en annalkande miljökatastrof till
tillståndet i Europa, beroende på perspektiv. Men det går också att bara ta till sig det allmängiltiga motivet om naturens obönhörliga
förgänglighet och den morbida dragningskraften i att bevittna vårt
eget förfall.

Därför blir det lite underligt att allt som har med känslor och
stämningar att göra rationaliseras bort, både i musik och i
scenografi. Debussy befann sig i skärningspunkten mellan senromantik
och modernism när han skrev musiken till operan, men van Parys musik
är strikt modernistisk, utan några eftergifter mot melodiösa eller ens det suggestiva. Därför lämnade den åtminstone mig ganska oberörd, trots kompetenta insatser från sångare och från Kammarensemblen.

Samma stramhet utstrålade scenografin. Istället för att spela på det skräckromantiska – kanske av rädsla att hamna i en klichéfälla – har man gått åt rakt motsatt håll och låtit scenen se ut som en bild ur en Hemnetannons. Kala, Stockholmsgrå väggar, en grön soffa som direkt ur en Miokatalog, skarp, vardaglig belysning. För mig funkar det inte. Någon suggestiv känsla infinner sig helt enkelt inte. Och för en story som bygger på stämning och känslor av undergång, livets förgänglighet, skräcken för döden och vad som finns därefter, är egentligen frågan vad som då blir kvar.

Ändå vill jag ge en eloge till Folkoperan för den friska ansatsen.
Folkoperan måste få vara en experimentlåda och ta ut svängarna. Ofta
lyckas det, men den här gången är åtminstone jag tveksam till om man
når ända fram.

Intryck av Bizets Carmen på Kungliga Operan i Johanna Garpes regi

by

Bizets Carmen på Kungliga Operan i Johanna Garpes regi.

De som vill luta sig tillbaka och kittlas av Carmen som en exotisk, lite demoniskt lockande femme-fatal-gestalt, blir besvikna. Här syns ingen klädsamt farlig kvinna att erövra. Regissören Johanna Garpe låter gamla vaneseenden komma på skam, vilket till och med fått manliga recensenter att inte ens hänga med i handlingen! Istället växer nämligen en levande, bitchig, charmerande kvinnogestalt med integritet fram. En samtidskvinna, som tar för sig, naturligt rättframt spelad av Miriam Treichl. Och hon bär föreställningen igenom som mångfacetterad, dramatiskt bottnad mezzosopran. Och inte har scenografen, dramaturgen, dräktskaparen glömt det mustiga spanska inslaget av volangklänningar, glamour och tjurar. Bara utan otillbörlig exotisering denna gång. Fabriken Carmen arbetar på tillverkar nämligen kitchiga kläder.

Mest överraskande är ändå att Garpe lyckats lyfta fram så aktuella repliker ur det komplexa originalverket. Plötsligt står orden i jämnhöjd och drar till sig samma intresse som den välkända musiken.

Tisdagskvällen var orkestern också tjusigt dirigerad av Joana Carneiro. Hela uppsättningen vittnar om att något friskt och levande letat sig in till själva Kungliga Operan.

I programbladet ser vi Carmen iförd en mustigt röd pampig hjälte-dräkt. (En dräkt jag också förknippar med filmklippet som i absoluta slutscenen får en amerikansk hjälte-aura.) Hon står mitt i blåsten med röd mantel i handen, likt en matador som möter tjuren. Och visst är det männen hon hanterar och ibland hånar, ömsom gullar, ömsom leker med. Hon följer sin egen lust, med sitt stora ledord: frihet! Men förtjänar hon verkligen att dö för det?

Full av visioner om ett liv bortom fabriksarbetares vanemässiga låsta tillvaro, det kollektiv hon tillhör, gör Carmen sina utbrytningsförsök. Hon hamnar flera gånger i knipa. Vi ett tillfälle räddar hon sig, genom att förföra den som var satt att vakta henne, José. Han som, traditionsstyrd av manskollektivet, sedan blir så djupt förälskad och svartsjuk att Carmen blir rädd. I den långa mjuka arian, som Daniel Johansson förälskad sjunger, framgår Joés ungdomliga sårbarhet, och sköra självförtroende. Men offret på deras kärleks-altare blir den (under patriarkatet) rättrogna unga jungfruliga mön – som vandrat så många mil med bud från Josés döende mor. Hon tigger förgäves om förlovning. Magdalena Risberg sjunger med klarhet rösten i stor förtvivlan, sviken som Micaela är, så allas hjärtan i publiken brister. Daniel Johansson och Magdalena Risberg som Josè och Micaela är verkligen väl valda!

Många ledtrådar göms i föreställningens detaljer som tål att tänkas vidare på hemma i soffan. När Carmen sätter en kjol på José, vill hon få honom att spänna av och kliva ur sin mansroll, eller leker hon bara? När hon ber José följa med banditgänget, är det en ny friare samhällsordning hon vill ha med honom i? Texten talar om ”frihet i tanken”, precis som feminister säger att den nya kvinnorollen måste skrivas/drömmas fram. Eller är Carmen bara emot Josés tråkiga, dagliga slit, mannens arbete? Är det så att Carmen och Escamillo (med Alessio Cacciamanis underbara mörka stämma) med sina jämlikt liknande dräkter, tågar in och ”står i bredd”, som Märta Tikkanen skulle uttrycket det? Escamillo väntade ju tålmodigt, respektfullt på hennes ja – och hon valde honom (för ett tag..?) Och sjalen José försöker trä på Carmen som en huvudbonad, uppe på taket – så effektivt ett litet fängelse kan skildras! Det är många fyndiga detaljer som dröjer sig kvar när ridån går ner.

MUSIK Georges Bizet
TEXT Henri Meilhac & Ludovic Halévy
REGI Johanna Garpe
SCENOGRAF Per A. Jonsson
KOSTYM & MASK Nina Sandström
LJUS Erik Berglund
KOREOGRAF Roger Lybeck
DRAMATURG Katarina Aronsson

CARMEN Miriam Treichl
JOSÉ Daniel Johansson, Jesper Taube
ESCAMILLO Alessio Cacciamani
MICAËLA Magdalena Risberg, Sabina Bisholt
ZUNIGA Johan Edholm
MORALÈS Håkan Ekenäs
DANCAÏRE Jens Persson
REMENDADO Jonas Degerfeldt
FRASQUITA Marianne Odencrants
MERCÉDÈS Johanna Rudström
DIRIGENT Joana Carneiro, Alexander Joel

Gustav III:s 237 år gamla opera Proserpin är tillbaka på scenen där den en gång uruppfördes

by

Gustav III:s första opera är tillbaka på scenen där den en gång uruppfördes. Lördag den 27 oktober spelar Confidencen en öppen familjeföreställning av barnoperan Var är du Prosperin? ett gästspel av Operaverkstan, Malmö Opera, berättar ett pressmeddelande:

Proserpin är nyfiken och vill upptäcka världen. Hennes mamma Ceres, är växtlighetens gudinna. Det är hon som ser till att träden grönskar och blommorna blommar. När Proserpin försvinner blir Ceres olycklig. I sin förtvivlan glömmer hon att sköta om naturen och växterna vissnar och dör. Var tog Proserpin vägen?

Var är du Proserpin? är en gudasaga om hur årstiderna blev till. Föreställningen, som är byggd på Joseph Martin Kraus opera, Proserpin, är skriven på uppdrag av Gustav III och hade urpremiär på Confidencen Ulriksdals slottsteater, 1781.

Idén till verket om Proserpin kom från självaste kung Gustav III. Premiären hölls 1781 här på Confidencen inför kungen och hovet och blev en av de allra första svenska operorna. I Operaverkstans version gestaltas verket av fyra sångare, en dansare och tre musiker.

Musiken framförs på marimba, klarinett och fiol, kryddat med persisk fiol och armeniskt träblås. Var är du Proserpin? har spelats på Operaverkstan i Malmö under våren 2018. Nu avslutas turnén som har gått i Skåne under hösten på den plats där allting började, Confidencen, Ulriksdals slottsteater.

KAMMAROPERA

Musik Joseph Martin Kraus
Libretto Johan Henric Kellgren
Orkestrering Lars Ljungberg
Kapellmästare Lars Ljungberg
Regi & bearbetning Maria Sundqvist

Scenografi & kostym Leif Persson
Koreografi Sara Ekman

Ljus Johanna Svensson

ROLLER

Ceres Malin Christensson
Cyane Helena Magnusson
Jupiter Tor Lind
Merkurius Sara Ekman
Pluto Maria Sanner

MUSIKER
Marimba Lars Ljungberg
Fiol/kamanche Hedda Heiskanen
Klarinett/duduk Jonas Loscia

Spelas som skolföreställning v. 43 på Confidencen samt en öppen familjeföreställning 27/10 kl.14.00

Var är du Proserpin? är en produktion av Operaverkstan, Malmö Opera.