Coraline
Musik Mark-Anthony Turnage
Libretto Rory Mullarkey (efter Neil Gaimans roman Coraline)
Översättning Carin Bartosch Edström
Musikalisk ledare Anna-Maria Helsing
Dirigent Anna-Maria Helsing, Marit Strindlund
Regi Aletta Collins
Biträdande regi med ansvar för Sverigeuppsättningen N Deborah Cohen
Scenografi Giles Cadle
Ljus Matt Haskins
Kostym Gabrielle Dalton
Mask och peruk Therésia Frisk
Magikonsulter Richard Wiseman, David Britland
Dramaturg Magnus Lindman
Koreograf foajénumjer Jan Alexandersson
Premiär på Folkoperan, Stockholm, 15 februari 2020
Ta en av nutidens största kompositörer av opera (Mark-amthony Turnage) och en av nutida mest intressanta manusförfattare (Neil Gaiman) och ge dem i uppdrag att skapa en opera med barnfamiljer som målgrupp och du får succén Coraline. Denna opera är en samproduktion av Folkoperan, Royal Opera House i London och Opéra de Lille, Theater Freiburg och Victorian Opera. Coraline är en äventyrsopera för hela familjen baserad på Neil Gaimans kultbok. Libretto Rory Mullarkey och med nyskriven musik av Mark-Anthony Turnage.
Coraline är underbar, spännande, magisk och kan helt klart tala till barn. Dess målgrupp är barn från nio år och uppåt. Också som vuxen engageras jag av handlingen. Musiken är stark och det är seriös operamusik med en del jazzinfluenser. Ett bra initiativ för att få en ny generation att upptäcka och älska opera.
Huvudpersonen är den elva-åriga flickan Coraline som har flyttat in ett nytt tillsammans med sina snälla men självupptagna föräldrar. Föräldrarna har fullt upp med sina projekt och sina karriärer. Pappa håller på att utveckla en maskin som kan bli en viktig lösning för vårt tids stora fråga: miljön och klimatet. Hans maskin ska nämligen kunna förvandla sopor till stoft. Men som de flesta barn får uppleva får också också Coraline uppleva att alla dagar inte är soliga och underbara. När varken mamma eller pappa har tid för henne och ute öser regnet ner och hon får inte gå ut i ovädret och lunchen dessutom består av kålrots-soppa bestämmer hon sig för att undersöka vad som finns bakom den dörr som underliga röster varnat henne för.
Där hittar hon en magisk värld, en spegelvänd kopia av vår värld men där allt är mycket bättre. Maten är underbar, med chokladtårta till efterrätt. Hennes vanliga föräldrar har kopior där som är mycket givmildare och vill ge henne vad hon än önskar och de behöver inte ens jobba utan kan ägna all sin tid åt att umgås och vara med Coraline. Allt är som en fluffig dröm. Bara en sak är skum. Ingen person har ögon. Där ögonen borde sitta finns knappar. Coraline får erbjudande av sin nya mamma i spegelvärlden att stanna där för alltid. Det enda hon behöver göra är att byta ut sina ögon mot knappar. Coraline känner på sig att något är skumt, trots att alla är så underbart snälla och givmilda.
Moralen i budskapet är tydlig, förstås. Överflöd är inte alltid samma sak som kärlek. Och att vara en del av en äkta gemenskap är inte alltid en dans på rosor. Det gör inget att det finns ett tydligt budskap, kanske lite övertydligt till och med – där finns också delar av handlingen som förmedlas på flera nivåer och en del saker som inte sägs ut lika klart. Jag tänker på hur det magiska i den spegelvända världen också är en metafor för fantasi, drömmar och kultur – och att det inte bara finns i en egen värld med en stängd förr emellan. Den finns också i vår vanliga värld och i vår vardag, om vi vill öppna våra ögon.
Föreställningens handling bygger på Neil Gaimans bok om den modiga flickan Coraline, som är en fantasyklassiker som även gjorts som animerad långfilm. Det var underbart med en operasalong fylld av barnfamiljer – och jag tror att barnen också tyckte om den.
MEDVERKANDE
CORALINE Robyn Allegra Parton
MAMMAN/ DEN ANDRA MAMMAN Jacqueline Miura
PAPPAN/ DEN ANDRA PAPPAN Fredrik Zetterström
MR BOBO Ulrik Qvale
MISS SPINK Hillevi Martinpelto
MISS FORCIBLE Ingrid Tobiasson
SPÖKBARN 1 Lovisa Sandenskog
SPÖKBARN 2 Ulrik Qvale
SPÖKBARN 3 Helgi Reynisson
ORKESTER
KammarensembleN
I sista akten är Violetta döende. Hon har ångest för hon vet att ingen kommer att sakna henne. Men så kommer Alfredo och fadern till hennes dödsbädd för att be om förlåtelse och försoning. Violetta och Alfredo betygar varandra sin kärlek och börjar hoppas på en gemensam framtid, men det är för sent och Violetta dör.
