Kulturen har fått ta en stor smäll under restriktionerna under pandemin av covid-19. En del kulturarbetare menar att de utsatts för en form av yrkesförbud. Jag förstår dem och kan hålla med om att det inte är logiskt att det inte får vara med än åtta personer i publiken i en stor ishall med plats för tusentals medan det är helt tillåtet att packa in människor som sillar i bussar och köpcentrum. Det är alltför uppenbart att kommersialismen hyllas mer än kulturen. Jag vägrar att tro att detta virus smittar mer om man sitter med långt avstånd på ett kulturevenemang än om man trängs och andas på varandra i en skumpig buss.
Men jag tycker kultursfären måste anpassa sig mer. Teater och opera kan fungera jättebra online.
Tänk på sändningarna som gjorts från amerikanska operascener och brittiska teaterscener via Folkets Bio. I dessa sändningar kan man få både mycket nära bilder och se scener på avstånd. Det kan egentligen tillföra väldigt mycket och vara stora upplevelser. Ibland kan det ge mer än att sitta på en plats flera hundra meter från scenen i en salong. Den enskilde betraktaren kan uppleva mycket via en föreställning online.
Genom att sända föreställningar online kan många fler se föreställningar än de som släpps in i en teatersalong. Ett demokratiskt uppdrag rent av. Och vilken möjlighet för teatrar och operahus att nå ut bredare till en ny publik, som säkert också i framtiden vill komma och se föreställningar på plats i testerna.
Det går alldeles utmärkt att ta betalt för föreställningar online. Det går att bara ge tillgång till exakt den tid då föreställningen ges om man så vill. Eller att ge den som betalat två dagar på sig att se föreställningen. Möjligheterna är många.
Hur det än blir med vaccinet och nya muteringar av viruset eller kommande kriser i samhället och världen behövs kulturen. Och den måste anpassa sig och öppna mycket mer för att finnas tillgänglig online.
Coraline är underbar, spännande, magisk och kan helt klart tala till barn. Dess målgrupp är barn från nio år och uppåt. Också som vuxen engageras jag av handlingen. Musiken är stark och det är seriös operamusik med en del jazzinfluenser. Ett bra initiativ för att få en ny generation att upptäcka och älska opera.
Där hittar hon en magisk värld, en spegelvänd kopia av vår värld men där allt är mycket bättre. Maten är underbar, med chokladtårta till efterrätt. Hennes vanliga föräldrar har kopior där som är mycket givmildare och vill ge henne vad hon än önskar och de behöver inte ens jobba utan kan ägna all sin tid åt att umgås och vara med Coraline. Allt är som en fluffig dröm. Bara en sak är skum. Ingen person har ögon. Där ögonen borde sitta finns knappar. Coraline får erbjudande av sin nya mamma i spegelvärlden att stanna där för alltid. Det enda hon behöver göra är att byta ut sina ögon mot knappar. Coraline känner på sig att något är skumt, trots att alla är så underbart snälla och givmilda.
Moralen i budskapet är tydlig, förstås. Överflöd är inte alltid samma sak som kärlek. Och att vara en del av en äkta gemenskap är inte alltid en dans på rosor. Det gör inget att det finns ett tydligt budskap, kanske lite övertydligt till och med – där finns också delar av handlingen som förmedlas på flera nivåer och en del saker som inte sägs ut lika klart. Jag tänker på hur det magiska i den spegelvända världen också är en metafor för fantasi, drömmar och kultur – och att det inte bara finns i en egen värld med en stängd förr emellan. Den finns också i vår vanliga värld och i vår vardag, om vi vill öppna våra ögon.
I sista akten är Violetta döende. Hon har ångest för hon vet att ingen kommer att sakna henne. Men så kommer Alfredo och fadern till hennes dödsbädd för att be om förlåtelse och försoning. Violetta och Alfredo betygar varandra sin kärlek och börjar hoppas på en gemensam framtid, men det är för sent och Violetta dör.
