Under våren 2021 pågår repetitioner på Dramaten av Sara Stridsbergs nya pjäs Sårad ängel, med Göran Ragnerstam och Melinda Kinnaman i rollerna. Prisbelönta artisten och kompositören Sibille Attar har gjort musiken. – Beroende på pandemiläget planeras för premiär i maj – digital eller inför publik, säger regissören Rebecka Hemse.
Ett pressmeddelande berättar:
Sårad ängel, en av få pjäser som repeterar på Dramaten, skulle ha haft premiär i mars. Den utspelar sig under ett helt liv där en man och hans dotter möts och skiljs åt och möts igen, vid ett hav, i ett slott, på ett behandlingshem, vid en spansk motorväg, på ett bårhus och till sist vid hans dödsbädd.
–Pjäsen handlar om en far och hans dotter och deras gemensamma historia (som aldrig tar slut). Den utspelar sig i ett svindelperspektiv eller i en liten evighet som svävar nånstans mellan hans dödsbädd och början av hennes liv där de ännu väntar på att hennes mamma ska komma tillbaka, säger Sara Stridsberg.
Sara Stridsberg är en av Sveriges främsta författare och dramatiker, översatt till 25 olika språk och mångfaldigt prisbelönt, bland annat med Nordiska Rådets pris och European Union Prize for Literature. 2019 nominerades hon till det prestigefyllda internationella Man Booker Prize för romanen Drömfakulteten. Stridsbergs pjäser har spelats flera gånger på Dramaten, senast Beckomberga 2015.
Rebecka Hemse tillhör Dramatens fasta ensemble. Hon debuterade på teatern 2004 och har sedan dess medverkat i produktioner som Ett drömspel, Beckomberga, Peer Gynt och Linje Lusta. Senast hyllades hon för sin prestation som titelrollen i Elektra. Hon har dessutom medverkat i ett stort antal tv- radio- och filmproduktioner. Hemse gjorde sin regidebut med Evakuering: De förskräckliga föräldrarna och hon regisserade Dramatens bidrag till det nationella digitala projektet Osäkerhetens tid.
Sibille Attar är producent, låtskrivare och sångare. 2013 släppte hon egenproducerade albumet Sleepyhead och nominerades till Grammisgalan som Årets nykomling, Årets pop i P3 Guld och till Gaffapriset i kategorierna Årets svenska album, Årets soloartist och Årets svenska genombrott. 2018 var hon tillbaka med ny musik; den sex spårs långa EP’n Paloma’s Hand med vilken hon blev nominerad till Årets kompositör på Manifestgalan 2019 och samma år mottog hon Skap’s Pop-pris. I februari i år släpptes hennes andra fullängdsalbum A History of Silence.
Medverkande:
Melinda Kinnaman
Göran Ragnerstam
Av: Sara Stridsberg Regi: Rebecka Hemse Scenografi/Kostym: Bente Lykke Møller Ljus: Jens Sethzman Mask/peruk: Linda Hyllengren Musik: Sibille Attar
Dramat baseras på verkliga händelser i Italien i början av 1500-talet och är en historia om kvinnohat och frihetsbegär. Det handlar om en ung furstinna och nybliven änka som vill råda över sitt eget liv och gifta sig med sin älskare. Hennes bröder vill till varje pris hindra henne och skyr inga medel. Med denna föreställning gör Suzanne Osten debut som regissör på Stora scenen (hon har tidigare regisserat föreställningar på Dramaten på mindre scener).
Plus får föreställningen för de många infallen som är så typiska för Suzanne Osten. De tio skådespelarna är alla med på noterna och huvudrollsinnehavaren Maia Hansson Bergqvist drar med framgång det tyngsta lasset. Siri Hamari som furstinnans kammarjungfru gör en berömvärd insats. Och musikerna inte att förglömma, de binder ihop scenerna.
Pjäsen beställdes av Shakespeare och hade urpremiär 1613 i London och är fortfarande en av de mest spelade pjäserna på brittiska teatrar.
Det är första gången Vakten vid Rhen sätts upp i Sverige. Dramat har fått en ny översättning av Klas Östergren. Jag har inte läst manus så jag vet inte hur mycket regissör stuvat om i manus. Under första delen, fram till paus, spretar handlingen åt för många håll. Greven Teck (spelas av Andreas Rothlin Svensson) och grevinnan Marthe (Rakel Benér Gajdusekhar) har ett dött och rent av hatiskt förhållande som tar oproportionerligt stor plats liksom det godmodiga käbblandet mellan Fanny och en familjens tjänstekvinnor Anise (Mia Benson).
Två scener höjer sig extra. Det är inledningsscenen med Livia Millhagen som den frustrerade unga hustrun Margaret och Erik Ehn som hennes alkoholiserade ångestfyllda make Brick. Brick säger inte mycket, han är så djupt nere i sin depression och ångest medan Margaret kämpar för att få reaktioner från honom. Scenen ger grunden för hela handlingen. Vi förstår grundförutsättningarna. Paret är barnlöst – medan Bricks bror Gooper med fru Mae har fem barn. Att ha barn är hedersamt och kan avgöra vem som får ärva en ofantliga förmögenheten efter familjens patriark, spelad av Peter Andersson. Big Daddy vet inte om att han har cancer och att det här är hans sista födelsedag. Hans läkare och familj har konspirerat för att hålla denna information från honom och hans fru. Hans släktingar försöker ställa sig i bästa dager i hopp om att få en avgörande andel av pappans enorma förmögenhet.
Även om dramat i sig är ett dokument och skildring över en viss tid i det amerikanska samhället är dess essens ändå aktuell för människor i det svenska samhället idag. Kanske det inte är lika svårt att vara homosexuell eller bisexuell i dagens Sverige men det är troligen inte lika enkelt i alla sammanhang eller grupper. Och att blunda inför en dödssjukdom är universellt, att vägra se att döden är på väg gör människor i alla samhällsklasser och sammanhang världen över.