En av efterkrigstidens verkliga klassiker och ett av de främsta exemplen på den absurda teatern – Stolarna – av Eugène Ionesco sätts upp på Dramaten i regi av Tobias Theorell. Rollerna som Gubben och Gumman spelas av Johan Ulveson och Kicki Bramberg. Premiär på Målarsalen den 11 oktober, berättar ett pressmeddelande:
Dörrklockan ringer. Till Gubben och Gummans glädje och förvåning börjar de imaginära gästerna att komma. Stolar plockas fram. Dörren ringer igen. Och igen. I takt med att de osynliga gästerna ramlar in plockas stolarna fram. Alla är här och nu väntar de bara på vältalaren som ska förmedla Gubbens budskap. För en lite mer professionell touch.
”Det är lustfyllt att spela gammal” säger Johan Ulveson till Svenska Dagbladet i en intervju. ”De är gamla, men också som vi. Det gäller att hitta en balans däremellan.”
Eugène Ionesco föddes 1909 i Rumänien men bodde och verkade som dramatiker i Frankrike. Hans pjäser blandar ofta vardagliga situationer med overkliga, drömliknande inslag och behandlar djupt mänskliga teman som ensamhet, åldrande och livets slut. Han är en av de främsta företrädarna för absurd teater men kallar själv Stolarna för en tragisk fars. Pjäsen skrevs 1951 och på urpremiären 1952 togs den emot som obegriplig. Fyra år senare gjorde den succé i Paris.
Stolarna har satts upp en gång tidigare på Dramaten, 1961, då i regi av Alf Sjöberg och med Allan Edwall och Gertrud Fridh i rollerna som Gubben och Gumman.
För regi står Tobias Theorell, som senast på Dramaten satte upp Anna Karenina förra året. Tidigare har han bl.a. regisserat Figaros Bröllop och De stora vidderna på Dramaten.
Medverkande: Johan Ulveson och Kicki Bramberg
Av: Eugène Ionesco
Översättning: Sven Åke Heed
Regi: Tobias Theorell
Scenografi och kostym: Ulla Kassius
Stolarna, premiär 11 oktober på Målarsalen.
Ensemblen är uppenbart noga utvald, var och en är perfekt i sin roll. Erik Ehn som Tarkovskij, pojkaktigt charmig och samtidigt undflyende som en konstnär fokuserad på sitt skapande. Torkel Petersson som den mer yvige Victor vars tankar är upptagna av en roll som den nazistiske bödeln Eichmann. Victor ska spela Eichmann i en kommande teaterföreställning och har många olika känslor inför att gestalta en sådan massmördare. Nina Fex som tolken som blir en förlängning av Tarkovskij och Lena Endre är skådespelerskan som är kär i Tarkovskij men vill helst vara det på avstånd och som splittras mellan hurdan hon vill vara som kvinna. Tova Magnusson är en bitter producent som slits mellan de ekonomiska kraven som är hennes uppdrag att ansvara för och samtidigt har mer respekt för konstnärssjälen än hon vill erkänna.
Det som gör SAFE till en uppsättning i särklass, en enastående scenkonst-uppsättning, går inte att beskriva. För mig slår den allt jag sett av Ingmar Bergman med hästlängder. Den ångest som Bergmans medelklasskvinnor som aldrig känts angelägen skildras nu mycket mer nära, mer berörande och den går ner på djupet på ett sätt som Bergmans ångestfyllda kvinnor aldrig gjorde och det viktigaste: Richter sätter in människors ångest i ett politiskt samhälleligt sammanhang. Den gör ångesten på många sätt begriplig.
Det är inget vanligt drama där vi följer en bestämd handling, det är snarare ett resonemangs-drama där karaktärerna delvis är desamma men samtidigt byter karaktär och position och de möts i olika sammanhang.
