Dramaten

Teaterkritik: Hamlet, nypremiär på Dramaten

4 oktober, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Hamlet
Av William Shakespeare i fri bearbetning av Mattias Andersson
Regi Mattias Andersson
Scenografi och kostym Maja Kall
Musik och ljuddesign Anna Sóley Tryggvádottir
Ljus Charlie Åström
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives, Mimmi Lindell
Medverkande Gustav Lindh, Gizem Erdogan, Danilo Bejarano, Thomas Hanzon, Anna Björk, Mustafa Al-Mashhadani, Nemanja Stojanovic, Sten-Johan Hedman m fl
Nypremiär på Stora scenen på Dramaten 3 oktober 2026

Hamlet är ett trumfkort för Dramaten i höst. Efter en helt utsåld spelperiod på Elverket har föreställningen efterlängtad nypremiär på Stora scenen. Publiktrycket är förståeligt. Det är en fantastisk, märgfull tolkning av Shakespeares tragedi med Gustav Lindh som explosivt nervknippe i titelrollen.

För att en klassiker ska kännas relevant och överraskande krävs att regissören både skildrar pjäsens tematik och tar den in i samtiden. Den balansakten klarar Mattias Andersson excellent.

Denna Hamlet, i fri bearbetning av regissören, är ett drama som riktas speciellt till en ung generation. Den är en häxkittel av hämndbegär, offerskap, våld, maktlystnad och krigets vansinne framförd med hög puls och stor energi. Karaktärernas bevekelsegrunder klargörs liksom det motsägelsefulla hos människan.

Berättelsen slipas elegant likt en diamant. Gnistrande av ljus för de som har makten och rör sig i pampiga boningar åtskilda från all död och lidande som deras begär att erövra nya territorier och attackera de ”kackerlackor” som hotar deras land. Stenhård utan nåd för de som tvingas lyda maktens befallningar, dra ut i orättfärdiga krig eller lider nöd på hemmaplan.

Gustav Lindh är ett lysande val som den unge prinsen av Danmark med elasticitet både i tanke och kropp. Det är fascinerande att följa hans gestaltning av den frustration och vrede som växer i Hamlet och kräver att få utlopp. Hans farbror Claudius har ju dödat hans pappa och gift om sig med hans mamma. Nu regerar denne landet med Gertrud vid sin sida som frånvänd och till synes närmast loj hustru. Vad ska Hamlet göra? Hans pappas vålnad manar honom att hämnas mordet, men förmår han verkligen det?

Ångesten rider Hamlet. Dessutom börjar han anklaga även sin bäste vän Horatio för att gå maktens ärenden. När han av misstag blir en mördare börjar tanken att begå självmord kännas som en möjlig utväg.

Ofelia – med stram stolthet och känslighet spelad av Gizem Erdogan – brukar vanligen framstå som ett viljelöst offer som sörjer den kärlek Hamlet har hyst för henne. Men i denna tolkning får hon en betydligt intressantare roll. Ofelia vill själva bryta med Hamlet som hon avfärdande kallar en tönt. Hon fylls också av tankar på att ta värvning för att hämnas de soldater som i förra kriget våldtog och dödade hennes mamma.

Claudius gestaltas pregnant med slirig framtoning av Danilo Bejarano- den ende som är ny i ensemblen. Det är ett lysande porträtt av en uppblåst skurk och pajas som under ytan är obarmhärtigt grym. Han kallar unga män som ger sig ut i krig för hjältar och önskar dem lycka till fast han vet att många av dem strax kommer att stupa.

Helst ägnar sig Claudius åt att spela golf och festa hejdlöst med vänner i gyllene salar. Makan Gertrud betraktar han överseende som en lyxhustru utan egen vilja. Men Hamlets närmast galna agerande skrämmer honom. Hennes oberäknelige son måste hållas under sträng övervakning och helst försvinna bort ur hans åsyn.

Gertrud – stillsamt och med spröd utstrålning spelad av Anna Björk- får i en scen chans att förklara sitt giftermål med Claudius och sin starka kärlek till Hamlet. Men inte ens hon förmår hjälpa sin son.

En nödvändig kontrast i dramat är Polonius. Han står för förnuftets röst. Rollen spelas trovärdigt och älskansvärt av Thomas Hanzon. Polonius har varit ute i krig och vet hur fruktansvärt det är. Att sonen Laertes tagit värvning fyller honom med djup smärta. Samtidigt är Polonius underkuvad rådgivare till makten och lyder befallningar även när det gäller hur han ska behandla sin dotter Ofelia och påverka hennes relation med Hamlet.

Föreställningen vrids hela tiden åt som av en järnhand. Både Hamlet och Ofelia störtar ned i fasa och sorg och hon väljer att avsluta sitt liv. När Laertes – skickligt gestaltad av Nemanja Stojanovic – återvänder från kriget vill han utkräva hämnd för det Hamlet gjort mot hans familj. Det blir en ruggig sådan som påminner om domedagsklockan som löd när publiken bänkade sig.

Scenografin i Hamlet är snillrik och fungerar väl att överflyttas från Elverket – även om jag saknar dess sakrala scenrum som gav ett extra allvar åt handlingen. Kungen regerar från en tron över ett hav av fallna soldater. I fonden öppnas bakom en ridå en sal där de välbesuttna festar. Mot slutet rivs tronen och blir en mörk grav för okända soldater och osaliga andar.

Som en bro över den nattsvarta tragiken finns en innerlig bön om att det måste gå att finna en väg till en barmhärtig fredlig värld. Det ryms också några välbehövliga andningspauser, stunder av humor.

Hamlet i Mattias Anderssons regi är en av de främsta klassikertolkningarna på senare år. Vare sig man har sett en rad Hamletuppsättningar eller för första gången ger sig i kast med Shakespeares drama är det en omskakande upplevelse. Därtill är det ett gyllene tillfälle att se skådespelare som agerar på topp. Så här strålande kan det fungera när ensemblen känner sig trygg i att både texten och regikonceptet håller hög klass.

Teaterkritik: Antikrist – ger nog ingenting för den som inte sett filmen

27 september, 2026 by Rosemari Södergren

Antikrist
Av Lars von Trier
Dramatisering Annika Silkeberg
Regi och bearbetning Ada Berger
Scenografi och kostym Daniel Åkerström Steen
Ljus Jesper Larsson
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen
Ljud Evelina Kyrk
Dramaturg Claes Peter Hellwig
Premiär 26 september på Målarsalen på Dramaten

Lars von Triers film Antichrist sätts upp på scen på Dramaten. Det blir egentligen inte Antichrist, eller Antikrist som titeln stavas hos Dramaten. Det blir Sanna Sundqvist och David Book som spelar Antikrist. Inte helt lyckat. Ingen skugga må falla på skådespelarna Sanna Sundqvist och David Book. De är duktiga och gör vad de kan med det manus och de regianvisningar som finns, likaså alla som jobbat med scenografi, kostym, ljud och ljus. Inget minus på deras arbete. De får alla mina applåder. Men föreställningen i sin helhet ger nog inte mycket för den som inte sett filmen. Det är alldeles för mycket som hänger på att man sett filmen och har den i uppdaterat minne.

Det som gör att premiär-föreställningen inte känns bra beror dels på meta-aspekten som inte tillför något och att själva temat om sorg kring ett förlorat barn är värd att tas mycket mer på allvar och inte springas ifrån och försöka göra något annat av det. En film som berört så många skulle mycket väl fungera utan att tillföras metateater. Att berätta om en av de djupaste och svåraste sorgerna ett par kan drabbas av behöver inte lättas upp och göras komiskt genom att skådespelarna berättar om sig själva och hur nära varandra de står. Det tillför inget till berättelsen alls.

Handlingen i korthet: Ett gift par försöker bearbeta smärtan efter ett barns död. Hon bryter ihop totalt och han, som är psykolog, bestämmer sig för att själv sköta hennes terapi. Men i stället för att möta och besegra sina demoner faller hon allt djupare in i mörkret.

Sanna Sundqvist och David Book leker med rollerna de spelar och allvaret görs till något att skratta åt. Det är inte deras spel som är fel, de gör vad som står i manus och vad de ska göra. Men det tillför inget till ett drama som i sig är starkt nog att bära sig själv. Föreställningen börjar med att Sanna Sundqvist står nära publiken och berättar att hon har rollen som Hon och hon berättar om sig själv och om sitt samarbete med David Book. Senare i föreställningens gång återkommer skådespelarna som sig själva flera gånger och vid flera tillfällen berättar de kort vilka scener från filmen som teateruppsättningen nu valt bort och inte har med. Vi får också höra ett förinspelat tal av Sanna Sundqvist där hon berättar att hon suttit vid sitt barn kuvös. Jag har ingen aning om det är sant eller något som tillförts i manus för att vi ska tro på att hon liksom övriga i ensemblen förstår hur det är att förlora ett barn. Jag vet inte om det behövs att den som sätter upp ett teaterföreställning eller skapar en film eller skriver en roman om sorgen efter att ha förlorat ett barn själv upplevt det för att de ska bli äkta. Det är en helt annan diskussion. Men oavsett det så känns inte denna premiärföreställning engagerande eller äkta.

Tyvärr är det nog näst intill meningslöst att se denna uppsättning om man inte sett filmen. Lars von Triers film Antichrist hade premiär 2009 med Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe i huvudrollerna. Filmen liksom teateruppsättningen på Dramaten nu handlar om en man och en kvinna som förlorat ett barn, om sorgen efter att ha förlorat ett barn. Det finns inga regler för hur en sorg ser ut men ändå slarvas det i denna scenföreställning som inte lyckas visa en smärta som känns trovärdig. Vissa dialoger och scener lockar mest till skratt och verkar vilja framställa det absurda och löjeväckande i sorg. Ja det är tillåtet att skämta om allt och också om sorg efter ett barns död. Men det är lite trist att Dramaten, den svenska nationalscenen, inte vågar låta sorg och smärta bära en föreställning.

Teaterkritik: Parzival – en explosion av färger och av allt med en imponerande insats av skådespelarna

11 september, 2026 by Rosemari Södergren

Parzival
Av Lukas Bärfuss efter Wolfram von Escenhback
Regi Marie Nikazm Bakken
Scenografi och kostym Julia Herskovits
Musik Christoffer Karlsson
Ljus Christoffer Lloyd Nathalie Pujol, Frida Ottosson
Dramaturg Jacob Hirdwall
Översättning Linda Östergaard
I rollerna Hamadi Khemiri, Elin Klinga, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Tanja Lorentzon, Razmus Nyström och Joel Ödmann
Premiär 10 september 2026 på Dramatens lilla scen

En färgsprakande upplevelse långt utöver det vanliga på en teaterscen. Tänk dig barn som leker teater och kan använda sin mammas kudde som riddar-rustning eller vad som råkar finnas framme. En stor kan få bli en häst i barnens lek. I barnens fantasi kan vad som helst bli vad som helst. Samtidigt är det en djupdykning in i en mytologisk vandring som vrider på existentiella frågor, på ett absurt, groteskt sätt. Vi får följa en ung man i sagans värld som växt upp skyddad mot allt farligt av sin mamma men som ändå ger sig ut på vandringsväg för att bli riddare, för att bli just det som mamman ville förhindra att han blir.

Parzival skrevs 2010 av Lukas Bärfuss och bygger på Wolfram von Eschenbachs mytiska hjältedikt från medeltiden som är en sidoberättelse från den keltiska Arthursagan. Parzival och hans mamma bor i skogen, långt bort från allt. Mamman har flytt ut i skogen med honom då hans pappa som var riddare dog under ett av sina äventyr. Mamman vill skydda sitt barn Parzival och hindra honom från att någonsin bli en riddare. Mamman curlar honom, helt enkelt, överbeskyddar honom och ser till att han inte vet något om världen utanför skogen. Men det går förstås aldrig i långa loppet att hindra någon för att ge sig ut i världen. En dag möter Parzival några riddare i skogen och då ger han sig ut på sin färd för att bli riddare och lära sig vad världen är.

Föreställningens plus är att det är en explosion av färger och fantasi, det är roligt och löjligt på en gång och teaterns alla möjligheter att uttrycka något används: ljud, ljus, kostym, mask, video och ett gäng skådespelare som får stå för ett maratonlopp i att gå in och ut ur olika karaktärer, ta sig från scenen för att byta om till nya dräkter, om och om igen. Imponerande insats av skådespelarna.

Föreställningens minus är dess form som gör att karaktärerna är endimensionella, de saknar djup. Men å andra sidan är det oftast en del i själva formen: en mytologisk berättelse om en vandring från barndomens oförstånd till att bli en mogen människa som lärt sig vad livet är. I Dramatens version blir det en både grotesk som lekfull mytologisk berättelse som kan kännas igen från flera olika kulturer. Vi kan känna igen temat i buddhismen Siddharta som växte upp som överbeskyddad prins som en dag såg en sjuk man och därefter en död människa och då fick en sådan chock av detta att han gav sig av för att vandra genom världen för att hitta svaret på vad livet är och varför lidandet finns. Från den kristna kulturen finns bland annat Kristens resa av John Bunyan. Det finns olika mytologiska berättelser från världens alla hörn med samma grundtema: en ung människa ger sig ut för att hitta svar på frågorna om existensen, om liv och död och allt där emellan. Beroende på vad samhället står för blir resorna i dessa berättelser olika.

I versionen som ges på Dramaten är det inte bara en föreställning överfylld av färg och dräkter, masker, ljus och ljud – det är fullproppar med symboler om människans existens och vandring i livet i jakt på att hitta sig själv och försöka förstå existensen. Komiskt, absurt och samtidigt mycket tänkvärt. Varje gång den som upplevt denna föreställning tänker på den efteråt kommer han/hon/hen att hitta något nytt att grotta ner sig i. En gediget arbete ligger bakom från alla teaterns medarbetare, från regi och skådespelare som får ta sig runt och ikläda sig många olika roller och en överväldigande scenografi och massor av olika masker och kostymer. Här är det inte fråga om ”less is more”, så långt från avskalat det går att komma i denna fullständiga explosion av utryck för både ögon och öron. Imponerade på alla nivåer.
Det välkända uttrycket ”Less is more” blir nu ”More is more”.

Julia Herskovits, som är föreställningens scenograf säger:
– För mig som scenograf och kostymdesigner så är det viktigt att bygga världar som innehåller too much of everything. Jag vill skapa en plats där vad som helst kan hända, där publiken aldrig vet vad den ska förvänta sig, aldrig riktigt kunna slappna av och ändå vilja ha mer. Maximalism handlar om att fylla hela bilden, varje centimeter. Vi intresserar oss för epos och överbelastandet av intryck. Och någonstans i änden av allt det teatrala, humoristiska och groteska finns det förhoppningsvis något poetiskt att säga om världen.

Teaterkritik: Fejk – imponerande

6 september, 2026 by Rosemari Södergren

Fejk
Av och regi Yael Ronen
Scenografi Wolfgang Menardi
Video Stefano Di Buduo
Musik Yaniv Friedel, Ofer Shabi
Kostym Amit Epstein
Ljus Patrik Angestav
I rollerna Mustafa Al-Mashhadani, Björn Elgerd, Electra Hallman, Bianca Kronlöf, Lindy Larsson och Ia Langhammer
Premiär på Dramatens stora scen 5 september 2026

En fundering och liten betraktelse över falsk och äkthet, om lögn och sanning – och olika slags förvrängningar av sanningen, presenterat på ett roande sätt i en komedi med en fantastisk koreografi. Vi får se olika nivåer av förvrängd sanning som spelas upp som ofta lockar till skratt (det är ändå en form av komedi) och sätter fart på många tankar. När publiken går hem efteråt har den mycket att prata om. Premiären fick också välförtjänt stående ovationer. Men det finns förstås mycket mer att tränga in när det handlar om lögn och sanning – men det lämnas åt sidan och på det sättet är Fejk en rätt ytlig och förutsägbar historia, men absolut välgjord och värd att se.

När vi sätter oss i en salong på en teater så vet vi att skådespelarna inte gestaltar sig själva. Vi vet att det är påhittad berättelse som ska spelas upp och när vi går hem efter föreställningen kan vi prata om det vi sett, fundera på det och vara helt på det klara med att skådespelarna nu tagit av sig sina roller och lever sina liv som sig själva. Fast sig själva är ett begrepp som inte är helt lätt att greppa. Det är vad teater och litteratur och film genom historien ofta skildrat: våra livslögner, hur människor ibland lurar sig själva och inte alltför sällan håller upp en inte helt sann bild av vem de själva är inför omgivningen.

Föreställningen börjar med att de sex skådespelarna är sig själva och gör en genomgång av hur salongen i Dramatens stora scen är tydligt indelad efter klass-samhället: ju högre inkomst och förmögenhet desto länge närmare scenen sitter personen och desto längre livslängd. Att Sverige fortfarande har ett utvecklat klass-samhälle där vissa grupper sitter med betydligt mer makt än andra grupper är ett faktum som inte tas upp särskilt ofta varken på scen eller i politiken och frågan lyser med sin frånvaro nu mitt i valrörelsen. Men det är inte någon fråga som föreställningen i övrigt petar i.

Vi får se några karaktärer som på olika sätt lurar sig själva och/eller omgivningen: En feministisk poddare som gjort sig ett namn genom att skildra hur jämställt hennes liv med sin man är, men bakom kulisserna håller äktenskapet på att rasa samman. Lindy Larsson gestaltar en popstjärna som inte kan acceptera att han åldrats. Mer och mer desperat klamrar han sig fast vid sin bild av sig själv som ungdom och försöker hålla fast vid sin yngre pojkvän som i sin tur inte tycker sig ha hittat sig själv och därför söker sig till en guru inom personlig utveckling. En självhjälps-guru som predikar för fullsatta hus om att alla, var och en, kan styra sitt liv som hen/han/hon vill. Givetvis är inte denna självhjälps-gurus liv så perfekt som den bild hon spelar upp för omgivningen.

Det finns många som lurar sig själva och försöker måla upp en falsk bild av sig själva för omgivningen. Det är långt ifrån någon ovanligt i mänsklighetens historia, många teaterpjäser handlar just om det varav Tjechovs draman är några exempel. Skvallerpressen i Sverige och i många andra länder har i decennier skildrat människor som är kända och som ska vara värda vår beundran för att de är så duktiga och fina. Den fulare baksidan visas sällan upp. Nu förstärks dessa förfinade, förvrängda och överdrivet super-lyckade versioner av personer upp genom sociala medier, genom influensers och på tiktok, YouTube, Facebook med mera, med mera. Men nu har ytterligare ett fenomen trätt in i vår tid: botar som tar sig in i diskussioner på Internet och som är påhittade personer som låtsas vara riktiga människor och då blir frågan högaktuell om falskt och sant. Frågan är vad som kan göras? Det ger föreställningen inget svar på – vilket vi väl inte heller kan kräva. Det är beslut som måste diskuteras och tas utanför teaterscenen.

Skådespelarna är duktiga och får mina stående ovationer tillsammans med hela ensemblen. Som helhet är föreställningen imponerande. Scenografin med videoinstallation som fyller hela bakre väggen på scenen med massor mindre scenbilder och en stor spegel på ena sidan som speglar allt bakifrån är fascinerande och säger mycket om hur stort allt kan nu ut idag och hur många olika bilder samma bild trots allt kan ge. Fejk är en underhållande stund på en timme och 45 minuter och väl värd att se även om givetvis frågor kring lögn och sanning och vad som är sanningen kan skärskådas och analyseras ut många fler synvinklar. Men för att göra detta krävs en föreställning på flera dygn, tror jag.

Om regissören Yael Ronen – från Dramatens hemsida:
Yael Ronen är född i Jerusalem, men sedan många år verksam i Tyskland där hon regelbundet arbetat på teatrar som Maxim Gorki Theater och Schaubühne Berlin. Hennes internationella genombrott kom 2010 med Third Generation där hon sammanförde skådespelare från Tyskland, Israel och Palestina – en uppsättning som också gästspelade på Dramaten. Hon har därefter fortsatt vara en av Europas mest intressanta regissörer med skruvade, roliga, modiga och högaktuella uppsättningar som Roma Armee, Sabotage, Bucket List och Operation Mindfuck – Based On A True Story, But Not Really.

Regissören Yael Ronen om Fejk

Hamlet möter Lejonkungen i personligt gästspel på Dramaten

15 augusti, 2026 by Redaktionen

Joakim Fernström i Människokung Hamlet Foto. Martin Nauclare

Människokung Hamlet är en soloföreställning om tre blivande kungar framtagen av Joakim Fernström, skådespelare med Downs syndrom på Mosaikteatern. Det är en berättelse om Lejonkungen, Hamlet och Joakims egen födelse – en personlig pjäs som balanserar mellan galenskap och kärlek, sorg och lycka. Ges på Lilla scenen den 8 oktober 2026.

Ett pressmeddelande berättar:
Joakim har alltid velat spela Hamlet. Han frågade Daniel Rudholm, konstnärlig ledare på Mosaikteatern, om han ville gå in som medskapare och tillsammans började de utforska den berömda pjäsen. Efter att först velat ha en stor ensemble, tyckte de båda snart att det var mer intressant att göra pjäsen med bara de två på scenen. Joakim som skådespelare och Daniel som musiker.

Under arbetets gång framkom ytterligare två historier till Shakespeares: nämligen sagan om Lejonkungen som betytt mycket för Joakim under hela hans uppväxt och berättelsen om Joakim själv och hans födelse. Resultatet blev Människokung Hamlet – en uppsättning som använder bilder, ljud, musik och rörelse snarare än text som konstnärligt uttryck. Föreställningen är ett gästspel från Mosaikteatern.

Mosaikteatern är en daglig verksamhet med scenisk inriktning för personer med intellektuella funktionsnedsättningar som drivs av Stiftelsen Mosaik, en idéburen organisation och en icke-vinstdrivande stiftelse.

Nypremiär för Hamlet – The Death of Theatre
Mattias Andersson föreställning Hamlet – The Death of Theatre, som spelade på scenen Elverket under våren sätts nu upp på Stora scenen med nypremiär 3 oktober 2026. Gustav Lindh och Gizem Erdogan spelar Hamlet och Ofelia och som kung Horatius syns Danilo Bejarano som ersätter Shanti Roney.

Dramaten

Footer

Om oss