Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dramaten

Teaterkritik: Brott och straff – en grandios föreställning på Dramaten

by

Foto: Sören Vilks

Brott och Straff
Av Fjodor Dostojevskij i en scenversion av Oliver Frljić
Översättning Anders Duus
Regi Oliver Frljić
Scenografi Igor Pauška
Kostym Zdravka Ivandija Kirigin
Ljus Jörg Schuchardt
Peruk och mask Moa Hedberg, Thea Holmberg Kristensen
Musik Daniel Regenberg
Medverkande Danilo Bejarano, Nina Dahn, Gunnel Fred, Andreas Grötzinger, Electra Hallman, Gustav Lindh, Torkel Petersson, Magnus Roosmann, Nemanja Stojanović, Kristina Törnqvist.
Premiär 24 November 2022 på Stora Scenen på Dramaten

En grandios föreställning på Dramaten. När Dostojevskijs roman Brott och Straff sätts upp på Dramatens stora scen är regissören Oliver Frljic, en provokativ och i Europa mycket omtalad regissör. Trots att han inte kan svenska språket har han skapat en effektfull och spännande föreställning.

I inledningen klättrar skådespelarna i bänkraderna och i slutet blir de alla instängda
i ett jättelikt skåp när flickan Polenka stänger dörrarna. Däremellan skiftar scener
med gigantiska möbler som gör människorna små.

I första akten flödar orden och diskussionen om vanliga och särskilda människor. Vilka regler och lagar som gäller och vad som är ont och gott. Man får också en presentation på vilka personerna är. Akten avslutas med sång av försäkringsdomaren (Andreas Grötzinger) – Hälsning till Sibirien av AleksandrPusjkin.

I andra akten knyts föreställningen ihop och intensiteten ökar. När Rodja (Gustav Lindh) erkänner sitt brott för Sonja( Elektra Hallman) börjar han tvivla på sitt beslut.
Den moraliska konflikten, ångern och ångesten över sitt brott når ända ut i salongen.
Stoltheten över att ha plockat upp makten och handlat försvinner.

Gustav Lindh gör en storartad insats som exstudenten Rodja som allt kretsar kring.
Han är lysande som arrogant, stolt och ångestfylld ung man. Elektra Hellman som Sonja försöker rädda hans själ. Kring de här kretsar många andra utmärkta skådespelare som t.ex Magnus Roosmann, Torkel Petersson , Gunnel Fred och Nina Dahn.

Pjäsen belyser de stora frågorna i människors privata liv men också i relation
till samhälle och ekonomi. På ett väl underbyggt sätt skildras människors val och livssituationer. En lyckad satsning på en pjäs som aldrig blir omodern.

Teaterkritik: Tid för glädje – en överraskande rolig föreställning om livslögner

by

Foto: Sören Vilks

Tid för glädje
Av Arne Lägre
Översättning Marie Lundquist
Regi och scenografi Stéphane Braunschweig
Biträdande scenograf Alexande de Dardel
Kostym Thibault Vancraenenbroeck
Ljus Marion Hewlett
Ljud Xavier Jacquot
Peruk och mask Mimmi Lindell
Dramaturg Irena Kraus
I rollerna Lena Endre, Hannes Fohlin, Maja Hansson Bergqvist, Carla Sehn, Ellen Jelinek, Philip Lithner, Mattias Malmros, Marall Naziri, Shanti Roney
Sverigepremiär på Dramaten, Lilla scenen 17 november 2022

En överraskande rolig föreställning om våra livslögner och hur vi lurar oss själva för att klara av förluster, för att slippa känna sorg och ångest när vi förlorar något.

Redan för första repliken är det tydligt att det är meningen att vi ska se föreställningen som något som spelas upp. Vi ska inte för ett ögonblick se det som realism utan mer som en studie i människors sätt att hantera motgångar och svåra utmaningar i dagens samhälle där vi genom sociala medier lärt oss att alltid hålla upp en yta av att allt är bra och vi har hur kul som helst.

Lena Endre har första repliken och hon börjar med att säga: ”En mor säger” och ”En mor tänker” före varje uttryck några gånger. Varje gång en ny karaktär kommer tar plats på scen upprepas proceduren med att skådespelaren säger något liknande som: ”En dotter säger”, ”En dotter tänker”, ”En son säger”, ”En son tänker”, ”En änkeman säger”. Genom att karaktärerna presenteras på detta sätt i några repliker upprättas ett tydligt förhållningssätt mellan scen och publik. Foten sätts ned. Vi vet att det är spel. Det fungerar perfekt, skådespelarna hanterar detta sätt att spela väl. Emellanåt blir det komiskt men det går aldrig över till billig buskis.

Handlingen börjar med att en mor träffar sin dotter på en avskild plats nära en kyrkogård. Modern har bestämt sig för att när hon en gång ska begravas är det där. Nu vill hon visa den för sina vuxna barn. Men bara dottern dyker upp. Dottern är hemma på besök, hon bor utomlands. De samtalar och det verkar som att de har en ganska nära relation, de är i alla fall väldigt noga med att upprepande påpeka det. Efter ett tag dyker det upp fler personen på kyrkogården, till moderns förtret. Hon hade ju tänkt vara ensam med sina två vuxna barn.

I beskrivningen av föreställningen står:
Tid för glädje är en pjäs om nya och gamla relationer, om sorg och saknad, om att få barn eller inte, om att kämpa eller försvinna. Den hade urpremiär i Oslo i januari 2022 och möttes av lysande recensioner.

Nja. Jag skriver inte helt under på den beskrivningen. Eftersom modern och dottern skulle träffas på en tänkt begravningsplats hade jag förväntningar på att existentiella frågor kring liv och död och sorg skulle tas upp. För att vara ärlig så görs det bara flyktigt. Huvudtemat är livslögner, att lura sig själv och att det tycks vara förbjudet att känna ångest eller sorg. Hur nutidsmänniskor flyr känslor av sorg och saknad. Som änkemannen spelas av Shanti Roney som flytt in i en ny kärleksrelation, för övrigt med en kvinna han mötte på sin frus begravning.

Det känns naturligt att dra paralleller med vad människor postar i dagens sociala medier där det för många handlar om att alltid hålla upp en yta om att man är glad, att allt är perfekt. Även om livet håller på att rasa ihop. Ett exempel på denna tendens är också hälsningsfrasen som är vanligt: ”Är allt bra?” säger folk till grannar och till och med till människor de knappt känner. Vad händer om man svarar ärligt på det? Ingen förväntar sig något annat svar än: ”Ja, allt är bra”. Även om man precis begravt ett barn eller precis blivit arbetslös förväntas vi svara att allt är bra.

På ett sätt vill jag beskriva föreställningen som en form av ett Norén-drama med i en lättsammare tappning, med mindre svärta. Om det är positivt eller negativt beror på varje enskild.

För övrigt vill jag säga att Lena Endre är helt fantastisk i sina två roller som två olika mödrar. Trots verfremdungs-effekten känner jag moderns oro och ångest ända in i märgen. Skickligt. Hela ensemblen får högt betyg av mig. Shanti Roney har väl aldrig gjort en dålig roll och det gör han inte här heller. Han är underbar som den nyskilde mannen och som änkemannen.

Om regissören:
Den franske regissören Stéphane Braunschweig, teaterchef för Odéon-Théâtre de l’Europe i Paris, har i hemlandet satt upp flera av Arne Lygres pjäser med stor framgång och är en starkt bidragande faktor till Lygres internationella framgång.

Teaterkritik: Arv på Dramaten – lysande

by

Nils Wetterholm, Maurits Elvingsson, David Fukamachi Regnfors, Per Öhagen, Johan Holmberg, Samuel Astor, Markus Berg och Christopher Lehmann. Foto: Sören Vilks

Arv
Av Matthew Lopez, inspirerad av E. M. Forsters roman Howards End
Översättning Jonas Brun
Regi Carl Johan Karlson
Scenografi Magdalena Åberg
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Peruk och mask Frita Ottosson, Johan Lundström
Premiär i Målarsalen, Dramaten, 5 november 2022
Medverkande Samuel Astor, Markus Berg, Kicki Bramberg, Maurits Elvingsson, David Fukamachi Regnfors, Thomas Hanzon, Johan Holmberg, Christopher Lehmann, Razmus Nyström, Simon Reithner, Nils Wetterholm, Per Öhagen

En lysande, totalt uppslukande berättelse om relationer bland homosexuella män. Allt om livet finns med: känslor, humor, sorg, kärlek, vänskap, svek. Berättat och gestaltat med en effektivt enkel scenlösning där alla i publiken sitter nära scenen och ett ensemble som har ett fantastiskt samspel.

Majoriteten av alla skildringar av relationer runt om i världen berättar om relationer mellan man och kvinna och den som är homosexuell får själv översätta och tolka in berättelsen till sitt liv. I Arv är det tvärtom. I denna föreställning får den som inte är homosexuell man göra denna tolkning. För visst är det tydligt att människor är människor och män som har relationer med män kan både vara ömsinta mot varandra och destruktiva och såra varandra – precis som i relationer mellan män och kvinnor. Hur människor beter sig är mänskligt. Det känner vi igen i alla relationer. Men det blir självklart annorlunda att vara homosexuell när den är förbjudet eller inte fullt accepterat. Därför är det viktigt med skildringar som denna.

Morgan, en av karaktärerna i föreställningen säger:
– De flesta av oss gavs aldrig några sunda homosexuella förebilder. Ingen lärde oss hur man visar kärlek. Eftersom vi inte fått några exempel från kulturen, har vi varit tvungna att lära oss allt av varandra. Inte sant? I smyg och i rädsla, ibland med glädje.

Det är temat för denna heldags-föreställning där en yngre generations homosexuella män får tillsammans med några ur äldre generationer berätta sina historier. I dagens västvärld börjar det komma flera filmer, tv-serier, romaner och teaterföreställningar med teman kring kärlek och relationer mellan homosexuella. Men det var inte så länge sedan det i stort sett var omöjligt. Som den roman, The Price of Salt, <a href=”https://kulturbloggen.com/?p=159375″>Patricia Highsmith</a> skrev om en lesbisk kärlekshistoria, den vågade hon inte ge ut i sitt eget namn. E.M. Forsters roman Maurice, om en homosexuell man, gav ut först efter hans död.

Den äldre generationen homosexuella män levde under AIDS-epidemin och har upplevt förlust av vänner och älskade medan den yngre generationen homosexuella lever ett liv i relativ frihet. Handlingen utspelas framför allt på Manhattan i New York, under 2010-talets slut. Det jag kan sakna är ett klassperspektiv. Männen är antingen från trygg medelklass eller stenrik överklass. En enda av karaktärerna, Leo, tillhör de utslagna. Men å andra sidan kanske det skulle bli ett gigantiskt projekt att skildra också klassperspektivet. För berättelser om homosexuella män i lägre klasser med sämre ekonomi skulle kanske bli en helt annan berättelse. Men föreställningen har flera djup. Författaren E.M. Forster dyker upp själv och interagerar med de unga nutida männen. Ett sätt att förmedla tankar kring och förstärka budskap om kulturens roll i våra liv och hur vi formulerar vår bild av oss själva.

Regissör och scenograf har valt en enkel, perfekt fungerande scenlösning. Oftast är det endast några bord som skådespelarna står på. Ljussättningen ändrar effektivt intrycket av de olika scenerna, en del blir rosa, mjuka andra är etonghårda bruka, mörka. Skådespelarna och deras klädsel bär föreställningen. Kläderna säger mycket om rollerna. Eftersom salongen är liten sitter alla i publiken nära skådespelarna och det är en styrka i föreställningen. Det känns som att jag är med där, som att jag är en fluga på väggen som ser och upplever allt. Skådespelarna är makalöst duktiga och trovärdiga.

Razmus Nyström och Simon Reithner. Foto: Sören Vilks

Pjäsen är inspirerad av E.M. Forsters roman Howards End och paralleller dras till Tony Kushenrs drama Angels in America. Medan Angels in America utspelas under AIDS-pandemin utspelas Arv ett par decennier senare. Arv hade urpremiär i London 2018 och belönades med en rekordlång rad priser, bland annat för bästa nyskrivna pjäs. 2019 hade den premiär på Broadway, där den bland annat belönades med fyra Tony Awards.

Arv ges på Dramaten som en heldags-föreställning på åtta timmar drygt, med sex akter och fem pauser. Ett annat alternativ är att se den som två separata föreställningar på vardera tre timmar och femton minuter. Om du kan: ta heldagsföreställningen. Jag rekommenderar den. Allt fungerar perfekt, varje akt är cirka en timme och en kvart, vilket är alldeles lagom. Tiden bara rinner iväg och det som berättas är fängslande. Oavsett vilket sätt du väljer att se den är det en stor upplevelse, I detta längre format kan regissören låta oss tränga in mer i de olika karaktärerna och få oss att förstå dem. Det är på samma sätt som bra tv-serier kan fördjupa skildringen av karaktärer till skillnad från en långfilm som måste gå mer på ytan.

Fakta om regissören:
Carl Johan Karlson, född 1984, ser tidigare varit husregissör på Riksteatern. Han har nyligen satt upp Amadeus på Helsingborgs stadsteater och Älskad, saknad på Uppsala stadsteater.

Teaterkritik: Ett dockhem på Dramaten – färgsprakande mästerligt

by

Foto Sören Vilks

Ett dockhem
Av Henrik Ibsen
Översättning Ernst Schönaich
Regi Anna Pettersson
Scenografi Anna Pettersson
Assisterande scenograf Jan Lundberg
Kostym Nina Sandström
Ljus Max Mitle
Musik Gustave Lund
Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold, Peter Westerberg
Dramaturg Anneli Dufva
Rörelseinstruktör Åsa Lundvik Gustavson
Medverkande: Manuela Gotskozik Bjelke, Marie Göranzon, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnamann, Anna Maria Käll, Hannes Meidal, Per Svensson, Joel Valois, Pierre Wilkner
Premiär på Stora scenen, Dramaten, 26 oktober 2022

En helt underbar sprakande föreställning som klär av patriarkatet och dess förminskning av kvinnor men också handlar om att vara människa och våga stå upp för sig själv. I regi av Anna Pettersson blir Ibsens dockhem som om den vore tolkad av Brecht och kryddad av Shakespeare.

En vän till mig sammanfattade föreställningens tema:
Om hur många inte lever sitt liv som de vill och fångas av olika sammanhang och tror att det måste vara så. Att man faktiskt alltid kan gå sin egen väg.

Publiken på premiären gav stående ovationer till detta sprakande, färgrika kostymdrama som både vara underhållande och talande om viktiga frågor. Danser, rörelsekoreografi och musik fungerade perfekt till berättelsen. Att locka till skratt även när ämnet är allvarligt är mästerligt när det görs bra som här. Genialt av regissören att låta tre skådespelare gestalta Torvalt (Per Svensson, Hannes Media och Joel Valois) och tre som har rollen som Fru Linde (Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnaman och Anna Maria Kill). Det fungerar utmärkt och visar hur samma scener ofta spelas upp om och om igen endast med små varianter i en stängd, fastlåst relation. Det visar också hur människor inte alltid är precis likadana utan har olika sidor. De tre versionerna av Torvald spelas av tre män i olika åldrar vilket signalerar att även om den yngre generationen ytligt sett kunde verka mer jämställd satt dessa män på Ibsens tid ändå lika fast i sin nedtryckande syn på kvinnor.

Nora är i början av föreställningen väldigt mån om vilken fasad hon visar upp. Hon är som många av dagens influencers som bara visar upp hur vackra de är, hur bra det går för dem. Allt är perfekt i den yta de visar upp för sina följare. Sakta börjar hon våga se sanningen, först för sig själv och sedan vågar hon berätta om den och ta konsekvenserna.

Ett stort plus är att för att minska klimatavtrycket är kostymerna till föreställningen tillverkade i hållbara och återvunna material. I ett pressmeddelande berättas:
Tillsammans med vintagekläder, vissa över 100 år gamla, har det skapats kostymer under ledning av kostymdesigner Nina Sandström. Till de stickade plaggen har det även använts ull från Dramatens ljusdesigner Erik Berglund, tillika fårbonde, som nu spinns på Wålstedts Ullspinneri i Dala Floda.

Ett annat stort plus går till alla skådespelare. Rollen som Nora görs av nyutexaminerade skådespelaren Manuela Gotskozik Bjelke och Doktor Rank av Marie Göranzon, båda är så trygga i sina roller. Det är som att Manuela Gorskozik Bjelke har tjugo års erfarenhet på scen, minst. Hon tar definitivt plats nu bland våra stora svenska skådespelare. Marie Göranzon är som alltid fenomenal, nu som äldre man som är förälskad i Nora.

Föreställningens regissör Anna Pettersson, är regissör och teaterchef för Strindbergs Intima Teater. Hon berättar om sina tankar om uppsättningen:

– Jag utgår från Ibsens tankar om kollektivet och individen och föreställningen innehåller mycket musik, kostym, scenografi och rörliga bilder men framförallt är det fokus på ensemblens gestaltning.

Anna Pettersson har tidigare satt upp flera uppmärksammade och hyllade uppsättningar både av Henrik Ibsen och av August Strindberg. I hennes händer återuppstår dessa klassiker som aktuella berättelser som talar till nutidens människor. Genom att både låta karaktärerna vara från den tid dramat ursprungligen skrivits om och samtidigt ha markörer från vår tid blir det starka föreställningen som binder samman dåtid och nutid. Människor möter samma existentiella frågor nu som förr. På Dramaten har hon tidigare satt upp Ibsens Hedda Gabler och Vildanden. Ett dockhem är hennes första uppsättning för Dramatens stora scen.

Teaterkritik: Galileis liv på Dramaten – rolig, sätter igång tankar

by

Foto: Sören Vilks

Galileis liv
Av Bertolt Brecht och Margareta Stefan
Översättning Ulrika Wallenström
Regi Carolina Frände
Scenografi och ljus Karl Svensson
Kostym Charlotta Nylund
Originalmusik Hanns Eisler
Peruk och mask Nathalie Pujol, Melanie Åberg
Ljuddesign Niclas Anderstedt Lindgren
Dramaturg Joakim Sten, Irena Kraus
Premiär på Dramatens lilla scen 13 oktober 2022
I rollerna Gustav Berg, Thérèse Brunnander, Staffan Göthe, Christoffer Svensson, Siham Shurafa och Lotta Tejle.

Året är 1609. En grånad man, klädd i grått är ensam på scen, han tar stöd mot en käpp. Det syns att han är gammal och varit med om en hel del. Mannen på scenen är vetenskapsmannen Galilei som ser tillbaka på sitt liv där han tvingades av sin tids makthavare, framför allt den katolska kyrkan, att förneka de vetenskapliga rön han funnit. Galilei hade med ett teleskop bevisat att jorden snurrar kring solen – ett faktum som skulle slå undan kyrkans uppfattning att jorden är världens centrum. Om människor inte längre skulle tro att jorden vore världens centrum skulle de kanske inte längre lita på Gud, menar prästerna. Bara några år tidigare hade en annan man bränts på bål i Rom för att han påstår att jorden snurrade kring solen.

– Enligt Brecht är teaterns uppgift att lyfta det som skaver och är bökigt, men att det inte behöver gestaltas på ett svårmodigt sätt. Han visar hur teatern kan vara en lek. Det är en teatersyn jag delar, säger pjäsens regissör Carolina Frände.

Regissören lyckats mycket bra med att få fram det lekfulla. Staffan Göthe spelar vetenskapsmannen Galilei och övriga fem skådespelare axlar de femtio olika rollerna i pjäsen. Tillsammans med den sinnrika scenlösningen fungerar det helt underbart. Lotta Telje, Gustav Berg, Thérèse Brunnander, Christoffer Svensson och Siham Shurafa gör detta med glans. Det är både roligt och väldigt mycket Brecht, som ville att det ska vara tydligt att det är ett spel på scen, publiken ska inte vaggas in i någon form av naturalistisk realism. Den sparsmakade scenlösningen består av två pixlade jätteprojektioner på sidorna där vi ser rymden skimra och mot mitten av scenen finns en stor cirkel som skådespelarna kan kliva upp på.

Galileis liv beskrivs som en pjäs om vetenskap och alternativa fakta i Dramatens uppsättning. Min reaktion på den beskrivningen är: Njae? Kring temat vetenskap och fake news/alternativa fakta finns mycket mer att fundera kring i dagens postmoderna samhälle. Visst ger föreställningen en del att tänka på men den surfar ändå mycket på ytan. När det gäller huruvida jorden snurrar kring solen eller inte, det är något som vetenskapen kunnat slå fast. Men det finns väldigt mycket annat som vetenskapen inte kan förklara.

Vad som är fake news och vetenskap kan inte alltid avgöras tydligt och bestämt. Mycket som en gång ansetts vara fake news har senare visat sig vara fakta. Jag minns när larm om faran med asbest kom, då slog så kallade kunniga bakut. Men det visade sig att asbest ger många skador och sjukdomar. Men det finns saker vi inte kan mäta. Hundar kan uppfatta lukter hundra gånger bättre än vi. Det finns alltså någon form av atomer som avger lukt, men vi kan inte vetenskapligt slå fast hur det fungerar, vi vet bara att det fungerar. Ämnet vetenskap och alternativa fakta skulle kunna vridas och vändas på mycket mer är vad som görs i uppsättningen nu.


Galilei tvingades förneka att jorden rör sig runt solen. Men det finns saker som idag hånas  och som kan visa sig vara rätt. Den svenska Folkhälsomyndigheten med Tegnell i spetsen hävdade bestämt att munskydd inte skyddar mot covid-19. Internationella väl aktade forskare håller inte med Tegnell. I Sverige stämplas det Tegnell säger som vetenskap medan i de flesta andra länder anses Tegnells inställning vara fake news. Det finns många sådan exempel som skulle kunna ha fördjupat föreställningens tema. Många vetenskapliga upptäcktes har hånats i början, liksom Galilei hånades. Men vad i dagens samhälle vill makthavare kalla fake news och som kommer att visa sig vara vetenskapligt korrekt i framtiden? Jag tycker denna uppsättning förenklar frågeställningar kring vetenskap, fakta och fake news.

Men att jag är skeptisk till hur väl temat fungerar så är det ändå en föreställning som är värd att se. Utan tvekan. Den är rolig och har en del att säga och sätter igång tankar kring vem som bestämmer vad som är fakta.