Fejk
Av och regi Yael Ronen
Scenografi Wolfgang Menardi
Video Stefano Di Buduo
Musik Yaniv Friedel, Ofer Shabi
Kostym Amit Epstein
Ljus Patrik Angestav
I rollerna Mustafa Al-Mashhadani, Björn Elgerd, Electra Hallman, Bianca Kronlöf, Lindy Larsson och Ia Langhammer
Premiär på Dramatens stora scen 5 september 2026
En fundering och liten betraktelse över falsk och äkthet, om lögn och sanning – och olika slags förvrängningar av sanningen, presenterat på ett roande sätt i en komedi med en fantastisk koreografi. Vi får se olika nivåer av förvrängd sanning som spelas upp som ofta lockar till skratt (det är ändå en form av komedi) och sätter fart på många tankar. När publiken går hem efteråt har den mycket att prata om. Premiären fick också välförtjänt stående ovationer. Men det finns förstås mycket mer att tränga in när det handlar om lögn och sanning – men det lämnas åt sidan och på det sättet är Fejk en rätt ytlig och förutsägbar historia, men absolut välgjord och värd att se.
När vi sätter oss i en salong på en teater så vet vi att skådespelarna inte gestaltar sig själva. Vi vet att det är påhittad berättelse som ska spelas upp och när vi går hem efter föreställningen kan vi prata om det vi sett, fundera på det och vara helt på det klara med att skådespelarna nu tagit av sig sina roller och lever sina liv som sig själva. Fast sig själva är ett begrepp som inte är helt lätt att greppa. Det är vad teater och litteratur och film genom historien ofta skildrat: våra livslögner, hur människor ibland lurar sig själva och inte alltför sällan håller upp en inte helt sann bild av vem de själva är inför omgivningen.
Föreställningen börjar med att de sex skådespelarna är sig själva och gör en genomgång av hur salongen i Dramatens stora scen är tydligt indelad efter klass-samhället: ju högre inkomst och förmögenhet desto länge närmare scenen sitter personen och desto längre livslängd. Att Sverige fortfarande har ett utvecklat klass-samhälle där vissa grupper sitter med betydligt mer makt än andra grupper är ett faktum som inte tas upp särskilt ofta varken på scen eller i politiken och frågan lyser med sin frånvaro nu mitt i valrörelsen. Men det är inte någon fråga som föreställningen i övrigt petar i.
Vi får se några karaktärer som på olika sätt lurar sig själva och/eller omgivningen: En feministisk poddare som gjort sig ett namn genom att skildra hur jämställt hennes liv med sin man är, men bakom kulisserna håller äktenskapet på att rasa samman. Lindy Larsson gestaltar en popstjärna som inte kan acceptera att han åldrats. Mer och mer desperat klamrar han sig fast vid sin bild av sig själv som ungdom och försöker hålla fast vid sin yngre pojkvän som i sin tur inte tycker sig ha hittat sig själv och därför söker sig till en guru inom personlig utveckling. En självhjälps-guru som predikar för fullsatta hus om att alla, var och en, kan styra sitt liv som hen/han/hon vill. Givetvis är inte denna självhjälps-gurus liv så perfekt som den bild hon spelar upp för omgivningen.
Det finns många som lurar sig själva och försöker måla upp en falsk bild av sig själva för omgivningen. Det är långt ifrån någon ovanligt i mänsklighetens historia, många teaterpjäser handlar just om det varav Tjechovs draman är några exempel. Skvallerpressen i Sverige och i många andra länder har i decennier skildrat människor som är kända och som ska vara värda vår beundran för att de är så duktiga och fina. Den fulare baksidan visas sällan upp. Nu förstärks dessa förfinade, förvrängda och överdrivet super-lyckade versioner av personer upp genom sociala medier, genom influensers och på tiktok, YouTube, Facebook med mera, med mera. Men nu har ytterligare ett fenomen trätt in i vår tid: botar som tar sig in i diskussioner på Internet och som är påhittade personer som låtsas vara riktiga människor och då blir frågan högaktuell om falskt och sant. Frågan är vad som kan göras? Det ger föreställningen inget svar på – vilket vi väl inte heller kan kräva. Det är beslut som måste diskuteras och tas utanför teaterscenen.
Skådespelarna är duktiga och får mina stående ovationer tillsammans med hela ensemblen. Som helhet är föreställningen imponerande. Scenografin med videoinstallation som fyller hela bakre väggen på scenen med massor mindre scenbilder och en stor spegel på ena sidan som speglar allt bakifrån är fascinerande och säger mycket om hur stort allt kan nu ut idag och hur många olika bilder samma bild trots allt kan ge. Fejk är en underhållande stund på en timme och 45 minuter och väl värd att se även om givetvis frågor kring lögn och sanning och vad som är sanningen kan skärskådas och analyseras ut många fler synvinklar. Men för att göra detta krävs en föreställning på flera dygn, tror jag.
Om regissören Yael Ronen – från Dramatens hemsida:
Yael Ronen är född i Jerusalem, men sedan många år verksam i Tyskland där hon regelbundet arbetat på teatrar som Maxim Gorki Theater och Schaubühne Berlin. Hennes internationella genombrott kom 2010 med Third Generation där hon sammanförde skådespelare från Tyskland, Israel och Palestina – en uppsättning som också gästspelade på Dramaten. Hon har därefter fortsatt vara en av Europas mest intressanta regissörer med skruvade, roliga, modiga och högaktuella uppsättningar som Roma Armee, Sabotage, Bucket List och Operation Mindfuck – Based On A True Story, But Not Really.
Regissören Yael Ronen om Fejk
