Tillbaka till Reims
Baserad på boken Tillbaka till Reims av Didier Eribon i en version av det tyska teaterhuset Schaubühne.
Översättning Johan Wollin, Ulf Peter Hallberg
Regi Thomas Ostermeier
Dramaturger Maja Zade, Anneli Dufva, Florian Borchmeyer
Scenografi och kostym Nina Wetzel
Ljus Erich Schneider
Ljud Jochen Jezussek
Film Sébastien Dupouey, Thomas Ostermeier
Kamera Marcs Lenz, Sébastien Dupouey
Filmljud Peter Carstens
Musik Nils Ostendorf
Peruk och Mask Linda Hyllengren
I rollerna Lena Endre, Parham Pazooki och Jesper Söderblom
Premiär på Dramaten, Lilla scenen, 26 september 2021
En dokumentär essä kring frågan om vad som hänt med vänstern och arbetarrörelsen. Hur kommer det sig att stora grupper som traditionellt brukade rösta på vänsterpartier nu femtio år senare, runt om i olika europeiska länder, röstar på och känner tillhörighet med extremhögern och nationalistiska partier? Den frågan ställer sig den franska sociologen, forskaren och författaren Didier Eribon i sin bok Tillbaka till Reims. Föreställningen bygger på boken och placerar dess innehåll också i det svenska samhället och nutid. Denna föreställning är mer en upptakt till att fundera kring frågor kring maktstrukturer i samhället än vad vi brukar mena med en teaterföreställning traditionellt.
Handlingen utgår från en skådespelerska, Lena Endre, som spelar in en voice over för en filmversion av Didier Eribons bok Tillbaka till Reims, under ledning av en regissör, som spelas av Jesper Söderblom. Lena Endre läser text ut boken till bilder som exponeras på väggen. Ganska snart sätter filmens frågor om klass igång en livlig diskussion i ljudstudion.
Denna föreställning ger definitivt mycket att tänka på och prata om. Den är indelad i tre delar: den första delen bygger på boken, del två fördjupar sig i samhällets utveckling och politik och del tre är en diskussion mellan de tre skådespelarna som sätter in sig själva och sitt liv i förhållande till frågorna om arbetarrörelsen, vänstern och klassamhället. Själv kan jag känna igen mycket av resonemanget i föreställningen, framför allt om klassresan och hur utanför man ofta känner sig i de finare salongerna.
Filmen, som visas som fond i föreställningen, är en dokumentär essä där sociologen och författaren Didier Eribon själv berättar om hur han efter flera årtionden återvänder till sin hemstad och sin familj efter att ha gjort akademisk karriär i Paris. När han nu, i filmen om sitt liv, konfronteras med sitt förflutna och sin egen klassresa får han nya insikter om medelklassens brutala exkluderande mekanismer och arbetarklassens förflyttning från vänster till extremhöger. Hur gick det till? Är det vänsterns fel? Eller hans eget, som så länge förnekat sin arbetarklassbakgrund? Och vad är lösningen?
Eribon brottas med dessa frågor i filmen, liksom skådespelerskan och regissören i ljudstudion. I bakgrunden rör sig också en ljudtekniker som visar sig vara en duktig rapartist som med sina texter kan förmedla känslan hos den som är maktlös.
Skådespelerskan, regissören och ljudtekniker har olika bakgrund och olika livserfarenheter och ser på frågorna på olika sätt. På samma sätt kommer var och en av oss som ser föreställningen tolka och vidareutveckling resonemanget på olika sätt utifrån vår livserfarenhet. Det är själva tanken med föreställningen.
Regissören vägrar acceptera att det finns en diabolisk konspiration bakom samhället och bland eliten som gör att inget kan rucka på elitens makt. Regissören är dock överens med skådespelerskan om att det finns en struktur, ett samhällssystem som hindrar de lägre klasserna, de som har mindre makt att ta sig vidare. Detta förtryck av de lägre klasserna börjar redan i skolan. Ljudteknikern menar att det dessutom alltid handlar om rasism, att han alltid blir bemött med skepticism oavsett hur väl han lyckas. Jag kan både hålla med och inte hålla med. Det finns förtryck mellan de som har makten och de maktlösa i alla kulturer och bland alla folkslag. Det betyder inte att de som talar om rasistisk struktur i västerländska samhällen har fel heller. Parham berättar om när han arbetade som telefonförsäljare och kallade sig ett svenskt namn lyckades sälja mycket mer än när han använde sitt namn.
En del i Didier Eribons berättelse tycks både Parham Pazooki och jag kunna identifiera oss med och känna igen: skildringen av hur Eribon under sin klassresa alltid kände sig utanför i kulturelitens sammanhang. Det finns en sådan självklarhet som överklassen och övre medelklassens ungdomar rör sig med och tar för sig med – som stöter bort oss som kommer från arbetarklass eller andra maktlösa grupper.
Att de som har makten är med och upprätthåller ett system som snarare ökar klyftorna mellan de mäktiga/välbeställda och de maktlösa/fattigare håller dock både regissören, skådespelerskan och ljudteknikern med om. Regissören vill bara inte kalla det en diabolisk sammansvärjning. Min reflektion kring detta är att ifrågasätta vad som menas med orden “diabolisk” och “sammansvärjning”. Att de med makt inte släpper ifrån sig den utan tvärtom upprätthåller lagar som gör att samhället fortsätter ha klyftor behöver inte bara en konkret sammansvärjning. Ordet kan lika gärna betyda att de håller ihop för när de väl kommer upp sig, blir en del av de med makt, då associerar de sig mer och mer med att vara mäktig. Diabolisk behöver inte betyda att de är onda människor, det kan betyda att resultatet, följden, av deras vidmakthållande av samhällets struktur gör att de maktlösa förblir maktlösa. Vilket ändå är en diabolisk följd.
En av föreställningens kanske viktigaste frågor är varför ordet “klass” så totalt tycks ha försvunnit från samhällsdebatten. När sålde vänstern och socialdemokratin ut ordet klass? Jag är så fascinerad av hur föreställningen sätter fingret på flera stora problem. Vad hände under 1980-talet? Varför övergav socialdemokratin och vänstern sina ideal och började hylla den individualism som gör att sammanhållningen spruckit eftersom det nya budet från nyliberalismen är att var och en kan vara sin egen lyckas smed? Ett mantra som gått igenom de flesta sammanhang och manifesteras i kursen i personlig utveckling och gjort att ordet klass fallit i glömska.
Uppsättningen är en samproduktion med Göteborgs stadsteater, efter ett koncept utvecklat av Schaubühne Berlin. Pjäsen fick urpremiär i Manchester, och har även satts upp i Berlin, Frankrike och Italien.
Att hemmafru var samhällets ideal under den här tiden är sant och det påverkade naturligtvis Majs liv. I pjäsen blir ändå Majs agerande mer resultatet av hennes uppfostran hemifrån och klassamhället. Att ha ett perfekt hem blir ett sätt att duga.
