Vredens druvor
Nobelpristagaren John Steinbecks klassiker i regi av Mina Salehpour
Konstnärligt team
Av John Steinbeck
Översättning Niclas Hval
Bearbetning och regi Mina Salehpour
Scenografi Andrea Wagner
Kostym Maria Anderski
Ljus Patrik Angestav
Musik/ljud Sandro Tajouri
Peruk och mask Moa Hedberg, Alexander Wernersson
Dramaturg Anna Kölén
Foto Sören Vilks
I rollerna Anders Beckman, David Book, Erik Ehn, Karin Franz Körlof, Rasmus Luthander, Ingela Olsson och Christoffer Svensson
En föreställning om den mörka baksidan av den amerikanska drömmen. Om de många som kämpar och kämpar men ändå inte har en chans att förverkliga den stora drömmen om att lyckas och bli rik och trygg. Vredens druvor från 1939. skriven av Nobelpristagaren John Steinbeck, är ett episkt drama om flykt, framtidsdrömmar, kapitalism och solidaritet.
I inledningen sitter en äldre man med vitt hår och vitt skägg (Anders Beckman) och berättar suggestivt om vädrets makter som slagit till och jorden så torr att inte ens ogräset växer bra och banker och de förmögna som skulle kunna hjälpa är lite hänsynslösa som den förödande torkan. Människor är desperata och har inte mat till barnen. Till denna förtorkade uppgivna delstat kommer Tom Joad hem efter fyra i fängelset. Familjens hus är förstörd och familjen är vräkt och på väg till Kalifornien. I Kalifornien är det bördigt, där finns det jobb. Det behövs arbetare som kan plocka apelsiner och persikor och många andra frukter. Det har de hört och det står på flygblad som delats ut. Tom Joad följer med sin familj. De packar in sig och trängs i bilen, som så många andra gör. Längs vägen möter de både solidaritet och girighet. Det är många som försöker tjäna sig en hacka på de utsatta, fattiga flyktingarna. Ibland måste de betala för att få slå sig ner och sova en natt. Bensin är inte heller gratis. Men ibland får de också uppleva sammanhållning med andra som är på väg mot drömmarnas Kalifornien.
På scenen växlar dramatiserade scener med avsnitt då en skådespelare berättar något ur boken. Det mesta tappar fart när det berättas av en person istället för att gestaltas. Det gör det i denna uppsättning också, men samtidigt blir det som en särskild rytm i föreställningen som är positiv. De avsnitt då någon skådespelare berättar om vind och natur och stora skeenden blir som ett omkväde som från de gamla grekiska dramerna.
Föreställningen har en fenomenal, stark och enkel scenlösning. Scenen är täckt av granulat som ser ut som någon form av grå sand och till höger på scenen står en bit hjulformad plåt. Granulaten fungerar både som bild för böljande hav och vattendrag och som stora vidder. Det är rent av magiskt.
Skådespelarna är samspelta och imponerande. Högsta betyg för sina insatser får de allihop: Anders Beckman, David Book, Erik Ehn, Karin Franz Körlof, Rasmus Luthander, Ingela Olsson och Christoffer Svensson.
Den amerikanska drömmer som gestaltas i många böcker, filmer, musikaler och pjäser skildrar någon som har tunga motgångar men ändå kämpar och kämpar och lyckas bli en vinnare. Det är så klart en förljugen bild för de flesta. Det finns de som kan lyckas och det fanns säkert också de som lyckades med sin utvandring till Kalifornien under den tid som Steinbecks roman skildrar men den stora massan lyckas inte, det är det nog ingen tvekan om. Den stora massan blir oftast lurad och vinnarna är de som redan äger mycket, eller de som är samvetslösa nog att utnyttja den som är desperat. I föreställningen möter familjen sådana personer också och det gör dagens flyktingar också, som idag får betala hutlösa summor till flyktingsmugglare för att fraktas i livsfarliga gummibåtar på Medelhavet och som när de är framme ofta utnyttjas för att arbeta svart och utan samhällets trygghetssystem,
Vredens druvor visar hur de längst ner på samhällets stege alltid får betala det högsta priset och hur de som äger mycket alltid har makt att förtrycka de som äger mindre och på alla möjliga sätt tjänar på kriser. Det upprepas ständigt världen över, i olika grad, genom historien. Berättelsen i Vredens druvor utspelas i USA men har i olika former utspelats i Ryssland och också i Sverige, glöm inte statssystemet, den svenska versionen av slaveri.
Vredens druvor i Dramatens uppsättning är starkare än det mesta som visats på länge på en svensk teaterscen, den är skickligt iscensatt men mycket skrämmande och deprimerande
Bertholt Brecht skrev dramer som också hade ett tydligt politiskt budskap. Brecht ville att publiken när det gick hem efter en föreställning skulle känna att de ville kämpa för att förändra. Därför lade han in visor och lite roliga karaktärer trots att temat handlade om förryck och orättvisor. Jag är inte säker på att denna uppsättning av Vredens druvor ger den känslan. Jag går hem efter att ha upplevt en djupt berörande stark berättelse men jag känner också en slags uppgivenhet och hopplöshet.
Fakta om regissören:
Mina Salehpour är baserad i Tyskland och har hela Europa som arbetsfält. Hon har bland annat satt upp pjäser av Jonas Hassen Khemiri, och jobbar också gärna med dramatiseringar av romaner – inte sällan stora familjehistorier. 2023 satte hon upp Ágota Kristófs Den stora skrivboken i Köln och Nino Haratischwilis Det åttonde livet (Till Brilka) i Trondheim.
Om romanen:
John Steinbecks roman gavs ut 1939 och vann Pulitzerpriset för skönlitteratur 1940. Den räknas som en av de viktigaste skildringarna av 1900-talets USA. Steinbeck belönades med nobelpriset i litteratur 1962.
