Dramaten

Teaterkritik: Rage – ställer viktiga frågor om dagens samhällsutveckling och om kulturens roll

3 februari, 2026 by Ulf Olsson

Rage
Arv Milo Rau
Regi Milo Rau
Scenografi Anton Lukas, Josefine Lindner
Kostoym Anna Heymowska
Video Moritz von Dungern
Peruk och mask Mimmi Lindell, Johan Lundström
Ljus Erik Berglund
Musik Jamie Man
Ljud Gustaf Terneborg
Dramaturg Giacomo Bisordi, Anna Kölén
Översättning Anna Kölén
Urpremiär 31 januari 2026 på Dramatens stora scen
I rollerna Danilo Bejarano, Alva Bratt, Simon Edenroth, Nikola Borggård Gavanozod, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Alex Jubell, Elin Klinga, Rebecca Plymholt, Alexander de Sousa m fl.
Samtliga skådsespelare har sina egna namn i pjäsen.

Den dystopiska framtidskildringen Rage, som är specialskriven för Dramaten av Milo Rau, fokuserar de nationalistiska och fascistiska strömningar som tycks växa sig allt starkare i såväl Europa som USA. Bakgrunden är att regeringen har utlyst undantagstillstånd på grund av att statsministern har blivit skjuten. Det leder bland annat till att högernationalistiska och våldsbenägna krafter tar chansen att, som de säger, städa upp och ställa allt det som har gått fel till rätta, exempelvis invandringen.

Handlingen utspelar sig under ett dygn i en ensligt belägen sommarstuga i ett snöigt vinterlandskap. En framgångsrik film- och teaterfamilj har tillsammans med ett antal vänner dragit sig tillbaka till stugan för att undkomma allt våld. Deras intensiva och självförhärligande samtal handlar främst om vars och ens egna betydelse som konstnärer. Journalisten Alexander är där för att intervjua Elin för en bok om Ingemar Bergmans kvinnor. Elen är mycket stolt över att vara en av Bergmans kvinnor. Möjligen är hon inte bara en av, utan kanske till och med kvinnan. Det leder till en högljudd, men också rolig, diskussion om Ingemar Bergman som regissör och människa. En diskussion där den äldre och den yngre generationen ställs mot varandra. När sedan Alva anländer och stolt berättar att hon ska spela Evas Braun i en film om Hitler blir samtalet inte på något sätt mindre misstänksamt. Vet hon överhuvudtaget vem Eva Braun är? Samtalen och replikskiftena som är fyllda av spänningar och av självhävdelser kan mycket väl explodera verbalt när som helst. Men mitt i allt detta dyker plötsligt två högerextrema intellektuella unga män upp. De är inte okända för familjen eftersom de har känt varandra länge. De unga männen förfasar sig över kulturmänniskorna sexualvanor. Men det är inte det som är deras egentliga ärende. Det har nämligen kommit till deras kännedom att två oönskade invandrare från Island, Hulda och hennes dotter Elin, gömmer sig hos familjen. De måste kastas ut ur landet särskilt som den man som har mördat statsministern är en terrorist från Island. Samtalet fortsätter på metoo-spåret och Danilo tvingas erkänna att han är en av de obehagliga metoo-typer som det talas om. Det bli en våldsam diskussion där kulturgruppens Alva och Rebecca plötsligt lierar sig med inkräktarna. Klyftan mellan kulturens företrädare och våldets är plötsligt inte lika tydlig. De har en gemensamma fiender, främst Danilo. Motsättningarna och ordväxlingarna kring olika frågor eskalerar snabbt och leder till ett blodigare och blodigt våld, där de unga männen tar fram mer och mer av sitt våldkapital. Det ska rensas. Alva som är den som längst står kvar på våldets sida bryter samman och upprepar mekaniskt om och om igen: Jag vill ingenting, ingenting, ingenting.

Milo Rau är en mycket intressant regissör. Vi har all anledning att glädjas åt att Dramaten fortsätter att sätt upp hans spännande verk. Rages styrka är dialogerna mellan alla skickliga skådespelare, men också monologerna. Scenografins kombination av en snurrande scen och användningen av videoteknik bidrar till att skapa en nerv i föreställningen. Rage ställer viktiga frågor om dagens samhällsutveckling och om kulturens roll i en tid av auktoritära och våldsbenägna strömningar. Frågor som Dramaten kommer att följa upp under tre temakvällar:

11 februari – Självcensur eller ansvar?
Om hur hot, näthat och självcensur påverkar konstnärers arbete, och om de gränsdragningar som görs mellan provokation och ansvar på scenen.
18 februari – Feministisk revolution eller häxjakt?
#metoo-rörelsen väckte hopp, vrede och motstånd. Samtalet tar avstamp i rörelsen och den debatt som fortfarande delar åsikterna i dagens polariserade samtalsklimat.
Kommande – Vad ska vi ha kulturen till

Teaterkritik: Mors Dag på Dramaten – Ett fascinerande sorgespel med förlåtelse som tema och en suverän Helena Bergström i titelrollen

25 januari, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Foto: Sören Vilks

Mors Dag
Manus och regi Alex Schulman
Scenografi Julia Przedmojska
Kostym Linda Goncalves
Ljud Johan Adling
Peruk och mask Nathalie Pujol
Ljus Patrik Angestav
Medverkande Helena Bergström, Peter Viitanen, Björn Elgerd, Nils Wetterholm och David Rangborg
Premiär på Dramaten 24 januari 2026

Alex Schulmans Mors Dag på Dramaten är en tragedi där ljuset strilar in och skapar en anda av försoning. Att dramat griper tag beror mycket på berättargreppet. I första akten samlas tre vuxna söner för att uppvakta mamman. Fram väller minnen av en alkoholiserad och bortvänd mamma som de går på tå för. I andra akten vänds spegeln och hon får ordet. Monologen om ett kvinnoliv är mycket välskriven och Helena Bergström briljerar i rollen.

Nästan allt Alex Schulman producerat som författare baseras på barndomsminnen och trauman som skuggar vuxenlivet. Sedan lägger han givetvis till och drar ifrån för att skapa dramatik och nerv. Mors Dag är hans andra pjäs på Dramaten efter Tröstrapporter 2022 och en given succé.

Det är fascinerande hur han utifrån ett litet ämne som uppvaktning på Mors Dag och minnet av ett tidigare sådant som slutade i katastrof kan skapa ett så vibrerande och väsentligt teaterstycke. Att han inte låter mamman gapa och skrika oartikulerat och dricka sig full är också ett klokt drag. Det hade varit så lätt att hamna i det tröttsamma facket.

Nu skapas ett intensivt lyssnande i salongen när Saskia lågmält från sitt självvalda fängelse sovrummet berättar hur tillvaron gick i kras. Hur Lennart flyttade in och hon utan att vara beredd blev mamma. Första barnet, dottern som dog kort efter födseln, sörjde hon djupt medan han aldrig ville ta i eller tala om flickan. Efter det började Saskia fly hemmet, ta allt längre promenader med hunden och sova över i kolonistugan tills Lennart övertalade henne att återvända. Hon talar också, en del om drickandet hon föll ned i som tröst och bedövning och som han städade upp efter utan att vilja diskutera orsaken till missbruket.

Med smärta når hon så till slut fram till kärnpunkten varför hon haft så svårt att knyta an till sönerna som bara kom på rad och förvandlade hennes mage till det sjukvården kallar en sårig buk. ” Men jag har aldrig övergett mina barn, hur jag varit beror på självhat” säger hon med klar och tydlig röst. Med ett mjukt skratt kallar Saskia sedan sönerna för Bums, Bus och Bas och tillägger att det är rart att de samlas i köket för att traditionsenligt uppvakta henne med en tårta.

Helena Bergström gestaltar innerligt med små åtbörder och en air av trovärdighet i en vandring mellan sängen, fåtöljen och spegeln denna komplexa kvinnoroll. Kanske ljuger Saskia för sig själv och för oss och Lennart är död och kan inte ge sin version av det som hänt. Men vi har hört sönernas förhistoria och det är positivt att som publik själv få dra sina slutsatser.

De tre sönerna ser med väsensskild blick på hur mamman var mot dem under barndomen och hur hon är idag. Först på scenen är den omtänksamme medberoende Nils – fint spelad av Peter Viitanen – som menar att mamman är sjuk och behöver hjälp. Han öppnar moderns lägenhet med egen nyckel, kliver i hemmatofflor han har här, fyller kylen med mat han köpt åt henne och hämtar den present han lagt i bilen som han övertagit efter henne. Sedan dyker minstingen Benjamin- Björn Elgerd- upp och börjar fixa tårtan och sist den kaxige ironiske Pierre – Nils Wetterholm – som bara glider runt i köket.

Klockan på väggen tickar i realtid fram mot den exakta tidpunkt då mamman ska traditionsenligt ska uppvaktas med tårta och trestämmig sång ” Mor, lilla mor”

Under förberedelserna bråkar Nils och Pierre som det verkar av slentrian. De slungar anklagelser mot varandra – att vara för undfallande mot modern, respektive inte förstå att hon är sjuk, vara en simpel tjuv respektive snylta på arvet de ska dela på. Benjamin ser alltmer förtvivlad ut. Han försöker få dem att hålla sams och lyssna på en sak han vill berätta. Ett barndomstrauma som gjort att han fått panikattacker och börjat gå i terapi.

Plötsligt får vi ta del av detta minne när fadern dyker upp i handlingen ”framtrollad ur kylen”. På superkort tid sätter David Rangborg rollen och Benjamin blir ett litet barn som modern i frustration kastar böcker och porslin efter.

Mors Dag är ett sorgespel som överraskar och lyckas sprida en anda av värme och förlåtelse. Det är med ljus i sinnet man lämnar teatersalongen. Helena Bergström är dessutom suverän i titelrollen. Det är också rörande och roligt att se hur sönerna samlas för att fira henne – alla som små fågelungar i hopp om att bli älskade.

Dramaten ger en gestaltad läsning av ett personligt vittnesmål från Iran

19 januari, 2026 by Redaktionen

Dramaten.Doc ger en gestaltad läsning av en text skriven av en 70-årig iransk kvinnlig författare. Texten är specialskriven för Dramaten och levererades dagen innan Iran blev avskuren från Internet.

Ett pressmeddelande berättar:
Händelserna i Iran utvecklas i rasande fart. Den fragmentariska bristfällande informationen som når omvärlden är skakande. Ljus utan skuggor är ett personligt vittnesmål inifrån ett land i totalt uppror.

Författaren är kvar i Teheran och vill och måste vara anonym och uppträder under pseudonym. Hon har bott hela sitt liv i Iran, sett allt och varit med om alla förändringar, repressalier och protester.

Medverkar gör: Nina Fex, Nancy Ofori och Kristina Törnqvist. Inspelad röst: Mina Azarian. Bearbetning och regi: Dmitri Plax.

29 och 30 januari 2026, Dramatenbaren

Pjäsen Rage – en blandning av tv-serien White Lotus och skräckfilmen Funny Games, sätts upp på Dramaten

15 januari, 2026 by Redaktionen

Rage Foto: Carl Bengtsson/Studio Bon

Den internationellt uppmärksammade schweiziske regissören och dramatikern Milo Rau har, speciellt för Dramaten, skrivit en rapp och frispråkig pjäs – en våldsam konfrontation som slår åt alla håll. Pjäsen Rage kan beskrivas som en blandning av tv-serien White Lotus och skräckfilmen Funny Games. ”Superrolig, superärlig och superbrutal” säger Milo själv om uppsättningen. Urpremiär på Stora scenen lördag 31 januari 2026.

Ett pressmeddelande berättar:

Rage utspelar sig kring en uppburen kulturfamilj i en idyllisk sommarstuga – en till synes trygg plats som snabbt förvandlas till ett slagfält när högerextrema intellektuella aktivister träder fram med ambitionen att ”städa upp” landet.

Milo Rau är känd för att göra teater om samhällets mest dunkla hörn. Genom att arbeta med högkänsliga politiska frågor och kontroversiell casting blir hans verk ofta omdiskuterade. The Telegraph har kallat honom världens mest kontroversiella teaterregissör och New York Times har uppmärksammat hur konst och aktivism är djupt sammanflätade i hans verk. Nu är han tillbaka till Dramaten efter att ensemblen på Dramaten framfört hans iscensättning av Pelicoträttegången – en hyllning till Gisèle Pelicot i december förra året.

Medverkar gör: Danilo Bejarano, Alva Bratt, Simon Edenroth, Nikola Borggård Gavanozov, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Alex Jubell, Elin Klinga, Rebecca Plymholt och Alexander de Sousa.

Rage: samtal om kultur och politik
I anslutning till premiären av Rage arrangeras tre samtal om kulturens roll i en tid av auktoritära strömningar – en samtalsserie som kombinerar konst, politik och samhällsdebatt.

22 januari – Vad ska vi med kulturen till?
Ett samtal om hur politisk kontroll av konstens och kulturens företrädare påverkar den fria konsten.
Medverkar gör: Mattias Andersson, teaterchef och konstnärlig ledare Dramaten, Milo Rau, regissör, Karin Pettersson, kulturchef Aftonbladet, Ivar Arpi, journalist, m.fl. Samtalet hålls på engelska.

18 februari – Feministisk revolution eller häxjakt?
#metoo-rörelsen väckte hopp, vrede och motstånd. Samtalet tar avstamp i rörelsen och den debatt som fortfarande delar åsikterna i dagens polariserade samtalsklimat. Moderator: Jenny Aschenbrenner.

Teaterkritik: Madame Bovary – En enastående föreställning som möttes av dånande applåder

17 oktober, 2025 by Ingegerd Rönnberg

Madame Bovary
Av Gustave Flaubert
Dramatisering och regi Oliver Frljić
Scenografi Igor Pauška
Kostym Janja Valjarević
Ljus Jörg Schuchardt
Koreografi Evelin Facchini
Peruk och mask Moa Hedberg, Frida Ottosson
Medverkande Electra Hallman, David Fukamachi Regnfors, Razmus Nyström, Rebecka Hemse, Hamadi Khemiri, Jennifer Amaka Pettersson, Melinda Kinnaman och Joel Valois
Premiär på Dramaten 16 oktober 2025

Madame Bovary på Dramaten är en fascinerande och djupt originell tolkning av ett av världslitteraturens mest kända kvinnoöden. En suverän Electra Hallman fångar perfekt denna egoistiska livsnjutares svekfulla sinne.

Föreställningen på Stora scenen är likt ett konstverk du vill stanna upp och beundra. Varje moment i handlingen är stilfullt koreograferad och kontrastverkan mellan mörker och kallt avslöjande ljus skapar extra nerv.

Länge är scenrummet en black box med skådespelarna i mitt utlämnande åt känslostormar. Men så uppenbaras plötsligt gigantiska förgyllda speglar i en balsal fylld av svartklädda dansare i snirkliga formationer. Speglarna används också senare på spännande vis. I en snillrik sekvens får Emma Bovary dessutom, som på en teater från publikplats, bevittna sitt eget handlingsmönster.

Under hela föreställningen löper en dov olycksbådande grundton som förebådar hur detta drama kommer att utvecklas till en förfärlig tragedi. Vid ett par tillfällen sjunger pastorn – väl och trovärdigt spelad av Joel Valois- med mässande stämma om livets mysterier, gud som ser allt människor gör mot varandra och att skyddande änglar finns.

Dramatens konstnärliga ledning ska ha beröm för att de bjuder in framstående gästregissörer från andra länder som berikar repertoaren. Den bosnisk/kroatiske regissören Oliver Frljić som tidigare gjort succé här med Brott och straff, har en egenartad berättarstil och han får skådespelare att uträtta storverk.

Föreställningen lever verkligen och det känns som ensemblen balanserar på en vass knivsegg. Trots att ingen på grund av en oväntad öppningsscen kan vara okunnig om hur dramat slutar hålls spänningen uppe hela tiden. Den dramatiserade prosan känns lätt och ledig och ibland läggs på stråk av drastisk humor.

Att regissören valt att tillfoga en ramhistoria om Gustave Flauberts roman ger extra krydda. Historien som gavs ut 1857 blev anklagad för att vara osedlig och författaren drogs inför rätta – men frikändes – och boken blev en bästsäljare. Flauberts syn på Emma Bovarys väsen beskrivs också och kan kanske sammanfattas som en protest mot bilden av den underordnade lydiga kvinnan.

Bonddottern Emma gifter sig med läkaren Charles Bovary och hoppas att det ska ge henne ett nytt spännande liv. Men hon tröttnar snabbt på den småborgerliga andefattiga tillvaro hon hamnat i.” Livet ska inte uthärdas, det ska fyllas av upplevelser” utbrister hon i direkt publiktilltal.

Sedan kastar Emma sig in kärleksaffärer bland annat med den unge Leon – fint spelad av Razmus Nyström. Deras samlag i en elegant droska som dras runt på scenen är en dråplig scen. Hon blir inte alls skuldmedveten utan klart irriterad när de upptäcks av dottern Berthe och tvingas bli anständiga.

Emma känns ofta som ett bortskämt barn. Hon svävar i en romantisk drömvärld där hon är fixstjärnan allt snurrar kring och säger till pastorn att hon borde bli helgonförklarad. Även pastorn tjusas av hennes utstrålning och det antyds att han vill vara betydligt mer än ett andligt stöd.

Emma ägnar sig också ohämmat åt lyxkonsumtion. Allt vill hon ha – vackra klänningar, sjalar, parfymer, smycken och varför inte en smidig ridpiska. Hon tar köpen på kredit och är snart avgrundsdjupt skuldsatt. Till slut erbjuder hon sig att sälja sin kropp för ” det är ju en ägodel en kvinna alltid har kvar”.

En viktig man i Emma Bovary hov är apotekaren – utmärkt gestaltad av Hamadi Khemiri. Apotekaren är en stilig och hal figur som till synes med viss motvillighet förser henne med droger. Opiumdroppar ber Emma alltmer desperat om och till slut det potenta giftet arsenik – som hon säger sig behöva för att utrota råttor.

Charles Bovary är en vek känslig man som trivs med sitt yrke och vill ha ett stillsamt lantligt liv. Han älskar sin hustru, ger efter för hennes nycker, blundar för hennes otrohet och försöker inte sätta stopp för hennes konsumtion utan sätter sig istället själv i skuld. Dessutom vill han att hon ska pröva allt som kan främja hennes hälsa -även gå på teater – fast han tycker det är fånigt att låtsas vara någon annan än sig själv.

Charles brukar klassas som en ganska trist figur utan egentlig egen vilja. Men denna gång gnistrar karaktären och blir en intressant motpol till Emma i David Fukamachi Regnfors skickliga gestaltning.

I denna tolkning av Madame Bovary får dottern Berthe också en viktig roll. Charles är den som främst tar hand om barnet som Emma ytterst motvilligt föder fram och sedan kallsinnigt vänder sig bort från. Hon säger vresigt att hon ville ha en son – för kvinnor tvingas leva så stympade liv. Att Charles av sorg över sin hustrus död i slutet själv väljer att överge sitt barn är något av en gåta.

Av ensemblen krävs inte bara att med skärpa utmejsla karaktärerna utan också en påtagligt fysisk gestaltning och vighet. Den svåraste och mest komplexa rollen har givetvis Electra Hallman. Emma Bovary är onekligen ett eldprov för henne som karaktärsskådespelare. Regissören som arbetade med Electra Hallman i Brott och straff berättar på Dramatens hemsida att han såg vilken potential hon har.

Madame Bovary är ännu en fullträff för Dramaten vars höstsäsong med nytolkningar av klassiker är mycket lyckad. Denna välspelade, sensuella och visuellt starka föreställning angår alla med sitt tidlösa tema om livsval, sexuell hunger och habegär. Extra plus också för att regissören inte pekar ut en moralisk kompassriktning. Tilläggas kan att applåderna dånade i salongen på premiärkvällen.

Dramaten

Footer

Om oss