Elverket

Det blåser på månen till Stora scenen på Dramaten i sommar – här är sommaren på Dramaten

18 maj, 2017 by Redaktionen

Efter en närapå utsåld spelperiod på Elverket flyttar den kritikerrosade familjeuppsättningen Det blåser på månen in på Stora scenen den 16 juni. På Dramatens sommarrepertoar finns också nypremiärer för Doktor Glas, Och ge oss skuggorna och Tanja Lorenzons succémonolog Mormors svarta ögon som efterlängtat återvänder.

Ett pressmeddelande berättar om sommaren på Dramaten 2017:

Doktor Glas – nypremiär på Stora scenen den 2 juni
”A tour de force” (The Guardian, 4 stjärnor)
”The whole performance is outstanding” (The Arts Desk, 5 stjärnor)
”Krister Henriksson är fulländad i Doktor Glas” (DN)
”Ett själens mörker, lysande gestaltat” (Expressen)
”Fullkomligt trollbindande” (City)

Krister Henriksson återvänder till rollen som doktor Glas i Hjalmar Söderbergs mästerverk – nu i en helt ny tolkning av den tidigare succéuppsättningen. Den melankoliska romanen från förra sekelskiftet som skildrar triangeldramat mellan pastor Gregorius, hans fru Helga och doktor Glas, som när Helga berättar för honom om äktenskapets plågor hamnar i ett moraliskt dilemma. Men är det någon gång rätt att mörda för någon man älskar, undrar Söderberg provocerande.

Krister Henrikssons tolkning hade premiär på Vasateatern hösten 2006 och blev en stor publik- och kritikersuccé. Därefter turnerade Doktor Glas runt Sverige och Finland med Riksteatern, innan den kom till Dramaten 2011 och spelades för utsålda hus. Uppsättningen togs även till Wyndham’s Theatre i Londons West End.

Regi: Peder Bjurman och Krister Henriksson

Det blåser på månen – från och med den 16 juni, Stora scenen
”Frihetsivrande systrar sveper med sig publiken” (DN)
”en visuellt spektakulär upplevelse” (SvD)
”Tveklös power ”(Expressen)

En familjeföreställning från 7 år om syskonkärlek och frihetsdrömmar i skuggan av krigets allvar. Ett sagoäventyr om behovet av att få vara den du är, gestaltat med hjälp av modern teknik.

Systrarna Dina och Dorinda har fått lära sig att de måste vara snälla och lydiga, annars kan en ond vind från månen blåsa in i deras hjärtan. Men allt de gör uppfattas som bus av omvärlden. Deras pappa har åkt iväg till landet Bombardiet för att hjälpa bombardierna att avsätta sin diktator och när han tillfångatas bestämmer systrarna sig för att rädda honom.

Regi: Ellen Lamm
Medverkande: Sanna Sundqvist, Emma Broomé, David Book; Maia Hansson Bergqvist, Thérèse Brunnander, Peter Engman, Magnus Ehrner, Mia Benson, Christoffer Svensson och Charlotta Jonsson

Mormors svarta ögon – nypremiär den 25 augusti, Lilla scenen
”överdådigt fräck och rolig, full av trots mot inskränktheten och med underbara utbrott av galen finsk tango. Det är en pionjärinsats Tanja Lorentzon gör. En likadan pjäs har aldrig spelats på Dramaten.” (DN)
”en stor liten debut. Under 90 minuter trollbinder hon publiken”(SvD)
”en lika angelägen som stark bit närhistoria” (SvD)

Tanja Lorentzons monolog om sig själv, sin mamma och sin mormor gjorde succé när den hade premiär 2010. Nu återvänder den till repertoaren. En personlig, humoristisk och rörande betraktelse över tre generationers olika situationer. Om att leva under kriget, om att flytta till ett nytt land och om att prata ett annat språk än sina släktingar.

Tumba 1981. ”Jag blir kallad finnen, finnpajsarn, finnjävel. Folk spelar upp fulla finnar för mig, och till vilken nytta? Jag är ju bara en fuskfinne som inte ens kan finska. Vad spelar det för roll att vi har bytt till ett svenskt efternamn så länge jag heter Tanja i förnamn?”.
Sverige 1963. Mirjams dotter Terttu, hennes man och barn har kommit till Sverige med den stora arbetskraftsinvandringen. ”Hur länge skall vi stanna? Vi har det ju bra här. Du måste börja prata svenska! Du måste sluta säga att vi skall flytta tillbaka när vi aldrig gör det!”
Finland 1939 under vinterkriget. Mirjam försöker överleva med sina två barn i huset mitt i skogen och längtar efter sin man. Kommer han till jul?

Av och med: Tanja Lorentzon Personregi: Lotta Tejle

Och ge oss skuggorna – nypremiär den 26 augusti, Stora scenen
”Det är andlöst, det är storslaget. Det är Dramatenhistoria.” (SvD)
”En stark, njutbar och obehaglig uppsättning ” (DN)
”Vi möter en utsökt ensemble.” (Aftonbladet)
”Dramatenteater när den är som bäst ” (Expressen)

Ingen pjäs är mer förknippad med Dramaten än Eugene O’Neills självbiografiska Lång dags färd mot natt, som fick legendarisk urpremiär på Stora scenen 1956 och testamenterades till teatern av författaren. Och ge oss skuggorna, som hade urpremiär på Dramaten 1991, är Lars Noréns pjäs om nobelpristagaren O’Neill, skrivandet och ensamheten. Familjedramat utspelar sig en oktoberdag 1949 i Eugene O’Neills hus på Atlantkusten. Författaren firar födelsedag tillsammans med sina två vuxna söner från två olika förhållanden och sin nya hustru. Frun och sönerna lever i skuggan av den litterära giganten, Nobelprisbelönad och upphöjd, men ångestdrabbad och plågad. Hans stora mästerverk har ännu inte nått sin publik.
O’Neills söner.

Regi: Eirik Stubø Medverkande: Örjan Ramberg, Lena Endre, Erik Ehn, Thomas Hanzon och Joaquin NaBi Olsson

Dessutom på Dramaten i sommar:
Aurora Fine Arts Festival på Lilla scenen och på Dramatenterrassen 12-20 augusti
Internationella stjärnartister inom den klassiska musiken möter Dramatens skådespelare. Mer information tillkommer.

Urban Trail – jogga genom Dramatenhuset 13 augusti
Ett socialt motionslopp på omkring en mil som bland annat går genom kända byggnader i Stockholm. Arrangör är Marathongruppen. Mer information på http://sthlmurbantrail.se

Det blåser på månen på Dramaten: Det är inte alltid lätt att veta vad som är gott

22 januari, 2017 by Lotta Altner

Det blåser på månen
Av Eric Linklater
Dramatisering Sofia Fredén
Regi Ellen Lamm
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljud-/videodesign Eric Holmberg
Kompositör Matti Bye
Dramaturg Magnus Florin
Premiär på Elverket (Dramaten) den 21 januari 2017

Det ligger alltid en spänning i att från en bok, skapa ett manus som kan ge dess gestaltningar rättvisa. Samtidigt kommer det alltid att finnas människor som bedömer det ena mot det andra. Bilder kan aldrig ge de skrivna orden samma upplevelser som det var att läsa en bok för första gången. Hur stor frihet kan man våga ta sig där emellan när man återger en klassiker? I dagens föreställning är det dessutom så att boken är skriven i en annan tid (1944) och en del översättning från då till nu är nödvändiga. Det är betydligt mer komplicerat än det faktum att det är en anglikansk klassiker på hög nivå. Eric Linklater genomgick två världskrig och därmed såg både ondska och godhet på lika nära håll. Möjligen är våra frågeställningar på en annan skräckslagen nivå. För varför tillåter mänskligheten liknande ondska på samma sätt igen? Varför lär vi oss ingenting av historien?

Det första man slås av när salongens lampor har släkts och ljuset riktas på scenen, är hur genomtänkt och lustfylld scenografi och kostym är. Att redan från första stund få se systrarna Dina (Sanna Sundqvist) och Dorinda (Emma Broomé) ur ett tvådimentionellt- och rakt uppifrån perspektiv gör att man förstår att barnslighet och fantasi kommer att ge glädje under föreställningen. Därefter känner man stor respekt åt den kreativitet och lekfullhet som ljud- och ljus design ger åt föreställningen. Jag förnimmer en stor tecknad bok eller seriemagasin med kraftiga penseldrag och vågade färger.

Barnen Dina och Dorinda är så där kavata, fräcka, roliga, viljestarka och framåt som 1940-talets busiga flickor skulle vara. En tjejighet som jag saknar mycket i vår egen tid, där de flesta flickor ska vara kvinnor, förföriska och sexiga innan de fyllt 10 år. Det är en Pippi-Långstrump-känsla (1945) utöver de vanliga och ‘girlpower’ rakt igenom. Man upplever trygghet från första stund och barnen i publiken vet, utan att veta, att flickorna kommer att klara av vartenda äventyr som de tar sig för. Skådespelarna i dessa två roller har ett beundransvärt trovärdigt kroppsspråk och lyssnar hela tiden in barnens kommentarer och synpunkter. När de glatt konstaterar att de “måste lära…att vara stygga på rätt sätt” blir man glad och vi skrattar alla åt möjligheterna.

Deras nervösa mamma (Maia Hansson Bergqvist) har jag dock svårt för. Men det är inte för att skådespelaren gör ett mindre bra jobb, utan för jag har svårt för den typen av kvinnlighet (alltid på gränsen till nervsammanbrott och väldigt fixerad vid utseende) och snarare hade jag hoppats på att döttrarna fått sina personligheter från sin mamma. Genom hela föreställningen måste ju tjejerna låta bli att “ställa till med tråkigheter”, “oroa sin moder” och mamman väljer gång på gång att avbryta och säga “jag vill inte prata om det”, när svåra beslut måste tas. Karaktären lockar fram skratt hos många, medan jag själv inte ens tycker den är rolig. När barnen älskar hennes mat och väljer att äta väldigt mycket och bli stora som ballonger, väljer modern ganska självklart att konstatera, “jag vet inte om jag kan älska två ballonger” och därefter överger hon dem. Ett fenomen som tyvärr ligger allt för nära dagens krav på kroppsideal hos föräldrar.

Man kan inget annat än beundra den intellektuella fadern som vill rädda världen och försöker förklara för sina barn varför ondska finns, “det blåser på månen”. För nog är det lika svårbegripligt för oss alla varför det elaka i oss och runt omkring kommer tillbaka, men också försvinner ibland utan att man riktigt förstår varför. Vad beror det på? När ska vi ta åt oss av det och när ska vi göra något åt det? Pappan väljer i alla fall att åka till ett land långt borta för att göra en insats mot en diktator. Självklart leder det till att han råkar illa ut och hans fantastiska döttrar gör en insats som hjälten i oss all gärna hade velat göra, om vi bara hade vågat.

Sidospåret kring djuren på zoo tog sin tid att landa i ett förståeligt perspektiv. Några av djuren hjälpte handlingen framåt efter en stund, men det är möjligt att inte alla djuren hade behövt vara med eftersom deras personligheter inte fick växa till sig och få ett meningsfyllt syfte. Budskapet kring ” du kan lita på mig för jag är inte en människa” är spikrakt och mer sant än man vill ta till sig. Vänskapen mellan djur och människa ger också en fin inblick och ett konstaterande d.v.s. att om vi ger varandra frihet så kommer vi att vilja komma tillbaka till varandra. Vi är båda levande varelser som kan få ut något av varandra. Men man blev lite förvirrad i djurparksvaktens rundturen bland djuren och jag kan inget annat än hålla med pojken snett framför mig i publiken som frågade sin pappa, “vad hände med gorilla nu då?”. Man hinner knappt säga hej innan det är hejdå till vissa karaktärer.

Första akten har ett bra tempo oavsett om du kan historierna från förr eller inte, så kan du följa någon typ av röd tråd. I andra akten förlorar handlingen tempo och fler sidospår spretar vilt och detaljer trycks in och man får en känsla av att man antingen behövt få mer kött på benen, eller också kunde man tagit bort den informationen. Rollkaraktären Gido (Christoffer Svensson) är ett exempel på det. Han får aldrig en chans. Man skrapar lite på ytan av dennes syfte och sedan lägger man in en högre växel för att han behöver dra handlingen framåt och sedan försvinner karaktären lika fort och slutar i ett platt fall. Vi får inte ens se honom dansa trots att vi fått information om att han är duktig på det. Det kändes tråkigt och någonstans tror jag att den karaktären hade kunnat få mer utrymme och varit bärare för fler kunskaper och glädjeämnen.

Föreställningen ger en mersmak att läsa fler av författarens böcker. Jag tycker mig kunna ana att den upplevelsen mycket väl skulle kunna ge förlängning av livsdefinitionen från döttrarna, d.v.s att livet/böckerna ger något som kan bli “fint, spännande och intressant” om du väljer att inte vara helt snäll alla gånger.

I rollerna
Sanna Sundqvist, Emma Broomé, David Book, Maia Hansson Bergqvist, Thérèse Brunnander, Peter Engman, Magnus Ehrner, Mia Benson, Christoffer Svensson och Charlotta Jonsson.

Skådespelare möter animationer i spektakulär visuell gestaltning av Det blåser på månen

4 januari, 2017 by Redaktionen

Den 21 januari är det premiär för Det blåser på månen på Elverket. En familjeföreställning från 7 år om syskonkärlek och frihetsdrömmar i skuggan av krigets allvar. Ett sagoäventyr om behovet av att få vara den du är, gestaltat med hjälp av modern teknik.

Ett pressmeddelande:
Systrarna Dina och Dorinda har fått lära sig att de måste vara snälla och lydiga, annars kan en ond vind från månen blåsa in i deras hjärtan. Men allt de gör uppfattas som bus av omvärlden. Deras pappa har åkt iväg till landet Bombardiet för att hjälpa bombardierna att avsätta sin diktator och när han tillfångatas bestämmer systrarna sig för att rädda honom.

Den brittiska författaren Eric Linklaters älskade barnbok Det blåser på månen skrevs under andra världskriget och har med åren fått klassikerstatus. I Sverige har den gått som radioföljetong flera gånger, gjorts till tv-serie 1985 och har även bearbetats för teater. Manusförfattaren Sofia Fredéns svängiga dramatisering, som tidigare har satts upp på Helsingborgs Stadsteater, kommer nu till Dramaten i händerna på regissören Ellen Lamm. I huvudrollerna ser vi Emma Broomé och Sanna Sundqvist.

Genom en spektakulär visuell gestaltning – skådespelarna och scenografin interagerar med projicerade animationer på ett för Dramaten helt nytt sätt – kommer sagan till liv som aldrig förr. Dina och Dorinda blir stora som ballonger, förvandlas till skuttande kängurur och färdas med allt från moped till tåg. Det blir en hisnande resa, men med en allvarlig botten, till tonerna av nyskriven musik av Matti Bye. Det blåser på månen är en berättelse om instängdhet, frihetslängtan och systerskap, och som indirekt ställer frågan: vad innebär det egentligen att vara fri?

I rollerna: Sanna Sundqvist, Emma Broomé, David Book, Maia Hansson Bergqvist, Thérèse Brunnander, Peter Engman, Magnus Ehrner, Mia Benson, Christoffer Svensson och Charlotta Jonsson.

Regi: Ellen Lamm
Scenografi och kostym: Magdalena Åberg
Peruk och mask: Thea Holmberg Kristensen, Lena Bouic-Wrange
Animation: Stupid Studio
Musik: Matti Bye

Premiär: 21 januari 2017, Elverket
Speltid: 2 timmar 15 minuter (inklusive paus)
Rekommenderad ålder: Från 7 år

Fåglarna – första halvan helt mästerlig

20 mars, 2016 by Rosemari Södergren

Fåglarna
Av Tarjei Vesaas
Översättning Marie Lundquist
Dramatisering Nils Sletta och Ole Anders Tandberg
Regi Ole Anders Tandberg
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Maria Geber
Ljus Ellen Ruge
Musik Fläskkvartetten
Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold
Sverigepremiär den 19 mars, Elverket

Om att inte passa in, om att inte klara de krav samhället ställer för det du kan är inte eftertraktat i den världen du lever i, är vad Fåglarna skildrar. Den går också att se som en skildring av en ensamhet vi egentligen alla har i livet.

Dramatens uppsättning av den norske författaren Tarjei Vesaas roman Fåglarna är svår att glömma. Handlingen kretsar kring den 37-årige Mattis som bor med sin tre år äldre syster som tar han om honom och försörjer honom – han är inte stark nog för att kunna jobba. Samtidigt är han oerhört medveten om hur udda han är. Han lider och funderar över livets mening och ställer de existentiella frågor som vi alla har men inte alltid kan formulera eller skulle våga yppa. Så på sitt sätt är han en mästare, för han kan formulera sig. Han har också en annan stor styrka, han är jätteduktig på att ro en båt. Men på deras lilla ort finns det inte något behov av en färjekarl, annars skulle kan ju kunna försörja sig som det – och därmed passa in i samhället.

Berättelsen utspelar sig någon gång ute på landsbygden för femtio till hundra år sedan. Mattis har inga muskler, kan inte koncentrera sig utan går helst omkring och drömmer. Omgivningen flinar bakom ryggen på honom och han tas om hand av sin syster Hege. En dag flyger en morkulla över deras stuga och det flyger ofta rakt över deras flyga. I Mattis värld blir detta något stort, något betydelsefullt som måste innebära att livet är på väg att förändras.

Magnus Roosmann är helt suverän i rollen som Mattis. Han är skör och han är trovärdig och som publik är det Mattis jag ser och inte Roosmann som spelar Mattis. Magnus Roosmann är en av dessa duktiga nutida svenska skådespelare som kan spela det mesta, för han går in i rollen och gör inte stor plats för sig själv.

Första delen fram till pausen var föreställningen bland det bästa jag sett på mycket länge på en svensk teaterscen. Magnus Roosmann och Melinda Kinnaman som hans syster Hege är båda så rätt i sina roller. Scenlösningen är enkel och elegant med en lång mur som går längs med scenen och en stor scen till höger. Den bakre scenväggen används för att applicera bilder på digitalt.

Det var så trovärdigt och både vackert och sorgligt. Hege får offra så mycket i livet för att ta hand om sin bror. En bror som både är snäll men också jobbig, han har utbrott och är inte alls smidigt eller diplomatisk. Hege älskar sin bror men samtidigt får hon försöka så mycket av eget liv för hans skull. Mattis vet det och skulle vilja kunna tillföra hushållet något. Han vet att han är udda, han vet att han inte kan jobba som de andra, han vet att han aldrig kommer att få en flickvän – men ändå drömmer han. Varför är livet så? Varför är just han just sådan? Det är frågor många ställer sig dagligen runt om i världen, varje dag. Varje har just Pelle autism? Varför har Emma Asperger, varför har Johan adhd, varför super Nillas föräldrar, varför fastnade Kia och Ante i drogmissbruk, varför, varför, varför …

Efter paus förändrade sig stämningen, det hotfulla närmade sig, utvecklade sig och tog över. Där föll det något av uppsättningen, det blev lite för förutsägbart och mörkt – även om det rent scenografiskt var snyggt och imponerande. Jag vet inte varför föreställningen efter paus inte talade till mig lite stark. Kanske blev det för precist, känslan att detta kunde handla om mycket mer än bara Mattis och Hege tappades bort delvis.

Tarjei Vesaas (1897-1970) är en av den norska litteraturhistoriens giganter och var många gånger tippad och föreslagen Nobelpristagare i litteratur. Fåglarna hyllades som ett mästerverk av nordiska kritiker när den gavs ut 1957 och Vesaas anses vara en av Norges mest framstående författare genom tiderna.1964 belönades han med Nordiska rådets litteraturpris för romanen Isslottet (1964).

Dramaten berättar i ett pressmeddelande att författaren Tarjei Vesaas växte upp som äldst bland tre bröder på en gård i Telemark och förväntades ta över lantbruket. Men de förväntningarna svek han. Det strävsamma och praktiska bondelivet passade honom inte, en ensling som i stället föredrog att drömma och fantisera. När han skrev om Mattis skrev han också om sig själv.

Regissören Ole Anders Tandberg rör sig mellan opera- och teaterscenerna. Han har under senare år regisserat en rad föreställningar på Kulturhuset Stadsteatern som Kung Lear, Othello, Jag är vinden och storsuccén Min kamp. På Kungliga Operan i Stockholm har han bland annat satt upp Don Giovanni, Così fan tutte, Figaros bröllop och Trollflöjten. På de internationella operascenerna har Ole Anders Tandberg haft framgång med bland annat Lady Macbeth från Mtsensk i Berlin.

Medverkande
Mattis Magnus Roosmann
Hege Melinda Kinnaman
Jörgen Filip Alexanderson
Flickan Sofia Pekkari
Pojken Marcus Vögeli
Mannen Magnus Ehrner
Kvinnan Jennie Silfverhjelm
Anna Lina Leandersson
Inger Emma Broomé

Foto Roger Stenberg

Tankar efter premiären av Beckomberga på Elverket, Dramaten

13 september, 2015 by Lotta Altner

Beckomberga
Av Sara Stridsberg
Regi Annika Silkeberg
Scenografi och ljus Jens Sethzman
Kostym Nina Sandström
Peruk och mask Lena Strandmark
Musik Fredrik Arsæus Nauckhoff
Premiärföreställning på Elverket, Dramaten 12 september 2015

Föreställningen är redan igång när vi stiger in i lokalen på Elverket. Utan förberedelse kastas vi in i mentalsjukhusets uppluckring och nedläggning. Kanske skulle man kunna tro att alla tidigare inlagda nu kommer att jubla av glädje när de vid stängningsdags har möjlighet att lämna platsen. De kan nu ta bussen därifrån som går varje halvtimme.

Scenen har en lugn grön bakgrund som skulle kunna få vilken orolig själ som helst att sova bättre om nätterna. Men det är inte en avdelning av lugna och trygga patienter vi får möta. Det är trasiga människor som gör sig själva och andra mycket illa. De flyttbara glasvägarna mellan dem på scenen ger mig sken av dess avskildhet, instängdhet och vår oförmåga att kunna mötas på samma planhalva. Verkligheten blir aldrig densamma för någon. Vi ser varandra genom oslipat glass där skuggor och färger bryts med skilda linser.

Det är så lätt att till en början tycka synd om dem; mannen som suttit inne i över 60 år och som inga andra vänner har utanför, kvinnan som blev övergiven av sin man och ”tappade” förståndet eller mannen som försökte ta livet av sig för att han inte tyckte han hade något att leva för. Inledningsvis faller man lätt in i denna förenkling av verkligheten. Man tänker också ”stackars satar” och skönt att det inte skulle kunna hända mig. Men när du ser deras anhöriga och hör deras berättelser p.g.a. dessa patienter, så ser man deras utsatthet, fallenhet och lidande som både kan födas och ärvas. Det innebär att det hade kunnat vara du eller jag som hamnade på den där avdelningen. Psykisk hälsa är ett förfärligt lotteri, där ens psyke lever i en roulett.

I uppsättningen visar man b.l.a. på barnets enorma utsatthet när en förälder slutar vara förälder och tar sitt ansvar för det. Den unge slår nästan knut på sig själv för att pappans ska ge henne den faderskärlek som hon så desperat längtar efter. Hennes strävan blir självdestruktiv för att få någon typ av uppmärksamhet. Detsamma gäller i all den tvåsamhet som inte är jämbördig, där den ena utnyttjas och drivkraften enbart blir den andre.
Jag tycker nog att det fanns scener som man skulle ha kunnat ta bort. Vissa repliker som inte var tillräckligt nödvändiga för handlingen. Föreställningen höll inte ett tillräckligt högt tempo för att kunna trollbinda publiken i tre timmar. En del av berättandet kändes också likartat eller oviktigt i sammanhangen. Eftersom det var så många skådespelare på scenen kanske man hade kunnat välja bort någons berättelse, utan att för den skull förlorat stämning. Dessutom var många utgångspunkter för det dramatiska berättandet liknande, vilket gjorde att det med tiden förlorade viktig kraft.

Det mest fantastiska med föreställningen var att det trots allt elände och besvärliga öden för intagna och dess närstående, levereades en hel del bitande humor. Mitt i all sorg kunde de mentalt instabila ibland leverera helt träffsäkra kommentarer och ge varandra en och annan satirisk gliring. Dessa få, men regelbundna tragikomiska inslag var bärande och ledde till att man inte gick därifrån med ett sorgligt leende på läpparna.

Det som slår mig mest efter föreställningen, är det faktum hur svårt det är att mötas och skiljas med sina närstående, när man inte kan finna vägar för att förstå varandra på något sätt. När kommunikationen aldrig blir genuin och äkta. Vi har ju ibland helt skilda världsuppfattningar, behov och drivkrafter. Det gör ont när man bultar på dörren, men aldrig släpps in. Dessutom är det ju så, att hur mycket kan våra närstående kräva att vi ska bära upp dem i deras eventuella tillstånd!? Vad gör du när du står inför faktum att deras liv kräver så mycket att du kommer att ätas upp. För det finns verkligen människor som ”inte vet vad det betyder att bli frisk” och som gärna vill vara huvudrollsinnehavare i allas liv. Tänker du nöja dig med att vara statist i ditt eget liv!?

Medverkande
Emma Broomé, Danilo Bejarano, Rebecka Hemse, Alexandra Drotz Ruhn, Anna-Lena Hemström, Reuben Sallmander, Inga-Lill Andersson, Rolf Skoglund, Christopher Wagelin, Kristina Törnqvist, Jan Waldekranz, Magnus Ehrner

Foto: Roger Stenberg

Elverket

Footer

Om oss