Elverket

Det blåser på månen
Av Eric Linklater
Dramatisering Sofia Fredén
Regi Ellen Lamm
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljud-/videodesign Eric Holmberg
Kompositör Matti Bye
Dramaturg Magnus Florin
Premiär på Elverket (Dramaten) den 21 januari 2017

Det ligger alltid en spänning i att från en bok, skapa ett manus som kan ge dess gestaltningar rättvisa. Samtidigt kommer det alltid att finnas människor som bedömer det ena mot det andra. Bilder kan aldrig ge de skrivna orden samma upplevelser som det var att läsa en bok för första gången. Hur stor frihet kan man våga ta sig där emellan när man återger en klassiker? I dagens föreställning är det dessutom så att boken är skriven i en annan tid (1944) och en del översättning från då till nu är nödvändiga. Det är betydligt mer komplicerat än det faktum att det är en anglikansk klassiker på hög nivå. Eric Linklater genomgick två världskrig och därmed såg både ondska och godhet på lika nära håll. Möjligen är våra frågeställningar på en annan skräckslagen nivå. För varför tillåter mänskligheten liknande ondska på samma sätt igen? Varför lär vi oss ingenting av historien?

Det första man slås av när salongens lampor har släkts och ljuset riktas på scenen, är hur genomtänkt och lustfylld scenografi och kostym är. Att redan från första stund få se systrarna Dina (Sanna Sundqvist) och Dorinda (Emma Broomé) ur ett tvådimentionellt- och rakt uppifrån perspektiv gör att man förstår att barnslighet och fantasi kommer att ge glädje under föreställningen. Därefter känner man stor respekt åt den kreativitet och lekfullhet som ljud- och ljus design ger åt föreställningen. Jag förnimmer en stor tecknad bok eller seriemagasin med kraftiga penseldrag och vågade färger.

Barnen Dina och Dorinda är så där kavata, fräcka, roliga, viljestarka och framåt som 1940-talets busiga flickor skulle vara. En tjejighet som jag saknar mycket i vår egen tid, där de flesta flickor ska vara kvinnor, förföriska och sexiga innan de fyllt 10 år. Det är en Pippi-Långstrump-känsla (1945) utöver de vanliga och ’girlpower’ rakt igenom. Man upplever trygghet från första stund och barnen i publiken vet, utan att veta, att flickorna kommer att klara av vartenda äventyr som de tar sig för. Skådespelarna i dessa två roller har ett beundransvärt trovärdigt kroppsspråk och lyssnar hela tiden in barnens kommentarer och synpunkter. När de glatt konstaterar att de ”måste lära…att vara stygga på rätt sätt” blir man glad och vi skrattar alla åt möjligheterna.

Deras nervösa mamma (Maia Hansson Bergqvist) har jag dock svårt för. Men det är inte för att skådespelaren gör ett mindre bra jobb, utan för jag har svårt för den typen av kvinnlighet (alltid på gränsen till nervsammanbrott och väldigt fixerad vid utseende) och snarare hade jag hoppats på att döttrarna fått sina personligheter från sin mamma. Genom hela föreställningen måste ju tjejerna låta bli att ”ställa till med tråkigheter”, ”oroa sin moder” och mamman väljer gång på gång att avbryta och säga ”jag vill inte prata om det”, när svåra beslut måste tas. Karaktären lockar fram skratt hos många, medan jag själv inte ens tycker den är rolig. När barnen älskar hennes mat och väljer att äta väldigt mycket och bli stora som ballonger, väljer modern ganska självklart att konstatera, ”jag vet inte om jag kan älska två ballonger” och därefter överger hon dem. Ett fenomen som tyvärr ligger allt för nära dagens krav på kroppsideal hos föräldrar.

Man kan inget annat än beundra den intellektuella fadern som vill rädda världen och försöker förklara för sina barn varför ondska finns, ”det blåser på månen”. För nog är det lika svårbegripligt för oss alla varför det elaka i oss och runt omkring kommer tillbaka, men också försvinner ibland utan att man riktigt förstår varför. Vad beror det på? När ska vi ta åt oss av det och när ska vi göra något åt det? Pappan väljer i alla fall att åka till ett land långt borta för att göra en insats mot en diktator. Självklart leder det till att han råkar illa ut och hans fantastiska döttrar gör en insats som hjälten i oss all gärna hade velat göra, om vi bara hade vågat.

Sidospåret kring djuren på zoo tog sin tid att landa i ett förståeligt perspektiv. Några av djuren hjälpte handlingen framåt efter en stund, men det är möjligt att inte alla djuren hade behövt vara med eftersom deras personligheter inte fick växa till sig och få ett meningsfyllt syfte. Budskapet kring ” du kan lita på mig för jag är inte en människa” är spikrakt och mer sant än man vill ta till sig. Vänskapen mellan djur och människa ger också en fin inblick och ett konstaterande d.v.s. att om vi ger varandra frihet så kommer vi att vilja komma tillbaka till varandra. Vi är båda levande varelser som kan få ut något av varandra. Men man blev lite förvirrad i djurparksvaktens rundturen bland djuren och jag kan inget annat än hålla med pojken snett framför mig i publiken som frågade sin pappa, ”vad hände med gorilla nu då?”. Man hinner knappt säga hej innan det är hejdå till vissa karaktärer.

Första akten har ett bra tempo oavsett om du kan historierna från förr eller inte, så kan du följa någon typ av röd tråd. I andra akten förlorar handlingen tempo och fler sidospår spretar vilt och detaljer trycks in och man får en känsla av att man antingen behövt få mer kött på benen, eller också kunde man tagit bort den informationen. Rollkaraktären Gido (Christoffer Svensson) är ett exempel på det. Han får aldrig en chans. Man skrapar lite på ytan av dennes syfte och sedan lägger man in en högre växel för att han behöver dra handlingen framåt och sedan försvinner karaktären lika fort och slutar i ett platt fall. Vi får inte ens se honom dansa trots att vi fått information om att han är duktig på det. Det kändes tråkigt och någonstans tror jag att den karaktären hade kunnat få mer utrymme och varit bärare för fler kunskaper och glädjeämnen.

Föreställningen ger en mersmak att läsa fler av författarens böcker. Jag tycker mig kunna ana att den upplevelsen mycket väl skulle kunna ge förlängning av livsdefinitionen från döttrarna, d.v.s att livet/böckerna ger något som kan bli ”fint, spännande och intressant” om du väljer att inte vara helt snäll alla gånger.

I rollerna
Sanna Sundqvist, Emma Broomé, David Book, Maia Hansson Bergqvist, Thérèse Brunnander, Peter Engman, Magnus Ehrner, Mia Benson, Christoffer Svensson och Charlotta Jonsson.