7/11 2025
Råda Rum i Mölnlycke
Vissa artister och musiker dras man till för att de förmedlar sound man går igång på och känslor som går rakt in. Så har fallet varit med sångerskan Rigmor Gustafsson och gitarristen Erik Söderlind, vilket medfört att jag sökt mig till flera av deras respektive konserter, recenserat några av deras skivor och framträdanden i uppskattande ordalag samt haft turen att höra dem på festivaler. Fast i Mölnlycke blev det premiär vad beträffar att lyssna till dem på duo. Minns när Rigmor framförde tolkningar av Bacharach/ David skrivna för Dionne Warwick för tjugo år sedan på Nef. Erik som är yngre hörde jag sannolikt live första gången några år senare. Skönsjungande värmländskan med sina elva album plus samlingar i bagaget har tilldelats många hedrande utmärkelser medan gitarristen kallats fenomen av självaste Mike Stern och fått pris av branschen (gitarrtillverkare). Att jag träffat dessa chosefria jazziga individer då och då och dessutom fått positiv respons i skrift, har som konsekvens att hade de gjort mig besviken skulle jag troligen avstå från att recensera.
Attraktiva arrangemanget var välorganiserat. Ett par hundra hade betalat ett rimligt pris för biljetterna värmde i novemberkvällen. Folk satt utplacerade vid mysigt belysta bord, bar öppnades inne i lokalen i paus och därtill fanns faciliteter i form av Råda Rums restaurang. Publiken var lyckligtvis där för att lyssna på musiken och vår feedback uppskattades av duon. Akustiken var tillfyllest om än inte kristallklart ljud. Dessa praktiska omständigheter och utformningen av spelningen inverkade väsentligt till en lyckad helhetsupplevelse. Inramningen gjorde sitt till. Båda signerade skivor som fanns till försäljning. Gustafsson och Söderlind introducerades dessutom initierat av arrangören. Har en personlig relation till platsen då pappa och andra släktingar har begravts här, utgick härifrån när jag konfirmerades och fick gå i täten och varit på åtskilliga evenemang, bland annat med mammas pensionärsförening.
Konserten inleds med hundraprocentig närvaro i gospel av Nat Adderley betitlad Seremoniette. Den ödmjukt lysande stjärnan berättar nästan varje gång vad hon ska företa sig. Somligt ur repertoaren hämtas från sångerskans senaste fullängdare, den första på svenska (recenserats här). Två standards har fått utmärkt svensk text av Anders Lundin. Pärlor som i original heter It Could Happen To You och If I Were A Bell signerade Jimmy Van Heusen och Frank Loesser som Lundin döpt till Mig hände det nyss respektive Tack så länge. Två strålande sånger som det sprudlar om där det sofistikerat nog ges utrymme åt diverse finesser. I Mig hände det nyss infaller aftonens första utbroderande av tema. Förutom bryggan som inhöstar applåder får vi scatsång. Tack så länge präglas av originell metaforik jämte Söderlinds ackordföljder i sticket. Vad beträffar sångsolisten kan tyckas att jag svär i kyrkan (fashionabla Råda Rum tillhör Råda församling), sticker dock ut hakan. Hävdar att den förnämliga artisten stundtals var övertänd före paus.
Varför inte fortsätta genomgången över vad som sjungs på modersmålet? Nostalgi är en ballad vars text knåpats ihop av Sofia Pettersson vars debut jag har på cd. Melodin gjord av Rigmor låter lite kantig inledningsvis, lyckligtvis får den efterhand en idealisk form. Birger Sjöbergs Den första gång jag såg dig jazzas till så markant att öronen behöver anpassa sig. Erik lägger snyggt melodins tema över den loop han förberett. Vidare blir det vokal uppvisning när favoritpoet tolkas i Strövtåg i hembygden.
’Mannen som spelar utan plektrum och träffande beskrevs vara influerad av Joe Pass, träder fram i helfigur i två eftertänksamma, stillsamma ballader. Dels romantiskt anstrukna högt rankade Here There and Everywhere signerad sir Paul McCartney hämtad som bekant från Revolver, dels hans egna senaste mästerverk döpt till Matti komponerad för albumet han gav ut i fjol tillsammans med Lars Jansson. I Beatles-balladen ”smugglas” snygga tillägg in i licks på känt jazzmanér, medan vad som gränsar till gåshud i Eriks ”rekviem” till sin okonventionelle granne (vi får bakgrunden till vänskapen) förstärks av Rigmors ordlösa sång á la ledmotivet ur Bagdad Café. Vokal uppvisning! Tror det är första gången jag hört den aktade gitarristen jobba med loopar i flera låtar. Fruktbart att på så vis ge oss ett fylligare sound genom inspelad melodi och möjligen också lagrad basgång. Lite grann som att ha spännande dialog med sig själv. Hans fabulösa teknik märks i omgångar, utvinns utan att den drivne instrumentalisten flashar med uppövade färdigheter på sin Gibson 350 T.
Söderlinds intro i Oscars-vinnande It Might As Well Be Spring leder in i intrikat rytm. Samarbetas skickligt, framstår som att improvisatoriska inslag tillförs. Med sitt sätt att sträcka ut i somliga stavelser glänser Gustafsson i Yesterday som understryker att en avdelning ägnas den unge Paul McCartney. Apropå att gitarristen berättat om sitt projekt att göra soloplatta bestående av dennes kompositioner, en cd jag recenserat. Mycket har varit till förnöjelse under första halvan även om marginella invändningar kunnat skönjas i min text. Den definitiva höjdpunkten infinner sig i en glödhet energisk blues som framförs fabulöst. Sången är mästerlig och utbroderade ackompanjemanget likaså. Magisk interaktion! Än så länge existerar inte samarbetet på skiva. Kan bara hoppas på att denna och fler fullträffar kommer att ges ut.
Några inslag från ett oantastligt andra set återstår att redovisa. Bluesette satte tonen ovanligt nog i sång enbart på engelska. Njuter av otroligt elegant riffande och interaktionen dem emellan som gör den munspelande belgarens hit till ett av konsertens krön. Att duon är inne i ett flow märks i James Taylors vackert avskalade Fire And Rain, som Rigmor i likhet med Bluesette spelade in för länge sedan. Man kan påstå att båda exponerar fenomenala färdigheter i ett av sångerskans paradnummer. Kan som kuriosa nämnas att jag har originalet på vinyl. Soundet breddas på flera melodier genom raffinerat bruk av loopar.
Enastående framgång nås också med örhänget My Romance från 1935. Noterar suveränt stick och att scatsången sitter perfekt. Utförandet genomsyras av maximal professionalism. Nina Simones signaturmelodi I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free – förvisso skriven av två män fyra år tidigare än hennes version och upplockad som hymn för 60-talets medborgarrättsrörelse – utgör med sin rytmiserade kombination av jubel och trots finalen. Lika tacksam som entusiastisk publik bjuds på ett extranummer, med tanke på sättningen ett något okonventionellt sådant. Man tar sig an Imagine i ljuvligt nedtonad tappning. Rigmors intonation och hennes ackompanjatörs sätt att ta fram temat är mästarklass. Under fliken extra info kan upplysas om att jag kom till England som student månaden efter John Lennon sköts ihjäl. Och ett av mina minnen från terminen är köpet av en mini-pubspegel med oemotståndligt naiva refrängen tryckt på glaset.