Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Teaterkritik: Ifigenia i Aulis på Dramaten – visar hur de odödliga tragedierna talar genom seklerna

by

Ifigenia i Aulis på Dramaten
Författare/dramatiker: Jon Fosse, efter Euripides
Översättning Marie Lundquist
Bearbetning Nadja Weiss, Irena Kraus
Regi Nadja Weiss
Scenografi John Engberg
Kostym Kajsa Larsson
Musik Philippe Boix-Vives
Ljus Raimo Nyman
Peruk och mask Moa Hedberg
Video Emil Klang
Premiär på Dramaten, Lilla scenen den 12 september 2019

Det är fascinerande hur ett drama som är 2.400 år gammalt kan tala till människor idag – och lär kunna tala till människor om ytterligare 2.400 år, om nu jorden och mänskligheten fortfarande existerar (men det är en annan diskussion vilket jag inte tänker vidareutveckla här).

Dramatens uppsättning av Ifigenia i Aulis i regi av Nadja Weiss är avskalad, vacker och kryper under huden. Den går inte att värja sig emot. Duktiga skådespelare i varenda roll, snygg scenografi med stora videoprojiceringar och musik som känns och kompletterar, fördjupar handlingen.

Jon Fosse, den norska dramatikens förgrundsgestalt, har moderniserat texten till den klassiska tragedin Ifigenia i Aulis som Euripides uppförde för 2.400 år sedan och som Nadja Weiss och Irena Kraus bearbetat för Dramaten. Ett extra stort plus både för Jon Fosses modernisering och bearbetningen av Nadja Weiss och Irena Kraus för att de inte försökt sätta in handlingen ni en modern kontext. Att föra över dilemmat till nutid klarar vi som publik alldeles utmärkt själva. Det är snarare så att när regissör och manusförfattare anstränger sig för mycket för att peka på vad ett drama kan om nutiden kan detta pekande bli övertydligt och dessutom förminska möjligheter till tolkning.

Ifigenia i Aulis handlar uppenbart om krigets oskyldiga offer, om barns maktlöshet. Den handlar om hämnd också och om grupptryck. Den kan tolkas som en skildring av vad människor är kapabla att göra för en religion eller en ideologi. Den skildrar också de meningslösa skäl som ligger bakom krig. Den har flera nivåer – och kan tolkas och förstås på flera sätt, som alla stora mästerverk inom drama kan.

Berättelsen bygger på den grekiska mytologin som inspirerat många författare och dramatiker. Euripides tragedi hade urpremiär för 2.400 år sedan och berättelsen om Igigenia som offrades av sin pappa finns också som en opera (Tragédie opéra) i tre akter av Christoph Willibald Gluck med text av François-Louis Gand Le Blanc Du Roullet efter Jean Racines skådespel Iphigénie (1675). Opera-versonen uruppfördes på Parisoperan den 19 april 1774.

Dramatens uppsättning börjar med stor videoprojektion av ett barn och dess röst och på scen kommer Kung Agamemnon (mycket bra spelad av Christoffer Svensson) som berättar för sin slav (Sten Ljunggren) att han gett order om att hans dotter Ifigenia ska sändas till dem. Agamemnon sitter fast i hamnen i Aulis med hela den grekiska hären, som är redo att slå till mot Troja för att hämnas att Paris, en man från Troja, fick den vackra kvinnan Helena att överge sin man Menelaos (Erik Ehn). Helena följde med Paris till Troja och nu ska den grekiska armén hämta henne och hämnas den skymf Grekland utsatts för då Paris tagit med sig Helena. Men Agamemnon och den stora grekiska hären sitter fast i Aulis. Vinden som ska föra deras skepp till hämnden har lagt sig till ro. En siare har gett budskap till kungen: om kungen offrar sin dotter Ifigenia ska vinden komma och föra dem till Troja.

Agamemnon har skickat bud till sin hustru Klytaimestra att skicka Ifigenia till Aulis för att gifta sig med den berömda kämpen Akilles. Agamemnon kan ju inte säga sanningen till sin fru, att dottern ska offras. Nu har Agamemnon ångrat sig och vill skicka ett bud med slaven till Klytaimestra att inte skicka dit dottern. Slaven blir dock stoppad av Menelaos under sitt försök att nå fram med brevet.

Det finns en fälla att åskådare ser föreställningen som något som bara skulle kunna ske under en tidigare epok, då patriarkala strukturer härskade. Men det finns många strukturer också idag där människor kan offra andra för något som de menar vara större.

En av många genomarbetade detaljer i uppsättningen är klädseln, där Ifigenia är klädd i vitt, Klytaimestra i lysande rött och Ifigenias lillebror Orestes som i föreställningen är en pojke i tioårsåldern har militärmönstrade kläder. En signal om hur pojken redan som liten fostras in i hämnd- och hederskulturen. Den som känner till mytologin vet också fortsättningen, hur Orestes kommer att döda sin mor när hon har dödat Agamemnon. Klytaimestra förlåter aldrig Agamemnon för att han lät Ifigenia dödas. När Agamemnon kommer hem igen efter att hären besegrat Troja blir han dödad. Men det är en annan föreställning. Hoppas det finns planer på Dramaten att sätta upp också den tragedin.

Från ett pressmeddelande om föreställning:
Regissören Nadja Weiss berättar om pjäsen:
De grekiska dramerna är som sagor som försöker hantera krigssituationens monstruösa verklighet med hjälp av fantasi och låtsasgudar.

Nadja Weiss tillhör Dramatens fasta ensemble men har på senare år även regisserat. Bland uppsättningarna märks Mannen utan minne och Rannsakningen.

Med rollen som Ifigenia i Ifigenia i Aulis debuterar Frida Argento Abrahamsson på Dramaten, direkt efter att ha gått ut teaterprogrammet på Kulturama gymnasium.

Ifigenia i Aulis i regi av Nadja Weiss är bland det snyggaste, mest berörande och starkaste jag sett på en teaterscen på länge. Den visar hur de odödliga tragedierna talar genom seklerna och visar människor på gott och ont, fångade i livets dilemma.

Medverkande
Frida Argento Abrahamsson Ifigenia
Erik Ehn Menelaos
Christoffer Svensson Agamemnon
Ellen Jelinek Klytaimestra
Hamadi Khemiri Akilles
Sten Ljunggren Den gamle mannen
Leonard Eriksson Igou, Jack Bergenholtz Henriksson (barnstatister) Orestes

Parkteatern 2019: Elvira Madigan, internationella gästspel, cirkus i världsklass och hundar

by

63 olika föreställningar på 43 spelplatser, 163 gånger. Elvira Madigan, internationella gästspel och cirkus i världsklass varvas med extra mycket barnproduktion, hundar och fokus på ytterstad, berättar ett pressmeddelande om sommar med Parkteatern i Stockholm 2019.

Pressmeddelandet:
Pakteatern inleder säsongen den 31 maj i Vitabergsparken med premiär av nyskrivna cirkusmusikalen Elvira Madigan. Kärlekshistorien mellan adelsmannen Sixten Sparre och cirkusartisten Elvira Madigan får nytt liv i Anna Ståhls regi med hjälp av tio artister från dans-, musik- och cirkusscenen.

–Jag kan inte tänka mig en bättre start för årets mäktigt omfångsrika parkteatersäsong! säger Albin Flinkas, konstnärlig chef för Parkteatern.

En annan nyhet är att Parkteatern lägger två kvällar i Slakthusområdet med Salong FUX – en varieté under Robert Fux ledning. Galärparken får besök av internationella gäster såsom Australiens hypade dragqueen Gingzilla, mexikanska clownen Gaby Muñoz och finska cirkuskompaniet Sisus Sirkus.

Parksommaren ger särskild uppmärksamhet mot barnen vilket inleds med en omfattande turné med Clownen Manne och Marionetteaterns Da-Da-Da. Under augusti åker Dramatens Den lille girige ut till parklekar över hela Stockholm. För den som föredrar sagoläsning framför scenkonst erbjuder vi Sagosöndagar vid lusthuset i Vitabergsparken med bland annat Leif Andrée.

I juli bjuds på en helafton för hundälskare såväl som hundar med Dockteatern Tittuts föreställning Vill ha hund! följt av talkshowen Det ska vara enkelt att ha hund. Dessutom finns en hel del att fira: Femtio år efter månlandningen landar Parkteatern i Observatorielunden tillsammans med Fri Tanke för att spana in i Framtiden. Vi hyllar även Lennart Hellsings hundraårsdag med ordsvängiga Hellsingland, och musikfesten Hundra hyllningar för Hellsing!

Under programsläppet tillkännagavs även att årets pristagare av Cornelispriset är Pugh Rogefeldt som hyllas under en kväll i augusti.

Gå in och titta på hela programmet: kulturhusetstadsteatern.se/parkteatern

Teaterkritik: Min fantastiska väninna – skådespelarkonsterna gjorde livräddning, på den allt för långa föreställningen

by

Min fantastiska väninna
Baserat på Elena Ferrantes romansvit
Dramatisering April de Angles
Översättning Johanna Hedenberg
Regi Maria Sid
Regiassistent Emelie Smeds
Scenografi Zofi Laagerman Nilsson
Koreograf Catharina Allvin
Dramaturg Sara Israelsson
Premiär på Årsta Folkets hus teater i Stockholm stadsteaters regi
Fredagen den 1 mars 2019

Min räddning i kväll på premiären var att jag befann mig i en avslappnande neutralare zon av icke totalt vetande. I motsats till många andra som läst alla böckerna, nästan in i det sista, hade jag enbart läst om böckerna. Att veta mycket och brett om något, men inte vara expert på detaljerna blev min sinnesfrid i de tvära snabba kasten i föreställningen.

Det var inte lätt att hänga med i scenbytena. Någon hade helt klart tänkt sig att ge oss hela historien i rapid fart och ville trycka in så många karaktärer, händelser, familjerelationer och känsloyttringar som det bara var möjligt i en och samma uppsättning. Föreställningen varade i drygt fyra timmar med en paus på ca 20 minuter. Första akten varade i nästan två timmar. Den partiella förlamningen i sätesmuskeln var total.

Det finns alltid mycket stora förväntan på ett manus/dramatisering efter en belönade/kända författare. Elena Ferrantes är inget undantag på den fronten – hon är ett hemligt och spännande fenomen. Man vill naturligtbis inte göra den nöjda och hänförda litteraturläsaren besviken genom en platt och dålig föreställning. Därför tror jag att man ansträngde sig till det yttersta, på ett pretentiöst vis för att ingen skulle våga säga ”böckerna var bättre än föreställningen”. Men det är kanske när man inte försöker så hårt, att leva upp till det skrivna ordens rikare betydelser i fem böcker och vågar stryka både i – och mellan raderna som man kan ge grundtankarna rättvisa. Föreställningar kan enbart plocka ut de bästa essenserna och dramatiskt har man enbart möjligheten att återge det viktigaste. Att föreställningen är baserad på 5 böcker och inte har ett tydligt manus, signalerar att man varit allt för förälskad i böckerna och därmed inte kommit vidare till nästa sceniska nivå. Korvstoppningsmetoden gör en allt för mätt och lätt illamående. Det är heller aldrig försvarbart att hålla en publik 4 timmar.

Föreställningens scenografi med många trappor, avsatser och skjutbara kulisser gjorde det möjligt för skådespelarna att befinna sig i flera rum och tidsperioder samtidigt. Scenen blev dessutom i ett härligt livligt tempo som gav scenbytena energi och flöden. Däremot var scenen något för hög för blickfånget och gjorde det möjligt för publiken på de främre raderna att se in under kulisser, draperier och kjolar. Kanske hade det blivit en behagligare helhet och man hade backat spelplatserna något?

Relationen mellan Lenù (Maja Rung) och Lila (Ruth Vega Fernandez) gjorde mig ledsen, oss kvinnor emellan. De växer ihop så nära varandra, kämpa för att få utbilda sig, stödjer varandra, blir fantastiska väninnor och måste slåss för sina rättigheter. Trots det har de inga problem med att ljuga, bedra och smita undan gentemot varandra och andra kvinnor. Var tar solidariteten vägen? Varför spelar de på varandras planhalvor? ”Du vill inte att jag ska vara lycklig”. Hur kan de förbanna männen när de beter sig svinaktigt åt också, ”…tappar bort varandra”. Hur kan de offra varandras vänskap hur som helst för karriärer, sex med män och framgång? Men faktum kvarstår, kvinnor är människor och människor är både bra och dåliga, i samma person. ”Tänk att man kan vara så smart och ändå inte fatta någonting” och ”I sagorna gör man som man vill. I verkligheten överlever man”. Skådespelarna gjorde en mycket god insats i att visa hur förtrycka även kan bli förtryckare, och att även om man pratar om sin egen frihet, är det inte lika lätt att leva upp till den.

Översättningen förbryllade mig något – ibland kändes det nästa som syftningsfel. Italienare svär inte som vi, de förolämpar inte varandra som vi och de benar inte ut ord i en mening som svenskan gör. För mig kändes det som om någon helhet gick förlorad. Man kan inte översätta ord för ord av könsord och skällsord hur som helst. Man måste exempelvis välja om det är ”små kulor” man menar bokstavligen, eller om det är impotens, eller att mannen är feminin eller att han helt enkelt är en ruskigt dålig älskare. Dessutom är det så att vissa italienska ord (precis som på spanska) inte är menade som vulgära, men i svensk direkt översättning ord för ord blir det enbart vulgärt men utan någon finess i förolämpningen.

Kvällens koreografi var det som imponerade allra mest under kvällen. Sällan har jag skådat ett så klockrent tight skådespelarteam som med briljans backade upp och följde varandras rörelsemönster. I alla slagsmålsbenägna scener, rytmiska frustrationer, slowmotion fall, dödskamper och dansscener, så rörde sig och förflyttade sig skådespelarna unikt, intressant och exemplariskt. Det var smidigt, vackert, genomtänkt, snyggt och ibland skrämmande på samma gång. Det var som att se ett konstnärligt tåg rulla fram i balans och där varje del av skruv och bult fick sin fasta förutbestämda plats. Alla lika viktiga i maskineriet om än med skilda funktioner.

Rollista Maja Rung, Ruth Vega Fernandez, Sylvia Rauan, Matilda Ragnerstam, Angelika Prick, Sandra Medina, Per Sandberg, Pablo Leila Wenger, Henrik Norlén, Ole Forsberg, Fredrik Lycke, Peter Gardiner, Astrid Assefa.

Teaterkritik: Barnen – angelägen föreställning

by

Barnen
Av Lucy Kirkwood
Översättning Niclas Nilsson
Regi Stefan Metz
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Moa Holma*
Ljus Emily Lavebäck*
Ljud Jonatan Eklund*
Mask Maria Reis
Premiär på Teater Giljotin 22 februari 2019
Föreställning som recenseras: 23 februari 2019

Barnen på Teater Giljotin är en svart komedi närgånget och skickligt gestaltad av Katarina Ewerlöf, Gunilla Rör och Peter Andersson. Grundtemat i handlingen har flera paralleller till vår klimatoro, vilket gör uppsättningen angelägen. Skolstrejkande Greta Tunberg tycks ha en frände i den unga brittiska pjäsförfattaren Lucy Kirkwood, som skoningslöst ställer en äldre generation mot väggen. Hon synar dem i deras nostalgi, deras förnekande, och ser deras besvärande mänskliga skavanker.

När Barnen hade sitt uruppförande 2016 på Royal Court i London fick den stor uppmärksamhet. Det är lätt att förstå att pjäsen är nominerad till flera priser.

En hel arbetsplats på ett kärnkraftverk med fysiker och tekniker verkar ha misslyckats med säkerheten. Hur kunde det ske? Den oundvikliga katastrofen inträffar flera år efter deras arbete och de ansvariga har redan lämnat platsen. De har levt vidare i sina liv, satt barn till världen och skaffat en borgerligt trivsam tillvaro. Men så sker det som inte fick ske och en hel landsdel har blivit förgiftad. En av de ansvariga vid uppbyggnaden av kärnkraftverket som heter Rose – en barnlös kvinna nu märkt av katastrofen – försöker återsamla truppen som utformade kärnkraftverket. Hon föreslår att de alla offrar återstående delen av sina liv och åker till den radioaktiva katastrofplats som verket nu är och städar upp. De bör göra vad som ändå är möjligt – göra rätt inför sina barn och kommande generationer.

– Om du inte tänker växa låt bli att leva, brukar Hazel säga.

Det jag tar med mig hem är främst de olika strategier Hazel, Rose och Robin använder sig av när de står inför ett outhärdligt faktum. En intressant parallell finns i huvudpersonernas val – vid liknande hot – i Lars von Triers katastroffilm Melancholia. Hazel upprätthåller ritualer, gör yoga för att hålla den kropp – hon trots allt bär på – i trim den tid hon har kvar. Robin ägnar sig åt sorgeritualer. Han utför i sin ensamhet återkommande begravningar av älskade kor som nu är förgiftade kadaver. Hazel suggererar samtidigt fram en saga tillsammans med sin man, där det bara finns utrymme för lugnande positiv eskapism. Här ingår att odla, fastän gifthalterna är för höga. Eller att hålla utveckling högt och tvinga sig att njuta av allt nytt i livet – trots det alltför tidiga slutet.

Men Kirkwood själv föredrar sannolikt Roses nyktra strategi där man tar ansvar, agerar och se faran i vitögat. Hon som samlar en räddande armé och ägnar sina sista dagar åt att rädda vad som räddas kan för de efterkommande: Barnen.

I rollerna:
Rose: Katarina Ewerlöf
Hazel: Gunilla Röör
Robin: Peter Andersson

Teaterkritik: Människans Hemlighet – ett genuint försök att återge mänsklighetens kapacitet för etiska brott mot sig själv

by

Människans Hemlighet
Manus David Byrne
Regi Elisabeth Klasson
Översättning Joakim Siegård
Musik Daniel Douhan
Scenografi Pia Wiik
Ljusdesign Kevin Wyn-Jones Daniel Doughan
Rekvisita Maria Felldin Almgren
Premiär Playhouse teater fredagen den 22 februari 2019

Att öppna sinnena för att vilja se in i flera dimensioner och samtidigt kräva nytänk av åhörare, är kvällens förutsättning på Playhouse teatern. Om man dessutom försöker att inte naivt falla in i dåliga självklarheter kring vad som är totalt etiska- eller moraliska sanningar, kommer uppsättningen att grunda sig djupare. Dogmatismer kommer inte rädda dig från att djärvt behöva tänka, åh ena sidan…åh andra sidan. Tänk istället vad sjutton du skulle ha behövt göra där och då för att överleva men inte behöva dö av skam längre fram. För man får lov att vara ”oändligt glad att vara människa” trots sina fel och brister.

Uppsättningen spelar i olika tidsåldrar samtidigt. Det är här och nu, tillsammans med då för länge sedan och därefter framtiden med dess baksidor. Ofta gifter sig sammanhangen med varandra i alla fall och det är egentligen inte viktigt vad som kommer före den ena eller andra. Övergångarna är smidiga som rena skärsår mellan det ena och det andra, man förstår. Däremot kan det ibland uppfattas som något lätt förvirrande eftersom det ofta blir för många historier som är igång att berättas samtidigt. Man orkar inte riktigt med att ha hur många bollar som helst i luften på samma gång. Kanske påverkar det också att föreställningen är 90 minuter utan paus. Det är orimligt att kräva publikens fulla närvaro under en sådan lång tid när manuset inte kommer i sondmatnings portioner. Det hade varit mer rimligt med 45 minuter och två akter. Det fanns också utrymme för att eventuellt stryka visa övertydliga repliker och scener som kändes lätt upprepande om än bra.

Jag imponerades mycket över den s.k. Tinderdaten som karaktärerna Jamie och Ava har. Det visar på dagens snabba beslut kring attraktion som hör hemma i vår tid. Samtidigt är karaktärernas utgångspunkter och förutsättningar olika i en värld där ett intresse för något kan få lov att vara enbart nu eller också mera sedan. Intensioner behöver forfarande förklaras och inte tas för givet om man inte vill såra någon. Deras snabba beslut att ge sig hän åt varandra har inte samma dimensioner för dem båda, trots att resultatet blev den samma. Alla som någon gång behövt kyssas med någon på scen, vet att det är svårt att hångla estetiskt snyggt. Hångel ska ju bara kännas bra i verkligheten och behöver vanligtvis inga åskådare. Men på scen ska inte publiken känna sig obekväm och intimiteten behöver vara befogad och gärna snygg. Gustafsson och Jansson gör ett mycket trovärdigt samspel där kyssandet känns passionerade intensivt, samtidigt som det ser kliniskt attraktivt ut. Det var länge sedan jag såg något så professionellt och jag misstänker att de övat mycket (övning ger färdighet). Bra jobbat.

Rollkaraktären George är den rollkaraktär som uppfattas mest tydligt sympatisk i föreställningen. Kanske är det skådespelaren Španovićs övertydliga svenska och starka inlevelse som gör att man trots allt kan ha mer förståelse för honom, än herr Bronowski (Bruno) själv, trots att deras vetenskapliga brott nog kan anses som likvärdiga. George påvisar mer trovärdig ånger och försöker komma tillrätta med sitt dåliga samvete konstruktivt. Fast det är inte enbart karaktärens förtjänst att sympatier ges till George. Min upplevelse är att Slaven Španović besitter en stor begåvning i att i samma känsloregister kunna återge flera nivåer av känslouttryck. Han ger George de försvarstal som behövs.

Kvällens rekvisita bestod mestadels av stegar/trappsteg och bokhyllor som på olika vis flyttades runt på hjul. På många fyndiga, smidiga och snygga sätt lyckades man skapa olika nivåer av rum och avskilda platser. Skådespelarna rörde sig också i en jämn rytm mellan skilda karaktärer och platser för att tillhandahålla trovärdiga händelser som förde handlingen framåt. Tänk att mindre saker kan få lov att göra så stor skillnad (less is more). Inledningsvis var dock förflyttningarna något klumpiga och skrällande, men blev ständigt smidigare och bättre under kvällens gång.

Det är lätt att döma människor som begår brott mot mänskligheten, när man själv inte ens varit i närheten av krig, svält, död eller religionsförtryck. För man vill ju någonstans hoppas att man själv inte skulle ha betet sig lika grisaktigt och skamlöst. Sanningen är dock, att man inte vet vilken dimension av makabra beteenden som kan lockas fram i en, när man tvingas till att behöva ta svåra beslut om liv och död, ”att förlora sin mänsklighet”. Historien verkar i alla fall lära oss att historien inte lär oss något. Däremot får vi inte glömma att ”allt vi kan föreställa oss om framtiden är möjligt” om vi bara vill och bjuder till.

Ensemble Tobias Aspelin (Bruno), Marie Robertson (Rita), Charlie Gustafsson (Jamie), Amanda Jansson (Ava), Slaven Španović (George)