Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Teaterkritik: Utanför dörren – ett stycke som ingen teater vill spela och ingen publik vill se – fast det vill vi ju

by Leave a Comment

Foto: Henrik Dahl

Utanför dörren – ett stycke som ingen teater vill spela och ingen publik vill se
Av Wolfgang Borchert
Regi Sara Israelsson
Gästspel med Jäfvla scenkonst på Teatertribunalen
Premiär 24 juni 2018
Spelas till och med 30 juni

Ett drama som kryper under huden på mig, som ger många tankar och känslor. En föreställning jag bär med mig efteråt. Surrealistiskt, lyriskt och samtidigt realistiskt om en tysk hemvändande soldat efter andra världskriget. En handling som handlar om de existentiella frågorna, om vad som gör livet värt att leva och vad som kan få en djupt deprimerad att vilja leva vidare.

Handlingen utspelar sig efter andra världskriget och kretsar kring Beckman, en tysk soldat som återvänder till Tyskland och bland annat har suttit i ryskt fångläger i tre år. När han kommer hem finns ingen plats för honom i det nya samhället. De nazistiska tankarna försöker människor sopa under mattan. Där finns inget jobb åt honom och hans fru har skaffat en ny man.

Wolfgang Borchert som skrivit dramat hade själv varit soldat i tyska armén och upplevt hur han och hans soldatvänner kom hem trasiga och traumatiserade och inte får något stöd för att komma in i samhället. Borchert vill vittna om sin generations erfarenheten coh skrev novell och en diktsamling. Dramat “Utanför dörren” skrev han när han var döende och han dog två veckor före premiären.

Uppsättningen med Jäfvla scenkonst har drömlika drag. Kvinnor och män ikläder sig roller av både könen. Alla skådespelare går in och ut ur olika karaktärer, förutom Beckman som spelas av Joakim Enoksen. Beckman ska vara 26 år enligt vad som sägs i föreställningen men det syns tydligt att Enoksen är någonstans strax över 35 år. Det gör inget när det är scenkonst och speciellt inte i den här föreställningen som är drömlik. Beckman vill inte leva längre och vi vet inte vad som är hans drömmar, hans hallucinationer och vad som händer honom. Det fungerar bra att det är så.

Scenografin fördjupar det mardrömslika genom att den är så enkel och utstrålar fattigdom: golvet fyllt av grovt sågspån och på scenutrymmet finns några stora lådor i plywood och på scenens bakre del är en mängd flyttkartoner uppställda.

Regissören Sara Israelsson säger i föreställningen programblad:
– Som regissör dras jag ofta till komplicerade texter och jag har brottats med Utanför dörren under hela repetitionsprocessen. Jag har dock ständigt återkommit till tanken att pjäsen är skriven på så vis att publiken tvingas in i Beckmans tankevärld för att där utforska den dubbla positionen tillsammans med honom. Jag hoppas att vår uppsättning tar vara på det och på så sätt kan väcka tankar om kollektivt ansvar och kollektiv skuld, om strukturellt förtryck och individen ansvar, och om hur de flesta av oss, så fort vi ser på världen genom intersektionella glasögon, tvingas inse att vi är både offer och förövare.

Jag såg dock inte föreställningen främst på det sättet, även om det är ett sätt att se den och förstå den, tolka den. Beckman får under sin vandringsfärd för att hitta ett sätt att leva vidare en följeslagare, Den andre, som kan ses som människor omkring oss, som kommer med hurtfriska råd, den andra kan också ses som en inre röst inom Beckman. Den andra försöker få Beckman att vilja leva vidare. Ibland känner jag igen typiska drag från de i nutiden så vanliga positivistiska gurus, självhjälps-förespråkare som predikar att vi kan själva styra och skapa vår värld: tänker vi positivt nog kan vi erövra hela världen.

Beckman möter dock ingen som vill hjälpa honom. Ingen står vid hans sida. Han blir mer och mer destruktiv och djupare och djupare deprimerad och ångesten tar hårdare tag i honom och ändå när ett litet ljus av hopp tänds av en kvinna som är vänlig mot honom är han ändå reda att leva vidare. Kan självmord förhindras genom att den ångestfyllda får hopp?

Det är skrämmande att inse att Beckmans situation återupprepas i världen om och om igen. Människor som upplevt något traumatiskt och kanske dessutom stått på den förlorade sidan tas emot i det nya samhället?

Det finns mycket att fundera på efter att ha sett Jäfvla scenkonst uppsättning av Utanför dörren. Det är precis så jag vill att bra scenkonst ska vara. Bra scenkonst ska ge mycket att fundera kring och kunna tolkas på flera sätt.

Sommartid är det glest med teaterpremiärer och glest med teaterföreställningar, förutom Parkteatern. Den här uppsättningen ges bara under en veckas tid. Har du liksom jag ett stort teatersug just nu så boka biljett. Den är sevärd i allra högsta grad och jag hoppas den återkommer i höst så fler får chansen att se den.

Teaterkritik: Sex fiaskon och en doktor – Minimalistisk scen med accelererande satiriska finesser och fyndig erotisk akrobatik

by Leave a Comment

Sex fiaskon och en doktor
Manus och regi Micke Klingvall
Kostym Amanda Jalmberg
Musik Yosefin Buohler
Teater7 i Vintervikens Trädgård
Lördagen den 16 juni 2018 Premiär

En commedia dell’ arte föreställning ska bjuda på livets alla spel/förspel, allt lågt/högt i samhällsapparaten, intensiva bus på/av scen, groteska vinklar, pinsamheter och involverande flirtar med publiken. Allt för att åskådaren ska integreras och vara på helspänn och inte veta när de kommer att dras in i handlingen eller hånas skamlöst. Den blyge som önskar avstånd mellan sig själv och scenens skådespelare, ska hålla sig undan, sitta långt bak, se ner i marken eller helt enkelt lära sig att livet är allt för kort för att kosta på sig att ha tråkigt.

Eftermiddagens premiär gav sannerligen allt det som en klassisk italiensk komedi ska ge. Redan inledningsvis socialiserade några av ensemblens skådespelare runt i sina fasta karaktärer och gjorde sig bekanta med publiken. De betedde sig lättsamt och i traditionella masker och kläder. Gränsen mellan de på scen och vi i publiken suddades omedelbart bort.

Inledningsvis slog det mig hur liten scenen var, en av de minsta jag sett i liknande sammanhang. Jag blev omedelbart intresserad över hur man, med tanke på de antalet karaktärer som behövs för att skapa den italienska komedins, tänkte lösa det. Förvecklingar och dubbelhet är en självklarhet i komisk teater. Det kräver dock mycket högt tempo och utrymme för att kunna accelerera eller lägga sig platt. Att emotionellt gå från utkant till utkant kräver viss tid och scenplats. Publiken ska ju luras teatralt att tro att berättelsen är trovärdig trots allt. Genomgående lyckades ensemblen lösa scenbytena ganska bra och karaktärsförväxlingar flöt förhållandevis okej, om än något ojämnt. Alla karaktärer fick tyvärr inte sitt komiska utrymme fysiskt på grund av scenen. Den starkaste otydligheten var när Signora kom in i en scen och påminde allt för mycket inledningsvis om Flavia utseendemässigt och energimässigt. Det tog den rollkaraktären några repliker innan den nya karaktären utvecklade sig.

Det är alltid roligt med musik och sång som går hand i hand med handlingens berättande form, ”vi vill roa er en stund”. På ett allsångsliknande sätt i kväll, var sångerna till för att hjälpa till i den fysiska handlingen och sätta oss rakt in i handlingarnas centrum omedelbart. Dess avslut hjälpte till en tydlig punkt och manade oss till att applådera. Att ensemblen sjöng olika bra spelade ingen som helst roll i detta sammanhang.

Självklart ska en commedia dell´arte föreställning ge förlöjligande dialekter/språk (skånska, tyska och gotländska), lyten, svordomar, skällsord och sexism – det är en del av dess ursprung och ger oss utrymme att skratta åt oss själva och saker vi kanske inte borde. Föreställningen bjöd på lagom doser och bra balans mellan det ena och det andra. Däremot ska man akta sig för att försöka läspa roligt om man inte alls kan läspa bra, eftersom det tyvärr leder till att det komiska tryter och man hör inte vad skådespelaren säger.

Manuset levererade just den satir som teaterformen kräver, d.v.s. vår nutid fick också sina välbehövliga kängor genom Svenska Akademin, Metoo och den skandalösa president på andra sidan Atlanten. Det bästa var de s.k. könskamperna där män och kvinnor spelar på hur vi inte någonsin kan förstår varandra för att kvinnor är just kvinnor och män är just bara karlar. Dessutom lyckades man snyggt och accepterande förklara naturligheten med skägg på kvinnor genom att göra transsexualiteten som det mest naturliga. Däremot får jag inte ihop titeln helt och fullt. Jag fann inte tillräckligt mycket sexiga fiaskon eller sex i antalet fiaskon på scen. Kanske får jag ringa Klingvall och fråga hur han menade.

Ge dig själv möjligheten till lättsam underhållning med ett och annats tjuvnyp. Det är det som ger livets söta det salt som piggar upp. Du kan välja att höra det du vill och ge det något som kan flyta eller så inser du att det finns rannsakning som förtjänar en djupdykning. Man måste inte ”nöja sig med det man kan få” eftersom man själv skapar sin mening genom att ta det man vill ha.

Ensemble:
Amanda Jalmberger (Il Dottore, Zanni), Ola Wallinder (Il Capitano, Pantalone), Yosefin Buohler (Flavia, Signora), Martin Åkesson (Flavio)

Teaterkritik: Clownen Manne & Co – Clowneri som fick barnen att jublande skrika av glädje och entusiasm

by Leave a Comment

Foto: Daniel Rudholm

”Uppåt väggarna” med clownen Manne & Co
Av och med Manne af Klintberg, Maria af Klintberg och Olle af Klintberg
Idé och regi från 4 år med tal- och teckenspråk, för hörande och döva
Fredagen den 8 juni 2018 Premiär
Parkteatern, Bandängen parkleken

Mitt i sommarlovstider passar clownen Manne och hans ensemble på att ha premiär utomhus i Parkleken mitt emellan Bandhagen och Högdalen. Det finns knappast en mer cirkusliknande plats att med enkla medel skapa just den lekfulla och glada atmosfär för en clownföreställning.

Vi är många vuxna idag som växte upp med Manne och dåtidens raka, busiga och spralliga clowneri. Det var tider då tanken inte ens fanns att en clown kunde vara läskig. Idag är det andra ljud i skällan och jag fick höra dagens föräldrar och förskollärare viska oroligt s.k. flykt planer om clownen blev otäck eller barnen skulle börja gråta. Ganska omgående förstod de dock att det inte fanns några risker för det, att det är såhär riktiga clowner ska bete sig. Snarare skrek barnen genomgående av förtjusning och entusiasm genom hela föreställningen.

Jag glädje mig mycket över Mannes metodik och kroppsspråk. Han blandar de höga med det låga och lyckas finna det som är roligt för både barn och vuxna, ibland till och med i samma mening, ”Kan du skynda dig lite? Jag skyndar mig så lite jag kan”.
Inledningsvis tappar han sin hat och lyckas vända och vrida så på den att de faktiskt inte finns fler vinklar en hatt kan fall eller hamna tillbaka på huvudet. Allt sker i ett naturligt flöde och med en härligt tempo. De märks så tydligt att han har livserfarenheten och är väldigt bekväm i sin rollkaraktär. Barnen vill hjälpa till och med enkel humor låter han dem leda honom.

Med sig på scen har Manne också Maria och Olle. Deras rollkaraktärer påmind lite om blandningar av olika Italienska commedia dell´arte karaktärer. Maria är den busiga, bestämda och atletiska clownen, medan Olle är den tillrättavisande och musicerande clownen. Tillsammans med Manne den ifrågasättande och vitsiga clownen bildar de en spännande och karismatisk trio som drar och spretar åt skilda håll – ibland samtidigt. Däremot är de oerhört sammansvärjande energimässigt och man märker att det finns utrymme för improvisation dem emellan. Ja tror det är deras vinnande koncept, med tanke på att man aldrig riktigt kan veta hur barn reagerar i sina kommentarer på det som sker på scen. Det märks att de är far med sina barn som agerar tillsammans, och år av erfarenheter och clowneri tillsammans. En närhet som inte går att fejka.

Den största glädjen bland barnen blir när scenens vattenkrig sprider sig ut bland oss i publiken. Många barn vill verkligen vara med och busa. På en föredömligt sätt tillåts vattenkriget på ett kontrollerat och balanserat vis. Inget barn blir för blöt, ingen vuxen dras med som inte själv vill och tiden är precis så lång/kort som den ska. Begreppet ”den som är med på leken får leken tåla” ger ett nytt perspektiv. Den här leken var mycket väl repeterad och clownerna maximalt lyhörda kring hur mycket och länge det var möjligt att flörta och busa med publiken. Förmågan till inkännande och kontroll, var ett faktum.

Jag undrar dock hur Parkteatern tänkte vid planerandet av platsen för premiären. För mig är det är lite konstigt att föreställningen sker mitt i en park och att det förväntas att barnen och de vuxna ska sitta direkt på gräsmattan på marken. Det skulle man aldrig komma undan med om publiken hade varit enbart vuxna. Trots att vädret den senaste tiden varit väldigt soligt var gräset fuktigt och många barn blev blöta och fick gräsfläckar. Att gå på teater/cirkusföreställning innefattar nog en stol att sitta på för många. Riktigt syn tyckte jag om den morfar som tagit med sitt barnbarn och knappt kunde resa på sig efter föreställningen. Varför ska barn och deras vuxna behöva ha det blött och obekvämt frågar jag mig?

Man blir glad över det faktum att teckenspråket är en så självklar och naturlig del av clowneriet. Efteråt var det många hörande barn som hade nappat upp en del tecken och fyndiga lärare som också registrerat ett och annat. Teckenspråket ger också kroppsspråket en skjuts i rätt riktning och får oss att tänka och känna in.

Föreställningen öppnades upp och knöts samman på likande sätt, med sånger och rörelser, ”dansa runt och prata strunt”. Efteråt var jag precis som barnen bara tvungen att gå fram och titta på clownerna. Åhh Manne var precis lika artig och charmerande som alltid och en stor eloge till hela familjen af Klintberg som påvisar hur riktiga clowner får oss att bli glada, busiga och känna oss som 5 år igen.

Massor av gatuteater på den internationella gatuteaterfestivalen i Halmstad, 2–5 augusti

by Leave a Comment

En ny sommar fylld av gatuteater, show och gatuuppträdanden blir det i Halmstad i sommar, berättar ett pressmeddelenade:
Internationella och svenska gästspel på den stora, sprudlande gatuteaterfestivalen i Halmstad, 2–5 augusti 2018.

Libanesiska dansaren, clownen och regissören Sabine Choucair kommer till Halmstad för ett samarbete med VTST (Västsvenska Turnerande SommarTeatern) under Internationella Gatuteaterfestivalen. Sabine Chouchair har workshops världen runt och har bland annat glatt syriska barn i flytkinglägren.
Hon är bara en av gästerna när nu – och för 23:e året i rad (!) – Sveriges största gatuteaterfestival bjuder på street performance-artister på gator och torg i Halmstad.
Det blir föreställningar på gator & torg, ute i förorten & i hamnen, i parken och vid en gammal bussterminal.

I år har festivalen bjudit in några av de svenska artister som man arbetat med för många år sedan — då Internationella Gatuteaterfestivalen stod ensamma i Sverige med sitt koncept. Bland annat kommer sommaren 2018 musikerkollektivet Räfven & världsjonglören Johan Wellton.

Årets stora projekt är den egna produktionen ”HEMLAND” – flyktingars berättelser vid och kring en husvagn, i regi av den inbjudna dansaren, clownen, pedagogen & regissören Sabine Choucair från Libanon. Under några veckor kommer hon att samla berättelser från några av dem som har kommit till vårt land som flyktingar. Det kan vara vid den senaste ”vågen” 2015 och det kan vara tidigare. Det kan vara hemska, glada, upprivande, tårögda, allvarliga berättelser, som på många sätt blir viktiga inför den framtid vi alla skall spendera tillsammans här i Sverige. Lika viktiga som farfars och mormors berättelser om det fattigsverige vi lämnat (?) bakom oss.
”HEMLAND” har premiär under Internationella Gatuteaterfestivalen och kommer sedan att gästspela i Skurup, samt vid Malmöfestivalen.

I samarbete med Stockholm Street Festival gästar under festivalens första dag, torsdagen den 2 augusti kanadensaren DynaMike, den galne stuntmannen som bland annat jonglerar med motorsågar och barn, nya zeeländska publikfavoriten, hula hoop-drottningen Toni Smith, den finstämde chaplinartade argentinske clownen Fermin och danska statyn The Golden Fairy, liksom evige Magic Thor.

Den andra dagen, 3 augusti är det premiär på ”HEMLAND”, men också show med jojo-kungen Rasmus Wurm – tillika festivalens konfrencier, den suveräne jonglören och artisten Johan Wellton – inte minst känd för sin världssuccé ”Bounce!”, den katalanske, återkommande publikfavoriten Adrian Schwartzstein, och så för första gången den unga tjeckiska nycirkusgruppen Cink Cink Cink från Tjeckien.

Lördagen den 4 augusti, kallas Ankomstdagen och bjuder många av ovanstående artister, plus inte minst musikkollektivet Räfven med sin smittande klezmer-musik, medan Parkdagen, söndagen den 5 augusti har både cirkusskola med många av artisterna, en ny föreställning av ”HEMLAND”, samt inte minst den alltid älskade Festivalorkestern på plats.

Internationella Gatuteaterfestivalen kommer sålunda och inte minst att erbjuda street-performance, akrobatik i en hamnkran, varieté & commedia i parken, en cirkusskola, ett tjeckiskt gästspel (festivalens första), ytterligare en produktion med flyktingtema, en så kallad flashmob-kör mitt på torget och mycket mer. Allt under ledning av vår konfrencier Rasmus Wurm – en legendar i den svenska street-performance-communityn.

Parkteatern: Stående ovationer för Stoppa världen

by Leave a Comment


Foto: Markus Gårder

Stoppa världen – jag vill stiga av
Av Leslie Bricusse och Anthony Newley.
Regi och koreografi Hans Marklund
Scenografi och kostym Annsofi Nyberg
Mask Rebecca Afzelius
Kapellmästare Andreas Landegren
Rekvisita Anja Liedtke
Premiär på Parkteatern, Vitabergsparken Stockholm 1 juni 2018

En klassisk musikal som “Stoppa världen – jag vill stiga av” med kända örhängen är perfekt som premiärföreställning för Parkteaterns sommarsäsong. Ensemblen med Albin Flinkas i täten i huvudrollen som Lilleman fick stående ovationer. Publiken tände till ordentligt när den klassiska sången “Bygg upp ett högt berg” kom, publiken klappade takten och sjöng med.

Föreställningen har en stram, snygg koreografi, artisterna har bra röster, är duktiga dansare och musikerna är skickliga. Den här versionen kommer att fungera bra i Stockholm i sommar. Den har en hel del anspelningar och skämt från vår tid med och när den äkta Östermalmstjejen hade en liten vovve i handväskan döpt till Horace gapskrattade publiken.

När musikalen sattes upp för första gången i Sverige på Scalateatern i Stockholm 1963 med Jan Malmsjö och Anna Sundqvist i huvudrollerna blev det Jan Malmsjös stora genombrott. Jan Malmsjö var på plats bland premiärpubliken under Parkteaterns premiärkväll och jag tror att han var nöjd med sin efterföljare i rollen som Lilleman, Albin Flinkas.

Originalversionen av Stoppa världen – jag vill stiga av (engelska: Stop the World – I Want to Get Off) är en engelsk musikal som utspelas i cirkusmiljö. Musikalen följer Lillemans liv från födsel till död och är till stor del pantomim och enmansteater. En kvinnlig motspelare gestaltar såväl Lillemans hustru Evie som hans tre karikerade älskarinnor: ryskan Anja, tyskan Ilse och amerikanskan Ginnie. Kända melodier från musikalen är “Bygga upp ett stort berg” och “Vad för en tok är jag?”.

I den svenska uppsättningen på Scalateatern med Jan Malmsjö var Lilleman sminkad och uppklädd till clown. Parkteaterns uppsättning har flyttat till vår samtid, till Stockholm och en värld som tycks snurra allt snabbare och Lilleman och övriga roller är alla klädda i snygga svarta kostymer och slips. Lilleman är ett barn av vår tid. Han vill passa in och han vill bli rik.

Parkteaterns uppsättning är en avkortad version på en timme och en kvart och är anpassad till Parkteaterns format. Det är klart ett en hel del faller bort när en helaftons-föreställning kortas ned till en dryg timme – men det fungerar bra. Lillemans tyska älskarinna har plockats bort men ryskan och amerikanskan finns kvar och de spelas av samma artist, Jessica Heribertsson, som spelar hans fru Eva.

Jessica Heribertsson fungerar mycket bra tillsammans med Albin Flinkas. Hon har en gedigen bakgrund inom både sång och dans. Hon har studerat på Balettakademin i Göteborg och har haft flera musikalroller. 2007 blev hon nominerad till Guldmasken för rollen som Joanne i Rent på Göta Lejon.

Originalmusikalen hade premiär på Queen’s Theatre i London 20 juli 1961 med Anthony Newley både i huvudrollen som clownen “Lilleman” och som regissör. Newley följde sedan med till Broadway 1962, där den gick 555 gånger.

Medverkande
Albin Flinkas, Andreas Landegren, Anna Sise, Barbro Lindkvist, Cilla Silvia, Henning Attlin, Jessica Heribertsson, Martin Höper, Petter Skoglund och Rebecka Meiselbach.