Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Teaterkritik: Barrymore – skådespelarnas insatser den stora behållningen

by

Barrymore
Av William Luce
Översättning Kerstin Gustafsson
Regi Philip Zandén
Scenografi Torulf Wetterrot
Kostym Gudrun Rösnes
Ljus Ann-Charlotte Fogelström
Mask Maria Lindstedt
Premiär på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern Stockholm, 29 september 2021
I rollerna Dan Ekborg och Simon Edenroth

Dan Ekborg glänser. Han är suveränt skicklig och imponerar i rollen som Barrymore och får stående ovationer. Handlingen utspelar i 1940-talets New York och Dan Ekborg gestaltar skådespelaren John Barrymore som varit en lysande skådespelare och nu ska göra ett sista scenframträdande i sin paradroll som Shakespeares Richard III. Barrymore behöver pengar. Han har hyrt in en sufflör för sin repetition inför föreställningen. Dan Ekborg imponerar i rollen som Barrymore och visar ett brett spektrum på denna narcissistiska man som pendlar från klarsyn till förljugenhet och desperation. Simon Edenroth imponerar i sin återhållsamma roll. Jag tror vi är många som kan känna igen oss i hans beundran för stjärnan men sedan obönhörligt öppnas våra ögon för verkligheten och vi tappar tilltron till idolen och ser den trasiga människan bakom myten.

För mig är handlingen inte så intressant, egentligen. Jag känner att det bygger på en klichébild av skådespelare som hamnar i rampljuset och som varit gift och skild fyra gången, är alkoholiserad och livrädd för att inte längre stå i centrum. Visst finns dessa karaktärer men många skådespelare är väldigt obekväma med den klyschan. Den stora behållningen för mig var de två skådespelarnas prestationer, deras samspel och utvecklingen av deras relation.

Föreställningen är inte lång, en och en halv timme inklusive paus, så jag tänker att den passar bra för många som inte gillar att sitta still i tre timmars uppsättningar. Föreställningen är rolig och har inte en enda långsam minut. Dan Ekborg tillhör väl de folkära skådespelarna vid det här laget.

Simon Edenroth hoppas jag vi får se mer av framöver också. Han tog examen från Teaterhögskolan i Malmö 2020 och är nu knuten till Kulturhuset Stadsteatern. Han medverkade i filmen En man som heter Ove och har även en bakgrund som röstskådespelare.

Pjäsen har viss anknytning till verkliga personer. John Barrymore, som föreställningen handlar om, kom från en teaterfamilj, vars mest kända representant i vår tid är hans barnbarn Drew Barrymore. John Barrymore var på sin tid ikonisk och en av dem som klarade övergången från stumfilm till ljudfilm. På teatern var hans paradroll Hamlet, men han gjorde inga försök att upprepa succén, som i pjäsen. Barrymore är en pjäs från 1996 av den amerikanske dramatikern William Luce.

Teaterkritik: Maj på Dramaten – En jordnära pjäs efter Kristina Sandbergs romansvit om hemmafrun Maj

by

Foto: Sören Vilks

Maj
Efter Kristina Sandbergs romansvit
Dramatisering Pia Gradvall och Magnus Lindman
Regi Ellen Lamm
Scenografi och kostym Rikke Juellund
Ljus Torkel Blomkvist, Erik Berglund
Peruk och Mask Sofia Ranow Boix-Vives, Nathalie Pujol
Musik Matti Bye
I rollerna Ellen Jelinek, Kicki Bramberg, Magnus Ehrner, Gunnel Fred, Rita Hjelm, Omid Khansari, Tanja Lorentzon, Hannes Meidal och Siham Shurafa’
Nypremiär 19 september 2021 på Lilla scenen på Dramaten

När de här romanerna kom blev de älskade och lästa av många kvinnor. Kvinnor som minns och har levt liknande liv som hemmafruar, makar och mödrar. Men också många yngre som påverkas av idealen av perfekta hem, vällagade middagar och nybakade bullar. Påverkade av det duglighetsideal som ännu lever kvar.

Pjäsen om Maj utspelar sig från 1930 talet till 1960 talet. Maj är snart 21 år när hon träffar den betydligt äldre Tomas. Hon blir oplanerat med barn och de gifter sig.
Så börjar livet med barn, hemarbete och släktmiddagar. Maj som ung präglas av sin härkomst. Uppvuxen i en stor arbetarfamilj i Östersund i ett klassamhälle präglat
av sociala skiktningar. I relation till den 16 år äldre välbeställda Tomas kommer hennes
osäkerhet fram. Men när åren går ändras rollerna. Hon blir starkare men också oförsonligare. Någon samhörighet mellan makarna uppstår aldrig. Egentligen blir det en väldigt tragisk pjäs om ett äktenskap där man aldrig når varandra. Även dottern Anita drabbas av Majs nyttighetsideal. Att det alltid finns något att putsa är viktigare än närhet.

Att hemmafru var samhällets ideal under den här tiden är sant och det påverkade naturligtvis Majs liv. I pjäsen blir ändå Majs agerande mer resultatet av hennes uppfostran hemifrån och klassamhället. Att ha ett perfekt hem blir ett sätt att duga.
Man kämpar på för att trycka undan sin oro. Dottern Anita får representera den nya tiden med ett öppnare samhälle och friare liv.

Ellen Jelenek är perfekt i rollen som Maj. Den unga osäkra och den äldre som börjar ifrågasätta sitt liv. Hennes närvaro på scenen är total och kontaktlösheten med maken Tomas (Hannes Meidal) gripande.

Scenen är kal med några lyxiga bokhyllor längs väggarna och ett bord med pallar. Längst fram på scenen finns luckor där använt material släpps ner. Det är snyggt upplägg. Bra att pjäsen följer boken och eleganta övergångar mellan olika händelser. Jag uppskattar att historien berättas så rakt utan utsvävningar och utan konstruerade effekter. Den här gripande och verklighetsnära historien räcker precis som den är.

Teaterkritik: Determinism på Dramaten – realism och symbolism möts i en stark skildring av vår tid

by

Determinism
Av och i regi av: Mattias Andersson
Musik: Anna Sóley Tryggvadóttir
Scenografi och kostym: Julia Przedmojska
Peruk och mask: Nathalie Pujol
Ljusdesign: Charlie Åström
Medverkande: Evin Ahmad, Thérèse Brunnander, Hannes Meidal och Alexanders Salzberger
Premiär på Lilla scenen, Dramaten 18 januari 2020

Är allt i livet förbestämt eller har vi en egen vilja? Hur mycket kan vi påverka, egentligen? Mattias Andersson tar upp dessa frågor i pjäsen Determinism. Det är en fascinerande uppsättning som också tar upp flera andra viktiga frågor kring dagens värld och samhälle. Ett återkommande tema är tankarna kring vem vi är och hur lika eller olika varandra vi är. Det är ett drama som både är realistiskt och samtidigt symboliskt och därför blir mycket starkt och berörande. Emellanåt känns det djupt in i magen och samtidigt skulle Brecht säkert applådera, för som publik håller jag ändå en distans till karaktärerna och går hem fylld av tankar om vad jag sett och hur det kan påverka mig och vad jag kan göra för att förändra samhället.

Två ganska unga personer är pjäsens huvudkaraktärer. De tar sig igenom en dimma och slår sönder glaset i ett fönster för att ta sig in i ett för att stjäla. Enligt den information de tagit reda på före inbrottet ska ägarna vara bortresta i flera veckor. De två tjuvarna, en ung man och en kvinna (välspelade roller av Evin Ahmad och Alexanders Salzberger) tar därför tid på sig och börjar njuta lite av att vistas i det välförsedda lyxiga huset och de börjar spela olika roller. Allt flyter då in i varandra. Vem är vem? Och ett möjligt liv spelas upp.

På ett sätt är det olika scener som kan ses som scener ur olika människors liv och då skådespelarna går in och ut ur olika kan samma skådespelare vara en överklassmänniska med resurser och makt för att i nästa scen ha fråntagits allt och blivit en maktlös underklass-människa.

Pjäsen är fylld av symbolik och jag vill se den minst en gång till, för det är säkert massor jag kommer att upptäcka då jag ser den fler gånger.

Vissa delar av pjäsen talade mycket till mig. Några scener däremot, framför allt en scen, tycker jag blev bortfuskad. Jag tänker på scenen då den unga kvinnan blivit ensam, hennes man har förts bort, troligen i fängelse och hon står där fråntagen sitt barn också och är helt utfattig. En äldre kvinna blir hennes rådgivare och börjar tala om att hon måste se sig själv som en resurs, fundera på hur hon kan få inkomster genom att sälja vad hon är bra på. Det är resonemang som ofta förs inom dagens samhälle där många ska starta egna företag för att sälja sina tjänster, förverkliga sig själv. Tyvärr mynnar den scenen ut i att hon föreslås att sälja sex. Jag upplevde det som ett billigt sätt att avsluta scenen. En intressant knorr fanns dock i att det var en kvinna som begick övergrepp för en kvinna. Men annars var de flesta scenerna både starka, talande och mångtydiga på ett enastående vis.

Några av de delscener som gjorde starkast intryck på mig var när barnet blev sjukt och omhändertogs. Hur myndigheternas representanter skuldbelagde föräldrarna och inte gav några riktiga svar. Scener som tyvärr upprepar om och om igen i samhället, speciellt när det är barn till föräldrar som inte klättrat högt på samhällsstegen som drabbas av problem med sina barn.

Pjäsen är en timme och 45 minuter, ungefär som en film på bio i längd. Jag tycker det är en perfekt längd på den här föreställningen och en av dess styrkor är att den berör flera områden av livet i dagens värld men den ger inte svar utan det får vi söka själva. Och den kan tolkas på flera sätt, vilket jag ser som en styrka.







Irakisk Kristus har premiär 12 mars 2020 på Teater Galeasen

by

Irakisk Kristus som bygger på en roman av Hassan Blasim har premiär på Teater Galeasen 12 mars 2020 i en dramatisering av Lucas Svensson.

Ett pressmeddelande:
I ett gränsland mellan minne och fantasi, i en brutal skildring av en rå verklighet, rör vi oss mellan Irak och Finland med berättelser där det surrealistiska och absurda också är helt realistiskt.

Boken ”Irakisk Kristus” kom 2013 och författaren, Hassan Blasim, som bor i Helsingfors, ansågs då ha revolutionerat den arabiska litteraturen – från Finland. 2014 fick han sitt internationella genombrott när The Independent utnämnde ”Irakisk Kristus” till årets bästa översatta bok. Dramatikern Lucas Svensson har i sin bearbetning tagit fasta på bokens tematik kring inre och yttre exil, berättande, litteratur, tro, magi, våld, krig och sex.

Regi: Natalie Ringler

Med: Malin Mases Arvidsson, Vincent Grahl, Electra Hallman, Otto Hargne, Sandra Huldt, Kardo Mirza, Ann Petrén, Zardasht Rad och Peter Viitanen.

Rum: Johanna Mårtensson Ljus: Jens Sethzman Kostym: Matilda Hyttsten Mask: Anna Olofson Musik: Pelle Ossler Ljud: Tanya Byrne

Teater Galeasens uppsättning sker i samarbete med Dramaten och Kulturhuset Stadsteatern.

Danskritik: Fredrik ”Benke” Rydmans Snövit – är snygg, rolig med duktiga dansare och starka visuella scenlösningar

by

Fredrik ”Benke” Rydmans Snövit
Idé och Koreografi Fredrik Benke Rydman
Scenografi: Fredrik Benke Rydman och Lehna Edwall
Kostym Lehna Edwall
Ljus Linus Fellbom
Dansare Lisa Arnold, Daniel Asamoah, Michael Buchner, Kevin Foo, Milena Jacuniak, Hanna Jansson, Daniel Koivunen, Ellen Lindblad, Martin Wallin
Premiär på Dansens Hus, Stockholm, 11 december 2019

Visuellt snyggt, perfekt. Fredrik ”Benke” Rydman är en av nutidens mest fascinerande regissörer och koreografer. Allt har tar tag i blir ytterst sevärt. Också nu när han gjort sin tolkning av sagan om Snövit och fört in den i vår tid. Koreografiskt är föreställning helt fantastisk: färgerna, de skicklig dansarna, musiken. Jag är så fascinerad av hur dansen, som bygger både på modern streetdance och klassiska influenser, kan berätta så mycket. Det behöver inga ord när Fredrik ”Benke” Rydman skapar koreografin.

Men ska jag vara ärlig når dramaturgin, berättelsen, inte riktigt fram hela tiden. Första halvan är klockren men sedan blir den inte lika skarpt raktpå. I ett pressmeddelande står det om uppsättningen:
Snövit 2019 handlar om en kamp mot ålderdom, en kamp för att bli älskad, en kamp mot ensamhet, en kamp mot psykisk ohälsa.

Att skildra kampen mot ålderdom – ja det når fram. I det ligger väl kampen om att bli älskad också, att människor tror att de är älskade på grund av utseende och ytliga värden. Däremot tycker jag inte att en kamp mot ensamhet och ännu mindre en kamp mot psykisk ohälsa går fram.

Snövits förälder är en androgyn person (dansas så skickligt av Daniel Koivunen). Hen vill vara vacker och bli bekräftad, går på yoga och gym och kämpar och får sin bekräftelse via miljoner likes på Instagram. Snövit, dottern, vill hon mest ha som en statussymbol, något gulligt och sött att visa upp. Detta framförs starkt med dans, i färg, med kläderna, med musik och digitalt exponerade bilder. Enastående visuellt snyggt och talande utan ord. Mästerligt.

En dag har Snövit fått mens och därmed tar hon steget från att vara ett litet barn till att vara en ung kvinna. Då får hon sin egen mobiltelefon och kan skapa sin egen profil på sociala medier och den bekräftelse och kärlek hon inte får av sin förälder kan hon få via alla följare som gillar henne. Då händer det som skakar om hennes förälder: Snövit får fler likes på Instagram.

Det är både roligt, träffande och ironiskt att framföra den klassiska sagan om Snövit i vår tid där styvmoderns talande spegel är våra sociala medier och Instagram i synnerhet.

I pressmeddelandet står det om Benke Rydmans Snövit:
Det blir en hisnande resa in den digitala samtiden, tillsammans med Snövit, Instadrottningen och 7 influencers.

De sju influencers är de sju dvärgarna, som i premiärföreställningen bara var sex. Dvärgarna, eller rättare sagt de sex influencers har var och en byggt upp sitt personliga varumärke med sin diagons. De är på en retreat för socialamedieberoende och har fått lämna ifrån sig sina telefoner och går varje dag på stärkande promenader. Dessa dansare är publikfavoriter och får kraftiga applåder, välförtjänta. Det är skickliga. Här tycker jag inte att det Benke Rydman formulerat att han vill säga går fram helt. Dvärgarna blir inte urskiljbara individer.

Som helhet är detta ändå en underbar föreställning som jag är säker på kommer att bli utsåld lång tid. Den är snygg, rolig med duktiga dansare och snygga scenlösningar.