Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Teaterkritik: Determinism på Dramaten – realism och symbolism möts i en stark skildring av vår tid

by

Determinism
Av och i regi av: Mattias Andersson
Musik: Anna Sóley Tryggvadóttir
Scenografi och kostym: Julia Przedmojska
Peruk och mask: Nathalie Pujol
Ljusdesign: Charlie Åström
Medverkande: Evin Ahmad, Thérèse Brunnander, Hannes Meidal och Alexanders Salzberger
Premiär på Lilla scenen, Dramaten 18 januari 2020

Är allt i livet förbestämt eller har vi en egen vilja? Hur mycket kan vi påverka, egentligen? Mattias Andersson tar upp dessa frågor i pjäsen Determinism. Det är en fascinerande uppsättning som också tar upp flera andra viktiga frågor kring dagens värld och samhälle. Ett återkommande tema är tankarna kring vem vi är och hur lika eller olika varandra vi är. Det är ett drama som både är realistiskt och samtidigt symboliskt och därför blir mycket starkt och berörande. Emellanåt känns det djupt in i magen och samtidigt skulle Brecht säkert applådera, för som publik håller jag ändå en distans till karaktärerna och går hem fylld av tankar om vad jag sett och hur det kan påverka mig och vad jag kan göra för att förändra samhället.

Två ganska unga personer är pjäsens huvudkaraktärer. De tar sig igenom en dimma och slår sönder glaset i ett fönster för att ta sig in i ett för att stjäla. Enligt den information de tagit reda på före inbrottet ska ägarna vara bortresta i flera veckor. De två tjuvarna, en ung man och en kvinna (välspelade roller av Evin Ahmad och Alexanders Salzberger) tar därför tid på sig och börjar njuta lite av att vistas i det välförsedda lyxiga huset och de börjar spela olika roller. Allt flyter då in i varandra. Vem är vem? Och ett möjligt liv spelas upp.

På ett sätt är det olika scener som kan ses som scener ur olika människors liv och då skådespelarna går in och ut ur olika kan samma skådespelare vara en överklassmänniska med resurser och makt för att i nästa scen ha fråntagits allt och blivit en maktlös underklass-människa.

Pjäsen är fylld av symbolik och jag vill se den minst en gång till, för det är säkert massor jag kommer att upptäcka då jag ser den fler gånger.

Vissa delar av pjäsen talade mycket till mig. Några scener däremot, framför allt en scen, tycker jag blev bortfuskad. Jag tänker på scenen då den unga kvinnan blivit ensam, hennes man har förts bort, troligen i fängelse och hon står där fråntagen sitt barn också och är helt utfattig. En äldre kvinna blir hennes rådgivare och börjar tala om att hon måste se sig själv som en resurs, fundera på hur hon kan få inkomster genom att sälja vad hon är bra på. Det är resonemang som ofta förs inom dagens samhälle där många ska starta egna företag för att sälja sina tjänster, förverkliga sig själv. Tyvärr mynnar den scenen ut i att hon föreslås att sälja sex. Jag upplevde det som ett billigt sätt att avsluta scenen. En intressant knorr fanns dock i att det var en kvinna som begick övergrepp för en kvinna. Men annars var de flesta scenerna både starka, talande och mångtydiga på ett enastående vis.

Några av de delscener som gjorde starkast intryck på mig var när barnet blev sjukt och omhändertogs. Hur myndigheternas representanter skuldbelagde föräldrarna och inte gav några riktiga svar. Scener som tyvärr upprepar om och om igen i samhället, speciellt när det är barn till föräldrar som inte klättrat högt på samhällsstegen som drabbas av problem med sina barn.

Pjäsen är en timme och 45 minuter, ungefär som en film på bio i längd. Jag tycker det är en perfekt längd på den här föreställningen och en av dess styrkor är att den berör flera områden av livet i dagens värld men den ger inte svar utan det får vi söka själva. Och den kan tolkas på flera sätt, vilket jag ser som en styrka.







Irakisk Kristus har premiär 12 mars 2020 på Teater Galeasen

by

Irakisk Kristus som bygger på en roman av Hassan Blasim har premiär på Teater Galeasen 12 mars 2020 i en dramatisering av Lucas Svensson.

Ett pressmeddelande:
I ett gränsland mellan minne och fantasi, i en brutal skildring av en rå verklighet, rör vi oss mellan Irak och Finland med berättelser där det surrealistiska och absurda också är helt realistiskt.

Boken “Irakisk Kristus” kom 2013 och författaren, Hassan Blasim, som bor i Helsingfors, ansågs då ha revolutionerat den arabiska litteraturen – från Finland. 2014 fick han sitt internationella genombrott när The Independent utnämnde ”Irakisk Kristus” till årets bästa översatta bok. Dramatikern Lucas Svensson har i sin bearbetning tagit fasta på bokens tematik kring inre och yttre exil, berättande, litteratur, tro, magi, våld, krig och sex.

Regi: Natalie Ringler

Med: Malin Mases Arvidsson, Vincent Grahl, Electra Hallman, Otto Hargne, Sandra Huldt, Kardo Mirza, Ann Petrén, Zardasht Rad och Peter Viitanen.

Rum: Johanna Mårtensson Ljus: Jens Sethzman Kostym: Matilda Hyttsten Mask: Anna Olofson Musik: Pelle Ossler Ljud: Tanya Byrne

Teater Galeasens uppsättning sker i samarbete med Dramaten och Kulturhuset Stadsteatern.

Danskritik: Fredrik “Benke” Rydmans Snövit – är snygg, rolig med duktiga dansare och starka visuella scenlösningar

by

Fredrik “Benke” Rydmans Snövit
Idé och Koreografi Fredrik Benke Rydman
Scenografi: Fredrik Benke Rydman och Lehna Edwall
Kostym Lehna Edwall
Ljus Linus Fellbom
Dansare Lisa Arnold, Daniel Asamoah, Michael Buchner, Kevin Foo, Milena Jacuniak, Hanna Jansson, Daniel Koivunen, Ellen Lindblad, Martin Wallin
Premiär på Dansens Hus, Stockholm, 11 december 2019

Visuellt snyggt, perfekt. Fredrik “Benke” Rydman är en av nutidens mest fascinerande regissörer och koreografer. Allt har tar tag i blir ytterst sevärt. Också nu när han gjort sin tolkning av sagan om Snövit och fört in den i vår tid. Koreografiskt är föreställning helt fantastisk: färgerna, de skicklig dansarna, musiken. Jag är så fascinerad av hur dansen, som bygger både på modern streetdance och klassiska influenser, kan berätta så mycket. Det behöver inga ord när Fredrik “Benke” Rydman skapar koreografin.

Men ska jag vara ärlig når dramaturgin, berättelsen, inte riktigt fram hela tiden. Första halvan är klockren men sedan blir den inte lika skarpt raktpå. I ett pressmeddelande står det om uppsättningen:
Snövit 2019 handlar om en kamp mot ålderdom, en kamp för att bli älskad, en kamp mot ensamhet, en kamp mot psykisk ohälsa.

Att skildra kampen mot ålderdom – ja det når fram. I det ligger väl kampen om att bli älskad också, att människor tror att de är älskade på grund av utseende och ytliga värden. Däremot tycker jag inte att en kamp mot ensamhet och ännu mindre en kamp mot psykisk ohälsa går fram.

Snövits förälder är en androgyn person (dansas så skickligt av Daniel Koivunen). Hen vill vara vacker och bli bekräftad, går på yoga och gym och kämpar och får sin bekräftelse via miljoner likes på Instagram. Snövit, dottern, vill hon mest ha som en statussymbol, något gulligt och sött att visa upp. Detta framförs starkt med dans, i färg, med kläderna, med musik och digitalt exponerade bilder. Enastående visuellt snyggt och talande utan ord. Mästerligt.

En dag har Snövit fått mens och därmed tar hon steget från att vara ett litet barn till att vara en ung kvinna. Då får hon sin egen mobiltelefon och kan skapa sin egen profil på sociala medier och den bekräftelse och kärlek hon inte får av sin förälder kan hon få via alla följare som gillar henne. Då händer det som skakar om hennes förälder: Snövit får fler likes på Instagram.

Det är både roligt, träffande och ironiskt att framföra den klassiska sagan om Snövit i vår tid där styvmoderns talande spegel är våra sociala medier och Instagram i synnerhet.

I pressmeddelandet står det om Benke Rydmans Snövit:
Det blir en hisnande resa in den digitala samtiden, tillsammans med Snövit, Instadrottningen och 7 influencers.

De sju influencers är de sju dvärgarna, som i premiärföreställningen bara var sex. Dvärgarna, eller rättare sagt de sex influencers har var och en byggt upp sitt personliga varumärke med sin diagons. De är på en retreat för socialamedieberoende och har fått lämna ifrån sig sina telefoner och går varje dag på stärkande promenader. Dessa dansare är publikfavoriter och får kraftiga applåder, välförtjänta. Det är skickliga. Här tycker jag inte att det Benke Rydman formulerat att han vill säga går fram helt. Dvärgarna blir inte urskiljbara individer.

Som helhet är detta ändå en underbar föreställning som jag är säker på kommer att bli utsåld lång tid. Den är snygg, rolig med duktiga dansare och snygga scenlösningar.

Teaterkritik: Ifigenia i Aulis på Dramaten – visar hur de odödliga tragedierna talar genom seklerna

by

Ifigenia i Aulis på Dramaten
Författare/dramatiker: Jon Fosse, efter Euripides
Översättning Marie Lundquist
Bearbetning Nadja Weiss, Irena Kraus
Regi Nadja Weiss
Scenografi John Engberg
Kostym Kajsa Larsson
Musik Philippe Boix-Vives
Ljus Raimo Nyman
Peruk och mask Moa Hedberg
Video Emil Klang
Premiär på Dramaten, Lilla scenen den 12 september 2019

Det är fascinerande hur ett drama som är 2.400 år gammalt kan tala till människor idag – och lär kunna tala till människor om ytterligare 2.400 år, om nu jorden och mänskligheten fortfarande existerar (men det är en annan diskussion vilket jag inte tänker vidareutveckla här).

Dramatens uppsättning av Ifigenia i Aulis i regi av Nadja Weiss är avskalad, vacker och kryper under huden. Den går inte att värja sig emot. Duktiga skådespelare i varenda roll, snygg scenografi med stora videoprojiceringar och musik som känns och kompletterar, fördjupar handlingen.

Jon Fosse, den norska dramatikens förgrundsgestalt, har moderniserat texten till den klassiska tragedin Ifigenia i Aulis som Euripides uppförde för 2.400 år sedan och som Nadja Weiss och Irena Kraus bearbetat för Dramaten. Ett extra stort plus både för Jon Fosses modernisering och bearbetningen av Nadja Weiss och Irena Kraus för att de inte försökt sätta in handlingen ni en modern kontext. Att föra över dilemmat till nutid klarar vi som publik alldeles utmärkt själva. Det är snarare så att när regissör och manusförfattare anstränger sig för mycket för att peka på vad ett drama kan om nutiden kan detta pekande bli övertydligt och dessutom förminska möjligheter till tolkning.

Ifigenia i Aulis handlar uppenbart om krigets oskyldiga offer, om barns maktlöshet. Den handlar om hämnd också och om grupptryck. Den kan tolkas som en skildring av vad människor är kapabla att göra för en religion eller en ideologi. Den skildrar också de meningslösa skäl som ligger bakom krig. Den har flera nivåer – och kan tolkas och förstås på flera sätt, som alla stora mästerverk inom drama kan.

Berättelsen bygger på den grekiska mytologin som inspirerat många författare och dramatiker. Euripides tragedi hade urpremiär för 2.400 år sedan och berättelsen om Igigenia som offrades av sin pappa finns också som en opera (Tragédie opéra) i tre akter av Christoph Willibald Gluck med text av François-Louis Gand Le Blanc Du Roullet efter Jean Racines skådespel Iphigénie (1675). Opera-versonen uruppfördes på Parisoperan den 19 april 1774.

Dramatens uppsättning börjar med stor videoprojektion av ett barn och dess röst och på scen kommer Kung Agamemnon (mycket bra spelad av Christoffer Svensson) som berättar för sin slav (Sten Ljunggren) att han gett order om att hans dotter Ifigenia ska sändas till dem. Agamemnon sitter fast i hamnen i Aulis med hela den grekiska hären, som är redo att slå till mot Troja för att hämnas att Paris, en man från Troja, fick den vackra kvinnan Helena att överge sin man Menelaos (Erik Ehn). Helena följde med Paris till Troja och nu ska den grekiska armén hämta henne och hämnas den skymf Grekland utsatts för då Paris tagit med sig Helena. Men Agamemnon och den stora grekiska hären sitter fast i Aulis. Vinden som ska föra deras skepp till hämnden har lagt sig till ro. En siare har gett budskap till kungen: om kungen offrar sin dotter Ifigenia ska vinden komma och föra dem till Troja.

Agamemnon har skickat bud till sin hustru Klytaimestra att skicka Ifigenia till Aulis för att gifta sig med den berömda kämpen Akilles. Agamemnon kan ju inte säga sanningen till sin fru, att dottern ska offras. Nu har Agamemnon ångrat sig och vill skicka ett bud med slaven till Klytaimestra att inte skicka dit dottern. Slaven blir dock stoppad av Menelaos under sitt försök att nå fram med brevet.

Det finns en fälla att åskådare ser föreställningen som något som bara skulle kunna ske under en tidigare epok, då patriarkala strukturer härskade. Men det finns många strukturer också idag där människor kan offra andra för något som de menar vara större.

En av många genomarbetade detaljer i uppsättningen är klädseln, där Ifigenia är klädd i vitt, Klytaimestra i lysande rött och Ifigenias lillebror Orestes som i föreställningen är en pojke i tioårsåldern har militärmönstrade kläder. En signal om hur pojken redan som liten fostras in i hämnd- och hederskulturen. Den som känner till mytologin vet också fortsättningen, hur Orestes kommer att döda sin mor när hon har dödat Agamemnon. Klytaimestra förlåter aldrig Agamemnon för att han lät Ifigenia dödas. När Agamemnon kommer hem igen efter att hären besegrat Troja blir han dödad. Men det är en annan föreställning. Hoppas det finns planer på Dramaten att sätta upp också den tragedin.

Från ett pressmeddelande om föreställning:
Regissören Nadja Weiss berättar om pjäsen:
De grekiska dramerna är som sagor som försöker hantera krigssituationens monstruösa verklighet med hjälp av fantasi och låtsasgudar.

Nadja Weiss tillhör Dramatens fasta ensemble men har på senare år även regisserat. Bland uppsättningarna märks Mannen utan minne och Rannsakningen.

Med rollen som Ifigenia i Ifigenia i Aulis debuterar Frida Argento Abrahamsson på Dramaten, direkt efter att ha gått ut teaterprogrammet på Kulturama gymnasium.

Ifigenia i Aulis i regi av Nadja Weiss är bland det snyggaste, mest berörande och starkaste jag sett på en teaterscen på länge. Den visar hur de odödliga tragedierna talar genom seklerna och visar människor på gott och ont, fångade i livets dilemma.

Medverkande
Frida Argento Abrahamsson Ifigenia
Erik Ehn Menelaos
Christoffer Svensson Agamemnon
Ellen Jelinek Klytaimestra
Hamadi Khemiri Akilles
Sten Ljunggren Den gamle mannen
Leonard Eriksson Igou, Jack Bergenholtz Henriksson (barnstatister) Orestes

Parkteatern 2019: Elvira Madigan, internationella gästspel, cirkus i världsklass och hundar

by

63 olika föreställningar på 43 spelplatser, 163 gånger. Elvira Madigan, internationella gästspel och cirkus i världsklass varvas med extra mycket barnproduktion, hundar och fokus på ytterstad, berättar ett pressmeddelande om sommar med Parkteatern i Stockholm 2019.

Pressmeddelandet:
Pakteatern inleder säsongen den 31 maj i Vitabergsparken med premiär av nyskrivna cirkusmusikalen Elvira Madigan. Kärlekshistorien mellan adelsmannen Sixten Sparre och cirkusartisten Elvira Madigan får nytt liv i Anna Ståhls regi med hjälp av tio artister från dans-, musik- och cirkusscenen.

–Jag kan inte tänka mig en bättre start för årets mäktigt omfångsrika parkteatersäsong! säger Albin Flinkas, konstnärlig chef för Parkteatern.

En annan nyhet är att Parkteatern lägger två kvällar i Slakthusområdet med Salong FUX – en varieté under Robert Fux ledning. Galärparken får besök av internationella gäster såsom Australiens hypade dragqueen Gingzilla, mexikanska clownen Gaby Muñoz och finska cirkuskompaniet Sisus Sirkus.

Parksommaren ger särskild uppmärksamhet mot barnen vilket inleds med en omfattande turné med Clownen Manne och Marionetteaterns Da-Da-Da. Under augusti åker Dramatens Den lille girige ut till parklekar över hela Stockholm. För den som föredrar sagoläsning framför scenkonst erbjuder vi Sagosöndagar vid lusthuset i Vitabergsparken med bland annat Leif Andrée.

I juli bjuds på en helafton för hundälskare såväl som hundar med Dockteatern Tittuts föreställning Vill ha hund! följt av talkshowen Det ska vara enkelt att ha hund. Dessutom finns en hel del att fira: Femtio år efter månlandningen landar Parkteatern i Observatorielunden tillsammans med Fri Tanke för att spana in i Framtiden. Vi hyllar även Lennart Hellsings hundraårsdag med ordsvängiga Hellsingland, och musikfesten Hundra hyllningar för Hellsing!

Under programsläppet tillkännagavs även att årets pristagare av Cornelispriset är Pugh Rogefeldt som hyllas under en kväll i augusti.

Gå in och titta på hela programmet: kulturhusetstadsteatern.se/parkteatern