Socialdemokraterna – The Musical
Av Klas Abrahamsson
Komposition & musikarrangemang Åsmund Flaten
Regi Markus Virta
Scenografi och kostym Stine Martinsen
Koreografi Roger Lybeck
Ljus Palle Palmé
Ljud Niklas Nordström
Mask Anna Jensen Arktoft
Musikaliskt ansvarig Carina E Nilsson
Medverkande Glenn Edell, James Lund, Odile Nunes, Kajsa Reingardt, Lars Göran Persson, Elisabet Carlsson, Frida Hallgren, Hani Arrabi och Anna Thiam.
Musiker Rigmor Bådal, Barbro Lindkvist, Jonas Lindholm, Viktor Sand
Premiär på Klarascenen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 17 mars 2023
Att på en och en halv timme kunna sammanfatta både vad Socialdemokraterna kommer ifrån, vart partiet är på väg, vad det har betytt och vilka utmaningar partiet det står inför och vilka styrkor som finns – det är imponerande, enastående av hela teamet bakom denna makalösa musikal. Det är lysande, ja helt enkelt en storartad musikal som vilar tryggt på nio duktiga artister och en bra orkester med låtar om boränta, populism och Tjocka Lotta tjänsteman blues. Föreställningen skildrar både Socialdemokraterna och Sverige och av och till handlar föreställningen också om politik och vad som är möjligt att göra som politiker.
Föreställningen är rolig och lustig men samtidigt skarp med berättelser om hur utsatta människor blivit ännu mer utsatta och hur klassamhället återvänt med besked och det har skett med arbetarrörelsens välsignelse. Socialdemokraterna är Sveriges största parti och har betytt oerhört mycket för vad Sverige är. Många år har partiet haft egen majoritet i riksdagen och kunnat bilda regering utan att behöva stödja sig på småpartier som Miljöpartiet, som nte ens fanns då Socialdemokraterna var som störst. Att på nittio minuter få fram så mycket är helt fenomenalt.
Föreställningen handlar inte om enskilda aktörer utan skildrar partiet som en grupp, som en rörelse. Pjäsen som är skriven av dramatikern Klas Abrahamsson skrevs för Arbeiderpartiet i Norge och hade urpremiär på Teater Ibsen i Norge 2021. Den har nu anpassats av Klas Abrahamsson till svenska förhållanden. Klas Abrahamsson berättar:
– Jag skriver det jag själv vill se. Och jag är betydligt mer intresserad av gruppdynamik och kollektiva berättelser än individuella konflikter, som dramatik ofta handlar om. Teaterchefen Maria Sid hörde av sig när vi höll på med Arbeiderpartiet – the musical i Norge och vill att vi skulle göra den även på Stadsteatern. Grundstrukturen i Socialdemokraterna är densamma men den är anpassad till svenska förhållanden. Och precis som att Ingvar – en musikalisk möbelsaga handlar om en uppblåst svensk självgodhet och vulgärkapitalism så handlar Socialdemokraterna – the musical mer om nationella stereotyper än ett enskilt politiskt parti.
Handlingen börjar med dagen efter en valförlust. Partiet har förlorat makten och nio högt uppsatta partifunktionärer samlas för att gå igenom vad som hänt. Partiet måste söka sin roll i en ny framtid, med nya utmaningar. Till vänster på scenen projiceras bilder från en powerpoint-presentation och på bordet står en vas med slokande rosor. Någon börjar sjunga ”Äntligen dags att ge opp” och en kavalkad av sång och dans startar med sånger om forna dagar och tidigare partiledare. Var det verkligen bättre på Tage Erlanders tid? Vad hade Olof Palme som gjorde honom så stor? Vad hände nu och varför röstade inte tillräckligt många på Socialdemokraterna? Är det folket som röstade fel?
Sammanträdesrummet byts efter cirka halva tiden ut till en röd trappa för artister på Socialdemokratins schlagerfestival och där framförs bland andra låten Boräntan dansar och en parafras på Nationalteaterns Bängen trålar som blivit Gängen trålar.
Premiären fick stående ovationer, mycket välförtjänst. Det är en sjusärdeles underhållande sång- och dansföreställning som under ytan ändå är allvarlig och tar upp viktiga frågor att fundera vidare på, både för socialdemokrater och alla andra i landet. Det är klart att det skulle gå att göra djupare analyser men för att vara en föreställning på nittio minuter är den imponerande heltäckande. Skulle analysen fördjupas skulle föreställningen behöva bli betydligt längre och jag är inte ens säker på att det skulle bli bättre. Denna musikal om Socialdemokratins identitetskris är också en historia om Sverige, vad Sverige varit och vart Sverige kan vara på väg. Med en fantastisk ensemble, så samkörda som om de spelat ihop jättelänge. Så bra helt enkelt och så upplyftande och hoppfullt att jag studsade i mina steg på väg hem.
Publiken på premiären gav stående ovationer till detta sprakande, färgrika kostymdrama som både vara underhållande och talande om viktiga frågor. Danser, rörelsekoreografi och musik fungerade perfekt till berättelsen. Att locka till skratt även när ämnet är allvarligt är mästerligt när det görs bra som här. Genialt av regissören att låta tre skådespelare gestalta Torvalt (Per Svensson, Hannes Media och Joel Valois) och tre som har rollen som Fru Linde (Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnaman och Anna Maria Kill). Det fungerar utmärkt och visar hur samma scener ofta spelas upp om och om igen endast med små varianter i en stängd, fastlåst relation. Det visar också hur människor inte alltid är precis likadana utan har olika sidor. De tre versionerna av Torvald spelas av tre män i olika åldrar vilket signalerar att även om den yngre generationen ytligt sett kunde verka mer jämställd satt dessa män på Ibsens tid ändå lika fast i sin nedtryckande syn på kvinnor.
Temat, att kvinnor uppoffrar sig för män och har gjort det i årtusenden, är tydligt. Det blir till och med övertydligt. Den grekiska regissören Elli Papakonstantinou gör (som det står i pressmeddelandet från Dramaten) en musikalisk och feministisk omtolkning av Euripides tragikomiska drama Alkestis. Detta görs genom att spela med gasen i botten: video, musik, en gigantisk plast-snopp, interaktivitet med publiken, färggrann strålande dekor och kostymer, fantasifulla masker, skickliga sångare från Operan och en rad av Dramatens duktiga skådespelare. Det är första gången Elli Papakonstantinou regisserar en uppsättning i Sverige. Hon gör ofta feministiska och gränsbrytande scenföreställningar och hon låter gärna även publiken komma till tals.
Att det kan vara högintressant för en teaterkunnig publik att uppleva denna uppsättning är nog ganska tydligt. Regissören bryter på flera sätt mot traditionella sätt att berätta med teater. På scen pågick flera mindre scener samtidigt. En grupp agerade kring ett bord på ena sidan av scenen medan andra agerade på ett annat ställe och en person gick omkring på scen med en kamera som filmade och visade delar på en stor skärm. Ett sätt att använda ny teknik. Kanske tilltalar det en ny och yngre publik, men jag är rätt tveksam till att det gör det. Visserligen finns det nu en generation som är uppväxt med sociala medier och vana vid att se snabba, korta filmsnuttar på ett håll och sedan snabbt se något annat och kanske kolla på flera saker samtidigt. Men jag undrar om det är nödvändigt att teatern blir som en form av sociala medier. Kan teaterns styrka inte stället vara att berätta en sak i taget och ge ett frirum från blippande? Eller så är det precis sådan här teater som kan fånga upp en yngre generation.
