17/4 2026
Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)
Skrev ingående om när Ida Nielsen stod på samma scen för tre år sedan med delvis andra män. Drogs med av stämningen då. Hade därför anat att det kanske inte skulle kännas lika omvälvande i kroppen denna gång, ett antagande som stämde eftersom första-gång-upplevelsen var så pass påtaglig. Återkommer till varför. Fans av funk vet att elbasistens berömmelse vilar på åren med Prince hans sista år. Hon har dessutom släppt sex plattor i eget namn och utvidgat sin vägvinnande formel, vilket publiken som borde varit större får flera prov på. Danskan rankas bland de främsta på sitt instrument genom sin teknik som har anor ända till slap-bass pionjären Larry Graham. Kan inflikas att vad som inramade konserten var låtar ur högtalarna med Rick James, James Brown och Sly & The Family Stone.
De som delar scen med den karismatiske basisten i sina solbrillor i det Funkbots som bildades för tio år sedan, är denna gång Asger Yde Hansen på trummor, Mika Vandborg på gura, Phong Le trakterandes tre elförstärkta klaviaturer samt rapparen André Harland aka Son of Light; en norrman som kan prata svenska. Nielsen frågade om hon skulle hålla sitt mellansnack på engelska eller danska, vilket tyvärr resulterade i en på tok för otydlig och forcerad danska.
Nielsen fylld av energi hade oddsen emot sig. Dylik omedelbar livemusik ska helst inte framföras när dagsljus råder och definitivt fler än en knappt tresiffrig skara borde dykt upp. Grammybelönade Judith Hill uppträdde samtidigt på Jacy´z och det var 80års fest för Mikael Wiehe med stort artistuppbåd på Storan ett par stenkast ifrån Valand, för att nämna ett par konkurrerande akter. Vidare hör det till genren att bygga upp stämningen genom funkigt dj-set och varför inte lokalt förband? Vad som måste ses som åtminstone en halv flopp publikt sett kändes lite ödsligt med borttagna långbord – förvisso en vettig åtgärd inför en kalkylerad svängfest. Danskan lät sig inte bekommas, kämpade tappert med att sätta oss i stämning, betygade sin kärlek till det universella språk som musik utgör och gladdes åt att bestämma färdriktningen på scen.
Märks att under årens lopp låtar med hitpotential tillverkats, även om de inte kan mäta sig med dennes genialiske arbetsgivares repertoar. Vad beträffar sound och tonfall påminner det inte sällan om hur Wendy & Lisa lät. Ska sägas att konceptet inte var så konsekvent och kompakt som jag hade förutspått. Överraskande inslag hedrar artisten, fast kändes som en testballong. Efter stämningsfullt intro skakar man loss med förväntat snärtigt beat. En omständighet som stundtals medförde utebliven extas var att trummisen nyss rekryterats, om jag uppfattade rätt. Givetvis duktig men tog inte för sig på samma sätt som vore han garvad i gänget. Spelningen pågår i ett sträck och klockar in på cirka 95 minuter inklusive extranummer.
Åtskilligt på repertoaren kändes igen från senaste besöket 2023. Formfulländade svängiga alster som tar oss tillbaka till The Time och Prince-eran första halvan av 80-talet. Syftar på up tempo-låtar så som Internet Crush, Disco Dislocation, Funkinthetrunk, Glorious Disco och Bounce Lika Grandma. Sist nämnda titel färgas i likhet med flera andra av rapparen Son of Light och hans vokala akrobatik. Lite udda grepp av Nielsen att inkorporera rapp i sin skönt svala sång. Innan hon väljer att bryta upp formeln är det supertajt, aningen statiskt stundtals. Det riffas och sjungs till sugande beat och Nielsen praktiserar sin slap bass-teknik emellanåt. Slingorna från Phong Le gör susen och när Mika Vandborg kliver fram i vinande solon tillförs en extra dimension. Den nye rytmläggaren lade stabila grunder, uppvisade en flexibel säkerhet även utan tillskansat självförtroende.
Upphetsande groove där varje takt sitter som gjuten ändras mitt i till utforskande manövrar. Blir till en psykedeliskt spejsig avdelning jämte prov på fler stilar. Vi får ett par fängslande instrumentala dialoger, låt i baktakt och en avskalad, stillsam ballad då Ida slagit sig ner vid ett keyboard. Refrängen lyder I Wanna Scream. En duell rytmsektion – klaviaturspelare utvecklas till en virtuos höhdpunkt. Son of Light gör på egen hand ett ekvilibristiskt nummer uppbackad av minst sagt följsam trummis. Kul att nya inslag testas, fast det riskerar att publikens koncentration tappas. På slutet läggs också en snabbt övergående swing-pastisch in.
Dick och några snarlika låtar svänger fett. I You Can´t Fake The Funk uppstår publikfriande tricks med fills och breaks. Nielsen är inte helt unik. Det finns ett par andra kvinnliga elbasister med liknande förmåga., exempelvis renommerade Meshell Ndegeocello som jag recenserat på Sthlm Jazzfestival. Hörde ändå ett fan av Red Hot Chili Peppers som menade på att Ida Nielsen är bättre än Flea. Och hon utstrålar definitivt mer glädje och energi än jämförbara kollegor.
På upploppet som kulminerade i Prince-hyllning och 1999 tog jag mig närmare scen, ville ha in musiken i kroppen, skaka på höfterna. Tolkningen lyfter fram såväl hennes som Prince storhet, får mig att tänka på att jag såg Sign of the Times-turnén i Scandinavium. Bandet är på tårna här. Kul att fras från Jackson 5 letat sig in i finalen. Angående covers ska framhållas att hon utan att ange källan gör Bootsy Collins och hans Keep That Funk Alive. Nielsen har som hon påpekar ett stående extranummer. Efter att ha gett oss vårt lystmäte i en bass-race show fortsätter således Ida & The Funkbots med Free Ur Mind som glatt gungar fram och övermannar oss. Hedrar Jazzföreningen att de i sina bokningar inte har något emot att söka sig utanför genren.