Markus Krunegård på Orionteatern 28 och 29 maj 20026 Betyg 28 maj 3 (5) och 29 maj 4 (5)
Två kvällar. Samma låtar. Samma scen. Samma Markus Krunegård. Ändå var det som att se två olika konserter på Orionteatern.
Den första kvällen kändes länge som en artist som fortfarande letade efter rätt temperatur i rummet. Det var inte dåligt – Krunegård har alldeles för stark katalog för det – men något skavde. Låtarna kom och gick, publiken sjöng med, men den där elektriska känslan som brukar uppstå när hans ordkaskader och melodier träffar exakt rätt uteblev. Orionteaterns råa industrimiljö skapade visserligen en perfekt inramning för hans rastlösa popuniversum, men samspelet mellan scen och salong blev aldrig riktigt självklart. Det är till viss del ett nytt band han har med sig, med stjärnan Jonna Löfgren på trummor.
Kväll två var en helt annan historia.
Det märkliga är att förutsättningarna var identiska. Setlistan var i princip densamma, två låtar som bytt plats i spelordningen arrangemangen likaså. Men där torsdagens spelning stundtals kändes som en genomkörning blev fredagen en påminnelse om varför Markus Krunegård fortfarande är en av Sveriges mest unika liveartister. Gillar det nya bandet, som blir lite råare och rockigare.
Plötsligt satt tajmingen där. Mellansnacket flöt naturligt, publiken svarade direkt och låtarna fick nytt liv. Krunegård har alltid haft en speciell förmåga att få sina texter att låta som tankar som just uppstått i stunden, och den andra kvällen förstärktes den känslan. Rader som många i publiken hört hundratals gånger fick återigen en nerv som gjorde att de kändes nyupptäckta.
Det är också då man inser hur märklig hans låtskatt är. Få svenska artister har byggt en katalog där vardagsobservationer, romantiskt kaos, självironi och existentiell förvirring samsas så självklart. Låtarna är fulla av detaljer som borde vara för specifika för att bli allmängiltiga, men som i Krunegårds händer blir just det.
Bandet spelade med ett självförtroende som växte markant från första till andra kvällen. Där den första spelningen ibland kändes försiktig vågade man nu ta ut svängarna. Dynamiken blev större, topparna högre och de lugnare partierna fick mer tyngd. Orionteaterns intima format gjorde dessutom att varje nyans kom fram tydligare än på de större scener där Krunegård ofta hör hemma. Kul när roddaren får ta över Krunegårds gitarr och avsluta på askan är bästa jorden.
Det säger något om liveformatets oförutsägbarhet att två konserter med exakt samma innehåll kan ge så olika resultat. Första kvällen var bra. Andra kvällen var anledningen till att man går på konserter överhuvudtaget.
När allt stämde behövdes inga överraskningar, inga gästartister och inga ändringar i låtlistan. Det räckte med att Markus Krunegård och publiken hittade varandra. Då förvandlades samma material från en välspelad konsert till något betydligt större: en kväll där varje låt kändes som den viktigaste på hela setlistan.
Två kvällar på Orionteatern visade att låtarna aldrig var problemet. Skillnaden låg i energin. Och vilken skillnad det gjorde.