17/7 2026
Roy i Mölndal
Har egna halvhyfsade bilder, nästan komplett låtlista, namnen på samtliga medverkande och är förtrogen med Bäck Brothers Jazz Tivoli. Finns således inga ursäkter till att det dröjt så länge med en redogörelse från detta evenemang utomhus på hemmaplan. Är osäker på om det var invigning för ”Blå Note Society” eller om dessa månatligt planerade program redan existerar hos rymliga restaurangen på andra sidan Mölndals Bro. Bröderna David och Anders Bäck kommer från Hjo, har haft åtskilliga uppdrag för SIDA på afrikanska kontinenten och lirat med gäster i Göteborg med omnejd i antagligen mer än tjugofem år. Har också hört pianisten David och altsaxofonisten Anders på skilda håll. Sedan Jazzkrogen Utopia öppnade för drygt fyra år sedan har de i omgångar varit husband och Anders därtill skött bokningarna till mitt favorithäng
. Bäck Brothers backades denna vindstilla behagliga kväll upp av veteranen Yasuhito Mori på kontrabas och trumslagare Max Johansson. Mori får anses vara en gigant efter sina 38 år i Bohuslän Big Band, ena halvan av Winduo, turné med Stan Getz och jag har kunnat höra honom live och på skiva oräkneligt antal gånger medan den yngsta i kvartetten inte sällan lirat på Unity och Utopia. Max Johansson kommer från Nyköping fast bor i Borås. Som framgår av bilden ovan tillkommer som brukligt gäster på scen, vilket medför att andan från legendariska etiketten i New York ibland övergår till det projekt klaviaturspelare David basar för, nämligen World Culture Music Club. Tidigare i månaden lirade Bäck Brothers på Köpenhamn Jazzfestival. Tåget som tog dem dit går kuriöst nog förbi alldeles utanför Roy (har ett par gånger åkt till Malmö/ Köpenhamn med Öresundståget från Mölndal). I publiken som borde varit större fanns en vän till mig som lyssnade på dem i Köpenhamn jämte en yrkesfotograf. Båda tog bilder med bättre kvalitet än undertecknad. Ljudet på verandan var tillfyllest om jag stoppade in en öronpropp eftersom jag satt nära scen. Lät volymmässigt lite klent om rytmsektionen när bröderna inspirerat eldade på.
Blev en trevlig tillställning, absolut värd att dokumenteras. David presenterade låtarna och gav kontext, kommunicerade med oss entusiastiska åhörare och ställde dessutom frågor om musiken. Han har varit i Brasilien och passade på att fråga om namnet på en flygplats. Med lite vägledning klämde jag ur mig rätt svar. Man börjar klurigt i frejdigt up tempo genom att ge sig på Soy Califa av Dexter Gordon från 1962. Som sedan påbjuder gavs samtliga utrymme för solon. Bluesette utan munspel i en snabbare takt än originalet avlöser, efter att vi fått reda på att Mori spelade med hittens kompositör Toots Thielemans 1993. Minns att jag såg den gemytlige belgaren på Skeppsholmen för drygt tjugo år sedan i en hyllning till Montmartre). Tolkningen av en melodi som blev ett paradnummer för Monica Z upplöstes tillfälligt i underhållande utsvävningar initierade av David på hans keyboard. Första set fortsätter med komposition av hundraåringen John Coltrane hämtad från Blue Train utgiven på Blue Note 1958. Jag syftar på Moment´s Notice som också BBB inkluderade i sin hyllning i våras (recenserad här). Temat tas ut inspirerat av Anders på sin sax. Fäster mig vid tajt interaktion och detta Jazz Tivoli gör skäl för namnet genom sina stimulerande upptåg, egna tillägg. Noterar upplyftande dialog keyboard – bas.
Konsertens första gästerna tar plats på scen, en man som råkar sitta vid mitt bord. Leif Jörngren, till vardags pastor på Styrsö Missionskyrka, framför sjungandes What A Wonderful World och den sockersöta balladen färgas också av Stefan Abelson på altsax, en musiker som härförleden pensionerades från Backa Teater. Före pausen görs plats för två andra gäster i vad jag tippar är en portugisisk folksång. Den framförs av Dennis Sandino (se första bilden) och han får sällskap av Davids lärare i afrikanska rytmer. Han som trakterar djembe, trumman härrörande från Gambia, heter Ebou Nyass. Efter detta behagliga beat blir det paus, tid för samtal och förfriskningar.
Andra set inleds på ett sätt som tar oss ännu ett steg bort från det karaktäristiska Blue Note-soundet. Mariam Foad Aziz frontar i vad jag tror är egen sång på svenska i moll. Förnimmer en gripande text som sannolikt betyder mycket för henne, inbäddad i suggestivt beat. Artisten boende i Angered har tilldelats kulturstipendium. Stämningen skiftar, lättas upp när David anför med humor i swing-klassikern It Don´t Mean A Thing i vilken vi uppmanas att fylla i refrängen. Fokus flyttas runt bland musikerna och David framstår som en lysande lekledare, någon som sannerligen tillåter sig att improvisera och för en stund lämna Ellingtons ikoniska rytmik. Kul med kontraster!
Brasilianska tongångar ligger Bäck Brothers Jazz Tivoli varmt om hjärtat. Därför sitter naturligtvis Wave vars engelska text kompositör Jobim gjorde i efterhand, fast här framförs denna bedårande standard instrumentalt. David visslar istället refrängen innan lillebrors ljuva fraser levererar temat från 1967, tacksamt att briljera kring som en utgångspunkt. Sandino greppar mikrofonen i finalen då kvartetten ånyo får förstärkning av tidigare nämnd percussionist och extra saxofonist. Titeln på melodin är kort och gott Sway vars släpigt sugande melodi musikälskare onekligen känner igen, förlänar finalen ett galant tango-stuk. Minns jag rätt bestod sticket främst av ett inspirerande möte emellan Nyass och Johansson, som skänkte oss en distinkt duell när batterist svarade på djembe-trummans inpass. Som utlovats blev det ett nära och personligt framförande, utgick från typiskt sound som tillfördes närbesläktade idiom. Senaste gången jag hade så här nära till jazzig spelning var när Bohuslän Big Band framträdde i Stadshusparken under jubileumsfestligheter föregående månad. Vi får hoppas att jazzåubliken hittar till Blå Note Society på Roy vid fästet av Mölndals Bro.