Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

konst

Filmrecension: Vid evighetens port – ett måste för alla konstintresserade

by

Vid evighetens port
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 mars 2019
Regi Julian Schnabel

Vid evighetens port är en film som den som är intresserad av konst måste se. Regissören Julian Schnabel är själv konstnär och det märks in i minsta detalj. Det ena efter det andra av van Goghs konstverk är återgivna i filmens foto, i naturmiljöer, i rumsdetaljer, i människovimlet, i människornas ansikten, med mera, med mera. Schnabel låter oss också komma in i van Goghs sinnen, vi kan se världen med hans ögon i många scener.

Willem Dafoe som har rollen som Vincent van Gogh nominerades till bland annat en Oscar och en Golden Globe för sin insats. Han är porträttlik men han känns också som han är konstnären.

Vid evighetens port är mer än en skildring av den världsberömda konstnären Vincent van Gogh. Genom skildringen av honom får vi en berättelse om en människa som vågade följa sitt inre kall, som vågade försöka förmedla hur han kände inför vad han såg och hur han såg livet, naturen och konsten. Det är också en berättelse om en skör människa och omgivningens oförmåga att acceptera människor som bryter mot normen.

Van Gogh fick betala en högt pris för att han utmanade samtidens normer. Filmen fokuserar på de år i hans liv då han var som mest febrilt verksam och skapande, i slutet av hans korta liv. Han föddes 30 mars 1853 i Zundert i Noord-Brabant i Nederländerna och dog 29 juli 1890 i Auvers-sur-Oise i Val-d’Oise.

Vi får se hur han skapar tavlor med djärva penseldrag och starka färgen i södra Frankrike, i trakterna kring Arles, dit han begav sig för att kunna skapa med solljus och slippa diset i Paris med omgivningar. Han är en udda personlighet, en enstöring som helst är ensam med sina målningar. Hans konstnärsvän Gauguin (Oscar Isaac) är en av de få som han släpper närmare inpå sig. Samtalen mellan dem om konst och om livet är en av filmens stora behållningar.

Vincent van Gogh hade starkt stöd av sin samt sin äldre bror Theo (spelas så bra av Rupert Friend som många säkert känner igen från tv-serien Homeland). Vincent van Goghs liv är ett gripande livsöde, som kan följas tack vare all brevkorrespondens som han och hans bror Theo hade med varandra. Den bevarade korrespondensen till Theo, målarkamraterna och släkten omfattar 750 brev.

Vincent van Gogh blev aldrig uppskattad under sin livstid. Endast en av hans tavlor såldes under hans livstid. Idag kostar hans tavlor flera hundra miljoner kronor. 1990 såldes “Porträtt av dr Gachet” för 691 miljoner kronor.

Många under hans samtid tyckte att hans konst var osund, och efter att han lämnat sitt avskurna öra till en kvinnlig bekant betraktade byborna honom som galen. Vincent hamnar på institution, där en präst (Mads Mikkelsen) hjälper honom till någon sorts insikt om varför han är missförstådd – kanske målar han för människor som inte är födda än?

Willem Dafoe belönades med det manliga skådespelarpriset vid filmfestivalen i Venedig för sin insats. Julian Schnabel, som tidigare gjort Fjärilen i glaskupan, Before Night Falls och Basquiat – den svarte rebellen har skrivit manus till Vincent van Gogh – Vid evighetens port tillsammans med sin hustru Louise Kugelberg samt Jean-Claude Carrière. Kugelberg och Schnabel har också klippt filmen tillsammans.

Hantverk som samhällskritik

by

nstallationsvy, Soul Manufacturing Corporation av Theaster Gates, NyMaterialism 5 sep – 11 nov 2018 Bonniers Konsthall Foto: Jean-Baptiste Berangér

En tendens som vuxit sig stark inom samtidskonsten är intresset för hantverk och dess materialitet. Konstnärer använder sig av traditionella hantverkstekniker som exempelvis vävning och keramik för att hitta nya uttryck. Just nu visas ”Nymaterialism” på Bonniers konsthall och ”Dödligt material” på Gustavsbergs konsthall som båda utforskar detta.

I Tensta konsthalls utställning ”Snart nog: konst och handling” i våras behandlades också detta tema. Denna nya materialism är inte så överraskande om man tittar på den tid vi lever i. Vår kommunikation sker mer och mer genom skärmar vilket skapar ett behov av det analoga skapandet. Vi lever även med ett växande klimathot som tvingar oss att reflektera över vår livsstil. Kan vi hitta nya vägar framåt för att skapa en hållbar framtid? Precis som William Morris (1834-1896) gjorde på 1800-talet så tittar konstnärerna tillbaka för att hitta en väg framåt. Att ställa ut William Morris hösten 2018 är nog mer vältajmat än vad ledningen på Millesgården kunde drömma om när de började planera den aktuella utställningen ”William Morris – mer än blommiga tapeter”.

Porträttfoto av William Morris. ©William Morris Gallery
Under stora delar av 1900-talet och även 2000-talet har konst och hantverk utgjort två separata sfärer. Så var det dock inte under slutet av 1800-talet när William Morris levde. 1854 öppnade Japan sina gränser mot omvärlden, efter 250 år av isolering, och detta skulle förändra den västerländska konsten på flera plan. Ett av Japans viktiga bidrag för den västerländska konsten var synen på konstens nära relation till hantverket. Konstnärer i väst började plötsligt uttrycka sig i keramik, textil och möblemang (Gustaf Fjæstad är ett känt svenskt exempel). Vad som särskiljde William Morris hantverk var den starka samhällskritik han uttryckte med den.

I Sverige är William Morris mest känd för sina tapeter och som en centralgestalt i Arts and Crafts-rörelsen i England. Han motsatte sig starkt det samhälle som industrialiseringen hade framburit där nyrika borgare kunde tjäna pengar på arbetarklassens bekostnad och producera lågkvalitativa produkter. Han sökte sig till det förflutna för att hitta alternativa vägar framåt. Genom författaren och konstnären John Ruskins texter, speciellt ”The Stones of Venice”, fann Morris inspiration i medeltiden. För Morris var medeltiden en förkapitalistisk utopi där konsten ”gjordes av folket för folket som ett nöje för både tillverkaren och användaren”. Morris ville återupprätta ett rättvist och hållbart produktionssystem där skapandet och kreativiteten låg hos hantverkaren snarare än kapitalisten. Till en början blev konsten hans primära sätt att göra motstånd men senare skulle han även ta en aktiv roll inom politiken genom att bli anhängare och medlem i den enda radikalsocialistiska organisationen på den tiden, the Democratic Federation.

William Morris fokus på hantverksmässighet och skapande föddes ur ett samhälle som genomgick drastiska förändringar. I och med industrialismen överbefolkades städerna med en snabbhet som är svår att förstå idag. Under 1800-talet ökade Londons population från 1 miljon till 6.5 miljoner. Idag kan vi återigen se hur intresse för hantverk föds ur ett samhälle i förändring. När vi alltmer lever i en värld där digitaliseringen effektiviserar och förenklar vår vardag ökar intresset för den långsamma och krävande processen. Detta kan man se bl.a. i Andreas Erikssons linnevävar som visas på Bonniers konsthall just nu. Trådarna han använder är obearbetade vilket innebär att vävningsprocessen är extremt tidskrävande. En sektion om 3 cm på en väv med 3 meters bredd tar en dag för två personer att väva. I Theaster Gates verk Soul Manufacturing Corporation, från samma utställning, möter besökaren hantverkaren i självaste skapelsemomentet. Verket är en workshop där en keramikmästare från Japan bjöds in för att lära upp fyra lokala keramiker i den japanska hantverkartraditionen. Kunskapsöverföringen kommer att fortsätta under utställningens gång då de fyra keramikerna i sin tur kommer att lära upp nya lärlingar.

William Morris använde sig av det klassiska hantverket och inspirerades av medeltidens bildspråk. Ändå blev hans uttryck någonting nytt. Han översatte sina influenser till sin egen tid och genom det uttryckte han en vass samhällskritik. Även i den nya materialismen kan man ofta ana en bakomliggande samhällskritik i konstnärernas översättningar av det gamla. Ibland finns det ingen motsättning i att titta bakåt för att komma framåt. Det förstod William Morris och det förstår även allt fler konstnärer idag.

Text: Rasmus Sjöbeck

Filmrecension: The Man Who Stole Banksy – berättar om komplikationerna med konst, politik och god vilja

by

The Man Who Stole Banksy
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 september 2018

Vad är konst och vad är gatukonst och vem äger ett konstverk? Kan konst påverka samhället och förändra världen, kan konst ta strid mot orättvisor? Dokumentärfilmen “The Man Who Stole Banksy” tar en ordentligt titt på gatukonsten och konst i förhållande till kapitalism och politik. Många olika röster får komma till tals och som extra bonus görs berättarrösten av Iggy Pop.

Den världskände men okände Banksy åkte 2007med sitt eam till Betlehem och till de ockuperade delarna av Palestina. Han målade på den palestinska delen av muren och han ville med sina målningar sätta fokus på vad han upplevde var en stor orättvisa i världen. Han ville ge sin röst åt det palestinska folket.

Mottagandet av Banksy av palestinierna blev dock ganska splittrat. Speciellt konstverket ovan, Åsnan och soldaten, väckte raseri bland många palestinier. På bilden syns en soldat som granskar en åsnas pass. Jag tycker det är en stark bild av hur långt det gått med israelisk kontroll av palestinier, att de till och med begär att djur ska ha pass. Men många palestinier tolkar det som att Banksy framställer palestinier som åsnor. Suck. Hur svårt det är med kommunikation.

Ett annat exempel på hur olika vi tolkar bilder än bilden på den maskerade mannen som kastar en bukett blommor. Jag ser den som ett önskan att våldet ska förvandlas till fred. En av rösterna i filmen, palestiniern Walid the Beast tolkar den helt annorlunda. Han säger i filmen att den säger honom att palestinierna är beredda att kasta vad som helst på israelerna.

Verket med soldaten och åsnan utlöste sådant raseri att taxichauffören Walid tog hjälp av lokala invånare och sågade bort den provocerande målningen. Han hade samarbete med en lokal affärsman som tog hand om konstverket och sedan lade ut den på försäljning på eBay. Verket köptes av en samlare i London och det skeppades till Storbritannien, där det är inlåst och inte visas för allmänheten. Historien om väggbiten visar på ett större sammanhang, om hur det existerar en hemlig marknad för gatukonst.

Är det rätt eller fel att ta bort gatukonst för att sälja? Det finns en mängd olika röster om detta. Det finns konstintresserade som samlar på gatukonst för att förvara dem för eftervärlden och visar upp dem på museet, det finns privata samlare som köper upp för att sälja eller för eget intresse. Gatukonst håller inte för lång tid och om de ska bevaras för eftervärlden måste de skötas om. Vem äger gatukonsten? Konstnären eller den som äger väggen där konsten målats eller allmänheten som den målats för?
Filmen tar upp många viktiga frågeställningar kring konst och gatukonst i synnerhet.

Filmen är egentligen tre filmer i ett, en del som skildrar situationen i Palestina, en som tar upp själva konstverket och hur den hanterats och en som tar upp frågor om äganderätt kring konst och gatukost. Det kan vara lite negativt att ta upp tre så breda frågor, för naturligt blir något av ämnena ytligare behandlat. Jag saknar fördjupad analys av Palestinafrågan och muren. Nu framställs det som om det enbart är israeler som satt upp muren av elakhet. För fullt så enkelt är det inte. Nu tänker jag inte gå in mer på det ämnet. Palestina och Israel och muren det är en djupt komplicerad historia. Det är väl ett skäl till att filmen bara berättar den ur palestiniers synvinkel.

Egyptisk surrealism i fokus på Moderna museet

by

Mayo, Coups de Bâtons, 1937 © Mayo/Bildupphovsrätt 2018

Surrealism och Egypten och 1930-talet kanske inte är tre ord som konstintresserade i allmänhet anser hör ihop. Den 28 april öppnar en utställning på Moderna museet om den surrealistiska konstnärsgruppen Art et Liberté som var baserad i Kairo under tiden för andra världskriget. Utställningen kastar nytt ljus över modernismen genom gruppens konstnärliga bidrag till den surrealistiska rörelsen. Den omfattar över 200 konstverk och arkivdokument som visas i Sverige för första gången.

Art et Liberté: brytning, krig och surrealism i Egypten (1938–1948) är den första större museiutställningen om gruppen Art et Liberté (jama’at al-fann wal hurriyyah/Konst och frihet), ett surrealistiskt konstnärs- och författarkollektiv i Kairo. Gruppen bildades den 22 december 1938 i och med offentliggörandet av manifestet Länge leve den urartade konsten. Den försåg en rastlös generation av unga konstnärer, intellektuella och aktivister med en brokig plattform för kulturell och politisk reform. Strax före andra världskrigets utbrott, under det brittiska kolonialstyret i Egypten, deltog Art et Liberté i det globala motståndet mot fascism, nationalism och kolonialism. De spelade en aktiv roll i ett internationellt nätverk av surrealistiska författare och konstnärer. Med sin egen definition av surrealism skapade de ett språk i ord och bild som var både globalt engagerat och förankrat i lokala konstnärliga och politiska frågor.

Kairo låg inte vid någon krigsfront under andra världskriget, men som ett brittiskt protektorat var Egypten förpliktat att ställa sina nationella resurser och hela sin infrastruktur till britternas förfogande. 1941 var 140 000 soldater stationerade bara i Kairo. En djupgående upptagenhet av kriget och förödelsen som följde i dess spår var ett huvudtema i allt som Art et Liberté skapade. Surrealistiska skildringar av slagfält och bilder av förstörelse fångar det ångestfyllda tillstånd som kriget framkallade. Flera medlemmar i gruppen som drabbades av personliga förluster och tvingades fly, reflekterade över sina erfarenheter i gripande bilder av apokalypsen.

I linje med surrealismens avvisande av att konsten skulle användas för politisk propaganda protesterade Art et Liberté mot att konst förknippades med nationalistiska stämningar. Gruppen avfärdade även idén om konsten för konstens egen skull, som de ansåg hade lett till en ständig återanvändning av gamla bildallegorier och litterära metaforer. I revolt mot bourgeoisiens förkärlek för symbolism och naturalism framställde Art et Liberté den mänskliga kroppen som fragmenterad. De målade vanställda, lemlästade eller förvridna gestalter i syfte att ge en skarp illustration av de ekonomiska orättvisor som härskade i deras samhälle. Den fragmenterade eller utmärglade kroppen som motiv blev en bärare av både social och konstnärlig protest. Mot bakgrund av andra världskriget och bilder som spreds på stympade soldater, slagfält och förstörelse fick målningarna en ännu starkare innebörd.

Under krigsåren drevs många kvinnor till följd av svår fattigdom in i prostitution i Egypten. Art et Liberté lyfte fram de prostituerades lidande genom att återge dem som ensamma gestalter i surrealistiska omgivningar, en del genomborrade av spikar, andra söndertrasade av monsterliknande träd. Till skillnad från surrealistiska yttringar i vilka den dominanta manliga blicken framställde den kvinnliga kroppen som ett sexobjekt, kritiserade gruppen erotiseringen av kvinnor. Flera av konstnärerna i Art et Liberté och deras mecenater var starka kvinnliga personligheter, exempelvis Amy Nimr, Marie Cavadia Riaz och Lee Miller. Genom att hålla salonger i sina hem sammanförde de flera Art et Liberté-konstnärer och bidrog starkt till gruppens starka feministiska ställningstagande.

Ett av kännetecknen för Art et Liberté är den nära förbindelsen mellan bildkonst och litteratur. Till exempel byggde flera av Georges Heneins texter på bilder hämtade från verk av några av gruppens målare, såsom Kamel El-Telmisany, Amy Nimr och Mayo. Heneins surrealistiska dikter föranledde i sin tur några av Art et Libertés mest anslående konstverk, gjorda av Inji Efflatoun och Ramses Younane. Mellan 1939 och 1940 producerade gruppen tre nyskapande tidskrifter: Don Quichotte på franska, al-Tatawwur på arabiska och den tvåspråkiga bulletinen Art et Liberté. Från början av 1940-talet och fram till mitten av 1950-talet drev de även två förlag, Les Éditions Masses och La Part du Sable, som distribuerade texter av författare som Albert Cossery, Edmond Jabès, Mounir Hafez, Yves Bonnefoy, Gherasim Luca och Artur Lundkvist.

I utställningen ingår verk av bland andra Salim Al-Habschi, Hussein Youssef Amin, Albert Cossery, Inji Efflatoun, Abdel Hadi El-Gazzar, Hassan El-Telmisany, Kamel El-Telmisany, Georges Henein, Edmond Jabès, Anwar Kamel, Fouad Kamel, Ida Kar, Mahmoud Khalil, Mayo, Robert Medley, Lee Miller, Hamed Nada, Eric de Nemes, Amy Nimr, Maher Ra’ef, Samir Rafi’, Mahmoud Saïd, Laurent Marcel Salinas, Alexander Saroukhan, Étienne Sved, Van Leo, Ramses Younane och Kamal Youssef.

Utställningen har tidigare visats på Musée national d’art moderne – Centre Pompidou i Paris, Museo Nacional Centro de Arte Reina Sofía i Madrid, Kunstsammlung Nordrhein-Westfalen K20 i Düsseldorf och Tate Liverpool i Liverpool.

Moderna Museet, Stockholm, 28 april–12 augusti 2018
Curatorer: Sam Bardaouil och Till Fellrath, Art Reoriented med Jo Widoff och Olga Krzeszowiec Malmsten, Moderna Museet

Bokrecension: Språnget ut i friheten: om ögonblicket då konsten blir revolutionär av Birgitta Holm

by

Språnget ut i friheten: om ögonblicket då konsten blir revolutionär
Författare: Birgitta Holm
Utgiven: 2017
ISBN: 9789174412239
Förlag: Ordfront förlag

Jag utmanas vid läsningen av Birgitta Holms bok. Detta av den enkla anledningen att hon tillhör den stora skara människor jag vänder mig till för att snudda vid tankebanor eller idéer vilka är mer genomtänkta eller djuplodade än mina egna. Hennes hand är säker, uppslagen sinnrika och kunskapen stor. Hon har upplevt, levt, tänkt och i det här fallet läst och sett så mycket mer. Hon samtalar med olika kulturella uttryck eller uttrycksformer – allt från Boyes Kris till Dirty dancing –, söker och finner just ögonblicken då språnget ut i friheten sker, ”när konsten blir revolutionär” i den meningen att en brytning med det förhandenvarande sker.

Om vi ställer oss den närmast orimliga frågan vad frihet är för något, fastnar vi antagligen i rätt utdragna resonemang. Kanske mynnar det inte ut i någonting annat än aningar. Frihet från sig själv? från omvärlden? livet självt? Ett citat jag nyligen ramlade över kan hjälpa. Bataille (ur Res publica: Vansinne) menar att ”fri betyder att man inte är en funktion. Att låta sig inneslutas i en funktion betyder att låta riskera sitt liv”. Vad det innebär är inte lätt att veta, men kan kanske förstås som en ovilja mot att in- eller underordnas någonting – samhällssystem, normer, internaliserat självförakt eller vad det nu månde vara. Något sådant. För att med hjälp av Holm förklara det med andra ord: att inte klämmas fast av det skruvstäd.

där tillväxtens mekanik tvingar oss att konsumera mer och mer, där reklam och nöjesindustri infiltrerar oss med främmande behov, där abstraktionerna griper omkring sig i penningflödets allt osynliga rörelser, där kollektiva lösningar ges upp till förmån för individuella och individerna alltmer hänvisas till sig själva, där naturen fortsätter att exploateras och vi vet att det inte håller länge till. Den värld vi lever i just nu i Sverige är förvisso i många avseenden privilegierad. Men vi kvävs i den.

Att jag fastnar för detta beror inte på någonting annat än att det tangerar mitt eget perspektiv. Jag tänker mig kapitalismen som vår livsluft, så självklar och naturlig att vi blivit själva dess själ, det hjärta som slår och upprätthåller den. Att fantisera om någonting annat är svårt och kanske tröstlöst. Vår livsföring och flathet inför det tryck som inte är helt tydligt föranleder känslan av att vi kvävs. Jag påminns om vad en genomtänkt uppmärksamhet när man läser en bok eller ser en film kan leda till. Att nagelfara de små rörelserna som kan vara både tydliga och dolda frigör texten eller bilden. Det ligger kanske i kulturens natur att den är öppen för tolkning och med en given utgångspunkt – som i det här fallet finna vad som manar till eller rentav är uppbrottet – blir läsningen eller tittandet rikare. Även om jag inte är förtrogen med varken Dirty dancing (jag hoppas ni kan förlåta mig) eller Bellman, tror jag att jag förstår tanken. Med Boyes Kris i närminnet kan jag förankra idén i min egen upplevelse av Malin Forsts språng som blir revolutionärt genom hennes avsteg från den utstakade livsvägen. Jag tänker mig att det är häri kulturen i sin vidaste bemärkelse har sin uppgift – att vara en möjlig blick in i ”annanheten”.

Frihet är inte bara en fråga om att, som i Malins fall, lämna en religiös eller annan bakgrund bakom sig, utan kan lika gärna vara på liv och död. Holm plockar ur en dokumentär:

När vi behandlar andras barn och ungdomar som vi aldrig skulle behandla våra egna kan man fråga sig om friheten kan begränsas till att bara gälla vissa. Hur går det med friheten då?

Uppenbarligen går det alldeles utmärkt att behandla barn och ungdomar annorlunda av den enkla anledningen att de fötts. Nå, det är väl i något avseende även det en sorts frihet – från ansvar.