En tendens som vuxit sig stark inom samtidskonsten är intresset för hantverk och dess materialitet. Konstnärer använder sig av traditionella hantverkstekniker som exempelvis vävning och keramik för att hitta nya uttryck. Just nu visas ”Nymaterialism” på Bonniers konsthall och ”Dödligt material” på Gustavsbergs konsthall som båda utforskar detta.
I Tensta konsthalls utställning ”Snart nog: konst och handling” i våras behandlades också detta tema. Denna nya materialism är inte så överraskande om man tittar på den tid vi lever i. Vår kommunikation sker mer och mer genom skärmar vilket skapar ett behov av det analoga skapandet. Vi lever även med ett växande klimathot som tvingar oss att reflektera över vår livsstil. Kan vi hitta nya vägar framåt för att skapa en hållbar framtid? Precis som William Morris (1834-1896) gjorde på 1800-talet så tittar konstnärerna tillbaka för att hitta en väg framåt. Att ställa ut William Morris hösten 2018 är nog mer vältajmat än vad ledningen på Millesgården kunde drömma om när de började planera den aktuella utställningen ”William Morris – mer än blommiga tapeter”.
I Sverige är William Morris mest känd för sina tapeter och som en centralgestalt i Arts and Crafts-rörelsen i England. Han motsatte sig starkt det samhälle som industrialiseringen hade framburit där nyrika borgare kunde tjäna pengar på arbetarklassens bekostnad och producera lågkvalitativa produkter. Han sökte sig till det förflutna för att hitta alternativa vägar framåt. Genom författaren och konstnären John Ruskins texter, speciellt ”The Stones of Venice”, fann Morris inspiration i medeltiden. För Morris var medeltiden en förkapitalistisk utopi där konsten ”gjordes av folket för folket som ett nöje för både tillverkaren och användaren”. Morris ville återupprätta ett rättvist och hållbart produktionssystem där skapandet och kreativiteten låg hos hantverkaren snarare än kapitalisten. Till en början blev konsten hans primära sätt att göra motstånd men senare skulle han även ta en aktiv roll inom politiken genom att bli anhängare och medlem i den enda radikalsocialistiska organisationen på den tiden, the Democratic Federation.
William Morris fokus på hantverksmässighet och skapande föddes ur ett samhälle som genomgick drastiska förändringar. I och med industrialismen överbefolkades städerna med en snabbhet som är svår att förstå idag. Under 1800-talet ökade Londons population från 1 miljon till 6.5 miljoner. Idag kan vi återigen se hur intresse för hantverk föds ur ett samhälle i förändring. När vi alltmer lever i en värld där digitaliseringen effektiviserar och förenklar vår vardag ökar intresset för den långsamma och krävande processen. Detta kan man se bl.a. i Andreas Erikssons linnevävar som visas på Bonniers konsthall just nu. Trådarna han använder är obearbetade vilket innebär att vävningsprocessen är extremt tidskrävande. En sektion om 3 cm på en väv med 3 meters bredd tar en dag för två personer att väva. I Theaster Gates verk Soul Manufacturing Corporation, från samma utställning, möter besökaren hantverkaren i självaste skapelsemomentet. Verket är en workshop där en keramikmästare från Japan bjöds in för att lära upp fyra lokala keramiker i den japanska hantverkartraditionen. Kunskapsöverföringen kommer att fortsätta under utställningens gång då de fyra keramikerna i sin tur kommer att lära upp nya lärlingar.
William Morris använde sig av det klassiska hantverket och inspirerades av medeltidens bildspråk. Ändå blev hans uttryck någonting nytt. Han översatte sina influenser till sin egen tid och genom det uttryckte han en vass samhällskritik. Även i den nya materialismen kan man ofta ana en bakomliggande samhällskritik i konstnärernas översättningar av det gamla. Ibland finns det ingen motsättning i att titta bakåt för att komma framåt. Det förstod William Morris och det förstår även allt fler konstnärer idag.
Text: Rasmus Sjöbeck
Mottagandet av Banksy av palestinierna blev dock ganska splittrat. Speciellt konstverket ovan, Åsnan och soldaten, väckte raseri bland många palestinier. På bilden syns en soldat som granskar en åsnas pass. Jag tycker det är en stark bild av hur långt det gått med israelisk kontroll av palestinier, att de till och med begär att djur ska ha pass. Men många palestinier tolkar det som att Banksy framställer palestinier som åsnor. Suck. Hur svårt det är med kommunikation.
Är det rätt eller fel att ta bort gatukonst för att sälja? Det finns en mängd olika röster om detta. Det finns konstintresserade som samlar på gatukonst för att förvara dem för eftervärlden och visar upp dem på museet, det finns privata samlare som köper upp för att sälja eller för eget intresse. Gatukonst håller inte för lång tid och om de ska bevaras för eftervärlden måste de skötas om. Vem äger gatukonsten? Konstnären eller den som äger väggen där konsten målats eller allmänheten som den målats för?
