Anselm
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 mars 2024
Regi Wim Wenders
En upplevelse som för in oss i en unik konstverk. En av världens främsta filmregissörer Wim Wenders bjuder in om på en vandring genom Anselm Kiefers konst, genom tid och rum. Det är vackert på sitt sätt men framför allt engagerande, inspirerande och sätter igång många reflektioner. Anselm Kiefer är en av vår tids största konstnärer. Han är mer än konstnär, han är en banbrytare som vågar utmana tystnaden. Han är en konstnär som inte ger sig utan borrar djupare in i det som många helst vill sopa under mattan. Han arbetar både med att måla och skulptera och med stora installationer. Vi får se honom arbeta i hans studio La Ribaute som är en gammal industriell ödesmark som Kiefer under 30 års tid byggt om och som idag omfattar totalt 40 hektar (ca 80 fotbollsplaner).
Om du känner till Anselm Kiefers konst sedan tidigare för du en fördjupad upplevelse. Om du inte kände till hans konst får du en ordentlig och enastående inblick i hans värld och konst.
Anselm Kiefer hyllades stort när hans konst visades i USA, men i hemlandet Tyskland var mottagandet ofta blandat eftersom han utmanar och lyfter upp och pekar på Tysklands mörka historia med sin konst.
Wim Wenders dokumentär är konst i sig, känner jag. Han är därför helt rätt regissör att skildra Kiefers konst. Filmen dyker ner i skulpturer, målade verk och för in oss i Anselms olika studior och vi får se när han jobbar. Det är fascinerade. En del av verken är gigantiskt stora och han använder en byggnadshiss för att kunna ta sig upp på verken. Musik och dikter som inspirerat honom och på flera sätt hör ihop med verkan läses upp och dokumentären för oss obehindrat mellan nutid och dåtid. En liten pojke, Anton Wenders (yngre släkting till Wim Wenders), gestaltar Anselm som liten, en ung man, Daniel Kiefer (son till Anselm), gestaltar honom som ung och Anselm Kiefer är med själv som äldre.
I flera verk är Anselm influerad av poeten Paul Celan, som i målningen Dein goldenes Haar, Margarete (1981) som är inspirerades av Paul Celans dikt Dödsfuga. Dikten och verket är, förstås, med i dokumentären.
Anselm Kiefers konst får tala för sig själv. Det verkar som att han helst vill ha det så. I intervjuer vi får se delar av svarar han lite svävande. Jag tycker det är en styrka att låta dokumentären bjuda in på en poetisk resa genom hans verk utan några tydliga förklaringar. Vi får inte heller veta något om hans familjeliv. För den som vill veta mer om hans familjeliv och bakgrund kan ju alltid lära på Wikipedia:
Anselm Kiefer (född 8 mars 1945) är en tysk målare och skulptör. Han studerade hos Peter Dreher och Horst Antes i slutet av 1960-talet. Hans verk innehåller material som halm, ask, lera, bly och schellack. Paul Celans dikter har spelat en roll i att utveckla Kiefers teman i tysk historia och förintelsens fasor, liksom de andliga begreppen kabbala.
I hela sitt arbete argumenterar Kiefer med det förflutna och tar upp tabu och kontroversiella frågor från nyare historia. Teman från det nazistiska styret återspeglas särskilt i hans arbete; till exempel var målningen Margarethe (olja och halm på duk) inspirerad av Celans välkända dikt ”Todesfuge” (”Dödsfuga”).
…
Kiefer har bott och arbetat i Frankrike sedan 1992. Sedan 2008 har han bott och arbetat främst i Paris. 2018 tilldelades han österrikiskt medborgarskap.
Son till en tysk konstlärare,Kiefer föddes i Donaueschingen några månader före slutet av andra världskriget. Efter att ha blivit hårt bombad, växte Kiefer upp omgiven av krigets förödelse.
…
Kiefer lämnade sin första fru och sina barn i Tyskland när han flyttade till Barjac 1992. Från 2008 bodde han i Paris, i ett stort hus i Marais-distriktet, med sin andra fru, den österrikiska fotografen Renate Graf, och deras två barn. Kiefer och Graf skilde sig 2014.[10]
2017 rankades Kiefer som en av de 1 001 rikaste individerna och familjerna i Tyskland av den månatliga affärstidningen Manager Magazin.
Perfect Days
Hirayama är en medelålders man som lever ett enkel liv som toalettstädare i Tokyo. Allt han gör, utför han lugnt, metodiskt, utan stress och med fullt fokus. När han städar toaletterna gör han det perfekt. När han lyssnar på musik gör han det fullt ut. När han ler, då ler han. När han lyssnar, då lyssnar han. Han äter sin lunch i en park, under ett träd. Han älskar träd och kan sitta och bara titta på trädets krona. Ofta fotograferar han träd. Självklart gör han inte det med en kamera i en mobiltelefon. Han fotograferar med en liten kompakt kamera och lämnar in filmerna till framkallning.
Filmen bjuder på underbara miljöer från Tokyo och ett extra stor plus för den fantastiska musiker från de kassettband som Hirayama lyssnar på. Det är en nostalgiresa till musik av Lou Reed, Van Morrison och Kinks med flera.
Perfect days är vacker, ett mästerverk, som öppnar ögonen för skönheten i de små vardagsbestyren. Om att se och känna ett träds närvaro. Om att kunna betrakta ett träd och inte förvänta sig något mer än att bara vad där. Om skönheten i livet. Om att livet inte behöver handla om att bli världsberömd, att lyckan finns i våra egna sinnen och hur vi ser, hör, känner, smakar och luktar det som är precis där vi är. Om att göra det vi gör fokuserat. Den här pärlan, det här mästerverket, har allt som gör en film ska ha för att säga något av det viktigaste en film kan säga: Nu är nu.