• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Wim Wenders

Filmrecension: Anselm – en resa genom konst och tid och rum

26 februari, 2024 by Rosemari Södergren

Anselm
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 mars 2024
Regi Wim Wenders

En upplevelse som för in oss i en unik konstverk. En av världens främsta filmregissörer Wim Wenders bjuder in om på en vandring genom Anselm Kiefers konst, genom tid och rum. Det är vackert på sitt sätt men framför allt engagerande, inspirerande och sätter igång många reflektioner. Anselm Kiefer är en av vår tids största konstnärer. Han är mer än konstnär, han är en banbrytare som vågar utmana tystnaden. Han är en konstnär som inte ger sig utan borrar djupare in i det som många helst vill sopa under mattan. Han arbetar både med att måla och skulptera och med stora installationer. Vi får se honom arbeta i hans studio La Ribaute som är en gammal industriell ödesmark som Kiefer under 30 års tid byggt om och som idag omfattar totalt 40 hektar (ca 80 fotbollsplaner).

Om du känner till Anselm Kiefers konst sedan tidigare för du en fördjupad upplevelse. Om du inte kände till hans konst får du en ordentlig och enastående inblick i hans värld och konst.

Anselm Kiefer hyllades stort när hans konst visades i USA, men i hemlandet Tyskland var mottagandet ofta blandat eftersom han utmanar och lyfter upp och pekar på Tysklands mörka historia med sin konst.

Wim Wenders dokumentär är konst i sig, känner jag. Han är därför helt rätt regissör att skildra Kiefers konst. Filmen dyker ner i skulpturer, målade verk och för in oss i Anselms olika studior och vi får se när han jobbar. Det är fascinerade. En del av verken är gigantiskt stora och han använder en byggnadshiss för att kunna ta sig upp på verken. Musik och dikter som inspirerat honom och på flera sätt hör ihop med verkan läses upp och dokumentären för oss obehindrat mellan nutid och dåtid. En liten pojke, Anton Wenders (yngre släkting till Wim Wenders), gestaltar Anselm som liten, en ung man, Daniel Kiefer (son till Anselm), gestaltar honom som ung och Anselm Kiefer är med själv som äldre.

I flera verk är Anselm influerad av poeten Paul Celan, som i målningen Dein goldenes Haar, Margarete (1981) som är inspirerades av Paul Celans dikt Dödsfuga. Dikten och verket är, förstås, med i dokumentären.

Anselm Kiefers konst får tala för sig själv. Det verkar som att han helst vill ha det så. I intervjuer vi får se delar av svarar han lite svävande. Jag tycker det är en styrka att låta dokumentären bjuda in på en poetisk resa genom hans verk utan några tydliga förklaringar. Vi får inte heller veta något om hans familjeliv. För den som vill veta mer om hans familjeliv och bakgrund kan ju alltid lära på Wikipedia:
Anselm Kiefer (född 8 mars 1945) är en tysk målare och skulptör. Han studerade hos Peter Dreher och Horst Antes i slutet av 1960-talet. Hans verk innehåller material som halm, ask, lera, bly och schellack. Paul Celans dikter har spelat en roll i att utveckla Kiefers teman i tysk historia och förintelsens fasor, liksom de andliga begreppen kabbala.
I hela sitt arbete argumenterar Kiefer med det förflutna och tar upp tabu och kontroversiella frågor från nyare historia. Teman från det nazistiska styret återspeglas särskilt i hans arbete; till exempel var målningen Margarethe (olja och halm på duk) inspirerad av Celans välkända dikt ”Todesfuge” (”Dödsfuga”).
…
Kiefer har bott och arbetat i Frankrike sedan 1992. Sedan 2008 har han bott och arbetat främst i Paris. 2018 tilldelades han österrikiskt medborgarskap.
Son till en tysk konstlärare,Kiefer föddes i Donaueschingen några månader före slutet av andra världskriget. Efter att ha blivit hårt bombad, växte Kiefer upp omgiven av krigets förödelse.
…
Kiefer lämnade sin första fru och sina barn i Tyskland när han flyttade till Barjac 1992. Från 2008 bodde han i Paris, i ett stort hus i Marais-distriktet, med sin andra fru, den österrikiska fotografen Renate Graf, och deras två barn. Kiefer och Graf skilde sig 2014.[10]
2017 rankades Kiefer som en av de 1 001 rikaste individerna och familjerna i Tyskland av den månatliga affärstidningen Manager Magazin.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Litteratur och konst, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Anselm Kiefer, Filmkritik, Filmrecension, Konst, Wim Wenders

Filmrecension: Perfect Days – en pärla, ett mästerverk, den här filmen är Zen

8 januari, 2024 by Rosemari Södergren

Perfect Days
Betyg 5
Svensk biopremiär 12 januari 2024
Regi Wim Wenders
Manus Wim Wenders och Takuma Takasaki

En vacker, lysande hyllning till det stora undren i de små detaljerna. Japans Oscarbidrag är poesi, filosofi, skönhet, utspelas i  Tokyo och berättar om en man som städar toaletter och är en sällsam Zen-mästare. Utan att han själv tänker på det och utan att någon i omgivningen förstår det är denna medelålders man, Hirayama, principen bakom Zen förkroppsligad. Den är den vackraste film jag sett på länge.

Hirayama är en medelålders man som lever ett enkel liv som toalettstädare i Tokyo. Allt han gör, utför han lugnt, metodiskt, utan stress och med fullt fokus. När han städar toaletterna gör han det perfekt. När han lyssnar på musik gör han det fullt ut. När han ler, då ler han. När han lyssnar, då lyssnar han. Han äter sin lunch i en park, under ett träd. Han älskar träd och kan sitta och bara titta på trädets krona. Ofta fotograferar han träd. Självklart gör han inte det med en kamera i en mobiltelefon. Han fotograferar med en liten kompakt kamera och lämnar in filmerna till framkallning.

Han lever ensam men är inte isolerad. Han har arbetskamrater, han möter människor genom jobbet och han går ofta till ett japanskt bad och han har sina favoritkrogar där han tar en drink eller två. Han är nöjd med sin tillvaro, han är harmonisk. Varje kväll läser han ett kapitel ur en William Faulkner-novell. Men vi ska inte låta oss luras och tro att det är grått eller tråkigt på något vis. Det händer saker hela tiden och vi får sakta veta saker om hans förflutna, vilket gör att Hirayama blir ännu mer fascinerande.

Filmen bjuder på underbara miljöer från Tokyo och ett extra stor plus för den fantastiska musiker från de kassettband som Hirayama lyssnar på. Det är en nostalgiresa till musik av Lou Reed, Van Morrison och Kinks med flera.

Koji Yakusho som har rollen som Hirayama är fantastisk. Han fick också pris för bästa manliga huvudroll på filmfestivalen i Cannes och det är verkligen välförtjänt.

Den som tror att film måste ha biljakten och annan action borde utmana sig själv. Våga sitta still och låta sig hänföras över livets oändliga skönhet. Det händer saker under ytan när vi öppnar ögonen för storheten i vardagen. Denna filmiska resa är en resa i nu:et.

Perfect days är vacker, ett mästerverk, som öppnar ögonen för skönheten i de små vardagsbestyren. Om att se och känna ett träds närvaro. Om att kunna betrakta ett träd och inte förvänta sig något mer än att bara vad där. Om skönheten i livet. Om att livet inte behöver handla om att bli världsberömd, att lyckan finns i våra egna sinnen och hur vi ser, hör, känner, smakar och luktar det som är precis där vi är. Om att göra det vi gör fokuserat. Den här pärlan, det här mästerverket, har allt som gör en film ska ha för att säga något av det viktigaste en film kan säga: Nu är nu.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Wim Wenders, zen

Filmrecension: Jordens salt – ett mästerverk

24 juni, 2015 by Rosemari Södergren

jordenssalt

Jordens salt – en resa med Sebastião Salgado
Betyg 5
Premiär 31 juli 2015 på svenska biografer
av Juliano Ribeiro Salgado och Wim Wenders, Frankrike

En film om en äldre man, skapad av en äldre man – det är rätt tröttsamt att män alltid ska vara i centrum – men det spelar ingen roll att det är så med den här filmen. Den här helt enkelt ett mästerverk i alla fall.

Fotografen Sebastião Salgado har de senaste 40 åren rest över kontinenterna i mänsklighetens föränderliga fotspår. Han har bevittnat några av de mest avgörande händelserna i vår närhistoria; internationella konflikter, svält och utvandring. Tillsammans med Salgados son Juliano följer Wim Wenders den legendariske fotografen när han inleder han ett nytt stort projekt, där han med kameran upptäcker orörda områden, vilda djur och växter och grandiosa landskap.

Vi får se Sebastião Salgado resa genom livet och vi får se sidor av världen som vare sig han själv eller vi skulle vilja se, egentligen. Det finns så mycket ondska, så mycket våld, så många tragedier i fotspåren efter krig och konflikter.

Sebastião Salgado föddes 1944 och växte upp på en gård i Brasilien. Gården var en lummig plats med grönska av träd och där levde fåglar och djur. När han utmattad och deprimerad efter att med kameran skildrad så många av världens krigshärdar flyttade hem till sin barndomsbygd hade den förvandlats till öken. Där fanns inga träd, inga fåglar, inga djur.

En dag beslutade han tillsammans med sin fru att återplantera träd och låta en skog växa upp på nytt. Det blev en framgång som gav dem kraft och mod att fortsätta. Sedan 1990-talet är de båda aktiva i arbetet med att återplantera regnskog i Brasiliet.

2004 startade Salgado sitt stora projekt Genesis, en kärleksförklaring till jorden och människans ursprung. Genesis visades på Fotografiska i Stockholm hösten 2014.

Nu kommer dokumentärfilmen om Sebastião Salgado och hans resa världen runt och genom livet. Det är en stark film, en stor film, en film som berör och inte går att glömma. Den är vacker, den är storslagen, den känns äkta.

Wim Wenders, som belönades med Guldpalmen vid Filmfestivalen i Cannes år 1985 för filmen Paris, Texas, är också de perfekta regissören att skapa en film som skildras en sådan legendarisk fotograf.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Brasilien, Filmrecension, Jordens salt, Sebastião Salgado, Wim Wenders

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Ömsint och böljande sång på svenska till fantastiskt komp – Katten också med Ulla Fluur

Ulla Fluur Katten … Läs mer om Ömsint och böljande sång på svenska till fantastiskt komp – Katten också med Ulla Fluur

En helg för Cornelis – En hyllningshelg till en svensk ikon i november 2025

Aldrig tidigare har Cornelis Vreeswijks … Läs mer om En helg för Cornelis – En hyllningshelg till en svensk ikon i november 2025

Filmrecension: The Ugly Stepsister – blodet sprutar när skönhetsidealen attackeras

The Ugly Stepsister Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Ugly Stepsister – blodet sprutar när skönhetsidealen attackeras

Titta: Thomas Stenström – För Sverige i tiden

Thomas Stenström har släppt musikvideo … Läs mer om Titta: Thomas Stenström – För Sverige i tiden

Recension: Håkan Hellström på Ullevi – En känslosprakande triumf i Göteborgsnatten

Betyg, 4,5 av 5, Ullevi Göteborg, 6 juni … Läs mer om Recension: Håkan Hellström på Ullevi – En känslosprakande triumf i Göteborgsnatten

Filmrecension: Dansbandsveckan – en hyllning till dansfestivalen i Malung

Dansbandsveckan Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dansbandsveckan – en hyllning till dansfestivalen i Malung

Filmrecension: Mr Nobody Against Putin – unik, imponerande och modig dokumentär

Mr Nobody Against Putin Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Mr Nobody Against Putin – unik, imponerande och modig dokumentär

Lyssna: Adam Odelfelt – Sommarregn

Låtskrivaren och producenten Adam … Läs mer om Lyssna: Adam Odelfelt – Sommarregn

Filmrecension: From The World Of John Wick: Ballerina

From The World Of John Wick: … Läs mer om Filmrecension: From The World Of John Wick: Ballerina

Recension av tv-serie: Saknad, aldrig glömd 6 – är en av de bästa kriminalserierna som finns att se just nu

Foto Sam Taylor Saknad, aldrig glömd … Läs mer om Recension av tv-serie: Saknad, aldrig glömd 6 – är en av de bästa kriminalserierna som finns att se just nu

Mycket respekterade jazzmusiker hade behövt fler minnesvärda melodier – HELLO med Göran Strandberg trio

Göran Strandberg … Läs mer om Mycket respekterade jazzmusiker hade behövt fler minnesvärda melodier – HELLO med Göran Strandberg trio

Filmrecension: Efter sagolandet – en minnenas kavalkad som sätter igång många tankar och känslor

https://kulturbloggen.com/wp-content/uplo … Läs mer om Filmrecension: Efter sagolandet – en minnenas kavalkad som sätter igång många tankar och känslor

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hos sajten Casinodealen hittar ni alla svenska casinobonusar som nya spelare kan ta del av.
Engelska casinon
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in