Foto Sören Vilks
Papporna
Bok av Alexandra Pascalidou
Regi och koreografi Alexander Salzberger (delar av ensemblen har vid bearbetningen bidragit till material till vissa berättelser)
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Peruk och mask Moa Hedberg
Dramaturg Anna Kölén
Regiassistent Lovisa Bergenstråhle mfl.
Urpremiär Skärtorsdagen den 17 april 2025, Dramatens Lilla scen
Det är alltid spännande och nervkittlande vid urpremiärer. Förutom den självklara dramatiken, att något uppförs för allra första gången, blev vi alla tvungna att lämna teatern i närmare 30 minuter eftersom brandlarmet gick. Kanske bidrog detta till mer energi på scen, eller till en nervösare publik när vi till sist fick gå in i teatersalen igen?
Jag tror att många av oss åtminstone hade hört talas om Pascalidous bok, med samma namn dvs. en högaktuell bok om hur manlighet ärvs, förvaltas och påverkar den yngre generationen män i vårt land.
Det som var mycket spännande med föreställningen var hur man ville påvisa hur frånvaron av en god manlig förebild kan göra att unga män blir splittrade och lockas in av andra män som kanske enbart ge dem en gnutta uppskattning, lockelser av fel anledning. Man inser hur lätt det är att manipuleras som barn, och det enda som krävs är en frånvarande eller självupptagen förälder som inte vill vara vuxen i rummet.
Foto Elisabeth Toll / Studio Bon
Föreställningen hade inte en självklar ordningsform och inledningsvis var det väldigt svårt att förstå syftena med visa enskilda scener och dess ordning. Med tiden förstod man några mönster, men fortfarande frågade jag mig, ”varför har man valt det här perspektivet på frågan?”. På detta vis blev det naturligtvis väldigt spännande med jämna mellanrum. Det mest hoppfulla i föreställningen var hur den dansande barnstatisten, trots allt, oavsett vad som förväntades av honom, rörde sig efter sina egna regler och inte lät sig påverkas av varken sitt arv eller fördomar kring vad han skulle kunna få lov att vara. Det kändes hoppfullt och är så vi alla behöver växa upp, kanske våga vara den vuxna i rummet, även om det är för tidigt.
Om man ska vara ironisk kring något på scen, i det här fallet män och deras ursäkter kring våld, livsval, faderskap, krav på villkorslös respekt och deras respektlöshet mot kvinnor, måste man göra det på sådant vis att publiken inte tror att det är komik. Jag blev mycket illa berör av att man hånskrattade med/åt karaktärerna som överdrev svenska från förorten och som beskrev kvinnor som f*ttor och h*ror i varannan mening. Några upplevde detta tydligen som enormt roligt och inte som den satir det borde vara.
Det börjar mer och mer bli vanligt i samband med premiärer att ensemblen bjuder in sina nära och kära i samband med premiärer. Den här kvällen var inget undantag. Känslan av att vi andra enbart är nödvändig utfyllning och är med på förfesten, tror jag är något man ska försöka undvika. Det blir aldrig riktigt bra om muren mellan publik och skådespelare helt rivs ned och känslan av inbördes beundrar infinner sig redan före föreställningen. Jag hoppas dock att ni hade en underbar efterfest – det förtjänar man alltid när man slitit hårt. Skål!
Medverkande David Fukamachi, John Njie, Razmus Nyström, Jonay Pineda Skallak, Magnus Roosmann, Nemanja Strojanović, Christoffer Svensson, Francisco Sobrado, Leonard Terfelt och barnstatisten Zizou Reinholdsson (andra framträdanden Ian Hammarbäck alt. Levi Widén)