Teater

Så tuktas en argbigga tillbaka på Stora scenen på Dramaten

31 augusti, 2026 by Redaktionen

Föreställningen Så tuktas en argbigga har haft nypremiär på Stora scenen på Dramaten och spelar fram till 24 november 2026.

Ett pressmeddelande berättar:
Systrarna Katarina och Bianca är varandras raka motsatser. Bianca är en soft girl-influencer och friarna står på rad för att göra henne till hemmafru. Katarina däremot är kaxig, fysisk, högljudd och totalt ointresserad av att behaga någon. Vilket är ett stort problem, eftersom Bianca enligt familjens regler inte får gifta sig innan storasystern.

Så tuktas en argbigga är en komedi av William Shakespeare. Älskad av många, men också kritiserad för att vara kvinnofientlig och i princip ospelbar i vår tid. Förra hösten sattes den upp på Dramaten i en nyskriven tolkning av regissören Farnaz Arbabi där resultatet blev en explosiv, bjussig och maximalistisk föreställning som tar oss till en värld där 1500-tal möter nutid – via 1980-talet. Där clowner rör sig i salongen och reagerar på det som händer på scenen. Och där musiken och 15 dansare från Balettakademin förhöjer stämningen och lockar till fest.

Förra hösten blev snabbt slutsåld, men än finns det platser kvar till höstens föreställningar. Vänta dock inte för länge med att säkra din plats – vi lovar att du inte vill missa Så tuktas en argbigga.

I rollerna: Maia Hansson Bergqvist, David Book, Adam Dahlström, Livia Millhagen, Sara Shirpey, Alexander de Sousa, Andreas Rothlin Svensson, Per Svensson, Kristina Törnqvist och Pierre Wilkner

Killar växte fram genom ett och ett halvt års samtal med unga killar i Malmö

31 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Bashkim Neziraj och Yakin Mestour Bustos spelar far och son i nyskrivna pjäsen Killar, som får urpremiär på Malmö Stadsteater Rosengård 17 september 2026. Foto: Johan Sundell

Den 17 september 2026 har föreställningen Killar urpremiär på Malmö Stadsteater Rosengård. Pjäsen, skriven av Nanna Berner och regisserad av Hedvig Claesson, växte fram genom ett och ett halvt års samtal med unga killar i Malmö och skildrar en pappa och en son som navigerar i sorgen efter Ali – son, bror och förebild – som försvunnit in i kriminaliteten.

Ett pressmeddelande berättar:
I Killar möts Emir och pappa Florjan i tomrummet efter Ali. Två som blev kvar, och som gång på gång stöter bort varandra men ändå fortsätter försöka nå fram. Det är en berättelse om sorg och identitet, men också om hopp – och om att hitta sin egen röst i skuggan av den som inte längre är där. Huvudrollerna spelas av Bashkim Neziraj som pappan Florjan, och Yakin Mestour Bustos som Emir.

Under ett och ett halvt år har regissören Hedvig Claesson och dramatikern Nanna Berner mött killar i Malmö genom samtal på bland annat Lindängens Allaktivitetshus, Fryshuset, Röda Korsets barnverksamhet och SiS ungdomshem Råby. Ur dessa möten har en väv av berättelser vuxit fram som ligger till grund för pjäsen.

Om att hitta hoppet i sorgen, och det som håller en pappa och en son samman, säger regissör Hedvig Claesson:

– Hoppet. Glittret i ögonen. Skrattet. Killar är våra pojkars berättelser och livsöden, nedkilade till tre karaktärer. I frånvaron av Ali finns lillebror Emir och pappan Florjan, de två som blev kvar och nu navigerar i ett tomrum och en sorg som många familjer i Malmö och Sverige känner igen. En sorg efter en skjutning, en handgranat, ett missförstånd, en överdos – i mellanrummet efter ett samhälles svek.

Det här är mitt och dramatikern Nanna Berners försök att lyssna: till barnen, till publiken, till framtiden. Som Emir säger sist i pjäsen: ”Himlen och havet blir mörkare, men vi lyser. För det liv som skulle dra ner oss gjorde oss till stjärnor, och så länge vi lever kommer vi lysa upp Malmö.”

Killar spelas på Malmö Stadsteater Rosengård 17 september – 16 december 2026. Killar spelar offentliga föreställningar på kvällstid, och skolföreställningar på vardagar under dagtid och riktar sig till elever i årskurs 6–9. För elever i årskurs 8 samt för skolor utanför Malmö spelas föreställningen i klassrummet.

Föreställningen är en del av det internationella projektet Young Europe (European Theatre Convention), som utforskar nya röster och berättelser för en ung publik i en internationell kontext.

Teaterkritik: Tartuffe – välspelad och rolig

29 augusti, 2026 by Anna Vikström

Foto Sören Vilks

Tartuffe
Av Molière
Översättning Hans Alfredson och Allan Bergstrand
Bearbetning och regi Eirik Stubø
Bearbetning Marie Lundquist
Scenografi och kostym
Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Ljud Astrid Nyström
Video Emi Stahl
Mask Johanna Ruben
I rollerna bland andra Magnus Krepper, Marie Richardson, Natalie Minnevik, Anneli Martini, Peter Andersson, Emil Almén, Helena af Sandeberg, David Bengtsson, Bengt Braskered, Sten Ljunggren/Niklas Falk

Molières klassiska komedi har satts upp världen över och också i Sverige otaliga gånger. Pjäsen är en skoningslös analys av hur auktoritet kan upprätthållas genom språk och ritualer. Något som verkar vara aktuellt bland människor i alla tider. Pjäsens udd riktas mot religiöst hyckleri, men kan förstås och tolkas om många andra strukturer och maktförhållanden där kritik är förbjuden och den som anses vara god eller har makt står bortom granskning.

Pjäsen inleds med att Madame Pernelle – mor, farmor och svärmor – kritiserar karaktärerna hos hushållets alla medlemmar samt deras enligt henne utsvävande leverne. Hon företräder traditionen, och ser Tartuffe som numer bor hos familjen som den kyrkliga religiösa räddningen. Fadern Orgon ser liksom sin mor endast goda egenskaper hos Tartuffe och lyssnar inte på några varningar eller goda råd från andra familjemedlemmar. Familjemedlemmarna ifrågasätter deras ståndpunkter.

Är det religiös väckelse, attraktion eller skickligt bedrägeri som är orsaken till att Orgon faller för Tartuffes hyckleri och gör att han ger bort sitt hus och sin dotter? Det får vi inte veta men uppsättningen vill ändå antyda en förklaring som kanske är lite väl enkel. Troligen finns det ingen förklaring men jag får svårt att låta bli att tänka på nutida problem med politisk och religiös radikalisering eller ekonomiska bedrägerier mot äldre.

Lite skratt från publiken även före paus, men för övrigt var den första delen något stel. Efter paus blev det tydligare en komedi, bland annat med mer musik och dans. Jag undrar varför regissör och övriga staben valt att göra de två delar så olika. Varför inte mer av det i hela föreställningen? Skådespelarna hade kunnat få ta ut svängarna lite mer. Jag tänker att det var lite för allvarliga roller, de är trots allt karikatyrer över rollerna, inte så allvarliga.

Tartuffe är en självgod bedragare som lyckats ta sig in i Orgons hem genom ett skickligt spel av religiös fromhet, självförnekelse och påstådd ödmjukhet. Han vinner snart makten över husets herre och därmed över hela hushållet med hjälp av moralisk utpressning och ett språk där han får alla att känna sig skyldiga.

Föreställningen är välspelad, rolig, bedrägeri och hyckleri går aldrig ur tiden. Skickligt spelad överlag. Särskilt Peter Andersson som Orgon och Magnus Keppel som Tartuffe. Entusiastisk publik, stående ovationer.

Modern kostym/kläder men Molieres pjäs på vers med moderniserat språk blev en bra kombination av nutid/dåtid. Förutom film med avsnitt och bilder från tidigare uppsättningar mm så är det lite väl avskalad scenografi. Slutet är lite kompakt och abrupt, tillrättalagt för att passa kungen. Men med så många duktiga skådespelare är föreställningen väl värd att se.

Pjäsens historia
Tartuffe uruppfördes 1664 men väckte omedelbart våldsam kritik. Kyrkliga och konservativa kretsar uppfattade pjäsen som ett angrepp på religionen och lyckades få kungen att förbjuda den. Först efter flera omarbetningar och kungligt stöd fick Molière tillåtelse att spela den offentligt 1669. Skandalen gjorde pjäsen till ett av teaterhistoriens tydligaste exempel på konst som utmanar makt – och som själv blir föremål för censur. Sedan dess har Tartuffe förblivit en högst aktuell pjäs om manipulation, moral och maktmissbruk.

Teaterkritik: Lysistrate – skarp, rapp och rolig föreställning och ensemblen glöder av spelglädje

23 augusti, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Lysistrate
Av Aristofanes
Bearbetning Carsten Palmær med bidrag av Viktor Rydberg, Johan Ludvig Runeberg, August Lindh och Hjalmar Gullberg
Regi Eva Gröndahl
Musik Bo Hülphers
Fondmålning Hanna Karlsson
Medverkande Salan Ahlgren, Berit Lundquist, Jonna Banck, Maria Sleszynska, Katarina Korp, Joline Moberg, Irma Magnusson Eklund, Jörgen Mattsson, Mattias Hülphers, Göran Enerstål, Sondre Gevelt, Erik Isaksson
Musiker Mattias Hülphers och Bo Hülphers
Premiär 22 augusti 2026 i Hjorthagens kulturhus

I en tid när länder slits sönder av fruktansvärda krig och det i hela Europa sker en enorm militär upprustning är det upplyftande med en pjäs med tydligt fredsbudskap. Att Aristofanes Lysistrate håller än idag visar tydligt Folkkulturcentrum på Hjorthagens kulturhus. Det är en skarp, rapp och rolig föreställning och ensemblen glöder av spelglädje.

Aristofanes berättelse om kvinnors kärleksstrejk för att få männen att lägga ned vapnen hade premiär i Aten år 411 före Kristus mitt under brinnande krig. Det var en djupt längtansfylld dröm om fred mellan Aten och Sparta som dessvärre inte infriades. Det peloponnesiska kriget fortsatte i sju år och ledde till katastrof.

Det erfarna konstnärliga teamet – regissören Eva Gröndahl och dramatikern Carsten Palmær – har klokt nog låtit bli att klåfingrigt modernisera dramat. De litar på publikens förmåga att tänka fritt och koppla handlingen till dagens hotfulla värld och galna makthavare/krigshetsare som totalt struntar i att människor lider nöd och dör.

Mot en fondmålning av Greklands Akropolis och enkel dekor t ex fiffigt använda plasthinkar och ett orakelparaply spelas i det lilla kulturhuset i en Stockholmsförort ett angeläget och lustfyllt drama fram. Skådespelet ackompanjeras av en musikduo på ukulele och blockflöjt. Ibland dansar och sjunger kvinnokollektivet medryckande och mot slutet ansluter de nu till synes mycket förnöjda männen.

Lysistrate som djärvt träder fram och manar kvinnorna att gå samman i kamp för fred görs med kraft och inlevelse av Salan Ahlgren. Först möts hennes budskap att kvinnor ska vägra sex tills männen lägger ned vapnen och slutar lyssna på krigshetsare av häpnad och motstånd symboliserat av fiskarhustrun Kleo – härligt hejigt gestaltad av Berit Lundquist. Hon längtar verkligen efter sin make som ska komma hem på permission och vill och behöver komma honom nära. Att kvinnors sexuella behov och frispråkighet lyfts fram på så tydligt vis väckte skandal då Lysistrate hade premiär. Även idag lär det nog finnas en del som kan tycka att det är stötande.

Kvinnorna ockuperar Athenas helgedom på Akropolis samtidigt som en grupp krigsveteraner är på väg för att röka ut dem ur templet. Dessa karaktärer rör sig på hotfullt led i mörkret genom salongen i jakt på desertörer. Att få kvinnorna att ge upp lär bli en enkel match tror männen. Men motståndet de möter både där och i sitt eget hem är kompakt. Inte bara Atens kvinnor enas i kampen för fred utan även kvinnor från fiendestaden Sparta ansluter till strejken, förklarar en modig Lampito – fint spelad av Katarina Korp.

Lysistrate sjunger vackert att kvinnor stiger likt en stjärna mot himlen och de krigande männen faller och tror att freden verkligen är möjlig. Till sist skriver också den ditkallade statsministern – väl gestaltad med stram pondus och listighet av Sondre Geveli – på fredsfördraget. Samtidigt förklarar han i hemlighet ” Snart vässas vapnen igen. Det är alltid ett krig på gång”.

De vinsugna kvinnorna tycker att det är läge att ställa till fest och att pengarna för den kan tas ur krigskassan som alla vet ständigt fylls på. Så slutar det i segeryrans tecken och publiken klappar villigt med i den svängiga rytmen.

Lysistrate på Hjorthagens kulturhus är en del i satsningen på sommarteater som pågått i snart tio år och är väl värd att se. Helheten är stark och det är ett stort plus att det är kollektivet som står i centrum. Regissören har också sett till att alla i ensemblen har en viktig roll och får skina.

Stockholm Fringe Festival kliver rakt in i valrörelsen

22 augusti, 2026 by Redaktionen

Stockholm Fringe Festival kliver rakt in i valrörelsen. Från makten över språket till makten över kroppen. Stockholm Fringe Festival tar sig in i den glödande valrörelsen med artister som ifrågasätter, retar och framför allt underhåller mitt i kampanjbruset! Bland dem finns årets största internationella gäst: Ruby Wax – tv-ikonen som en gång blev utslängd från Donald Trumps privatplan. Festivalprogrammet rör sig mellan det personliga och det politiska, det absurda och det existentiella – med verk som tar sig an arv, kropp, identitet, makt och framtid.

Ett pressmeddelande berättar:
Festivalens 17:e upplaga samlar 188 kreatörer från 29 städer i 20 länder i 60 unika projekt inom 14 genrer, fördelade på 16 scener och spelplatser från den 26 augusti till den 30 augusti 2026. Teater, dans, komedi, burlesk, drag, film, performance, spoken word, cirkus, musik och platsspecifik konst samsas om utrymmet i årets festival-upplaga.

Här möts fjäderklädda metamorfoser, snabbmatskapitalism, kolonial språkalienation, bisexuell detektivfars och reproduktion i klimatkrisens skugga – sida vid sida med subversiv akrobatik, kinkföreläsning om queer identitet, avantgardistiska maktlaboratorier, traumadumping, stolduetter, en gurkbaserad gameshow och en tv-legend.

En av årets största internationella gäster är den brittisk-amerikanska komedi- och tv-ikonen Ruby Wax, som kommer till Södra Teatern med humorshowen RUBY WAX: Absolutely Famous den 30 augusti. Efter en turné i Storbritannien och ett gästspel på Edinburgh Fringe tar hon, tillsammans med producenten och mångårige vännen Clive Tulloh, Stockholmspubliken tillbaka till 1990-talets extrema kändiskultur och ocensurerade medielandskap. Genom arkivklipp och historier som aldrig tidigare berättats återvänder duon till Wax banbrytande intervjuer med bland andra Donald Trump, O.J. Simpson och Madonna – intervjuer som gav henne globalt genomslag.

ANDRA HÖJDPUNKTER
Den belgiska scenkonstnären Rebecca Lenaerts genomgår en fysisk metamorfos i rollen som Birdwoman i Still a Bird. Stockholmsbaserade Gallus Alice sätter upp den brittiske dramatikern Duncan Macmillans Lungs, där kärlek och barnlängtan ställs mot klimatkrisen.
Indiska Vibhinna Ramdev från Bengaluru tar sig an språk, identitetskris och kolonialismens efterverkningar i Why English? på UusitTeatteri. Dramalabbet gör Dialogakuten – extremt nyproducerad dramatik med bl.a. de prisbelönade scenkonstgrupperna The National Black Theatre of Sweden och The Void Club. Köpenhamnsbaserade konstnären Olof Olsson konstnärsdrömmen i Driving the Doubts Away, och kanadensiska kompaniet RTC frågar i The Drake Equation om konsten faktiskt är värd att dö för.

FYRA FESTIVALER I EN
2026 ryms inte mindre än fyra festivaler under ett och samma Fringeparaply som tillsammans knyter ihop 16 olika spelplatser med ett rikt program för alla smaker och åldrar.

VAL Performance Festival presenterar ett utomhusprogram med fri entré där Svalbard Company förenar cirkus, punk och performance på Kulturpontonen.
NewDawnFilms Cinema Club Night – en ny kortfilmsfestival, kurerad av Johan Hallström, på Trädgården med verk av 15 filmskapare.
Dramalabbets minifestival Dialogakuten för extremt nyproducerad dramatik, intar Lilla och Stora Södergården med årets tema VAL / RÖRELSE. Bland de medverkande finns de prisbelönta scenkonstgrupperna National Black Theatre of Sweden och The Void Club samt dramatikerna Aya Kanbar, Guled Salad Ali, Aviana Steinbacher och Ellika Lagerlöf.

Teater

Footer

Om oss