konserter

Mura Masa på Way Out West
11 augusti 2018
Betyg 3

Brittiska Mura Masa (Alexander Crossan) är bara tjugotvå år gammal men har redan varit med och – som Way Out West beskriver det – ”dikterat samtidens popmusik” i flera år. Vilket jag emellertid skulle göra en invändning mot, eftersom det sista Mura Masa är för mig är en popartist.

Nej, Mura Masa är för mig snarare en samtida kompositör med en laptop som sitt notpapper; där elektroniska beats och rungande basgångar gästas av korta, klassiska pianostycken. Tillsammans med artister som Flume har denna musik länge berört mig och varit återkommande bland mina mest spelade på Spotify. Därför var jag oerhört förväntansfull inför konserten denna nyckfulla lördag, beträffande väderleken.

I Slottsskogen väller det ned från himlen och tillsammans med tusentals andra har jag tagit min tillflykt till det stora, blå cirkustält som kallas för Linné. Väl där inne, i mitten där det är alldeles fuktigt, kan jag se hällregnet strila ned mot de stackare där ute som inte fått plats. Men de förlorar snart min uppmärksamhet.

Snart kliver Mura Masa på scenen och inleder starkt, med sig har han Bonzai som gästsjunger på alla låtar och vevar upp publiken. ”Alright Sweden, quit fuckin’ about. I want to se you all completely lose your shit!” Och det funkar. Hon blir snabbt åtlydd.

Vi dras snabbt med i starka basgångar och catchig lyrik och det är som mäktigast när helt instrumentella låtar som Lotus Eater och Hell, från det första albumet, Soundtrack To A Death, spelas. Då är det precis vad jag har hoppats på. Men – och detta är tyvärr ett ganska stort men – bjuds det på för lite i den vägen. Istället får vi höra mer mainstreamade låtar som inte har samma melodiska kvalitet och djupa undertoner. Kanske är det för att Mura Masa vill nå ut till den stora massan, men vad som vinns i catchighet och kändisskap förloras tyvärr i kvalitet. Som ett exempel på det spelas den alternativa versionen av Lovesick, där A$AP Rocky gästar, istället för den ursprungliga som jag gillar mer. Kanske är det därför Way Out West beskriver honom som en popartist, vilket han inte är.

Jag hade hoppats på mer av de melodiska låtarna från de första två albumen, men tyvärr spelas ingen av mina favoriter; Are U There, When U Need Me, Shibuya eller Cloud Claps. Trots detta är jag inte helt missnöjd, jag hade bara hoppats på en annan utveckling efter Lotus Eater och Hell. Om Mura Masa inte hade dragits så mycket åt pop, trap och mainstream hade konserten enkelt kunnat hoppa upp två snäpp på betygsskalan.

Foto: Hilda Arneback