6-7/11 2026
Folkets Hus i Trollhättan Kulturbaren/ Hebeteatern/ Apollon
Arrangör: Musik i Trollhättan, Folkets Hus och Trollhättans stad
Har rest med tåget ett antal gånger till vad jag brukar benämna Västsveriges främsta musikfestival, varje gång varit en an ytterst få recensenter på plats. Ibland förmodligen den ende som i skrift bevakat det tioårsjubilerande evenemanget startat på initiativ av kommunens numera pensionerade kulturchef Christer Olsson. Denne entusiast presenterar fortfarande merparten av akterna. I år krockade fredagen med emotsedd teaterpremiär, vilket innebar att att endast verksamheten under lördagen beskrivs och bedöms i föreliggande text. Man växlar smidigt mellan tre scener i stadens Folkets Hus och det fanns dessutom möjlighet att beställa en grillbuffé. Vill rikta ett stort tack till de som ordnat med instrument och teknik inklusive ljud och ljus. Kan inte erinra mig några malörer. Minst en artist hade för övrigt med sig egen ljudtekniker vilket uppmärksammades på scen.
Publikt attraherade uppenbarligen mixen av internationella storheter, stjärnskott och välbekanta inhemska favoriter. Publiksiffran uppgick till trehundra på fredagen och under lördagen var det utsålt. Totalt sett kom 450 personer. Några ur fredagens line up hade medverkat på festivaler tidigare. Syftar på Kyla Brox från England och isländska Lilja. Högkvalitativa Caecilie Norby har recenserats åtskilliga gånger live och på skiva, gör således inte så mycket att jag missade hennes konsert. Fredagens program kompletterades av Big Creek Slim Band och Luca Sestak trio från Tyskland. Man vet om förutsättningarna. I år verkade det som om varje akt hade tilldelats 50-55 minuter, med undantag för elevensemble på gymnasienivå som genomförde en kortare spelning i Kulturbaren. Då var jag frånvarande på grund av besök på närbeläget Subway.
Festivalen börjar på lördagen på klockslaget 17:00 med att MARIUS LIEN och hans band från Norge presenteras, äntrar scen och drar igång ett frejdigt gig i Kulturbaren. De var för mig okända. Förberedde mig därför lite grann genom att lyssna på ett knippe låtar på resan upp. Trots att frontande låtskrivare bara är tjugofyra år har han redan hunnit få landets motsvarighet till Grammis, i kategorin blues. Förutom honom själv på sång och gitarr syns Sander Nordahl mestadels på kompgitarr, bakom trummorna Knaerten Simonsen samt på elbas Kim André Tönnesen. På skivorna spelas också piano av deras ledare. Med ett par års mellanrum har två album släppts, varav repertoaren här mest uppehåller sig kring den senaste betitlad Sunset Solace.
Efter inte särskilt många låtar stod det klart att de håller på med fler genrer än blues. Referenser poppar upp i skallen efter hand och för mig blir det i längden en brist att centrum saknas. Hör alt country á la Byrds, Go Betweens-stuk, influens från snärtig engelsk 60-tals pop och vindlande twin-gitarr sound á la hyllade Television. Det är genomgående förbluffande rakt på, lättillgängligt och medryckande. Och då och då skiner en bluesig anstrykning igenom. Trummisen agerar i princip konstant som en pådrivare. Tre-fyra gånger renderar längre licks i välförtjänta applåder och vid minst två tillfällen träder Nordahl fram i helfigur. Just dessa utflykter från strängbändare blir konsertens största behållning.
Sången på engelska är skaplig utan att ha inte något extra som fångar. Bortsett från vad som torde vara klassiker signerad Little Richard framförs enbart original. Konstaterar att charmiga beats stundtals utvecklas i mer komplexa mönster och att variationsrikedomen är påtaglig vad gäller tempon och stilar. Första rejäla sticket fyras av efter cirka en kvart. Har utan framgång försökt ta reda på titlar. antar att flera av hans singlar lirades och minns en refräng som löd ”Why Should We Wait Till Tomorrow?” Fängslas av uppfriskande sekvens när man brister ut i framvällande, jambetonat parti, ett inslag publiken uppskattade. Norrmännen avrundar med stompig bluestolva att beteckna som shuffle, varvid upphetsande duell utbryter mellan gitarristerna. För att vara uppriktig saknades en egen identitet.
IRIS VILJANEN heter en finlandssvensk artist bosatt i Stockholm som varken ägnar sig åt jazz eller blues. Hon har ett tidigt förflutet i popgruppen Vasas flora och fauna, släppt sex album i eget namn, skrivit musik för radio, tv och teater och samarbetat med Stina Ekblad, medverkat på andras skivor och på En kväll för Le Marc. Jag passade på att träffa henne efter signering och fick reda på nytt projekt med Stina Ekblad. Iris kommer från område i Finland och när de tillsammans med flera musiker var på Storan recenserades föreställningen här. Inne på Hebeteatern där man sitter bekvämt ger hon oss en betagande solokonsert på flygeln, utgår från noter för att låta idéer påkomna i stunden flöda. 38-åringen tar oss tillbaka till skolstarten och tiden när hon övade en kvart per skoldag för pianolärare. Märker när jag kikar på skivutgivningen på Discogs att man går bet på att definiera vilken typ av musik hon ägnar sig åt. Den genrefria pianisten hade härom året en konsert i Lerum. Fick nyligen veta från en ur arrangerande förening att den var en definitiv höjdpunkt för kvinnan jag pratade med. Blev också hänförd över Viljanens solopiano, om än inte lika överväldigad. Inledande stycke(n) kompletteras löpningarna över klaviaturen med prasslande komp vars engelska term är body percussion.
Låter charmerande infallsrikt utan att konturer upplöses. Pianisten utgår från en kärna, ett tema som får vingar och ändrar skepnad. I andra stycket med sin stigande skala får jag Carole King vibbar. Finurligt grepp att sätta sig och bläddra i en bok med noter som hon fått öva in i barndomen under uppsikt av lärare som köpts begagnad. Blir underhållande när notboken kommenteras. Artisten talar om för begeistrad publik att hon ur den ska framföra Längtans vals, bygga på melodin med improvisation. Hon är förbluffande sparsam med vokala inslag, bryter ibland ut i ordlös sång som stundom vetter åt opera-hållet. Samma figurer upprepas i längre minimalistiska sjok, vilket genererar suggestiv inramning. Otroligt vacker ballad fängslar genom sin rytmiska struktur. Uppfattade jag rätt tog hon sig för att spela ett stycke av Gabriel Fauré. Viljanen kan sägas utforska flygelns klang, fast utifrån läggningen som en melodiker som vill bjuda på överraskningar. I samtal med henne efteråt passar jag på att referera till Iiro Rantala som spelat solo under tidigare festival. Visar sig att denna stora personlighet, tillika en virtuos, är 38-åringens idol. Efter cirka fyrtio minuter infaller en magisk sekvens, åtföljd av ett exalterande parti, vars sväng känns oväntat jazzigt.
Ännu ej fylld trettio år har basfenomenet KINGA GLYK från Polen släppt sex plattor, varav ett livealbum. Snappar upp att det är tredje gången hon besöker Sverige. Hennes framträdande var vad som mest lockade mig till årets festival, då jag inte hade hört henne tidigare bortsett från intervjun med Rick Beato. Borde varit bättre förberedd när jag fick träffa henne i samband med signering. Från scen nämner hyllade basisten att Marcus Miller gästat på skiva. Googlar man framgår det att Jaco Pastorius varit en inspirationskälla och hjälte. (Haft turen att höra dessa fantomer live.) Hennes genombrott var tydligen en version av Eric Claptons Tears In Heaven, fast konserten lutar mest åt egentillverkad funk-fusion kryddad med halsbrytande övergångar och läckra beats.
På scen har hon sällskap av Askadiusz Grygo på keyboard/ synt, Lucas Saint-Cricq på alt- och sopransax samt Nicolas Viccaro bakom trumsetet. Franske trummisen kan kopplas till åtskilliga meriterade samarbeten. Tror jag hört honom live. Hans landsman på träblås har en egen karriär, gjort flera album och ges följaktligen generöst med utrymme i den stora salen Apollon. Den som präglar polska elbasistens sound får ändå sägas vara Grygo från Polen. En reflektion några dagar efteråt handlar om tilldelad speltid. Hade varit önskvärt med 20-30 minuters ytterligare tid för att mer på djupet lära känna en karismatisk musikant, förtjust i att introducera sig själv genom musikalisk storytelling kapitelvis. En annan reflektion rör repertoaren. Kvalitén vad beträffar låtskrivande är inte på samma hisnande nivå som instrumentala färdigheterna, varför det skulle vara klokt att lägga in ett par covers. Apropå att tolka andra lät det som om temat från Fragile lanseras på sopransax och digitalpiano.
Att ljudet är fördelaktigt och garanterar att alla instrument urskiljs borgar Patryk Glyk för, stjärnans bror som vederbörligen presenteras. Öppningen tycktes vara delvis samplad med ett intro utmynnade som sig bör i fett baskomp. Då jag ”utsatte” mig för konserten utan större kännedom om innehållet, blev de omväxlande delarna en surpris. Förtjusningen i funk och fusion kombineras med atmosfäriska sound, psykedeliska drag och spoken word. Därutöver exponeras ett visst mått av avant garde. Som om dessa aptitliga stilblandningar inte vore nog noteras i ett läge udda takter i hackigt utformade features som leder tanken till be bop. Swimming In The Sun från senaste skivan drivs framåt av intrikat melodi i dur. Saxofonisten ansluter på sopran med inkopplad elektronik. Kan verka rörigt, men kvinnan i hatt har stenkoll. Som framgått är Glyk en arbetsgivare som vill att hennes manliga medmusiker ska skina.
Höjdpunkt uppstår på slutet när Glyk anför på vad som låter som basgitarr, vilket sker efter en innerlig passage med softa tongångar. Fast den för festivaler typiska tidsstressen uttrycks, presenteras medarbetarna ingående och de får briljera i korta inpass. Som väntat bjuds road publik på funkig final i Bootsy Collins och Prince anda toppad av ekvilibristisk teknik. Uppvisningen med oemotståndlig slap-bass groove hade gärna fått pågå längre.
Hade viss insikt i hur en konsert med YTTLING JAZZ skulle te sig efter att ha lärt känna musik på årets jazzfestival i Ystad. Min premiärupplevelse resulterade i mycket uppskattande recension. Sa till Björn Yttling och några av medlemmarna att det blev succé den gången. Kunde ändå hålla med låtskrivande pianist om att konserten på Hebeteatern var en ännu större fullträff. En anledning enligt Yttling var den perfekta akustiken.
Om jag fattat saken rätt bildades denna enhet som jag numera är ett hängivet fan av, på jazzlinje på folkhögskola. 2005 släpptes deras debut där ett halvdussin talangfulla jazzmusiker medverkade, vilka under de kommande tjugo åren skulle stiga till en sådan nivå att de i högsta grad kan kallas ett all-star band. Uppföljaren från i fjol Illegal Hit belönades med en Grammis och de blev husband i På spåret hos SVT. Den norrländske initiativtagaren som driver framgångsrik studio är en producent, vars status kan jämföras med geniet Johan Lindström. En skillnad är att Björn jobbat mer internationellt. Han var med om att bilda popgruppen Peter Bjorn and John som ju fick en global megahit (samplad av flera storheter). Och han har producerat en radda med tunga namn såsom Lykke Li, Anna Ternheim, Nicolai Dunger, Moneybrother och Marit Bergman. I den engelskspråkiga världen finns samarbeten med exempelvis Primal Scream, Chrissy Hynde, Neko Case, Weezer och Franz Ferdinand för att nämna några tungviktare.
Sättningen i Trollhättan är en annorlunda blåssektion jämfört med YSJF, nämligen kvarvarande Jonas Kullhammar på tenorsax och nytillskottet Goran Kajfes på trumpet. Närmast dem står Mattias Ståhl bakom sin vibrafon. På bandledarens andra sida huserar batterist Fredrik Rundqvist och antagligen första kvinnan i kollektivet. Syftar på Ilaria Capalbo som vikarier på kontrabas, boende i Stockholm av italiensk börd. Dessa musiker har i flera fall lett egna grupper och gjort outplånliga intryck hos tiotusentals jazzvänner. Har träffat dem, lyssnat på dem otaliga gånger under decennier eftersom de befinner sig på översta hyllan. Gör musik som tilltalar mig. Det anmärkningsvärda i detta jättelyckade hybridprojekt är att två världar förenas, genom att beatorienrat sväng och lyriska ballader framförs i jazztappning. I fjol gjordes ett bejublat framträdande på WOW och i år har det turnerats flitigt. Vi får nöja oss med ett par låtpresentationer plus att saluterade solister anges.
Gillar förbehållslöst smittsamt tillgängliga musik. I öppnande nummer börjas det inte samtidigt eftersom instrumentalisterna äntrar scen efter varann, vilket spär på ens intresse. Diggar första till sista tonen, en känsla jag sannolikt delar med de allra flesta att döma av responsen. Inledningsvis hörs ett krängande groove med maxad basgång. Utsökta rytmsektionen lägger ribban högt, varvid samma ackord upprepas. Blir en hypnotisk stämning. Att influenser bland annat hämtas från Monk, Mingus och Nino Rota kan skönjas. Ibland glider låtarna fram tassande, andra gånger skiftas till suggestiva mönster. Genomgående dras man med av underbart svängiga rytmer, melodier ibland baserade på effektfulla skalor. Ensemblespelet sitter som en smäck och samtliga färgar inspirerat i features, formulerar sig mest på egen hand gör naturligt nog de rutinerade Kajfes och Kullhammar i sina roller som sidemen.
Upplyses om att låtar från i första hand albumet från i fjol kommer spelas. Traktens tristess och enstaka ytterligare låt introduceras. Självklart levereras publikfriande hits, exempelvis aktuella albums titellåt och trixiga Mr. Sophistication At Losers Club. När extremt långsamma Traktens tristess övergår från ett rullande framskridande till en stegring mot crescendo, ger det mig gåshud. På ett annat ställe där eminente batteristen trakterar filtklubbor och Ståhl munspelassocierar jag till Jan Johansson. Svänger makalöst på slutet i New Orleans-style. En enligt uppgift gammal goding dammas av i ett görfräckt extranummer med vidhängande trumsolo. Samtliga var i zonen i en fabulöst glimrande konsert. Vill till sist lyfta fram två ting till. Goran Kajfes hade ett par solistiska fraser som var ren magi, fick mig att rysa av välbehag. Insatsen från Ilaria Capalbo var toppklass, alldeles strålande. Övertygad om att många genom hennes elastiska basgångar fick en ny favorit.
ERIC GADD måste anses vara den i utbudet vars musik jag har bäst insikt i och kunskap om. Om inte minnet sviker såg jag honom redan 1993 på festival i Lund. Sedan har jag hört honom live några gånger till. I fjol gästade han Blacknuss under YSJF och 2019 recenserades premiären på hans krogshow på Trädgården i Göteborg. Fick inför den träffa honom när PR gjordes. Av hans fjorton studioalbum äger jag förvisso bara tre. Ska man vara petig kan han i än mindre utsträckning än Iris Viljanen räkbas in i kategorierna jazz eller blues. Men låt oss inte fästa något avseende vid detta faktum. Spelningen på Apollon-scenen artade sig i stora drag till en hitparad. Med på scen fanns hans gitarrer, rösten i gott slag och en rytmsektion han trust nog lät bli att presentera. Han hade besparat mig tidsödande efterforskningar om han meddelat, att koordinatorn av Blacknuss trummade och att till vardags jazzig kontrabasist presterade suveränt tajt lir på elbas. Syftar på den i andra sammanhang talföre Martin Jonsson och den förhållandevis unge talangen Samuel Löfdahl.
Ska för ordningens skull påpeka att jag missade fem-tio minuter i ett tidigt skede, eftersom konserterna inte hade luft emellan och jag ville ha en repris på mötet jag fick med Björn Yttling i Ystad. I väntan på att han skulle bli ledig fick jag möjlighet att konversera med Iris Viljanen. Hur som helst inleder Gadd med Do You Believe in Me följt av Why Don´t You Why Don´t I, slittåliga singlar från 90-talet. Gadd kommer under konserten att växla mellan elgitarr och akustisk variant. Han startar för egen del akustiskt med elbasist som osviklig uppbackare. Han roas av att bjuda in till allsång i refränger, vilket publiken ställer upp på. Den hjärtliga stämningen bibehålls när ännu en bärkraftig singel avverkas, nämligen The Right Way med nästan trettio år på nacken.
Två företeelser blir omgående uppenbara. Denne mjuksoulige artist med inslag av funknerv vill att vi mottagare ska ha koll på hans låskatt. Blir mycket snack om i vilken grad olika material nått ut. Vidare slår det mig att han excellerar i att bruka sin falsettröst, levererar ett par enormt höga toner som om det vore den ultimata vokala utmaningen. Småkul, men tillförde det något egentligen? Som motvikt är ju hans andra röstläge mer som en mörk tenor. Meddelar att han under en period drabbades av skrivkramp. I samband med den uppgiften sjungs Heaven Is Asleep, fast utan rap-versen.
Vill ånyo betona att den nybildade rytmsektionen är magnifik. Förvisso en hyfsad hantverkare på gitarr hade det gagnat Gadd att anlita en sologitarrist. När gastronomen och körledaren lanserar sitt sidoprojekt Moonlet får han sällskap av hustrun Cornelia, som framför allt är bildkonstnär. Fäster mig vid en accelererande stadig basgång, snärtigt riffande, ett dansant beat och en snygg refräng när singeln Starry Eyes levereras. På sluttampen blir det extatiskt med tre maffiga klassiker. Först funkiga Riding High vars slinga firma Jonsson & Löfdahl sätter galant. Funkiga bastakter övergår i upphetsande trumbreaks. Sedan kommer Wish I där Sly & Familystone apostroferas som följs upp med My Personality. Förunderligt att i princip samtliga hits dateras till 90-talet. Tre sugande personliga favoriter på rad! Som extranummer har den trefaldigt Grammis-belönade artisten valt att framföra ny kärleksballad på svenska, hämtad ur Vykort från 2000-talet.
Sent om aftonen gick festivalen i mål i Kulturbaren med en kvartett från Göteborg som tagit sig lustiga bandnamnet DET BLEV HANDGEMÄNG. De påstås vara landets mest aktiva grupp inom sin genre, fyra individer som oefterhärmligt blandar americana med bluesiga färder och humor. Två av dem, flankerande gitarrister, driver egna genuina bluesband. Syftar på Serve You Right To Suffer som recenserats här i regi av Bror Gunnar Jansson och Black Cat Bone under ledning av Christoffer Johansson. Dynamon i centrum heter Elin Engberg som trakterar ståbas. Ett tungt lass bakom frontlinjen dras av trumslagare Emanuel Svensson. Man har tillverkat tre album, varav La-La-Lavett är sprillans färskt. Bror Gunnar har uppträtt med bluesig, potent powertrrio på tidigare festival. Och jag har dessutom sett honom i Black Rider, som imponerande enmansorkester och i sin pappas The Groove XL. Engberg står för energiskt mellansnack. Hon, Christoffer och Bror Gunnar turas om att sjunga på svenska med hiskelig emfas.
Ett ovillkorligt krav på en hederlig recensent är att han är trogen sin upplevelse. Att min energi var på upphällningen kan ha bidragit. Poängen är att konserten inte alls föll mig på läppen. Deras punkiga approach med ingredienser som folk rock och country-blues jämte skrikig sång i humoristisk anda, blev i mina öron en rejäl antiklimax. Satt på lagom avstånd ensam vid ett bord, smuttade på en drink och undrade vad som pågick på scen. Innan jag kikar i anteckningarna ska framhållas att deras främsta tillgång är gitarristernas solistiska bravader. De ilsket fyrkantiga texterna gick inte hem hos mig, i den mån de kunde uppfattas. Ett signum är deras egensinniga driv och ett kompakt, ekonomiskt trumspel. Nyansrikt gitarrspel är som sagt en stor tillgång när ackordföljder förflyttar oss till andra platser. De är hejare på aviga rytmer, men hemfaller märkligt åt groteska tonfall. Finalen utvecklades till en vild, orgiastiskt inriktad historia, en furiös urladdning igångsatt av frenetiska attacker från Emanuel Svensson.
Av ösiga alster kan nämnas titellåten från nya albumet, Det blåser kalla högervindar samt en låt där Bror Gunnar tar täten och berättar om knivdåd i Högsbo. Sistnämnda melodi tillhör den oborstade spelningens ljuspunkter. Samma positiva omdöme kan appliceras när Engberg klämmer i en låt vars sound leder tanken till Buffy Sainte- Marie och hennes vokala utstrålning.. Kanske är jag orättvis, kanske passade de inte in i mitt musikaliska och textmässiga register. De framstod som ett plojgäng som ville överföra sin gamängaktiga attityd till publiken. Somliga blev säkert upplivade, på gott humör av deras agerande. Hade detta varit en enskild konsert istället för festivalakt skulle jag troligen avstått från att i skrift uttrycka min besvikelse. Aldrig kul att dissa. BLUE BENDERS för två år sedan blev en motsvarande personlig flopp.
Summa summarum lite ojämn standard dag två under årets festival. Äskar om möjligt Yttling Jazz ännu mer. Eric Gadd och hans komp infriar förväntningarna medan fängslande Iris Viljanen lockar till vidare lyssning. Basgiganten Kinga Glyk och hennes breda palett som utgår från funkig fusion, gjorde mer nyfiken på hennes intressanta musik. De unga norrmännen som prisats höll skaplig standard. Arrangörerna ska ha en utomordentligt stor eloge för sitt dedikerade arbete.