Tre pjäser av Harold Pinter: Presskonferens/ Firandet/ Party Time
Regi och översättning: Mattias Nordkvist
Scenografi, kostym: Linda Wallgren
Ljud, ljus, teknik: Sebastian Revenvall och Anna Fagerberg
Mask: Jessica Cederholm
På scen: Malin Morgan, Hanna Ullerstam, Erik Åkerlind, Carl-Markus Wickström, KG Malm och Oskar Lundblad
Skådespelare (filmsekvens): Aida Esmailzadeh Dawani, Klara Bremberg, Bakri Wazzan och August Andersson
Premiär 6/11 2026 på Göteborgs Dramatiska Teater (Stigbergsliden 5 B)
Spelas till och med 24/1 2027
Finns så många trådar att börja nysta i att naturlig ingång saknas. Att premiären lämnades med ett huvud fyllt av osorterade tankar är i sig ett gott tecken. Tyder på att manusen, regin, agerandet på scen och inte minst de viktiga detaljer som sammanbinder och skiljer de tre enaktarna åt. Måste erkänna att jag inte begrep att den första scenen där Erik Åkerlind intervjuas i rollen som kategorisk kulturminister med dubiös bakgrund var en separat enhet, varför jag satt och väntade på en tredje pjäs vid fel tillfälle. Kuriöst misstag! I verkförteckningen listas den 25 minuter långa Presskonferens under rubriken sketcher. Hade jag varit mer ambitiös skulle jag kunna ha ha läst manuset till pjäserna, eller Caretaker (Fastighetsskötaren) som jag har stående i bokhylla i min engelskspråkiga avdelning. Träffade före och efter premiären två personer vilka hade förberett sig på replikerna genom att läsa pjäserna.
Min erfarenhet av Harold Pinters (1930-2008) verk inskränker sig främst till uppsättningar av Tommy Berggren, som såg Nobelpristagaren som den främste av levande dramatiker. Om jag inte missminner mig satte Göteborgs Stadsteater upp en pjäs för cirka tjugo år sedan med restaurang som fond för att skildra engelskt klassamhälle. Men den missade jag. Efter att ha blivit drabbad av Fastighetsskötaren adapterad för SVT, sågs live på troligen Stockholms Stadsteater Hemkomsten där samma trio bestående av herrarna Hirdvall, Rabaeus och Peter Andersson får sällskap av Sofi Helleday. Hirdvall hade en mästerligt kuslig fallenhet för att gestalta obehagliga huvudroller i den produktive teatermannens tidiga pjäser.Notabelt att Hemkomsten blev sådan framgång att somliga kritiker ansåg att detta var årets uppsättning 2006. Jag säger inte emot. Berggren hävdade att Pinters pjäser kan liknas vid att träda in i en mörk grotta. Menade vidare att knivskarpt förnimms våra valmöjligheter och ”svårigheter att vistas i livet”.
Förutom över trettio pjäser var Pinter därtill regissör och i blygsam skala skådespelare. Han skrev också en mängd filmmanus. Baserade på berömda romaner av John Fowles. L. P Hartley och Margret Atwood skrevs manus till Den franske löjtnantens kvinna, Budbäraren och Mardrömmen för att nämna några av de mest uppmärksammade uppdragen. Bland det sista han torde ha gjort är manuset till Skuggspel (Sleuth) med stora namn i huvudrollerna och regi av ingen mindre än Kenneth Branagh, fast tydligen ändå en flopp.
I likhet med åtskilliga meriterade kollegor tilltog en marxistiskt förankrad aktivism under de sista decennierna. I de världar han skapar kan illdåd och sönderfall antydas, men varken islamistisk eller kommunistiskt grundad terror är orsak. Han blev känd för sina rasande angrepp på Bush och Blair för krigen mot Kuwait, Irak och Afghanistan och för sitt motstånd mot kärnvapen, engagemang i PEN och för sitt häpnadsväckande förvar av Serbiens president Milosevic. Den dogmatiskt selektiva ideologi han drevs av sipprar ibland in i pjäserna. Främsta skälet till verkens bäring är dock otvetydigt en obehaglig aura, vars densitet förvisso lättas upp av svart drastisk humor. Pinter avslöjar skoningslöst hur maktmänniskor agerar, det sociala spelet där elakheter och andra negativa egenskaper styr. Är snarast en underdrift att benämna hans estetik psykologiskt inträngande. Regissör Mattias Nordkvist (anställd av Göteborgs Stadsteater och blev ett ansikte för tv-publiken genom storsatsningen Vår tid är nu) som tidigare satt upp Barnen hos GDT, fängslas av hur Pinter lyckas göra det skrämmande komiskt och vice versa. Vidare dras han till det absurda, hur pinsamheter blottläggs och leken med språkets valörer.
Det är ytterst sällsynt att rollfigurer betraktas med värme eller att en humanistisk människosyn sprids i Pinters pjäser. Individerna i de tre pjäser som ryms i ett tidsspann på cirka halvannan timme är i varierande grad osympatiska och egocentriska, även om kvinnorna kommer lindrigare undan vad gäller negativa omdömen. Persongalleriet i Firandet respektive Party Time är så pass grovt karikerat att jag som åhör och betraktar vad de tar sig för, uppfattar att dramatikern visar oss en skrattspegel av svärta får publiken att dras in i en välbärgad elits hämningslösa aktioner, vars beteenden tjänar som avskräckande exempel. Uppsättningen är i högsta grad tänkvärd regisserad med otrolig precision och knivskarpt framställd av en enastående ensemble. Men bortsett från den lika dominante som labile man som firar bröllopsdag (Carl-Marcus Wickström) blir jag inte berörd i den utsträckning jag nog hade föreställt mig. Ett avstånd till scenen belägen bara meter framför mig etableras, vilket troligen ingår i dramatikerns iskalla, cyniska hållning.
Hög tid att avslöja vilka miljöer och figurer som skärskådas. Vad händer och vad kretsar avgörande replikväxlingar kring? Vill skjuta in (för övrigt parafras på en servitörs återkommande komiska fras, vars förfrågan skänker oss Pinters sinne för torr humor i form av en stackars fåfäng mytomans hävdelsebehov) att aktris ur ensemblen talat om att hon denna gång genomgick sin kanske mest stimulerande repetitionstid någonsin. Mer om hur skickliga skådespelare lockats att till fullo ta ut svängarna följer längre fram i texten. Föreställer mig att de överträffat vad regissören förutsåg. Man får ofta höra att skådespelare njuter extra mycket av att porträttera osympatiska varelser, kämpa med att låta betraktarna ändå förstå dem.
Teaterns producent hälsar välkommen och ger oss förutsättningarna. Berättar att ofarlig rök förekommer. I den kortis som vänjer publiken vid engelsmannens estetik, han som klär av figurer vilka kunnat sko sig på klassamhället; utfrågas landets Kulturminister. Han spelas sittande på ett bord vid scenkanten med enorm auktoritet av Erik Åkerlind. Batteriet av kärnfulla frågor från pressen förmedlas av Hanna Ullerstam. Denne minister ger svar på tal om sådant som mångfald och anser att hans bakgrund som chef för Säkerhetspolisen kvalificerar honom för uppdraget.
Släckt ljus markerar att nästa enaktare vankas. Två gifta par ägnar sig åt hedonistiska utsvävningar i VIP-rum på en topprankad Michelin-stjärnkrog. Visar sig efterhand att kvinnorna är fnittriga och självmedvetna systrar medan deras respektive är bröder. Är den yngre och kusligt labile brodern som firar bröllopsdag ihop makan, hennes syster och storebror som uppträder som ett behärskat nav. Under rusets inverkan uppstår en spiral av vulgariteter och spontana situationer, vilka riskerar att spränga ramarna för civiliserat umgänge. Paren i Firandet är klädda i vitt medan slipsklädde servitören ( K G Malm) och lyxkrogens ägare är ekiperade i svart. Kan tänka mig att publik utan vana vid Pinters repliker baxnar av alla slippriga kommentarer, hur grova i mun uppkomlingarna och deras chica damer är. Männen har tydligen blivit förmögna tack vare konsultverksamhet och en av systrarna har varit sekreterare, som bakom arkivskåp behövt släppa till. I dessa drastiska scener lyser godhet med sin frånvaro, på bekostnad av positionering och beteenden som inför andra skulle varit pinsamma. Ett yttre perspektiv på upptrissade eskapader ges valhänt och lätt chockat av de duon som representerar det topprankade etablissemanget, vars ägare påstår mot bättre vetande att han har gäster ur olika samhällsklasser.
Ska nämnas att både Firandet och Party Time fungerar som slutna Eldorado-liknande miljöer. Utanför pågår diffust någon form av oroligheter. Taxibilar fick ta sig genom vägspärrar. Persongalleriet är ett annat i Party Time fast sociala skiktet är motsvarande. Symboliken är så tät att det kan vara värt att se om Pinter x 3. Här verkar vi kika in på en exklusiv tennis- eller golfklubb. Förnöjsamma skulle också kunna syfta på ordenssällskap och överhuvudtaget förekomsten av attraktiva klubbar med speciella medlemskrav. Carl-Markus Wickströms gestaltar en välbeställd snubbe som siktar ännu högre. Han och hans åhörare suktar efter ett paradis med drinkar i poolen och varma handdukar. Och K G Malm i sin nya roll bryter in när ensemblen sitter uppradad på en bordsskiva, lägger ut texten om en sammanslutning som ska vila på moralisk grund. Pjäsen innehåller också en mystisk, otäck dimension som det är tabu att samtala om. En sorg som inte tål dagsljus.
Scenografin är sparsmakat ändamålsenligt. Utan att enorm möda lagts ner på att visa oss lyxiga miljöer förmedlas ändå den aspekten. Ljussättningen är magisk och föreställningen med sina skiftande faser har en aura kring sig. Fantastiskt expressivt avslöjande koreografi med vidhängande kroppsspråk bidrar också till att man naglas fast. Regin har fogat samman delvis korrelerande verk till en magnifik helhet. Mattias Nordkvist ska sannerligen kreddas för hur han brutit ny mark, sett till att duktiga ensemblen osäkrar vårt seende och vår varseblivning på ett kittlande vis. Vi kastas mellan crescendon av hot och livsberusning då det dansas och röks på, till förklarande resonemang och lustiga monologer. Sanningen glider undan och samhället är i upplösning enligt innehållsdeklarationen på hemsidan.
Antar att just denna ensemble inte existerat tidigare. K G Malm är mest bekant som visartist, underfundig berättare och medlem i Idiotteatern. Oskar Lundblad spelar personer som aldrig höjer rösten utan bibehåller kontrollen. Han bestämde sig förhållandevis sent i livet att han ville ägna sig åt skådespeleri. Malin Morgan har jag förmodligen recenserat ett tiotal gånger på Folkteatern och hon spelade mot Lars Andersson i film av Petra Revenue visad på Hagabion. Hon är formidabel, ett epitet också Carl-Markus Wickström förtjänar. Han agerar ombytlig natur, pendlar från försåtligt kärvänlig till dominant medveten om uppblossande läggning. Återstår att berömma två trotjänare hos GDT. Hanna Ullerstam porträtterar snillrikt kvinnor som både är starka och sköra, ytliga och djupa, tillfredsställda och frustrerade. I Presskonferens och Firandet har Erik Åkerlind instruerad av Nordkvist mejslat fram vidunderliga gestaltningar av maktmänniskor för vilka rätt framtoning är allt. Ett självförtroende som skyler över eventuell oro och som noterar omgivningens reaktioner. Han är definitivt i paritet med det bästa han gjort på denna scen, vilket ger en uppfattning om hans övertygande karisma.
Pressfoton Ellika Henrikson