Betyg: 4/5
Det är något speciellt med att följa ett bands resa genom Stockholm. Första gången Fontaines D.C. spelade här var på lilla O-Baren. Nästa gång hade de tagit steget till Debaser. I kväll stod de på Hovet. Visserligen i en halverad konsertlokal, men inför ett utsålt hus. En resa som säger en hel del om hur långt det irländska bandet har nått på sju år.
Och kanske ännu mer om hur de har förändrats musikaliskt.
Fontaines D.C. är inte längre bara det där hungriga postpunkbandet som med irländsk själ och poetisk desperation ville slå sig igenom bruset. De har blivit ett betydligt mer mångfacetterat band, där den råa energin fortfarande finns kvar, men numera samsas med elektroniska utflykter, stora känslor och ett mer drömskt, stundtals nästan filmiskt uttryck.
Kvällens 22 låtar blev på många sätt en musikalisk resa genom hela den utvecklingen.
Redan från inledningen med ”Tongue” etablerades en känsla av att bandet inte tänkte bjuda på någon försiktig uppvärmning. ”Here’s the Thing” följde och satte tonen med sin rastlösa energi. Därefter kom ”Nabokov”, innan publiken fick det första riktigt stora utropstecknet i ”Boys in the Better Land”. Den sistnämnda är fortfarande ett av bandets mest effektiva vapen. En låt som påminner om varför Fontaines D.C. en gång blev ett av de mest spännande namnen på den brittiska och irländska indiescenen.
”Marianne” och ”Jackie Down the Line” förde konserten vidare mellan det gamla och det nya. Det är en av bandets stora styrkor: de behöver inte välja mellan den kompromisslösa postpunken och det mer melodiska, tillgängliga uttrycket. De kan röra sig mellan båda världarna utan att förlora sin identitet.
Setlistan var också intressant ur ett textmässigt perspektiv. Det finns en tydlig berättelse i Fontaines D.C låtkatalog. Från ungdomens frustration, klassmedvetenhet och irländska identitet till existentiell oro, hemlängtan och en allt mer komplicerad syn på den moderna världen.
I ”A Hero’s Death” möter vi en sorts uppgivenhet som nästan blivit ett signum för bandet. ”In the Modern World” erbjuder däremot en annan sida. Här finns ett romantiskt sökande efter något mänskligt och äkta i en värld som tycks befinna sig i ständig upplösning. Det är en av kvällens mer eftertänksamma stunder.
Sedan kommer ”Happy for You”, ”Big Shot” och ”Death Kink”. Den sistnämnda är ett tydligt exempel på den mörkare och mer experimentella riktning bandet tagit. Här finns manipulation, destruktiv kärlek och en musikalisk nerv som snarare bygger upp obehag än traditionell rockeufori.
”Mimesis” och ”Bug” fortsätter utforskandet av det mer oförutsägbara Fontaines D.C. Det är inte alltid musik som omedelbart söker publikens jubel. I stället handlar det om stämningar, kontraster och ett band som vågar lita på sitt eget uttryck.
Men när ”Favourite” kommer känns det som att hela konserten får en ny dimension. En låt om tid, minnen och förändring som också fungerar som en påminnelse om hur snabbt allt kan passera. Den är både vemodig och hoppfull, och kanske en av bandets allra vackraste kompositioner.
Mot slutet växlar bandet upp igen. ”Demolition” följs av ”Starburster”, där panik och ångest förvandlas till något nästan euforiskt. Det är en låt som sammanfattar mycket av det Fontaines D.C. blivit: ett band som kan göra något stort och nästan dansant av människans allra mörkaste känslor.
Extranumren blir sedan en väl avvägd avslutning. ”Japan” och ”Six Shot Morning” följs av ”I Love You”, kvällens kanske viktigaste politiska markering. En låt där Grian Chatten riktar sin frustration mot sitt hemland, dess utveckling och den nationalism och politiska besvikelse som präglar texten. Det är en personlig uppgörelse som samtidigt får en större räckvidd.
Att avsluta med ”Where Is Gone?” lämnar en eftertänksam känsla snarare än en enkel triumfatorisk final. Det är ganska typiskt Fontaines D.C. De vill inte nödvändigtvis ge publiken alla svar. Ibland är det själva frågorna som är viktigast.
Det finns en del att uppskatta i kvällens låtval. 22 låtar ger en generös genomgång av bandets olika perioder, samtidigt som tyngdpunkten ligger på det mer moderna och experimentella Fontaines D.C. De har inte fastnat i nostalgi eller blivit ett band som bara spelar sina tidiga publikfavoriter. Det är modigt, även om det ibland innebär att några av de riktigt stora urladdningarna får stå tillbaka.
Och kanske är det just där kvällens fyra plus landar. Det är en mycket bra konsert, med ett band som fortsätter att utvecklas och som har en låtskatt få jämnåriga grupper kan matcha. Men det är inte riktigt den där fullständiga urladdningen som får allt att explodera och lämnar en med känslan av att ha bevittnat något alldeles extra.
Från O-Baren via Debaser till ett utsålt Hovet. Fontaines D.C. har vuxit ur de små scenerna, men har lyckligtvis inte vuxit ifrån sin rastlöshet, sin nerv eller sin vilja att utmana.
Det ska bli intressant att se var de spelar nästa gång. Och framför allt vilka de har hunnit bli då.
Betyg: 4/5