1/11 2026
Dergårdsteatern i Lerum (arrangör: Musik i Lerum)
Finns bara en omständighet som genererade en ynkans besvikelse. Den inföll vid signering efter en fantastisk konsert. Hade hoppats att tillställningens huvudperson Bobo Stenson skulle känna igen mig, vilket tyvärr inte var fallet. Glad för att jag ändå fick en liten pratstund och kunde presentera mig, talade om att och var jag recenserat trion live och på skiva. Tog också chansen och förhörde mig om återväxten hos ECM. Veteranen Manfred Eicher producerar nämligen pianotrions album liksom en stor mängd andra utgivningar varje år. Nuvarande sättning av trion – kontrabasist Anders Jormin och på trummor och percussion Jon Fält – har släppt fyra plattor, varav två blivit tilldelats Gyllene skivan-utmärkelse. Bobo Stenson har i eget namn vunnit ytterligare ett par Gyllene Skivan-röstningar. Trion fick också en Grammis för sin senaste skiva Sphere och tidigare har Bobo Stenson trio belönats med fler Grammis. Pianisten har erhållit en mängd priser under årens lopp, bland annat Jazzkatten, kunglig medalj samt utmärkelsen Lifetime Achievement Award utdelad av Svensk Jazz.
Visade sig sannerligen vara värt att göra resan med tåg till Lerum denna söndagseftermiddag. Att nästan samma meny av livemusik serverades på den förnämliga festivalen i Ystad i augusti vattnade inte ur upplevelsen, fördjupade den snarare. Så befriande att få insupa art for art´s sake på en sådan här svindlande nivå, vars känsla av att musicerandet uppstår i nuet är påtagligt. Överenskomna passager kombineras på ett exalterande sätt med improvisatoriska inslag. Tror att de är större på jazzscenen i Europa på festivaler och på turnéer förlagda till konserthus. Arrangören som nu har utskänkningstillstånd och erbjuder både fika och räksmörgås i pausen, kunde ändå räkna in en tresiffrig skara.
Tror mig om att ha sett pianotrion en handfull gånger, framför allt på Nef. De prominenta musikerna har jag förstås hört på annat håll var för sig. Har rört sig om Rena Rama, Charles Lloyd, Sister Maj´s Blouse (spelar kompositioner signerade Börje Fredriksson), Stoner, Trees of Light, Entra, Torbjörn Zetterberg, Mattis Risberg Mining med flera. Vad beträffar materialet hos Bobo Stenson trio skrivs åtskilliga kompositioner av professor Jormin.
För att generalisera inspireras man sällan av amerikanska sångboken. Istället hämtas och arras från klassiska tonsättare, konstmusik och folkmusik runt om i världen. De tolkar hellre Silvio Rodriguez än Duke Ellington. Och senaste skivorna innehåller endast små fraktioner av bebop. Live ökar naturligt nog spännvidden och publiken garanteras lika hisnande som magnifika kontraster inom en skönjbar, ytterst flexibel ram. I synnerhet Jon Fält roas av att underhålla med hyss, att tillföra rytmiska eller prasslande krusiduller. Det har blivit hans signum.
Vi får oftast veta vad de spelar. Presentationer ges av Bobo och ibland från trions i Göteborg boende basist. Akustiken var perfekt! Arrangörens investeringar i bästa möjliga ljud var notabelt under denna underbara konsert över två generösa set. Man börjar i lätt avantgardistisk anda genom att tolka Våren av Sven-Erik Bäck i skenbart impulsiva, ryckigt framväxande bågar. Den lättsamma pulsen i The Red Flower stimulerar, en folkmelodi som Jormin märkligt nog adapterat från Nordkorea, ett land han besökt. Här levereras konsertens första bas-feature och det låter verkligen inte som musik från detta tillslutna land.
Den innovativa påhittigheten förstärks med oförutsägbara, kul sekvenser i komposition från Kuba. Visar sig vara El Mayor av Silvio Rodriguez vars original jag råka äga på vinyl. Vi förunnas en vibe av latin-rytmer med Fält i framkant. Det speciella med en jazzbaserad trio medveten om att inget behöver bevisas, är att de överlag framställer skönjbara centrum vilka varvas med uppiggande avstickare. Ibland håller sig männen uteslutande till melodi och tema med bedårande resultat.
Även om låtlista sällan ingår i recensioner kan meddelas att två kompositioner av Jormin framförs i följd. Den första är den ljuva balladen Aftonsång som söker sig fram med ett hymn-liknande anslag. En reflektion ger en bild av nivån: Den eleganta skärpan parad med äventyrligt raffinerat samspel jämte delikata solon håller världsklass. Lyckas inte tyda alla mina anteckningar. Framgår ändå att före paus ger de oss ett av sina paradnummer, nämligen Don´s Kora Song vars upphovsman är den i Sverige på sin tid verksamme och bosatte Don Cherry. Eggande rytmiken föregås av ett förtjusande stycke på piano arrat av Stenson.
Andra halvan inleds up tempo. Jormins Oktoberhavet baserad på dikt av Tomas Tranströmmer, blir i livetappning ett förvånansvärt yvigt alster. Det följs upp med Helios av samme kompositör, en koncentrerad melodi som exalterar. Därefter har det blivit dags för den som anbringar prasslande, snärtiga och klangrika sound att företa en fantasifull exkursion. Fält älskar oberäknelighet till den grad att han i denna avdelning och i korta inlägg påminner om en performanceartist. Nu när de är inkörda på en specifik repertoar, får man intrycket att musikerna roas av att försöka överraska varandra då tillfälle medges. Stenson och Jormin interagerar på känt manér med publiken genom humoristisk ödmjukhet. Överhuvudtaget genomsyras trions charmerande aktiviteter av kreativ dynamik.
De sympatiska individerna – en 40-talist från Västerås, en 50-talist från Göteborg född i Jönköping samt en sen 70-talist från Sandviken – har kul i en infallsrik, fladdrig sak som inte introduceras. Fröjdefull impro övergår i höjdpunkt centrerad kring intrikata rytmer. Efter att de avtackats med rosor av arrangörens representant Qlaez Wennberg och fått stående ovationer besvaras bifallet med ett betagande extranummer. Tog efteråt reda på att det var Music For A While av barockkompositören Henry Purcell /1855-1695). Hade ett så pass angenämt sound att det lät mer som ett bitterljuvt ledmotiv än ett troget återgivande av barockmusik. Hänförande vemod i version hämtad från Gyllene Skivan-belönat album utgivet 2005. Inte utan att jag undrar hur de själva värderar sin i mina öron magiska konsert. Kan nämna att i publiken kände jag igen ett halvdussin musiker, samtalade med flera av dem. Antar att de blev lika uppfyllda som jag själv.
