Av Dennis Kelly
Regi: Kristina Brändén Whitaker
Scenografi och ljusdesign: Max Mitle
Ljuddesign: Karl Wassholm
Rörelsecoach: Li Molnar Kronlid
Skådespelare: Lucy Heath
Sverigepremiär 30/10 2026 hos GEST i Göteborg
Målgrupp: Gymnasieelever
Spelas till och med 28/11
Dennis Kelly heter en 55-årig Londonbo verksam som manusförfattare och producent inom film, teater- och tv-produktioner. Han tycks ha en dragning åt det rysliga, thrillers och kuslig mystik även om han också varit med om att skriva sitcom. Hans kanske största framgång var den Tony han erhöll för musikalen Matilda som också filmatiserats, baserad på roman av Roald Dahl. Hans Girls And Boys hade premiär 2018 och är en omtumlande monolog skriven för kvinnlig skådespelare. Två av dem som gjort den namnlösa rollen har antingen prisats eller nominerats för sina insatser. Kelly är en internationellt hyllad dramatiker vars verk satts upp i över trettio(!) länder. Dessutom finns ansenliga meriter från film och tv.
Verkar vara premiär för GEST att sätta upp någon av hans pjäser och det samma gäller uppenbarligen i fallet Lucy Heath som förekommit i åtskilliga engelska tv-serier och därtill prisats i egenskap av filmskapare. Symtomatiskt att den person hon porträtterar under cirka halvannan timme berättar för oss, inte bara om hur hon attraheras av somliga män och sex och ger oss interiörer från livet som småbarnsförälder, utan också förmedlar anekdoter om sitt yrkesliv som dokumentärfilmare. Jag uppfattar att hon fått en fot in i branschen genom att kunna PR-branschen.
Hittade en sida på Wikipedia om pjäsen vilket behövdes. Fick reda på en hel del stoff som gick mig förbi under föreställningen jag såg under allhelgonadagen tillsammans med uteslutande vuxna på föreställningen, kvällen efter premiären som hade ungefär två tredjedelars beläggning. Möjligen kan forcerade tempot som medförde att jag inte hann uppfatta lustigheter, förklaras av att rollfiguren lider av ett outplånligt trauma. Men faktum kvarstår. Det är otroligt frustrerande att återigen tvingas uppleva en uppsättning framförd med en oerhörd speed med endast en handfull pauser. Effekten blir att jag famlar efter att förstå när stora sjok av text svischar förbi. Är det rimligt att förutsätta att gymnaster kan absorbera denna blixtsnabbt angivna redovisning väsentligt bättre än undertecknad? Minst halva behållningen går förlorad med denna respektlösa attityd gentemot alla som inte har engelska som modersmål. När Brändén Whitaker (en av konstnärliga ledarna för GEST) regisserar eller är på scen är kvickt levererade repliker snarast kutym, en praktiserad estetik som blir avtändande. Att jag för drygt fyrtio år sedan var mer än hyfsad på att behärska engelska efter tre terminers studier på universitetsnivå och två terminer i landet spär bara på frustrationen, försvårar möjligheten att uppskatta och bedöma verket i fråga. I min värld blir förhållningssättet kontraproduktivt.
Efter denna viktiga passus riktas blicken mot berättelsen och gestaltningen av den. Måste så klart betecknas som en bedrift att hålla greppet om sina mottagare, vi som likt en föreläsning tar del av avgörande utsnitt ur någons händelserika liv, återgett av avsändaren i ett minst sagt ymnigt flöde. varvid ett par frågor ställs till oss. Vad skulle hända om någon svarade? Heath uppvisar en exceptionellt nervig intensitet. Förklaringen till rollfigurens beteende får stanna vid ett antydande för att inte för tydligt spoila dramats peripeti. Tänk ofattbar familjetragedi som vi läser om då och då utlöst av ondskefull psykopati, oftast från farliga individer med tecken på att de är i stånd att begå oförlåtliga dåd. Oftast män som borde hållas inlåsta på psyket eller motsvarigheten till nedlagda mentalsjukhus.
Heath övertygar definitivt! Gestaltar en utagerande, gränslös kvinna med ett chockerande explicit språkbruk som omgående exponeras. Hon har en förbluffande liberal inställning till droger, jagar kickar och bejakar sin libido som drivkraft fullt ut. GEST menar att monologen är gripande, fylld med brutal humor och rå intensitet. Hävdar vidare att vad som börjar som en uppflammande, passionerad relation övergår till ett stundtals stadgat familjeliv. Men under ytan lurar faran. Den som förtäljer hur hon söker spänning och ändå ser till att skaffa dottern Leanne och sonen Danny, verkar lockas av fel typ av män, vilket blir hennes obarmhärtiga fall. Har svårt att förstå lusten att bli mamma hos någon som är så engagerad av ett kreativt jobb, där hon gör skillnad och vårdar sociala kontakter. Har också svårt att förstå vad gymnasister ska få ut av pjäsen utöver en ruschig språklektion. Vad är budskapet att ta med sig? Vad som verkar vara moderns förmaningar till de lekande barnen är i realiteten något helt annat, minnen av en tid som var som blivit till ett obotligt trauma.
Scenografin talar om att vi befinner oss i den talträngda kvinnans hem, möjligen befinner vi oss på hennes arbetsplats/ kontor i ett par scener. Berättelsen hade tjänat på fler reflekterande, kvardröjande sekvenser. Regissören är väldigt rutinerad. Men kan ändå sakna tillförsel av fler metoder att berätta. Mycket om makens förfall som leder till skilsmässa och vad han tar sig för efter gärningen förstår jag enbart brottstycken av på grund av ett orimligt tempo i förmedlingen av info på engelska. Att upphovsmannen kallar sitt verk för genuint upprörande känns korrekt. Man undrar om fasansfulla historien är dokumentärt baserat. För att bruka engelsk allitteration sägs att manus berömts för ingredienserna ”hilarity and horror” och hur dessa byter plats. Pjäsen om att drabbas av toxisk maskulinitet, den värsta tänkbara, har också mötts av kritik. Å andra sidan heter det ju att verkligheten överträffar dikten.