Andy Sheppard/ Rita Marcotulli/ Michael Benita
Salt Catchers
5
Inspelad i mars 2025 i Lugano
Producent: Manfred Eicher
ECM
Releasedatum: 11/9 2026
Erkänner i en glädjeyttring hur häpen jag blev över detta i högsta grad tillgängliga och oftast lågmälda album, vars sound bryter av mot det gängse hos ECM. Initiativtagaren till nybildade trion med den lite annorlunda sättningen är engelske saxofonisten Andy Sheppard. Han står för samtliga nio kompositioner bortsett från en, ljuvliga Lawns av Carla Bley som Anders Boson för övrigt tolkar alldeles förtjusande med svensk text tillförd. Att Carla Bley omnämns är relevant av två ytterligare skäl. Senaste gången jag hörde Sheppards då stundtals småspräckiga fraser live, var nämligen med paret Carla Bley (1936-2023) och Steve Swallow på Fasching under Stockholm Jazzfestival. Deras sättning råkar vara den samma som på Salt Catchers, det vill säga piano – bas (förvisso elbas) samt saxofon. Minns jag rätt trakterades då enbart tenor- och här både sopran- och tenorsaxofon.
Engelsmannen som bland annat samarbetat med Gil Evans och George Russell har en katalog omfattande arton utgåvor i eget namn. Han har varit sideman hos bland andra John Martyn(!), Judie Tzuke (har Ritmo på vinyl), Runrig och Rita Marcotulli. Den italienska pianisten har setts i mitt Mölndal på 90-talet med Palle Danielsson och på Nef med Sisters in Jazz under ledning av Caecilie Norby. Hon har komponerat både soundtrack och för dansteater. Den i Paris boende Algeriet-födde basisten Michel Benita har spelat in elva album som ledare Både basist och pianist har vid flera tillfällen tidigare varit i studio med den 69-årige träblåsaren, fast då inte som trio. Sheppars debuterade på ECM 2009 med en kritikerhyllad kvintett.
Salt Catchers lanseras som en trankil tillflyktsort vars tillblivelse planerats sedan pandemin. Något som medförde att låtarna fått sin slutliga struktur genom att först ha framförts live, vilket Sheppard välkomnat. Han drevs av att skapa ett pianoorienterat sound istället för ett gitarrbaserat. Han och Marcotulli lockades av sättningens krav på utstuderad känslighet, vilket påminner om kammarmusik. Kompositioner influerade av boende i Portugal och en bitterljuv melankoli parat med tidigare involvering i folk-rock och studerande av singer songwriters. Albumets delikata final Irene featuring sopransax är tillägnat hans mor.
Sällsamma låtar bildar ett föränderligt mönster. Därutöver präglas varje verk av en kvalitet som gör att man lyssnar extra uppmärksamt. Fångas omgående, lena anslaget i öppningsspåret tar mig i besittning, skärper lyssnandet. Motsvarande softa stil överförs till nästa melodi. Njuter kopiöst av nämnda Lawns. vars sångbara underbara harmonik förnimms. Sheppard och hans medmusiker spelar anmärkningsvärt utdragna toner, vilket bidrar till en exceptionellt rogivande atmosfär. Albumets första basfeature infaller i mittpartiet av Bleys älskade klassiker.
Tempot trissas upp ett snäpp i titellåten med dess spännande ingång, via rytm från pianosträngar och förföriskt fladdrande sopran. Kan inte nog understrykas att det överraskande förhållningssättet fått ett synnerligen lyckat utfall. Samspelet kan beskrivas som raffinerat sömlöst. Var och ens bärkraftiga individuella kvaliteter lyfts generöst fram. Avspända attityden efter att temat introduceras i Draw You In Stars är mästerlig. I denna trumlösa tappning framstår melodierna mer innerliga med sina avskalade konturer. Sheppards mest elaborerade solo infaller i This Too – Three Hills, angenäm sekvens. En låt kännetecknas av schvung och mer intrikata tongångar då den draperas i en fängslande rytmisk figur. Pianospelet lysande rakt igenom, hamnar i förgrunden på Those That Left. En fullträff helt enelt!