Musik

Epokgörande sound kopieras pricksäkert i glädjens tecken – Revolver Repeat med Pepperland på Storan

7 september, 2026 by Mats Hallberg

4-5/9 2026

Stora Teatern i Göteborg

The Beatles är ständigt aktuella trots att det gått ett par generationer sedan de upplöstes. Nästa år har exempelvis en redan uppmärksammad biopic om deras turbulenta tillvaro och deras avtryck premiär. Och för några år sedan kom den långa ihopklippta dokumentären om hur de jobbade i studio på slutet , Get Back av Peter Jackson som jag inte sett än. Vad de fyra medlemmarna tillsammans med George Martin åstadkom och den mirakulösa musikaliska resa de gjorde innan någon av dem ens fyllt trettio år, saknar motstycke inom västerländsk populärmusik. Brukar säga att jag är fem år för ung för att ha upplevt Beatlemania, hysterin som i kombination med klent PA medförde att de slutade att turnera sommaren 1966. Äger en handfull av deras vinyler inklusive samlingar. Minns att jag som tolvåring släpade med mig mamma på bio för att se Let It Be. Några år senare stod hennes bror på Scandinavium och presenterade Paul McCartney när Wings genomförde sin första turné i Europa. Jag fanns i publiken, fick fribiljetter. Kuriöst när jag tänker på att jag bjöd min döda morbrors son till den bejublade föreställningen i fredags. Cirka 1990 sågs Ringo Starr All Star Band på festival på vars line up måste betecknas som extraordinär på festival på Heden. Syftar på både den alltför ofta undervärderade trummisens stjärnor och på eventets utbud totalt set. Vid en jämförelse hamnar senaste upplagorna av WOW sannerligen i skuggan. Ha överseende med utvikningen. Tillbaka till Revolver Repeat.

I och med showen i fredags (4/9) har Pepperland beskådats minst sex gånger, varav ett par av tillfällena resulterat i recension som man länkar till på sin hemsida. Fast jag verkligen varit i gott sällskap har texterna uppskattats till den grad att jag i gengäld gynnats med gästbiljetter. Pepparland är en kvintett vars stomme fanns redan i Lenny Pane för över tjugo år sedan. De verkar bara ha blivit än mer populära senaste decenniet vilket en lång rad utsålda föreställningar på Göteborgs Stadsteater och Storan vittnar om. Antar att de gör lika stor succé i Liverpool dit de har stående inbjudan. Varför de som är för unga för att ha minnen från när det begav sig, valde att in i minsta detalj studera Beatles story och otroligt skickligt med precision reproducera deras sound genom att vara trogna originalen, har jag inte kläm på. En förklaring skulle kunna vara att deras stämmor passade för att imitera sången, blev till en grund att stå på för att tillägna sig tekniken. I Pepperlands genomarbetade uppsättningar med skilda teman förmedlas inte enbart de förväntade låtarna, utan det uppstår också kommunikation med publiken, levereras ett par överraskningar, humor med knorr och dessutom agerar man gärna för att övertygande skildra belysande anekdoter. Musikalisk folkbildning och happening går hand i hand med magnifika melodier och spännande sound.

Vore kanske passande att kalla Pepperland beroendeframkallande. Olika refränger poppar fortfarande upp i skallen, avlöser varandra. Eftersom lp-skivans längd uppgår till 35 minuter har förväntat bonusmaterial och ett par överraskningar plus givetvis nördig Beatles-trivia lagts in i körschemat. Redovisning av mindre kända fakta utgör en del av deras framgångsrika varumärke. Och vad beträffar sättning och gäster träffar de mig och troligen alla andra rätt i hjärtat genom ett snilledrag. Till ett knippe melodier adderas nämligen stråkkvartett och/ eller blås.

Stråkkvartetten OffString kommer från Hvitfeldtska gymnasiets estetiska program inriktning musik. Talangfulla medlemmarna heter Ida Hasani, Einar Feldt, Malte Rosén samt Natalie Marinova. Ett annat framtidslöfte vid namn Leo Sarner spelade valthorn och ficktrumpet. Honom och kanske ytterligare någon har jag hört ingå i förband till formidabla Göteborg Jazz Orchestra och deras månatliga spelningar på Park Lane. Ungdomarna var i högsta grad involverade i nästan samtliga av föreställningens musikaliska krön. Vad de gjorde förenade med Pepperland i avslutande medley på Abbey Road, ljuvliga balladen For Noone färgad av valthorn samt innovativa stråkpartierna i Eleanor Rigby fick mig att rysa av välbehag. Gåshud! Höga förväntningar på tre favoriter/ favoritsekvenser ur Beatles katalog infriades med råge.

Ska sägas att jag satt på sjunde rad, vilket fick till följd att man kände sig omsluten och kanske mer indragen än annars skulle vara fallet. Ljudet var fördelaktigt, fast inledningsvis var just bristfälligt ljud inklusive övergången till stereo själva utgångspunkten. Var lätt att hålla med om deras dissande av ljudet, hur skränigt och tunt det lät om Rock And Roll Music (C. Berry), en av två låtar på aftonens repertoar vilka Beatles tolkade. Blev en lärorik avslöjande demonstration där Pepperland sin vana trogen, lade in ett par fyndiga skämt. Innan tänderna sattes i en lp med högsta status fick vi singeln Paperback Writer med sitt energiska och utdragna driv jämte b-sidan Rain eftersom den föregick fullängdaren.

Noterar vissa förhållanden och dispositioner i ett närmast osannolikt samtrimmat och spelskickligt gäng vilka med åren utvecklats till att också vara estradörer. Mannen som på sitt vis imiterar Ringo, Benny Karlsson, är uppenbart konvalescent då han kämpar tappert bakom sitt trumset med slangar i näsan. Han fixar ändå galant att utföra sina uppgifter och har förstås solistrollen i plojiga Yellow Submarine. Tycker mig märka att basisten Mathias Gian Kündig bara ibland använder Höfner-bas och att han är mer i fokus än brukligt. Verkar trivas strålande som frontman tillsammans med Per Umaerus. Den som trätt tillbaka en smula är mannen med fem gitarrer, nämligen Mikael Isacson. Han glänser i minst tre solon och sitter i några låtar och istället lirar rhodes.

Borde kanske ha laddat upp genom att lyssna ordentligt på hela albumet. Vad beträffar teknisk kvalitet, uppslag, komponerande och genomförande är Revolver nästintill mästerlig. Ett par harmlösa bagateller fick dock plats. Men obegripligt nog innehåller skivan cirka åtta hits där samtliga har sin egen struktur. Denna magi med influenser från psykedeliska tillstånd (testande av droger), George Harrisons förtjusning i indiska rytmer och symfoniska instrument förmår Pepperland att såväl förklara som tonalt förmedla. De lyckas med sitt utmanande uppdrag på ett magnifikt sätt, inte minst för att de får det att se så förvillande enkelt ut. Beatles tillbringade tydligen 220 timmar i studio för att skapa Revolver. Undrar hur lång tid det tog för kvintetten baserad i Göteborg att sammanställa Revolver Repeat?

Man turas om att berätta om låtarna och ge publiken upplysningar endast experter har koll på. I förbigående skojas det sinsemellan vilket funkar alldeles utmärkt, lockar fram skratt. Som framgår av mina lite suddiga foton praktiseras gemensam ”dress code” med skjortor i mönster som var på modet anno andra halvan av 60-talet. Samtliga sjunger lead vid olika tillfällen, oftast Per Umaerus, Stephen Sahlin och Gian Kündig. Jag tippar på att Sahlin vid sin orgel med alla lagrade ljud är kapellmästare.

Ska betonas att ikoniska mästerverket inte framförs från A till Ö, utan första anhalt blir istället hypnotiskt utflippade finalnumret, John Lennon-äventyret Tomorrow Never Knows med riviga höghastighetsdängan Got To Get You Into My Life som definitiv slutkläm. Tre av låtarna som etsat sig fast hos mig har varit And Your Birds Can Sing, I´m Only Sleeping och tonartshöjningarna i stämsången på Goodday Sunshine plus Isacsons lick och snärtiga solon i Taxman. Men därefter händer en hel del extra, både av förutsägbar karaktär och kul sidospår.

Vi uppmanas att stå upp i bänkraderna på slutet, att twista genom att röra benen i takt och ska på rumpan. Publiken kan räkna med att att det blir allsång, ofta som här i Yesterday med stråkkvartetten och Hey Jude där Umaerus verkligen ger hundratio procent. Penny Lane tillhör också standardrepertoaren vilket faller sig naturligt då den bör rankas som topp 5 av alla odödliga Lennon/ McCartney-kompositioner tack vare magin i arrangemanget. Denna gång på begäran av ett tioårigt fan.. Pepperland behärskar varje komponent utan besvär, även om jag berörts än mer av Penny Lane vid andra tillfällen.

Tog nog fem-tio sekunder innan jag fattade att Beatles-uttolkarna apropå valrörelsen snickrat ihop en låt på svenska om våra partiledare på melodin från Taxman, där det putslustigt svingas åt alla håll. Här skulle de kunna ha gett oss texten på backdrop för bättre hörbarhet. Ett annat lika häpnadsväckande inslag var att delar av svenska bidraget till Schlagerfestivalen 1966 framfördes, Nygammal vals den älskade duetten med Svante Thuresson & Lill Lindfors. Pepperland lyckas återigen ge oss vad vi önskar och lite till. De bör snarare klassificeras som en underhållande institution med kongenialt ideal i ett högkvalitativt format, än som ett specialiserat coverband. Enligt Sir George Martin är de världsledande, vilket inte finns någon anledning att ifrågasätta.

Thomas Stenström – Trädgården, Stockholm Berusande skakigt men vill höra mer

31 augusti, 2026 by Thomas Johansson

Thomas Stenström på Trädgården, den första av fyra kvällar. Foto: Thomas Johansson

Thomas Stenström har ett riktigt bra band. Det är nog det första man ska säga. Ett band som kan bära upp låtarna, trycka på när det behövs och skapa den där stora känslan som Stenström uppenbarligen vill åt. Problemet är att huvudpersonen själv inte riktigt är lika stabil som sina musiker.

Det börjar lite skakigt. Rösten svajar och det känns som att Stenström behöver några låtar för att hitta både ton och form. Men efterhand sätter det sig och konserten börjar leva. Han är politisk under kvällen, men på ett ganska befriande sätt – samhällsengagerad utan att förvandlas till en partipolitisk valkampanj från scenen.

Sedan tror jag att alkoholen börjar göra sitt.

Stenström blir märkbart mer berusad ju längre kvällen går, så upplever jag det i varje fall. Eller om han är en förbannat bra skådis som spelar full. Cigaretterna avlöser varandra och från scenen röks det som om Trädgården plötsligt förvandlats till en sunkig rockklubb från en tid då rökförbud mest var ett förslag. Det finns något charmigt och punkigt i det hela, men också en känsla av att kvällen långsamt håller på att spåra ur – utan att riktigt bestämma sig för om det är meningen. Han uppmanar tjejer att göra slut med sina killar, om de hade tänkt tanken någon gång. Erbjöd de dumpade killarna att få gråta ut mot hans axel.

Och kanske är det just det som gör konserten intressant. Stenström är inte den perfekta popstjärnan som levererar exakt enligt ritningen. Han är betydligt mer mänsklig än så. Ibland är det väldigt bra. Ibland känns det mest som att man står och tittar på en ganska berusad kille med ett förbannat bra band.

Sedan kommer Trädgårdens kanske mest osannolika extranummer: klockan.

Några sekunder efter 22.00 är det slut. Pang. Absoluta sluttiden. Grannarna har sagt sitt och Trädgården får inte låta en ton till. Efter en kväll där Stenström hunnit bli allt mer berusad, röka ett antal cigaretter och prata om världen känns det nästan komiskt att det är klockan som till slut blir kvällens största diktator.

Det finns mycket att tycka om här. Låtarna, bandet, energin och den ofiltrerade känslan. Men det är också ojämnt och lite för mycket av allt – inklusive Stenström själv. Jag blir sugen att gå på någon annan av de tre kommande kvällarna, vem vet hur det utvecklar sig.

En bra kväll, men inte en fantastisk kväll. Kul med Klara Söderberg från First Aid Kit som gäst Trean sitter ganska exakt där den ska.

Betyg: 3/5

Hemliga klubben – Winterviken Energi och popdängor som glädjer

29 augusti, 2026 by Thomas Johansson

Jag är ganska säker på att jag är äldst i publiken framme vid scenkanten. Med ganska god marginal dessutom. Men efter några minuter med Hemliga klubben på scenen börjar den där åldersskillnaden kännas fullständigt ointressant. För det är svårt att stå bredvid och titta på när tre personer fullkomligt studsar runt på scenen utan att själv dras med.

Hemliga klubben är ett band som verkar ha förstått att en konsert inte bara handlar om att spela låtarna så bra som möjligt. Det handlar lika mycket om energi, rörelse och kontakt med publiken. Och energi har de. Massor.

De är tre som står längst fram och far runt, men live är Hemliga klubben dessutom förstärkta med två musiker till. Det gör stor skillnad. Det finns en rejäl musikalisk botten i konserten, samtidigt som de tre längst fram kan ägna sig åt det de verkar vara allra bäst på: att skapa en känsla av att scenen är alldeles för liten för all den energi de har.

Redan från ”Fight” är det full fart. Sedan kommer ”Jag vill inte vara din kompis”, en titel som nästan känns som en programförklaring för ett band som hellre vill ha hela publiken med sig än stå och vara artiga på scenen. ”Byta efternamn” och ”Svikare” fortsätter att bygga upp tempot och det är svårt att inte imponeras av hur naturligt de får det att kännas.

Det finns något väldigt ungdomligt över Hemliga klubben, på bästa möjliga sätt. Inte ungdomligt som i oerfaret, utan som i att det fortfarande finns en känsla av att precis vad som helst kan hända. De verkar genuint glada över att stå där. De hoppar, springer och studsar omkring och det känns aldrig som koreograferade scenrörelser som någon bestämt på ett möte. Det känns mer som att kroppen helt enkelt inte klarar av att stå still när låtarna spelas.

”Paloma Dolores” blir en av kvällens höjdpunkter, och ”Typ 100 år” är en titel som får en extra dimension när jag står där och konstaterar att jag förmodligen är ungefär rätt person att uppskatta just den låten av helt andra skäl än resten av publiken.

Sedan kommer ”Nagellack” och ”Du kommer dra”, innan ”Put Your Hands Up in the Air” gör exakt det titeln lovar. Publiken är med och Winterviken känns plötsligt som en betydligt större konsertlokal än den faktiskt är.

Det är också här man verkligen förstår vilken roll Hemliga klubben har i kvällens konsertpaket. De spelar först, men det känns aldrig som att de står där som ett traditionellt förband som ska försöka få igång en publik som egentligen bara väntar på huvudakten.

Snarare känns det som en dubbelakt.

Hemliga klubben och Familjen hör ihop på något sätt. Det finns en gemensam energi och ett gemensamt driv, och Hemliga klubben känns alldeles för etablerade i sitt eget uttryck för att reduceras till ”förbandet”. De får utrymme att vara Hemliga klubben och gör också det fullt ut.

”Gå rå” blir ett naturligt avslut på huvudsetet, men publiken är inte riktigt färdig. Det blir extranummer med ”Dina föräldrar”, ”Here we go” och till sist ”Tänk om vi dör!”. En ganska passande avslutning på en spelning där allt hela tiden känns som om det skulle kunna explodera åt vilket håll som helst.

Och kanske är det just det jag gillar mest.

Jag är äldst i publiken. Jag borde rimligen stå någonstans längst bak och lugnt konstatera att ”det här var ett trevligt ungt band”. Men det går inte riktigt. Hemliga klubben är alldeles för bra på att få med sig publiken, och deras energi är omöjlig att värja sig mot.

Det är en sådan där spelning där man påminns om varför det är så roligt att gå på konserter. Man behöver inte tillhöra målgruppen. Man behöver inte kunna alla låtar. Man behöver egentligen inte ens förstå exakt vad som händer på scenen.

Det räcker att känna energin.

Och Hemliga klubben har energi så det räcker och blir över.

Betyg: 4/5

Sjung för mig ARJA! Sa Mikis – En helafton med Arja Saijonmaa, film och konsert

25 augusti, 2026 by Redaktionen

Hösten 2026 bjuder Arja Saijonmaa in till en helafton för fred, frihet och demokrati. Kvällen börjar på vita duken och slutar på scen i en hyllning till musikens kraft att förändra världen. Ett pressmeddelande berättar:

– Häng med, sjung med mig – för en sång har förändrat världen en gång i tiden. Och diktaturerna faller. Jag vet, för jag har varit med, flera gånger. En sång kan förändra världen även idag, säger Arja.

Dokumentärfilmen Sjung för mig Arja! (regi: Marko Talli) tecknar ett nära porträtt av hennes liv och den livslånga vänskapen med Mikis Theodorakis. Genom privata hemmavideor och unika arkivbilder visar sig en av våra största konstnärer för första gången utan mask, med hela sin råhet, ärlighet och humor.

När den 90 minuter långa filmen tar slut reser sig Arja själv upp på scen tillsammans med sin orkester: Greklands två främsta bouzoukivirtuoser och musikerelit från Finland och Sverige. Tillsammans väver de samman mer än 50 år av musik i en timmes livekonsert.

Arja Saijonmaa är en hyllad artist, aktivist och världsmedborgare med en ovanligt internationell karriär. Filmen har mötts av stor uppskattning hos nordisk press och har bland annat kallats en av de bästa dokumentärerna på länge (Kulttuuritoimitus) samt ett känslosamt och starkt porträtt (Turun Sanomat).

I samarbete med Läkare Utan Gränser går 10 % av varje biljettintäkt oavkortat till organisationens arbete för humanism och medmänsklighet.

Siw Malmkvist och barnbarnet Dahlia sjunger för framtiden – ”Min jord” får nytt liv efter 50 år

25 augusti, 2026 by Redaktionen

Den 11 september 2026 släpps en nyinspelning av Siw Malmkvists klassiska ”Min jord” – den här gången tillsammans med hennes nioåriga barnbarn Dahlia. En sång som för 50 år sedan var en kärleksförklaring till vår planet får nu en ny och högaktuell betydelse: en generation sjunger tillsammans med nästa, för den jord vi ska lämna vidare.

Ett pressmeddelande berättar:
”Min jord” är inte en nyskriven låt om klimatkrisen. Det är den svenska versionen av den franska chansonen “Bravo Monsieur le Monde”, som Siw Malmkvist gjorde till sin 1976.

Redan då var budskapet tydligt. Sången är en kärleksförklaring till bergen, haven, vinden och träden – men också en stilla vädjan och ursäkt för det vi människor riskerar att förstöra.
Femtio år senare får orden en ny tyngd.

När Siw Malmkvist nu spelar in ”Min jord” på nytt är det tillsammans med barnbarnet Dahlia, 9 år. Mötet mellan de två generationerna blir själva kärnan i den nya versionen. Siw representerar en generation som har levt med sången i ett halvt sekel. Dahlia tillhör den generation som ska leva med konsekvenserna av de beslut vi fattar idag.

– Det känns väldigt fint att få sjunga den här sången tillsammans med Dahlia. När jag sjöng in den första gången för 50 år sedan kunde jag knappast ana att den skulle kännas så aktuell igen. Nu sjunger vi den för hennes och alla barns framtid, säger Siw Malmkvist.

Siw Malmkvist är en av Sveriges mest folkkära artister, med en enastående karriär som sträcker sig över sju decennier. Inga pauser och inga comebacker – Siw har fortsatt att vara aktuell, på scen och i människors hjärtan, generation efter generation.

I samband med den nya inspelningen deltog Siw Malmkvist på Sveriges hittills största klimataktion “Den stora Klimatdemonstrationen” där över 50.000 personer demonstrerade genom Stockholm, för att uppmärksamma den akuta klimatsituationen. Tillsammans med Dahlia framförde Siw “Min jord” framför den enorma publik som samlades för att göra sina röster hörda och för att påminna om det ansvar vi har för framtiden – samma framtid som Dahlia representerar.
”Den stora klimatdemonstratioen” arrangerades av Naturkyddsföreningen och Rebellmammorna samt över 250 organisationer, bla UNICEF och Rädda barnen.

”Min jord” handlar därför inte bara om det vi riskerar att förlora, utan också om det vi fortfarande kan välja att lämna efter oss: en friskare, vackrare och mer livskraftig jord.

Musik

Footer

Om oss