Musik

1/6 2026

Park Lane i Göteborg

Även om jag fått förtroendet att följa den anmärkningsvärda utvecklingen i GJO nästan från begynnelsen, ligger det inte i mitt uppdrag att hårdlansera dem. Efter flera år med månatliga spelningar hos Contrast Public House vilka ibland utökades med konserter på Valand, Storan, Brew House och Draken håller man nu till på Park Lane vid Avenyn. Apropå ytterligare scener där jag hört orkestern ska nämnas att i höstas genomfördes två så gott som utsålda evenemang. Dels tribut till Monica Zetterlund på World of Volvo då Isabella Lundgren, Bo Sundström och Carl Bagge. Dels liveversionen av dubbel-vinylen A Letter To Eje Thelin i Stenhammarsalen under ledning av Nils Landgren, då GJO för en kväll fick vara Radiojazzgruppen och följdriktigt fanns P2 på plats för att föreviga musiken. Utdelade för övrigt högsta betyg till albumet som återskapar den legendariske trombonisten och kompositörens sista verk Ragruppamento.

Vill som hastigast rekapitulera de tre tidigare gig jag varit närvarande på i år på Park Lane, vilka som traditionen påbjuder äger rum under måndagskvällar. Samtliga tre event bör betraktas som musikaliska fullträffar. I mars blev det en slags succé i repris då GJO ånyo gästades av cellisten och låtskrivaren Svante Henryson. En vidunderlig exposé av stilar hänförde likt deras första möte som jag dokumenterade i skrift. Fotot ovan är från månaden efter med en annan solist från Stockholm, nämligen vibrafonisten Mattias Ståhl som främst framförde alster som fanns på Terry Gibbs repertoar. Njöt av ett härligt drag och sprudlande swingbetonade klanger som stundtals påminde om den uppsluppne Lionel Hampton och hans storband. Trissen i ytterst tillfredsställande tillställningar fulländades genom att GJO, som ständigt söker spännande samarbeten, hade tillfrågat batteristen och storbandsledaren Roger Berg för att hedra den oförliknelige Buddy Rich och hans gärning. Utan att försöka kopiera fick vi en god uppfattning om förebildens teknik och rörelsemönster. Salig publik guidades i väl valda introduktioner. Gemytlige skåningen berättade att han följde trumikonen på dennes sista turné i Sverige 1986.

Härom veckan dog Sonny Rollins, den siste kvarvarande av de femtioåtta företrädesvis jazzmusiker som fotograferades vid lunchtid en helgdag i Harlem. En som på grund av turné inte fanns med på den berömda bilden var Miles Davis (1926-1991). Rollins såg jag på festivalen på Skeppsholmen medan jag fick möjlighet att se visionären Miles två gånger i Sverige plus två gånger i Holland. Har också en hel del skivor med Miles från olika perioder, hans självbiografi, en stor poster på väggen, en biopic på dvd och sett två varianter av Henning Mankells pjäs Driving Miles. Tidigare i år recenserades Bohuslän Big Band och deras Miles Davis / John Coltrane-program som firar de båda 100-åringarna. Och för några år sedan gjorde verksamhetsledaren i GJO Mats Eklund mycket hörvärda Miles-hyllningar i mindre sättning, kronologiskt uppdelade. Var på nästan samtliga av dessa begivenheter som borde lockat fler människor. Miles genomträngande ton och fascinerande sound har påverkat mitt musiklyssnande väsentligt allt sedan jag införskaffade Sketches of Spain tidigt 80-tal när den ingick i CBS Nice Price-utgivning.

Kom cyklandes från Masthuggstorget där jag varit på årsmöte i Ove Allansson-sällskapet. Hann till de två sista starka låtarna med ungdomligt förband. Gruppen som kallar sig Cecilia/ Rebecca Brasilian Music bildades nyligen på Musikhögskolan. På ett förväntat smakfullt vis lyftes bossor av inte minst Jobim fram och texterna framfördes elegant på portugisiska. Småsväniga projektet frontas av vokalist Cecilia Erixon och hennes vän Rebecca Backman på elbas. Bakom dem satt Christiano Gallian från Italien med akustik gitarr jämte slagverkare Egil Lilja. i motsats till jubilaren Miles förvaltas en tradition, vars popularitet ökade radikalt på våra breddgrader när Stan Getz utforskade den svala dansanta musiken. Cecilia/ Rebecca Brasilian Music präglas av ett lika lättsmält som snyggt finkalibrerat tonspråk. Vad beträffar balansen har jag en liten randanmärkning, nämligen att elbasen hade en dominerande ställning gentemot männens instrument. Mats Eklund tackade dem för deras stilsäkra program.

Nu fokus på huvudakten som glädjande nog hade dragit mycket folk. Lyckligtvis fick samtliga ändå sittplats. Troligen den yngste medlemmen i GJO agerade förtjänstfull presentatör. Syftar på Ludvig Broman som denna gång lirade altsax och den mycket lovande hade därutöver ett par solon. Ska poängteras att osedvanligt många nya eller nygamla ansikten satt eller stod i blåssektionerna. Arren som huvudsakligen användes kom från en för mig okänd förmåga. Denne musiker och leverantör av arrangemang heter Lars Bülow baserad på Gotland. När jag påpekade för några av dem på jam efteråt att första set fram tills Seven Steps To Heaven inte kändes hundraprocentig, ska det förutom rotationen bland blåsare framhållas att man hade önskat sig noter med större detaljrikedom. Nu blev det aningen trevande och ibland utan den pondus GJO skämt bort oss med. Inledningsvis får vi Walkin´ från 1954 där nyanser fint framhävs, följt av ungdomsverk av Miles hämtat från när han skrev be bop historia med Dizzy och Bird. I sist nämnda original är en av solisterna Johan Holmberg på trumpet.

Två kompositioner tillhörande samma kategori där grädden på moset stundtals saknas antagligen på grund av orsaker nämnda ovan, är skrivna av Charlie Parker respektive J.J Johnson. Syftar på intrikata standarden Scrapple From The Apple och Kelo. I Virvlande låten av Bird broderas ut av Mikael Karlsson, meriterad vikarie från Bohuslän Big Band på sax och på walking bas träder Arvid Jullander fram. Kelo kännetecknas av sin samlade struktur med svepande attacker. Kändes en smula främmande att höra dessa och andra alster i storbandstappning. Första set avrundas med bravur genom en publikfriande melodi som länge funnits på repertoaren hos GJO, suggestiv sak signerad Miles och Victor Feldmans 1963. Relevant att ta till klyschan sitter som en smäck för Seven Steps To Heaven.

Tappade tyvärr koncentrationen vid ett par tillfällen efter paus, vilket får skyllas på inmundigande av räkmacka plus oförutsett akut sms:ande. Ska betonas att jag rös av välbehag under My Ship från Porgy & Bess (Mats Eklunds favoritskiva ur den omfattande Miles-katalogen) avlöst av Miles Ahead. Här finns ju fantastiska färdigskrivna arr av mästaren Gil Evans att utgå från. Fäster mig vid tonbildning, klangen som förhållandevis väl motsvarar den på inspelningarna samt innerligheten i balladen med sitt emotionellt återhållna tryck. Denna sekvens blev för mig kvällens clou.

Träblåsets sammansättning skilde sig åt jämfört med hur det brukar se ut. Denna afton satt här Andreas Thurfjell, Mikael Karlsson, Ludvig Broman, John Nilsson och Per Laang. Samtliga har medverkat tidigare, fast tveksamt om just denna konstellation spelat tillsammans tidigare. Bland trombonerna fanns enbart Sebastian Pettersson som ordinarie. Han och Sixten Hay delade förtjänstfullt på solistutrymmet. Den utmanande sysslan att få publiken att associera till den högst igenkännbara tonen hos magikern Miles var ett delat ansvar mellan samtliga trumpetare: Mats Eklund, Johan Holmberg, Petter Pankinaho och Patrik ”Putte” Jansson. Elpiano trakteras med den äran av David Bäck och skymd längst upp till vänster satt den otroligt allsidige percussionisten Michael Andersson.

Miles Mood troligen skriven av John Coltrane erbjuder stimulerande lyssning trots komplex uppbyggnad med tolvtonsmusik. En av solisterna är den mångsidige gitarristen Tobias Grim. Uppskattar också de två kompositioner av Wayne Shorter, varav en fått titeln Pinnochio, som lagts intill varandra. Den skickliga orkestern grejar utan problem udda takter. Bland det mest originella på repertoaren var definitivt ett storbandsarr signerat Vince Mendoza på All Blues, vars återkommande hook ju har hypnotisk effekt. Än mer apart blir tolkningen när Adam Ross bryter sig loss från melodin och serverar ett inspirerat solo. Det antyds att extranummer vankas om responsen är som den borde. Och det visar sig att Patrik ”Putte” Jansson med likadan sordin som Miles tar oss med till utomjordiska svindlande temat i Summertime.

Efteråt blev det ett välorganiserat jam i baren på hotellet vägg i vägg med en härlig mix av veteraner, etablerade i nya generation och musikstuderande. Standards spelades och sjöngs med ackuratess av högst tillfälligt bildade formationer i cirka en timme. Ljudnivån var alldeles lagom, vilket gjorde att det funkade att samtala på fem-tio meters avstånd. Hoppas att spontana musicerandet får en fortsättning efter sommaruppehållet. En annan förhoppning är att GP gör ett reportage om GJO. Varför inte uppmärksamma det strålande arbete som gjorts för att bredda intresset för jazz i stan och attrahera ny publik?

Terra med Vänner på Orionteatern – Betyg 5 (5)

Det är dagen efter att Terra släppt sitt nya album Musik för alla. Redan där hade de kunnat nöja sig med att fira sig själva. Istället förvandlar de Orionteatern till ett öppet hus för vänner, kollegor och medmusiker. Resultatet blir en av de mest generösa konserter man kan uppleva – och utan tvekan den bästa jag sett i år.

Terra har under det senaste decenniet vuxit fram till ett av den svenska indierockens mest pålitliga namn. De har alltid haft en förmåga att kombinera stora känslor med vardagsrealism, att skriva låtar som både kan skava och trösta. På den nya skivan hörs ett band som låter friare än på länge, och på scen får materialet ännu mer luft under vingarna.

Men den här kvällen handlar inte bara om Terra.

Redan tidigt står det klart att bandet tänker dela med sig av rampljuset. Gästerna avlöser varandra i en takt som gör det svårt att hålla räkningen. Tretton? Fjorton? Någonstans där tappar man kontrollen. Det spelar heller ingen roll. Det viktiga är känslan av att allt kan hända.

När Emma från Makthaverskan kliver upp på scenen får låtarna en ny nerv. Hennes karaktäristiska röst skär rakt igenom lokalen och tillför en rå intensitet som passar Terras musik förvånansvärt väl. Ilean från Nektar bidrar med ett annat uttryck, mjukare men lika självklart, medan Jonas Lundkvist kommer in som ett rent energiknippe. Hans närvaro förändrar dynamiken direkt. Plötsligt känns scenen för liten för all rörelseglädje.

Klara Keller och ShitKid är två andra höjdpunkter i ett pärlband av gäster som aldrig känns påklistrade eller inkvoterade. Tvärtom. Kvällen får karaktären av en musikalisk släktträff där alla faktiskt verkar vilja vara där. Det finns en värme mellan artisterna som smittar av sig på publiken.

Och så finalen.

När Hurula dyker upp som sista gäst känns det som ett crescendo som varit planerat hela kvällen. Orionteatern exploderar i jubel. Det är ett sådant där ögonblick som påminner om hur liten och samtidigt hur stark den svenska alternativa musikscenen kan vara. Här står några av landets mest älskade indieartister på samma scen, inte för att marknadsföra sig själva utan för att hylla varandra.

Trots alla gäster hamnar Terra aldrig i skuggan av arrangemanget. Snarare förstärks bilden av ett band som blivit en självklar mittpunkt i sin egen musikaliska krets. Låtarna från Musik för alla håller för uppmärksamheten, och de äldre favoriterna får nytt liv i de ständigt skiftande konstellationerna.

Det är också något befriande med en konsert som känns så ofiltrerad. Inga stora produktionstrick, inga onödiga effekter. Bara låtar, vänner och en publik som får känslan av att vara inbjuden till festen snarare än att stå bredvid och titta på.

Två timmar senare lämnar publiken Orionteatern med samma uttryck i ansiktet: ett leende som inte riktigt vill försvinna.

Många konserter är bra. Vissa är till och med fantastiska. Men ytterst få får en att känna att man bevittnat något som inte går att upprepa.

Terra med vänner var en sådan kväll.

Markus Krunegård på Orionteatern 28 och 29 maj 20026 Betyg 28 maj 3 (5) och 29 maj 4 (5)

Två kvällar. Samma låtar. Samma scen. Samma Markus Krunegård. Ändå var det som att se två olika konserter på Orionteatern.

Den första kvällen kändes länge som en artist som fortfarande letade efter rätt temperatur i rummet. Det var inte dåligt – Krunegård har alldeles för stark katalog för det – men något skavde. Låtarna kom och gick, publiken sjöng med, men den där elektriska känslan som brukar uppstå när hans ordkaskader och melodier träffar exakt rätt uteblev. Orionteaterns råa industrimiljö skapade visserligen en perfekt inramning för hans rastlösa popuniversum, men samspelet mellan scen och salong blev aldrig riktigt självklart. Det är till viss del ett nytt band han har med sig, med stjärnan Jonna Löfgren på trummor.

Kväll två var en helt annan historia.

Det märkliga är att förutsättningarna var identiska. Setlistan var i princip densamma, två låtar som bytt plats i spelordningen arrangemangen likaså. Men där torsdagens spelning stundtals kändes som en genomkörning blev fredagen en påminnelse om varför Markus Krunegård fortfarande är en av Sveriges mest unika liveartister. Gillar det nya bandet, som blir lite råare och rockigare.

Plötsligt satt tajmingen där. Mellansnacket flöt naturligt, publiken svarade direkt och låtarna fick nytt liv. Krunegård har alltid haft en speciell förmåga att få sina texter att låta som tankar som just uppstått i stunden, och den andra kvällen förstärktes den känslan. Rader som många i publiken hört hundratals gånger fick återigen en nerv som gjorde att de kändes nyupptäckta.

Det är också då man inser hur märklig hans låtskatt är. Få svenska artister har byggt en katalog där vardagsobservationer, romantiskt kaos, självironi och existentiell förvirring samsas så självklart. Låtarna är fulla av detaljer som borde vara för specifika för att bli allmängiltiga, men som i Krunegårds händer blir just det.

Bandet spelade med ett självförtroende som växte markant från första till andra kvällen. Där den första spelningen ibland kändes försiktig vågade man nu ta ut svängarna. Dynamiken blev större, topparna högre och de lugnare partierna fick mer tyngd. Orionteaterns intima format gjorde dessutom att varje nyans kom fram tydligare än på de större scener där Krunegård ofta hör hemma. Kul när roddaren får ta över Krunegårds gitarr och avsluta på askan är bästa jorden.

Det säger något om liveformatets oförutsägbarhet att två konserter med exakt samma innehåll kan ge så olika resultat. Första kvällen var bra. Andra kvällen var anledningen till att man går på konserter överhuvudtaget.

När allt stämde behövdes inga överraskningar, inga gästartister och inga ändringar i låtlistan. Det räckte med att Markus Krunegård och publiken hittade varandra. Då förvandlades samma material från en välspelad konsert till något betydligt större: en kväll där varje låt kändes som den viktigaste på hela setlistan.

Två kvällar på Orionteatern visade att låtarna aldrig var problemet. Skillnaden låg i energin. Och vilken skillnad det gjorde.