Mikael Máni
Nostalgia Machine
4
Inspelad på Island
Mixning och mastering: Chris Allen
Producent: Matt Pierson
Smekkleysa (SMJ)
59:20
Release: 6/8 2021
Denna cd har förmodligen sänts till mig tack vare utdelat beröm till gitarristen Máni Asmundsson, för medverkan på skiva med den i Sverige bosatta Stina Missnasti Augustsdottir. Nu är 26-åringen aktuell med andra albumet i eget namn. Han är uppväxt i en musikaktiv familj. Hans pappa driver skivbolag och har skivaffär. Mikael skickades till musikskola där han undervisades av några av öns främsta jazzmusiker. Därefter blev det konservatorium i Amsterdam för examen (bachelor degree). Han har både trio och en duo. Konstellationen på två nominerades till bästa isländska jazzalbum 2017.
På Nostalgia Machine medverkar en större sammansättning musiker. Bandledaren står som upphovsman till skivans samtliga låtar. Och hans instrument är elektrisk och akustisk gitarr samt music box. Lilja Maria Asmundsdottir hörs på piano, keyboards, violin, metallofon och elektronik. Altsaxofon och klarinett trakterar Sölvi Kolbeinsson. Rytmsektionen består av Ingibjörg Elsa Turchi på elbas jämte Magnus Trygvason Eliassen på trummor och percussion.
Hart när ogörligt att genrebestämma musiken. Såg en recensent som snöade in på naturmetaforer hämtade från den karga nordiska ön.. Finner pendlingar mellan world music, experimentellt, jazziga tongångar, filmiska stråk, electronica och en gnutta arty pop. Inte helt nöjd med beskrivningen, men får duga. Strukturen inramas ofta av drömmande, tillbakablickande stämningar, vilket titeln indikerar.
Fascinerande inledning i vilsam öppen anda. Altsax, piano och slagverk roterar runt Mánis gitarrslingor. I titellåten och på ett par andra ställen doppas attraktiv estetik i ett orent, knastrigt sound. Originellt tilltag! Vad som låter som klockspel tillför något annorlunda i vissa sekvenser. I Trying To Stay Afloat noteras sofistikerat trumspel och sammantaget rafflande rytmik, i en tilltalande melodi där klarinettens toner gifter sig med klangerna från gitarr. Let´s Start At The Beginning heter en lyckad, lyriskt hållen ballad, vars bluesiga anstrykning exponeras läckert genom snyggt gitarrspel. På låt med Balkan-stuk i tangotakt gästar Marina Ósk Pórólfsdóttir med ordlös sång. Twang-doftande ackord tar oss in i vad som påminner om Tom Waits-land. Ani utvecklas till en fullträff, rusar fram genom full satsning från melodileverantörer i samverkan med taggat komp.
Det obligatoriska basintrot infaller halvvägs in, i en låt med även fortsättningsvis framträdande bas. Fäster mig vid en ömsint porlande melodi döpt till Almost There, vars hoptvinnade instrument anförs av klarinett (om mina öronen hör rätt). Ett speciellt instrument frambringar ljud som kan associeras till stumfilmseran, ett medvetet drag när känslan av nostalgi ska väckas. Piano och blåsinstrument färglägger fint i Be Still, Sinking Heart.
I ett mestadels elektroniskt universum märks en förbluffande ymnig flora av stilar. Urladdningar som bryts av ett antal reflekterande ballader, vilka flera gånger framställs med akustiska instrument. Att det händer mycket och låter olika med skiftande tempo, sättning och intensitet; kan på samma gång framstå som tillgång och en minusfaktor. Dock, anser det vara klok strategi att lägga in för lyssnaren andhämtningsperioder, efter dramatiska urladdningar. Extas mot rofyllda stunder! Kanske existerar spännvidden som en spegling av isländsk väderlek.
Skivan är inte helt lätta att ta till sig. Det behövdes en noggrann genomlyssning i hörlurar (ljudet är formidabelt) för att motivera betyget. Mikael Máni är onekligen en mycket begåvad gitarrist, tillika karismatisk kompositör med skarpslipat tonspråk. Sölvi Kolbeinsson gör mig förtjust, sticker ut med extraordinärt moget spel. Rytmkonstnär Trygvason Eliassen imponerar kolossalt. Tillför energi och finess som uppskattas stort.
