Musik

Shai Maestro trio – foto Magnus Palmquist

Stockholm Jazzfestival 12-21/10 2018

HORNCRAFT på Plugged Records (13/10) innebär klangrik musik med annorlunda sättning.  Nio personer trängs på scen under ledning av sparsmakade bleckblåsaren  Håkan Nyqvist. Konceptet kan sägas vara brassensemble möter bopmusiker. Tre valthorn, trombon, trumpet, saxofon, piano, trummor och kontrabas är instrumenten det kreeras en spännande sammansättning toner av. I första introt  förmedlas sofistikerade ackord av Torbjörn Gultz vid pianot.  Annars en smula trevande start, är som om blåsarna unisont letar efter rätta uttrycket. Lyckligtvis hittas den utstakade vägen ganska omgående. Veteranen Nyqvist står för  arrangemang, originalkompositioner och upplysande, underfundigt mellansnack. Vill påtala hur begåvat arrangemangen utformats, med elegant stämföring och raffinerade schatteringar. Ett antal musiker utför storstilade bedrifter, en ynnest att få lyssna till dem på nära håll. Skivaktuella utropstecknet, trumpetaren Erik Palmberg, var för mig en ny bekantskap, medan den sedan länge etablerade Örjan Hultén övertygade stort. Vilket betagande solo  på sopransax! Gultz är en melodisnickare av rang, medan kompet stod för de luftigt uppbyggda, energifyllda förutsättningarna. Arvid Jullander vikarierade förtjänstfullt på bas och Peter Danemo bakom trumsetet var i sitt esse under en utsökt konsert, som varade i halvannan timme. Man avslutade enligt uppgift med en slagdänga från 40-talet.

Omsusade SHAI MAESTRO TRIO i en fullsatt hörsal på Kulturhuset utforskar pianotrioformatet, vilket resulterar i en extraordinär spelning som generade fantastisk respons. Folks hänryckning i form av applådåskor efter solon och stående ovationer x två, blev extra tändvätska för musikerna.  Shai och hans nyrekryterade trumslagare Ofri Nehemya – båda bördiga från Israel – kompletteras med  en jämförelsevis mer tillbakadragen kontrabasist vid namn Barak Mori.  Maestro har ett knippe egna album att välja bland, men föredrar live att inte i förväg bestämma låtlista. Poänglöst eftersom vi sysslar med improviserad  musik, säger han i sin introduktion. Förbluffande skickliga partners snappar upp direkt efter varje intro, vilka låtar som är på tapeten. Märkligt nog, sätter de inte harmonier i  förarsätet, utan sådant som dynamik och kontraster, en viss kantighet och kreativa infall. Senaste skivan (recenserad i Kulturbloggen) rubricerade jag som egendomligt konturlös. Det sagolika är att när ytterligare dimension adderas live faller ALLT på plats. Toner ömsom porlar vackert, ömsom bökar runt vilt och hämningslöst. Å ena sidan orgiastiskt lössläppt, å andra sidan  en intellektuell skärpa; vilket gör publik salig av lycka. Definitivt mångfasetterad musik  som ibland blir minimalistisk! Maestro har originell fingersättning och intar gärna udda position vänd ifrån tangenterna. I en passage uppstår ett lyriskt hovrande ( får mig att tänka på Bobo Stenson trio), som får en extatisk publik att börja nynna allt högre. Trion besitter beundransvärd teknik och trumslagaren är helt fenomenal i sina kaskader. De spelar exempelvis The Forgotten Village, Gal, From One Soul To Another. Allra sist levererar anföraren själv klassiska balladen Moon River, en strålande impressionistisk diamant. Instämmer i omdömet från min vän på Orkesterjournalen: Mycket minnesvärd konsert!

Tar mig vidare till klaustrofobiska Glenn Miller Café där JONAS KNUTSSON BAND & FRIDA SELANDER lirar. Hinner vara med om två kortare set.  Saxofonisten Knutsson, lika hemma i världsmusik som jazz, är ett destillat av  livemusik  jag uppskattar. Han och hans mannar Rafael Sida (trummor), Christian Spering (bas) samt Anders Persson (piano) kan veckla ut sig till ett oemotståndligt svänggäng, för att därpå skifta  till långsamma betagande alster.  Nyss prisade Knutsson, träffade den djupa popartisten Frida Selander på Umeå jazzfestival, en festival  omtalad för att pusha kvinnor från besläktade genrer. Efter spelningen får jag reda på att poetiskt sinnelag är en gemensam utgångspunkt. Hör inledningsvis sprudlande up tempo med saxofon i framkant,  Sida lägger ut gungande ljudmattor och Spering hakar på. Ovant, men funkar absolut att bandet ackompanjerar en egenartad poppig låtskrivare och gitarrist.  Som vokalist må 80-talisten ha ett snävt omfång, vilket uppvägs av ett personligt avtryck hemmahörande i en optimistisk animism. Filosofiskt, naturnära mellansnack binder ihop låtarna. Set 3 kickstartar med glimrande  finesser i flera polskor,  vilka banar väg för Anders Perssons briljanta pianoackord.  När han och Frida musicerar som duo skälver det om henne.  Sin vana trogen spelar Sida med ena handen på trumsetet, medan den andra håller igång en cajon till publiken oförställda glädje. Rivig besjälad blues där Knutsson lägger ribban skyhögt avrundar ordinarie låtlista.  Bifall renderar i extranummer, en repris från tidigare på kvällen. Visar sig vara en innerlig naturromantisk visa, där Selander sjunger känsligt och plockar försynt  på elgitarren.  Jordnära berikande upplevelse!

Magnus Palmquist

Stockholm Jazzfestival 12-21 oktober

Jazzfesten i huvudstaden är i full swing. Under tisdagskvällen delades de så kallade Jazzkatterna ut, vilket ni kunde läsa om i Kulturbloggen. Undertecknad är press på festivalen för fjärde eller femte året. Då jag bor på västkusten väljer jag  godbitar ur programmet under helgerna och planerar in resor därefter. Till skillnad från Ystad får en finna sig i krockar och att endast kunna tillgodogöra sig en bråkdel av utbudet. Under första helgen var ju vädret strålande. Passade under lediga stunder på att vandra till både nyinvigda  Nationalmuseum och Moderna. Men det är en annan historia. Jazzfestivalen invigdes av dess chef Eric Birath på Kulturhusets största scen inför ett fullsatt auditorium.  Antalet scener har utökats.  Man ansvarar denna gång för omkring hundraåttio programpunkter.

JAN GARBAREK är en monumental musiker , har varit protypen för ECM-soundet i mer än fyra decennier. Jag har haft några vinyl och hörde honom på Liseberg för cirka trettio år sedan. Sedan dess ingen större koll ska erkännas. Det nordiska vemodet finns kvar, ränderna har inte gått ur. Dock har han blivit en uppfriskande genreöverskridare. För det kuriösa med Jan Garbarek Group är att en norrman besjälad av karga ödsliga landskap, omger sig med en tysk klaviaturspelare, en indisk slagverkare samt en elbasist från Brasilien. Medlemmarna tilldelas flera solistavsnitt av varierande längd. De håller på uppemot två timmar, vilket nästan blir för långt. Föga förvånande yttrar inte Garbarek ett enda ord, tackar istället genom att bocka jämte en utsträckt hand i riktning mot sina kamrater.  Har således ingen info om vad som spelades. Tyckte mig första halvtimman känna igen temat, skulle kunna vara från He Comes From The North, i så fall baserat på en jojk. Satt för första gången på balkong. Ljudet var delikat, lagom volym och reverb som gav trolsk efterklang. 71-årige pionjären har en omisskännlig ton oavsett om han hanterar sopran- eller tenorsax. I ett långsamt stycke får han mig ändå att tänka på sådana som Ben Webster och Zoot Sims.   Vackra expanderande klanger mixas med episkt ensemblespel och lagom utmanande fri form -skrynkliga tendenser. Är inte hela tiden lättillgängligt, men blandningen av suggestiva mjuka melodier, virtuos världsmusik och en skvätt avantgarde är definitivt örongodis.  Trogne medarbetaren Rainer Brüninghaus hade flera fina solon på piano, medan slagverkaren Trilok  Gurtu gavs ännu längre tid för att skapa fräcka  rytmer och (vatten) ljud. Ska tilläggas att bandledaren hade lagt in flera fruktbara duetter, varav den med honom på sälgflöjt(?) och Gurtu på tablas var extravagant.

WOLFGANG HAFFNER BAND med gästen RIGMOR GUSTAFSSON i Nisse Landgrens hörna gjorde ingen besviken, tvärtom. Fick rusa till nästa utsålda konsert i samma byggnad några våningar längre upp. Om denna sprudlande tillställning och “talkshow” har jag skrivit i Orkesterjournalen, på deras hemsida. I somras premiärlyssnade jag på detta band i toppklass lett av en mycket produktiv renommerad trumslagare. Man lirar allt möjligt  – fusion , bebop, klassiskt, funk, swing – med stil och finess.  De genommusikaliska tyskarna var föga förvånande på bejublat spelhumör, tillsammans med vännerna Landgren och Gustafsson.  Härligt lirat på vibrafon,  Simon Oslender på klaviatur gör underbara saker medan skicklige Haffner håller  grytan kokande. Landgrens röda trombon medverkar lite här och var med distinkta svängiga toner. Sångfågeln Rigmor Gustafsson förekommer anmärkningsvärt sparsam, fast när hon medverkar gör hon det med besked.  Hon äger scen i de tre vokala inhopp hon har till förfogande. Livemusiken interfolierades av ganska ostrukturerat och avspänt samtal mellan de tre sistnämnda (antecknade en del).

Den så kallade LÖNNKROGEN i Scalateaterns källare drivs i tillåtande, bekymmersfri anda under ledning av charmige trumslagaren Daniel Fredriksson.  Den vilda lössläppta stämningen ska påminna om  halvhemlig dekadens  under dixieland-eran i USA. Superproffs levererar glad jazz, kryddad med sting och svärta.  Sent på aftonen var lokalen knökfull. Omgiven av stimmig uppmuntrande publik lirar Daniel svängiga vibrerande toner, tillsammans med bland andra Niklas Fernqvist, Filip Ekestubbe, Klas Lindquist, Fredrik Lindborg och Johan Åström.  Flera spetsiga solon hördes från blåsarna.  Högsta betyg utdelas till Klas på  klarinett och Johan på “dragbasun”, två sköna snubbar  som absolut inte softade på halvfart. Noterade att en släpig melodi på slutet gjorde störst avtryck hos den sorlande publiken. Lönnkrogen är en livsbejakande otvungen mötesplats. Den krängande musiken med improvisatoriska inslag präglas av rummet, blir kvar där. Den är kanske inget man tar med sig hem, utan det är själva stämningen som utgör hågkomsten av timmarna i källaren. Det är kul att vistas här och få ryckas med av vildvuxen livemusik.