• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Lyssna: Bo Kaspers Orkester – När du landat (har jag vaknat)

15 september, 2023 by Redaktionen

Bo Kaspers Orkester har släppt singeln ”När du landat (har jag vaknat)” som släpptes 15 september 2023. Det är första smakprovet från deras kommande, fjortonde, album ”Landet vi ärvde” som kommer den 6 oktober 2023.

I ett pressmail berättar bandet:
På nya singeln och albumet har de återigen samarbetat med producenten Johan Lindström och de har hämtat inspiration från både americana och singer/songwriters.

”Börjar bli många år som vi nu har skrivit låtar med Bo Kaspers Orkester. Dessa ska sättas text på, arrangeras, spelas in och framföras för en kräsen och, vad vi hoppas, förväntansfull publik. Så vi vill göra det bra.
Med hjälp av Andreas Mattsson, som har en öm penna och Johan Lindström, som har ett lyhört öra, har vi nu sammanställt vårt fjortonde album. Det fick namnet ”Landet vi ärvde”.
Landet vi ärvde som tidigare generationer byggde upp och som ska lämnas vidare till våra barn och deras barn. Bygget som nu vissa vill montera ned har i viss mån påverkat tänket. Men också tankar på att åren går. Att partyt börjar vicka över till hemgång.
Perfekt textmaterial – för oss.
Ta mig, käraste, under armen och led oss dit vi bor. Är du inte här – snälla hör av dig är du snäll. Är en slarver – jag vet. Men Que sera, sera. Vi får se vad som händer. Och någon orsak ska döden ha.
Hela hösten kommer vi att spela på Rival, en underbar intim konsertlokal i hjärtat av huvudstaden. Det blir – så klart – en blandning av det nya och det gamla tillsammans med fantastiska medmusiker.

Bor ni i Stockholm eller hälsar på i höst – kom gärna och lyssna. Vi kommer att vara bra.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt Taggad som: Bo Kaspers orkester

Intimt och suggestivt med ständige radarpartnern – Elvis Costello på Stora Teatern

14 september, 2023 by Mats Hallberg

foton Leif Wivatt

12/9 2023

Stora Teatern i Göteborg

4

Mitt förhållande till Elvis Costello? Inget devot fan, någon som följer med i allt den prisade 69-åringen från London företar sig. Skaffade aldrig att de första slagkraftigt primitiva skivorna draperade i New Wave-estetik och har inte lyssnat på musiken skapad efter millennieskiftet. Bara under senaste femårsperioden har för övrigt tre album sett dagens ljus, vilka gått under min och mångas radar samtidigt som de inhöstat beröm från kritiker. Costello har ändå min djupaste respekt som oerhört produktiv och förtjänstfull låtskrivare, täcker som bekant flera stilar och genrer och räknas till en av vår tids främsta kompositörer av populärmusik.

Äger ett halvt dussin plattor inklusive mästerverket Painted From A Memory och oantastliga samlingen (i mitt fall dubbel-LP) Girls Girls Girls. Läste för några år sedan den späckade självbiografin av Declan Patrick MacManus. Hade lika stor behållning av tv-serien Spectacle E. C With…, hur påläst han var, alla fruktbara möten och förundrades över ödmjuka tonen hos medverkande stjärnor. Att Costello, som han själv påpekar på Stora Teatern, är en av två låtskrivare som fått samarbeta med Burt Bacharach (renderade i Grammy) är en värdemätare för hur högt han rankas i egenskap av kompositör.

Sångaren, musikern och låtskrivaren har släppt 32(!) studioalbum. Invald i både Rock And Roll Hall Of Fame och Songwriters Hall Of Fame och tilldelats två Grammy-statyetter. I motsats till mannen vars bilder jag fått använda är det premiär för Elvis Costello-konsert. Kan avslöja att förhoppningarna inte grusades, blev sålunda nöjd. Att tillsammans med uppemot 600 personer (så gott som fullsatt trots dyra biljetter) i en anrik teater, uppleva en artist av denna dignitet i avskalat format utan rytmsektion, bör betraktas som en ynnest. Kan inte erinra mig när jag senast erhöll motsvarande recensionsbiljett.

Satt perfekt framför PA-anläggningen. Ljud och ljus som ramar in på mest fördelaktigt vis behärskar man här till fullo. Costello och Steve Nieve, hans vapendragare sedan 45 år levererar nonstop i två timmar. Graden av variation gör att deras show aldrig blir seg. Men inte minst för duons skull, hade paus varit att föredra. Nu blev det istället några få korta avbrott för byten av instrument, installerande av bakgrunder och vätskepåfyllning mot torr strupe.

Costello med hundratals titlar ”på sitt samvete” torde haft en grannlaga uppgift att välja och omstrukturera material. Jag har tillgång till den planerade låtlistan från Stockholm kvällen före, men inte den faktiska från Stora Teatern vars innehåll bjöd på marginella skillnader. Öppningslåten Jack Of All Parades från hyllade King Of America känns oväntat ordinär, en energisk rocklåt som nästan trampar vatten. Finns några enstaka titlar till vilka saknar det där extra åtråvärda. Ett par kul bagateller ryms i duons händelserika show. Apropå muntrationer smugglas refrängen till ABBA-hit in i en långsam låt , Elvis Costellos sång hörs i högtalarna precis före entrén och rolig anekdot handlar om hans far (influensen han utgjort framgår tydligt av nämnda biografi).

Costello sätter sig ett par gånger vid flygeln, trots att han genom åren insett att han egentligen inte är någon pianist. I somliga nummer låter han sig ackompanjeras enbart av den fyra år yngre Steve Nieve (hoppade i ungdomen av Royal College of Music) som bland samtidigt trakterar flygel och sin korg-klaviatur. Vandrar därtill runt spelandes melodica med bravur ett antal gånger. Klaviaturspelaren från The Attractions och The Imposters plus egen karriär inkluderande såväl opera som filmmusik, framstår antingen som tryggt centrum eller oumbärlig sidekick. Klokt val att oftast färga melodierna akustiskt. Nieve agerande kännetecknas av kreativa löpningar i kombination med kraftfull stringens. Costello å sin sida väljer gitarr (somliga står uppställda på scen medan andra överlämnas perfekt stämda) efter det sound som ska frambringas. Minns jag rätt gjordes fräckt en megaförlängning av Watching The Detectives på en vintage Epiphone, inköpt samma dag i Göteborg.

Hur värdera den vokala förmågan, förmodligen något påverkad av en mildare förkylning? Kan delvis sympatisera med dem vilka anser att den riskerar att live bli nasalt svajig. Vid några situationer är man rädd för att den ska spricka. På samma gång ska betonas att Costello utmanar sig själv, går i land med att sjunga krävande passager. Att påstå att det stundtals lät surt om hans röst ( kommentar jag stött på), är en anmärkning jag finner ganska orättvis. Ges åtskilliga goda exempel på att såväl rockröjig röst som innerlig crooner-stil praktiseras med framgång.

Konserten genomgår många faser i ett fängslande samling uppgående till ett tjugotal låtar. Tämligen nya alster, välkända hits i annorlunda tappning samt för Costello-nördar några rariteter. Kanske en märklig konnotation, men i verser frampressade i de mest muskulösa sekvenserna och i mellansnack, noterar mina öron en anstrykning av den svulstige The Boss (vars sista konsert på Ullevi i somras bevittnades). Mannen stundtals försedd med hatt är framstående på att vokalt skildra olika stämningar.

På repertoaren märks exempelvis She (C. Aznavour) som förekom i filmen Notting Hill, No Wonder skriven för samarbetet med Anne Sofie von Otter, Grammy-belönade I Still Have That Other Girl från magiska mötet med Burt Bacharach samt förstås melankoliska Shipbuilding om det lika obegripliga som vansinniga Falklands-kriget. Storartade kompositioner och tolkningar bortom snärtigt drivande rockriff. Ju mer man studerar hans imponerande cv, ju mer slås man av hur ramar vidgats, nya uttryck införlivats. Konserten undviker att gå i spretig fälla, känns istället väl sammanhållen trots stor variationsrikedom.

Uppskattade gitarrspelet Resulterar i funktionellt musicerande på en förhållandevis hög nivå. Costello har aldrig utgett sig för att vara sologitarrist med bländande teknik och specifikt sound, sådana som han ibland anlitat. Den fenomenale Richard Thompson hade (om jag minns rätt) enbart med sig en akustisk gitarr till solokonsert på Nef, vilket i längden innebar en rejäl besvikelse. Att Costello och hans team förser oss med sound från en ansenlig kollektion av stränginstrument utvecklas till en avsevärd plusfaktor.

Vill avslutningsvis förmedla fler höjdpunkter (ska försöka tyda anteckningar gjorda i mörkret). Anekdoter förekom förstås, fast i förvånansvärt komprimerad form och utan att referera till vår dystra tid.. Upplägget verkade vara att hinna lira så mycket man orkade i ett svep. Publikkontakten ökade Costello i omgångar genom att ställde sig framför mikrofonstativet och dirigera, få med oss i allsång.

Redan i andra låten Shot With His Own Gun demonstreras vokal vighet. Duons lysande samspel etableras på allvar. Följs snyggt upp av snärtiga Waiting For The End Of The World. Ej utgivna Like Licorice On Your Tongue excellerar i distat reverb, ljuvligt smutsigt rullande boogie á la John Lee Hooker. I en spännande avdelning associerar jag till Dylan och folk rock, i en annan konturer av suggestiv blues och i en tredje passage spanskklingande influenser. Om man relaterar till spelningen i Stockholm går vi tyvärr miste om I Want You. Istället framförs exempelvis med ackuratess musikalmelodin A Face In The Crowd vars kompositör ackompanjerar sittandes vid flygeln. Veronica (har maxi-singeln) görs i stimulerande ny tappning, ett par låtar draperas medryckande i baktakts-beat. Rycks med av ett läckert arr med förinspelat tema på When I Was Cruel No 2. En annan bitterljuv pärla inte att förglömma: Almost Blue.

foto Leif Wivatt

Ska knyta ihop säcken genom att lyfta fram en stark trippel levererad på slutet. Syftar på ovan nämnda Shipbuilding (hade gärna hört originalets finstämda trumpetsolo av Chet Baker) som bör betecknas som en vokal bedrift, covern på Nick Lowes geniala låt från 1974 (What´s So Funny ´Bout) Peace, Love And Understanding samt som alternativ till extranummer, en avskalad delikatess i form av magnifika Alison. Nu med lite distans blickas tillbaka med tacksamhet mot ett 4+ evenemang jag hade betydligt mer utbyte av än Bruce Springsteen och Håkan Hellström på Ullevi. Till samma episka nivå som Nick Cave på fjolårets WOW når man dock inte, men absolut i paritet med Graham Nash på Lorensbergsteatern och David Crosby på Konserthuset.

ps Av rubriken att döma njuter recensenten på GP inte bråkdelelen lika mycket som undertecknad, i motsats då till när tidningen skriver om de spektakulära Ullevi-galorna med Håkan Hellström och Bruce Springsteen.

FOTON: Leif Wivatt

Arkiverad under: Musik, Recension

Extremt kreativ artist förför genom spektakulär liveversion av ”String Fling” – Paperwing på Stora Teatern

11 september, 2023 by Mats Hallberg

foton Richard Bloom

Stora Teatern i Göteborg

7/9 2023

Var i högsta grad oinitierad när skivbolaget Ostron Records bjöd in mig på en i varje detalj genomarbetad scenversion, av ett färskt album betitlat String Fling. Artisten Paperwing, som står för all text och musik, har sedan 2016 släppt fem(!) skivor. Paperwing är ett alias för Jenny Soovik, vars minikonsert på Nef i början av karriären utgör enda ingång till en minst fängslande estetik.

Ska understrykas att sättningen skiljer sig åt från skivan, en skiva fylld av musik att uppslukas av. Arty pop-romantik möter stråkkvartett och basist vars instrument ibland låter som om de vore kopplade till elektronik.

På ett överraskande välfyllt Storan omger sig sångerskan och kompositören, i likhet med under inspelningen i studio av Sjöströmska Kvartetten. Vi ser Gabriel Garcia (cello), Klara Angawa (viola) jämte Adrian Littwold och Annie Svedlund på fioler. Stående i vinkel på motsatta sidan av scen gör den ofta anlitade Malin Almgren (Sisters of Invention) på trumpads & percussion bredvid ”syntskötarna” Jonathan Albrektsson och Kim Nkoubou. Kan flika in att jag inte är ovan vid stråkkvartetter och uppskattar vad de förmår på egen hand och när de adderas i exempelvis jazzig kontext, något jag njutit av ett antal gånger live senaste åren (Fredrik Lindborg, Jan Lundgren trio, Joakim Milder PS etc). Inte osannolikt att Kronos Quartet varit ett stilideal för framstående Sjöströmska Kvartetten.

foto Richard Bloom

Finns fler ansvarspersoner att framhålla i en lika ambitiös som fantasifull föreställning, vars längd uppgick till cirka femtio minuter. Den fantastiska resonansen i akustiken ska tillskrivas ljuddesigner Zimon Holmberg. Trots avsaknad av videoprojektioner förekom mycken visuell grannlåt. Joakim Augustsson tog med den äran hand om ljussättningen medan Liza Penkova hade konstruerat koreografin. Till sitt förfogande hade hon förutom huvudrollsinnehavaren fem personer klädda i svart eller vitt: Linda Blomgren, Mio Delibaltas, Sandra Krantz, Agnes Stålhammar samt Jeppe K Rasmussen. Eftersom det sker hela fyra iögonfallande klädbyten måste kostymören Xena Kriisins storartade jobb lyftas fram. I och med Kim Engdahls insats som ansvarig för peruk och mask är teamet komplett.

Så diametralt olika en tonal scenföreställning kan uppfattas. Bredvid mig sitter en yngre kvinna lockad av hur konserten beskrivits. Liknar missnöjt vad hon bevittnat med en skolföreställning oförmögen att behandla utbasunerat budskap. Vilken kontrast till en kollegas hänryckning. I sin rubrik koras liveversionen av String Fling till årets konsert. Utan att bli lika översvallande kan slås fast att det var en magnifik tillställning, en annorlunda upplevelse som vid flera tillfällen gav rysningar av välbehag.

foto Richard Bloom

Finns en aura kring artisten som samarbetat med bland andra Loney Dear. Mystifierande texter på med ett undantag engelska handlar möjligen om en trasslig kärleksrelation. Paperwings koncept bygger på lusten att kliva ur tid och rum, in i alternativa universum vilka drastiskt omformuleras via klädbyten. ”Röst och stråkar förenas med ljus, rörelse och elektroniska atmosfärer”. Skönjer stundtals stänk av shamanism.

I pampig öppningsscen alluderas på Marie-Antoinette. Med ironiska blinkningar iscensätts en utvecklingskedja från frustrerad härskarinna över nutida vampig och dominant rebell till en introspektiv själ utan fast förankring. Hyperintressant narrativ öppet för andra tolkningar. Musiken klarar av att trollbinda på egna meriter. Vad som adderas inklusive driften med divafasoner tillför emellertid en visuell extra dimension. Dansarna får i sann ironisk anda agera assistenter till den överordnade och självlysande Paperwing.

foto Richard Bloom

Den helgjutna vinylen jag lyssnat på med och utan Yamaha-lurar har ett medryckande, ibland dröjande sound. Associerar inramningen genomgående med den svävande, kliniska filmmusik Michael Nyman gjorde till Kocken, tjuven, hans fru och älskarinna. Liveadaptionen å andra sidan kombinerar kammarmusiken hemmahörande både i barock och samtida tonspråk med suggestiv electronica á la Kate Bush. vilket resulterar i en överrumplande och oemotståndlig fusion! Ska sägas att i minst en låt syresätts texterna av enbart stråkkvartett och instrumental fördjupning förekommer. Det ödesmättade vokala uttrycket skrider stolt fram för att i sekvenser blotta betagande sårbarhet, vilket blir tydligt när det sjöngs på svenska i finalen. Med sina svarta stövlar blir Paperwing, navet allt kretsar kring, längsta individen på scen.

Oklanderligt avvägd röst i all ära. Vad som främst tar en i besittning i denna praktfullt visuella show, denna anmärkningsvärda föreställning,, är musikens samverkande komponenter, ett hänförande suggestivt beat. I flera sekvenser uppstod en pirrande känsla, motsvarande den maffiga Kate Bush-tribut som gjordes härom året på samma scen. Jenny Soovik, ingift i en musikalisk familj, har att döma av String Fling remarkabel talang för att komponera genreöverskridande verk vars kraft trollbinder. Kan föreställa mig hur stimulerande det varit att kunna realisera sina idéer, genom att ha tillgång till förträffliga musiker.

foto Richard Bloom

Att föreställningen var förhållandevis kort jämfört med en vanlig konsert, gör att man vill spela skivan desto mer även om sound och sättning skiljer sig åt. Koncentrationen i uttrycket live utövar en särskild sorts magi. Klädbyten medför att inget forceras, istället införlivas intelligent en exakt rytm när klangliga världar smart integreras Projektet kan absolut kallas pretentiöst. Men Paperwing är inte fånigt pretto. Publiken jublade åt en makalös och minnesvärd väv av toner, grandiost gestaltade av en visionär musikskapare och hennes många duktiga medarbetare.

foton Richard Bloom

Arkiverad under: Musik, Scen

Sofistikerat sväng och vackra klanger i vokaljazzens tecken – Stockholm Voices i Lerum

9 september, 2023 by Mats Hallberg

foto Qlaez Wennberg

6/9 2023

Dergårdsteatern i Lerum

Arrangörer: Musik i Lerum och Knutpunkt

Vokalkvartetten Stockholm Voices består av grundaren Gunilla Thörnfeldt (sopran), Maria Winther (alt) Alexander Lövmark (tenor) samt barytonstämman Jakob Sollevi. 10-års jubileum firas genom att dra ut på turné med tämligen färsk skiva i bagaget. Första anhalt var ett sensommarsoligt Lerum, något som tyvärr medförde att den stora publik man förtjänar uteblev. Ligger nära till hands att jämföra jazzande vokalkvartetten med The Real Group, även om namnet är en blinkning till New York Voices.

En avgörande skillnad är dock att de samtrimmade stämmorna jobbar med fast band. I Lerum backades man upp av fyra välkända musiker vilka därför har många bollar i luften, fyra jazzlirare jag ofta njutit av live och på skiva. Av dem är det enbart basklippan Svante Söderqvist (recenserat i entusiastiska ordalag dennes skiva och spelning på Utopia), som är identisk med de som ingår i ordinarie band, stommen på vokalgruppens två skivor. På Dergårdsteaterns scen omges Söderqvist av Filip Ekestubbe (bland mycket annat kapellmästare hos Amanda Ginsburg) vid flygeln, bakom trummorna Jonas Bäckman (hört live ett tiotal gånger senaste åren) i samt den med kort varsel inkallade Axel Mårdsjö (medverkar på ett spår på skivan New Horizon) som nästan uteslutande trakterar altsaxofon. Sett Stockholm Voices i Falkenberg och när de gästade Lerum senast. Vidare kan upplysas om att nya cd:n recenserades i JAZZ/ OJ (2/2023).

foto Christer Åkerlund

Beträffande stil pendlar SV elegant emellan swingens mylla och tassande i nordisk viskonst av äldre datum. Sparsmakade katalogen baseras på två skilda teman. Debuten Come Rain Or Come Shine är en tribut till ikoniska Bill Evans – Monica Z samarbetet på Waltz for Debby från 1964, genom att samma låtar tolkas. Senaste projektet inspelat i Nilento – utgivningen pausades på grund av cancerbehandling för en av medlemmarna – utgår från kompositioner signerade Paul McCartney (nämnde för Törnfeldt vid merch-bordet att jag befann i Scandinavium då Wings var där under sin första Europa-turné). Alster har hämtats i ett spann från oförglömliga Beatles-hits till solomaterial, ibland av obskyr prägel. Konserten inleds emellertid med deras sprittande singel Social Call (G. Gryce/ J. Hendricks).

Redan i nästa låt infaller en topprestation . Fröjdas åt Paperback Writer från Rubber Soul, vars text framhävs konkret på ett fyndigt sätt. Stämmor vandrar intrikat in och ut ur melodin medan batterist Bäckman accentuerar Beatles beat och crescendon. Dergårdsteatern goda akustik är omvittnad. Vill ändå påtala att basen lät svagt denna gång, något som Söderqvist kunde kompensera för i ett par pregnanta features.

foto Christer Åkerlund

På albumet New Horizon har respektive sångare fått välja ut en personlig Sir Paul McCartney-favorit. (hans fullmatade biografi rekommenderas). Att organisera gruppen så att någon utgör leadsinger är ett grepp som fungerar utmärkt. Plussar extra för två dröjande melodier i moll. Dels sorgliga klassikern Fool On The Hill som deras sopran insiktsfullt lyfter fram, med benäget bistånd av broderande pianist och föregånget av sublimt basintro. Dels balladen Calico Skies från -97 innerligt framförd av altstämman i SV, magnifikt assisterad av Ekestubbe i bortsvepande slinga. Även herrarnas respektive bidrag har avsevärda förtjänster, medför att vokala färdigheter raffinerat kan visas upp i helfigur. Jakob Sollevi tar chansen att sjunga likt en crooner medan Alexander Lövmark drar på sin vana trogen och toppar med avancerad scat. Honom har jag ofta kunnat höra live i egna och andra konstellationer i Göteborg och hans två skivor har recenserats (den senaste i JAZZ/ OJ). I K-bloggen skrevs 2017 om Gunilla Thörnfeldts skivdebut i eget namn.

Det är ju alltid en avvägning hur man vill ta sig an melodier, hur mycket man vill putsa på dem i sinnrika arr. SV gör inte anspråk på att ha suveräna Manhattan Transfer som måttstock. Samtrimmade vokalkvartetten gör sin grej där somliga influenser införlivats. I lugna, vackra tongångar såsom Olle Adolphsons Om natten och traditionella visan Vindarna sucka uti skogarna kan paralleller dras till anrika Gals and Pals. Deras lyckade arbetsmetod framgår med önskvärd tydlighet i titellåten från debuten. Till skillnad från giganten Ray Charles omvandlas Come Rain Or Come Shine till subtilt sväng.

foto Christer Åkerlund

I första set framförs också ett renodlat vitalt swingnummer plus en utbroderad höjdarversion av With A Little Help Frpm My Friends då SV formerar om sig. Basen styr i framkant och rytmläggaren, den nyligen prisade Jonas Bäckman, agerar särskilt i standardlåten It Could Happen To You pigg pådrivare. Och melodileverantörerna på piano respektive altsax står för ypperliga inpass. Stigande mångsidige stjärnan Axel Mårdsjö förtjänar extra beröm, snabbt behövde han lära sig låtar. Spelar sina solon förbluffande moget med fullständig kontroll och utsökt känsla. Är för övrigt aktuell med första studioinspelade skivan i eget namn, (som jag haft förmånen att recensera för JAZZ/ OJ).

Inte odelat förtjust i hur de tar sig ab två sena, episka Beatles-alster. Syftar på extranumret Let It Be ( har singeln i min ägo) vars svepande mollanstrukna refräng blivit synonym med Live Aid-galans förbrödring och på raskt gungande Get Back nästan renons på karaktäristisk basgång. Vad beträffar den legendariska uppmaning som väl blev Beatles sista hit med ”Maccan” på piano, ska framhållas att den kom med orepad, efter önskemål från en grabb i publiken.

Ambivalensen inför dessa tolkningar uppvägs med råge av genuina skimret i Monicas vals, prydliga kreativiteten i So Long Big Time där element av stompig blues ramar in samt popdängan Say Say Say som ju var ett klatschigt samarbete emellan ”Maccan” och ”King of Pop”. Den sist nämnda låten med fräckt framställt beat bör betraktas som gruppens tredje toppnotering. Alla är på tårna anförda av oemotståndlig shuffle från Jonas Bäckman.

foto Christer Åkerlund

Som framgår av den kanske alltför omfattande recensionen/ redogörelsen en lyckad konsert. Det var som vanligt värt att göra resan hit med tågbyte. Att konserten inte svepte mig med än mer, inte riktigt blev en upplevelse att bli fullständigt uppslukad av. – även om dess avtryck kan komma att växa – har sin naturliga förklaring. Uppslutningen borde varit betydligt större, applåder skulle då ha rungat högre. Tändningen från de på scen var ändå oklanderlig, rent av beundransvärd.

foto Christer Åkerlund

Arkiverad under: Musik, Recension

Lyssna och titta: The Rolling Stones – Angry

6 september, 2023 by Redaktionen

The Rolling Stones kommer vrålande till scenen med nya singeln ”Angry”. Singeln är ett första släpp från kommande albumet ”Hackney Diamonds” som släpps den 20 oktober 2023.

De spännande nyheterna delades av Mick, Keith och Ronnie på ett särskilt medie-event 6 september på den historiska Hackney Empire, en av Londons epicentrum för banbrytande konst i nästan 125 år. Lanseringen leddes av amerikanska TV-stjärnan Jimmy Fallon och streamades globalt via Youtube. Du kan se det i ett filmklipp längre ned här i inlägget.

Det tolv-spåriga kommande albumet spelades in på olika platser runt om i världen, inklusive Henson Recording Studios, Los Angeles; Metropolis Studios, London; Sanctuary Studios, Nassau, Bahamas; Electric Lady Studios, New York; och The Hit Factory/Germano Studios, också i New York.

Albumet är deras första studiouppsättning med nytt material sedan ’A Bigger Bang’ 2005, som av en slump släpptes den 6 september för 18 år sedan.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt Taggad som: The Rolling Stones

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 1696
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Teaterkritik: Folkoperans premiär av Askungen lockade till fler skratt än man kan tänka sig

Askungen Musik Gioacchino … Läs mer om Teaterkritik: Folkoperans premiär av Askungen lockade till fler skratt än man kan tänka sig

Recension av tv-serie: Taelgia – spännande, mänsklig och förenklar inte problemen

Taelgia Betyg 4 Premiär 22 september … Läs mer om Recension av tv-serie: Taelgia – spännande, mänsklig och förenklar inte problemen

Milad Alamis film Motståndaren utsedd till Sveriges Oscarbidrag 2023

Vid en pressträff i Filmhuset i … Läs mer om Milad Alamis film Motståndaren utsedd till Sveriges Oscarbidrag 2023

Vertikalt expanderande sång möter duktig jazzkvartett från Portugal – Sou Anna av Anna Lundqvist Lisboa Cinco

Anna Lundqvist Lisboa Cinco Sou … Läs mer om Vertikalt expanderande sång möter duktig jazzkvartett från Portugal – Sou Anna av Anna Lundqvist Lisboa Cinco

Filmrecension: Past Lives – en av årets mest medryckande filmupplevelser

Past Lives Betyg 4 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Past Lives – en av årets mest medryckande filmupplevelser

Bokrecension: Hedersförtryck – Berättelser från Sverige och världen

Hedersförtryck - Berättelser från … Läs mer om Bokrecension: Hedersförtryck – Berättelser från Sverige och världen

Sex nominerade till Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris 2023

Sex nominerade till Kulturhuset … Läs mer om Sex nominerade till Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris 2023

Omvälvande genreöverskridande kompositioner blandar det sorgliga med det sköna – Everyone´s Too Sad For Everything med Erik Dahl Ensemble

Erik Dahl Ensemble Everyone´s Too Sad … Läs mer om Omvälvande genreöverskridande kompositioner blandar det sorgliga med det sköna – Everyone´s Too Sad For Everything med Erik Dahl Ensemble

Scenografi, orkester och Feline Andersson plusfaktorer i rörig saga som relaterar till samtida maktstrider – Wicked på GöteborgsOperan

Manus: Winne Holzman (baserad på roman … Läs mer om Scenografi, orkester och Feline Andersson plusfaktorer i rörig saga som relaterar till samtida maktstrider – Wicked på GöteborgsOperan

Teaterkritik: HOMAN är en lek med rörelser till skratt, skam och perfektion

HOMAN Koncept Vejdren Grind och Vincent … Läs mer om Teaterkritik: HOMAN är en lek med rörelser till skratt, skam och perfektion

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
    • Kulturdebatt
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/
nya casinon utan svensk licens
Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar
Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in