• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

15 november, 2026 by Thomas Johansson

Peo Thyrén, Robert Damberg, Steppan Guiance och Sören Sulo Karlsson, Teater Brunnsgatan 4 och Akustisk punk.

Betyg: 4/5

Det är något speciellt med att få tillbringa två timmar tillsammans med människor som faktiskt var med när den svenska punken växte fram. På Brunnsgatan Fyra blev det en både underhållande och nostalgisk kväll när Sören Sulo Karlsson samlade Peo Thyrén från Noice och Steppan Guiance från KSMB för att prata om livet, musiken och den svenska punkens tidiga år.

Sulo tog rollen som samtalsledare och gjorde det med en härlig blandning av humor, nyfikenhet och egna infall. Peo och Steppan fick representera sina respektive band och bidra med minnen från två ganska olika musikaliska världar. Dessutom fanns Robert Damberg med och förstärkte det musikaliska med fiol, munspel och banjo. En minst sagt trevlig kombination.

Det pratades en hel del om skillnaderna mellan Gustavsberg och Skärholmen. Två platser som kanske inte ligger så långt ifrån varandra geografiskt, men som uppenbarligen representerade ganska olika världar. Det blev också en del diskussioner om vad som egentligen är punk och hur banden ska placeras in i den svenska musikhistorien.

Där kan man förstås fundera lite över hur mycket punk Noice egentligen var. Jag har inga problem med att de var en del av samma ungdomsrevolt, men musikaliskt fanns det trots allt en del som skilde dem från KSMB. Och det är just sådana diskussioner som gör kvällen intressant. Det behöver inte finnas ett enda rätt svar.

Musiken fick förstås också ta plats. Det är en speciell upplevelse att höra låtar som en gång framfördes med betydligt mer energi och elektrisk förstärkning nu i akustiska arrangemang. Robert Damberg bidrog med en fin variation genom sina olika instrument och det blev en annan sorts närhet till låtarna.

Jag saknade dock en låt. Min absoluta KSMB-favorit hade gärna fått vara med i repertoaren. Samtidigt inser jag att En slemmig torsk kanske inte är den enklaste låten att göra en akustisk version av. Men visst hade det varit kul att få höra hur de skulle ha löst den utmaningen!

Det bästa med kvällen var ändå blandningen av musik och berättelser. Sulo höll ihop samtalet på ett lättsamt sätt, Peo och Steppan bjöd på sina olika perspektiv och det fanns gott om både skratt och igenkänning. Det blev aldrig någon stel historielektion eller enbart en nostalgisk uppvisning. Snarare en kväll där gamla minnen fick nytt liv och där det märktes att musiken fortfarande betyder mycket för dem som en gång skapade den.

Två timmar gick förvånansvärt fort. Jag gick därifrån med ett leende, några nya historier att bära med mig och en liten önskan om att någon hade vågat ge sig på En slemmig torsk också.

En riktigt trevlig kväll med svensk punkhistoria i både ord och ton.

Fyra plus.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

14 november, 2026 by Mats Hallberg

12/11 2026

Rest. Ester i Kungsbacka

Arrangör: Föreningen Jazz & Blues i Kungsbacka

Det mesta utföll till avsevärd belåtenhet när jag bestämde mig för att resa med pendeln till närmaste stad söderut. Enda arrangören kan vara missbelåten med var den klena uppslutningen, särskilt med tanke på att man haft utsålt tre gånger under säsongen. Att jag virrade till det och precis missade tåget hem och fick vänta en halvtimme delvis utomhus i bister väderlek, var förvisso förargligt. När jag ändå befann mig på en krog som lyfts fram i White Guide, passade jag på lyxa till det, åt en av deras klassiker efter konsert och lite häng med bandledaren och några av hennes ”medarbetare”.

Tråblåsaren och kompositören Lina Lövstrand har jag lärt känna musikaliskt, främst genom Elaria Orchestra som hon bildade tillsammans med dess konstnärliga ledare Erika Hammarberg. Har recenserat dem på jazzfestivaler i Ystad och Stockholm samt i Göteborg med Rigmor Gustafsson. Har också hört Lövstrand med New Places Orchestra. Fjolårets J:son stipendiat som ofta sitter i orkestern till musikaler har varit flitig i skivstudion och dessutom tagit sig tid att skriva musik för sin grupp Woodwind Stories. Tre album på fyra år har producerats, varav Windfall är sprillans färskt. Därför kan miniturnén i Halland benämnas som releasespelningar.

På nya plattan etableras ett fruktbart samarbete med en flerfaldigt prisbelönt instrumentkollega, Per ”Texas” Johansson. Övriga män hon basar för denna afton i Kungsbacka är Daniel Tilling på rhodes/ digitalpiano, som jag haft nöjet att lyssna på i olika konstellationer, bland dem Stockholm Swing All Stars, gitarristen Fredrik Olsson och en rytmsektion bestående av välrenommerade Lars Ekman på elbas som setts i Elaria och i små enheter på Unity samt bakom trummorna Niklas Bodin, medlem i Svenska Psalmjazztrion. Bägge i rytmsektionen har för övrigt vistats och verkat i det stora jazzlandet USA. Gitarristen har en egen kvintett och har spelat med bland andra Sean Nowell och Klas Toresson.

Musiken låter sig inte enkelt sammanfattas, varför spännande är ett adekvat adjektiv i sammanhanget. Åtminstone tre-fyra riktningar präglar och influerar kompositionerna. Syftar på ett visst mått av kammarjazz, uppenbara inslag av souljazz, klart urskiljbar inspiration från nordisk folkmusik samt stänk av pulserande bop. Erkänner att mina försök att ringa in vad de gemensamt uträttar blir lite valhänta. Hade i princip inte lyssnat på projektet tidigare, bortsett från några smakprov på nätet samma dag.

Man lirar som brukligt uppdelat i två set. Ljudtekniker Magnus Kinding ska harangeras för hur kristallklart varje instrument kan urskiljas. Låtskrivaren introducerar sina alster, talar ibland om vilka instrument hon och ”Texas” trakterar, och ger oss en upplysande anekdot jag kommer anknyta till. Visar sig att all musik de lanserar kommer från nyss släppta album bortsett från extranumret. Margaretha Evmark från lokala arrangören hälsar publiken och musikerna välkomna.

Anmärkningsvärt att inga saxofoner förekommer, fast de hör till träblåsfamiljen. Senast jag hörde ”Texas” skapades magi med tenorsax under spelperioden för hisnande Black Rider, vars premiär recenserades här. Skrev upp alla sinnrika kombinationer av blåsinstrument som förekom i Kungsbacka. Kvinnan som har ”befälet” över sina mannar är primärt flöjtist medan ”Texas” oftast lirar sopran- eller tenorsax plus olika varianter av klarinett. Man öppnar med Crystal följt av Whispering Spring. Slås omgående av anstrykningen av folkmusik, något som Fredrik Olsson berörde i samtal med mig efteråt om hur musiken bäst definieras.

Låtskrivarens melodier är genomgående svävande till sin natur, ofta med lätt anslag. Ibland tillförs bett, spets och sväng genom accentuerat beat från rytmsektionen och övriga melodimakare medelst tangenter och strängar. Gitarristen träder fram första gången mitt i andra låten medan den för mig välbekante klaviaturhanteraren får vänta tills tredje melodin, Lingering med features på fagott (Texas), basklarinett (Lina) samt digitalpiano (Daniel). Slutligen lämnas stafettpinnen över till gruppens jazziga gitarrist.

Lina berättar att det hänt att hon spelar upp till åtta instrument när hon suttit i orkestrar till musikaler. Förhåller sig på motsvarande sätt för ”Texas” när han anlitas till musikaler. Initiativtagaren omsatte med Woodwind Stories sin idé om att föra in denna mångfald av träblås i en jazzkontext. Konstaterar efter min premiärlyssning att utfallet är synnerligen lyckat. Glädjande att somliga vill och förmår att vara nyskapande inom en vidsträckt genre jag lyssnat på i drygt ett halvt sekel.

Pieces glider fram som eterisk ballad, i tjusigt introt utan rytmsektion. När de ljuvliga blåsarna med ”Texas” på oboe(?) tar paus, färgas mellanrummet fint av Tilling. Ett magnifikt arr! Sista nummer före paus blir Midsummer Moment vars bop-tongångar initierade av Tilling överraskar. Rytmiska klurigheter vidareutvecklas av batterist Bodin som får rum för sitt första solo och den smidige gitarrist som borde fått mer utrymme. Han får för sällan visa sin potential, används sparsamt.

. Andra set inleds på trio. Frontande blåsare får sällskap av gruppens utsökte pianist i två sofistikerade stycken. I ett av dem trakterar den rosade manlige träblåsaren basklarinett. När jag efteråt frågar om arrangörerna förser dem med instrument eller om de släpar runt sina egna, blir svaret att de själva kånkar på dem. Tappert! Upprinnelsen till en av alstren förklaras, en vacker ballad i moll. Lövstrand hade nämligen engagerats i den blåsorkester som ramade in Håkans (som i fallet Carola räcker ju förnamn) senaste shower på Ullevi vilka sågs av ett par hundratusen fans. (Fick efter önskemål höra mer om den cirkusen efter konserten.) På fashionabla hotellet hon bodde på i Gårda kom låten till, som en lust att spräcka bubblan av eufori hon vistades i. Denna antites och Continue skapar svindlande sfärisk skönhet. När övriga förenas med dem syns Lina spela blockflöjt, medan Texas tar fram sin lite otympliga fagott.

Bör verkligen betonas att rytmsektionens tillförsel genomgående är att diskret natur, vilket gör tillfälliga förändringar av sound tämligen dramatiska. Inte vanligt att höra en elbasist och batterist hålla en så pass låg profil om det inte handlar om att ackompanjera vissångare. Lars Ekman kliver fram på slutet, ger oss ett lika delikat som prydligt bassolo. Titellåten på Windfall sträcker på sig i sprittande tretakt i medium tempo. Nästan så man hajar till över annan form, expansivt sound. Här finns en touch av vemodig vals i folkviseton med flinkt solo på gitarr och expressiv, enastående utflykt från Texas. Snacka om extatisk urladdning! Kul att de ges utrymme att brodera tema i finalen, förnämligt uppbackade. Extranumret Skyline, för övrigt melodi hämtad från föregående album, sprudlar av hopp och kännetecknas av fina features från flöjtisten som anför, basist och trumslagare. Niklas Bodin brister ut i ett av sina fåtaliga solon.

Blev som jag bespetsat mig på en fängslande konsert som rörde sig i flera intressanta riktningar. Om vartannat lyriskt, medryckande och kryddat med spännande klanger. Att det väl fungerande originella projektet initierat med säker hand av Lina Lövstrand, fått tillökning genom innovatören Per ”Texas” Johansson är att beteckna som ett musikaliskt giftermål på högsta nivå.

Arkiverad under: Musik, Recension

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

13 november, 2026 by Redaktionen

WHistorien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny dokumentärserie: Per och Marie – Historien om Roxette. Vi får följa Per Gessle och Marie Fredrikssons gemensamma resa genom deras egna filmer, bilder, intervjuer och musik.

Ett pressmeddelande berättar:
Från Halmstad till världens största arenor – historien om Roxette är också historien om Per Gessle och Marie Fredriksson, två artister som tillsammans skapade en av Sveriges största internationella musiksuccéer.

– Ända sedan Roxette föddes 1986 har vi själva försökt dokumentera arbetet i studion och på världsturnéerna. Det känns extra kul att det här materialet äntligen kan visas. Det känns fantastiskt att SVT, med så höga ambitioner, har velat gräva djupt i våra skattkammare och nu kan bjuda på en magisk tidsresa med vår musik som mittpunkt. På med säkerhetsbältena! säger Per Gessle.

Serien följer resan från deras vänskap i Halmstad och den första Roxette-singeln 1986 till det internationella genombrottet, de stora världsturnéerna och Maries comeback efter sin sjukdom. Dokumentärserien bygger på ett omfattande privat arkiv med filmer och bilder, som mycket sällan – och i vissa fall – aldrig visats tidigare. Tittarna får följa med in i studion och turnébussen och återuppleva musikvideor, tv-framträdanden och ögonblicken bakom den internationella framgången.

Marie Fredriksson hörs genom tidigare inspelade intervjuer, medan Per Gessle medverkar i nyinspelade intervjuer och berättar om deras gemensamma resa.

Bland de medverkande finns, utöver Per Gessle, Åsa Gessle, Marie Dimberg, Eva Dahlgren, Efva Attling, Jonas Åkerlund, Clarence Öfverman, Anders Herrlin, Kjell Andersson, Christoffer Lundqvist, Mikael Bolyos och Marie Fredrikssons syster Tina.

I mitten av december släpps även Roxette – Live in Sydney 1991, en nyproducerad konsertfilm från Joyride-turnén 1991.

Exekutiv producent: Martin Vårdstedt
Projektledare: Marion Jernråda, SVT

Premiär torsdag 19 november 2026 på SVT Play

Arkiverad under: Musik, Toppnytt, TV Taggad som: Roxette, SVT Play

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

13 november, 2026 by Thomas Johansson

U2 – Carnaval De Luz – Betyg 4 (5)

Det här är en platta för alla U2-lovers. För den som fortfarande får gåshud av The Edge när gitarrerna öppnar upp ett landskap, för den som saknar Larry Mullen Jr karaktäristiska trumspel och för den som någon gång har förälskat sig i Bonos förmåga att göra även de mest personliga betraktelserna till något som känns universellt.

Med Carnaval de Luz visar U2 att det fortfarande finns en musikalisk hunger kvar i det gamla bandet. Det är inte någon desperat jakt på ungdomlighet eller ett försök att återskapa en svunnen storhetstid. Snarare känns det som att Bono, The Edge, Adam Clayton och Larry Mullen Jr. återigen har hittat glädjen i att spela tillsammans.

Det är nästan nio år sedan Songs of Experience och mycket har hänt sedan dess. Bandet har experimenterat, blickat bakåt och ägnat sig åt att återbesöka sin egen historia. Nu känns det som om de faktiskt vill framåt igen.

Albumet rör sig mellan flera olika musikaliska världar. Här finns det storslagna och igenkännbara U2, men också en lekfullhet som inte alltid varit så framträdande under de senare skivorna. Brian Enos medverkan märks i de mer experimentella ljudlandskapen, medan Jacknife Lee håller ihop helheten med en produktion som ger låtarna både rymd och energi.

Det börjar med den experimentella öppningen Go (Carnaval de Luz), innan La Reina kliver fram med ett gitarriff som påminner om varför The Edge är en av rockvärldens mest särpräglade gitarrister. Det är en av skivans starkaste stunder och en låt som mycket väl skulle kunna växa till en konsertfavorit.

Street of Dreams för tankarna till det mer klassiska U2, medan samarbetet med Rosalía på The Mirror Maker visar att bandet fortfarande är nyfiket på andra musikaliska uttryck. Allt fungerar inte lika bra. Superficiality är ett försök att släppa loss i ett discobetonat poplandskap. Det är kul att höra U2 leka med formen, men resultatet känns inte riktigt lika självklart.

När Bono tar sig an världens mörker på If the World Is at War We Better Not Be blir det mer allvar. Här finns den politiska och existentiella nerv som alltid varit en del av U2 identitet. Det är en påminnelse om att Bono fortfarande har mycket att säga, även om han ibland har en tendens att vilja säga lite för mycket.

Sedan kommer Silencio. En kort, intensiv urladdning som visar en helt annan sida av bandet. Punkig, energisk och befriande opretentiös. Det är nästan svårt att inte le åt att ett band med så många år bakom sig fortfarande kan låta så här hungrigt.

Men albumets verkliga höjdpunkter finns kanske i den andra halvan. The Greatest Show on Earth är den sortens storslagna U2-låt som får tankarna att vandra tillbaka till The Joshua Tree. Här finns de stora känslorna, gitarrerna och Bonos dramatiska uttryck. Det är inte särskilt subtilt, men ibland är det precis vad man vill ha av U2.

Glorify blandar gospel med modern pop och visar att bandet fortfarande kan hitta nya vägar. Och så har vi Midnight Sunshine, en betydligt mer lågmäld och melodisk pärla. Här får musiken andas och Bono behöver inte ta i från tårna för att nå fram. Det är en av skivans finaste stunder.

Can’t Stop Us Now har den där arenarockkänslan som U2 behärskar bättre än de flesta, även om den inte riktigt når samma höjder som albumets starkaste spår.

Avslutningen Torn, där Dolly Parton medverkar, ger albumet en extra känslomässig dimension. Det är en berättelse om splittring, familjeband och människor som glider ifrån varandra. Dolly Partons insats blir särskilt betydelsefull och ger avslutningen en värme som stannar kvar efter att musiken tystnat.

Min analys är att Carnaval de Luz fungerar bäst när U2 slutar försöka vara U2. När de vågar vara lite punkiga, lite poppiga, lite experimentella och framför allt när de låter musiken tala för sig själv. Det är då den gamla magin uppstår.

Det finns förstås stunder då de faller tillbaka i sina välbekanta storslagna gester. Men jag har faktiskt saknat just de där stora känslorna också. Det är något med The Edges gitarrer, Adams bas och Larrys trummor som fortfarande skapar ett sound som är svårt att ersätta. Längtar efter att få höra det på alla tre konserterna i Stockholm i april.

Det här är inte The Joshua Tree och inte heller Achtung Baby. Det behöver det inte vara. Det är ett album från ett band som har en lång historia bakom sig men som fortfarande har något att berätta.

Och kanske är det viktigaste av allt: U2 låter återigen som fyra musiker som vill spela tillsammans.

Det räcker långt.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

12 november, 2026 by Thomas Johansson

Really Good Time på Hus 7

Betyg 5 (5)

Det är inte direkt enkelt att döpa sitt band till Really Good Time. Det är ett ganska stort löfte att ge publiken redan innan man hunnit koppla in förstärkaren. Tänk om det blir en Really Bad Time i stället? Men Dublintrion behöver inte oroa sig. På Hus 7 levererar de precis vad namnet utlovar. Vilken jäkla spelning!

Det här är ett band som befinner sig i slutskedet av sin Europaturné, med Stockholm som ett av de sista stoppen innan turnén avslutas i Tyskland. Trion består av sångaren och gitarristen Diolmhain Ingram Roche, som går under namnet Wastefellow, basisten Jack Hitchcock (Jacque le Coque) och trummisen Adrian Garvey (Ado Tornado).

Tre personer som tillsammans skapar ett ljudmässigt kaos som är både välorganiserat och fullständigt vansinnigt. Det är fullt ös från början till slut. Det finns ingen som står och ser snygg ut i ett hörn och väntar på sin tur. Alla tre är i ständig rörelse och verkar ha lika roligt på scenen som publiken framför den.

Musikaliskt rör de sig någonstans mellan postpunk, alternativrock och punk. Själva har de beskrivit sitt sound som U2 under Vertigo-perioden om de spelade Viagra Boys. Det är faktiskt en ganska träffande beskrivning, även om det finns betydligt fler influenser i deras musik. Queens of the Stone Age och Pixies är andra namn som dyker upp i tankarna.

Debutalbumet Affirmations har redan fått ett fint mottagande på hemmaplan. Hotpress har hyllat bandets intensiva och energiska uttryck, och de har hunnit spela på festivaler som SXSW och The Great Escape samt dela scen med storheter som Iggy Pop och Franz Ferdinand.

På Hus 7 blir det tydligt varför de är på väg att spela till sig en betydligt större publik. Det finns en omedelbarhet i deras framträdande som är svår att värja sig mot. De växlar mellan rå energi, skruvad humor och melodier som faktiskt fastnar. Det är svettigt, stökigt och framför allt väldigt roligt.

Och åter till bandnamnet. Det är förstås alltid lite riskabelt att utlova en riktigt bra tid. Men den här kvällen finns det ingen anledning att reklamera upplevelsen. Really Good Time levererar med råge.

Det här är ett band jag gärna ser igen. Och förhoppningsvis behöver vi inte vänta särskilt länge på nästa besök i Sverige. För den som ännu inte upptäckt Dublintrion finns det all anledning att lägga namnet på minnet.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in