Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

TV

TV-kritik: Sällskapet – Smärtsamt och roligt om blinda, vita män och den fantastiska porrindustrin

by

Tempo dokumentärfestival

Sällskapet – Intervjuer från alltings mittpunkt
Betyg 3
Visas på SVT i år (2020)
Regi: Malin Erixon

Malin Erixon synliggör de blinda fläckar vi alla bär med oss. Vita män, alla i 35-40-års ålder med utbildning, bra jobb och familj träffas för ett samtal om manlighet och privilegier. Regissör Malin Erixon träffar sällskapet vid ett flertal tillfällen. De utfrågas om manlighetens baksidor, kvinnliga förebilder och hudfärgens betydelse för de utrymme man tilldelas i samhället. Responsen är häpnadsväckande. Miniserien i sju delar Sällskapet- Intervjuer från alltings mittpunkt visar med all önskvärd tydlighet hur män i grupp inte alltid ser de privilegier man har.

Det är tryggt att få sitta där längst upp på pyramidens topp, att aldrig behöva frånsäga sig nån makt för att lyfta upp andra. För de lyckligt lottade att hamna i samhällets toppskikt är det svårare att se strukturer runt omkring en. Det signalerar i alla fall  Sällskapet.
“Har man aldrig behövt flytta på sig, då gör man inte det”, säger Malin i en intervju om serien. Chocken kommer när männen öppnar svalget och en inser hur blinda de faktiskt är. “Feminismen har kidnappas av arga kvinnor som vill ta över makten i samhället” eller “den mest jämställda bransch jag kan komma mig är nog porrindustrin”.

Man skrattar gott åt alla absurda uttalanden som ibland får en att sätta i halsen. Malin drar ner kalsongerna på de vita, allt för bekväma männen genom att spörja om genier. “ Hur skulle du beskriva ett geni”, säger Mark Levengood som låtit lånat ut sin varma, goa fördomsfria röst till serien. “Ja, typ som Einstein, en sån man med spretigt hår eller en finnig, spinkig datanörd kanske”. Inte en kvinnlig förebild kommer männen på, ändå inser man inte hur detta hänger samman med gruppens ställning som vit man i samhället. Sällskapet är en fascinerande inblick i samhället mittfåra med förekomster av såväl incell-liknande säg som transfobi. Fascinerade är bara förnamnet och detta ska vara välutbildade personer med familj.

Malin Erixons animationer jag mycket därtill, inte minst skapar de förvirrade blickarna mellan de nervösa männen och pinsamma tystnader en ofrivillig humor som behövs för att ta in allvaret i samtalen. Flera scener förstärker och ramar in de verbala. Att vara bäst och prestationshungrig kan gestaltas genom att en hoppar från högsta trampolin på badhuset.
Med största respekt och utan yvigt plakatviftande låter Malin männens tankar skönjas. Se, begrunda och ta lärdom för att rannsaka dig själv.

Recension av tv-serie: Narcos: Mexico season 2 – oerhört omskakande

by

NARCOS MEXICO

Narcos: Mexico season 2
Betyg 4
Premiär på Netflix 13 februari 2020

En av vår tids mest skrämmande företeelser är att tusentals människor, ofta unga, dör varje år på grund av droger. De knarkkungar som blir stenrika på detta är egentligen inget annat än massmördare. Att det inte verkar gå att få stopp på dessa multinationella knarkkarteller är ett vidrigt underbetyg för vår värld av idag. Netflix-serien Narcos: Mexico skildrar hur den före detta polisen Miguel Ángel Félix Gallardo lyckas få de stora knarkkungarna att samarbete i Mexico i en stor kartell och som mutar och äger en stor del av polismyndigheten och till och med regeringsmedlemmar. Det är en mycket välgjord, stark serie.

I den första säsongen får vi se hur Gallardo bildar kartellen och hur amerikanska narkotikapolisen, DEA, som fått i uppdrag att i Mexico, försöka avslöja och hindra knarket att komma till USA har en omöjlig arbetssituation. Det sorgliga är att den amerikanska narkotikapolisen till och med motarbetas av amerikanska myndigheter.

I serien får vi en klar bild av orsakerna till att knarkkartellerna kan fortsätta styra och ställa, varför drogerna fortfarande kan svämma in i världens länder och skörda liv. I Mexico ger produktion och smuggling av narkotika gigantiska inkomster och jobbtillfällen. Att inte USA tar krafttag mot narkotikan har också sina förklaringar och knarkkungarna hittar vägar att samarbeta med amerikanska myndigheter.

En av seriens många styrkor är hur vi ser människorna bakom. I den första säsongen är det till och med möjligt att av och till känna viss sympati för Gallardo. Fast jag vet att han är en vidrig massmördare som blir stenrik på att döda människor med droger.

I den andra säsongen hårdnar kampen. I slutet av den första säsongen får vi se hur några av knarkkartellens ledande personer tillsammans med mexikanska politiker genomför kidnappning och mord av en amerikansk agent. Detta blir en krigsförklaring och den amerikanska narkotikapolisen får nu mycket mer resurser för att kriga mot knarkkartellen. Den andra säsongen är mycket grymmare och som jag tror, mycket närmare verkligheten. Vi får se hur den stora makten och förmögenheten kan förblinda knarkkungarna.

Den andra säsongen är minst lika välgjord som den första och den är omskakande.

Recension av tv-serie: Ragnarök – hoppas på en andra säsong

by

Ragnarök
Betyg 4
Premiär på Netflix 31 januari 2020

Norrmännen är ofta bra på att skapa tv-serier i kategorin coming-of-age, om unga människor som söker sin plats i livet i dagens samhälle. I Ragnarök hamnar vi i ett norskt samhälle där miljöförstörelsen och klimathotet med smältande glaciärer, varma vintrar och våldsamma regn är illavarslande men alla larm trycks ned av ortens mäktigaste företagarfamilj. Som underliggande tema bubblar också de fornnordiska myterna om asagudarna Tor och Oden. Eller främst guden Tor och de jättar han enligt den fornnordiska Eddan kämpade mot. Passande till detta heter samhället just Edda.

Serien är en blandning av realism och fantasy och vi får möta nutida versioner eller tolkningar av asar, jättar och völvor. Den som läst Snorres Edda kommer att känna igen paralleller från mytologin.

I centrum för handlingen står de två tonåringarna och bröderna Magne och Laurits som flyttar till Edda tillsammans med sin mamma. Mamman har sina rötter i Edda och bodde där med sönernas pappa, som dött.

Skådespelarna är duktiga och jag tycker seriens skapare fått till en spännande nutidstolkning av de fornnordiska myterna. Det är djup i karaktärerna också, inget är enbart svart eller vitt, utom kanske en av karaktärerna. Personerna är trovärdiga och det går nog inte att se serien utan att leva sig in i livet i bygden. Men låt oss inte gå händelserna i förväg och plantera någon spoiler.

Den som läst Snorres Edda vet också att även om Ragnarök sågs som världens undergång var den samtidigt en början på något nytt. Jag tänker att denna första säsong säkert följs upp av en andra säsong.

Recension av TV-serie: The Witcher

by

The Witcher – säsong 1
Betyg 2
Premiär på Netflix 20 december 2019
Av Lauren Schmidt Hissrich, med bl a Henry Cavill, Anya Chalotra, Freya Allan, Joey Batey, Jodhi May, Mimi Ndiweni, MyAnna Buring och Lars Mikkelsen

Förmodligen finns det ett stort sug bland tittare efter en bra fantasy-serie nu när Game of Thrones haft sin avslutande säsong. The Witcher lär inte bli samma succé. Långt ifrån.

Serien är lite problematisk. Den bygger på bästsäljande böcker med samma namn. För den som läst böckerna kan tv-serien uppfattas på ett sätt. Vissa saker känner dessa tittare till. För den som inte läst böckerna blir det en hel del som är rörigt, snårigt, tillkrånglat.

I centrum för berättelsen står en man, monsterjägaren Geralt, och två kvinnor, häxan Yennefer och prinsessan Ciri. Dessa tre personers berättelser skildras parallellt och först efter ett tag möts några av dem.

Geralt är en muterad varelse, en häxkarl, som ordet “witcher” översatts med i den svenska undertexten. Han spelas av Henry Cavill
som är bland annat känd för att ha spelat Stålmannen i Man of Steel. Han har bland annat medverkat i avsnitt av Kommissarie Lynley och Morden i Midsomer. I den historiska TV-serien The Tudors spelar Cavill Charles Brandon.

Cavill är ett muskelpaket. Annars skulle han knappast kunnat spela Stålmannen. I The Witcher är han en kraftkarl som är nästan oövervinnerlig, han kan bli överfallen av tjugo svärdsmän och fem monster och klara av att döda alltihop. Men det är ok, det kan tillhöra själva denna genre av äventyr-fantasy som utspelas i en värld med alver, häxor, gnomer, drakat och monster frodas och där människor ofta visar sig vara värre än de riktiga odjuren.

För den som inte läst böckerna är säkert en hel del rätt snurrigt i hur berättelsen framförs. Ett annat minus är att många av stridsscenerna utspelas i mörker och om man ser serien på en ipad kan det vara svårt att se något alls i mörkret, svårt att veta vem som slåss mot vem. Karaktärerna överlag är ganska rörigt presenterade. I sista avsnittets slutkamp är det rätt obegripligt vem som står på vilken sida och varför. Då blir det svårt att ens veta vad man ska hoppas på.

Karaktärerna och Geralt i synnerhet är ofta som karikatyrer av sig själva. Geralt ska vara stenhård och grymtar ofta.

Grundberättelsen är, trots allt, intressant, och med lite mer djup i karaktärerna och lite mer omsorg om effekterna – och inte så många scener i mörker – skulle serien kunna få högre betyg.

Recension av tv-serie: Vår tid är nu – säsong 3 – ett platt fall

by

Vår tid är nu – säsong 3
Betyg 1
Seriepremiär 28 oktober 2019 på SVT.
Visas på SVT Play

Den tredje säsongen av Vår tid är nu, en svensk TV-serie skapad av Johan Rosenlind, Ulf Kvensler och Malin Nevander, hade premiär 28 oktober 2019 på SVT.

Den första säsongen, som hade premiär i SVT i oktober 2017, blev en stor succé, både bland tittare och kritiker. Produktionen är en av SVT:s största dramasatsningar genom tiderna och spänner över flera decennier, med avstamp vid krigsslutet år 1945. I huvudrollerna i de första säsongen syns Hedda Stiernstedt, Charlie Gustafsson, Mattias Nordkvist, Adam Lundgren, Suzanne Reuter och Josefin Neldén.

Många rördes av romansen över klassgränserna mellan kökspojken Calle och restaurangägarens Helga Löwanders dotter Nina. Genom skildringen av Nina och Calle får vi en fin skildring av tidsandan efter andra världskriget.

Restaurangägaren Helga Löwander (som spelas av duktiga Suzanne Reuter) är änka och har tre barn; Nina, Peter och Gustaf. Den första säsongen utspelar sig från krigsslutet och några år. Vi får också följa några sidokaraktärer, framför allt Margareta “Maggan” Nilsson (som spelas av Josefin Neldén) som engagerar sig fackligt.

Tiden har gått och i den tredje säsongen skildras 1960-talet och början av 1970-talet. Det är en fascinerande tid i Västeuropa med studentuppror och människor börjar kräva lika rättigheter mellan män och kvinnor. Det är mycket som händer under dessa år och rockmusiken tar plats på musikarenor.

Säsong tre misslyckas att skildra denna spännande tid av flera skäl. Huvudkaraktärerna, Nina, Peter och Calle med flera spelas av skådespelare som är runt trettio år. I den första och andra säsongen fungerade det bra men nu, när dessa trettioåringar (Charlie Gustafsson som spela Calle Svensson är till och med yngre än trettio) ska spela medelålders blir det inte trovärdigt. Inte alls.
Hedda Stiernstedt, som är 31 år, spelar mamma till Christina, som spelas av Julia Heveus, som är 23 år. Nej det fungerar inte trovärdigt, alls.

Ännu värre är den groteska skildringen av vänstern, där Ninas dotter Christina blir kär i en riktigt vidrig extremvänsterman, John (spelas av Morten Vang Simonsen). Skådespelaren gör en verkligt bra rollprestation, det är så jag skulle tycka det vore otäckt att möta honom i verkligheten. Men … Ja det finns mycket att ifrågasätta när det gäller berättelsen om John och Christina. John är som en karikatyr av de värsta berättelserna om utrensningar i Stalins Sovjet och Maos Kina eller röda khemrerna i Kampuchea. Jag känner många som var med i de så kallade extrema vänstergrupperna i Sverige under 1960- och 1970-talet. Jag har aldrig sett något som liknar denna skildring. Och som socker på tårtan skildras så Socialdemokraterna som mycket gulliga. Jan Guillou har reagerat starkt på denna extrema vinkling av historien och kallar det för historieförfalskning. Visserligen är Vår tid är nu ett drama och då har skaparna frihet att berätta som de vill men samtidigt har ambitionen varit tydlig att också skildra Sverige under dessa decennier. Och då är skildringen av Johh och ytterhetsvänstern överdriven.

Ett annat stort minus är den sidoberättelsen som bara rinner ur i sanden. På Löwanders restaurang finns en Vietnamdesertör som jobbar som discjockey och som har en relation med en av servitriserna och de väntar barn. Plötsligt blir denna Vietnamdesertör kontaktad av den amerikanska ambassaden och han tvingas att vittna om något som hänt i Vietnam. Hur gick det med detta? Det glöms helt bort i sista avsnittet då vi ska få svar på allt.

Jo det finns delar av säsong 3 som berör och som kan berätta något om hur människor reagerar och lever. Skildringen av Gustaf och hans fru som blir svårt sjuk, är en av säsongen mer välgjorda delar. Men det är för mycket som är slarvigt och svårt att tro på för att säsongen ska kännas som att bra avslut. Nej, efter att ha gått upp som en sol i säsong 1 har serien gjort platt fall i säsong 3.