Kulturpolitik

Pressbild E-Type, foto: Etoall

Ett mycket viktigt meddelande från svenska artister:
När en tredjedel av Sveriges replokaler försvinner förlorar närmare 20 000 ungdomar sin tillhörighet och kreativa fristad. Det är en följd av nedskärningarna till studieförbunden och konsekvenserna blir förödande. Framtiden för det svenska svensk musikundret är hotad.
– Man nedmonterar fundamentet för Sveriges otroliga musikframgångar, säger E-Type. Vi kommer se, eller snarare inte se, effekterna av detta i framtiden.
E-Type bidrar till intresseorganisationen Studieförbundens kampanj tillsammans med Per Gessle, Ghost, Lars Winnerbäck, Shellback, Karin Dreijer, Jill Johnson, Jonas Åkerlund och många andra för att lyfta replokalernas och studieförbundens betydelse.

Om framtiden för svenska musikframgångar
Finns det ett svenskt musikunder 2045? Ludvig Werner vd på Ifpi Sverige och ordförande på Musiksverige, är orolig.
– Det är mycket tveksamt, säger han. Ett musikunder måste underhållas. Med tanke på den minskade satsningen på kulturskolor och studieförbund ser det svårt ut.
En tredjedel av studieförbundens replokaler runtom i Sverige stängs nu. Under den här mandatperioden beräknas närmare 20 000 unga människor – i princip en hel svensk småstad – förlora sin tillhörighet och kreativa fristad.
Eller som den världsberömde videoregissören Jonas Åkerlund, själv med bakgrund i hårdrockband, formulerar det:
– Färre replokaler? Ta bort replokaler? Det fattar väl vem som helst att det inte är en bra idé. Har de missat hur svensk musik ser ut i dag och inte fattat varför. Vi har ju facit i hand – vilken effekt det har på svensk musik.

Studieförbundens roll för musikundret
Utan studieförbundens replokaler hade vi med andra ord knappast haft något svenskt musikunder. Idag har lilla Sverige bara USA framför sig vad gäller att vara nettoexportör av musik. Det har inte bara uppstått ur ett vakuum.
– Vår första replokal i Halmstad delade vi med ett annat band. Där träffade jag Marie Fredriksson. Utan replokal – inget Gyllene Tider och inget Roxette, slår Per Gessle fast.
– Min karriär började med tjugo års repetitioner i diverse replokalskomplex som alla drevs av statliga medel, säger Tobias Forge i Grammy-prisade hårdrocksbandet Ghost, och fortsätter:
– Jag vågar påstå att nästan varenda internationellt känd och numera höginkomstagande artist och låtskrivare från Sverige har gått en liknande väg. Om man inte begriper att det finns ett samband mellan dessa statligt stöttade replokaler och kapitalistiskt egenföretagande är man inte kvalificerad att ta beslut i frågan.

En infrastruktur som rivs ned
Magnus Pejlert, verksamhetsutvecklare på studieförbundet Sensus, betonar att de stora kostnader som studieförbunden har är för lokaler och personal.
– Då en så stor del av de statliga medlen försvinner får det självklara konsekvenser vad gäller antal hus, replokaler och musikpersonal. Det går väldigt snabbt att riva ner den infrastruktur som byggts upp under massor av år och det blir oerhört svårt och dyrt att bygga upp den igen.
En replokal är inte bara ett rum där några ungdomar står och försöker lära sig spela. Det kan vara ett första steg ut i världen, men kanske ännu viktigare är alla andra värden. Även om framgång kan vara en morot för den som vill framåt handlar det här också om större och mer komplexa sammanhang. Till exempel betydelsen av mötesplatser där du kan träffa människor från en annan bakgrund och införlivas i en gemenskap, i samspel med andra lära dig tolerans och förståelse, inte minst känna att just du har ett värde och något att tillföra i en grupp.
– I replokalen började jag lära mig det viktigaste en låtskrivare för kunna – att samarbeta med andra! säger stjärnproducenten Shellback som genom åren samarbetat med alla från Taylor Swift och Adele till Justin Timberlake och Britney Spears.
– Alla kids gillar inte sport, det måste finnas platser där en kan hålla på med musik, säger Karin Dreijer (Fever Ray/The Knife). I Göteborg på 90-talet var det studiecirklar som gjorde att vi fick replokaler, på Andra Långgatan och nere i det stora gröna huset i Fiskhamnen, då var Håkan Hellström min trummis. Människan är inget utan kultur och musik, ett jävla röveri är det att beröva unga det.

Musikens betydelse för samhället
Musik lär alltid ha en särskild dragningskraft. Inte bara för att det är kul, utmanande och självförverkligande, musik kan också vara en livsviktig kanal för den som behöver ventilera oro, ångest, trauman eller bara alldeles vanliga vardagsupplevelser.
– Vi kan inte lägga ner ”allting” som har med kultur att göra, säger Jill Johnson. Vi behöver kultur och vi måste lämna utrymme för att den ska få finnas och utvecklas. Musik är terapi och livsnödvändigt.
Replokaler ger tiotusentals svenska ungdomar en meningsfull fritid och motverkar ensamhet och utsatthet, därtill i en trygg och säker miljö. 14-årige Neo, vars band Familjen Flum har replokal på Kultopia i Huddinge, säger:
– Om det inte fanns någon replokal vet jag inte vad jag hade hållit på med. Det är en sysselsättning som kanske betyder att vi inte gör saker som är sämre, som att hålla på med droger eller hamna i fel cirklar.
Lars Winnerbäck är inne på samma spår.
– Jag är säker på, att varje ”problemunge” som plockar upp en pensel eller gitarr och ges tillgång till en ateljé eller replokal, är en stor vinst för samhället, säger han. Samma med idrotten. Och kultur för barn, ungdomar och nybörjare kommer inte kunna vara självförsörjande. Subventionerad kultur är viktig.
Med sina satsningar på replokaler bidrar studieförbunden till att minska utanförskap och sänka trösklarna för den som vill spela musik. Det finns inga kända negativa bieffekter på det, däremot positiva sådana i form av att Sverige har fått ett levande musikliv och en svårslagen musikexport.
– Detta är så fruktansvärt tråkigt, säger E-Type. Man nedmonterar fundamentet för Sveriges otroliga musikframgångar. Vi kommer se, eller snarare inte se, effekterna av detta i framtiden.