Liberalernas och Centerpartiets krav på försämrad arbetsrätt och sänkta löner för de mest utsatta och Moderata Ungdomsförbundets kamp för att ta bort alla bidrag till kulturverksamhet är allt sprunget ur samma källa: ur samma strävan att upprätthålla ett samhälle med stora klyftor där de mest gynnade alltid kan trycka ned de med sämst förutsättningar och fattigaste förhållanden. Det är samma visa genom århundraden. Det är inget nytt med detta.
Det finns inget nytt i att de som har tyngst jobb och sämst betalt får det ännu sämre och blir ännu mer oskyddade. Det är ren och skär konservativ högerpolitik. Borgerliga partier i högeralliansen vill att så kallade enkla jobb (som oftast handlar om de fysiskt tyngsta som tär på kroppen) ska få ännu lägre lön och inför omröstning i riksdagen om Stefan Löfven … kräver C och L att de mest utsatta ska få ännu sämre skydd på arbetsmarknaden. Det finns inget progressivt i detta. Så har den mäktiga eliten alltid strävat efter att det ska vara.
Samma sak är det med ungmoderaternas förslag inom kulturpolitiken. På sin förbundsstämma röstade Moderata ungdomsförbundet, MUF, igenom att de vill verka för att slopa bidrag till kulturen. Inte en krona ska gå till stöd för kultur. All kulturverksamhet måste själv bära sig ekonomiskt.
Liberalernas riksdagsman Christer Nylander skriver i Svenska Dagbladet: Att slopa det offentliga stödet till kultur är inte alls liberalt. Det är gammaldags konservatism.
Christer Nylander påpekar attfrånvaron av offentligt stöd till bibliotek, konsthallar och teaterscener runt om i landet innebära att föräldrars bakgrund, inkomst och utbildning blev än mer avgörande för unga människors liv och framtid. Det är inte radikalt. Det är inte liberalt. Det är gammaldags konservatism.
Högerkrafterna är sig lika i vilken form de än klär ut sig och vilket språkbruk de än använder för att dölja att deras syfte alltid är att gynna de som har det bäst ställt och som har mest makt. Alltid. På bekostnad av de som har mindre makt och sämre ekonomiska förutsättningar.
Det finns inget progressivt eller framtids-syftande i att alltid vilja försämra för de som har det sämst. Det är inga reformer utan tillbakagång till det klyft-samhälle som funnits sedan människorna blev bofasta och några ägde mark och andra fick slavarbete för ägarna.
Denna metateater som ram förstärker frågeställningarna om vad konst/kultur är och om motstånd mot fascism och motstånd mot censur och knyter frågorna ännu tätare till vår tid. Det hade dock inte behövs för berättelsen håller bra nog för att få publiken att ta till sig ämnet. Däremot gör metateatern att det blir en bra krydda av fars och komedi som jag känner gör att föreställningen aldrig känns så lång som den i tid faktiskt är. 
