Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kulturpolitik

Bokrecension: Vem dödade min far av Edouard Louis – en sorgesång om politikers makt över liv och död

by

Vem dödade min far
Författare: Édouard Louis
Utgiven: 2019-04
Översättare: Marianne Tufvesson
Formgivare: Elina Grandin
ISBN: 9789146235354
Förlag: Wahlström Widstrand
Antal sidor: 88

Politiker har makt. Stor makt. Med sina beslut påverkar de människors liv, ja de påverkar till och med liv och död. När politiker, företrädesvis och oftast från högersidan, beslutar att skära ned på sjukpenning och att tvinga ut sjuka på arbetsmarknaden, då får det till följd att en del människor blir ännu sjukare och en del till och med dör. Politiker är på så sätt skyldiga till andra människors död. De är mördare. Det menar i alla fall den unge franske författaren Édouard Louis i sin 88 sidor tunna med så starka berättelse “Vem dödade min far”.

Édouard Louis far blev svårt skadad på sitt arbete på en fransk fabrik. Redan att hans far blev så svårt skadad är en följd av politiska beslut som bland annat förde med sig att fadern aldrig hade någon chans att utbilda sig för att kunna få mindre farligt och bättre betalt arbete. Där

När Édouard Louis återupptar kontakten med sin far står denne knappt att känna igen. Han kan inte längre gå, inte andas utan hjälp från en maskin, knappt femtio år fyllda. Ett hälsotillstånd orsakat av fattigdom och socialt utanförskap. “Vem dödade min far” är en anklagelseakt mot den franska staten och samhället, som konstateras skyldiga till att förstöra människors kroppar och liv.

När fadern väl var invalidiserad gjorde politiska beslut faderns liv ännu svåra. I augusti 2016 under Hollandes presidentperiod driver arbetsmarknadsminister Myriam El Khomri tillsammans med premiärminister Manuel Valls igenom arbetslagen, “Loi Travail”, som innebar att arbetsgivare kunde tvinga arbetstagare att jobba många fler timmar per dag, vilket fick till följd att en gatsopare exempelvis måste gå böjd många fler timmar per dag och få i sig farliga kemikalier.

Den tidigare presidenten Sarkozy var med och genomförde den lag som gjorde att sjukskrivna måste söka arbete och inte längre skulle få sjukpeng, enligt principen om en arbetstagare förlorat både sina ben kan han i alla fall söka jobb där han/hon använder händerna istället. Det är regel som den moderatledda regeringen i Sverige genomförde tillsammans med kristdemokrater, liberaler och centerpartister.

Édouard Louis tar också upp det förakt som den av svenska högermedier som Dagens Nyheter så kallade franska presidenten Macron visat kroppsarbetare. Macron blev under ett besök i en fransk stad bryskt tilltalad av två fackföreningsmän, båda iklädda t-shirt. Macron svarade dem föraktfullt: “Tro inte att ni skrämmer mig med er t-shirtar. Vll man få råd att köpa kostym är bästa sättet att jobba”.

Boken är inte tjock, men trots sina få sidor och den lätthet den har är den en rejäl tung attack mot politiker som ökar klassklyftor och gör livet ännu svårare och tyngre för de som inte tillhör samhällets elitskikt.

Édouard Louis beskriver hur han besöker sin far efter att inte ha träffat honom på många många år. Louis blandar det nutida mötet med minnen från uppväxten och det är tydligt att det finns mer under ytan är de uppenbara uppräkningarna av politikernas ansvar. Édouard Louis pappa hade svårigheter med att acceptera sin sons feminina läggning och hans far var bitter och hård, för han kunde aldrig förverkliga de drömmar han hade för livet. Han tryckte också ned sina drömmar efter ett tag och det ökade hans våldsamhet. Jag tänker att det Édouard Louis målar fram är en berättelse om hur de som tillhör samhällets nedersta skikt inte bara själva är chanslösa utan också oftast förmedlar vidare det så kallade utanförskapet.

Nu är nu Édouard Louis förmodligen ett exempel på att det trots allt går att bryta mönstret. Han är en hyllad författare trots sina unga år. Så hur starkt han än slår mot den elit som trycker ned och gör livet svårare för de som redan har det svårt så inger hans eget exempel ändå visst hopp.

Men jag misstänker att Édouard Louis inte vill skapa hopp utan ändå vill visa på det enorma ansvar som politiker har över liv och död. En sorgesång över politikers makt över liv och död.

Är svenska journalister nöjda med att kulturkritik bara är för de välbeställda?

by

Kulturkritik – att journalister skriver om litteratur, film, musik, teater med mera och fotografer fotograferar blir mer och mer något som bara den som har råd att betala en prenumeration på en papperstidning kan få tillgång till. Mer och mer hindrar kultur- eller underhållningsdistributörerna journalister att recensera och/eller bevaka kultur/nöje som inte kommer från prenumerationsbaserade redaktioner.

En marknadschef på ett filmbolag formulerade det så här: “Vi är ett vinstdrivande företag och förbehåller oss rätten att välja vem som ska få se våra filmer före premiär.”

Ja givetvis kan vi inte kräva att den som distribuerar kultur eller underhållning ska drivas av ideella mål. Men hur tänker journalister och redaktioner? Är det acceptabelt att distributörer handplockar vem som ska bevaka kulturen?

Johan Hilton från Dagens Nyheters kulturredaktion skriver den 14 mars 2019 om hur teaterkritiken mer och mer uppfattas som teatrarnas marknadsavdelningars förlängda arm. Han skriver om hur marknadsavdelningar kan försöka påverka vilken journalist som skickas ut för att recensera.

En pressansvarig på ett filmbolag skriver i ett mail att de prioriterar tryckta tidningar, radio och tv, med andra ord medier som kräver kunder som har råd att prenumera. Med undantag då av Sveriges Television och Sveriges Radio som vi alla betalar till via skattsedeln och tv-bolag som tv4 vi betalar genom att se på deras reklam. Men ofta krävs det betald inloggning för att komma åt en hel del av deras material också. (Inte SVT förstås).

Det är en obehaglig utveckling. Kulturmagasinet KB (kulturbloggen) kräver ingen prenumerationsavgift och vi har inte heller en målgrupp som behöver känna till extremt mycket kulturhistoria. Vi är registrerade med ansvarig utgivare, vilket betyder att vi är som vilket journalistiska redaktionella produkt som helst. Flera av oss som skriver här, som jag, är medlem i många år tillbaka i Svenska journalistförbundet.

Teater-, film- och musikrecensioner i de prenumerationsbaserad DN och Svenska Dagbladet är oftast fyllda av hänvisningar till tidigare verk av kulturarbetaren som recenseras och för att få ut maximalt av den recensioner krävs en hel del kunskap. Jag ser inte det som något fel. Det är en viktig del av kulturkritiken. Men den kulturkritik som vi har här på Kulturmagasinet KB har en annan målgrupp. En film ska kunna recenseras utan att jämföras med fem tidigare filmer av samma regissör och den som läser recensionen ska inte behöva ha sett filmer sedan fyrtio år tillbaka. Ja lite överdrivet beskrivet, men jag förutsätter att ni kan tänka lite metaforiskt.

Finns det någon solidaritet bland journalister för att hindra denna utveckling, att kulturdistributörer vill mer och mer handplocka kritiker och journalister? Eller är det som handplockas så nöjda med sin konkurrensfördel att de inte vill agera och göra motstånd? Eller tycker svenska journalister att det är som det ska vara, tycker det att kultur är vinstdrivande projekt som ska få välja vem som ska bevaka dem?

Självklart är det inget att säga om att den som distribuerar kultur vill ha viss kontroll på vem som bjuds in. Men redaktioner borde inte bedömas efter om de har prenumeranter eller intäkter genom vår skattsedel. Är det en journalistisk redaktion med ansvarig utgivare, hyggligt många läsare/målgrupp med medlemmar i Svenska Journalistförbundet och eventuellt Svenska teaterkritikers förening eller filmkritikernas förening – då borde de räcka för att kunna bevaka kultur.

Ortens bästa poet lägger ned

by

Ortens bästa poet – har funnits i fyra år och 20.000 personer har nåtts via evenemang i landet och livesändningar på nätet. 300 poeter har deltagit och minst det dubbla antalet har gått på workshops i poesi, skriver Melody Farshin, ståuppkomiker och skribent i Dagens Nyheters kulturbilaga den 3 januari 2019.
Melody Farshin som debuterade som författare hösten 2018 med boken Mizeria var konferencier på Ortens bästa poet sedan starten 2015.

Melody Farshin ger uttryck för stark besvikelse och skriver att Rinkeby-Kista stadsdelsförvaltning inte har örat mot gatan och att den vägrar lyssna på folket. Hon jämför med hur mycket resurser som staden var beredd att satsa för att istället för att satsa på poesi gav stöd till en melodifestival i förorten.

Det är väl ganska typiskt, denna fördomsfulla nedvärdering och förutfattade meningar från beslutsfattare gentemot människor som bor i mindre eleganta stadsdelar. För att människor inte har lika hög genomsnittslön som i Danderyd och inte lika många med höga akademiska poäng behöver dessa människor inte vara obildbara och bara vilja ha lättsmält ytlig underhållning.

I förorter där genomsnittsinkomsten ofta är lägre än i välbärgade områden bor ofta en större mångfald människor med brokigare bakgrund. För att dessa människor inte tagit sig in i de välavlönade svenska arbetsplatser betyder inte att de inte skulle ha förståelse eller känsla för poesi eller att uttrycka sig metaforiskt eller symboliskt. Det finns människor som flytt från andra länder som är poeter.

Jag tycker det är sorgligt och bedrövligt att Ortens bästa poet inte kan överleva för poesi vidgar vårt språk, vidgar får fantasi och vår förmåga att förstå och utveckla språket och alla dess möjligheter.

2017 fick föreningen drygt en halv miljon i bland annat kulturstöd från Stockholms stad. Förutom det fick de ytterligare nästan 1,3 miljoner kronor från landstinget, studieförbund och privatpersoner, som delvis använts för att finansiera tävlingen ”Ortens bästa poet”, rapporterar SVT Nyheter.

För 2018 fick föreningen 300.000 kronor i kulturstöd från Stockholms stad och 250 000 kr från statens kulturråd. Men de får ändå inte projektet att gå ihop.

– Vi har inte nått upp till de nivåer vi behöver för att finansiera tävlingen, säger Bipasha Huq, från Förenade förorter till SVT.

Skatteverket hade fel, även repriser av scenkonst omfattas av sex procent moms

by

Skatteverket gjorde i oktober 2017 en bedömning att det är skillnad på scenkonst och scenkonst. Ett beslut som innebar att en scenkonstföreställning som direktsändes på biograf skulle ha sex procent moms medan samma föreställning visad i repris hade 25 procent. Folkets Hus och Parker överklagade Skatteverkets beslut och idag har besked kommit från Högsta Förvaltningsdomstolen att Skatteverket gjort fel, även repriser av scenkonstföreställningar ska omfattas av sex procent moms, berättar ett pressmeddelande:

Detta är verkligen glädjande och ett självklart beslut. Det är både orimligt och inkonsekvent att reprisen av en direktsänd föreställning med exakt samma innehåll ska beskattas med högre moms. Domstolsbeslutet spelar stor roll för att våra biografer ska kunna fortsätta och visa högklassig scenkonst i hela landet, säger Calle Nathanson.
Ur förvaltningsrättens dom: ” Bolagets tjänster avser oredigerade visningar av kulturella föreställningar som framförs av artister inför publik. Det förhållandet att en visning ibland sker i efterhand och inte direkt när föreställningen äger rum förändrar inte innehållet i den. Det är enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening i båda fallen fråga om en föreställning i den mening som avses i 7 kap. 1 § tredje stycket 5 ML. Skatterättsnämndens förhandsbesked ska därför fastställas. ”

Högsta Förvaltningsrättens dom innebär att biografer kommer att få tillbaka momspengar retroaktivt från Skatteverket från oktober 2017. Domen går inte att överklaga.

Bakgrund
En viktig fråga i övergången till den nya filmpolitiken handlade om höjningen av momsen för biografer från sex till tjugofem procent. Ett förslag som då debatterades intensivt. Folkets Hus och Parker motsatte sig denna försämring av villkoren för biografer. Vad som däremot inte behövde debatteras var momssatsen på digitalt sänd scenkonst. När filmpropositionen antogs i riksdagen rådde ingen tvekan om att scenkonsten – oavsett om den framförs fysiskt, live eller inspelad – skulle betraktas på samma sätt som tidigare och fortsatt ha den lägre momssatsen om sex procent. Skatteverket gjorde dock en annan bedömning och slog fast att scenkonst som visas med fördröjning, repriser, skulle ha 25 procent i momssats.

Skatteverkets beslut innebar att publiken som gick och såg en operaföreställning i repris till exempel dagen efter direktsändning tvingades köpa en avsevärt dyrare biljett än de som såg samma föreställning då den direktsändes.

Att kalla försämringar för reformer är samma gamla högervisa

by

Liberalernas och Centerpartiets krav på försämrad arbetsrätt och sänkta löner för de mest utsatta och Moderata Ungdomsförbundets kamp för att ta bort alla bidrag till kulturverksamhet är allt sprunget ur samma källa: ur samma strävan att upprätthålla ett samhälle med stora klyftor där de mest gynnade alltid kan trycka ned de med sämst förutsättningar och fattigaste förhållanden. Det är samma visa genom århundraden. Det är inget nytt med detta.

Det finns inget nytt i att de som har tyngst jobb och sämst betalt får det ännu sämre och blir ännu mer oskyddade. Det är ren och skär konservativ högerpolitik. Borgerliga partier i högeralliansen vill att så kallade enkla jobb (som oftast handlar om de fysiskt tyngsta som tär på kroppen) ska få ännu lägre lön och inför omröstning i riksdagen om Stefan Löfven … kräver C och L att de mest utsatta ska få ännu sämre skydd på arbetsmarknaden. Det finns inget progressivt i detta. Så har den mäktiga eliten alltid strävat efter att det ska vara.

Samma sak är det med ungmoderaternas förslag inom kulturpolitiken. På sin förbundsstämma röstade Moderata ungdomsförbundet, MUF, igenom att de vill verka för att slopa bidrag till kulturen. Inte en krona ska gå till stöd för kultur. All kulturverksamhet måste själv bära sig ekonomiskt.

Liberalernas riksdagsman Christer Nylander skriver i Svenska Dagbladet: Att slopa det offentliga stödet till kultur är inte alls liberalt. Det är gammaldags konservatism.

Christer Nylander påpekar attfrånvaron av offentligt stöd till bibliotek, konsthallar och teaterscener runt om i landet innebära att föräldrars bakgrund, inkomst och utbildning blev än mer avgörande för unga människors liv och framtid. Det är inte radikalt. Det är inte liberalt. Det är gammaldags konservatism.

Högerkrafterna är sig lika i vilken form de än klär ut sig och vilket språkbruk de än använder för att dölja att deras syfte alltid är att gynna de som har det bäst ställt och som har mest makt. Alltid. På bekostnad av de som har mindre makt och sämre ekonomiska förutsättningar.

Det finns inget progressivt eller framtids-syftande i att alltid vilja försämra för de som har det sämst. Det är inga reformer utan tillbakagång till det klyft-samhälle som funnits sedan människorna blev bofasta och några ägde mark och andra fick slavarbete för ägarna.