Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kulturpolitik

Regeringen vill underlätta för svenska museer att låna in kulturföremål från utlandet

by

Regeringen vill underlätta för svenska museer att låna in kulturföremål från utlandet. Därför har regeringen beslutat att tillsätta en utredning om att införa en ny lag som gör det möjligt att ge statliga garantier att inlånade utländska kulturföremål skyddas mot processuella åtgärder.

Ett pressmeddelande:
För svenska museer är inlån av utländska kulturföremål en viktig del av verksamheten. Inlån gör värdefulla föremål tillgängliga för allmänheten i Sverige och är många gånger en förutsättning för att kunna erbjuda högkvalitativa utställningar.

I dag hämmas de svenska museernas utbytesverksamhet av att Sverige saknar ett regelverk om skydd mot processuella åtgärder likt det många andra länder har, som kan garantera att föremål som lånas in också lämnas tillbaka.

– För svenska museer är inlån av utländsk konst och kulturföremål en viktig del av verksamheten. Men idag händer det att museer inte kan låna in de föremål de önskar, eftersom Sverige saknar ett regelverk som kan garantera att föremål verkligen lämnas tillbaka. Därför tillsätter vi nu den här utredningen, säger kultur- och demokratiminister Amanda Lind.

Uppdraget ska redovisas senast den 31 oktober 2020.

Bakgrund
Vissa viktiga utlånare, framför allt vissa stater, anser att det finns en risk att föremål inte kommer återlämnas då de kan bli föremål för rättsliga processer i Sverige, t.ex. tas i beslag eller beläggs med kvarstad. Frågan har ställts på sin spets vid ett antal tillfällen då utställningar har fått ställas in på grund av att tillräckliga garantier inte kunnat ges om att så inte ska ske. Många andra länder har redan i dag infört regler till skydd mot processuella åtgärder för inlånade föremål och mot bakgrund av de problem som uppstått vill regeringen göra samma sak även i Sverige.

Nya kulturarenor på gång i Slakthusområdet i Stockholm

by

Storsatsning på nya kulturarenor i Slakthusområdet i Stockholm – nu öppnar gänget bakom Nobelberget nytt, berättar ett pressmeddelande:

Den 8 november öppnar organisationen som tidigare drev Nobelbergets konsert- och klubblokaler ett helt nytt ställe i Slakthusområdet – Fållan. Fållan blir en året runt-venue för konserter, klubbar, minifestivaler, konstprojekt och andra evenemang. Samtidigt öppnar de också en sommarscen i den pampiga lokalen Förbindelsehallen i samma område, som kan husera en publik upp till 3500 personer. Tillsammans kallas lokalerna Fållan Park.

Nobelbergets stängning lämnade efter sig ett tomrum i Stockholms kultur- och nattliv. Därefter har problematiken ökat då flertalet spelställen – även runt om i landet – hotas eller tvingats stänga ner. Det har gått så långt att situationen kommit att kallas “kulturdöden” i folkmun och svenska artister har mobiliserat ett artistupprop. Det rådande läget resulterar inte bara i att många turnerande mellanstora artister väljer att inte komma till Sverige i brist på passande spelställen. Avsaknaden av kulturinrättningar försvårar även möjligheten för artister och kreatörer att kunna växa. Staden förlorar delar av sin identitet och en viktig del av sitt kultur- och nattliv.

Men det vill aktörerna bakom Nobelberget – Kulturarenor AB – ändra på, tillsammans med fastighetsägaren Atrium Ljungberg. I veckan sätts ombyggnationen för nya lokalen Fållan igång, som planeras öppna den 8 november. Fållan kan ses som en direkt förlängning av Nobelbergets klubb- och konsertverksamhet. Fållan är ett rivningskontrakt som löper fram till 2023, då lokalerna rivs till förmån för ny bebyggelse och verksamheten skall inhysas i permanenta lokaler i Slakthusområdet.

– Vi vill förvalta den kultur som växte fram på Nobelberget och fortsätta skapa progressiva plattformar där mellanstora nationella och internationella artister och klubbarrangörer får utrymme att framträda i sitt rätta element. Många artister lägger stor vikt vid spelställets identitet och uttryck, och vill inte spela på en sponsrad hockeyarena eller konferenslokal med heltäckningsmatta. Vi hoppas kunna skapa en plats som inte bara fyller en funktion, utan är en attraktion för internationella artister och arrangörer, säger Martin Lagerberg, VD på Kulturarenor.

Förbindelsehallen och Fållan blir bryggan till den permanenta kulturarenan, som förväntas öppna år 2023. Tanken är att inte bara bygga evenemangslokaler, utan fastighetsägaren vill tillsammans med organisationen ta ett större grepp om området och utveckla en progressiv stadsdel där alla typer av konstformer får plats. En viktig del i projektet är att vara en kulinarisk hub som utvecklar svensk mat- och dryckeskultur och därmed förvaltar områdets arv.

– Det är viktigt för oss att vara med och bidra till att Stockholms kulturliv får lokaler att växa i, och vi hoppas att Fållan och Förbindelsehallen ska bli nyckelkomponenter i områdets kulturella utveckling. Slakthusområdet är en helt unik plats med sin historia och mixen av befintliga och nya kulturaktörer i området. Vår ambition är att tillskottet av nya kulturarenor ska komplettera det befintliga utbudet och tillsammans skapa ett levande kulturkluster, säger Jon Allesson, ansvarig för stadsinnovation på Atrium Ljungberg.

– En stad som lever och låter är en stad som mår bra. Att flera live- och kulturscener tvingats stänga är förödande för stockholmarnas musik- och kulturliv, men även för stadens attraktionskraft, jobb och trygghet. När Stockholm växer måste vi planera in kulturen redan från början och förväntningarna på just Slakthusområdet är höga. Därför är det så kul att få se hur Fållan och Förbindelsehallen nu kommer att stärka Stockholms musik- och kulturscen, säger kultur- och stadsmiljöborgarråd Jonas Naddebo (C).

Fakta om Fållan:
– Premiär 8 november
– Kapacitet för upp till ca 2400 gäster fördelat på 2 scener
– Avtalet är ett rivningskontrakt till 2023 innan lokalerna rivs till förmån för ny bebyggelse – Ett gediget mat- och dryckesprogram kommer att erbjudas på Fållan, med ett hopkok av väletablerade krögare, små vinimportörer, lokal öl och kvalitativa alternativ utan alkohol.

Fakta om Förbindelsehallen:
– Ska bli navet för Slakthusområdets kulturliv
– Kapacitet för upp till 3500 personer
– Har tidigare huserat bl.a. den elektroniska musikfestivalen Department, konferensen Brilliant Minds efterfest, Parkteatern och Green Door Project.

Bokrecension: Vem dödade min far av Edouard Louis – en sorgesång om politikers makt över liv och död

by

Vem dödade min far
Författare: Édouard Louis
Utgiven: 2019-04
Översättare: Marianne Tufvesson
Formgivare: Elina Grandin
ISBN: 9789146235354
Förlag: Wahlström Widstrand
Antal sidor: 88

Politiker har makt. Stor makt. Med sina beslut påverkar de människors liv, ja de påverkar till och med liv och död. När politiker, företrädesvis och oftast från högersidan, beslutar att skära ned på sjukpenning och att tvinga ut sjuka på arbetsmarknaden, då får det till följd att en del människor blir ännu sjukare och en del till och med dör. Politiker är på så sätt skyldiga till andra människors död. De är mördare. Det menar i alla fall den unge franske författaren Édouard Louis i sin 88 sidor tunna med så starka berättelse “Vem dödade min far”.

Édouard Louis far blev svårt skadad på sitt arbete på en fransk fabrik. Redan att hans far blev så svårt skadad är en följd av politiska beslut som bland annat förde med sig att fadern aldrig hade någon chans att utbilda sig för att kunna få mindre farligt och bättre betalt arbete. Där

När Édouard Louis återupptar kontakten med sin far står denne knappt att känna igen. Han kan inte längre gå, inte andas utan hjälp från en maskin, knappt femtio år fyllda. Ett hälsotillstånd orsakat av fattigdom och socialt utanförskap. “Vem dödade min far” är en anklagelseakt mot den franska staten och samhället, som konstateras skyldiga till att förstöra människors kroppar och liv.

När fadern väl var invalidiserad gjorde politiska beslut faderns liv ännu svåra. I augusti 2016 under Hollandes presidentperiod driver arbetsmarknadsminister Myriam El Khomri tillsammans med premiärminister Manuel Valls igenom arbetslagen, “Loi Travail”, som innebar att arbetsgivare kunde tvinga arbetstagare att jobba många fler timmar per dag, vilket fick till följd att en gatsopare exempelvis måste gå böjd många fler timmar per dag och få i sig farliga kemikalier.

Den tidigare presidenten Sarkozy var med och genomförde den lag som gjorde att sjukskrivna måste söka arbete och inte längre skulle få sjukpeng, enligt principen om en arbetstagare förlorat både sina ben kan han i alla fall söka jobb där han/hon använder händerna istället. Det är regel som den moderatledda regeringen i Sverige genomförde tillsammans med kristdemokrater, liberaler och centerpartister.

Édouard Louis tar också upp det förakt som den av svenska högermedier som Dagens Nyheter så kallade franska presidenten Macron visat kroppsarbetare. Macron blev under ett besök i en fransk stad bryskt tilltalad av två fackföreningsmän, båda iklädda t-shirt. Macron svarade dem föraktfullt: “Tro inte att ni skrämmer mig med er t-shirtar. Vll man få råd att köpa kostym är bästa sättet att jobba”.

Boken är inte tjock, men trots sina få sidor och den lätthet den har är den en rejäl tung attack mot politiker som ökar klassklyftor och gör livet ännu svårare och tyngre för de som inte tillhör samhällets elitskikt.

Édouard Louis beskriver hur han besöker sin far efter att inte ha träffat honom på många många år. Louis blandar det nutida mötet med minnen från uppväxten och det är tydligt att det finns mer under ytan är de uppenbara uppräkningarna av politikernas ansvar. Édouard Louis pappa hade svårigheter med att acceptera sin sons feminina läggning och hans far var bitter och hård, för han kunde aldrig förverkliga de drömmar han hade för livet. Han tryckte också ned sina drömmar efter ett tag och det ökade hans våldsamhet. Jag tänker att det Édouard Louis målar fram är en berättelse om hur de som tillhör samhällets nedersta skikt inte bara själva är chanslösa utan också oftast förmedlar vidare det så kallade utanförskapet.

Nu är nu Édouard Louis förmodligen ett exempel på att det trots allt går att bryta mönstret. Han är en hyllad författare trots sina unga år. Så hur starkt han än slår mot den elit som trycker ned och gör livet svårare för de som redan har det svårt så inger hans eget exempel ändå visst hopp.

Men jag misstänker att Édouard Louis inte vill skapa hopp utan ändå vill visa på det enorma ansvar som politiker har över liv och död. En sorgesång över politikers makt över liv och död.

Är svenska journalister nöjda med att kulturkritik bara är för de välbeställda?

by

Kulturkritik – att journalister skriver om litteratur, film, musik, teater med mera och fotografer fotograferar blir mer och mer något som bara den som har råd att betala en prenumeration på en papperstidning kan få tillgång till. Mer och mer hindrar kultur- eller underhållningsdistributörerna journalister att recensera och/eller bevaka kultur/nöje som inte kommer från prenumerationsbaserade redaktioner.

En marknadschef på ett filmbolag formulerade det så här: “Vi är ett vinstdrivande företag och förbehåller oss rätten att välja vem som ska få se våra filmer före premiär.”

Ja givetvis kan vi inte kräva att den som distribuerar kultur eller underhållning ska drivas av ideella mål. Men hur tänker journalister och redaktioner? Är det acceptabelt att distributörer handplockar vem som ska bevaka kulturen?

Johan Hilton från Dagens Nyheters kulturredaktion skriver den 14 mars 2019 om hur teaterkritiken mer och mer uppfattas som teatrarnas marknadsavdelningars förlängda arm. Han skriver om hur marknadsavdelningar kan försöka påverka vilken journalist som skickas ut för att recensera.

En pressansvarig på ett filmbolag skriver i ett mail att de prioriterar tryckta tidningar, radio och tv, med andra ord medier som kräver kunder som har råd att prenumera. Med undantag då av Sveriges Television och Sveriges Radio som vi alla betalar till via skattsedeln och tv-bolag som tv4 vi betalar genom att se på deras reklam. Men ofta krävs det betald inloggning för att komma åt en hel del av deras material också. (Inte SVT förstås).

Det är en obehaglig utveckling. Kulturmagasinet KB (kulturbloggen) kräver ingen prenumerationsavgift och vi har inte heller en målgrupp som behöver känna till extremt mycket kulturhistoria. Vi är registrerade med ansvarig utgivare, vilket betyder att vi är som vilket journalistiska redaktionella produkt som helst. Flera av oss som skriver här, som jag, är medlem i många år tillbaka i Svenska journalistförbundet.

Teater-, film- och musikrecensioner i de prenumerationsbaserad DN och Svenska Dagbladet är oftast fyllda av hänvisningar till tidigare verk av kulturarbetaren som recenseras och för att få ut maximalt av den recensioner krävs en hel del kunskap. Jag ser inte det som något fel. Det är en viktig del av kulturkritiken. Men den kulturkritik som vi har här på Kulturmagasinet KB har en annan målgrupp. En film ska kunna recenseras utan att jämföras med fem tidigare filmer av samma regissör och den som läser recensionen ska inte behöva ha sett filmer sedan fyrtio år tillbaka. Ja lite överdrivet beskrivet, men jag förutsätter att ni kan tänka lite metaforiskt.

Finns det någon solidaritet bland journalister för att hindra denna utveckling, att kulturdistributörer vill mer och mer handplocka kritiker och journalister? Eller är det som handplockas så nöjda med sin konkurrensfördel att de inte vill agera och göra motstånd? Eller tycker svenska journalister att det är som det ska vara, tycker det att kultur är vinstdrivande projekt som ska få välja vem som ska bevaka dem?

Självklart är det inget att säga om att den som distribuerar kultur vill ha viss kontroll på vem som bjuds in. Men redaktioner borde inte bedömas efter om de har prenumeranter eller intäkter genom vår skattsedel. Är det en journalistisk redaktion med ansvarig utgivare, hyggligt många läsare/målgrupp med medlemmar i Svenska Journalistförbundet och eventuellt Svenska teaterkritikers förening eller filmkritikernas förening – då borde de räcka för att kunna bevaka kultur.

Ortens bästa poet lägger ned

by

Ortens bästa poet – har funnits i fyra år och 20.000 personer har nåtts via evenemang i landet och livesändningar på nätet. 300 poeter har deltagit och minst det dubbla antalet har gått på workshops i poesi, skriver Melody Farshin, ståuppkomiker och skribent i Dagens Nyheters kulturbilaga den 3 januari 2019.
Melody Farshin som debuterade som författare hösten 2018 med boken Mizeria var konferencier på Ortens bästa poet sedan starten 2015.

Melody Farshin ger uttryck för stark besvikelse och skriver att Rinkeby-Kista stadsdelsförvaltning inte har örat mot gatan och att den vägrar lyssna på folket. Hon jämför med hur mycket resurser som staden var beredd att satsa för att istället för att satsa på poesi gav stöd till en melodifestival i förorten.

Det är väl ganska typiskt, denna fördomsfulla nedvärdering och förutfattade meningar från beslutsfattare gentemot människor som bor i mindre eleganta stadsdelar. För att människor inte har lika hög genomsnittslön som i Danderyd och inte lika många med höga akademiska poäng behöver dessa människor inte vara obildbara och bara vilja ha lättsmält ytlig underhållning.

I förorter där genomsnittsinkomsten ofta är lägre än i välbärgade områden bor ofta en större mångfald människor med brokigare bakgrund. För att dessa människor inte tagit sig in i de välavlönade svenska arbetsplatser betyder inte att de inte skulle ha förståelse eller känsla för poesi eller att uttrycka sig metaforiskt eller symboliskt. Det finns människor som flytt från andra länder som är poeter.

Jag tycker det är sorgligt och bedrövligt att Ortens bästa poet inte kan överleva för poesi vidgar vårt språk, vidgar får fantasi och vår förmåga att förstå och utveckla språket och alla dess möjligheter.

2017 fick föreningen drygt en halv miljon i bland annat kulturstöd från Stockholms stad. Förutom det fick de ytterligare nästan 1,3 miljoner kronor från landstinget, studieförbund och privatpersoner, som delvis använts för att finansiera tävlingen ”Ortens bästa poet”, rapporterar SVT Nyheter.

För 2018 fick föreningen 300.000 kronor i kulturstöd från Stockholms stad och 250 000 kr från statens kulturråd. Men de får ändå inte projektet att gå ihop.

– Vi har inte nått upp till de nivåer vi behöver för att finansiera tävlingen, säger Bipasha Huq, från Förenade förorter till SVT.