Musik

Betyg, 4,5 av 5, Ullevi Göteborg, 6 juni 2025

För tionde gången står Håkan Hellström på en av Sveriges största scener – och gör det med samma hunger som om det vore hans första gång. Den här gången möts publiken av en scen mitt i arenagolvet, ett fyrkantigt bygge som likt ett slags modern cirkusarena bjuder in till närkontakt från alla håll, men samtidigt får du ingen kontakt alls, stora delar av tiden när han är på någon annan sida. Men inledningen är försiktig, nästan trevande.

När Hellström öppnar med ”Jag har varit i alla städer” och följer upp med nya singeln ”Gå för glory” är det som om pusselbitarna ännu inte riktigt har fallit på plats. Det är trångt på scenen, ljudbilden glappar bitvis och det stora formatet känns mer som en börda än en tillgång. Men så kommer ”Tro och tvivel” – och med den ett skifte i kvällens tonläge. Plötsligt vänder hela arenan, publiken exploderar i sång, och Hellström rusar fram över rampen som om han äntligen hittat hem. Berättar att han alltid sett scenen som fyra rum, och nu har han bokstavligen fått det. De som sovit i tält utanför, för att hamna längst fram, får inte riktigt belöning för mödan. Med denna scen missar du en hel del om du står längst fram. Du vill nog stå på hörnet av scenen, så ser du två sidor i varje fall.

Kvällen fortsätter med en blandning av största möjliga hits och noggrant valda ögonblick för förnyelse. ”Du kan gå din egen väg” glittrar i synthdriven Van Halen-stil, och ”Pärlor” blir till en andlöst vacker duett med Sarah Klang. Längre fram gästar Miriam Bryant med sin själfulla röst i en utökad version av ”Nu kan du få mig så lätt”, medan komikern Björn Gustafsson kliver in i polisuniform och tillsammans med Håkan bjuder på charmig buskis i ”Som sommaren”.

Vad som hade kunnat slå över i fars blir istället en varm och mänsklig del av showen – mycket tack vare Hellströms egen balansgång mellan publikflört och musikalisk allvarlighet. Ett av kvällens starkaste ögonblick kommer i form av den unga Nisse Hasselgrens innerliga tolkning av ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” – ett tydligt exempel på Håkan Hellströms förmåga att förena generationer i sin musik.

Några saker är tydliga denna kväll: Det regnar inte. Det är nationaldagen – och han spelar förstås både ”Pärlor” och ”Tro och tvivel”. Och ja, scenbygget fungerar – till slut för dom som inte står för nära. Storbildsskärmarna förstärker en tydlig Göteborgskänsla med spårvagnskling, stadssiluetter och hamnbilder. Och där, mitt i detta marina myller, rör sig Håkan som en musikalisk lots: oförutsägbar, ömsint och ibland rent manisk.

Hellström har skalat bort allt från de senaste två albumen, men ingen saknar dem när låtar som ”Ramlar”, ”När lyktorna tänds” och ”För sent för Edelweiss” får publiken att sväva. Och med Frälsningsarméns blåskår i ryggen och ett band i absolut toppform låter det större än någonsin. Musiken sväller, briserar, imploderar – ibland allt samtidigt. Och ändå finns där hela tiden den lilla människan, pojken i sjömanskostym, kvar i kärnan.

Det här borde inte fungera. Det är ibland rörigt, ibland överladdat. Men det gör det. Och när Hellström i extranumren bränner av ”Kom igen Lena”, ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” och avslutar med fyrverkerier till ”Du är snart där”, är det bara att kapitulera inför kraften i det han och publiken skapat tillsammans.

Håkan Hellström må ha blivit en arenaartist, men han låter aldrig konventionell. Det är känslosamt, skevt, glimrande – och ännu en gång helt magiskt.
En storslagen, oväntad och innerlig kväll med Sveriges mest älskade liveartist