Toppnytt

Recension: Allsång, svett och eufori när Håkan intar Avicii Arena

14 mars, 2026 by Thomas Johansson

Håkan Hellström på Avicii arena den 13 mars 2026 – Betyg 4

Håkan Hellström har alltid haft en märklig förmåga att få konserter att kännas mindre som en show och mer som en kollektiv bekännelse. När han nu kliver upp på scenen i Avicii Arena i Stockholm är det tydligt att den där kraften inte har avtagit – snarare tvärtom.

Det är lätt att glömma hur osannolik hans resa egentligen är. När Hellström slog igenom i början av 2000-talet var han den där lite rangliga popsångaren från Göteborg med influenser från halva pophistorien och texter som lät mer som dagboksanteckningar än radiohits. Men något i den där uppriktigheten träffade rätt. Publiken har bara vuxit och i dag är han mindre indiehjälte och mer något av en folklig institution.

I Avicii Arena märks det direkt. Redan från start ligger en förväntan i luften som nästan känns fysisk. Den enorma bildskärmen bakom scenen används inte bara till ljus och bilder – nästan varje låttext projiceras upp. Ett enkelt men smart grepp. Även de som inte kan hela katalogen kan snabbt haka på, och resultatet blir en monumental allsång där tusentals röster smälter samman.

Konserten öppnar med en explosiv start där Magiskt men tragiskt brakar igång som ett färgsprakande popfyrverkeri. Den hinner knappt landa innan tempot drivs vidare i Go for glory, där gitarrerna plötsligt får ett råare, nästan punkigt driv – inte långt från energin hos Refused. Blåset skenar iväg, Hellström rör sig över scenen i sina karakteristiska snurrar och halvdramatiska poser. Det är ett nummer man känner igen: svettigt, stort och lite teatralt. Samtidigt tryggt – det här är en artist som har slipat sin scenpersona i över två decennier.

Men även om Hellström är den självklara mittpunkten är konserten tydligt ett lagarbete. Bandet är stort och rutinerat, och när de växlar tempo märks hur mycket de bär upp ljudbilden. I Evergreen min vän evergreen drar arrangemanget åt soulhållet: blåssektionen trycker på, körerna fyller ut refrängerna och ett diskret men elegant piano plockar fram melodin. Det är ett sådant ögonblick där låten nästan känns större än artisten själv.

Och så dyker det plötsligt upp något nytt också – alltid lika roligt i en konsert som annars bygger på en lång och välkänd låtskatt. Publiken reagerar först lite trevande, men nyfikenheten vinner snabbt över vanan.

Setlistan visar också hur bred Hellströms katalog har blivit. Låtarna under kvällen är hämtade från elva olika album, och inget av dem får dominera mer än tre nummer. Det gör konserten till något av en vandring genom karriären, där olika epoker avlöser varandra utan att någon riktigt tar över.

Mot slutet av konserten dyker dessutom en gäst upp: Staffan Hellstrand. Tillsammans river de av en betydligt mer rockig version av Lilla fågel blå än man är van vid, där publiken snabbt faller in i refrängen. Därefter byts rollerna lite oväntat när Hellstrand nästan tar över scenen i Hellströms egen En vän med en bil, och leder bandet genom låten med självklar pondus. Det blir ett av kvällens mest charmiga ögonblick – två generationer svensk pop som möts i samma låt.

Längst fram är stämningen närmast febrig. Folk hoppar, skriker, kramas och kastar händerna i luften. Men energin stannar inte vid kravallstaketet. Tittar man bakåt ser man att stora delar av ståplats håller sig på benen under större delen av konserten. Avicii Arena förvandlas till ett gungande hav av människor.

Och så finns förstås de där små märkliga ögonblicken som bara uppstår när tusentals människor pressas ihop i flera timmar. Jag hamnade i en improviserad tävling med en kvinna i en T-shirt från Håkan-kören om vem som luktade mest illa efter kvällens intensiva hoppande. Efter en kort – och möjligen tveksam – provluktning av varandras armhålor kunde vi konstatera att matchen slutade oavgjort.

Det är kanske där Hellströms konserter hittar sin verkliga styrka. De är inte perfekta eller kliniskt polerade. De är svettiga, högljudda och ibland en smula absurda. Men de skapar en känsla av gemenskap som få svenska artister kan mäta sig med.

En kväll där allsången var monumental, bandet spelade med självklar pondus och deodoranten fick jobba övertid.

Pjäsen Abrahams barn ska öppna för religionsdialog bland unga i Västsverige

13 mars, 2026 by Redaktionen

Foto Jonas Kündig

Hösten 2025 hade pjäsen och den gestaltade föreläsningen Abrahams barn premiär på Göteborgs Stadsteater och spelade för fulla salonger. Pjäsen är en personlig betraktelse över de tre världsreligionerna judendom, kristendom och islam med utgångspunkt i likheterna emellan dem. Nu ingår Göteborgs Stadsteater ett samarbete med Svenska kyrkan för att främja en religionsdialog bland unga vuxna i västra Sverige.

Ett pressmeddelande berättar:
– Abrahams barn väcker viktiga frågor som får oss att reflektera över vår egen och andras religion. Vi hoppas att vi gemensamt genom föreställningen kan främja den religionsdialog som vi ser att samhället i allra högsta grad är i behov av, säger Susanne Rappmann, biskop i Göteborgs stift.

Monologföreställningen Abrahams barn skapades av den norska skådespelaren Svein Tindberg för Det Norske Teatret i Oslo. I Sverige är det skådespelaren och regissören Johan Gry som tagit vid och utforskar berättelserna om centralgestalten Abraham. Föreställningen blandar historieberättande, humor och reflektion, och tar med publiken på en resa genom Abrahams liv, hans söner och de tre religionernas syn på honom.

Genom att väva samman texter från Tanach, Nya testamentet och Koranen blottläggs religionernas gemensamma rötter, konflikterna och möjligheten till förståelse.

I ett samarbete med Svenska kyrkan ges nu kulturhus, folkhögskolor, gymnasier, bibliotek och andra aktörer i västra Sverige, och som har tillgång till en scen, möjlighet att boka föreställningen utan kostnad. Satsningen riktar sig främst till unga vuxna och ska främja religionsdialog.

– Inför detta bjuder vi in dessa aktörer att se Abrahams barn 22 och 23 april för att därefter undersöka intresset för att kostnadsfritt boka föreställningen under våren 2027, då primärt för en ung vuxen publik. Genom samarbetet med Svenska kyrkan hoppas vi kunna nå fler unga och bidra till viktiga samtal om religion, historia och våra gemensamma rötter, säger Frida Edman, vd för Göteborgs Stadsteater AB.

Fakta: Abrahams barn – visning för arrangörer
• Föreställningen visas för inbjudna arrangörer 22-23 april på Göteborgs Stadsteater
• Inbjudan riktar sig till kulturhus, gymnasier, folkhögskolor, bibliotek och andra aktörer i Västsverige med tillgång till scen
• Aktörerna erbjuds därefter möjlighet att kostnadsfritt boka föreställningen under våren 2027, i mån av tillgängliga speldatum.
• Satsningen riktar sig främst till en ung vuxen publik
• Initiativet genomförs i samarbete mellan Göteborgs Stadsteater och Svenska kyrkan

Filmrecension: The Testament of Ann Lee – helt enkelt lysande

12 mars, 2026 by Ulf Olsson

The Testament of Ann Lee
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Mona Fastvold.
Roller: Amanda Seyfried som den vuxna Ann Lee, Esmee Hewett och Millie Rose Crossley som den unga Ann, Lewis Pullman som Anns vuxna bror, Benjamin Bagota och Harry Conway som den unga William, Christopher Abbott som Anns man, David Cale, John, Thomasin McKenzie, Lewis Pullman, Stacy Martin och Tim Blake Nelson.

Ann Lee föds i Manchester år 1736 i en familj med åtta barn. Redan som liten börjar hon arbeta i en bomullsfabrik tillsammans med sin yngre bror William. Ann och William står varandra mycket nära och följs åt genom hela livet. En natt hör hon något som hon tycker är obehagligt, nämligen att hennes pappa och mamma ligger med varandra. Eftersom hon uppfattar sex som synd anklagar hon sin pappa: ”Jag vet vad du håller på med.” Det leder till att hennes pappa slår henne. Hon upptas mycket tidigt av föreställningar och fantasier om gud och vad som kan vara synd. En gång lyssnar hon på en gatupredikant som är mycket kritisk till den engelska kyrkan, som han hävdar bara intresserar sig för ritualer och makt och inte för vad verklig gudfruktighet är. Några år senare blir hon intresserad av de nya väckelserörelserna, särskilt de skakande kväkarna som predikar att Jesus kommer tillbaka som kvinna och att gud är både man och kvinna. Skakarna förordar att man ska bekänna sina synder offentligt och att sång samt improviserad dans och skrik är viktiga delar i gudstjänsten för att det ska vara möjligt att komma nära gud. Ann blir snart en av förkunnarna i gruppen och gifter sig med en församlingsmedlem, Abraham. Äktenskapet blir en plåga för Ann eftersom hon sedan barnsben har varit övertygad om att det bästa är att avstå från sex eftersom det är synd. Det gör det svårt för henne att acceptera sin man som visar sig vara sadomasochistisk och som kräver oralsex. Men efter att ha fött 4 barn, som alla dör tidigt, tycker hon att det får vara nog.

Hennes förkunnelse får stor spridning i lokalsamhället vilket gör att fler och fler söker sig till skakarna och till de dynamiska gudstjänsterna. Eftersom det anses hota både den engelsk kyrkan och den allmänna ordningen kastas hon i fängelse, där hon är kvar under 14 dagar. Fängelsetiden tillbringar hon med att vägra äta och dricka samt åkalla gud. Det gör att hon blir svagare och svagare och hon säger sig ha få uppenbarelser och kontakt med gud och hela andevärlden. När hon berättar om sina uppenbarelser för församlingen blir den övertygade om att hon måste vara den kvinnliga Messias som de har väntat på. De döper henne till Moder Ann. Hon förklarar att den ursprungliga synd är otukt och att människan därför måste avhålla sig från sex. Ett idogt arbete och ett liv i kyskhet är vägen till paradiset och moderlighet kommer att göra alla fria.

Efter ett tag får hon nya uppenbarelser som uppmanar henne att lämna det religiöst trångsynta England och fara till Amerika, närmare bestämt till New England. Det blir en farofylld och stormig båtfärd där de hotas att gå under. Ann är övertygad om att det som räddar alla är två änglar som ledsagar båten genom stormarna. Efter ca en månad i New York är det dags för Ann och hennes grupp att bege sig till New Englands där de skapar, Niskayuna, ett nytt samhälle och en ny församling. Genom broderns resor till olika byar runt omkring samlas fler och fler människor runt Ann och församlingen växter. Men Ann nöjer sig inte med det. Tillsammans med sin bror och några andra församlingsmedlemmar ger hon sig ut på en 2-årig resa för att starta nya församlingar runt omkring i New England. Till en början går allt bra, men till slut tar det en ände med förskräckelse. Ann och hennes bror förs allvarlig skadade tillbaka till Niskayuna där församlingsmedlemmarna ger henne allt det stöd som hon behöver.

Anns testamente är en spännande och intresseväckande film om en tid då de gamla maktfullkomliga kyrkorna ifrågasattes av en dynamisk frikyrklig rörelse. Filmen skildra på ett inkännande sätt den kamp och den förföljelse som ofta drabbade de nyare väckelserörelser.
Den har väckt stor uppmärksamhet vid ett antal filmfestivaler och Amanda Seyfried, vars rolltolkning bär upp hela filmen, har blivit nominerad till bästa kvinnliga huvudroll vid två tillfällen, bland annat Golden Glove. Hennes gestating av filmens Ann Lee är helt enkelt lysande.

Filmrecension: Begynnelser – tankeväckande drama om konsten att lura sig själv och om kärlekens många olika ansikten

12 mars, 2026 by Rosemari Södergren

Begynnelser
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 mars 2026
Regi Jeanette Nordahl

Ett mycket tankeväckande drama om konsten att lura sig själv och om kärlekens många olika ansikten. Träffsäkert och troligen igenkännbart för många skildras hur svårt det är att vara ärlig mot sig själv, att erkänna för sig själv vad man känner, tänker och vill och därför blir det också omöjligt att vara ärlig gentemot de som är allra viktigast att vara öppen mot.

Trine Dyrholm och David Dencik spelar mot varandra i detta drama om relationer, familjeliv, kärlek, passion och lojalitet. I Danmark har den dragit en stor publik.

Ane (Trine Dyrholm) och Thomas (David Dencik) är ett par i yngre medelåldern med två döttrar. De är på väg att skiljas. Tomas har till och med tittat på en hyreslägenhet tillsammans med sin nya flickvän. Men Ane och Tomas har inte berättat för barnen än att de ska skiljas. De bor i ett hus och Are har inte fått klartecken från banken ännu om hon kan ta över huset själv, om hon kan beviljas lån att köpa loss Tomas del i huset. Men under ytan verkar det som att alla olika skäl de har för att inte ha berättat för barnen att de ska skiljas verkar vara svepskäl som de inte ens själva tror på. Hur säkra är det på att de vill skiljas?

De är så typiskt. De flesta lever som om de ska leva för alltid och att de alltid ska vara ung, friska och starka. Som om det som livet alltid är. Men då händer något de inte var beredda på. Ane trillar ihop och har fått en blodpropp i hjärnan. Hon blir förlamad på ena sidan och förlorat mycket av sin rörlighet. Tomas erbjuder Ane att han kan bo kvar i huset tills Ane blivit tillräckligt rehabiliterad för att kunna börja jobba och kunna bo ensam med döttrarna.

Som åskådare, som ser deras relationer, deras handlande och deras dialoger på film, blir det uppenbart att Ane och Tomas är mer bundna vid varandra än de inser själva. De har starkare känslor för varandra än de själva inser. Kärlek har många former. Lojalitet och tillhörighet kan vara minst lika starkt och viktigt som passion. Att ha barn tillsammans är också något som binder samman två människor. Denna film är mycket välspelad, bra berättad och ger mycket för åskådaren att känna och tänka själv.

Pressmeddelandet om filmen skriver:
Vuxet, varmt och mänskligt om en skilsmässa på paus, med Trine Dyrholm och David Dencik i sitt absoluta skådespelaresse. Jag skriver under på varje ord. Trine Dyrholm och David Dencik liksom hela ensemblen och inte minst de unga skådespelarna som spelar barnen bär filmen.

Högljudd svidande vidräkning med totalitarism i övertygande skepnad – 1984 på Backa Teater

10 mars, 2026 by Mats Hallberg

Av George Orwell

Bearbetning och regi: Monica Wilderoth

Scenografi och kostymdesign: Josefin Hinders

Ljusdesign: Bella Oldenqvist

Kompositör & ljuddesign: Jonas Redig

Maskdesign: Josefin Ekerås

Videodesign: William Sjöberg

Skådespelare: Agnes Hargne Wallander, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Adel Darwish, Emelie Strömberg, Eleftheria Gerofoka, Oliver Andersson och Gunnar Klint (praktikant)

Från 14 år

Premiär Lindholmen Hisingen 6/3 2025

Spelas till och med 19/5

Det är frestande att vara ytterst kortfattad. Skriva att uppsättningen är bra, att den med kuslig emfas visar vilka uttryck förtryck mot egna befolkningen kan ta sig, inte olikt hur det ser ut i flera av världens diktaturer. Vad föranleder tanken? Jo, att i Oceanien och provinsen där 1984 utspelas råder ett kontinuerligt arbete kring giltig ordbok. Språkliga nyanser förbjuds och ett automatiserat befallande språkbruk istället påtvingas medborgarna. Utplånandet av valörer och dess konsekvenser åskådliggörs i omgångar i denna lyckade bearbetning. Ett uttryck som introduceras för att täcka in hela skalan från något oönskat till något avskyvärt blir således ”ogod”. Men som läsare av mina recensioner känner till fungerar inte min hjärna på det distinkta viset när scenkonst ska bedömas, sättas i en kontext.

Låt mig börja med författaren istället för det mytomspunna verket. George Orwell (1903-1950) var inte bara författare utan också en journalist och essäist. Han kom från övre medelklass, gick på Eton och tjänstgjorde som kolonialpolis i Burma. När han fick sin största framgång med dystopin 1984 låg storrökaren drabbad av tuberkulos på sanatorium och dog endast ett halvår efter romanen gavs ut. Han var nog bara vagt medveten om sin främsta succé jämte Djurfarmen. Båda romanerna kan ses som en socialistisk patriots skoningslösa dissekering av och varning för diktaturer och är främst baserade på stalinismens illdåd. Av mannen döpt till Eric Arthur Blair har jag förutom 1984 läst minst fyra titlar. Har två av dem i bokhyllorna plus en biografi. Intresset för författarskapet uppstod efter att Snappa efter luft ingått i kurslitteraturen på Engelska A för över fyrtio år sedan. Fick blodad tand och den pastoralt inriktade historien om förgängelse, förlorad ungdom och skepsis mot moderna påfund studerades därför i en C-uppsats ett par år senare. Då lästes naturligt nog en hel del om och av Orwell utöver studiet av nämnda välkomponerade, fast betydligt mindre omtalade bladvändare. Apropå dystopisk skönlitteratur kan flikas in att jag läst Ray Bradburys klassiker som filmats och Natt klockan tolv på dagen av Arthur Koestler.

Föreställningen pågår i en akt under cirka åttio minuter och elever från åttonde klass anses ha förmåga att tillägna sig verket. Har inte tidigare sett någon uppsättning och både upplevelsen av filmen (kuriöst nog premiär 1984 med musik av Eurythmics och John Hurt och Richard Burton med minnesvärda insatser) och läsningen ligger långt tillbaka i tiden, vilket försvårar jämförelser. Vad kan Monica Wilderoth ha tillfört och vad har strukits? Regissören som också är lärare, teaterchef och skådespelat har som drivkrafter att problematisera klass och kön. Har sett henne i ensemblen för Sylvi och I Annas garderob på Göteborgs Stadsteater. Lättad noterar jag efter premiären att inga direkta samtidsmarkörer förekommer, vilket nog inte hindrar att intellektuellt ohederliga kollegor kommer dra paralleller till Trump. Egentligen perverst med tanke på att tillämpad kommunism orsakat mångdubbelt fler offer än till och med nazisternas illgärningar.

Tillägnar mig introduktionen i programmet. Wilderoth menar att anpassningen till omänskliga förhållanden är det värsta med Orwells alarmistiska framtidsvision. Hur robust måste en demokrati vara för att fungera? Enligt regissören är det av största vikt att utifrån uppsättningen diskutera frågor om makt, ansvar och frihet. Och vem kan med förnuftet i behåll argumentera emot? Inte utan att jag undrar hur väl insatt regissören är i vad som försiggår i Orwells Storbritannien. En djupt splittrad nation som riskerar att implodera på grund av folklig avsky orsakad av en regering som som negligerat eskalerande brottslighet och ekonomisk oro, istället fängslat människor för att de verbaliserat protester på sociala medier.

En stor brist hos till exempel MSM, politiker, myndigheter, lärosäten, kulturvärlden (dit våra teatrar hör) och sociala medier är dock förödande för konstruktiva samtal. Syftar på i vilken hög grad människor styrs av känslor när de argumenterar, att wokeismen rotad i marxistisk värdegrund oavsett fakta, bestämt vilka som är offer respektive förövare. Av det skälet pustade jag ut efter en premiär som inte erbjuder något hopp utan manar till uppmärksamhet. Demokrati handlar om pluralism, respekt för andra uppfattningar och om i yttrandefrihetens namn tillerkänna motståndaren/ majoriteten rätten att bestämma. En grundförutsättning godhetssignalerande krafter (professorer kan helt skilja sig åt i synsätt) sällan lever upp till. De som yrkar på kancellering och stämplar misshagliga med invektiv ställs inte till ansvar. Svensk teater följer mönstret, är oerhört ängslig, vågar så gott som aldrig lansera fler avgörande perspektiv grundade i konkreta omständigheter. Hyckleri bör avslöjas och varje gång det visar sitt fula tryne bekämpas. Anomalin ”Queers For Palestine” kan betecknas som lika mycket nyspråk som krig är fred.

Med tanke på hur många omvälvande ämnen och missförhållanden som varit tabu för Göteborgs Stadsteater/ Backa Teater att behandla, är det något av en ödets ironi att 1984 sätts upp här. Begrepp som Sanningsministerium, storebrorssamhälle, dubbeltänk och inte minst nyspråk, används av motsatta läger för att belysa extremism på antingen höger eller vänsterflanken. Att hänvisa till FN i tid och otid blir smått absurt mot bakgrund av alla skurkaktiga diktaturer som sitter på inflytelserika poster. Så kallade progressiva rörelsers omfamnande av islamism uppfyller ju kraven på både dubbeltänk och nyspråk. Analogin med aggressionen i pjäsens talkör – ”Låt föraktet växa, låt ilskan brinna – är ofrånkomlig när det belagts vad det skanderats på gator och torg i Sverige under flera års tid, utan att det resulterat i domar för hets mot folkgrupp. Sedan har vi dubbelheten kring kameraövervakning: brott mot integriteten eller självklar åtgärd för minskad otrygghet.

Scenografin är sinnrik med en scen fylld av prång och avsatser likt en befästning. Scenen badar i rök och skuggor. Svarta kläder indikerar att man befinner sig i befallande ställning medan övriga i den anmärkningsvärt lilla ensemblen utför order eller tvivlar på ett föränderligt förtryck genom att ansluta sig till hemlig motståndsrörelse. Medborgarna har i romanen blå uniform, en åtskillnad vi inte urskiljer. Högt upp i fonden projiceras svartvit teveskärm, vad som visas överensstämmer till stor del med vad som sker på scen. Värt att påminna om vad som graverats in vid statyn på Orwell: ”Om frihet betyder något alls, betyder det rätten att berätta för människor det de inte vill höra:”

Något som kan te sig chockartat är att det soundtrack Jonas Redig skapat, hur det avsiktligt kantrar över i obehagligt skärande och pumpande ljudsekvenser, vars ljudvolym blir till en lightvariant av tortyr. Effektfullt precis på eller något över gränsen! För att uppsättningen ska vara mottaglig för tonåringar krävs en verkningsfull rytm. Den infinner sig.. Och intresset för skrämmande storyn bibehålls genom fokus på kärleksparet ställda inför omöjliga dilemman. Här lyser regissörens upptagenhet av kön som konstruktion igenom. Winston spelas nämligen av Agnes Hargne Wallander medan Julia får heta Julian och gestaltas av Oliver Andersson. Detta trots att graviditet ska ske genom inseminering och orgasm ses som okontrollerbar och därför förbjuden njutning. Snacka om skräcksamhälle! Små öar av drömmar och kärleksfulla stunder har inkorporerats som ett poetiskt skimmer.. Välbehövlig motvikt till alla förhör och fasor, tortyr och hot om rum 101. Åtskilliga ikoniska scener inkluderas. Sanningssträvande Winston och den upproriske Julian möts, fast man får hålla i minnet att det är en idéroman vars persongalleri är tämligen platt.

Den välsynkade ensemblen har mycket att bestyra, agerar med trovärdig pondus. Antar att den unga målgruppen fått en slags manual rörande relationer. Annars kan det vara lite lurigt att hänga med. Vem som är på samma sida eller representerar det förtryckande partiet uppenbaras oftast omgående och ibland efterhand. Romanens budskap är ju att positioner kan skifta radikalt. Eleftheria Gerofoka och framför allt Gunilla Johansson Gyllenspetz som partiets hantlangare O Brien träder fram, frossar i sina ondskefulla typer med sina gapiga repliker. Den sist nämnda skådespelaren är verkligen i sitt esse. Ingen tvekan om att hon njuter av att agera ut i sin rolls motbjudande härskartekniker.

Kärleksparet ger oss några fina stunder med klargörande dialoger fyllda av längtan efter ett liv i frihet, innan överlevnadsinstinkt med svek och missriktad lojalitet tar vid. Inga lösningar levereras. Däremot ett viktigt tema om hur illa människor kan bete sig och gynnas av att vara skrupulösa. På grund av oljud i bakgrunden som förstärker krigisk atmosfär behöver skådespelarna prata högt. Det sker med rapp diktion hämtad från teaterutbildning. Vid enstaka tillfällen ändras som kontrast den strama, kallsinniga attityden. Agnes Hargne Wallander var ett nytt ansikte för mig. Tippar att det är premiär för henne att spela på scen i Göteborg. Undrar om detta kan vara den största rollen för någon som synts i film- och tv-produktioner, ofta med anknytning till kriminalfall. Poängen är hon genomför en enastående prestation. Den etsar sig fast på näthinnan.

Toppnytt

Footer

Om oss