Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Jag är Ulla Winblad på Folkoperan – lär bli en hejdundrande succé

by

Jag är Ulla Winblad på Folkoperan
Foto: Mats Bäcker

Jag är Ulla Winblad
Musik Andrea Tarrodi
Libretto Klas Östergren
Regi Nora Nilsson
Musikalisk ledning och dirigent Gudrun Dahlkvist
Scenografi Julia Przedmojska
Kostym Lena Lindgren
Ljus Torben Lendorph
Mask och peruk Therésia Frisk
Koreografi Lidia Wos
Medverkande Skådespelarna Hanna Dorsin och Björn Kjellman och operasolisterna Tessan -Maria Lehmussaari.Wiktor Sundqvist, Karolina Blixt, Olle Persson, Ingrid Tobiasson, Johan Rydh, Wilma Skäryd, Josefina Berglund Ekholm, Saga Fribyter, Philip Hartman m fl
Folkoperans orkester

Jag är Ulla Winblad på Folkoperan lär bli en hejdundrande succé! Det är en fascinerande, förtrollande och frejdig operakabaré om den mytomspunna kvinna som Bellman gjorde odödlig genom sina epistlar. Ett både historiskt och modernt ödesdrama med feministiska förtecken som är spännande att följa.

Ulla Winblad var Bellmans musa och besjöngs både som gudinna och hora. I denna föreställning får hon äntligen spela huvudrollen i sin egen berättelse.

Andrea Tarrodis kontrastrika musik flödar av färger, lyfter upp och fördjupar skeendet och elegant interfolieras bitar av Bellmans visor. Folkoperans orkester spelar musiken med en sorts jublande inlevelse som det är härligt att dras med i. Klas Östergrens libretto är snillrikt och samtidigt enkelt i betydelsen oförställt. Texten för effektivt handlingen framåt.

Regissören Nora Nilsson lyckas verkligen få historien om Ulla Winblad att beröra och samtidigt är den så smart och jätteroligt iscensatt, med benägen hjälp av koreografen Lidia Wos.

Tessan -Maria Lehmussaari i rollen som den unga Ulla Winblad är en klart lysande operastjärna. Hon har en underbar kristallklar stämma som skärper lyssnandet. Trovärdigt gestaltar hon Ullas brokiga liv och de elaka rykten som förföljer henne. Under allt glöder den sturska stolthet och obändiga kraft som bär Ulla genom även riktigt mörka perioder i livet -som när hon mister ett barn.

Ulla Winblad riktiga namn var Maria Kristina ”Maja-Stina” Kiellström. Hon föddes 1744 i Stockholm och kom från mycket enkla förhållanden. Tidigt jobbade hon som piga och på fabrik. Hon deltog i ett vilt spritindränkt nöjesliv och rörde sig hemtamt i stadens fattiga kvarter.

Mötet med Bellman blev helt avgörande för Maja-Stinas utveckling. Hon både njöt av och drog nytta av uppmärksamheten som sitt omsjungna och lössläppta alter ego Ulla Winblad samtidigt for hon illa av den skändliga berömmelsen.

En scen som etsar sig in är när Ulla Winblad möter Platskan/kopplerskan – pregnant sjungen och gestaltad av Karolina Blixt. Platskan inser vilken diamant hon fått fatt i och snart står männen lystet på rad för att få utnyttja Ullas kropp. Hon blir även inbjuden till fina salonger och en slottsbal.

Det dröjer innan Bellman kommer in i handlingen– men vilken stilig entré. Med luta i hand vilar han omsvärmad i kvinnors famn likt en hyllad idol. Wiktor Sundqvist gör rollen som förförare perfekt med karisma och kaxighet i rösten.

Bellman tjusas av Maja-Stinas skönhet och fräcka frimodighet. Nog inte i första hand som kärlekspartner utan som en fantasifigur i hans visor för folk att tråna efter. Det ska öka på hans kassa och göra att han blir mer berömd. Hur hans infall ska påverka hennes liv förefaller han inte bry sig om.

En period var Ulla Winblad ( läs också i verkligheten Maja-Stina) gift med en bekant till Bellman och flyttade till Norrköping för att försöka starta ett nytt liv. Men stämpeln som rikshora förföljde henne och förpestade tillvaron. Den försupne Nordström – snabb att ta till nävarna även mot Ulla- sjungs med kraftfull stämma av Olle Persson. Han gör ett komplext porträtt kryddat med barsk humor av denne råa sälle.

När Nordström dött återvände Ulla Winblad till Stockholm, gifte om sig med en vek stängel till man och kunde köpa ett litet hus. Där drev hon ett utskänkningsställe. Det är på denna krog i en ramberättelse de betydligt äldre, inte längre så fagra och luttrade Ulla och Bellman möts igen och kanske kommer han till sist att säga förlåt för vad han utsatt henne för. Rollerna görs inlevelsefullt av skådespelarna Hanna Dorsin och Björn Kjellman som båda debuterar på en operascen. De klarar galant att agera trätopar och tar också med den äran ton.

Scenografin i föreställningen av Julia Przedmojska är anslående. I fronten finns en stor bardisk, ovanför den en tygomklädd ställning likt ett gigantiskt provrum som fyndigt används och i fondens mörka vägg är ristat likt graffitti de rykten som Ulla aldrig blev fri från.

Kostymerna känns som bedagade paltor präglade av smutsiga gränder och ett svärtat nöjesliv. När Ulla i en tidig rättgångsscen bär en elegant rosa kappa blir det enligt andra kvinnor som är instämda till rätten för skörlevnad ett bevis på att hon anser sig vara förmer. Likaså fnyser de åt hennes påstående att hon skulle vara trolovad med en officer. Men denne soldat är ingen fantasi. Han dyker faktiskt upp hemkommen från kriget och undrar vad barnet hon väntade är.

Slutet där den unga och äldre Ulla Winblad förenas och förklarar att de valde att gå sin egen väg, hellre leva vilt än tamt och inte ångrar något är ett mycket fint sätt att knyta ihop berättelsen.

Jag är Ulla Winblad har bländande vacker musik, superba sånginsatser och snyggt sammanflätad, allvarsam och humoristisk handling. Den rekommenderas varmt även till dem som inte är vana operabesökare.

Filmrecension: Resident Evil – en hopplös lekstuga som mestadels liknar ett enda långt internetskämt

by

Resident Evil

Resident Evil
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 september 2026
Regi Zach Cregger

Efter förra sommarens omtalade och säregna Weapons tycktes regissören Zach Cregger vara det största som hänt film- och skräckvärlden sedan Dario Argento och skivat bröd. Det borde göras ett antal artiklar kring hur det moderna mediaklimatet är parodiskt ivrigt att kröna individuellt framgångsrika filmskapare som arvtagare till genrens allra största, detta utan något vidare renommé förutom en enda succé. Idén att Cregger skulle ta sig an Resident Evil – en av de mest bejublade och inflytelserika skräckspels-serierna någonsin, lät som en strålande idé. Efter att Paul W.S. Anderson förnedrat sig själv, frun Milla Jovovich och de trogna fansen – som slaviskt följt med sedan det första spelet år 1996, skulle Netflix-serien dyka djupare ned i konsten att sumpa allt. Creggers inblandning sågs – och troddes, vara lösningen på alla problem, ett sätt att äntligen ge Resident Evil ära och ryggrad efter årtionden av misslyckanden på bioduken.

Men likt ett ont anande skräckfilms-offer får fansen och publiken ännu en gång en kallsup, Resident Evil årgång 2026 är en hopplös lekstuga som mestadels liknar ett enda långt internetskämt. Visserligen har Cregger tydliggjort att han inte avser att adaptera något befintligt material vad de olika spelens berättelser anbelangar. Narrativet må utspela sig i bekanta miljöer men samtliga karaktärer är skapta specifikt för filmen. Den kreativa friheten detta tillåter går inte att ifrågasätta, Resident Evil har tillräckligt med ikoniska monster och platser som mer än väl differentierar det från andra zombie-uttryck på film. Cregger väljer dock att se hela filmen som ett grandiost pubskämt där han och ett par omogna polare snackar trams och leker neandertalare. Humor och skräck har visat sig vara otroligt effektivt, framförallt i årets megasuccé Obsession. Cregger vill balansera mellan komplett terror – med motbjudande bilder, och galghumor som många gånger får ta mer plats än obehaget. Tyvärr är balansen mellan dessa – men mer än något annat genomförandet, komplett bedrövligt. Där Weapons hade korta och kontrollerade sektioner av denna bläcksvarta komik känns detta som ett sprinklersystem som löper amok. Humorn är alltför dominerande och inte vidare effektiv heller då den känns slapphänt och repetitiv.
De rena skräckmomenten har en initial laddning men blir snart förutsägbara och känns snart lika slarviga som komiken. Här finns en och annan referens till moment från spelserien men de känns inte kärleksfulla eller eleganta, snarare som någon pliktskyldig produktplacering. Men det kanske mest drabbande beslutet är att Cregger valt att ännu en gång samarbeta med skådespelaren Austin Abrams. Från en biroll i Weapons skall Abrams nu axla huvudrollen, en roll som är ofantligt essentiell då Abrams är den enda person vi spenderar någon som helst relevant tid med. För att humorn, skräcken och actionscenerna skall ha något effekt krävs ett skådespel som är övertygande, empatiskt, karismatiskt och framförallt behagligt att se på. Samtliga dessa kategorier är bortom bedrövliga vad gäller Abrams som gör en outhärdlig insats där han – precis som sin regissör, ser det hela som ett långt skämt. Hans karaktär är osympatisk, ointressant för att inte säga töntig utan någon som helst behövlig charm eller värme. Väldigt snart önskar man att karaktären i fråga blir zombie-föda för att på så sätt nå eftertexterna.

Filmens helt bisarra speltid på nittio minuter är också en indikation på att ingen ser uppgiften vidare seriöst, om intensiteten och tempot hade varit oupphörligt i bästa George Miller-anda hade det varit en sak, men Resident Evil känns stapplande och bränslefattig redan efter den helt perverst långa intrigen – som är lika platt som försöket att ta in Örebropartiet i riksdagen. Istället för att göra det till en hejdlös åktur där spänningen är oupphörlig och terrorn total liknar filmen snarare en åktur på en evighetslång busslinje där färden stannar varannan meter och där slutdestinationen tycks vara ljusår ifrån att nås.

Utöver det har Cregger också tappat sin visuella udd från Weapons. Istället för det hårda och kompromisslösa utseendet som var så tydligt inspirerat av David Fincher får vi nu en platt och ytterst torftig film vad gäller det estetiska, det hela ser ut att vara ämnat att sändas på TV och inte en jättelik duk.

Resident Evil är som ett enda långt måste, Cregger verkar vara hopplöst ointresserad och detsamma gäller för alla andra involverade som verkar behandla det som kvarsittning. Det är oseriöst, fånigt och genomgående komplett meningslöst. Att den enda underhållning framträder i filmens ruttna klimax understryker vilket skräp detta är.

Alldeles för få höjdpunkter – Windflower av Ayumi Tanaka/ Thomas Morgan/ Yhomas Strönen

by

Tanaka/ Morgan/ Strönen

Windflower

2

Inspelad maj 2025 studio La Buissonne Frankrike

Producent: Manfred Eicher

ECM

Releasedatum: 21/8 2026

Brukar avstå från att ägna tid åt att recensera en skiva när jag finner anledning att dissa. Ingen kommer uppmärksamma en sådan text, blir absolut inte några delningar. Men ibland när tid investerats vill jag göra ett undantag. I det här fallet lyssnades två gånger i hörlurar. Första intrycket kvarstod tyvärr. ECM är ledande inom den kammarjazziga världen, står för ett specifikt sound bottnande i en kontemplativ estetik. Om man generaliserar har denna hållning blivit alltmer markant under 2000-talet. Smal musik lanseras ämnad för konnässörer. När ECM firade femtio år fick jag för övrigt i jazzmagasinet Orkesterjournalen utse den utgivning i deras enorma katalog som jag värderade högst. Valet föll på Still Live, en dubbel-vinyl från 1988 med Keith Jarret Trio. På senare år har jag fått en del recensions-cd skickade till mig via Naxos i Örebro. Och några juveler har förstås upptäckts genom detta förfarande.

Denna trio med pianist från Japan, amerikansk basist och batterist bördig från Norge spelade tillsammans första gången så sent som 2024, på en festival i Norge. Efter förslag av legendaren Manfred Eicher spelades debuten in med kompositioner av dem själva. Albumets nio titlar har samtliga skrivits gemensamt bortsett från La Source som signeras den kvinnliga pianisten. Skivbolaget påtalar att de komponerats spontant i en mestadels fragil anda. I vilka konstellationer har då musikerna förekommit? Ayumi Tanaka har ingått i ett par av norske trumslagarens projekt och har släppt rosat album i eget namn. Thomas Morgan debuterade på ECM 2008 med John Abercrombie Quartet. Han är känd för samarbeten med exempelvis Paul Motian, Craig Taborn, Jakob Bro och Bill Frisell. Vad beträffar Thomas Strönen kan tjugoåriga samarbetet i Parish nämnas med bland andra Bobo Stenson och Fredrik Ljungkvist. gruppen Food med Ian Bellamy samt han duetter under pandemin genomförda med bland andra Chris Potter och Jorge Rossy.

Det börjar lovande, för att inte säga mästerligt. Titelspåret sveper med sig lyssnaren in i ett tillstånd av mysticism med klart utkristalliserade toner. Förförs av melodin som bäddats in i förunderlig densitet, frambringad av oemotståndlig dynamik. Blir förtjust i soundet från hårt spända trumskinn, försynta löpningar över tangenter och framåtsträvande basgång. Att inledningen är en sådan fullträff gör att jag känner mig förvirrad och rejält besviken ju längre albumet pågår. Musiken övergår nämligen i spretiga sekvenser, av skenbart nyckfullt natur. Hör ett improvisatoriskt utforskande som sällan binds samman till urskiljbar struktur. Praktiseras en ECM-estetik vars händelsefattiga inriktning går mig förbi. Uppskattar förvisso energipåslaget med framvällande rytm i första delen av i Tree Of Stars. Ambitionen hos trion ska ha varit att upplösa gränsen mellan nedtecknade kompositioner och impro-moment.

Hade som framgår önskat mer täthet, att man utgått i högre grad från ett centrum. Här ställs höga krav på lyssnarens förmåga att släppa taget med bibehållen full koncentration, att vilja följa med i skiftande infall. Hade melodier utgjort fundament för fler än tre kompositioner skulle det passat att peka på ett mönster av avvikelser. Trion tycks mer intresserad av abstraktioner och glidande tillstånd än att göra tillgängliga melodier. Saknar överlag nerv, medveten om att jag skulle haft väsentligt större fördrag med dylikt musicerande live. Albumets två sista kompositioner får mig lyckligtvis tillbaka på banan. Driftwood och Dissolving Sun erbjuder substans, blir så pass äventyrligt njutbara att det är frestande att sätta högre betyg. Som väntat ligger fokus genomgående på tonerna från flygeln, fast i introt till Source och omnämnda låtar lagda sist får vi taktil tillförsel av konturer från basist och batterist.

Filmrecension: Bad Apples – en modig och överraskande film

by

Bad Apples

Bad Apples
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 september 2026
Regi Jonatan Etzler
I rollerna Saoirse Ronan, Eddie Waller, Sean Gilder, Jacob Anderson, Nia Brown

Vad ska göras när unga människor, ja så unga att de är barn, är våldsamma och stör och förstör för alla runt omkring? Det är en högaktuell fråga i Sverige som politiker bråkar om. I Bad Apples utforskas ämnet på ett mycket tänkvärt sätt och ger en hel del att fundera på.

Vi får följa Maria som är grundskolelärare och har hand om en klass med tioåringar. Danny, en av pojkarna är bråkig och våldsam. Han förstår för alla och är helt oregerlig. Maria ber skolledningen att få någon hjälp för att kunna ta hand om honom, men skolledningen ifrågasätter hellre henne som lärare.

Några slumpartade händelser och något ogenomtänkt beslut i panik gör att plötsligt har Maria lyckats låsa in Danny i källaren i sitt hus. Hon tänkte förstås släppa ut honom när han lugnat ner sig lite. Men när Danny inte är i klassen kan undervisningen fungera. Ja Maria börjar blomstra som lärare och skolan får beröm. Plötsligt blir det svårt att släppa ut Danny ur källaren.

En styrka i filmen är att den inte går in på vad som är orsaken till att Danny är så våldsam. Det berörs bara lite och det är bra att det inte är många djupdykning i varför han är som han är. Det kan ju finnas en mängd olika bakgrunder som gör att barnen blir besvärliga: både arv och miljö och sådant som ligger i barnets egen natur. Det finns exempel på människor som växer upp under svåra förhållanden med missbrukande föräldrar och våld och som inte blir bråkiga och det finns människor som tycks haft omsorgsfull uppväxt och blir våldsamma. Att dyka ner på bakgrunden till varför just denna pojken är så fruktansvärt bråkig och stökig skulle kunna bli en egen film.

Det är bra att handlingen koncentreras kring temat om hur mycket en person ska få förstöra för alla andra. På något sätt har nog många upplevt hur en stökig elev kan förstöra mycket för alla andra. Det är något vi måste våga kika på hur olika synvinklar. Regissören har valt att låta Danny till stor del vara bråkigare och våldsammare än många. Han är nästan omöjlig att få lugn och samarbetsvillig. På det sättet blir han något mer av kliché än en realistisk pojke. Men det var nödvändigt för att få fram flera viktiga frågor.

Filmen är välgjord med flera oväntade vändningar. Handlingen är inte förutsägbar. Och den ger en hel del att fundera kring och prata om. En modig film.

Filmrecension: Autofiction – något rörigt utforskande av gränsen mellan verklighet och fiktion

by

Filmrecension Autofiction

Autofiction
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 september 2026
Manus och regi Pedro Almodóvar
Skådespelare Bárbara Lennie, Aitana Sánchez-Gijón, Milena Smit, Quim Gutiérrez, Leonardo Sbaraglia

Var går gränsen mellan verklighet och fiktion? Den spanske tidigare Oscarsvinnaren Pedro Almodóvar utforskar denna gräns i en delvis engagerande film men samtidigt något rörig och luddig. Jag tror att det är medvetet av regissören att det ska inte vara tydligt vad som är den verklighet som skildras och vad som är fantasi och litteratur. Och i själva verket är ju alltihop fiktion. Men som tittare kan jag ändå tycka att han på så sätt tematiskt gör det lite enkelt för sig. Kanske hade han fått sagt mer om det inte var lika diffust skildrat.

I filmen får vi möta reklamchefen Elsa. Hon flyr in i jobbet för att slippa känna sorgens smärta efter sin mors död. Men en panikattack gör att hon måste få ett avbrott och då reser hon till Lanzarote med sin vän Patricia. Berättelsen om dessa kvinnor löper parallellt med en manusförfattares och filmregissörs berättelse som utforskar hur liv och fiktion är oupplösligt sammanlänkade, ibland smärtsamt knutna vid varandra.

Ett skäl till att jag har svårt för att falla för denna film, trots det högintressanta ämnet, är att Almodovar så tydligt i denna film tagit över Ingmar Bergmans mantel då han skildrar en samhällsgrupp som aldrig behöver bekymra sig om ekonomin. Jag har svårt att engagera sig i dessa karaktärer, jag berörs inte av dem, varken positivt eller negativt.

Temat – tja, hur intressant är det på film? Allt är ju fiction så länge det inte är en ren dokumentär och vem förstår inte det uppenbara att allt som en författare eller manusförfattare inspireras av är sådant som händer i människors liv.

I slutet av filmen förs en diskussion med Monica om mamma som förlorat ett barn. Det är något som alltid sker någonstans i vår värld. Det är en svår tragedi och djup sorg som några alltid måste gå igenom i vår existens. Det är ett ämne som skildras i många filmer, draman och romaner och egentligen värd mycket mer än några korta scener.

Filmen engagerar mig inte på djupet. Temat är förstås intressant och jag har sett både sämre och bättre filmer och romaner i ämnet. Förmodligen är det medvetet av regissören att berättelsen är rörig och inte helt bestämt vad som ska föreställa fiktion och vad som ska vara ”den verkliga handlingen”. Kanske är allt omkring författaren fiktion, inspirerat av hans egna upplevelser. Förmodligen har Almodóvar medvetet skapat en rörig berättelse. En författare skriver om någon som också skriver och alla omkring dem är både fiktion och verkliga upplevelser.