Godzilla Minus Zero
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 november 2026
Regi Takashi Yamazaki
Efter den närmast kultklassika Godzilla Minus One, som utkom för tre år sedan, är det nu dags för uppföljaren, denna gång försedd med en nolla i titeln. En siffra som inte kunde vara längre ifrån det faktiska slutbetyget…
Godzilla är – i alla fall i hemlandet Japan, en nationell ikon som får våra inhemska idoler som Pippi Långstrump, Bamse eller Lisbeth Salander att likna rena bihang. Den jättelika ödlan må ha kommersialiserats in absurdum men började i en ytterst politisk och vågad film där massförstörelsen och befolkningens terror var en allegori till det pågående kalla kriget och Japans ytterst traumatiska relation till kärnvapen.
Detta sublima budskap skulle med tiden dock suddas ut till fördel för större bataljer mellan jättelika monster och maximal förstörelse. Och i de amerikanska versionerna var mer eller mindre alla allegoriska kvalitéer utbytta mot en sorts Michael Bay-mentalitet där explosioner och – svaga, specialeffekter fick kompensera för allt, förutom en bra film då. Med Minus One togs monstret tillbaka till Japan men denna gång till de mycket svåra åren efter det andra världskriget. Aningen mer filosofiska diskussioner var tillbaka men framförallt var det en minutiöst välarbetad film med strålande specialeffekter som kunde stå jämte vilken Hollywood-produktion som helst.
Kultföljet blev omedelbart och del två anländer med osannolikt mycket pompa och ståt bakom sig. Och även om lite av chockvärdet – vad gäller kvalitén på produktionen och den briljanta bakgrunden mot ett efterkrigs-Japan, har lagt sig är detta en magnifik film som dominerar vad gäller att imponera och underhålla.
Till skillnad mot de åtskilliga amerikanska produktionerna finns här en vördnad men också lekfullhet som gör det hela både medryckande och gränslöst passionerat. Regissören Takashi Yamazaki är lika självsäker som ödmjuk inför uppgiften och han kombinerar det bästa av två världar, personlig förkärlek men också stor kompetens. Se bara till de – ännu en gång, fantastiska specialeffekterna som är precis lika bra som sist. Det är också en stilistiskt otroligt slående film. Genom att använda ett foto som ter sig aningen mer mjukt och grynigt blir flera effekter mer trovärdiga än om de nyttjat rakblads-skärpa. Detta bidrar också till en film som bär med sig en märklig autenticitet, trots att många inslag är direkt anakronistiska, både vad gäller dialog och moderna kameraåkningar.
Som de allra bästa av uppföljare förstås vikten av att bevara och utveckla de omtyckta karaktärerna från del ett. Minami Hamabe och Ryûnosuke Kamiki är både starka och färgstarka i de två huvudrollerna men det är Hidetaka Yoshioka i rollen som den orubblige Kenji Noda som är filmens stora stjärna, detta genom ett ytterst exakt skådespel och en fantastisk utstrålning som gör en relativt ordinarie karaktär till en ren elektromagnet.
Oavsett hur bra skådespelare som förekommer är det nästan sekundärt då den faktiska stjärnan är den titulära jätteödlan. Och denna gång skalas actionscenerna upp till proportioner som nästan når samma svindlade höjder som det legendariska monstret själv. Även om scenariona och mycket av upptakterna har setts förut presenteras de här med en sådan precision och övertygelse att det som de senaste åren blivit ordinärt ännu en gång – och som det faktiskt borde vara, känns spektakulärt. Framförallt är den faktiska monsterdesignen fullkomligt fantastisk och kombinerar det klassiska med det moderna i ett ljuvligt giftemål.
Underhållningsvärdet är ofta hejdlöst och det hela gör sig väl motiverat att ses på största möjliga duk. Resan har dock turbulens som tyvärr är problematiska kvarlevor från den föregående filmen. Yamazakis dramatiska regi är fortfarande alltför sentimental och överdriven. Flera gånger utvecklas dramatiken till Niagarafallen där tårarna rinner och folk skriker hysteriskt utan någon egentlig effekt. Slutspurten känns också aningen förhastad och förhoppningen att vara lika allegorisk som ursprungsfilmen från 1954 uppnås inte då alltför mycket fokus ligger på det rena – utomordentliga, spektaklet.
Yamazaki talade i en intervju om att inspirationen för Minus Zero var de eviga superuppföljarna Terminator 2 och Aliens, två uppföljare som fullkomligt körde över sina original. Riktigt så legendariska nivåer nås aldrig, men det är långtifrån ett misslyckande, Minus Zero är en storslagen och medryckande film som för första gången får mig att inse storheten i Godzilla.
