Toppnytt

Av Lars Norén

Regi: Frida Röhl

Scenograf & kostymdesign: Charlotta Nylund

Ljusdesign: Carina Backman

Maskdesign: Suz Åberg

Musikaliskt koncept: Joel Igor Hammad Magnusson

I rollerna: Pelle Grytt, Maria Hedborg, Karin Lycke och Ludvig Stynsberg

Premiär 30/11 2024 på Lilla scen Folkteatern i Göteborg

Spelas till och med 11/1

Är med om ett sceniskt event, en helhetsupplevelse som alstrar ett spektrum av svårdefinierade känslor. Känslor av utsatthet och oförutsägbarhet, fast också behagliga emotioner av njutbar karaktär. De uppstår under ett klassiskt Norén-drama de luxe vars Östermalmsfamiljs groteska sönderfall får mig att häpna och förläget le om vartannat åt den becksvarta humorn. Är det mitt perspektiv som förändrats eller har regissör Frida Röhl i samarbete med erfarne dramaturgen Magnus Lindman lagt in en glidning i tonen, jämfört med urpremiären för drygt trettio år sedan? Observera att det är föreställningen 5/12 som recenseras, eftersom jag var upptagen av premiär kvällen före och inte fick plats på uppsättningens premiär.

Apropå det inferno och den ångest vi förknippar med en typisk Norén-jul berättade en av hans döttrar i P1 gångna veckan om en helt annan upplevd verklighet. Upplyste då lyssnarna om att fadern skrev uppemot 150(!) pjäser, varav många hittills förblivit ospelade. Jag inventerade hans verkförteckning nyligen i samband med premiär på Göteborgs Dramatiska Teater. Kom då fram till att jag sett cirka femton dramer, live eller på teve. En av dessa var teve-versionen av Bobby Fischer bor i Pasadena från 1990 med Lena Nyman och Stefan Sauk som de vuxna, vingklippta barnen. Cirka femton pjäser plus att ha beskådat ett par pjäser av andra som han regisserat får väl anses vara tillräckligt för att ha en god inblick i dennes estetik. Och som fördjupning inför intervjun jag fick i uppdrag att göra av LO-tidningen 2009 användes förstås En dramatikers dagbok. För den som vill läsa mer om intervjun och mina andra korta möten med Sveriges i nutid främsta kulturexport efter Bergman hänvisas till recensionen av hans skilsmässopjäs Om kärlek på Göteborgs Dramatiska Teater (publicerad här 29/10 i år).

Föreställningen sker i samarbete med restaurang FOLK som huserar i samma lokaler närmast entrén. Serveringspersonalen, fem till antalet, namnges på hemsidan och i det program med inlagda kort och meny vi får när vi lämnar Lilla scen efter att ha vistats där i över tre timmar (lyckligtvis finns en möjlighet att gå på toaletten). Inte fullkomligt uppenbart, men de tre akterna inklusive prolog och epilog ska enligt uppgift anspela på faserna i ett parti schack.

Tillbaka till det omgivande koncept publiken betalar extra för. Jag prioriterar krogbesök högt, lagt mer pengar på den exklusiva vanan än de allra flesta med motsvarande ekonomi. Men mig veterligen har jag aldrig varit på någon som har en stjärna i Guide Michelin. Vid varje föreställning serveras avsmakningsmeny komponerad av kocken Gustav Knutsson från Restaurang Bhoga till uppemot fyrtio personer, vilka indelas i tre grupper. Knutsson sägs till och med ha tolkat manus. De dryckesansvariga heter Lars Olsson och Nicolas Perez medan kockarna som tillreder maten på scen är Jesper Jacobsson och Hannes Persson. Under desserten som avnjuts efter att skådespelarna tagit emot applådtack och Maria Hedborg förklarar hur allt avrundas, frågar jag nyfiket en av kockarna hur det känns att bli betraktad, i egna pauser stå bortvänd från det hiskeliga drama som utspelas ett par meter ifrån honom.

Kristallglas fick vi dricka ur, däremot inga bestick. Tur att det fanns servetter och avställningsbord för oss som inte satt vid enda stora träbordet. Det blev lite ociviliserat kladdigt och smuligt. Tappade räkningen på hur många gånger vi fick skålar och fat med lyxmat. Kom efteråt på hur effektfullt det var att vi svävade i ovisshet om vad åt, i bjärt kontrast till hur benägna dyra krogar är att tala om exakt varje ingrediens som serveras. Allergier, alkoholfritt alternativ och animaliskt val var enda faktorer kända på förhand. Tajmingen i serveringen inklusive mentala kylan tillhör konceptet, liksom ljussättning, scenografi och musik.

Hur det smakade? Gott på ett sätt som ofta skulle tillfredsställa en gormet, även om vissa smaker var överdrivet starka. Ett undantag var en tämligen vidrig, grumlig buljong. Ville man chocka smaklökarna i paritet med hur familjemedlemmar anföll varandra, genom att bildligt talat slita varandra i stycken? Vill påstå att nivån på dryck inte var lika prisvärd som på den kulinariska avdelningen. Över tvåhundra kronor för alkoholfritt alternativ framstår som ett överpris. Vid närmare ska dock betonas att nivån på maten var mycket förmånlig. Det hade sannolikt kostat långt mer än det dubbla om menyn hade intagits på Michelin-krogen. Tyvärr börjar detta event inte något vidare för min del. Exkluderades från välkomstskål med draja i foajén, fick istället i motsats till Expressens recensent hålla till godo med smaklös juice. Behövde svälja ”bitterheten” av att hamna utanför, skaka den av mig för att bli positivt inställd till en oviss fortsättning.

Gradängen är borttagen. Publiken sitter längs tre väggar vilka avskärmas av vinröda draperier. I sista akten får ett par åskådare sätta sig i den soffa som tidigare utgjort centrum för dramatiken, de skrämmande uppgörelser som äger rum i fashionabel våning på Östermalm. Konflikterna får nytt bränsle efter att de fyra familjemedlemmarna varit på teater och sett Lång dags färd mot natt. Loftet ovanför kockarnas arbetsplats har regissör Röhl tagit i anspråk för att markera att familjens sovrum är belägna en trappa upp. Ljussättningen är effektfull, gulaktigt sken eller halvskuggig.

För ovanlighets skull för att vara Norén finns ingen jazz med i föreställningen. Däremot har Folkteaterns huskomponist och oftast anlitade musiker Joel Igor Hammad Magnusson sammanställt kongenial pianomusik av reflekterande karaktär. I scenen på bilden ovan har den alkoholiserade lärarinnan Ellen (Karin Lycke) bestämt sig för att vid midnatt på maxvolym gå loss till ikonisk disco-dänga. Samma låt (I Will Survive) återkommer för övrigt som en slags sorgsen final, i en avskalad, utsökt dröjande version av nämnde kompositör och Mariam Wallentin.

Publiken sysselsatt med att äta och ”skölja ner” vad de inmundigat betraktar en minst sagt krisande familj på några meters avstånd. Ytterst osannolikt att familjeterapi skulle rädda dem. De består av egenföretagaren Carl (Pelle Grytt) vars bevakningsfirma blivit uppköpt av amerikaner. Alltmer desperat försöker han vädja till maka och barn att skärpa sig, sträva efter normalitet. (Han får höra att han avskyr förändringar.) Men förgäves då destruktiva krafter i omlopp inte kan stävjas. Dominanta modern (Maria Hedborg) delar ett flertal drag med Mary Tyrone i den plågsamma pjäs de nyss bevittnat. Vilken skuld hon har i sina barns trasiga psyken är smärtpunkten Bobby Fischer bor i Pasadena roterar kring. Ellen är en periodare som kämpar med att behålla sin lärartjänst. Dricker för att glömma sedan hennes barn dog och hennes förhållande gick i kras för att känna sig värd något. Hon har en gripande utläggning om socialt arv. Provkartan av dysfunktionella beteenden toppas av den tillfälligt hemmaboende sonen (Ludvig Stynsberg). En oberäkneligt labil autist utan konsekvenstänk vars maniska frågor frestar på omgivningen. Flera i familjen anklagas för oviljan/ oförmågan att svara. Som en kulmen berättar han själv bakgrunden till pjäsens titel utan att gå in på forna världsmästarens border line personlighet.

Fadern inpräntar förgäves att han försöker göra sitt bästa, ett förhållningssätt också mamman intalar sig att hon har fast barnen direkt hugger på hennes kommentarer. Hon som vill hålla sig a jour med vad som händer. I längden får jag som framskymtat enorma problem att ta berättelsen och hur den marinerats med giftpilar på allvar. Det slår över i pastisch, eller rent av parodi. Som ett hopkok på Linje Lusta, Vem är rädd för Virgina Woolf?, Harold Pinter och Tennesse Williams, Se dig om vrede, givetvis Lång dags färd mot natt och snarlika infernon i andra dramer av Lars Norén. Medan somliga scener drabbar med furiös kraft genom att vara på pricken, blir de sammantagna till alltför orimliga och därmed oproportionerliga projektionsytor. Påminner om när musikalartister överbetonar genom att waila.

Ludvig Stynsberg gjorde sin praktik i Bröderna Mozart på Folkteatern tidigare i år. Trots att studierna pågår gör han redan nu avtryck i en tacksam roll. Pelle Grytt har medverkat i ett drygt halvdussin uppsättningar på Folkteatern som jag recenserat plus i en avstickare till Backa Teater. Han ingick i det begåvade team under Erik Holmströms ledning som gjorde dockteater och i en större ensemble roade oss under pandemin med helt olika sätt att tackla Don Quijote, i en genialiskt innovativ och snabb process. Maktlös betraktar hans rollfigur hur elakheter haglar omkring honom, brusar utan framgång upp ett par gånger. En durkdriven skådespelare som övertygat hos Teater Galeasen får i denna uppsättning överlåta de mest intensiva monologerna till övriga i ensemblen. Både han och Maria Hedborg har gjort en rad roller i film och för teve.

I mångt och mycket är pjäsen en rasande konflikthärd, en envig emellan dotter och föräldrar. Ett antal av mamma Gunnels repliker sårar när hon i vredesmod försvarar sig, blickar tillbaka. Olösta trauman kommer upp till ytan. Hos Hedborg som jag i första hand associerar med Backa, roller i Fucking Åmål och Gösta Berlings saga på SVT Drama, utkristalliseras ett tonfall publiken förmodligen kommer bära med sig. Mixen av hävdelsebegär och uppriktig förtvivlan gör definitivt avtryck.

Frilansaren Karin Lycke tycks utrustad med en särskild sorts kvalitet, vars nerviga utstrålning kan bli nära nog kuslig att beskåda. Det är som om ingen hinna existerar emellan skådespelaren och rollen, något som dramatikern troligen kände till. Ända sedan genombrottet i Breaking The Waves verkar hon typecastas till att porträttera individer plågade av demoner, befinnande sig på gränsen till att gå sönder. Har sett henne i minnesvärda gestaltningar hos fria grupper (inte minst Göteborgs Dramatiska), Tofta Sommarteater och hos Stadsteatern och Folkteatern. I den pjäs vars titel hämtats från Ellens broder och dennes idol, överräcker Lycke till oss ett kolossalt starkt porträtt. Man begriper inte varifrån den enormt uppbådade energin kommer. Trots berättigade hyllningen hade regissören tjänat på vrida ner utfallen några steg ibland. Uppsättningen tappar emellanåt trovärdighet på grundval av hur attackerna skoningslöst iscensätts..