Toppnytt

Spider-Man: Brand New Day
Betyg 5
Svensk biopremiär 29 juli 2026
Regi Destin Daniel Cretton

Även i en tid då seriehjältar på filmduken börjat tappa sin gudalika lyster, där cynism och spydighet gentemot uttrycket ses som lika trendigt som en matcha-latte från Södermalm, bibehåller Spider-Man sin relevans även hos dem som inte kan förklara parallella universum eller lista de mest obskyra bifigurerna.

Jag skulle själv kunna skriva essäer, eller hela noveller, om den personliga betydelsen av Spider-Man. Hur Sam Raimis första film från 2002 mer eller mindre förändrande hela mitt sätt att uppleva och förstå kraften i filmmediet. Hur dimman och terrorn av COVID-19 pandemin försvann för ett par korta ögonblick då Tobey Maguire och Andrew Garfield ställde sig sida vid sida med Tom Holland, eller hur förödande magisk den animerade Across The Spider-Verse var.

När Tom Holland nu gör sin fjärde – fristående, film om världens kanske mest älskade superhjälte finns dock vissa farhågor. För efter den närmast historiska händelse som var No Way Home borde det inte var möjligt att ha något mer att säga. Det finns andra kulturella jämförelser, exempelvis legendariska konserter, som Rolling Stones på Cirkus eller Bruce Springsteens andra spelning på Ullevi 2012. Båda dessa markerar höjdpunkter och är i det närmaste felfria stunder som aldrig kan upprepas, än mindre borde försöka återskapas.

Oerhört nog så lyckas regissören Destin Daniel Cretton, som tar över efter Jon Watts, att bibehålla kraften och den ständiga förundran som bekräftar att Spider-Man förblir en av – inte bara serievärlden, utan också filmvärldens mest magiska kvalitetsstämplar.

För även om karaktären säljer sig själv och kan appellera till generation efter generation så väljer Cretton att göra en rad förändringar. Det börjar med en ny och mer atmosfärsik färgsättning och ett foto som är betydligt mer stiliserat är tidigare. Fotografen Brett Pawlakm, som ackompanjerat Cretton ett par gånger tidigare, ramar in allt med en fantastisk komposition som drar det hela aningen mer åt det fantastiska än det – avsiktligen, platta och realistiska, som Watts filmer grundade sig i. Den gångna trilogin hade alltid en lekfullhet som var genuin men också djupt professionell. Cretton lyckas injicera omåttliga mängder entusiasm och passion i projektet vilket gör att den gränslösa energin och glädjen förs vidare men i en välbehövlig ny kostym.

Precis som i den kriminellt underskattade Shang Chi och Crettons underbara TV-serie Wonder Man finns här en underfundig, diskret och varm komik som aldrig ter sig skapad av någon stel skrattkommitté. En film, vars budget är större än ett dussin svenska kommuners, borde inte kunna vara mänsklig men Spider-Man – genom sin aningen mer jordnära bakgrund som karaktär, är fullkomligt okorrumperad trots det gigantiska kapitalistiska maskineri som står bakom.

Hjärtat som pulserar bakom de magiska specialeffekterna och det jättelika maskineriet är detsamma som då de mest blåögda och optimistiska filmskapare gör sina mest eldfängda och ohämmade debuter. Trots skalan är detta en film som aldrig vill stressa eller påskynda något. Flera tysta och mycket drabbande scener får minst lika mycket tid som spektakel. Uppföljare kan bespottas i all evighet men det finns också fördelar, i alla fall om man har en ensemble som aldrig tycks tröttna på sina karaktärer och ständigt kan förbättra skådespelet. Tom Hollands kärlek till karaktären leder nu till den bästa insatsen någonsin, en rolltolkning som är mognare, mer nyanserad och rutinerad. Zendaya är i sin tur minst lika bra, kemin i de tystaste av scener mellan – det i verkligheten gifta paret, är lika enastående som då actionscenerna brakar loss. Jon Bernthal befäster sig som den bästa Frank Castle någonsin och Sadie Sink är eminent i sin superhemliga roll. Sättet många andra Marvel-karaktärer integrerar drar tankarna till den nostalgiska Spider-Man The Animated Series där hela karaktärsgalleriet kunde dyka upp och där integrationen med väggklättraren var minst lika underhållande som striden mot valfri klassisk skurk. Och där andra Marvel-projekt kritiserats för att endast vara rena kavalkader av gästspel är samtliga karaktärer här både nödvändiga och relevanta för tematiken och berättelsen.

Cretton har också en häpnadsväckande känsla för att regissera action. Även om inget kanske tangerar den helt ofattbara buss-scenen från Shang Chi bjuds det här på några av de mest trovärdiga men också grandiosa actionscenerna som Spider-Man deltagit i. Genom magisk koreografi och en otrolig aktiv kamera skapas rafflande akrobatik och slagsmål som briljerar och aldrig blir repetitiva.

Mycket av diskussionerna innan filmen har varit den aningen mer mörka tonen och viljan att inte involvera alltför mycket av de mest fantastiska delarna från övriga Marvel-universumet. Det hade kunnat resultera i något alltför sammanbitet och ansträngt, något som Spider-Man redan utsatts för i och med Mark Webbs horribla två filmer. Men här är allvaret en naturlig del av berättelsen som inte tvekar att ta sig an ensamhet, svårigheterna att acceptera sin roll som vuxen och att det som en gång var aldrig kommer tillbaka. Det hela är – mer än något annat, uppriktigt och inte konstlat. Marvels filmer börjar alltmer eftersträva att – likt Pixar, grunda sig i frågor om patos, en klassisk berättarteknik som förankrar det hela i igenkänning. Detta är dock bara effektivt om det genomförs utan iskalla agendor, och precis som i Toy Story 5 är den emotionella resonansen ypperlig, vilket gör att Brand New Day likt den förbisedda Thunderbolts blir emotionellt lika potent som sin action.

Den enda invändningen är en aningen uppenbar twist i berättelsen. Sedan kan filmen inte bjuda på samma gränslösa extas som No Way Homes bombardemang av cameos och nostalgi, som fick vuxna män att förvandlas till Niagarafallen. Men bortsett från den historiska triumfen råder det inget tvivel om att detta kan vara den bästa Spider-Man filmen någonsin. En film vars form är fulländad och ensemblen underbar. The Odyssey må besitta biorepertoarens största intellektuella kapacitet, Spider-Man kan inte tävla gällande Nolans briljans men kan istället stoltsera med sommarens största hjärta.