Toppnytt

Scary Movie
Betyg 1
Svensk biopremiär 5 juni 2026
Regi Michael Tiddes

Det skamliga betyget som figurerar här ovan borde signalera att en uppsjö av negativa adjektiv och fördömande konklusioner är på ingång i de kommande textstyckena. Men faktum är att det vore att ge Scary Movie – årgång 2026, alltför mycket energi eller omtanke. Vid det här laget vet alla – fans som icke fans, vad som väntar. Filmserien har inte varit relevant sedan den första filmen – som detta år fyller tjugosex. En film som då tycktes vara någorlunda fräsch och vågad vad gällde att förlöjliga, håna och tramsa kring skräckfilmen. En i sig ganska absurd företeelse då den huvudsakliga satiren var riktad gentemot Wes Cravens Scream, en film som i sin tur tog hjälp av ironi och postmodern cynism vad gällde att peka ut troper och klyschor inom skräckgenren.

Men Scary Movie (2026) har ingen avsikt att vara intellektuellt konsekvent. Det är en sorts grotesk, vulgär och skamlös chockfest där tabu ignoreras, hänsyn inte är vatten värt och där god smak har förpassats till närmsta smältugn. Allt det här är dock känt sedan långt tillbaka, att bli upprörd eller det minsta förvånad över att familjen Wayans sprutar på med kroppsvätskor, könsord och snusk är som att stå förvånad över att regn är vått. Allt detta kan ha sin plats, besitta ett komiskt värde i moderation – eller om det används med närvaron av hjärnceller. Dock är detta inte prioriterat av någon av de inblandade. Det primära problemet med Scary Movie är inte att den är betuttad i det groteska, det är den totala och själlösa apati som det hela genomförs med, något som lämnar mig mer skräckslagen än något som kunnat ses i faktiska skräckfilmer under det gångna året.

Det som presenteras må vara av en så pass grotesk kaliber att ett reningsverk hade tvingats grimasera, men vad spelar det för roll då alla inblandade presenterar det hela med iskall blick och ett agerande som är lika entusiastiskt som då det visar sig att någon måste rensa en helt igensatt toalett? För om något måste framhållas som extraordinärt vad gäller Scary Movie är det att jag har svårt – eller inte vill, minnas någon annan film som varit såhär död, likgiltig och ointressant. Även då filmen tar fram ett maskingevär laddat med snusk och dålig smak landar det hela som en bomullstuss på en heltäckningsmatta. Det är som att eländet endast är en lista med pinsamma och måttligt aptitliga snuskskämt som levereras med vidrig cynism. Inte ens då filmen försöker – eller snarare låtsas, ha tillstymmelse till självdistans känns det som något annat än ett falskt spel för gallerierna. Allt är utstuderat, manipulativt och konstlat till en grad som inte ens artificiell intelligens kan göra sig skyldig till. Oavsett om det gäller skådespel, presentation eller ens förstånd befinner sig allt på en omätbart låg nivå. Alla inbladande tänder eld på sina redan förbrukade karriärer. Marlon Wayans och Anna Faris bjuder på ett skådespel som är ypperligt att demonstrera i avskräckande syften för hur man absolut inte bör agera. Visuellt är filmen fulare än synden och allting är provocerande slarvigt gjort.

Snart befinner sig det hela inte längre på så enkla omdömen som uruselt eller skandalöst. Det har passerat alla normala betygskriterier. När publikens medmänsklighet sparkar in och börjar ett genuint lidande infinna sig, inte för att det hela är gränslöst uselt, utan då alla inbladande för all framtid kommer associeras med en historisk studie i självförnedring.

Det går att säga mycket mer om denna film, men faktum är att orken, förmågan eller livsviljan inte existerar för det. Då jag lämnar visningen hörs ljud och skratt från en närliggande restaurang med fullständiga rättigheter, just då känner jag en ostoppbar lust att bli serverad det fullkomliga utbudet av rusdryck, allt för att förtränga och eliminera det som just upplevts. Olyckligtvis är det inte möjligt, Scary Movie är en av få filmer med kapacitet att helt eliminera tron på mänskligheten.

Born to Fight
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 juni 2026
​Regi Ala’a Mohsen

En dokumentär om en ung tunisisk kvinnas drömmar om att förbättra sitt liv genom att emigrera till Frankrike från Tunisien. Första halvan av filmen är en riktig energispruta, men sedan tappar den fart samtidigt som den då upplevs ärligare. På ett smart, underfundigt sätt visar filmen vilka falska och förljugna bilder människor får om hur det är att emigrera.

Nawres är en självsäker ung kvinna från Tunisien. Hon drömmer om att bli stor stjärna inom boxning och kickboxning och redan som tonåring har hon erövrat många fina priser och titlar från sin karriär som ung boxare och kick-boxare. En styrka för filmen är att hennes föräldrar stöder henne. Ofta i filmer som utspelas i muslimska länder har flickorna föräldrar som förbjuder dem att utföra sport eller göra något som anses tillhöra männens sfär i konservativa länder. Men Nawres har stöd från sin familj. Men då Tunisien är ett land med mycket hög arbetslöshet för unga drömmer hon liksom många i Tunisien om att bege sig till Europa för att få en bättre framtid.

Nawres har en fördel som inte alla unga som vill emigrera till Europa delar. Hennes farfar var från Italien så hon har ett italienskt pass och kan därför ta sig in i Europa den lagliga vägen. Hon tar sig till Paris i Frankrike. Hon söker ett gym för att träna men samtidigt behöver hon inkomst för att leva där och bo där. Hon måste jobba, mycket och hinner inte med sin träning. Någon fortsättning på karriären inom boxning eller kickboxning blir det inte.

Innan hon ger sig av till Paris får vi höra hur hon pratar om att hon ska skaffa sig en bra framtid. Hennes hopp och framtidstro och energi får stora utmaningar och till slut ger hon upp och återvänder till Tunisien. Väl hemma i Tunisien berättar hon för många hur svårt och tufft det är i Frankrike. Det är inte alls så lätt som det framställs bland alla i Tunisien som drömmer om att ta sig till Europa. Denna delen av filmen är rätt ovanlig. Att det är svårt och utmanande att vara immigrant i ett land i Europa har skildrats många gånger men sällan att vi får se hur svårigheterna berättas och får möta alla de illusioner och drömmar som gror.

Filmen är en av de mer ärliga filmer jag sett om hur det är att emigrera och immigrera och ger en del av prata om. Men samtidigt får den inte högsta betyg för den känns halvklar. Mycket som lämnas obearbetat och många frågor som hänger i luften.

The Furious
Betyg 2
Svensk biopremiär 12 juni 2026
Regi Kenji Tanigaki

I en tid då filmer som John Wick, Nobody och Atomic Bland – för att nämna några, tagit allt rampljus vad gäller att kombierna evighetslånga slagsmål och ej hastighetsbegränsad action, har den klassiska actionfilmen från Hong Kong blivit närmast bortglömd. Trots en oerhört stark västerländsk närvaro i början av 00-talet med filmer som Ang Lees Crouching Tiger Hidden Dragon men också den thailändska Ong-Bak, har den renodlade östasiatiska kampsportsfilmen mer eller mindre försvunnit från svenska biografer. Det närmaste som kom att vitalisera genren var den hänsynslöst aggressiva The Raid och dess uppföljare. Två filmer som fick publiken att förälska sig i actionscener så brutala och uppfinningsrika att pupillerna vidgade sig många gånger om.

The Furious, regisserad av Kenji Tanigaki, vill mer än något annat fortsätta på det spår som The Raid-regissören Gareth Evans inledde, detta genom att följa samma form av tallriksmodell, det vill säga ytterst sparsam berättelse sedan maximalt fokus på sparkar och slag kombinerade med action-scenarion som är lika brutala som påhittiga. Tyvärr så visar sig detta vara lättare sagt än gjort. Tanigaki ser endast till det röda köttet på tallriken och tillreder övriga ingredienser så illa att det inte spelar någon roll att den här måltiden erbjuder eminent action mellan varven.

Även om The Furious inte aspirerar på att berätta något mer än en enkel hämndhistoria så måste det finns en tillstymmelse till omtanke från regissörens sida. Hur gärna ett projekt än signalerar sina brister i hopp om att det skall ursäkta dem går det inte att undkomma att det totala ointresse som demonstreras för allt som inte är våld är på en skandalöst låg nivå. Valet att låta mycket av dialogen vara på engelska visar sig vara ett dödligt beslut. Förutom att få av aktörerna – som alla är från olika östasiatiska länder, känns bekväma med språket, så är personregin bland det sämsta som kan ses på en biograf just nu. Så fort det skall förklaras eller resoneras mellan karaktärer – som skall vara människor, förekommer scener så stela – för att inte säga patetiska, att man kan undra om det är ett tidigt utkast för ett studentprojekt. Skådespel och dialog befinner sig i dessa scener på en avgrundsdjupt låg nivå, och då det skall injiceras lite emotionella inslag hade Tanigaki lika gärna kunnat håva in ett par tårgasgranater i salongen, det hade varit mer elegant än hur han här försöker vrida om tårkanalen.

Det värsta är dock att inte ens majoriteten av actionscenerna kompenserar för den ofattbara inkompetensen. Förvisso får vi handgemäng som pågår längre än ett myndighetsbeslut, men de är av ytterst ordinär sort. Dessutom är alltför mycket grundat i oändliga slag mot mänskliga kroppar som tycks vara gjorda av sandsäckar. Där förebilden The Raid får publiken att grimasera som ett resultat av den ohyggliga brutaliteten som lemmar och organ utsätts för blir det här snarare en sorts Looney Tunes-version där våld har ringa betydelse. Inte blir det bättre av att de flesta actionscenerna är utan gnista, både vad gäller koreografi och de miljöer de utspelar sig i. Det blir gräsliga lagerlokaler, smutsiga bakgator och så vidare.

Först i den tredje akten verkar filmen vakna ur sömnkoman. Plötsligt faller ett par av pusselbitarna på plats och det kulminerar i en final som faktiskt intresserar. Då tycks filmen ha bytt regissör eller i alla fall tilldelats en rejäl hästspark där bak. Från ingenstans blir det intressanta strider, ett mått av emotionell vikt, som ger benbrotten relevans, samt koreografi som endast kan kategoriseras som löjligt underhållande. Hela finalen ger ett smakprov på vad vi kunde fått om Tanigaki hade visat samma intresse genom hela filmen och inte valt att vandra genom sjuttio procent av filmen som en zombie.

The Furious må bjuda på en strålande final men det är en alltför klen – för att inte säga sen, tröst för att med gott samvete kategorisera det som något annat än riktigt dåligt.

Couture
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 juni 2026
Manus och regi Alice Winocour
Skådespelare Angelina Jolie, Anyier Anei, Louis Garrel, Ella Rumpf

En ovanlig skildring av modevärlden. Visserligen får vi se bild av hur hysteriskt det kan gå till men samtidigt sätts detta i samband med de vanliga livet med dess utmaningar. Tre kvinnor jobbar i samband med modeveckan i Paris och de har alla tre personliga problem som tynger dem. Det kunde blivit något mycket bra, rent av mästerligt men den räcker inte ända fram. Bitvis är den fascinerande och naglar fast de existentiella frågorna och skildrar framför allt människors flykt från verkligheten och att människor oftast blundar för hur verkligen är – och hur fenomen som modeveckan kan uppsluka människor så att de inte kan se eller inse vad som är allra viktigast i livet, trots allt.

Angelina Jolie spelar Maxine som är en amerikansk filmskapare som gör vampyrfilmer. Hon har blivit inbjuden för att göra öppningsfilmen på modeveckan. När hon är i Paris får hon besked från sin läkare att hon har bröstcancer. Ada (Anyier Anei) är den andra av de tre kvinnor vi får följa. Hon är en ung kvinna från Sydsudan och har fått mycket uppmärksamhet som ett nytt ansikte inom modellbranschen. Hon ska vara öppningsmodell för veckan och det gör hon i smyg då hennes far inte tillåter henne att vara modell. Den tredje kvinnan är Angèle (Ella Rumpf), en fransk makeupartist som arbetar i skuggorna av catwalken. Hon skriver en bok om sina möten med olika människor inom modellvärlden. När deras vägar korsas och tanken med filmen är att de ska symbolisera och berätta något om kvinnligt nätverkande och att de ger stöd åt varandra. Men tyvärr fungerar inte den delen av berättelsen särskilt bra och får inte den plats den borde ha. Skildringar av de andra två, Ada och Angèle är alldeles för spretiga och vi får inte lära känna dem tillräckligt för att det ska fungera. Handlingslinjerna i de korsande berättelserna är för svaga. Filmens fokus ligger på Maxine och hennes försök att blunda för att hon fått en mycket farlig cancersjukdom.

Ett starkt talande citat i filmen är när läkaren talar med Maxine om hennes svåra cancer och om den behandling med cellgift hon måste gå igenom och Maxine frågar: ”Kommer jag att dö?” och läkaren säger: ”Nu ska du få höra en nyhet. Alla kommer att dö.”

Det citatet är en sammanfattning av temat för filmen, tänker jag. Mänskligheten gör allt den kan för att slippa inse detta faktum. Tre kvinnor som medverkar i modeveckan på olika sätt har sina personliga problem som på så sätt sätts i samband med ytligheten i modeveckan och för den delen i samhället i stort. Alla lever som om döden inte finns och som om allt ska vara enkelt och smidigt. Filmen har en del berörande och tankeväckande scener men spretar för mycket för att bli det mästerverk det skulle kunna blivit.