Elis Holmström

Anora
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 december 2024
Regi Sean Baker

Med en guldpalm i fickan och högvis av lyriska recensioner är Anora en av årets mest uppmärksammade och emotsedda filmer. Jublet och hysterin som ackompanjerat filmen har inte heller varit omotiverat. Efter den omhuldade The Florida Project blev regissören Sean Baker en av de mest eftertraktade förmågorna i Hollywood. Där visade Baker upp en superb förmåga att demonstrera misär, hopplöshet och förfallna drömmar. Förväntningarna på nästa projekt var därmed höga och Baker lyckades inte heller infria dem med Red Rocket.

Tre år senare har dock Baker laddat om, något som är märkbart redan i filmens introduktion som visar att regissören nu är redo att ta nästa steg. Vi får här se en fantastisk känsla för det audiovisuella. Sättet Baker kombinerar den obekväma akten att sälja sin kropp med pulserande musik är slående, han fångar desperationen, det forcerade beteendet och de falska leendena oerhört träffsäkert. Mikey Madison som tidigare endast fått spela galenpannor i filmer som Once Upon A Time In Hollywood och Scream (2022), får här visa upp en helt annan bredd och kapacitet som skådespelare. Madison är – likt sin regissör, ypperlig på att fånga hopplöshet men också ung naivitet. Ensemblen som är mer eller mindre befriad från stora namn är i sin tur strålande, detta är ett sant ensembledrama där alla drar sitt strå till stacken utan tankar på prestige. Detta skänker filmen en aura av oerhörd proffessionalitet. Baker regisserar sin berättelse och sina aktörer som den bästa av lagcoacher, allt är för filmens bästa, individualism och egoism får snällt ställa sig åt sidan.

Sean Baker gör också ett eminent jobb vad gäller att skapa ett konstant intresse för sin berättelse och de personer vi får möta, detta trots att karaktärsgalleriet är långt ifrån sympatiskt. Flera av personerna är lika inbjudande som en hop hungriga krokodiler. Trots det har Anora en magnetism som gör att varje sekvens känns som en viktig pusselbit, även om det som visas är dekadent och i vissa fall motbjudande.

Berättartekniken som nyttjas är i sin tur superb med ett förvånansvärt högt tempo som helt eliminerar döda stunder. Mognaden och utveckling hos Baker är imponerande, han bibehåller svärtan, brutaliteten och kraften från The Florida Project, men har gjort avsevärda steg framåt vad gäller bildspråk och personregi. Oavsett vilken karaktär det gäller finns det en otrolig omsorg och hängivenhet. Där The Florida Project tangerade att vara närmast nihilistisk är detta en mer avvägd och stilfull saga som behåller mörkret utan att någonsin bli cynisk.

Och trots allvaret, den stora dramatiken och tragiken finns det också stora doser mörk humor som går hand i hand med övriga filmen. Anora är därför många gånger förvånansvärt underhållande, något som måste ses som en av årets största överraskningar.

Det enda felet som görs är ett slut som inte besitter samma eldkraft och spänst som övriga filmen. Här vill Baker återgå till det bittra, svåra och brutala, men det känns ointressant och närmast förutsägbart. Det är inte fråga om ett öppet ambivalent slut utan snarare ett rent ofärdigt som inte alls lever upp till den precision och intelligens som visats i övriga filmen.

Trots det är Anora en av årets absolut bästa filmer och ett imponerande exempel på hur fantastisk engagerade, fartfyllt och underhållande ett kolsvart drama kan vara.

Vaiana 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 november 2024
Regi David G. Derrick Jr., Jason Hand, Dana Ledoux Miller

Med tanke på Disneys rykte, som ett omättligt hungrigt bolag vad gäller den allsmäktiga dollarn, är det förvånande hur pass länge det kan dröja vad gäller uppföljare till deras diverse biosuccéer. Det är osannolika åtta år sedan Vaiana hade premiär, då mottogs den med öppna armar av kritiker och publik. Den titulära hjälten – som i Europa döpts om från Moana till Vaiana, åkte raka vägen in i publikens hjärtan och sången ’’How Far I’ll Go’’, blev en ny Disney-klassiker som stolt kunde ansluta till moderna favoriter som ’’Let It Go’’ från Frost.

Den långa väntetiden borde därför innebära att Disney lyfter ribban ytterligare, likt dotterbolaget Pixar, och tar konceptet till hissnande nya höjder. Men Vaiana 2 är istället den sortens uppföljare som är oförmögen att röra sig framåt och öppna upp vidderna. Som mycket annat här i livet är tajming en livsviktig detalj. Om det inte vore för den absurda väntetiden på nästan ett decennium, hade detta varit en funktionell om än något ordinär uppföljare. När produktionen nu tagit denna ansenliga tid är dock kraven högre. Det område där Vaiana 2 lyckas växa och göra markanta förbättringar mot sin föregångare är i animationen. Vaiana var ett makalöst stycke film vad gäller det visuella, men denna gång har tekniken, scenografin och den visuella uppfinningsrikedomen tagit oerhörda kliv framåt. Återigen har vi att göra med den bästa tekniken som pengar kan köpa, den färgpalett som filmen använder är lika makalös som den är charmig. Ovanpå det är animationen, mer exakt rörelserna och ansiktsuttrycken lika imponerande, trots den stiliserade estetiken och karaktärernas jättelika ögon är detta några av de mest uttrycksfulla karaktärerna som skådats i digitalform.

Allt detta skall givetvis applåderas, men då vi har att göra med ett bolag som gjort det till tradition att bjuda på animation i världsklass är det inte tillräckligt. Där de bästa uppföljare expanderar konceptet, gör karaktärerna än mer empatiska och prövar dem på olika sätt, väljer Vaiana 2 att bokstavligen trampa vatten. Från första början är det uppenbart att manuskriptet och berättelsen genomgått minst en bearbetning för mycket. Med tanke på att filmen ursprungligen var tänkt att sändas i episodiskt format på Disney Plus är det föga förvånande att hårda kompromisser har varit nödvändiga för att stöpa om det till biofilm. Trion av regissörer, bestående av David G. Derrick Jr. , Jason Hand och Dana Ledoux Miller tar över från John Musker och Ron Clements och överlämnandet av stafettpinnen sker inte smärtfritt. Där Musker och Clements var veteraner vad gäller att arbeta med Disney och animerad film är den nya truppen helt oerfarna vad gäller ett projekt av denna storlek. Något som genast uppenbarar sig i ett berättande som känns haltande. Vaiana 2 har svårt att kännas hemmastadd eller det minsta bekväm, filmen spretar åt alla håll och kanter, flera gånger om känns det som att ett antal olika ideér befinner sig i aktivt krig med varandra. Det tar evigheter för Vaiana 2 att hitta någon riktning och när den huvudsakliga berättelsen väl sätter igång är den oerhört enkel och närmast vardaglig.

Den första filmens emotionella patos ersätts här av sketch-liknande sekvenser med underhållande men lättglömt innehåll. Inget av de många sångnumren är ens i närheten lika minnesvärda eller medryckande som ’’How Far I’ll Go’’. Istället känns allt stressat, ofärdigt och kantigt. Speltiden på knappt 100 minuter duger inte heller till mycket. När filmen väl börjar få upp farten kommer ett slut som varken är imponerande dramatiskt eller emotionellt.

När eftertexterna väl rullar går det inte att undkomma en känsla av gruvlig besvikelse. Trots makalös teknik och fantastiska bilder är innehållet ytterst vardagligt.

Wicked
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 november 2024
Regi Jon M. Chu

Wicked är i hemlandet USA närmast legendarisk. Musikalen har varit en ostoppbar succé som spelats på Broadway i över tjugo år. Idina Menzel som spelade huvudrollen i den första uppsättningen gick sedan vidare till att låna ut sin röst till Elsa i Frost och sjunga den moderna Disney-klassikern Let It Go. Men att filmatisera framgången har visat sig vara långt ifrån problemfritt. Flera försök att sjösätta projektet har resulterat i absolut ingenting, och då allt verkade vara redo för inspelning slog COVID-pandemin till vilket orsakade ytterligare förseningar.

Projekt som hamnar i detta ökända utvecklingshelvete brukar sällan rättfärdiga den absurda väntetiden. De förmågor som initialt var passionerade och inspirerade att påbörja arbetet har sedan länge försvunnit och substitut på substitut har tagits in som kreativa ledare. Jon M. Chu som nu regisserar är inte helt utan kvalifikationer, där det mest omtyckta verket var Crazy Rich Asians, men förutom den ljusglimten är Chus CV föga imponerande. Filmer som G.I Joe: Retaliation och Now You See Me 2 förkroppsligar innebörden av bottennapp.

Även om Chu aldrig är nere och rotar i de mörka regionerna denna gång är Wicked inte någon fulländad eller bländade upplevelse, däremot fullt fungerande. Med tanke på musikalens status som en sann Broadway-kunglighet är det förståeligt att filmbolaget Universal vill slå på stora trumman för filmatiseringen. Filmens form och karaktär är tänkt att vara storslagen, påkostad och där ordet lagom absolut inte har något existensberättigande men det finns flera saker som hindrar Wicked från att framstå som den rena lyxprodukt den vill presentera sig som. Ambitionen att göra filmen grandios och episk stöter på patrull genom förvånansvärt opålitliga digitala specialeffekter, flera gånger är det lika syntetiskt som skräckexempel från tidigt 00-tal då tekniken fortfarande var i sin linda. Detta sänke blir än mer påträngande då filmen också använder sig av mycket välarbetade och färggranna kulisser som kärleksfullt tittar på både musikalen men också den legendariska originalfilmen från 1939.

I de sekvenser som är befriade från de helt undermåliga digitala specialeffekterna liknar Wicked snarare de två första Harry Potter-filmerna av Chris Columbus med en glättig och lättsam stämning placerad i briljant designade miljöer. Men Wicked är i grund och botten en musikal och lever och dör på saker som koreografi, framförande och arrangemang. På detta plan är det också något av en blandad kompott. Flera nummer är så pass bombastiska och uppskruvade att de närmar sig det rent parodiska, andra är löjligt bleka och känns som musikalisk fogmassa.

Anmärkningsvärt är hur Jon M. Chu vägrar att ge upp hoppet, även då filmen rosslar likt en kedjerökare är Chu oerhört målmedveten och mån om att slutföra projektet. Denna uppenbara vilja och uthållighet är beundransvärd, framförallt med tanke på att motgångarna är många. En av dessa – förutom de redan nämnda, är skådespelarensemblen som också rör sig mellan högt och lågt. Valet att ge popsnöret Ariana Grande en av filmens mest centrala roller är lika illa som beslutet att låta Pierce Brosnan pröva på skönsång i Mamma Mia. Grande saknar alla attribut som krävs för att agera, hennes emotionella spektra är mer begränsat än hos en robot, och då hon tvingas att försöka skapa lite klassisk fysisk komik i bästa Buster Keaton-anda är katastrofen ett faktum. Om det inte vore för att Grande åtminstone har förmåga att utföra danskoreografin fläckfritt är detta historiskt usel rollbesättning.

Tack och lov är Cynthia Erivo i den andra – och mer relevanta, huvudrollen fullkomligt lysande. Förutom en otroligt solid sångröst lyckas Erivo också agera med självförtroende, lugn och kraftfull karisma. En rad biroller hjälper också till att tvätta bort den otrevliga smaken av Grandes hopplösa lekstuga. Michelle Yeoh har definitivt varit mer road men skänker ändå filmen en viss pondus och auktoritet. Sedan har vi Jeff Goldblum i rollen som trollkarlen själv, en roll som inte kunde spelats mycket bättre än av filmvärldens mest excentriska aktör.

Det hela är fullt funktionellt och drägligt, trots de massiva bristerna, främst som ett resultat av Chus hängivna regi. Till och med berättelsens häpnadsväckande naivitet går att svälja. Men så kommer finalen och det blir dags att rulla fram det tunga artilleriet, stunden som alla musikalfantaster väntat på i två årtionden, stunden som bäst beskrivs med en enda låttitel, ’’Defying Gravity’’. Det är svårt att säga om någon musikal de senaste tjugo åren erbjudit ett så starkt spår som detta mästerverk, nu arrangerad till perfektion och en makalös sånginsats av Cynthia Erivo. För en kort stund får filmen vingar och publiken gåshud, den absurda kraft som är låtens lyrik och den otroliga melodin samverkar för att skapa en kort sekvens som endast kan beskrivas som genial. Tragiken är bara att denna eufori är alltför kortvarig och långtifrån något som förekommer i resten av filmen.

Occupied City
Betyg 2
Svensk biopremiär 22 november 2024
Regi Steve McQueen

Regissören Steve McQueen är inte direkt blyg vad gäller att ta sig an det tunga och svåra. Ämnen som slaveri, sexmissbruk och desperation har berörts i filmer som Shame och 12 Years A Slave. McQueen är djupt engagerad i samhällsfrågor och har sedan länge velat peka ut stora delar av filmindustrin som djupt diskriminerade. McQueen är en rebell och – positivt menat, upprorsmakare som inte tar hänsyn till normer.

Nu vill McQueen ge sig i kast med att göra sin första dokumentärfilm. Viljan att ännu en gång fokusera på tunga ämnen är fortfarande där, nu väljer McQueen att studera Amsterdam under den nazistiska ockupationen av staden. Ett ämne som borde beröra, engagera och kännas alltför aktuellt i en tid då individuella rättigheter, rasism och fördomar dominerar vår vardag. Men det blir ingen dånande utskällning eller sylvass studie om en stad i skäck. Istället är Occupied City utdragen, slarvig och fantastiskt ointressant.

Att ens skriva de där fraserna känns närmast surrealistiskt, inte för att Steve McQueen varit en regissör som aldrig begått snedsteg, utan för att filmens tematik och innehåll borde fängsla och fascinera. Det huvudsakliga problemet är filmens kompletta avsaknad av struktur. McQueen ränner runt som en huvudlös höna i otaliga kvarter och byggnader allt medan en monoton och sömnig berättarröst basunerar ut platsens betydelse under ockupationen. Inledningsvis är de olika historierna både gripande och skrämmande, men i och med att de endast förekommer i snabba – närmast episodiska format, är det omöjligt att bli fullt engagerad. Hur hjärtskärande historierna som förmedlas än må vara är mängden rent omöjlig att processa, vi får inga andningspauser eller ens visuellt stöd för att kunna rama in de olika historierna. Detta eftersom McQueen väljer att filma flera sekvenser från helt osannolikt fula vinklar, vi får se en slagborr slå bort lite betong, en stökig vind och ett par ungdomar som röker marijuana.

Filmens fullkomligt absurda speltid är en boja som ingen skulle kunna slå sig fri ifrån. Över fyra timmar lång är det omöjligt att separera eller bry sig om de hundratals utsagor som förekommer. Efter ett tag uppstår istället djup irritation då det finns material och narrativ här som är mer än välförtjänta att belysas, men inte så här nonchalant, hastigt och känslokallt.

Snart liknar hela Occupied City en kapsejsad och grotesk uppsats av en student som inhämtat information från tusentals uppslagsverk och endast klippt och klistrat. Det må vara späckat med information, men eftersom dispositionen och visionen uteblir spelar det ingen roll. Istället blir det en ogenomtränglig massa som kväver tittaren och fullkomligt ignorerar att filmen i sig är på väg att implodera som en följd av skygglappar. Skygglappar som gör att Steve McQueen kan vägra att redigera eller ta hänsyn till nödvändiga traditioner inom dokumentärfilmen.

Då filmen når sin fjärde timme ligger besökarna på marken och flåsar, den drönande berättarrösten fortsätter att långsamt mala på, fula och irrelevanta bilder flaxar förbi, subjekt eller mening är utsuddat, detsamma gäller min mentala hälsa.