Elis Holmström

Disclosure Day
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 juni 2026
Regi Steven Spielberg

Jag kan inte minnas något tillfälle då jag stått så splittrad, konfunderad men samtidigt upprymd efter en film av den skala som Disclosure Day representerar. Steven Spielberg fortsätter att vara regissörernas motsvarighet till den eviga våghalsen Tom Cruise. Trots oerhörda projekt som kan ses avgörande för filmhistorien, som Hajen, Schindler’s List men också Indiana Jones, behåller Spielberg en avsevärt mer inbjudande och tillgänglig profil än flera av hans jämnåriga kollegor. Spielberg har – oavsett ämne eller genre, värderat publiken och aldrig velat vara vag, otydlig eller pretentiöst intellektuell för att bevisa sin status som en av historiens viktigaste filmskapare.

Men det sägs också att åldern spelar en roll vad gäller att inte bry sig längre. Bruce Springsteen fick nylien frågan varför han – efter att i så många år ha värnat om sitt privatliv, tillät regissören Scott Cooper att göra film om hans psykiska besvär i fjolårets Deliver Me From Nowhere, svaret var att han numera var gammal nog att inte bry sig – ’’I don’t give a fuck’’. Ungefär den inställningen tycks Spielberg ha haft då han gjort Disclosure Day. Detta kan vara den mest o-genanta och skamlösa filmen regissören gjort och han tycks älska varenda sekund av rent och skärt vansinne.

För en film som delvis utgår från konspirationer och mörkläggningar har marknadsföringen varit minst lika effektiv vad gäller att bygga upp rökridåer och illusioner. Tidiga uttalanden har pratat om att detta hör till det bästa Spielberg gjort på två decennier. Det hela känns nu som en noga kurerad kampanj för att skapa förvirring kring vad som väntar. Ingångspunkten blir – med flera stora uttalanden från regissören själv, att detta kan vara ett avgörande, samhällskritiskt och kommenterande drama kring det rådande världsläget. Istället är detta Spielbergs försök att ännu en gång göra sin drömversion av den kultklassiska TV-serien Twilight Zone. För efter den minst sagt omdiskuterade och inte helt bejublade versionen från 1983, som också kantades av horribla olyckor och missöden, är det nu dags för Spielberg att plocka fram sin mest barnsliga, fåniga och övertygade persona.
Disclosure Day är en udda upplevelse i en tid då filmer oftast antar en tematisk eller stämningsmässig skepnad. En allvarlig film stannar oftast i sin fålla även om humor kan förekomma som ett sorts andrum. Spielberg – med sin oerhörda kompetens och sin otroliga fingerfärdighet, lyckas mot alla tänkbara regler att skapa en film som tar sig på gravallvar samtidigt som man – med oerhörd charm, kan höra regissören fnissa och skrocka. Det är som att Spielberg låter sitt inre barn sätta sig i förarsätet och låta fascinationen för det okända, och frågorna om vi verkligen är ensamma, helt dominera.

Många gånger är innehållet så pass fånigt, extremt – för att inte säga dumt, att man måste skaka på huvudet, men allt hålls samman av en märklig magnetisk och förförisk kvalitet. Det är som att Spielberg drar in publiken i sin egen maniska fascination. Parallellerna med den kända TV-spelsmakaren Hideo Kojima är alltför bekanta, Kojima korvstoppar spelarna med nonsens utan dess like men har ett sätt att koppla ett järngrepp som gör att allt dravel köps med hull och hår.

Och som brukligt då Spielberg gör film tar han med sig ett hantverk och några av de bästa filmarbetarna som finns. Den legendariske kompositören John Williams står för ett grandiost och imponerande alster som elegant refererar till tidigare samarbeten honom och Spielberg emellan. Fotot av den gamle vapendragaren Janusz Kaminski är klassiskt grynigt men har också ett par imponerande och ytterst sofistikerade kameraåkningar.

Sedan är Spielberg fortfarande en expert på att skapa den mest elementära sortens pulshöjning. Vi får två superba actionscener som osar äventyr och fara på ett sätt som genast tar oss tillbaka till de stunderna då Harrison Ford låg under en rullande lastbil. Mer än något är Disclosure Day ypperligt underhållande och alla klassiska element som Spielberg månat om i sina publikfester är på plats här – moralism, förundran och nyfikenhet.

Området där det finns mer frågor – förutom de gällande filmens narrativa innehåll, träffar istället skådespelarna. Den fantastiska Emily Blunt tycks ha tilldelats en karaktär som skrivits om ett par gånger för mycket, något som inte förvånansvärt då manusförfattaren David Koepp sägs ha gjort oändliga mängder utkast. Blunt gör vad hon kan men flera sekvenser demonstrerar en obekvämhet då Blunt inte har fullt grepp om sin karaktär. Josh O’Connor som har den andra huvudrollen är tyvärr lika färglös som brukligt och har samma personlighet och utstrålning som våt wellpapp. Istället görs det starkaste skådespelet av Colin Firth och Colman Domingo vars scener osar närvaro och kompetens.

Disclosure Day kan vara sommarens största vattendelare. Vissa lär fördömda dess absurda innehåll, andra lär jubla över vansinnet. Oavsett är det omöjligt att inte fängslas och – kanske, motvilligt bli helt förförd av den grandiosa cirkus som Spielberg skapat.

Scary Movie
Betyg 1
Svensk biopremiär 5 juni 2026
Regi Michael Tiddes

Det skamliga betyget som figurerar här ovan borde signalera att en uppsjö av negativa adjektiv och fördömande konklusioner är på ingång i de kommande textstyckena. Men faktum är att det vore att ge Scary Movie – årgång 2026, alltför mycket energi eller omtanke. Vid det här laget vet alla – fans som icke fans, vad som väntar. Filmserien har inte varit relevant sedan den första filmen – som detta år fyller tjugosex. En film som då tycktes vara någorlunda fräsch och vågad vad gällde att förlöjliga, håna och tramsa kring skräckfilmen. En i sig ganska absurd företeelse då den huvudsakliga satiren var riktad gentemot Wes Cravens Scream, en film som i sin tur tog hjälp av ironi och postmodern cynism vad gällde att peka ut troper och klyschor inom skräckgenren.

Men Scary Movie (2026) har ingen avsikt att vara intellektuellt konsekvent. Det är en sorts grotesk, vulgär och skamlös chockfest där tabu ignoreras, hänsyn inte är vatten värt och där god smak har förpassats till närmsta smältugn. Allt det här är dock känt sedan långt tillbaka, att bli upprörd eller det minsta förvånad över att familjen Wayans sprutar på med kroppsvätskor, könsord och snusk är som att stå förvånad över att regn är vått. Allt detta kan ha sin plats, besitta ett komiskt värde i moderation – eller om det används med närvaron av hjärnceller. Dock är detta inte prioriterat av någon av de inblandade. Det primära problemet med Scary Movie är inte att den är betuttad i det groteska, det är den totala och själlösa apati som det hela genomförs med, något som lämnar mig mer skräckslagen än något som kunnat ses i faktiska skräckfilmer under det gångna året.

Det som presenteras må vara av en så pass grotesk kaliber att ett reningsverk hade tvingats grimasera, men vad spelar det för roll då alla inblandade presenterar det hela med iskall blick och ett agerande som är lika entusiastiskt som då det visar sig att någon måste rensa en helt igensatt toalett? För om något måste framhållas som extraordinärt vad gäller Scary Movie är det att jag har svårt – eller inte vill, minnas någon annan film som varit såhär död, likgiltig och ointressant. Även då filmen tar fram ett maskingevär laddat med snusk och dålig smak landar det hela som en bomullstuss på en heltäckningsmatta. Det är som att eländet endast är en lista med pinsamma och måttligt aptitliga snuskskämt som levereras med vidrig cynism. Inte ens då filmen försöker – eller snarare låtsas, ha tillstymmelse till självdistans känns det som något annat än ett falskt spel för gallerierna. Allt är utstuderat, manipulativt och konstlat till en grad som inte ens artificiell intelligens kan göra sig skyldig till. Oavsett om det gäller skådespel, presentation eller ens förstånd befinner sig allt på en omätbart låg nivå. Alla inbladande tänder eld på sina redan förbrukade karriärer. Marlon Wayans och Anna Faris bjuder på ett skådespel som är ypperligt att demonstrera i avskräckande syften för hur man absolut inte bör agera. Visuellt är filmen fulare än synden och allting är provocerande slarvigt gjort.

Snart befinner sig det hela inte längre på så enkla omdömen som uruselt eller skandalöst. Det har passerat alla normala betygskriterier. När publikens medmänsklighet sparkar in och börjar ett genuint lidande infinna sig, inte för att det hela är gränslöst uselt, utan då alla inbladande för all framtid kommer associeras med en historisk studie i självförnedring.

Det går att säga mycket mer om denna film, men faktum är att orken, förmågan eller livsviljan inte existerar för det. Då jag lämnar visningen hörs ljud och skratt från en närliggande restaurang med fullständiga rättigheter, just då känner jag en ostoppbar lust att bli serverad det fullkomliga utbudet av rusdryck, allt för att förtränga och eliminera det som just upplevts. Olyckligtvis är det inte möjligt, Scary Movie är en av få filmer med kapacitet att helt eliminera tron på mänskligheten.

The Furious
Betyg 2
Svensk biopremiär 12 juni 2026
Regi Kenji Tanigaki

I en tid då filmer som John Wick, Nobody och Atomic Bland – för att nämna några, tagit allt rampljus vad gäller att kombierna evighetslånga slagsmål och ej hastighetsbegränsad action, har den klassiska actionfilmen från Hong Kong blivit närmast bortglömd. Trots en oerhört stark västerländsk närvaro i början av 00-talet med filmer som Ang Lees Crouching Tiger Hidden Dragon men också den thailändska Ong-Bak, har den renodlade östasiatiska kampsportsfilmen mer eller mindre försvunnit från svenska biografer. Det närmaste som kom att vitalisera genren var den hänsynslöst aggressiva The Raid och dess uppföljare. Två filmer som fick publiken att förälska sig i actionscener så brutala och uppfinningsrika att pupillerna vidgade sig många gånger om.

The Furious, regisserad av Kenji Tanigaki, vill mer än något annat fortsätta på det spår som The Raid-regissören Gareth Evans inledde, detta genom att följa samma form av tallriksmodell, det vill säga ytterst sparsam berättelse sedan maximalt fokus på sparkar och slag kombinerade med action-scenarion som är lika brutala som påhittiga. Tyvärr så visar sig detta vara lättare sagt än gjort. Tanigaki ser endast till det röda köttet på tallriken och tillreder övriga ingredienser så illa att det inte spelar någon roll att den här måltiden erbjuder eminent action mellan varven.

Även om The Furious inte aspirerar på att berätta något mer än en enkel hämndhistoria så måste det finns en tillstymmelse till omtanke från regissörens sida. Hur gärna ett projekt än signalerar sina brister i hopp om att det skall ursäkta dem går det inte att undkomma att det totala ointresse som demonstreras för allt som inte är våld är på en skandalöst låg nivå. Valet att låta mycket av dialogen vara på engelska visar sig vara ett dödligt beslut. Förutom att få av aktörerna – som alla är från olika östasiatiska länder, känns bekväma med språket, så är personregin bland det sämsta som kan ses på en biograf just nu. Så fort det skall förklaras eller resoneras mellan karaktärer – som skall vara människor, förekommer scener så stela – för att inte säga patetiska, att man kan undra om det är ett tidigt utkast för ett studentprojekt. Skådespel och dialog befinner sig i dessa scener på en avgrundsdjupt låg nivå, och då det skall injiceras lite emotionella inslag hade Tanigaki lika gärna kunnat håva in ett par tårgasgranater i salongen, det hade varit mer elegant än hur han här försöker vrida om tårkanalen.

Det värsta är dock att inte ens majoriteten av actionscenerna kompenserar för den ofattbara inkompetensen. Förvisso får vi handgemäng som pågår längre än ett myndighetsbeslut, men de är av ytterst ordinär sort. Dessutom är alltför mycket grundat i oändliga slag mot mänskliga kroppar som tycks vara gjorda av sandsäckar. Där förebilden The Raid får publiken att grimasera som ett resultat av den ohyggliga brutaliteten som lemmar och organ utsätts för blir det här snarare en sorts Looney Tunes-version där våld har ringa betydelse. Inte blir det bättre av att de flesta actionscenerna är utan gnista, både vad gäller koreografi och de miljöer de utspelar sig i. Det blir gräsliga lagerlokaler, smutsiga bakgator och så vidare.

Först i den tredje akten verkar filmen vakna ur sömnkoman. Plötsligt faller ett par av pusselbitarna på plats och det kulminerar i en final som faktiskt intresserar. Då tycks filmen ha bytt regissör eller i alla fall tilldelats en rejäl hästspark där bak. Från ingenstans blir det intressanta strider, ett mått av emotionell vikt, som ger benbrotten relevans, samt koreografi som endast kan kategoriseras som löjligt underhållande. Hela finalen ger ett smakprov på vad vi kunde fått om Tanigaki hade visat samma intresse genom hela filmen och inte valt att vandra genom sjuttio procent av filmen som en zombie.

The Furious må bjuda på en strålande final men det är en alltför klen – för att inte säga sen, tröst för att med gott samvete kategorisera det som något annat än riktigt dåligt.