Elis Holmström

Vaiana: Live Action
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 juli 2026
Regi Thomas Kail

Disney besitter ett gränslöst kapital, fokusgrupper som kan jämställas med orakel med tillång till data som låter dem beräkna det mesta, men trots detta tycks bolaget fortfarande inte kunna knäcka formulan då det kommer till att – konsekvent, skapa lyckade ’’live action’’-versioner av sina mest bejublade animerade filmer. Det oscillerar ständigt mellan monstruös framgång, som förra årets Lilo & Stitch, eller ohyggliga klavertramp som Snövit.

Vaiana – eller Moana som den heter, är numera något av en modern Disney-klassiker, men paradoxalt nog är filmen också något av en relik, detta trots sin måttliga ålder på tio år. Filmen kom ut i en tid då mångfald och utforskande av främmande kulturer sågs som något behövligt, positivt och inte det minsta kontroversiellt. Idag är världen en avsevärt mörkare plats där nämnda begrepp jagas med virala drev ledda av världens rikaste man. Vaiana är också något av en engångsföreteelse. Uppföljaren som hade premiär för två år sedan gjorde inte närheten samma avtryck, trots att den hade stora finansiella framgångar. Tyvärr gör inte Vaiana årgång 2026 något för att föra vidare arvet och uppståndelsen från det tioåriga originalet.

Diskussionen om idétorka och gränslös girighet – kring att ständigt göra nyversioner av animerade klassiker, kan pågå in absurdum, men en kanske viktigare diskussion är om det vi faktiskt tvingas se är vatten värt – ordsvits avsedd. I fallet med förra årets Lilo & Stitch och dess regissör Dean Fleischer Camp fanns det en uppenbar kärlek, passion och djup förståelse för originalet. De bästa tolkningar, covers eller adaptioner besitter en närmast manisk insikt gällande källmaterialet. Det handlar inte bara om att kopiera allt ner till cellnivå, utan att förstå vad som måste bevaras men också justeras för att fungera då skådespelare skall gestalta karaktärer som tidigare bara funnits i litterär – eller i detta fallet animerad form.

Regisören Thomas Kail är i grunden en ytterst renommerad teater- och musikalregissör, hans arbete med den obeskrivligt hyllade Hamilton har gjort honom till en Broadwaylegend. Dock syns inget av denna lyster eller kreativa briljans då steget tagits till spelfilm. Ofta kan ovana och nervositet märkas av i vissa aspekter då det görs en förflyttning från exempelvis independent filmer eller teaterscenen in i filmens värld. Men sällan har en filmskapare framstått så skräckslagen som Kail då han står inför uppgiften att göra om Vaiana från ettor och nollor till kött och blod. Där mer självsäkra filmmakare hade kunnat justera, ändra och förstärka flertalet klassiska scener är Kail helt paralyserad av skräck vilket gör att han inte avviker från mallen en enda gång. Snart är det hela någon bisarr version av Gus Van Sants hopplösa Psycho, som försökte efterapa Hitchcocks original till patetiska längder, Vaiana signerad Kail gör detsamma. Det hela är så stelt och inrutat att det snart blir så pass livlöst att man kan fråga sig om det är nödvändigt att ringa räddningstjänsten för akut livräddning. Allting tycks göras efter en nitisk checklista, ingenting förmedlas med minsta omtanke, än mindre värme.

Inte ens de stunder som blivit storslagna fan-favoriter, som den nästintill odödliga låten ’’How Far I’ll Go’’ kan ramas in korrekt. Detta är ett spår som har tagit sin plats bredvid sanna Disney-sångklassiker som ’’A Whole New World’’ eller ’’Let It Go’’. De bästa liveartister kan sätta sina största hits i en ny kontext, bygga upp en spänning, förlänga intron eller placera dem bredvid andra låtar för att lyfta dem ytterligare. Kail hade kunnat bygga upp framförandet med en enormt laddad dramatik och låtit spåret vara en extatisk höjdpunkt. Istället slängs den fram på bordet utan minsta tillstymmelse till andakt, vilket leder till en gränslös antiklimax.

Och ungefär sådär fortsätter det, precis allt landar med samma vikt som majskrokar. Varenda scen är bara en hållplats, ett nödvändigt ont i stället för en härlig möjlighet att visa uppskattning. Catherine Laga’aia i huvudrollen, som mer eller mindre debuterar som långfilmsaktör, gör vad hon kan, hon har en naturlig karisma och utstrålning men det hjälper föga då Kail är upptagen med sin efterapning. Laga’aia känns vilsen och inte det minsta uppvaktad. Dwayne Johnson som upprepar sin roll från originalet är trött och platt, att kemin mellan dem är i det närmaste obefintlig hjälper inte. Visuellt är det hela också en total soppa, det är vackra färger och ett par – faktiska, Hawaii miljöer men detta ackompanjeras av ett antal scener med katastrofala digitala specialeffekter som gör att filmen ter sig som någon obehaglig AI-kreation.

Det enda som räddar Vaiana från att begravas till havs är att den är mestadels oförarglig. Det är en enda lång och ointressant axelryckning som inte besitter en enda inspirerad stund.

Supergirl
Betyg 2
Svensk biopremiär 26 juni 2026
Regi Craig Gillespie

DC Studios chef James Gunn var – och är, inte särskilt skygg med att dela ut kängor till det nuvarande filmklimatet, dess olika producenter, däribland den före detta arbetsgivaren – och ständiga DC rivalen, Marvel Studios. Gunn har stolt menat att ingen av hans produktioner någonsin skulle tillåtas starta inspelningar utan ett färdigt manus. Detsamma har sagts om digitala specialeffekter där Gunn menar att han alltid kommer ge effektmakarna största möjlighet att jobba ostört och utan stress.

Allt det där verkar dock ha skjutits ut i rymden i och med Supergirl. För vad vi nu får är mer eller mindre allt som Gunn ifrågasatt och hånfullt slagit ned på. I en genre som – av branschexperter och cyniska internet-kommentatorer, numera anses daterad, uttjatad och trött, finns inget utrymme för trevande försök. Det är att simma eller sjunka. Supergirl är inte bara försiktig utan rent handfallen vad gäller att göra något som kan beskrivas som innovativt, än mindre kompetent. För någonstans under den kreativa processen verkar något ha gått obeskrivligt fel. På pappret borde det vara ett fräckt, våghalsigt och uppkäftigt rymdäventyr. Marknadsföringen lovar en mer bitsk, uppkäftig och kavat karaktär än den nästintill ofelbara Clark Kent/Superman. Slutresultatet är allt annat än ungdomligt eller vågat, tvärtom är detta någon form av absurd kapitulation där all form av skaparglädje och kreativitet gått samma öde till mötes som valfri förbrytare som vågar trotsa lagen då Stålmannen patrullerar.

Att Gunns moderna klassiker Guardians Of The Galaxy gjort avtryck i modern underhållningsfilm råder det inget tvivel om. Den postmoderna och djupt självironiska ton som introducerades där har fått leva vidare i många projekt som följt. Årets stora ekonomiska flopp, Masters of The Universe, hade förmodligen inte sjösatts utan att Guardians-mallen fanns tillhands.

När nu Cruella-regissören Craig Gillespie vill ge sig på ett kosmiskt äventyr är det förståeligt att Gunns film står som stor inspirationskälla. Ingen hade nog velat att inspirationen skulle bli till en tragisk stöttepelare, där allt som presteras blir till en likblek och urbota trist kopia. Visuellt, narrativt och formmässigt är allt endast en hopplös efterapning som inte ens kan maskera sina tillkortakommanden. Bristen på originalitet är bara början. Löftet om starka narrativ, som inte dikteras av bolagsstyrelser eller externa viljor, tycks ha förpassats till närmsta avgrund.

Filmens intrig är en häpnadsväckande gyttja, där den emotionella kärnan avverkas så slarvigt och nästintill parodiskt att stora delar av filmens mer jordnära scener faller pladask. Filmens humor ger ifrån sig samma läten som tusen stockar som sågas simultant och får publikens ögonlock att falla tungt. Trots att tempot är högt är filmen vilsen och seg. Det hoppas mellan identitetslösa planeter som efter ett tag är oskiljaktiga, majoriteten liknar sunkiga kåkstäder utan minnesvärd scenografi, ingen av platserna är stämningsfulla eller fantasifulla.

Milly Alcocks korta gästinhopp i förra årets Superman lovade en självsäker, bufflig men charmig tolkning av Kara Zor-El, men allt det där är som bortblåst här. För resan till yttre rymden verkar ha berövat Gillespie all den goda personregi han demonstrerade i Cruella. Alcock verkar regisseras utan rim eller reson. Stora delar blir förvirrade och fåniga fylle-scener som varken är underhållande eller välspelade. De gånger då Alcock får skina är ett fåtal mer koncentrerade och nedstämda sekvenser som förtas genom att de placeras i ett skede då allt är i rullning, tillfällen då långsamma utläggningar kring ångest och ånger inte alls har någon plats. Eve Ridley som ackompanjerar Alcock är inte heller värdig några vidare superlativ. Dock är det svårt att vara alltför fördömande då hennes karaktär inte fyller någon som helst funktion och kemin med Alcock är ytterst tveksam. De båda damerna klarar sig dock undan med livet behåll. Detsamma kan inte sägas om Matthias Schoenaerts som efter sin medverkan i kalkonfester som The Old Guard återigen lyckas nå en ny bottennotering. Med en obeskrivligt usel insats och en skurk knappt värd namnet är detta en av de sämsta antagonisterna på länge. Inte ens internets drömrollbesättning av Jason Momoa som den burduse superbusen Lobo är något annat än en gruvlig besvikelse. Momoa känns nedtonad och den älskade prisjägaren har inte något värt vatten att göra eller säga.

Detta för oss in på filmens actionscener som är precis lika hopplöst sömniga och förvirrade som övriga filmen. Där Gunn bjöd på uppfinningsrikedom och energi i slagsmålen från förra årets Superman är detta som att se på två barfyllon som sakteliga vevar på. Finess eller adrenalin finns inte så långt röntgensynen kan nå och som en extra unken krydda försöker Gillespie tillföra lite pop- och rockmusik som endast blir plågsamt krystad.

Supergirl räddas endast av ett fåtal mycket övertygande och välarbetade utomjordiska kreatur, skapade med praktiska effekter som kostym, mask och smink. Här demonstreras omsorg, härligt nörderi, omtanke och övertygelse, ord som är antitesen till övriga filmen.

The Death Of Robin Hood
Betyg 2
Svensk biopremiär 26 juni 2026
Regi Michael Sarnoski

Idén att bryta ned och dissikera klassiska myter eller sagor är inget nytt. I rätta händer kan det vara fascinerande och uppslukande. Varken eller kan sägas om The Death Of Robin Hood, en film så själlös – för att inte säga tråkig, att det är svårt att veta om det hela inte är en absurd och dåraktig nyversion av Monty Python And The Holy Grail. Det skulle i alla fall förklara en del, som att det hela är så pass allvarsamt att man kan undra om det är en överspänd och vansinnig studenttolkning av Det Sjunde Inseglet. Nog för att filmen är tänkt att avhandla döden och reflektioner kring det förgångna, men det ursäktar inte att allt – inklusive filmens foto, dränks i ett nyanslöst mörker som får det hela att kännas osannolikt monotont.

Regissören Michael Sarnoski vill mer än något annat framhålla en udd genom att vältra sig i det brutala och smutsiga. Detta har dock bara effekt om blodet och gyttjan nyttjas kompetent och med precision. Då Sarnoski inte stiftat bekantskap med dessa termer blir det hela istället skrattretande. Det kvittar att blodet sprutar och att folk avrättas med större brutalitet än i den omtalade Obsession, det hela framstår som patetiskt poserande och inte det minsta genuint. En huvudregel, som alltför ofta glöms bort då det kommer till att skapa tolkningar av historiska eller kända figurer är att filmskaparen måste bygga upp en version som kopplar an till publiken. Det räcker inte med att kasta fram en ikon som Robin Hood, det krävs ändå en tydlig profil så att publiken blir införstådd med den specifika iteration av karaktären.

Detta förbises totalt och efter en klumpig och förvirrad första del förväntas tittaren vara djupt investerad i allt och alla. Få gånger har mikrovågsmetoden varit mer uppenbar, Sarnoski vill nå upp till dramatiska höjder men vägrar att göra det fundamentala arbetet för att nå hela vägen fram. Han pekar istället med hela handen på ett burdust och fånigt sätt som gör att filmen framstår än mer högraden och ointressant, vilket är något av en bedrift.

Trots sitt glåmiga och färglösa yttre har filmen belönats med ett par riktigt glamorösa namn som pryder affischen. Hugh Jackman har – som vi vet, en vana att spela arga och förbittrade män som härdats av strid och trauma. Dock hjälper inte denna erfarenhet då Sarnoski har fullt upp med att posera och trycka ned sina ögonbryn, Jackman levererar en acceptabel men knappast minnesvärd insats. Det blir omåttligt mycket grymtanden och en brittisk accent som inte lär bli godkänd bortom charader på någon lokal pub.

Härifrån är det mer eller mindre överspelat vad gäller att säga något positivt om skådespelet. Jodie Comer kan nu ta plats på K-Rautas färgval mellan grått och betonggrå, efter den hiskeligt ointressanta The Bikeriders fortsätter Comer med sitt malande skådespel som nu är lika trist som det är repetitivt. Sedan får skådespelaryrket en genuin törn i och med att Bill Skarsgård – ännu en gång, bestämmer sig för att skämma ut både sig själv och sitt renommerade efternamn. Efter att ha kravlat sig upp från helvetes eldar, efter clownshower som The Crow och Boy Kills World, med Dead Man’s Wire är det nu dags för en insats som bör bära röd näsa och jättelika skor. Det är genuint svårt att veta om Skarsgård – precis som mycket av filmen, ser det hela som ett jättelikt skämt. Insatsen är bortom det katastrofala, överspelad, fånig och så löjlig att den lär bli förevigad på internet som exempel på hur yrket inte skall utövas. Då ett par bräkande får figurerar i en sekvens kan man fråga sig om de faktiskt bjuder på filmens bästa insats vad skådespeleri anbelangar.

Snart byter dock filmen skepnad, då går det från överspänt och pretentiöst till hopplöst avslaget. Då är det inte tal om någon nedmontering, snarare en totalt ointressant epilog som ger hemska associationer till den groteska Capone av Josh Trank. En film där den ökände gangstern gick runt och mumlade samtidigt som kroppsvätskor – ofrivilligt, spilldes överallt. Ta bort snuskfaktorn vad gäller förmågan att inte hålla tätt så är filmerna snarlika. Vem har inte drömt om att se Robin Hood prata om äpplen och fläder, hugga ved och försöka inleda en hysteriskt usel romans med en priorinna? Dock är det här som filmen faktiskt bjuder på ett par ynka scener som i alla fall kan kallas fungerande vad gäller basal dramatik. Men det är en bedrövlig tröst. ’’Det är Robin Hood jag vill ha’’ sade den sovande Prins John, varken det eller en bra film får någon av oss.

Toy Story 5
Betyg 5
Svensk biopremiär 17 juni 2026
Regi Andrew Stanton, Kenna Harris

Efter fyra Toy Story-filmer – varav den första och tredje kan klassas som tidlösa mästerverk, är det nu dags att ännu en gång återvända till den filmserie som förändrade filmindustrin genom att tydliggöra kraften och potensen i digitalt animerad film. Det är svårt att överhuvudtaget föreställa sig ett modernt filmklimat utan bidragen från Pixar. Även om studions dominans numera inte är densamma som då de verkade vara felfria och leverade succé efter succé, alla utrustade med fantastiska narrativa koncept samt teknisk briljans som fick tittaren att tro att deras filmer härstammade från någon absurd science-fiction utopi.

Den fjärde filmen nådde inte samma svindlade höjder som sina föregångare, men var det till trots ett stycke kvalitetsfilm. Del fem borde inte kunna vara något annat än ytterligare en uppföljare, en gladlynt men i slutändan menlös repetition. Men Toy Storys koncept visar sig vara lika obrytbart som titanium. För återkomsten är inget annat än bländande, djupt rörande och så pass underhållande att de flesta helgnöjen lär behöva pensioneras permanent.

Vanligtvis brukar eventuella fel sparas till recensions slut. Men de små – och mestadels obetydliga, snedstegen kan lika gärna avverkas nu, detta då hyllningsorden och applåderna förtjänar mer tid. Trots vitaliteten och viljan att förnya sig går det inte att undkomma att flera inslag är – aningen, för bekanta för att kunna klassas som helt snillrika. Tematiken och studierna – i frågor som att växa upp, lojalitet och behovet av mänsklig kontakt, har berörts tidigare och haft aningen mer kraft. Flera av de komiska scenarion har också tappat lite av sin uppfinningsrikedom.

Med allt det där ur vägen återstår bara lovord. Konceptet och karaktärerna som skapades för mer än trettio år sedan är fortfarande lika briljanta, sympatiska och underhållande då som nu. Denna gång vågar regissörerna Andrew Stanton och Kenna Harris ta nästa steg vad gäller att lämna över stafettpinnen. Woody och Buzz må vara med men är denna gång mer av biroller, istället är det Joan Cusacks underbara Cow Girl Jessie som får leda trupperna. Beslutet är lika självklart som genialiskt, detta då vänskapen och äventyren mellan de två tidigare ikonerna redan har utforskats och delvis avslutats. Jessie må vara gjord av garn och polyester men är en avsevärt annorlunda karaktär än de två ikoniska hjältarna från förr. Jessie bär med sig en ångest, en osäkerhet kring sin betydelse och har djupa trauman gällande ensamhet och saknad, något Buzz och Woody var mer distanserade till. Att använda så ödesmättade och djuplodande ord gällande en film om leksaker och äventyr är bisarrt men beskriver också briljansen i Toy Story så väl. Balansen mellan allvarsamma teman som saknad och avund har kanske aldrig utforskats bättre än i denna filmserie. Ännu en gång lyckas Pixar träffa helt rätt vad gäller att göra det emotionellt komplexa enkelt samtidigt som det drabbar lika hårt som då en stridsvagn kör igenom en gipsvägg.

Här finns en av årets mest emotionellt förödande scener, så bortom det svenska språkets begränsningar vad gäller superlativ. Det blir också stora doser av lättsam underhållning, både vad gäller ren action men också ett par snillrika skämt kring att även dessa – i praktiken, odödliga leksaker känner av ålderns rätt. Sedan kommer en rad nytillskott som är betydligt mer minnesvärda än det aningen ointressanta gaffelparet från film nummer fyra. Framförallt är det Conan O’Brien i rollen som vanvettig ’’lära sig göra saker-leksak’’ som fullkomligt briljerar. Detta genom en hysteriskt rolig animation men också det patenterade vansinne som O’Brien gjort sig känd för. Men det är Joan Cusack som får stå för den stora insatsen denna gång. Sättet hon blandar förtvivlan, hopp och entusiasm i Jessie är briljant och hennes uppenbara kärlek till rollfiguren är rörande.

Att det hela är paketerat i det bästa teknik kan åstadkomma idag behöver knappt nämnas. Det är absurt följsam animation och en detaljrikedom som får röntgenbilder att skämmas.

Det må finnas brister, som en uppenbar brist på originalitet men invändningarna är alltför få för att inte ta fram det största betyget som finns.
Toy Story kan ta sig an de mest vuxna och mest svårsmälta ämnen på ett sätt ingen annan kan, detta trots att något så barnsligt som leksaker spelar huvudrollen. Det är ännu en triumf som många gånger om saknar motstycke, något som förtydligas än mer då eftertexterna rullar och världens – just nu, största artist bjuder på en – fantastisk, specialskriven låt ämnad för detta magnifika tillfälle.