Elis Holmström

Jurassic World: Dominion
Betyg 2
Svensk biopremiär 9 juni 2022
Regi Colin Trevorrow

Vanligtvis är jag positiv till uppföljare, det tillåter – om det görs korrekt, för en berättelse att utvecklas, låta karaktärerna blomstra och expandera det ursprungliga koncept. Empire Strikes Back och Terminator 2: Judgement Day är exempel på uppföljare som inte bara överträffar sina föregångare utan cementerar dem som popkulturella ikoner.

Jurassic Park och dess uppföljare har däremot aldrig lyckats att överträffa sitt original. När Steven Spielberg öppnade dörrarna till Michael Crichtons förhistoriska park 1993 hade publiken aldrig sett något liknande. Spielberg implementerade en revolutionernande mix av digitala och praktiska specialeffekter med en äventyrlig nerv som både fångade och skrämde publiken. Att Jurassic Park nämns som en startpunkt för ett inledande intresse för film är därför inte svårt att förstå.

Men efter 1993 har serien aldrig nått samma anseende, höjder eller fascination. Spielberg själv kunde inte göra något mer än en menlös axelryckning med The Lost World. Vad som sedan följt är en drös med påkostade och menlösa uppföljare som lyckats definiera begreppet tröttsam upprepning. Nu, nästan trettio år efter Spielbergs original, förmår sig regissören Colin Trevorrow och filmbolaget Universal inte att åstadkomma något annat än ett trist konstaterande, att det finns ett gott skäl till att dinosaurer varit utdöda i ett antal miljoner år.

Precis som för sju år sedan är Trevorrows entusiasm inför sitt arbete icke existerande. Jag har sett människor visa större intresse inför en vårstädning än Trevorrow visar då han tilldelats en påstådd budet på 165 miljoner dollar för att avsluta filmserien. Initialt verkar det dock finnas en vilja att vända upp och ned på konceptet. Istället för en isolerad miljö har dinosaurierna återtagit sin plats i naturen efter händelserna i Fallen Kingdom. Detta kunde ha lett till en mer traditionell monsterfilm där samhället krossas under en stor bestialisk fot. Men denna möjlighet skjuts åt sidan genom en rad forcerade och överspända förklaringar som utan humor eller inlevelse försöker slingra sig ur den logiska mardröm som skapats. Snart är allting tillbaka i samma gamla hjulspår med evighetslånga jakter, panikartade flykter och stampande dinosaurier som förstör allt i sin väg.

Men där dessa inslag är rena kutymer för serien så är det nog få – om någon, som löst biljett till Jurassic World: Dominion för behöva genomlida en utdragen dialog som slår publiken i huvudet med löjligt patos och tragiska försök till humor. Speltiden på sanslösa två timmar och trettio minuter slösas bort på att förklara och lappa en helt hopplös berättelse som inte har någonting att erbjuda. Inte ens när nostalgin slår i taket – då Laura Dern och Sam Neill återförenas, kan Trevorrow göra något annat än att gäspa och basunerar ut likblek dialog som får detta efterlängtade möte att kännas lika mänskligt som en talande smarthögtalare. Mötet mellan den gamla och nya ensemblen är också krystat, det känns som att två vitt skilda filmer möts utan rim eller reson, berättelsen vänder ut och in på sig själv för att på de mest absurda sätt binda ihop två helt skilda segment.

Vad gäller att hålla publiken på tårna med nervpirrande möten med mordiska reptiler så finns det bara en enda sekvens som kan beskrivas som någorlunda inspirerad. Resten är en radda av pinsamma och sömniga repriser som är lika spännande som en fotbollsmatch utan ett enda mål. Slutklämmen borde vara en grandios och storstilad hyllning till trettio år av filmer, men blir bara en utdragen och högljudd kalabalik som omdefinierar begreppet antiklimax. Men vid den tiden är Trevorrow, skådespelarensemblen och publiken redo att gå hem och tänka på något roligare, exemplevis elräkningar eller däckbyten. Vad som borde varit en dånande och bombastisk final blir till en stor död parentes som likt fiaskot Jurassic Park III positionerar hela filmserien livshotande nära ett utrotningshotat tillstånd.

Jujutsu Kaisen 0
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 juni 2022
Regi Seong-Hu Park

I solens rike är mangaförlaget Shonen Jump en hybrid av Marvel Comics och Penguin Random House vad gäller skala och räckvidd. Att bli förlagets galjonsfigur är en garanti för att bli ett nationellt fenomen. Mangabranschens mest älskade och populära serier har alla ett hem hos Shonen Jump – Dragon Ball, One Piece, Hunter x Hunter och nu Jujutsu Kaisen.

Den sistnämnda är en av de serier som just nu står inför det stora ögonblicket att bli nästa del i Shonens framgångssaga. Och alla ingredienserna finns på plats, den bisarra humorn, udda men sympatiska karaktärer och hysterisk action. Ett annat tecken på framgång är en biofilm som är menad att förstärka synergierna mellan mangan och tv-serien. För en rad populära Shonen-serier som My Hero Academia och Dragon Ball innebär filmerna oftast en underhållande men irrelevant avstickare för fansen. Filmernas berättelser är sällan kanoniserade och fungerar snarare som påminnelser för de mest inbitna fansen om hur svår väntan är mellan tv-säsongerna.

Men i och med Demon Slayer the Movie: Mugen Train har det skett något av ett paradigmskifte för anime-filmer som har sin primära publik i episodiskt format. Mugen Train är den största biosuccén i den inhemska japanska filmhistorien. Det finns en rad förklaringar till denna makalösa framgång, men det kanske mest anmärkningsvärda är att Mugen Train är essentiell för Demon Slayer-berättelsen. Den fungerar som en brygga mellan den första och andra säsongen. Jujutsu Kaisen 0 följer i samma fotspår, även om några av de mest igenkännbara karaktärerna från tv-serien inte är med här. Istället fungerar filmen som ett utmärkt tillägg som förstärker en rad omtyckta sidofigurer och ger tittaren en djupare insikt i den mycket komplexa mytologin.

Att göra en prequel är inte helt riskfritt, igenkänningsfaktorn är aningen dämpad och till skillnad mot Mugen Train finns det få inslag som känns essentiella för seriens framtid. Samtidigt gör denna avskildhet att berättelsen inte tyngs ned av några som helst krav på förkunskaper. I mångt och mycket är Jujutsu Kaisen 0 en spikrak och enkelspårig berättelse om hjältedåd och behovet att rehabilitera gamla skuldkänslor för att kunna gå vidare i livet. Tematiken som sådan kommer inte vinna några priser vad gäller innovationsförmåga men tack vare den stiliga presentationen och de färgstarka karaktärerna, exempelvis den talande pandan försedd med det ’’finurliga’’ namnet Panda, eller den stoiska Maki, skapas ett oväntat förföriskt berättande som fängslar genom hela filmen.

Denna fristående berättelse gör Jujutsu Kaisen 0 till en utmärkt introduktion till de som känt sig manade att dyka ned i anime men som inte har tiden att avsätta timmar för serien i fråga. För här finns alla de inslag som gjort Jujutsu Kaisen till en av omtalade anime fenomenen – de bångstyriga magiska förmågorna i kombination med silkeslena animationer som skapar en rad actionsekvenser som inte går att ta blicken ifrån. Den kontroversiella animationsstudion Mappa, som står bakom filmen, har de senaste åren skapat en rad serier som briljerar visuellt. I en tid då fler och fler japanska animationshus överger klassisk animation för digitalteknik så är det uppmuntrade att se hur pass långt digitaltekniken kommit vad gäller att emulera en helt analog stil. Precis som Mappas Dorohedoro är animationen följsam men inte överdrivet förfinad vilket ger bilderna liv och en rå intensitet.

Mer än något annat finns det en påtaglig passion för materialet, även om berättelsen inte rör sig utanför sin givna och förutsägbara mall. Det finns en övertygelse som maskerar och döljer den narrativa simpliciteten genom att ständigt mata publiken med enkla – men spännande, scenarion som alla kulminerar i imponerande stridssekvenser som vänder upp och ned på allt vad återhållsamhet innebär. Tyvärr så lyckas Jujutsu Kaisen 0 inte befria sig från Shonen Jump-filmernas förbannelse där allt i slutet kulminerar i en onödigt lång slutstrid där de dramatiska insatserna glöms bort i ett sammelsurium av vansinnesattacker och gapiga stridsrop. Där serierna oftast kan göra evighetslånga strider till ett intensivt maraton som är omöjliga att slita sig ifrån, blir striderna i filmversionen endast utdragna och ansträngda.

Jujutsu Kaisen 0 ger en oväntat tillgänglig, charmig och inbjudande inblick i en av animevärldens mest omdiskuterade serier just nu. Men även för den helt oinitierade finns det ett stort underhållningsvärde genom den vackra animationen, de mycket tilltalande karaktärerna och en rad strålande actionscener.

Memory
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 maj 2022
Regi Martin Campbell

Att Liam Neeson har kysst sin karriär farväl och satt på en permanent autopilot är känt sedan minst ett årtionde tillbaka. Från att ha medverkat i moderna och tidlösa mästerverk som Schindler’s List är Neeson numera en parodi på sig själv. Till och med Jean Claude Van Damme och Chuck Norris har större variation i sina filmografier än Neeson.

Martin Campbell som står för regin befinner sig – om möjligt, i en minst lika desperat situation som sin huvudrollsinnehavare. Trots att han åstadkommit två omtyckta James Bond-filmer – Goldeneye och Casino Royale, som båda förnyade serien. Men efter att ha lanserat Daniel Craig som Englands – och världens, mest älskade spion har Campbell fått se sin karriär implodera. Den brutala udden och råbarkade attityden från Casino Royale blev snart trubbig med alltifrån den sömniga Mel Gibson-thrillern Edge Of Darkness till den apokalyptiskt usla Green Lantern

Med nyckelpersoner i professionell kris kunde Memory ha blivit en stilig comeback. Tragiskt nog för alla inblandade, inklusive biopubliken, visar sig Memory vara ytterligare ett klavertramp, om än inte lika flagrant som de sämsta Campbell och Neeson har utsatt publiken för. Memory försöker inledningsvis projicera en seriös och mörk aura. Flera aktuella ämnena som migration och främlingsfientlighet figurerar i intrigen. Neeson är aningen mer dämpad än tidigare och vi slipper se evighetslånga actionscener där det skapas ett skyfall av tomhylsor som faller mot marken.

Det här visar sig snart bara vara en fasad… Inom kort förvandlas hela filmen till en kaotisk gröt med uselt berättade, rörig struktur och urtrista karaktärer. Campbell verkar ha tappat all ork och lungorna går som på en kedjerökare som tvingats jogga upp för Kebnekaise, trots att ingenting av värde har åstadkommits. När dammen väl brister dränks allt och alla, det staplas stereotyper på hög och den stora konspirationen som driver berättelsen är totalt ointressant.

På actionfronten händer det inte heller mycket förutom lite lojt skjutande. Campbell är vanligtvis inte blyg för övervåld och brutala actionscener, men förutom lite blodsprut är Memory lika harmlös som en sovande vandrande pinne. En specifik sekvens är så pass erbarmligt genomförd att den liknar något ifrån en Saturday Night Live-sketch, med bedrövlig klippning och koreografi som får dansande valrossar att se ut som Michail Barysjnikov. Att vi slipper se Neeson leka actionhjälte är förvisso inget negativt, dock hade det varit uppskattat om det som förekommer emellan det sparsamma skjutandet hade varit av intresse.

Hela Memory består till 99 procent av fogmassa, några scener och konversationer som har relevans eller är intressanta, går inte att hitta. Kriminalthrillers av hög klass kan bygga upp en mystik och intensitet då karaktärerna redogör eller undersöker brottsplatser. Martin Campbell behandlar dessa element som om de vore drabbade av spetälska. Inte ens den kompetente Guy Pearce klarar sig ur detta då han tvingas läsa från ett manuskript som är lika spännande som att titta på gräsväxt i slow motion. Mitt i detta dyker Monica Bellucci upp som företagsversionen av Pomperipossa. Dessa fartgupp är staplade på varann vilket gör att filmen rör sig fram i snigelfart. Alla som kämpar med sömnsvårigheter kan nu ha hittat ett hjälpmedel för att underlätta situationen, sätt bara på valfri sekvens ur Memory och låt John Blund komma in genom sovrumsfönstret.

Memory bygger på den bortglömda belgiska filmen Mördare Utan Minne, som i sin tur är baserad på en bok. Men där originalet är en lågmäld och betydligt mer uppslukande historia så är detta den värsta sortens förvrängning. Originalet berör och studerar skräcken som är alzheimer och implementerar förvirringen i sin berättelse. För Campbell är denna horribla sjukdom endast en ihålig gimmick som varken skapar spänning eller empati för huvudpersonen. Som en sista örfil bjuds det på ett antiklimax av guds nåde i slutet av filmen, just då önskar hela publiken sig selektiv minnesförlust för att undkomma skräcken på duken.