• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Past Lives – en av årets mest medryckande filmupplevelser

20 september, 2023 by Elis Holmström

Past Lives
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 september 2023
Regi Celine Song

Uppfattningen att dramatiska produktioner – med romantiska undertoner, tenderar att dra åt det lågmälda och försiktiga hållet är en sanning med kraftig modifikation. Ett antal dramatiska produktioner, oavsett om de är kritikerfavoriter eller ej, vältrar sig i ett fyrverkeri av känslomässiga vulkanutbrott och tårdrypande skådespel som på det mest cyniska sätt avser att manipulera publiken. Den ökända Oscarsjuryn är särskilt svag och förförd av dessa typer av ansatser. En rad regissörer med försmak för det onödigt dramatiska, skulle därför behöva gå kurs hos Past Lives-regissören Celine Song.

Past Lives är antitesten till allt som kan kategoriseras som högljutt eller framfusigt. Detta är en studie i lugn och återhållsamhet. Samtidigt som varken filmen eller dess karaktärer höjer sina röster över normal samtalston finns det inget tillknäppt eller högtravande över presentationen. Personerna är inte svarta lådor som måste dechiffreras eller tolkas genom diagram. Celine Song besitter en fantastisk personregi vilket gör den mycket kompetenta ensemblen både intressant och sympatisk. Trots att lite sägs råder det ingen ambivalens vad karaktärerna står eller avser. Att kunna berätta subtilt och tydligt är sannerligen ingen enkel uppgift, men en som uppfylls till fullo här. Det finns också en vilja att låta väst möta öst, både i narrativet men också i dramatiseringen. Tidigare möten mellan den östasiatiska filmkonsten och den västerländska har inte alltid varit ett lyckligt äktenskap. Se bara till den katastrofala The Great Wall där regissören Zhang Yimou fick se sina Hollywood-aspirationer gå upp i rök. Men Song har hittat ett sätt att ta det bästa från den amerikanska independentfilmen och föra det samman med den subtila dramatik som kan hittas i Wong Kar-wais bästa filmer.

Den finstämda romantiken från In The Mood For Love är den primära inspirationskällan, Song vägrar att låta Past Lives bli det minsta sentimental eller fysiskt erotisk. Sättet det platoniska förhållandet skildras på är båda moget och oerhört professionellt, genom prestigelöst skådespel från Greta Lee och Teo Yoo skapas en sällsynt magnetism som gör de mesta alldagliga händelser till fascinerande hållplatser på en förvånansvärt medryckande resa. Filmen är också estetisk tilltalande med ett mycket stilfullt foto som fångar Manhattan på ett oerhört naturtroget och alldagligt sätt, där distrikt som sällan får uppmärksamhet på film nu får stå i centrum.

Även om det vilar ett vemod över filmen finns det också en oerhörd värme som gör det svårt att slita sig. Då allting väl är slut är det svårt att inte fråga sig om Song skulle vara villig att producera en uppföljare. Så pass fascinerande är de två livsödena och karaktärerna vi fått möta.

Dock finns det invändningar som omöjliggör ett perfekt betyg. I och med att Celine Song väljer ett så mjukt handlag saknas det utmärkande moment som kan lyfta filmen från mycket bra till genial. Allting befinner sig på en spikrak bana som inte avviker eller tar några risker. Att implementera några – överdrivna, dramatiska skeenden hade varit ett svek mot hela filmens etos, samtidigt är filmen så pass lågmäld att den inte har möjlighet att gå hela vägen in i själen. Det finns också tillfällen då dialogen inte är fullt trovärdig, det gäller speciellt i scenerna mellan Greta Lee och John Magaro. Även om dessa sekvenser är välspelade är de inte skrivna med samma omsorg som dialogerna mellan Lee och Yoo.

Men Past Lives är en imponerande demonstration i konsten att vara återhållsam och oerhört empatisk. Trots det låga tonläget är detta en av årets mest medryckande filmupplevelser.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Past Lives

Filmrecension: The Nun II – plågsam och uttråkande

7 september, 2023 by Elis Holmström

The Nun II
Betyg: 1
Svensk biopremiär: 8 september
Regi: Michael Chaves

Ingen kunde tro att regissören James Wan skulle skapa ett – av få, fungerande och framgångsrika filmuniversum i och med The Conjuring. Men med tre filmer – och en fjärde på ingång, samt ett par spin-offs, har serien klamrat sig fast och attraherar en trogen skara fans.

Men då en av de mer minnesvärda antagonisterna från huvudserien – åtminstone visuellt, blev utvald att bära upp en egen film blev det uppenbart att substansen för exkursioner hade varit bäst att undvika. The Nun var en hopplöst tråkig och blek film som saknade det stabila skådespelet och samspelet mellan Patrick Wilson och Vera Farmiga. Istället fick vi en Demián Bichir – som såg ut som ett åskmoln och Vera Farmigas yngre syster Taissa, båda två måttligt intressanta.

När det nu blivit dags för en uppföljare har flera involverade från del ett insett det lönlösa och övergett skeppet. Endast Farmiga och Jonas Bloquet återstår – oturligt nog för dem själva. Och det är bara att gratulera alla dem som INTE behöver associera sig med The Nun II, för väldigt snart visar sig den sanna skräcken inte vara blodet eller den titulära skräcknunnan utan den fasansfulla oskickligheten som utspelar sig framför publikens ögon. Det mår vara hänt att The Nun II inte siktar särskilt högt, det hela är tänkt att vara lättuggad skräck, men det ursäktar inte att filmen är skapad med samma omsorg som då ett hus skall jämnas med marken.

Regissören Michael Chaves är inte heller någon nykomling. Med både The Conjuring: The Devil Made Me Do It och The Curse Of La Llorona i bagaget borde Chaves vara både bekväm och kunnig gällande universumet. Absurt nog ter sig uppföljaren som ett vilset barn första dagen i skolan, utan någon som helst aning vad som skall göras. Detta leder till att filmen snabbt träder in i den mest plågsamma och uttråkande repetition som skådats. Det känns som om Chaves har regisserat tre minuter och sedan varvat dessa i två outhärdliga timmar. Förloppet inleds med förkastligt skådespel – som med största sannolikhet kommer tvinga alla de inblandade att ingå i vittnesskydds-program för att förskona sig från skammen, sedan de mest horribla försök till skräck. Här dyker den titulära nunnan upp bakom valfri karaktär för att sedan göra en tjurrusning mot kameran. Denna beskrivning är indikativ för etthundra procent av hela filmupplevelsen. Tanken att anstränga sig för att skapa variation eller spänning existerar inte, inte ens om publiken hade fått en karta, som tydligt markerade varje skeende, hade det kunnat vara mer förutsägbart. Flera filmer har tenderat att vara repetitiva men sällan har de – utan någon som helst självinsikt, varit övertygade om att publiken inte skall se igenom bluffen. The Nun II kör istället på som om allt som presenteras är häpnadsväckande innovativt, snart blir denna totala hybris närmast förolämpande. Ingen inblandad verkar ha tagit i beaktning att det är tänkande människor som tvingas se på åbäket, inte paprikor och bananer, även om jag misstänker att flera arma biobesökare kommer befinna sig på samma mentala nivå som valfri produkt på grönsakshyllan efter tortyren som är The Nun II.

Att ens kritisera berättelsen från något djupgående analytiskt perspektiv vore onödigt, även om vi inte hade att göra med en travesti. Skräckfilmer har inga problem med att låta det övernaturliga ta överhanden och att kritisera dem för bristande logik är därmed lika menlöst som att ifrågasätta sockerhalten i godis. Men även här lyckas Michael Chaves spränga alla gränser… Vad det usla anbelangar det vill säga. Berättartekniken och berättelsens struktur är bortom alla beskrivningar. Flera gånger stagnerar filmen och ägnar sig åt trivialt nonsens som inte har någon annan effekt än att söva publiken. Karaktärer som introduceras är lika mänskliga som vitvaror från Elgiganten, de fyller en knappt funktion och kastas sedan bort som använda servetter. Det redan nämnda – vedervärdiga, skådespelet bör inte studeras överhuvudtaget, endast de scener då aktörerna tvingas skrika för full hals har något sorts autenticitet, det kan ha att göra med att detta är ett förklätt rop på hjälp för att så snabbt som möjligt komma ifrån inspelningen.

The Nun II är skandalöst usel och går överhuvudtaget inte att titta på. Som om inte det vore nog verkar den utgå från att varenda besökande är befriad från ’’sällsynta saker’’ som medvetande och ett fungerande korttidsminne. Inte ens tusen Ave Maria kan rädda detta.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Doggy Style

1 september, 2023 by Elis Holmström

Doggy Style
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 september 2023
Regi Josh Greenbaum

I en era då vissa kritiska – och mestadels menlösa, åsikter påpekat att filmmediet är tamt och bär med sig en aversion för risker, har märkligt nog komedier prövat gränserna för anständighet de senaste åren. Se bara till Blockers som gjorde publiken högröd i ansiktet i scenen då John Cena ”insöp” sprit på en ungdomsfest, en sekvens som ingen kan sudda bort ur minnet. Nu är det ännu en gång dags för den goda smaken och anständigheten att kapitulera då regissören John Greenbaum gjort sin version av Den Otroliga Vandringen. Istället för ett par familjevänliga husdjur får vi nu ett pack ovårdade, cyniska och hämningslösa hundar som – bokstavligt talat, urinerar på artighet.

Hur pass vulgär, grotesk och kolsvart får komik lov att vara ? Doggy Style prövar denna fråga till bristningsgränsen. I sina bättre stunder finns det ett underhållningsvärde i det totalt skamlösa vältrandet i svordomar, könsord och avföring. Detta finns i så stora kvantiteter att chockregissören John Waters hade varit mållös men stolt.

Att se ett par – till sitt yttre, bedårande hundar, spy ur sig glåpord och förolämpningar som knappt hade kunnat accepteras av HBO, är en bisarr, udda och många gånger rolig upplevelse. Precis som den – många gånger lika groteska, Sausage Party, lyckas man att tänja på gränserna till den grad att det inte går att undvika att skratta, ibland i ren och skär chock. Ingenting är förbjudet eller tabu, här finns skämt och ordval som utan problem hade kunnat leda till eldfängda debatter på TV för ett par år sedan.

Introduktionen är ett perfekt smakprov på denna besinningslösa orgie i allt som är osmakligt. Det är en kavalkad av könshumor och mörk ironi. Under startsträckan finns det en lekfullhet och energi som på ett oväntat träffsäkert sätt belyser den unika relationen hundar och människor emellan, där en kontrahent är villig att erbjuda villkorslös kärlek. Dessutom måste det animaliska agerandet kategoriseras somutomordentligt, hunden Sophie som spelar huvudhunden Reggie är avsevärt mer uttrycksfull, levande och trovärdig än flera aktörer som kan titulera sig som oscarsvinnare, host, host, Anne Hathaway.

Men denna oväntat skarpsinniga startscen visar sig också vara kulmen vad gäller en någotsånär tillfredställande filmupplevelse. Snart visar sig den stygga och argsinta rottweilern endast vara en soffpotatis. För trots den kompromisslösa ytan där kutym sparkas i ändan och hyfs skjuts till andra sidan galaxen, är saker som uppfinningsrikedom och finess lika frånvarande som en rekommendation för föräldrar att ta med sina barn på filmen i fråga. Greenbaum prövar gränserna till den nivån att publiken blir avtrubbad. Väldigt snart landar allting i ett hagelregn av upprepningar och genuint tröttsamma sekvenser där det enda målet är maximalt antal svordomar och könsord per sekund. Grovhumor är fullkomligt poänglös då den överöser publiken, snart blir chockvärdet och flera komiska slutpoänger tandlösa då magasinet och skafferiet ekar tomt. Det hela blir inte bättre av att de digitala effekterna, som använts för att animera hundarnas munrörelser, är mediokra och många gånger distraherande. Och för en film som vill pröva gränser är innehållet och budskapet om vänskap löjligt simpelt. Här görs inga ilskna eller spydiga attacker på dagens samhälle, istället befinner sig den generella tematiken på dagisnivå, något som gör att filmen känns feg i jämförelse med den – numera, legendariska Barbie där Greta Gerwig bjöd på genialisk samhällskritik.

Jamie Foxx får den otacksamma uppgiften att bära hundhuvudet vad gäller ett horribelt slappt och monotont skådespel. I ett försök att tillföra mer av filmens eftersökta udd och smuts, gör Foxx en otroligt ihålig och stereotyp insats som hunden Bug. Bättre klarar sig Will Ferrell som förmedlar en charmig naivitet genom ett oväntat återhållsamt och kontrollerat röstskådespel.

Om Doggy Style hade haft mer kreativ kapacitet och förstått vikten av variation och kunnat precisera sina mest burdusa skämt hade det hela varit ett komiskt frivarv. Någon sådant triumf är det dock inte tal om, istället får vi bara ett fåtal rejäla sardoniska skratt som dränks i kavalkader av pubertalt trams som oftast bara är menlöst och monotont.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Equalizer 3 – tillfredsställande underhållning

1 september, 2023 by Elis Holmström

The Equalizer 3
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 september
Regi Antoine Fuqua

Medborgargarden och personer som tar rättvisan i egna händer slutar aldrig att inspirera till berättelser. Oavsett om det är Death Wish eller Marvels The Punisher fortsätter temat att fängsla. The Equalizer 3 lyckas ta detta klassiska recept och leverera en oväntat medryckande dödsodyssé som många gånger är det bästa serien erbjudit. Det är lika diametralt som ett schackspel vad gäller det dramatiska. Utrymme för några som helst nyanser eller funderingar finns inte. Kampen mellan ont och gott är simplare än i en saga för barn. Där The Equalizer 2 försvann in i märklig röra av konspirationer och intriger är hotet denna gång den italienska maffian. Det är svårt att tänka sig en mer överanvänd grupp av kriminella på film, men Fuqua väljer denna gång att porträttera maffian som gatuligister, med allt vad det innebär, tatueringar, illasittande träningskläder och en försmak för snabba fordon. Genom att ta bort de romantiserade Gudfadern-inslagen, som familjemiddagar och bröllop i stora trädgårdar, skapas en trupp av genuint avskyvärda gangsters som kan avhandlas snabbt och brutalt utan att någon alltför komplex etisk diskussion uppstår medan filmen rullar.

Massakern blir också mer potent då Fuqua lyckas tillföra en enkel men effektiv dramatik vad gäller att porträttera idyllen. Istället för ett grått Boston får vi en lite platt men charmig tolkning av en italiensk småstad i Federico Fellini-anda där alla invånare känns som måttligt sympatiska stereotyper. Det finns en intimitet i att låta ett mer lokalt samhälle stå i centrum istället för en anonym storstad, detta gör hotet mer personligt. Dessutom paketeras allting i ett visuellt snyggt paket då Fuqua nu anställt den geniala fotografen Robert Richardson. Richardson skapar ett kristallklart utseende som får varenda kullerstensgata att se inbjudande ut. Det hela kan beskrivas som traditionellt, spårbundet och – framförallt, fungerande. Likt en pizza så fungerar det oavsett kvalitet. Och genom att involvera en mer traditionell antagonist blir kampen mellan ont och gott klassisk och leder till förutsägbar men tidlös spänning.

Fuqua har alltid varit en regissör som gillar hårda tag, inte bara innehållsmässigt utan också utförandet. Allting är genomfört med grova arbetshandskar och presenteras rakt upp och ned utan några försök till pretentioner. De breda penseldragen och avsaknaden av något större djup för tankarna till actionfilmer från det tidiga 00-talet. En tid då terrorism, säkerhetstjänster och eldstrider var actionfilmens kärna. Samtidigt som en resa tillbaka i tiden har sin charm påminner detta också om hur actiongenren växt och blivit till så mycket mer än en bred och linjär motorväg. Den rudimentära berättandet har kraftiga begränsningar, därför krävs en effektiv struktur som kan engagera hela vägen igenom. Det initiala ruset att se Washington eliminera bovar och banditer är omöjligt att behålla om det inte ackompanjeras av ett tempo som får publiken att hungra efter mer.

Tyvärr är The Equalizer 3 misslyckad rent strukturellt och sviker sitt eget etos om simplicitet i ett hopplöst försök att ge berättelsen ytterligare en dimension. Bredvid striden mot den lokala brottslighet förkommer också ett helt hopplöst sidospår som involverar Dakota Fanning i rollen som CIA-agent. Tanken är att skapa en aningen mer komplex berättelse som inkluderar kriminalitet på internationell nivå, men resultatet blir istället ett antal sekvenser som känns som ren och skär fogmassa. Sättet de två parallella berättelserna vävs ihop och integreras är genomgående klumpigt och leder i slutänden inte fram till någonting. Förhoppningen att Washington och Fanning skulle kunna frammana lite nostalgi genom sin återförening, nästan tjugo år efter deras medverkan i Man On Fire, slås också i spillror då scenerna mellan dem plågas av medioker dialog och ett oväntat tafatt skådespel från båda två. Dock är detta inte förvånande då Fanning gradvis blivit mer och mer irrelevant i takt med att hennes syster Elle stulit rampljuset. Detta verkar ha resulterat i att Fanning gett upp och numera bjuder på ett skådespel som är lika levande som en robotdocka på ett nöjesfält.

Men Fannings undermåliga skådespel är långt ifrån lika problematiskt som filmens final som kan vara ett av årets värsta antiklimax. Trots att allting verkar leda till en explosiv och förlösande final, blir alltihop en tafatt repris av det vi sett i tidigare filmer. Inte ens våldet, som inledningsvis är råare och mer hänsynslöst än tidigare, avtar och avslutet känns som en enda lång suck där alla idéer tagit slut.

I sitt esse är The Equalizer 3 ytterst tillfredställande underhållning, i sina dalar är det både ointressant och strukturellt uselt, något som resulterar i en duglig men djupt sargad film som hade kunnat briljera genom mer bearbetning och kreativ eftertanke.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, The Equalizer, The Equalizer 3

Filmrecension: Cobweb – precis allt går fel i slutet

16 augusti, 2023 by Elis Holmström

Cobweb
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 augusti 2023
Regi: Samuel Bodin

Man skall aldrig ta ut segern i förskott, men under majoriteten av speltiden för Cobweb verkar allting vara på väg in i mål. Det enda som krävs är att trilla över målsnöret, mer än så behövs inte. Under långa stunder är Cobweb genuint imponerande som skräckfilm. Det implementeras oväntat kraftfull psykologisk skräck där ett mycket giftigt förhållande mellan föräldrar och barn blir till en genuin pärs för publiken. Att inkludera barn i skräckfilmer är lika klassiskt som lingon och köttbullar, men då det implementeras i denna obehagliga kontext blir skräcken mer än bara en väntan på blod eller en gast som hoppar fram bakom garderoben.

Det dominanta och överlägsna maktförhållandet gällande föräldrar i förhållande till barn blir otroligt påträngande för publiken. I kombination med mer traditionella skräckelement – iskallt foto samt en gotisk och klaustrofobisk miljö, skapas en vardagsskräck som får publiken att sitta på nålar. Regissören Samuel Bodin må vara en långfilmsdebutant men han har en fantastisk färdighet för det visuella. Han använder en rad olika kameraåkningar som får ett ordinärt förortshus att framstå som en mörk fängelsehåla. Den visuella inspirationen från Ari Asters Hereditary är uppenbar, det känns många gånger som en ypperlig mix av den mer konstnärliga skräck som Aster bjöd på och den mer lättuggade sorten.

Spänningen är så pass kraftfull och medryckande att det går att förlåta att personregin – som bäst, är medelmåttig. Antony Starr må inte vara utrustad med sitt blonda hjältehår från TV-serien The Boys, men insatsen som den psykotiska Homelander och denna mentalt instabila fadersfigur är svår att se skillnad på. Ännu en gång är det fråga om en tvättäkta sociopat som på bästa vis försöker maskera sina psykotiska tendenser. Det är båda förutsägbart och monotont vad Starrs insats anbelangar. Lizzy Caplan i rollen som frun i huset klarar sig än sämre. Caplan bjussar på en förkastlig rolltolkning som helt misslyckas med att presentera något som kan uppfattas som genuin psykologisk ohälsa. Till skillnad mot Rob Savages The Boogyeman är det svårt att överhuvudtaget uppfatta någon av personerna som det minsta trovärdiga eller intressanta. Därför är det en sann bedrift att det ändå går att göra publiken olidligt obekväm då det vankas skräck. Det är ett så pass imponerande handlag för terror att en – på pappret, ointressant drömsekvens blir till en av de mest obehagliga stunder jag upplevt på en biograf på väldigt länge. Det är svårt att se hur det hela inte skulle kunna landa i stabilt betyg, vad kan egentligen gå fel?

Svaret på den fråga är lika enkelt som det är exakt, precis allt. För någonstans mot filmens sista akt så bestämmer sig Samuel Bodin för att sluta göra skräckfilm. Istället sätter han på sig höghatt och blir till tidernas sämsta cirkusdirektör. Sedan skickas det in en armé av clowner med skor lika långa som straffregistret för samtliga insydda på Kumlaanstalten. Det är svårt att inte fråga sig om Bodin bytts ut mot en annan regissör, för det som utspelar sig i filmens sista akt känns lika sammanhängande som ett tal av Donald Trump. Den stilfulla skräcken som orsakade rysningar byts nu ut mot de sämsta skräckklyschor som skådats och blodet forsar som om en gigantisk artär just hade punkteras.

Från att ha varit gastkramande blir den här sektionen en pina. När allt väl är klart har precis allting besudlats. Att drastiskt sänka betyget till följd av ett snedsteg är sannerligen inte seriöst eller det minsta tillfredställande. Flera filmer med allvarliga brister har ändå kunnat gå helskinnat i mål då helhetsupplevelsen består, i de flesta fall är ett fåtal brister inte tillräckliga för att underminera det övriga fundamentet. Men Cobweb fullkomligt imploderar och tillintetgör alla chanser att inte lämna en gräslig eftersmak i munnen. Detta är ett praktexempel på konsten att sumpa precis allt, gratulerar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 19
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Teaterkritik: Folkoperans premiär av Askungen lockade till fler skratt än man kan tänka sig

Askungen Musik Gioacchino … Läs mer om Teaterkritik: Folkoperans premiär av Askungen lockade till fler skratt än man kan tänka sig

Recension av tv-serie: Taelgia – spännande, mänsklig och förenklar inte problemen

Taelgia Betyg 4 Premiär 22 september … Läs mer om Recension av tv-serie: Taelgia – spännande, mänsklig och förenklar inte problemen

Milad Alamis film Motståndaren utsedd till Sveriges Oscarbidrag 2023

Vid en pressträff i Filmhuset i … Läs mer om Milad Alamis film Motståndaren utsedd till Sveriges Oscarbidrag 2023

Vertikalt expanderande sång möter duktig jazzkvartett från Portugal – Sou Anna av Anna Lundqvist Lisboa Cinco

Anna Lundqvist Lisboa Cinco Sou … Läs mer om Vertikalt expanderande sång möter duktig jazzkvartett från Portugal – Sou Anna av Anna Lundqvist Lisboa Cinco

Filmrecension: Past Lives – en av årets mest medryckande filmupplevelser

Past Lives Betyg 4 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Past Lives – en av årets mest medryckande filmupplevelser

Bokrecension: Hedersförtryck – Berättelser från Sverige och världen

Hedersförtryck - Berättelser från … Läs mer om Bokrecension: Hedersförtryck – Berättelser från Sverige och världen

Sex nominerade till Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris 2023

Sex nominerade till Kulturhuset … Läs mer om Sex nominerade till Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris 2023

Omvälvande genreöverskridande kompositioner blandar det sorgliga med det sköna – Everyone´s Too Sad For Everything med Erik Dahl Ensemble

Erik Dahl Ensemble Everyone´s Too Sad … Läs mer om Omvälvande genreöverskridande kompositioner blandar det sorgliga med det sköna – Everyone´s Too Sad For Everything med Erik Dahl Ensemble

Scenografi, orkester och Feline Andersson plusfaktorer i rörig saga som relaterar till samtida maktstrider – Wicked på GöteborgsOperan

Manus: Winne Holzman (baserad på roman … Läs mer om Scenografi, orkester och Feline Andersson plusfaktorer i rörig saga som relaterar till samtida maktstrider – Wicked på GöteborgsOperan

Teaterkritik: HOMAN är en lek med rörelser till skratt, skam och perfektion

HOMAN Koncept Vejdren Grind och Vincent … Läs mer om Teaterkritik: HOMAN är en lek med rörelser till skratt, skam och perfektion

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
    • Kulturdebatt
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/
nya casinon utan svensk licens
Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar
Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in