Elis Holmström

Dead Man’s Wire
Betyg 3
Svensk biopremiär 24 april 2026
Regi Gus Van Sant

Det finns vissa paralleller mellan berättelsen om Jan Stenbecks tjänst på investmentbanken Morgan Stanley och hur Gus Van Sants alster behandlas. Stenbeck blev – efter sin far Hugos insatser under den stora depressionen, lovad ett permanent skrivbord på den ikoniska banken som ett tack för faderns insatser. Ungefär lika förbestämt och cementerat tycks det vara då Van Sant presenterar ett nytt projekt, då ställer sig de stora filmfestivalerna på tur för att karva ut centrala platser i sina program och tävlingar. Van Sant har blivit ett sorts monolitiskt ansikte för den amerikanska independentfilmen med sina många egensinniga och svårmodiga projekt. Men genom Good Will Hunting han han också ställt in sig hos de filmtittare som inte gräver sig djupt ned i independentfestivalen Sundance och dess repertoar då den presenteras i början av varje år.

De senaste åren har dock Van Sants filmer varit som den fladdrade plastpåsen från Sam Mendes American Beauty. Få om några av filmerna har sedan Milk år 2008 varit minnesvärda eller relevanta än mindre vidare intressanta. Allt har snarare kunna beskrivas som en jämngrå massa i samma härad som de helt smaklösa perioderna svackorna i Woody Allens filmografi.

Dead Man’s Wire är kanske inte en triumferande comeback som påminner om Van Sants storhet, men det är en oväntat underhållande och lättillgänglig historia som i alla fall har ett mått av identitet. Att det inte bara blir en parentes fylld av varmluft kan dock tillskrivas att filmen – trots att den bygger på verkliga händelser, känns som en enda lång hyllning till den fantastiska Dog Day Afternoon av Sidney Lumet. Sättet ett brott utvecklas till att ha politiska undertoner och hur hela scenariot blir kommenterande kring samhällets djupa problematik känns som en enda lång tangent som Lumet startade i sin magiska film. Att även Al Pacino deltar i en mikroskopisk biroll gör parallellerna oundvikliga. Van Sant brukar inte lägga alltför mycket vikt vid att hålla publikens hand eller ens värdera ett varmt välkomnande för tittaren. Denna gång, i och med att filmen är så benägen att följa i jättelika fotspår, finns en helt annan öppenhet och inbjudande natur som – för att vara Gus Van Sant, adderar en oväntad värme. Att allting dränks i ett funkigt och attitydberikat soundtrack får det hela att också framstå lekfullt. För att vara en film som behandlar djup psykisk ohälsa, ekonomisk plundring och hot om mord är den märkligt glättig. Förutom ett par avvikande moment som dyker ned i kolsvart förtvivlan känns det hela som en klackspark, inte ett slag i magen som får publiken att ifrågasätta västvärldens beroende av kapitalförflyttning. Det finns inte heller någon genomgående tryckande eller obehaglig stämning. Van Sant verkar ha siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt. Då det finns öppningar att skapa syrefattiga och närmast skräckliknande scenarion desarmeras de genast av en ventil i form av torr humor.

Denna lättsamhet blir också till något av ett problem för Bill Skarsgård i huvudrollen. Trots en stark insats är dragningarna mellan desperation och de nästan humoristiska undertonerna som ett konstant hinder då Skarsgård inte vet om han skall anamma ett sorts medvetet överspel eller dämpa skådespelet för att göra det mer trovärdigt. Och frånsett Skarsgård är det sannerligen inget imponerade skådespel som erbjuds av övriga aktörer. Colman Domingo går på sparlåga, Cary Elwes är tragiskt ointressant och Myha’la, som nyligen kunde ses i den rätt usla They Will Kill You, erbjuder nu ytterligare en insats som hittad någonstans mellan återvinning och utförsäljning av rent skräp.

Dead Man’s Wire är kanske inte en grandios eller bombastisk triumf men är uppfriskande i sin förmåga att vara underhållande och bred. Attribut i alla fall jag inte trodde fanns tillhands för Gus Van Sant efter år av hopplösa pretentioner att briljera genom sänka ögonbryn. Att filmen även fångar det värsta av 1970-talets sämsta inredningstrender måste också ses som ett litet plus.

The Mummy
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 april 2026
Regi Lee Cronin

Efter en uppsjö av medioker skräck som They Will Kill You, Ready Or Not 2 samt den helt urusla Whistle är det äntligen dags för genren att få återupprättelse, detta då Lee Cronin tar sig an ett av de genuint legendariska filmmonstren. Cronin som briljerade med den oväntat starka Evil Dead Rise tycks göra samma raketkarriär som Zach Cregger med sin film Weapons, vilket också varit en film som används flitigt i marknadsföringen för The Mummy.

Filmindustrins ständiga vilja att göra nyligen framgångsrika – eller potentiellt lovande, regissörer till legender eller auteurer efter en handfull filmer är en trend lika löjlig som tröttsam. Då det kommer till Cronin visar sig dock uppståndelsen och den stora djungeltrumman vara befogad då The Mummy fortsätter en oerhört lovande karriär. För där Cregger har ett aningen tillknäppt och högdraget sätt att ta sig an skräck och mystik fortsätter Cronin att injicera en påtagligt varm passion. Precis som med Evil Dead Rise är det märkbart hur lyrisk och lycklig Cronin är då han får leva ut sina drömmar och visioner med rejäl budget och uppbackning. Även om The Mummy är i det närmaste befriad från galghumor – eller ens svart komik, är det en otroligt välkomnande film som med överväldigade entusiasm presenterar sina scenarion med smittsam inspiration.

Precis som de bästa actionfilmer förstår Cronin att det måste finnas ett stabilt – kanske till och med simpelt, fundament, en uppsjö av blod, inälvor och slakt är menlöst utan någon som helst narrativ substans. Denna gång nyttjas ett enkelt familjetrauma som det emotionella ankaret. Även om familjedynamiken inte lär kunna utmana Ibsen presenteras ändå en trovärdig relation mellan skådespelarna Jack Reynor och Laia Costa som båda levererar ytterst stabila rollprestationer. Det finns en mognad och intelligens i att inte förlora sig i den hänsynslösa brutalitet som filmen skyltar med. Världen som målas upp är så pass välgjord att de mest groteska segmenten inte känns som självgod sensationalism utan som vikta verktyg för Cronin vision.
Valet att låta filmen också vara en thriller visar sig vara en oerhörd styrka. The Mummy är trots sin enkla mystik och uppenbart övernaturliga inslag, en film som lyckas att intressera då stora delar av filmen blir en sorts undersökning. De utlovade influenserna från David Finchers filmskapande visar sig här vara helt korrekta då Cronin lyckas med att få arkeologi och traditionell kidnappningsdramatik att blir oerhört spännande. Strukturellt vad gäller thrillersegmenten samt skräcken är filmen inte vidare revolutionär, istället ytterst kompetent vad gäller genomförandet. Mixen mellan så kallad ’’body horror’’ och detektivarbete skapar en oerhörd laddning, tillsammans den uppslukande entusiasmerande regin blir det hela ett stycke strålande underhållning. Det är samtidigt superbt presenterat med ett ultramodernt foto, utrustat med en hotfull skärpa och stämningsfulla färger och god scenografi. Redan innan premiären har det otroligt grafiska och brutala innehållet diskuterats, en aspekt som nu känns aningen överdriven. För den med en försmak för det morbida finns inget här som inte skådats genom tidigare orgier i blod och stympade kroppar. Istället är detta en sorts fortsättning på det fysiska våld vi såg i Evil Dead Rise där den mänskliga kroppen tillåts lemlästas till obeskrivliga nivåer.

Vad gäller att skaka nytt liv en karaktär – eller filmserie som stöpts om oändligt många gånger, blir resultatet aningen mer mångfacetterat än något så simpelt som bra eller dåligt. Cronin är inte intresserad av att göra en film där monstret enbart avpolletterar sina offer på diverse makabra sätt. De fantasilösa hoppa-till-momenten är starkt reducerade och ersätts istället med en tryckande tät stämning där precis vad som helst kan hända. Men desto längre det hela löper blir det alltmer snarlikt den kanske mest legendariska skräckfilmen som skapats, nämligen William Friedkins Exorcisten. Att Cronin drar sig åt denna koloss är förståeligt men gör filmens andra halva förutsägbar. För även om de många hyllningsmomenten till Linda Blairs demoniska skådespel är stiligt går det inte att undkomma att det finns ett mått av fantasilöshet i att endast göra en sorts alternativ version av det mest klassiska som går att hitta i genren. Finalen blir därför också aningen standardiserad med ett bombardemang av smattrade dörrar och satanistiska ramsor.

Även om den andra halvan antar en något för bekant form går det dock inte att undkomma att The Mummy är en osannolikt underhållande, snygg och inspirerande film. Som en icke beundrare av skräckgenren är det hela en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal.

Urchin
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 april 2026
Regi Harris Dickinson

Då skådespelaren Harris Dickinson gör långfilmsdebut väljer han inte att snegla åt de traditionella regiikonerna – som alltför många debutanter gör, exempelvis Spielberg eller Bergman. Istället är den primära inspirationskällan grå, brutal och o-fin brittisk diskbänksrealism, en subgenre som framförallt Andrea Arnold blivit en sorts modern expert på. Just Arnolds två kolossala diskbänkar, mer exakt Fish Tank och Bird som känns som de två stora riktmärkena för hela Urchin. Där den mer klassiska mästaren av brittisk diskbänksrealism Mike Leigh väljer att presentera sina alldagliga subjekt med ett stort mått värme är detta en hårdhänt studie i allt som är fel med det moderna samhället. Här finns inga förmildrande omständigheter vad gäller att ifrågasätta ett system som tillåter att människor tvingas att leva på marginalen. Samtidigt är personerna vi möter långt ifrån de välvilliga och förhoppningsfulla karaktärerna som oftast befolkar misären.

Karaktärsgalleriet som Dickinson bjuder på sträcker sig från totala vrak och trasiga drömmare till människor så utslagna att svagheten är det enda alternativet. Huvudrollsinnehavaren Frank Dillane är genomgående superb, både vad gäller att kännas autentisk men också demonstrera den eviga kampen mot både samhälle och alla typer av missbruk. Då filmen väljer att hålla låg profil och enbart visa kampen på gatan, att leva hand ur mun finns en oerhört magnetisk och fascinerande kvalitet som just Arnold – närmast, patenterat i sina bästa stunder. Den närmast frånstötande hopplösa värld som presenteras känns ständigt trovärdig och inte det minsta intresserad av att endast demonstrera misär för sakens skull.

Dock finns det ytterligare en inspirationskälla som inte alls är kompatibel med filmens sanna styrkor. Minst en gång för mycket vill Dickinson leka David Lynch och häftar ihop ett antal surrealistiska och drömlika sekvenser som endast kan beskrivas som banala. Förutom att kännas helt frånkopplade från filmens styrkor är de också plågsamt långsamma, utdragna och helt ointressanta. Det finns också övergripande problem med tempo och det hela stagnerar alltför många gånger. Ibland tycks berättelsen i det närmste starta om som en skröplig gammal traktor.

Harrisons debut slutar med att vara delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk. Det är en förvånansvärt snygg film rent visuellt som hade kunnat nå episka höjder om surrealismen fått ställa sig åt sidan för totalt kompromisslös misär.

Nyårsfesten
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 april 2026
Regi Paprika Steen

Att diskutera det danska filmundret, mer än trettio år efter att grannlandet satte sig på världskartan med Dogma, känns onödigt. Få länder i världen har varit lika kvalitetssäkra vad gäller sina spelfilmer som Danmark. Det tycks finnas en tradition, där alltifrån det tekniska till det dramaturgiska genomsyras av sylvass expertis. Oavsett genre har det varit överväldigande framgångar som kan stå sida vid sida och – i vissa fall, överträffar sina internationella kollegor. Men ingenting är konstant, även de som seglar ovanför molnenen kan fallera. Nyårsfesten av skådespelaren – men numera regissören, Paprika Steen blir tyvärr något av ett platt fall som kollapsar under krystade ambitioner och ett genuint taffligt manus.

Premissen är dock lika klassisk – framförallt för dansk film, som den är stabil, en tillsynes ordinär fest förvandlas gradvis till ett socialt kaos där förakt, svek och ilska slukar allt. Thomas Vinterbergs legendariska film – kallad just Festen, var avgörande att befästa Dogma-manifestet och är än idag ett lysande exempel på hur ett kammarspel sammansvetsat med kolsvart familjedramatik kan vara hypnotiskt att se på. Att göra en snarlik version vore inte vidare originellt eller kreativt, men skelettet – eller mallen, som Vinterberg lämnat är inte heller fel att skapa sig ett fotfäste i. Och då Nyårsfesten spelar efter de mest traditionella regler är det också en fullt fungerande – men också, en helt o-märkvärdig film som ser ut att kunna klassas som duglig men ointressant. Olyckligtvis för filmen – men i synnerhet betraktaren, så väljer Steen och hennes manusförfattare Jakob Weis att försöka addera element och sidospår i ett – hopplöst, försök att bryta mot den rigida mallen.

Detta leder till helt meningslösa sekvenser som skiftar mellan att kännas lika intressanta som vattenpölar till att vara rent provocerande banala. Framförallt ett fokus på ett personlighetsbefriat ungdomspar kan endast klassas som någon form av filmiskt stryknin. Filmen är istället i sin mest optimala form då kammardramat får diktera villkoren och avund, manliga egon och trauma får hålla i taktpinnen. Då framkommer en otäckt syrefattig atmosfär som är som gjord för explosiva och verbalt våldsamma konfrontationer. Denna potentiellt dramatiska förlossning kommer dock aldrig, istället drar allt iväg åt alla tänkbara menlösa håll. Det hela blir till slut helt misslyckat då centrala dramatiska moment är taffligt författade och Steen saknar precis personregi. Detta är djupt beklagligt då ensemblen alla gör goda insatser. Tuva Novotny är genomgående stabil och övriga aktörer gör alla ett bra jobb men ingen har någon möjlighet att blomstra under de helt hopplöst röriga omständigheterna.

Nyårsfesten är i sin natur stabil och traditionell, men resultatet blir en istället en jämngrå och ointressant röra som känns spretig men mestadels helt ointressant,

The Super Mario Galaxy Movie
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 april 2026
Regi Aaron Horvath, Michael Jelenic, Pierre Leduc, Fabien Polack

Den kreativa skatt Nintendo innehar med spelserier som Zelda, Mario och i viss mån Pokemon (supersuccén är inte fullt styrd av den japanska speljätten) är häpnadsväckande. Det är ett kreativt imperium som årtionde efter årtionde hittar nya sätt att leverera spelupplevelser i världsklass. Super Mario fortsätter att vara bolagets galjonsfigur och den italienske rörmokarens diverse äventyr mottas ofta med lyriska recensioner som oftast innebär automatiska ”årets spel”-utnämningar. I och med Super Mario Bros Filmen, som hade premiär för tre år sedan, valde Nintendo att på allvar lyfta på locket vad gällde att låta utomstående skapare att ta sig an deras kreativa skattkista.

Resultatet var inte fulländat men en osannolikt snygg och ofta underhållande film som också resulterade i ett rejält kassaklirr på över en miljard dollar. Uppföljaren tar samma titel som det omåttligt hyllade och älskade spelet från 2007 då Mario – men också spelaren, fick ta sig an ett extraordinärt intergalaktiskt äventyr där möjligheterna att röra sig mellan plattformar och planeter togs till oerhört kreativa nivåer. Nintendo har alltid prioriterat spelbarhet och spelmässig kreativitet framför tekniskt briljans. Det är vackra färger och ett kraftigt stiliserat utseende, detta framför den ständiga jakten på fotorealism som andra spelutvecklare värdesätter. I händerna på den tekniskt briljanta studion Illumination blir dessa drömlika världar en närmast obeskrivlig visuell chock. Precis som den första filmen är detta en film som levererar bilder i världsklass. De magiska färgerna och den helt gränslösa detaljrikedomen slutar inte att förundra. Oavsett vilken miljö som presenteras finns här smådetaljer och finurliga designelement som kunde hängas upp i vilket konstgalleri som helst. Det är tveklöst en av årets snyggaste och mest imponerande upplevelser rent visuellt.

Men där den första filmen bar med sig en duglig berättelse tillsammans med ögongodiset är uppföljaren förblindad av att addera maximalt antal referenser och gästinhopp från spelseriens fyrtioåriga historia. Då hakan väl lämnat golvet efter det inledande bildmässiga fyrverkeriet börjar en otäck och ihålig känsla infinna sig. Nog för att även del ett bar med sig flera av den västerländska animerade filmens mest återkommande stöttepelare. Bland annat ett ruskigt högt tempo, postmodernistiskt humor och narrativa strukturer som gjorde det hela aningen förutsägbart, även för en film som inte var i behov av någon jättelik överraskningsfaktor för att fungera.

Denna gång hade dessa aningen söndertjatade inslag varit välkomna. För Mario Galaxy förmår inte ens att skapa något ankare som gör att de frenetiska händelserna går att följa. Detta är en hopplöst fantasilös samling sekvenser som inte har något som helst sammanhang. Istället för ett manus på två sidor verkar filmen ha byggts utifrån en pliktskyldig lista där maximalt antal referenser till legendariska spelmoment stoppas ned i filmen tills det hela exploderar.

Eviga favoriter som den gröna dinosaurien Yoshi presenteras hastigt och slarvigt för att sedan bara vara en attiralj som inte har någon egentlig funktion. Antalet figurer och händelser hade varit svårt även i en längre film som inte hade varit riktad till barn, men då speltiden också klockar in på knappt 100 minuter känns det som en trerätters måltid där maten dukas bort innan första tuggan ens avnjutits. Brie Larson – som ansluter i rollen som Prinsessan Rosalina, har en uttalad passion för spelen och karaktären. Hennes insats är både dedikerad och härligt uppspelt, därför belönas detta givetvis med minimal speltid och knappt en enda minnesvärd sekvens. Det är ingen brist på action men till skillnad mot föregångarens distinkta scener blir allt här en rörig och jämngrå soppa där ingenting sticker ut. Och då spelar det ingen roll att det finns en vilja att skapa konstanta – och ofta snygga, visuella hyllningar till originalspelen. Det känns själlöst och inte det minsta inspirerat. Att mängden figurer är nästintill sjukligt många leder också till att ingen får någon som helst möjlighet att stå i rampljuset. Anya Taylor-Joys Peach som lyste för tre år sedan är nu bara ett bihang, Jack Black som var närmast ikonisk som Bowser får absolut varmluft att arbeta med och sådär håller det på.

Väntetiden på tre år till trots känns det hela oerhört stressat, illa genomtänkt och inte det minsta omtänksamt. Det här är en bil vars yttre bländar men där motorn saknar både tändning och bränsletillförsel. Att vi också har att göra med en spelserie och karaktärer som genuint betyder något för så många gör slarvet än mer oförlåtligt. Detta borde vara en sprudlande triumf av energi, kreativitet och humor men blir istället gruvlig och genuint plågsam besvikelse. Det smärtar genuint att ge ett så lågt betyg. Något så fantastiskt fint som Yoshi förtjänar bättre än det här…