• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

3 november, 2026 by Elis Holmström

Godzilla Minus Zero

Godzilla Minus Zero
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 november 2026
Regi Takashi Yamazaki

Efter den närmast kultklassika Godzilla Minus One, som utkom för tre år sedan, är det nu dags för uppföljaren, denna gång försedd med en nolla i titeln. En siffra som inte kunde vara längre ifrån det faktiska slutbetyget…

Godzilla är – i alla fall i hemlandet Japan, en nationell ikon som får våra inhemska idoler som Pippi Långstrump, Bamse eller Lisbeth Salander att likna rena bihang. Den jättelika ödlan må ha kommersialiserats in absurdum men började i en ytterst politisk och vågad film där massförstörelsen och befolkningens terror var en allegori till det pågående kalla kriget och Japans ytterst traumatiska relation till kärnvapen.

Detta sublima budskap skulle med tiden dock suddas ut till fördel för större bataljer mellan jättelika monster och maximal förstörelse. Och i de amerikanska versionerna var mer eller mindre alla allegoriska kvalitéer utbytta mot en sorts Michael Bay-mentalitet där explosioner och – svaga, specialeffekter fick kompensera för allt, förutom en bra film då. Med Minus One togs monstret tillbaka till Japan men denna gång till de mycket svåra åren efter det andra världskriget. Aningen mer filosofiska diskussioner var tillbaka men framförallt var det en minutiöst välarbetad film med strålande specialeffekter som kunde stå jämte vilken Hollywood-produktion som helst.

Kultföljet blev omedelbart och del två anländer med osannolikt mycket pompa och ståt bakom sig. Och även om lite av chockvärdet – vad gäller kvalitén på produktionen och den briljanta bakgrunden mot ett efterkrigs-Japan, har lagt sig är detta en magnifik film som dominerar vad gäller att imponera och underhålla.

Till skillnad mot de åtskilliga amerikanska produktionerna finns här en vördnad men också lekfullhet som gör det hela både medryckande och gränslöst passionerat. Regissören Takashi Yamazaki är lika självsäker som ödmjuk inför uppgiften och han kombinerar det bästa av två världar, personlig förkärlek men också stor kompetens. Se bara till de – ännu en gång, fantastiska specialeffekterna som är precis lika bra som sist. Det är också en stilistiskt otroligt slående film. Genom att använda ett foto som ter sig aningen mer mjukt och grynigt blir flera effekter mer trovärdiga än om de nyttjat rakblads-skärpa. Detta bidrar också till en film som bär med sig en märklig autenticitet, trots att många inslag är direkt anakronistiska, både vad gäller dialog och moderna kameraåkningar.

Som de allra bästa av uppföljare förstås vikten av att bevara och utveckla de omtyckta karaktärerna från del ett. Minami Hamabe och Ryûnosuke Kamiki är både starka och färgstarka i de två huvudrollerna men det är Hidetaka Yoshioka i rollen som den orubblige Kenji Noda som är filmens stora stjärna, detta genom ett ytterst exakt skådespel och en fantastisk utstrålning som gör en relativt ordinarie karaktär till en ren elektromagnet.

Oavsett hur bra skådespelare som förekommer är det nästan sekundärt då den faktiska stjärnan är den titulära jätteödlan. Och denna gång skalas actionscenerna upp till proportioner som nästan når samma svindlade höjder som det legendariska monstret själv. Även om scenariona och mycket av upptakterna har setts förut presenteras de här med en sådan precision och övertygelse att det som de senaste åren blivit ordinärt ännu en gång – och som det faktiskt borde vara, känns spektakulärt. Framförallt är den faktiska monsterdesignen fullkomligt fantastisk och kombinerar det klassiska med det moderna i ett ljuvligt giftemål.

Underhållningsvärdet är ofta hejdlöst och det hela gör sig väl motiverat att ses på största möjliga duk. Resan har dock turbulens som tyvärr är problematiska kvarlevor från den föregående filmen. Yamazakis dramatiska regi är fortfarande alltför sentimental och överdriven. Flera gånger utvecklas dramatiken till Niagarafallen där tårarna rinner och folk skriker hysteriskt utan någon egentlig effekt. Slutspurten känns också aningen förhastad och förhoppningen att vara lika allegorisk som ursprungsfilmen från 1954 uppnås inte då alltför mycket fokus ligger på det rena – utomordentliga, spektaklet.

Yamazaki talade i en intervju om att inspirationen för Minus Zero var de eviga superuppföljarna Terminator 2 och Aliens, två uppföljare som fullkomligt körde över sina original. Riktigt så legendariska nivåer nås aldrig, men det är långtifrån ett misslyckande, Minus Zero är en storslagen och medryckande film som för första gången får mig att inse storheten i Godzilla.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Film, Filmkritik, Filmrecension, Godzilla Minus Zero

Filmrecension: Klara och Solen – Vad kan gå fel? Allt

23 oktober, 2026 by Elis Holmström

Klara och Solen

Klara och Solen
Betyg 1
Svensk biopremiär 23 oktober 2026
Regi Taika Waititi

En Oscarsvinnanre till regissör tar sig an en roman av en författare som belönats med Nobelpriset i litteratur. Vad kan egentligen gå fel? Svaret, precis allt…

Regissören Taika Waititi är definitionen av ett original, hans excentriska artisteri, nästan bisarra personlighet och oändliga kapacitet att inte ta något på allvar, har lett fram till ett par makalöst underhållande men också rörande filmer. Från den monstruöst bisarra men härliga Hunt For The Wilderpeople, dekonstruktionen av Marvel-hjälten Thor i Ragnarök till den extraordinära Jojo Rabbit kan Waititi antas vara en modern regissör redo att ta plats bland de största. Men de senaste åren har varit en ren rekyl, från den – onödigt, utskällda Thor Love And Thunder till den helt förbisedda Next Goal Wins är karriären långtifrån så fantastisk som den kunde ha varit.

Klara Och Solen borde varit pånyttfödelsen, en kurskorrigering som påminner oss om Waititis styrkor, får de gångna åren att bara vara en ointressant parentes. Förhoppningarna om upprättelse-comeback blir istället en monstruös mardröm som ställer den horribla frågan: har Waititi på resan till himlen tappat både förnuft, talang och intresse för sitt yrke?

Även om jag inte läst romanen av den hyllade Kazuo Ishiguro är det svårt att tro att den författaren kan ha haft något att göra med det som visas på duken. Ishiguro är känd för ett diskret språk, makalöst känslosamma verk som aldrig tar till melodrama eller sentimentalitet. Allt det där har mer eller mindre ignorerats här. Det är inte frågan om att Waititi försöker göra någon absurd metamorfos av Ishiguros diskreta prosa, förvränga den till sitt egna högljudda, energiska och stökiga artisteri. Istället väljer Waititi en grotesk mellanväg där han dämpar sitt bildspråk, med dämpade färger och ett mer alldagligt foto, och trycker in sina signum sporadiskt i interaktioner mellan filmens karaktärer samt lite idiotisk slapstick komik.

Det känns inte som ett mognare eller mer utvecklat filmskapande, snarare som en butter och irriterad tillsägelse där Waititi inte har förmåga att engagera sig då han inte får gå loss och vara kaospilot. Att hela projektet känns sammanbitet, förvirrat för att inte säga blekt behöver dock inte innebära total undergång. Kanske är berättelsen eller filmens emotionella kärna tillräckligt för att kompensera för en grinig regissör.

Klara Och Solen är dock drabbad av kronisk inkompetens och ointresse, det spelar ingen roll att det finns relevanta traditionella filosofiska funderingar kring gränsen mellan människa och maskin. Men då hela filmen är såhär pass oattraktiv vad gäller grundläggande förstånd i konsten att vara appellerande dramatiskt, artistiskt eller ens måttligt underhållande hade till och med svaret på meningen med självaste livet varit en en enda lång gäspning.

Ointresse tycks har varit ledordet för hela produktionen, precis allt är som att stirra på väggfärg som torkar. Jenna Ortega – som desperat önskar bli det största filmvärlden skådat sedan Greta Garbo och Marilyn Monroe, må ha gjort raketkarriär vad gäller att figurera men frågan är om denna raket inte är på väg åt samma öde som valfri SpaceX kreation, som imploderar för jämnan. Ortega bjuder på ett helt hopplöst platt skådespel här som gör hennes karaktär djupt osympatisk, detta gäller dock varenda person som figurerar. Icke appellerande karaktärsdrag behöver inte betyda brist på magnetism, men då precis allt är grå karaktärslös fogmassa blir filmens persongalleri outhärdligt.

Den kaoshumor som Waititi gjort sig känd för må vara dämpad denna gång, istället får vi försök till bisarra mikroskämt som är så pinsamt bedrövliga att man kan fråga sig om hela inspelningsplatsen varit en enda stor skamvrå. Utöver detta rör sig filmen framåt i ett sjukligt långsamt tempo, flera gånger tycks en överläkare behöva tillkallas för att överhuvudtaget avgöra om det vi har framför oss lever eller är redo att skickas iväg med likbil.

Inte ens då filmen vill skapa lite emotionellt tuggmotstånd blir det något mer än total katastrof. Alla tycks vara redo att överge skutan och fly, biopubliken som tvingas bevittna skräpet är dock fast i två timmars olidlig smörja.
Klara Och Solen har dock fått en sak rätt och det är titeln, för den enda platsen detta åbäke skall skeppas iväg till är solens mittpunkt för att snabbt och smärtfritt elimineras från intet ont anande biobesökares repertoar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Pressure

24 september, 2026 by Elis Holmström

Pressure

Pressure
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 september 2026
Regi Anthony Maras

Andra världskriget på film borde inte kunna göra tittaren blasé, än mindre oberörd. Framförallt i ett modernt samhälle, där de krafter som ledde världen in i en konflikt som höll på att leda mänskligheten till fördärv, tycks vara på frammarsch ännu gång runtom i världen. Antalet filmer som behandlar de mest välkända momenten är för många för att kunna listas. Då perioden är överexponerad krävs det därför specifika infallsvinklar för att bidra med något nytt. Pressure tar sig förvisso an D-dagen men gör det genom att utforska det kanske mest obskyra – men för den delen inte irrelevanta, man kan föreställa sig, nämligen vädret.

Bara för att en premiss låter aningen banal då den beskrivs betyder det inte att filmen blir lidande. Vi har genom åren sett absurt simpla koncept bli till filmmagi. Vem hade till exempel kunnat föreställa sig att lite kodning och affärsintriger i The Social Network skulle kunna leverera en av filmhistoriens mest otroliga filmupplevelser?

Pressure lyckas dock aldrig ta publiken till några svindlade höjder, samtidigt undviks också total irrelevans genom ett par stabila skådespelare. Detta är den sortens film som inte gör några nämnvärda fel men som inte heller förmår sig att någonsin lyfta. Trots starka skådespelare som Andrew Scott, Kerry Condon och Damian Lewis kan regissören Anthony Maras aldrig nyttja sina aktörer för att skapa olidlig spänning eller oemotståndlig kammardramatik. Om något så saknas spänning, en mer exakt och inspirerad regissör hade kunnat göra de metrologiska diskussionerna till en gastkramande thriller men det blir mest en uppvisning i Scotts förmåga att hantera svåra ord samt hans stabila skotska accent. Filmen liknar också filmad teater med ett ytterst ordinärt – för att inte säga trist, utseende där inget av det som visas visuellt är vidare trovärdigt. Allting känns som ett kurerat diorama på ett museum där allting har ställts iordning, polerats och justerats för en proper men också helt livlös presentation.

Denna något olustiga känsla lever sig kvar genom hela filmen, även om samtliga insatser är stabila och klanderfria är de inte heller majestätiska eller vidare minnesvärda, trots de superba skådespelarna som finns tillhands.

Bara det faktum att Andrew Scott skapar ett intresse för sin krassa, kalla och långtifrån sympatiska meteorolog tyder på att det finns så mycket mer att utvinna än vad som faktiskt görs. Maras lyckas dock hålla det hela någorlunda kapabelt, genom ensemblen och en duglig final som inkluderar några acceptabla stridsscener skapas en film som kan stämplas som godkänd. Att undvika låg- och högtryck kan vara önskvärt vad gäller vädret, men att en film placerar sig i denna mittposition är inte något önskat slutresultat.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Hope – en renodlad actionkomedi

22 september, 2026 by Elis Holmström

Hope

Hope
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 25 september
Regi: Na Hong-jin

Det är genuint svårt att förstå varför Hope kan stoltsera med att vara en av de få filmer som fått äran att delta i tävlan för en Guldpalm på Cannes filmfestival. Det är en plats – tävlingssektionen, som uteslutande läser högt över filmer med kommersiell fernissa och som gärna dyker ned i det svårmodiga och diffusa vad gäller begriplighet.

Hope känns därför som en jättelik trojansk häst, en film som vissa verkar tro är nästa Parasit men som i praktiken är en renodlad actionkomedi. Formmässigt har den mer att göra med de mest bombastiska storfilmer från Los Angeles, inte Seoul. Inte heller finns det några överdrivet djupa allegorier eller filosofiska undertoner, såvida tittaren inte gör en oerhörd och extrem efterkonstruktion.

Det hela har ett enda syfte, att underhålla. Och vad gäller att uppfylla den uppgiften är det endast att applådera regissören Na Hong-jin. Hope är skandalöst roande många gånger om, detta genom en otroligt säregen humor som lyckas vara genomgående löjeväckande men också extremt charmant. Kaoskomik blandas med förväxling och ett sanslöst roligt avföringsskämt som verkligen inte borde vara så bra som det faktiskt är. Detta svetsas sedan ihop med extremt intensiva och adrenalinstinna actionscener som bjuder på mer – samt bättre explosioner, än vilken Michael Bay-produktion som helst. Visuellt är det också ytterst unikt med ett foto och en scenografi som drar sig åt det avskalade, moderna men också vardagliga, det är dämpade färger och ett par mycket vackra bilder på skogslandskap.

Skådespeleriet är i också närmast perfekt avvägt för situationen, de kopiösa mängder trams som delas ut hade i en västerländsk produktion känts oseriöst, fånigt och tröttsamt – se Zach Creggers nyligen släppta Resident Evil. Här tyckas aktörerna snarare få inspiration och styrka av de helt grundlöst fåniga scenariona, och det hela känns otroligt löst och ledigt utan att någonsin tangera att bli ofokuserat.

Allting ser ut att vara ett stycke helt ypperlig underhållning men det hela stöter på onödiga och helt självförvållade fel. Ingen kan ha undgått den helt sanslösa speltiden på två timmar och fyrtio minuter, det innebär att Hope är längre än Goodfellas och endast 12 minuter kortare än The Odyssey. Denna oerhörda tidsinvestering måste därför kunna motivas någorlunda, och även om det aldrig blir tråkigt så pågår ett antal actionscener alltför länge och flera segment känns repetitiva. Även om berättelsen är avsedd att inte tas på allvar är arbetet med själva karaktärerna alltför tunt och lyckas inte ens göra dem funktionella, de förblir yrkesroller och karikatyrer knappt möjliga att komma ihåg namnen på. Om det inte vore för det professionella skådespelet hade hela karaktärsgalleriet lika gärna kunnat vara samma person, så pass platt är det.

Hope stoltserar också med att vara den hittills dyraste sydkoreanska produktionen någonsin. Detta märks av i actionscenerna som bjuder på superba biljakter och ett antal inslag ser ypperliga ut, realiserade med fantastiska effekter. Men filmens icke-mänskliga deltagare klarar sig betydligt sämre. Här nyttjas specialeffekter som saknar all form av realism, inte blir det bättre av att animationerna är stela och rycker som valfri karaktär ur ett fallerande TV-spel.

Dock är det värsta snedsteget att filmen inte har något avslut utan slutar innan den tredje akten. Redan nu talas det om en uppföljare men med tanke på filmbranschens ytterst lynniga natur vad gäller att faktiskt producera uppföljare till dyra projekt känns detta som en klen tröst för att inte få ett klimax.

Hope är många gånger absurt underhållande men faller på målsnöret för att kunna kallas utomordentlig, den hypotetiska uppföljaren förblir därför nästan essentiell att hoppas på.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Resident Evil – en hopplös lekstuga som mestadels liknar ett enda långt internetskämt

17 september, 2026 by Elis Holmström

Resident Evil

Resident Evil
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 september 2026
Regi Zach Cregger

Efter förra sommarens omtalade och säregna Weapons tycktes regissören Zach Cregger vara det största som hänt film- och skräckvärlden sedan Dario Argento och skivat bröd. Det borde göras ett antal artiklar kring hur det moderna mediaklimatet är parodiskt ivrigt att kröna individuellt framgångsrika filmskapare som arvtagare till genrens allra största, detta utan något vidare renommé förutom en enda succé. Idén att Cregger skulle ta sig an Resident Evil – en av de mest bejublade och inflytelserika skräckspels-serierna någonsin, lät som en strålande idé. Efter att Paul W.S. Anderson förnedrat sig själv, frun Milla Jovovich och de trogna fansen – som slaviskt följt med sedan det första spelet år 1996, skulle Netflix-serien dyka djupare ned i konsten att sumpa allt. Creggers inblandning sågs – och troddes, vara lösningen på alla problem, ett sätt att äntligen ge Resident Evil ära och ryggrad efter årtionden av misslyckanden på bioduken.

Men likt ett ont anande skräckfilms-offer får fansen och publiken ännu en gång en kallsup, Resident Evil årgång 2026 är en hopplös lekstuga som mestadels liknar ett enda långt internetskämt. Visserligen har Cregger tydliggjort att han inte avser att adaptera något befintligt material vad de olika spelens berättelser anbelangar. Narrativet må utspela sig i bekanta miljöer men samtliga karaktärer är skapta specifikt för filmen. Den kreativa friheten detta tillåter går inte att ifrågasätta, Resident Evil har tillräckligt med ikoniska monster och platser som mer än väl differentierar det från andra zombie-uttryck på film. Cregger väljer dock att se hela filmen som ett grandiost pubskämt där han och ett par omogna polare snackar trams och leker neandertalare. Humor och skräck har visat sig vara otroligt effektivt, framförallt i årets megasuccé Obsession. Cregger vill balansera mellan komplett terror – med motbjudande bilder, och galghumor som många gånger får ta mer plats än obehaget. Tyvärr är balansen mellan dessa – men mer än något annat genomförandet, komplett bedrövligt. Där Weapons hade korta och kontrollerade sektioner av denna bläcksvarta komik känns detta som ett sprinklersystem som löper amok. Humorn är alltför dominerande och inte vidare effektiv heller då den känns slapphänt och repetitiv.
De rena skräckmomenten har en initial laddning men blir snart förutsägbara och känns snart lika slarviga som komiken. Här finns en och annan referens till moment från spelserien men de känns inte kärleksfulla eller eleganta, snarare som någon pliktskyldig produktplacering. Men det kanske mest drabbande beslutet är att Cregger valt att ännu en gång samarbeta med skådespelaren Austin Abrams. Från en biroll i Weapons skall Abrams nu axla huvudrollen, en roll som är ofantligt essentiell då Abrams är den enda person vi spenderar någon som helst relevant tid med. För att humorn, skräcken och actionscenerna skall ha något effekt krävs ett skådespel som är övertygande, empatiskt, karismatiskt och framförallt behagligt att se på. Samtliga dessa kategorier är bortom bedrövliga vad gäller Abrams som gör en outhärdlig insats där han – precis som sin regissör, ser det hela som ett långt skämt. Hans karaktär är osympatisk, ointressant för att inte säga töntig utan någon som helst behövlig charm eller värme. Väldigt snart önskar man att karaktären i fråga blir zombie-föda för att på så sätt nå eftertexterna.

Filmens helt bisarra speltid på nittio minuter är också en indikation på att ingen ser uppgiften vidare seriöst, om intensiteten och tempot hade varit oupphörligt i bästa George Miller-anda hade det varit en sak, men Resident Evil känns stapplande och bränslefattig redan efter den helt perverst långa intrigen – som är lika platt som försöket att ta in Örebropartiet i riksdagen. Istället för att göra det till en hejdlös åktur där spänningen är oupphörlig och terrorn total liknar filmen snarare en åktur på en evighetslång busslinje där färden stannar varannan meter och där slutdestinationen tycks vara ljusår ifrån att nås.

Utöver det har Cregger också tappat sin visuella udd från Weapons. Istället för det hårda och kompromisslösa utseendet som var så tydligt inspirerat av David Fincher får vi nu en platt och ytterst torftig film vad gäller det estetiska, det hela ser ut att vara ämnat att sändas på TV och inte en jättelik duk.

Resident Evil är som ett enda långt måste, Cregger verkar vara hopplöst ointresserad och detsamma gäller för alla andra involverade som verkar behandla det som kvarsittning. Det är oseriöst, fånigt och genomgående komplett meningslöst. Att den enda underhållning framträder i filmens ruttna klimax understryker vilket skräp detta är.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

En röst som fyller Nalen – och träffar rakt i hjärtat

Betyg 4 (5) Det första jag tänker på … Läs mer om En röst som fyller Nalen – och träffar rakt i hjärtat

Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

vecka 45 2-6/11 2026 Göteborgs … Läs mer om Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Betyg 3 (5) Det är alltid lite extra … Läs mer om Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Sveriges första musikvideofestival

I Lund arrangeras en musikvideofestival … Läs mer om Sveriges första musikvideofestival

Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Forever Young kommer att vara temat som … Läs mer om Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Skulden – en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

I den brittiska kriminalserien Skulden … Läs mer om Skulden – en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

A busstop in Vasco da Gama Av Dan … Läs mer om Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

Strålande utförda aktioner centrerade kring lysande vokaljazz – In One Breath av Peter Asplund Aspiration

Peter Asplund Aspiration In One … Läs mer om Strålande utförda aktioner centrerade kring lysande vokaljazz – In One Breath av Peter Asplund Aspiration

Filmrecension: Wicker – vacker, magisk med doft av Oscarspris

Wicker Betyg 5 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wicker – vacker, magisk med doft av Oscarspris

En vacker och lekfull fullträff – Bobo Stenson trio i Lerum

1/11 2026 Dergårdsteatern i Lerum … Läs mer om En vacker och lekfull fullträff – Bobo Stenson trio i Lerum

Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

Godzilla Minus Zero Betyg 4 Svensk … Läs mer om Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in