Elis Holmström

The Nun II
Betyg: 1
Svensk biopremiär: 8 september
Regi: Michael Chaves

Ingen kunde tro att regissören James Wan skulle skapa ett – av få, fungerande och framgångsrika filmuniversum i och med The Conjuring. Men med tre filmer – och en fjärde på ingång, samt ett par spin-offs, har serien klamrat sig fast och attraherar en trogen skara fans.

Men då en av de mer minnesvärda antagonisterna från huvudserien – åtminstone visuellt, blev utvald att bära upp en egen film blev det uppenbart att substansen för exkursioner hade varit bäst att undvika. The Nun var en hopplöst tråkig och blek film som saknade det stabila skådespelet och samspelet mellan Patrick Wilson och Vera Farmiga. Istället fick vi en Demián Bichir – som såg ut som ett åskmoln och Vera Farmigas yngre syster Taissa, båda två måttligt intressanta.

När det nu blivit dags för en uppföljare har flera involverade från del ett insett det lönlösa och övergett skeppet. Endast Farmiga och Jonas Bloquet återstår – oturligt nog för dem själva. Och det är bara att gratulera alla dem som INTE behöver associera sig med The Nun II, för väldigt snart visar sig den sanna skräcken inte vara blodet eller den titulära skräcknunnan utan den fasansfulla oskickligheten som utspelar sig framför publikens ögon. Det mår vara hänt att The Nun II inte siktar särskilt högt, det hela är tänkt att vara lättuggad skräck, men det ursäktar inte att filmen är skapad med samma omsorg som då ett hus skall jämnas med marken.

Regissören Michael Chaves är inte heller någon nykomling. Med både The Conjuring: The Devil Made Me Do It och The Curse Of La Llorona i bagaget borde Chaves vara både bekväm och kunnig gällande universumet. Absurt nog ter sig uppföljaren som ett vilset barn första dagen i skolan, utan någon som helst aning vad som skall göras. Detta leder till att filmen snabbt träder in i den mest plågsamma och uttråkande repetition som skådats. Det känns som om Chaves har regisserat tre minuter och sedan varvat dessa i två outhärdliga timmar. Förloppet inleds med förkastligt skådespel – som med största sannolikhet kommer tvinga alla de inblandade att ingå i vittnesskydds-program för att förskona sig från skammen, sedan de mest horribla försök till skräck. Här dyker den titulära nunnan upp bakom valfri karaktär för att sedan göra en tjurrusning mot kameran. Denna beskrivning är indikativ för etthundra procent av hela filmupplevelsen. Tanken att anstränga sig för att skapa variation eller spänning existerar inte, inte ens om publiken hade fått en karta, som tydligt markerade varje skeende, hade det kunnat vara mer förutsägbart. Flera filmer har tenderat att vara repetitiva men sällan har de – utan någon som helst självinsikt, varit övertygade om att publiken inte skall se igenom bluffen. The Nun II kör istället på som om allt som presenteras är häpnadsväckande innovativt, snart blir denna totala hybris närmast förolämpande. Ingen inblandad verkar ha tagit i beaktning att det är tänkande människor som tvingas se på åbäket, inte paprikor och bananer, även om jag misstänker att flera arma biobesökare kommer befinna sig på samma mentala nivå som valfri produkt på grönsakshyllan efter tortyren som är The Nun II.

Att ens kritisera berättelsen från något djupgående analytiskt perspektiv vore onödigt, även om vi inte hade att göra med en travesti. Skräckfilmer har inga problem med att låta det övernaturliga ta överhanden och att kritisera dem för bristande logik är därmed lika menlöst som att ifrågasätta sockerhalten i godis. Men även här lyckas Michael Chaves spränga alla gränser… Vad det usla anbelangar det vill säga. Berättartekniken och berättelsens struktur är bortom alla beskrivningar. Flera gånger stagnerar filmen och ägnar sig åt trivialt nonsens som inte har någon annan effekt än att söva publiken. Karaktärer som introduceras är lika mänskliga som vitvaror från Elgiganten, de fyller en knappt funktion och kastas sedan bort som använda servetter. Det redan nämnda – vedervärdiga, skådespelet bör inte studeras överhuvudtaget, endast de scener då aktörerna tvingas skrika för full hals har något sorts autenticitet, det kan ha att göra med att detta är ett förklätt rop på hjälp för att så snabbt som möjligt komma ifrån inspelningen.

The Nun II är skandalöst usel och går överhuvudtaget inte att titta på. Som om inte det vore nog verkar den utgå från att varenda besökande är befriad från ’’sällsynta saker’’ som medvetande och ett fungerande korttidsminne. Inte ens tusen Ave Maria kan rädda detta.

Doggy Style
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 september 2023
Regi Josh Greenbaum

I en era då vissa kritiska – och mestadels menlösa, åsikter påpekat att filmmediet är tamt och bär med sig en aversion för risker, har märkligt nog komedier prövat gränserna för anständighet de senaste åren. Se bara till Blockers som gjorde publiken högröd i ansiktet i scenen då John Cena ”insöp” sprit på en ungdomsfest, en sekvens som ingen kan sudda bort ur minnet. Nu är det ännu en gång dags för den goda smaken och anständigheten att kapitulera då regissören John Greenbaum gjort sin version av Den Otroliga Vandringen. Istället för ett par familjevänliga husdjur får vi nu ett pack ovårdade, cyniska och hämningslösa hundar som – bokstavligt talat, urinerar på artighet.

Hur pass vulgär, grotesk och kolsvart får komik lov att vara ? Doggy Style prövar denna fråga till bristningsgränsen. I sina bättre stunder finns det ett underhållningsvärde i det totalt skamlösa vältrandet i svordomar, könsord och avföring. Detta finns i så stora kvantiteter att chockregissören John Waters hade varit mållös men stolt.

Att se ett par – till sitt yttre, bedårande hundar, spy ur sig glåpord och förolämpningar som knappt hade kunnat accepteras av HBO, är en bisarr, udda och många gånger rolig upplevelse. Precis som den – många gånger lika groteska, Sausage Party, lyckas man att tänja på gränserna till den grad att det inte går att undvika att skratta, ibland i ren och skär chock. Ingenting är förbjudet eller tabu, här finns skämt och ordval som utan problem hade kunnat leda till eldfängda debatter på TV för ett par år sedan.

Introduktionen är ett perfekt smakprov på denna besinningslösa orgie i allt som är osmakligt. Det är en kavalkad av könshumor och mörk ironi. Under startsträckan finns det en lekfullhet och energi som på ett oväntat träffsäkert sätt belyser den unika relationen hundar och människor emellan, där en kontrahent är villig att erbjuda villkorslös kärlek. Dessutom måste det animaliska agerandet kategoriseras somutomordentligt, hunden Sophie som spelar huvudhunden Reggie är avsevärt mer uttrycksfull, levande och trovärdig än flera aktörer som kan titulera sig som oscarsvinnare, host, host, Anne Hathaway.

Men denna oväntat skarpsinniga startscen visar sig också vara kulmen vad gäller en någotsånär tillfredställande filmupplevelse. Snart visar sig den stygga och argsinta rottweilern endast vara en soffpotatis. För trots den kompromisslösa ytan där kutym sparkas i ändan och hyfs skjuts till andra sidan galaxen, är saker som uppfinningsrikedom och finess lika frånvarande som en rekommendation för föräldrar att ta med sina barn på filmen i fråga. Greenbaum prövar gränserna till den nivån att publiken blir avtrubbad. Väldigt snart landar allting i ett hagelregn av upprepningar och genuint tröttsamma sekvenser där det enda målet är maximalt antal svordomar och könsord per sekund. Grovhumor är fullkomligt poänglös då den överöser publiken, snart blir chockvärdet och flera komiska slutpoänger tandlösa då magasinet och skafferiet ekar tomt. Det hela blir inte bättre av att de digitala effekterna, som använts för att animera hundarnas munrörelser, är mediokra och många gånger distraherande. Och för en film som vill pröva gränser är innehållet och budskapet om vänskap löjligt simpelt. Här görs inga ilskna eller spydiga attacker på dagens samhälle, istället befinner sig den generella tematiken på dagisnivå, något som gör att filmen känns feg i jämförelse med den – numera, legendariska Barbie där Greta Gerwig bjöd på genialisk samhällskritik.

Jamie Foxx får den otacksamma uppgiften att bära hundhuvudet vad gäller ett horribelt slappt och monotont skådespel. I ett försök att tillföra mer av filmens eftersökta udd och smuts, gör Foxx en otroligt ihålig och stereotyp insats som hunden Bug. Bättre klarar sig Will Ferrell som förmedlar en charmig naivitet genom ett oväntat återhållsamt och kontrollerat röstskådespel.

Om Doggy Style hade haft mer kreativ kapacitet och förstått vikten av variation och kunnat precisera sina mest burdusa skämt hade det hela varit ett komiskt frivarv. Någon sådant triumf är det dock inte tal om, istället får vi bara ett fåtal rejäla sardoniska skratt som dränks i kavalkader av pubertalt trams som oftast bara är menlöst och monotont.

Cobweb
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 augusti 2023
Regi: Samuel Bodin

Man skall aldrig ta ut segern i förskott, men under majoriteten av speltiden för Cobweb verkar allting vara på väg in i mål. Det enda som krävs är att trilla över målsnöret, mer än så behövs inte. Under långa stunder är Cobweb genuint imponerande som skräckfilm. Det implementeras oväntat kraftfull psykologisk skräck där ett mycket giftigt förhållande mellan föräldrar och barn blir till en genuin pärs för publiken. Att inkludera barn i skräckfilmer är lika klassiskt som lingon och köttbullar, men då det implementeras i denna obehagliga kontext blir skräcken mer än bara en väntan på blod eller en gast som hoppar fram bakom garderoben.

Det dominanta och överlägsna maktförhållandet gällande föräldrar i förhållande till barn blir otroligt påträngande för publiken. I kombination med mer traditionella skräckelement – iskallt foto samt en gotisk och klaustrofobisk miljö, skapas en vardagsskräck som får publiken att sitta på nålar. Regissören Samuel Bodin må vara en långfilmsdebutant men han har en fantastisk färdighet för det visuella. Han använder en rad olika kameraåkningar som får ett ordinärt förortshus att framstå som en mörk fängelsehåla. Den visuella inspirationen från Ari Asters Hereditary är uppenbar, det känns många gånger som en ypperlig mix av den mer konstnärliga skräck som Aster bjöd på och den mer lättuggade sorten.

Spänningen är så pass kraftfull och medryckande att det går att förlåta att personregin – som bäst, är medelmåttig. Antony Starr må inte vara utrustad med sitt blonda hjältehår från TV-serien The Boys, men insatsen som den psykotiska Homelander och denna mentalt instabila fadersfigur är svår att se skillnad på. Ännu en gång är det fråga om en tvättäkta sociopat som på bästa vis försöker maskera sina psykotiska tendenser. Det är båda förutsägbart och monotont vad Starrs insats anbelangar. Lizzy Caplan i rollen som frun i huset klarar sig än sämre. Caplan bjussar på en förkastlig rolltolkning som helt misslyckas med att presentera något som kan uppfattas som genuin psykologisk ohälsa. Till skillnad mot Rob Savages The Boogyeman är det svårt att överhuvudtaget uppfatta någon av personerna som det minsta trovärdiga eller intressanta. Därför är det en sann bedrift att det ändå går att göra publiken olidligt obekväm då det vankas skräck. Det är ett så pass imponerande handlag för terror att en – på pappret, ointressant drömsekvens blir till en av de mest obehagliga stunder jag upplevt på en biograf på väldigt länge. Det är svårt att se hur det hela inte skulle kunna landa i stabilt betyg, vad kan egentligen gå fel?

Svaret på den fråga är lika enkelt som det är exakt, precis allt. För någonstans mot filmens sista akt så bestämmer sig Samuel Bodin för att sluta göra skräckfilm. Istället sätter han på sig höghatt och blir till tidernas sämsta cirkusdirektör. Sedan skickas det in en armé av clowner med skor lika långa som straffregistret för samtliga insydda på Kumlaanstalten. Det är svårt att inte fråga sig om Bodin bytts ut mot en annan regissör, för det som utspelar sig i filmens sista akt känns lika sammanhängande som ett tal av Donald Trump. Den stilfulla skräcken som orsakade rysningar byts nu ut mot de sämsta skräckklyschor som skådats och blodet forsar som om en gigantisk artär just hade punkteras.

Från att ha varit gastkramande blir den här sektionen en pina. När allt väl är klart har precis allting besudlats. Att drastiskt sänka betyget till följd av ett snedsteg är sannerligen inte seriöst eller det minsta tillfredställande. Flera filmer med allvarliga brister har ändå kunnat gå helskinnat i mål då helhetsupplevelsen består, i de flesta fall är ett fåtal brister inte tillräckliga för att underminera det övriga fundamentet. Men Cobweb fullkomligt imploderar och tillintetgör alla chanser att inte lämna en gräslig eftersmak i munnen. Detta är ett praktexempel på konsten att sumpa precis allt, gratulerar.