Elis Holmström

Billie Eilish – Hit Me Hard and Soft: The Tour
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 maj 2026
Regi Billie Eilish, James Cameron

Marknadsföringen för Billie Eilish: Hit Me Hard and Soft – The Tour har sannerligen varit oerhört benägen att lyfta fram att ingen mindre än James Cameron står som regissör förutom Eilish själv. Cameron som under snart tjugo års tid fastnat på en fjärran planet kallad Pandora – i verkligheten en studio på Nya Zeeland, har basunerat ut osannolikt platta Avatar-uppföljare och en bunt pompösa uttalanden gällande dagens filmindustri. Därför kan man ställa sig frågande till varför han tar sig an att fånga en Billie Eilish-konsert på film. Turnén, som inleddes 2024 och avslutades 2025 efter 106 individuella datum, må ha varit oerhört bejublad av kritiker och hängivna fans, men kan inte tillskrivas samma jordskredshysteri som exempelvis Taylor Swifts Eras Tour.

Istället blir förhoppningen att Cameron – trots sin insnöade natur gällande tremeters blå rymdvarelser, har sett en öppning för att revolutionera konsertfilmen. Att han med sin otroliga tekniska kompetens skall skriva om hela sättet en musikshow kan fångas på film. Absurt nog blir det inte tekniken som sticker ut utan Eilish artisteri, ett slutresultat som egentligen är det mest relevanta men som lämnar en del övrigt att önska vad gäller den filmtekniska briljansen.

De flesta konsertfilmer vill gärna rama in musiken med en filmisk flärd, detta genom ett mer traditionellt foto som ofta använder dramatiska vinklar, mättade färger och andra element som associeras med det vi är vana att se på en bioduk. James Cameron väljer här – tillsammans med Eilish, att istället presentera allt med ett dokumentärt – på många sätt platt, sätt. Här finns ingen avsikt att addera till showen genom att introducera komplexa kameraåkningar eller komponera det hela minutiöst. Bilderna påminner mer om något som skulle kunna ses på de storbildsskärmar som blivit obligatoriska på jättekonserter av den här kalibern. Sättet vi får följa Eilish på scenen känns rått, handhållet och avsiktligen ofiltrerat. I kombination med frekventa bilder på den överlyckliga och engagerade publiken blir det hela oerhört intensivt och en duglig simulering av hur en frenetisk livekonsert upplevs.
Filmens ljudmix hjälper också till att öka känslan av närvaro. Där Camerons Avatar-filmer besitter en osannolikt död och syntetisk mix är detta en fantastiskt dynamisk och livlig historia som integrerar publikens jubel och dess extas på ett superbt vis. Då megahiten Bad Guy går igång och Eilish skiftar mikrofonen mellan sig själv och publiken återges lite av den totala hysteri som kan uppstå då ett helt rum av kroppar skriker halsen ur led på en och samma gång.

Avsikten med filmen – i alla fall enligt pressmaterialet, har i huvudsak varit att skildra den oerhörda kopplingen mellan Eilish och hennes fans. Som alltid är det rörande att se hur konst kan lyfta upp, trösta och stödja människor genom livet och deras svåraste stunder. Men detta är ingen unik företeelse vad gäller Billie Eilish och Cameron gör ett genuint torftigt jobb med att demonstrera vad som skiljer Eilish från så många andra artister som avgudas. Och allt som inte har med konserten att göra – där Eilish insats skiner med sin osannolika energi, är segment innehållandes intervjuer och bakom kulissen-material är ytligt och ger inget som helst mervärde. Eilish är som bekant inte blyg med att uttrycka sitt missnöje kring moderna och absurda feminina ideal eller sitt starka stöd för marginaliserade grupper. Detta berörs snabbt och integreras överhuvdtaget inte vad gäller att visa kopplingar mellan dessa ståndpunkter och den unika relationen till fansen.

Men att ifrågasätta saker som förlorade möjligheter att gräva djupare i ämnen som idoldyrkan eller att ifrågasätta att filmen inte är vidare visuellt slående är i detta – rätt unika fall, irrelevant. Detta är en film riktad till de fans som sover utanför arenan i dagar, de som står längst fram vid kravallstaketet och som åker land och rike runt för att se varenda show. Och vad gäller att uppfylla drömmen om att uppleva favoritstunderna från den gångna turnén, känna publikens puls och den frenetiska stämningen råder det inget tvivel om att målet uppnåtts. Från ett objektiv, torrt och ytterst tråkigt perspektiv är Billie Eilish: Hit Me Hard and Soft – The Tour som konsertfilm betraktat, ytterst standardiserad och inte det minsta märkvärdig, men vad gäller att ge fansen allt de vill ha är den närmast fulländad, ett faktum som bara är att applådera alla som löst biobiljetter.

Iron Maiden Burning Ambition
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 maj 2026
Regi Malcolm Venville

Efter att ha firat femtio år som band med en kritikerrosad och välbesökt världsturné i fjol vill Iron Maiden och regissören Malcolm Venville hålla liv i den stora uppvaktningen med en dokumentärfilm. En film menad att summera karriären kring det som tveklöst kan kallas världens mest inflytelserika Heavy Metal-band. Då band eller artister av den magnitud som Iron Maiden tillhör skall presenteras och analyseras skapas automatiska problem som är lika givna som pepparkakor i december. Dokumentärmakarna tvingas ta ställning till hur tillgänglig filmen skall vara. Är det endast avsett som en sorts inskränkt djupdykning, där rena anekdoter och triviala ting diskuteras som gör kalenderbitare hysteriska? Eller är det en mer generell historia som på ett tillgängligt sätt skapar en film som alla kan se, inte bara de med förmågan att diskutera varenda iteration av bandets älskade monstermaskot Eddie.

Mycket tidigt står det klart att detta är en film av den mer allmänna och välkomnande sorten. Det är i mångt och mycket en rak sammanfattning av den oerhörda karriären som bandet haft och de diverse seismiska skiftena i form av oanade avhopp, intern dramatik och bandmedlemmars medicinska svårigheter. Allting presenteras i samma format som populariserades av Asif Kapadia med den hyllade dokumentären om Ayrton Senna. Detta innebär att flertalet av intervjuobjekten – i detta fall bandmedlemmarna, bara förekommer i arkivmaterial och inte i faktiska intervjusituationer.

Allting är ytterst funktionellt men samtidigt aningen för förutsägbart, för att inte säga välbekant. Både vad gäller formen men också hur allting avhandlas – alltför snabbt och utan vidare eftertryck. Iron Maiden har fans – som undertecknad, men också de som mer eller mindre gjort bandet till en form av religon. Båda sorterna har med största sannolikhet stött på de mycket solida dokumentärer kallade The History Of Iron Maiden som – generöst nog, finns att se på bandets YouTube-kanal. Dessa har behandlat mycket av det som presenteras här, då mer ingående. Dessa innehåller också betydligt mer intressanta detaljer kring diverse skeenden, däribland det hysteriska sökandet efter gitarrister i bandets tidiga år.

Här blir allt istället komprimerat och ytligt för att tillfredsställa även de som endast har ett lättsamt intresse för bandet. Det saknas också vettiga djupdykningar i flera av de mest älskade spåren. Sättet bandet nyttjat komplexa kompositioner och evighetslånga musikaliska passager berörs snabbt men då är det ytterst kort och utan någon intressant analys. Den monumentala plattan The Number Of The Beast figurerar bara flyktigt och då faller fokus i huvudsak på de religösa protesterna i USA. Och sådär fortsätter det, händelser som borde ha fått marinera och få sin tid i rampljuset avpolletteras snabbt och stramt. Däribland otroligt allvarliga incidenter som sångaren Bruce Dickinsons cancer eller Nicko McBrains stroke – som innebar att de inte längre spelar live med bandet, figurerar snabbt och blir inte traumatiska kriser utan temporära fartgupp.

Speltiden på knappt två timmar är också alltför lite för ett band med en sådan historik som Iron Maiden. Att resultatet blir aningen korthugget är därmed väntat, men det ursäktar inte att stora sektioner ägnas åt fullkomligt ointressanta utläggningar från diverse fans kring musikens betydelse för dem. Utsagor som utan tvekan har en plats men som endast borde vara en ackompanjerande krydda, inte bärande balkar för filmen.

De som var på plats förra året – i det som numera kallas 3Arena, kunde då se ett band som trots femtio år – och utan Nicko McBrain, underströk varför de har fångat, begeistrat och briljerat under sin långa karriär. Det var en otroligt stark påminnelse gällande bandets musikaliska briljans och deras otroliga styrka vad gäller att framföra sitt material inför en hungrande och energisk publik. Burning Ambition blir istället bara en sorts duglig sammanfattning, en acceptabel men helt färglös snabbgenomgång kring ett band vars relevans, musik och eskapader förtjänar mer än drygt 100 minuters speltid.

Tati Gabrielle i Mortal Kombat II. Foto: COURTESY WARNER BROS. PICTURES

Mortal Kombat II
Betyg 1
Svensk biopremiär 8 maj 2026
Regi Simon McQuoid

Det spelar ingen roll hur man vänder eller vrider på det. Även om tanken må vara att inte ta något på allvar – eller ens försöka göra något som kan klassas som drägligt, är uppföljaren till den grundlöst usla Mortal Kombat årgång 2021 – om möjligt, än sämre och en av få filmer som innehar det unika attributet att vara så dålig att den faktiskt blir bra.

Inte för att Mortal Kombat lämpar sig för att bli någon extraordinär filmupplevelse. Spelserien har i huvudsak varit känd för sin förmåga att överdriva precis allt, oavsett om det är fånigt bombastiska berättelser eller rena gycklar-karaktärer. Spelutvecklaren NetherRealm Studios har lyckats hålla liv i serien genom att förstå spelseriens inneboende trams men samtidigt leverera tillfredställande fightingspel med oerhört stabil spelmekanik. Övergången till film har dock varit detsamma som att kombinera bensin och en blåslampa. Oavsett om det gäller de fullkomligt makabert ruttna filmerna från mitten av 1990-talet eller den moderna iterationen.

Det första försöket från 1995 har i alla fall den distinkta äran att ha blivit en kultfavorit genom sin helt vettlösa unkenhet, däribland skådespel som knappt går att bedöma utan att ta till skällsord, ett manus inte vatten värt och specialeffekter som skapar sveda i ögonen.

Att klämma in en och annan referens till detta camp-elände är inte något som per automatik är diskvalificerande. Men att helt omedvetet skapa en modern ekvivalent till kalkonfesten är bortom ord. Inte ens om det hela hade utformats som ett hutlöst skämt, där allt hade varit lika seriöst som en maläten buskissketch, hade de överträdelser som begås kunnat förbises under några som helst omständigheter. Absurt nog väljer den återvändande regissören Simon McQuoid att inte anamma tramset och någon självmedveten idioti. Förutom Karl Urban, som försöker att blanda överspel och trams med ett stort mått av självinsikt, är det här en film som tar sig på sådant allvar att man kan tro att vi att göra med en dokumentär. Humorn som är utplacerad vid ett fåtal tillfällen är av samma angenäma karaktär som en bortglömd mejeriprodukt som fått sig en omgång i solen.

Att åbäket – i sista minuten, försenades från hösten 2025 till att nu ha premiär kan endast ses som någon form av nåd från filmgudarna, detta för att förskona de ont anande tittarna så länge det gick. Men när nu travestin är lös kunde man bara hoppats att den hade försenats på obestämd tid. Inte för att något hade kunnat förbättra det hela, produktionsvärdena är så låga att de knappt går att mäta. Det är alltifrån anskrämliga plastkulisser och digitala specialeffekter som är förbi alla former av negativa adjektiv. Skådespelet befinner sig på samma horribla bottennotering. Jessica McNamee och Adeline Rudolph tycks båda tävla om att kamma hem en Razzie – den omvända Oscarsstatyetten för eminent uselt arbete. Inte för att övriga aktörer förtjänar några gratulationer heller, förutom Urban samt Hiroyuki Sanada skonas ingen från rent och skärt åtlöje.

Om nu manuset förtjänar att disponeras till förbränningen och det generella arbetet från personer framför och bakom kameran måste gå till en permanent plats i skamvrån återstår bara det enda väsentliga, nämligen slagsmålen. Sedan Mortal Kombat gavs ut som arkadspel har våldet och den sinnessjuka brutalitet som kan basuneras ut alltid varit centralt. Vad gäller förmågan att chocka med obeskrivlig hänsynslöshet är Mortal Kombat – i spelform, fortfarande legendarisk. Men inte ens detta kan förverkligas här, slagsmålen som bjuds på är långsamma, tama och urusla vad gäller koreografi. Då det väl blir dags för avrättningarna är de helt ointressanta då effekterna som används är skrattretande usla.

Sammantaget leder detta till att filmens helt obefogade speltid på två timmar känns som hundra livstider. Mortal Kombat II är också helt utan förmåga att få igång något tempo eller behagligt flyt, filmen kastar sig likt en berusad mellan diverse skräpiga platser och allting forceras i tron att det skall dölja härdsmältan.

Mortal Kombat II är en av de minst angenäma filmupplevelserna på länge, inte för våldet eller den tunna storyn utan för den sanslösa inkompetens som stolt demonstreras. Spelets klassiska tagline ’’finish him/her’’ känns dock helt befogad här, detta eftersom det enda som kan göras med helvetet är att kasta ned det i en djup avgrund.

Dead Man’s Wire
Betyg 3
Svensk biopremiär 24 april 2026
Regi Gus Van Sant

Det finns vissa paralleller mellan berättelsen om Jan Stenbecks tjänst på investmentbanken Morgan Stanley och hur Gus Van Sants alster behandlas. Stenbeck blev – efter sin far Hugos insatser under den stora depressionen, lovad ett permanent skrivbord på den ikoniska banken som ett tack för faderns insatser. Ungefär lika förbestämt och cementerat tycks det vara då Van Sant presenterar ett nytt projekt, då ställer sig de stora filmfestivalerna på tur för att karva ut centrala platser i sina program och tävlingar. Van Sant har blivit ett sorts monolitiskt ansikte för den amerikanska independentfilmen med sina många egensinniga och svårmodiga projekt. Men genom Good Will Hunting han han också ställt in sig hos de filmtittare som inte gräver sig djupt ned i independentfestivalen Sundance och dess repertoar då den presenteras i början av varje år.

De senaste åren har dock Van Sants filmer varit som den fladdrade plastpåsen från Sam Mendes American Beauty. Få om några av filmerna har sedan Milk år 2008 varit minnesvärda eller relevanta än mindre vidare intressanta. Allt har snarare kunna beskrivas som en jämngrå massa i samma härad som de helt smaklösa perioderna svackorna i Woody Allens filmografi.

Dead Man’s Wire är kanske inte en triumferande comeback som påminner om Van Sants storhet, men det är en oväntat underhållande och lättillgänglig historia som i alla fall har ett mått av identitet. Att det inte bara blir en parentes fylld av varmluft kan dock tillskrivas att filmen – trots att den bygger på verkliga händelser, känns som en enda lång hyllning till den fantastiska Dog Day Afternoon av Sidney Lumet. Sättet ett brott utvecklas till att ha politiska undertoner och hur hela scenariot blir kommenterande kring samhällets djupa problematik känns som en enda lång tangent som Lumet startade i sin magiska film. Att även Al Pacino deltar i en mikroskopisk biroll gör parallellerna oundvikliga. Van Sant brukar inte lägga alltför mycket vikt vid att hålla publikens hand eller ens värdera ett varmt välkomnande för tittaren. Denna gång, i och med att filmen är så benägen att följa i jättelika fotspår, finns en helt annan öppenhet och inbjudande natur som – för att vara Gus Van Sant, adderar en oväntad värme. Att allting dränks i ett funkigt och attitydberikat soundtrack får det hela att också framstå lekfullt. För att vara en film som behandlar djup psykisk ohälsa, ekonomisk plundring och hot om mord är den märkligt glättig. Förutom ett par avvikande moment som dyker ned i kolsvart förtvivlan känns det hela som en klackspark, inte ett slag i magen som får publiken att ifrågasätta västvärldens beroende av kapitalförflyttning. Det finns inte heller någon genomgående tryckande eller obehaglig stämning. Van Sant verkar ha siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt. Då det finns öppningar att skapa syrefattiga och närmast skräckliknande scenarion desarmeras de genast av en ventil i form av torr humor.

Denna lättsamhet blir också till något av ett problem för Bill Skarsgård i huvudrollen. Trots en stark insats är dragningarna mellan desperation och de nästan humoristiska undertonerna som ett konstant hinder då Skarsgård inte vet om han skall anamma ett sorts medvetet överspel eller dämpa skådespelet för att göra det mer trovärdigt. Och frånsett Skarsgård är det sannerligen inget imponerade skådespel som erbjuds av övriga aktörer. Colman Domingo går på sparlåga, Cary Elwes är tragiskt ointressant och Myha’la, som nyligen kunde ses i den rätt usla They Will Kill You, erbjuder nu ytterligare en insats som hittad någonstans mellan återvinning och utförsäljning av rent skräp.

Dead Man’s Wire är kanske inte en grandios eller bombastisk triumf men är uppfriskande i sin förmåga att vara underhållande och bred. Attribut i alla fall jag inte trodde fanns tillhands för Gus Van Sant efter år av hopplösa pretentioner att briljera genom sänka ögonbryn. Att filmen även fångar det värsta av 1970-talets sämsta inredningstrender måste också ses som ett litet plus.

The Mummy
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 april 2026
Regi Lee Cronin

Efter en uppsjö av medioker skräck som They Will Kill You, Ready Or Not 2 samt den helt urusla Whistle är det äntligen dags för genren att få återupprättelse, detta då Lee Cronin tar sig an ett av de genuint legendariska filmmonstren. Cronin som briljerade med den oväntat starka Evil Dead Rise tycks göra samma raketkarriär som Zach Cregger med sin film Weapons, vilket också varit en film som används flitigt i marknadsföringen för The Mummy.

Filmindustrins ständiga vilja att göra nyligen framgångsrika – eller potentiellt lovande, regissörer till legender eller auteurer efter en handfull filmer är en trend lika löjlig som tröttsam. Då det kommer till Cronin visar sig dock uppståndelsen och den stora djungeltrumman vara befogad då The Mummy fortsätter en oerhört lovande karriär. För där Cregger har ett aningen tillknäppt och högdraget sätt att ta sig an skräck och mystik fortsätter Cronin att injicera en påtagligt varm passion. Precis som med Evil Dead Rise är det märkbart hur lyrisk och lycklig Cronin är då han får leva ut sina drömmar och visioner med rejäl budget och uppbackning. Även om The Mummy är i det närmaste befriad från galghumor – eller ens svart komik, är det en otroligt välkomnande film som med överväldigade entusiasm presenterar sina scenarion med smittsam inspiration.

Precis som de bästa actionfilmer förstår Cronin att det måste finnas ett stabilt – kanske till och med simpelt, fundament, en uppsjö av blod, inälvor och slakt är menlöst utan någon som helst narrativ substans. Denna gång nyttjas ett enkelt familjetrauma som det emotionella ankaret. Även om familjedynamiken inte lär kunna utmana Ibsen presenteras ändå en trovärdig relation mellan skådespelarna Jack Reynor och Laia Costa som båda levererar ytterst stabila rollprestationer. Det finns en mognad och intelligens i att inte förlora sig i den hänsynslösa brutalitet som filmen skyltar med. Världen som målas upp är så pass välgjord att de mest groteska segmenten inte känns som självgod sensationalism utan som vikta verktyg för Cronin vision.
Valet att låta filmen också vara en thriller visar sig vara en oerhörd styrka. The Mummy är trots sin enkla mystik och uppenbart övernaturliga inslag, en film som lyckas att intressera då stora delar av filmen blir en sorts undersökning. De utlovade influenserna från David Finchers filmskapande visar sig här vara helt korrekta då Cronin lyckas med att få arkeologi och traditionell kidnappningsdramatik att blir oerhört spännande. Strukturellt vad gäller thrillersegmenten samt skräcken är filmen inte vidare revolutionär, istället ytterst kompetent vad gäller genomförandet. Mixen mellan så kallad ’’body horror’’ och detektivarbete skapar en oerhörd laddning, tillsammans den uppslukande entusiasmerande regin blir det hela ett stycke strålande underhållning. Det är samtidigt superbt presenterat med ett ultramodernt foto, utrustat med en hotfull skärpa och stämningsfulla färger och god scenografi. Redan innan premiären har det otroligt grafiska och brutala innehållet diskuterats, en aspekt som nu känns aningen överdriven. För den med en försmak för det morbida finns inget här som inte skådats genom tidigare orgier i blod och stympade kroppar. Istället är detta en sorts fortsättning på det fysiska våld vi såg i Evil Dead Rise där den mänskliga kroppen tillåts lemlästas till obeskrivliga nivåer.

Vad gäller att skaka nytt liv en karaktär – eller filmserie som stöpts om oändligt många gånger, blir resultatet aningen mer mångfacetterat än något så simpelt som bra eller dåligt. Cronin är inte intresserad av att göra en film där monstret enbart avpolletterar sina offer på diverse makabra sätt. De fantasilösa hoppa-till-momenten är starkt reducerade och ersätts istället med en tryckande tät stämning där precis vad som helst kan hända. Men desto längre det hela löper blir det alltmer snarlikt den kanske mest legendariska skräckfilmen som skapats, nämligen William Friedkins Exorcisten. Att Cronin drar sig åt denna koloss är förståeligt men gör filmens andra halva förutsägbar. För även om de många hyllningsmomenten till Linda Blairs demoniska skådespel är stiligt går det inte att undkomma att det finns ett mått av fantasilöshet i att endast göra en sorts alternativ version av det mest klassiska som går att hitta i genren. Finalen blir därför också aningen standardiserad med ett bombardemang av smattrade dörrar och satanistiska ramsor.

Även om den andra halvan antar en något för bekant form går det dock inte att undkomma att The Mummy är en osannolikt underhållande, snygg och inspirerande film. Som en icke beundrare av skräckgenren är det hela en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal.