Elis Holmström

Devotion
Betyg 1
Svensk biopremiär 25 november 2022
Regi J.D. Dillard

Thanksgiving firas inte i Sverige, därför blir det inte någon gigantisk kalkon till middagsbordet. Istället får vi Devotion som utan större problem fyller kalkonkvoten för det gångna året. I mångt och mycket känns hela filmen som en importerad Thanksgiving-middag, med sockersöta rätter, fruktansvärda mängder kolesterol och en allmän hälsofara för allt som rör sig.

Förutom att föregå som gott exempel vad gäller att representera en kalkon av komiska proportioner, lyckas Devotion också bli affischansiktet för en sann pekoral. Många gånger om det är det svårt att ta någonting på allvar då hela filmen verkar ha stöpts i en form ämnad för den mest sockersöta av marsipangrisar. Idén, att belysa rasism och fördomar inom det amerikanska flygvapnet, går inte av för hackor. Framförallt i en tid då amerikanska så kallade politiker på högerfalangen öppet hånar sin egen militär för dess progressivitet. Goda avsikter är dock föga behjälpliga när själva genomförandet får valfritt Åsa-Nisse-äventyr att framstå som stor filmkonst.

Ta bara fotot som lyckas gräva ett avgrundsdjupt hål. Inte sedan den vedervärdiga X-Men spin-offen The New Mutants har jag behövt kisa och anstränga mig till denna grad för att utreda vad som försiggår på bioduken. Devotion har uppenbarligen anammat höstens energi-sparprogram och valt att inte hålla en enda lampa tänd. Så fort det blir dags för ’’innerliga’’ konversationer förvandlas allt till ofrivillig komik. Det enda som går att urskilja är två siluetter och att reda ut vem som talar är en större gåta än hönan och ägget.

Att mörka filmen för publiken kan dock vara ett sätt att skona sina skådespelare från total förnedring. Manuskriptet som sådant går knappt att bedöma. Dialogen är en ren attack mot den goda smaken och ett antal repliker lämnar djupa ärr. Denna mardrömslika virvel av uselt foto och stendum dialog är dock inget jämfört med filmens katastrofala dramatik. Den horribla rasismen som utspelar sig i det amerikanska samhället, nu som då, borde kunna engagera vem som helst. Men J.D. Dillard regisserar hela projektet helt utan entusiasm.

Oavsett vad som porträtteras verkar Dillard endast titta på klockan och be en tyst bön om att arbetsdagen ska vara till ända. Filmen är spirituellt besläktad med statsbegravningen av drottning Elizabeth II. Även om det förekommer stunder som borde kunna innebära ren och skär eufori är det lika inspirerande som att behöva se på en dokumentärfilm om historiens värsta tragedier. Skådespeleriet är lika levande som ett gäng zombies från George A. Romeros Night Of The Living Dead. Jonathan Majors gör vad han kan men hela inramningen spolierar scenerna då Majors kämpar för att bevara sin anständighet.

Att Devotion har premiär drygt ett halvår efter Top Gun: Maverick gör inte det hela mycket bättre. Att Glen Powell, som spelade den omåttligt självsäkra Hangman i sommarens storsuccé, också spelar en av huvudrollerna här gör jämförelserna oundvikliga. Även om Top Gun: Maverick inte är någon grandios känslomässig resa besitter den ett eminent hantverk som förvandlar striderna i luften till storslagen underhållning. Men inte ens då det pågår fullskaligt krig lyckas Dillard här få någon i publiken att bry sig. Det är återkommande och trötta flygmanövrar som i bästa fall tävlar mot Roland Emmerichs praktfiasko Midway vad gäller att vara så pass undermålig att det blir parodiskt.

Inte ens slutet skonar biopubliken från mental tortyr. I en av de mest utdragna och skrattretande finalerna på länge används så mycket socker och krokodiltårar att jag finner mig i desperat behov av insulin. Det enda positiva är att det ens är möjligt att lämna biosalongen i ett stycke efter en historisk kraschlandning som detta, det är i alla fall en viss tröst.

She Said
Betyg 3
Svensk biopremiär: 18 november 2022
Regi Maria Schrader

Frågan återkommer ständigt när ett känsligt och aktuellt ämne görs till film, ’’är det för tidigt?’’. Frågan ställdes då Olvier Stone och Paul Greengrass bara fem år efter 11 september-attackerna filmatiserade händelserna i World Trade Center respektive United 93.

#MeToo rörelsen är än idag högst aktuell, diskussionerna runt vedervärdiga arbetsförhållanden och den allmänna kvinnosynen i samhället känns lika rödglödgad nu som då nyheterna om Harvey Weinsteins groteska övergrepp blev kända för hela världen för fem år sedan. Berättelsen om Weinstein är dock komplex, inte gällande hans karaktär utan de många aktörer och den tystnadskultur som tillät hans beteende att fortgå under årtionden. Skandalen berör inte bara filmindustrin utan media och välkända profiler som på något sätt tillät övergreppen att fortgå, antingen aktivt eller genom tystnad och apati.

She Said lyckas porträttera överlevarna med stor empati och genomslagskraft, men misslyckas vad gäller att göra en ingående och behövlig djupdykning i de systemfel som än idag präglar samhället.

Men att filmskaparna tagit sig vatten över huvudet vad gäller händelsernas spännvidd är inte det enda problemet. Ett ämne som #MeToo och Weinstein kräver en regissör med en tydlig vision. Ett bra exempel på detta är Roger Ailes-dramat The Loudest Voice där bland annat Kari Skogland och Stephen Frears höll i taktpinnen. I fallet med She Said-regissören Maria Schrader har hon tidigare bara gjort film i hemlandet Tyskland. Flera gånger visar Schrader på en oerfarenhet vad gäller att regissera en internationell produktion. Se bara till det utseendemässiga som saknar någon som helst identitet, men det är i personregin som bristerna är som mest uppenbara.

Carey Mulligan och Zoe Kazan gör båda goda insatser men inte på grund av någon vidare assistans från Schrader. Manusarbetet och den faktiska karakteriseringen av de två journalisterna, Megan Twohey och Judi Kantor, är slätstruken och oväntat oengagerande. Förutom ett par inblickar i deras privata liv känns båda huvudpersonerna endast som yrkesroller. Flera av de mer allvarliga motgångarna, som mordhot från extremhögern och Donald Trumps förvanskning av anständighet, berörs men försvinner lika snabbt som en svensk sommar. För att vara en film som vill kritisera den onödigt glamoriserade mediabilden av Hollywood är She Said förvånansvärt ytlig vad gäller att skapa ett emotionellt djup.

Istället kommer engagemanget från de faktiska händelserna. Ett par överlevare, som skådespelerskan Ashley Judd, porträtterar sig själva. Sekvenserna då Weinsteins övergrepp redovisas i detalj är lika skrämmande och motbjudande som då vi först läste om dem. I dessa stunder skapas ett unikt möte mellan film och verklighet och tillsammans med en av de mer ökända ljudinspelningarna får vi en närgången inblick i det fasansfulla. Det är omöjligt att inte bli bestört och upprörd av de utsagor som delges och i dessa stunder är She Said i sitt esse.

Men de här scenerna hämtar sin kraft från händelserna som sådana, inte det faktiska genomförandet. Det är inte svårt att förställa sig en än mer drabbande och förödande upplevelse med en mer kompetent regi. Allting är dugligt men långt från extraordinärt. Det journalistiska arbetet och dess dramaturgi är ett bra exempel på detta, här följs mallen som etablerades av Alla Presidentens Män men också den bortglömda danska thrillern Den Tredje Makten.

Men mest beklämmande är att flera viktiga frågor, gällande medias egen skyldighet i Weinsteins handlingar helt utelämnas. Bilden av Weinstein som ett filmiskt geni hölls i mångt och mycket uppe av mediala institutioner. Tidningar som exempelvis Vanity Fair valde i ett reportage för tio år sedan att framställda Weinsteins vassa armbågar som en egenskap som borde beundras. Denna problematik, där systemet väljer att tiga, i utbyte mot exempelvis accessjournalistik berörs aldrig. Om detta hade presenterats som en tv-serie hade dessa aspekter antagligen kunnat belysas.

Allt som allt är She Said funktionell och bjuder på ett par mycket skakande sekvenser. Men det saknas förmåga att gör upplevelsen oförglömlig. Hela lasset dras istället av berättelsens otroliga genomslagskraft. I framtiden är det bara att hoppas på ytterligare dramatiseringar som med större skärpa kan ge en bredare och mer ingående inblick i en berättelse som aldrig får glömmas bort.

Peter von Kant
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 november 2022
Regi François Ozon

I en tid då filmbolag ifrågasätts för brist på fantasi gällande en myriad uppföljare och nyversioner av klassiker verkar regissörer som François Ozon vara helt isolerade från den kritiken. Även om Rainer Werner Fassbinder urpsrungligen skrev Petra von Kants Bittra Tårar för en teaterscen är det uppenbart att Ozon vill göra en regelrätt rekonstruktion av Fassbinders filmversion, inte en egensinnig nytolkning.

Förutom könsbytet av protagonisten är det mesta sig likt. Att Ozon har stor respekt för förlagan råder det inget tvivel om, den klaustrofobiska och ogästvänliga lägenheten som är centrum för dramat är lika kvävande och obekväm som i ursprungsversionen. Visuellt har vi många gånger att göra med rena hänvisningar, inklusive fotnoter, där kameravinklar och inramningar är närmasts identiska.

Oavsett hur stor vördnad och respekt Ozon har för Fassbinder måste det finnas ett syfte och en personlig vision för att skapa relevans. Inledningsvis är denna brist på personlig tolkning smärtsamt uppenbar. Hela introduktionen är slavisk och utan någon som helst unik vision. Det är som att Ozon är skräckslagen inför att ens ta ett andetag i närheten av materialet, detta skapar en första akt som känns mållös och död. Det är först då den vitala relationen mellan Kant och hans älskare inleds som Ozon återfår modet och fattningen att regissera aktivt.

Genom att byta kön på de två mest centrala karaktärerna skapas andra frågor och scenarion som inte var framträdande i originalpjäsen. Att berömda och mäktiga män förför de unga, bländar med materialism och framgång, är alltför bekant då vi har rubrikerna om en ’’specifik filmproducent’’ som står inför sin andra rättegång just nu. I det ögonblicket lusten och passionen tar överhanden börjar Ozon hitta nya infallsvinklar vad gäller berättelsen. Det skapas en spänning som inte var närvarande i originalfilmen och snart framträder också en elektrisk laddning som lyfter flera scener.

Där konflikten samt den kollapsade relationen avhandlades relativt rumsrent 1974 är detta en smutsig, våldsam och hämningslös verbal strid. Kraften och energin i konfrontationerna är utan tvekan filmens absoluta höjdpunkt. Intensiteten i de högljudda grälen förädlas också av Denis Ménochet i huvudrollen. Där Margit Carstensen – som gestaltade Kant i originalet, hade en mer återhållsam och bräcklig framtoning trots sin giftiga tunga, finns inga sådana reservationer hos Ménochet. Denna Kant är en burdus, bufflig och totalt hänsynslös översittare som är villig att ta till vilka medel som helst för att förnedra och klä av de som står i hans väg. Ménochet skapar en briljant balans mellan det gräsliga och ömkliga, vilket gör de många utbrotten och utspelen otäckt fascinerande.

Dessa utbrott av giftiga kommentar kan dock inte dölja det faktum att Fassbinders berättelse har uppenbara brister. Det finns flera scener som hade kunnat expanderas och skänkt karaktärerna ett nytt djup. Om Ozon vågat ta ut svängarna, fylla de tomrum som berättelsen har, hade en betydligt mer personlig och distinkt film kunnat framträda. För hur mycket energi och kraft som än injiceras från Ménochet lyckas Peter von Kant aldrig skaka av sig känslan av att kännas överflödig och aningen menlös. Trots den uppskruvade volymen är filmens patos inte mer drabbande än det var för nästan femtio år sedan. Något som understryker att hela projektet känns som en onödig tangent.

François Ozon har en gång för alla tydliggjort att det inte räcker med respekt och vördnad för att förvalta ett arv. Det krävs en idé, samt ett mod, att våga förnya och tolka det ifrån ett eget perspektiv för att på så sätt lyfta en nyversion.