Olympiaden
Musik Antonio Vivaldi
Libretto Pietro Metastasio
Musikalisk ledning Peter Spišský
Regi Charlotte Engelkes
Scenografi och ljus Linus Fellbom
Kostym Anna Ardelius
Mask och peruk Therésia Frisk
Koreografi Sofia Södergård
Sångare Stephen Yeseta, Ebba Lejonclou, Amie Foon, Sally Lundgren, Solveig Bergensen, Erik Rosenius, Bernt Ola Volungholen
Atleter Sara Östberg Diakité, Johannes Tenstam, Simone Stevens
Olympens gudar/ Folkoperans orkester
På Folkoperan blir Vivaldis barockopera Olympen en schvungfull föreställning med sportiga referenser, ung blodfull energi och lekfullhet. Det känns som allt är i rörelse likt vågor som böljar över scenen hela tiden. Ensemblen, en kombination av sångare och atleter i tätt samarbete, glider skickligt med i musikens lättjefulla smäktande toner.
Charlotte Engelkes som iscensatt Olympen är koreograf, regissör, sångare och performanceartist. Hon har gjort genrekorsning till sitt signum och på Folkoperan blandar hon smidigt konstarterna med värme och humor i anslaget. Allt utspelas mot en fond av ett paradisiskt soldränkt Grekland med ett klarblått hav och antika kolonner – likt bilder som ska locka i ett turistmagasin. Här finns också en balustrad som används på fyndigt vis.
Handlingen är en cocktail av kärleksförvecklingar, försvunna syskon, fysiska prestationer, svikna löften, maktspel, hot om landsförvisning med mera. Det tema som omsider utkristalliseras som viktigast är dock både glädjande och förvånande det starka vänskapsband som finns mellan barndomsvännerna Licida och Megacle. Den förste övertalar sin betydligt mer vältränade kamrat att ställa upp i hans ställe i olympiaden. Licida vill så innerligt gärna vinna det pris som kungen utlovat som segertrofé – dottern Aristea som lyser likt solen i klargul böljande klänning. Megacle går av lojalitet med på arrangemanget och vi förstår att denne har en god chans när vi ser hans kropp – en svällande muskelkostym.
På ett så magiskt vis att det går ett sus genom publiken tänds Olympens eld. Senare dyker de fem symboliska ringarna och medaljutdelning upp som skämtsamma detaljer. Som humoristiska inslag finns också simmare, en skidskytt och hockeyspelare och mytiska havsvarelser som sjöjungfrur samt några ruggiga rovfiskar.
Olympen innehåller vackra arior och duetter. En sångare som gör starkt intryck och är påfallande smidig i gestaltningen är Ebba Lejonclou som Megacle. Hon får vid ett tillfälle sjunga hängande i ett fisknät! och lyckas göra det med bravur.
Kungen, ständigt med glittrande krona på huvudet, är mer lekfull än hotande i Erik Rosenius gestalt. Omsider visar han dock som så många maktmänniskor en otäck sida och är beredd att utdela ett dödande knivhugg. Det dröjer innan kungen får ta ton men när han gör det är det en höjdpunkt. Med homoerotiska drag skildras hans förhållande till sin närmaste man Alcandro – en charmig välsjungande Bernt Ola Volungholen.
Solveig Bergensen som Aminta – Licidas förtrogne – svänger snitsigt på alla ben i sin skimrande bläckfiskdress och sjunger glimrande. Hon dyker även upp som en sportkommentator. Vid ett tillfälle intervjuar hon orkesterns ledare Peter Spišský om en hockeymatch som musikerna – spelarna i denna sketch – håller på att snöpligt förlora. Han förklarar, som idrottsledare ofta gör, att de ska vända utvecklingen genom ett hemligt vapen. I detta fall är det en cembalo.
Extra plus måste ges för de fantasifulla kostymerna och beslutet att ha orkestern med på scenen hela tiden. Scenografin är dessutom en skön kontrast mot den stränga vinterkylan utanför. Kolonnerna faller som väntat samman när det till synes ödesdigra slutet med hot om avrättning av Licida väntar. Men ett avslöjande budskap från Alcandro får kungen att ändra sig och allt slutar i kärlekens tecken.
Olympen, som har Sverigepremiär på Folkoperan, är en klart annorlunda operaföreställning. Den bjuder på ett pärlband av fina sånginsatser, skimrande vacker och kvickt pulserande musik framförd av en orkester med gudalik-look, mycket humor och atleter i hisnande uppvisningar.
I ett kort resultatsammandrag är det snyggt iscensatt underhållning med extra kryddning för sportintresserade. Premiärpubliken applåderade varje scen vilket är ett utropstecken i operavärlden. Det kan nog ses som en fingervisning om att många lär uppskatta denna ystra uppsättning. Visst har även jag roligt, men det blir omsider tröttsamt påhittigt. Historien tillåts aldrig gripa tag. Det saknas ett allvar, något som berör på djupet.
