21/5 2026
Stora Teatern i Göteborg
Påpekas från scen att samarbetet mellan Ale Möller och Lena Willemark pågått i perioder under cirka fyrtio år. Erinrar mig Frifot och den modernistiska folkmusik med jazziga förtecken de skapade i Enteli. Var för sig har jag också hört dessa cross -over giganter i diverse konstellationer. För Lenas del med exempelvis Jonas Knutsson och Mats Öberg, med GSO, Anders Jormin och Karin Nakagawa, Elise Einardotters Ensemble och Murbräckan. Multiinstrumentalisten Ale har jag sett tillsammans med Bohuslän Big Band, Eric Bibb, Jan Lundgren & Ewan Svenssons trio, Filarfolket, Ale Möller Band och tre gånger med hans lyckade projekt Xeno Mania (två av dem recenserades) vars album jag recenserade i Orkesterjournalen. Han har gjort så otroligt mycket att man inte kan hålla koll utan att påminnas av förteckningar, till exempel Kabaréorkestern och Tältprojektet. Bägge har erhållit en mängd utmärkelser inklusive kunglig medalj.
Nordan fanns redan för över trettio år sedan fast i annan sättning. Då tillverkades en omtalad skiva. 2014 kom Nordan Suite med Västerås Sinfonietta och Rafael Sida Hulzar. Pågående turné celebrerar utgivningen av Nordankväden, en fortsättning och förlängning av projektet. Lyssnarna får stifta bekantskap med sjutton låtar signerade det sömlöst samarbetande paret. Vid den första introduktionen på Storan får publiken (ungefär 2/3 beläggning) veta att man utgått från medeltida ballader. Låtarna har inordnats i sviter vilket medför att ofta uppstår en luftigt jammig atmosfär som perfekt passar in i vad vi kan kalla jazzig spelmanstradition.
Willemark är givetvis sångsolist och trakterar fiol och viola. Ale Möller sjunger förstås också och har hand om en arsenal av sträng-, blås och rytminstrument. Betänk att han i ungdomen spelat elgitarr och trumpet. Mandola, uråldriga blåsinstrumentet skalmeja, hackebräda och kohorn känns igen. Är också utrustad med akustisk gitarr, dulcimer och fler flöjter. På slagverk och berimbau fanns Tina Quartey, pionjär som belönats för att ha fördjupat och förnyat rytmtillförseln inom världsmusik. Den sprillans färska skivan som såldes och signerades efteråt visade vara utgiven av ett skivbolag som Anna Möller driver. Hon spelar fiol, viola och i enstaka melodi mandolin (om jag såg rätt). Far och dotter Möller annonserade inte sin relation på scen, men de har å andra sidan genomfört konserter på duo som kännare har vetskap om. Tror inte jag hört henne tidigare, den välutbildade musikern inriktad på etno som fått lektioner i Senegal och ingår i Kolonien.
På klaviaturer framställs slingor och sound av Johan Graden som jag definitivt hört i jazziga sammanhang. Han växlar elegant emellan keyboard (kan låta likt elpiano), tramporgel och synt. Den i en synnerligen intressant formation jag bäst känner till är kontrabasisten Dan Berglund, en bjässe i svenskt musikliv med supertunga meriter från världsberömda E.S.T, Tonbruket (ursprungligen Dan Berglunds Tonbruket) och Rymden för att nämna grupperna han främst associeras med. Har därtill hört honom som sideman i spännande konstellationer. Ale utnämnde honom till sammanbindande länk och nära nog kapellmästare. Varje markerad takt han tog fram kunde urskiljas tack vare ypperlig ljudtekniker. Balansen mellan bas och diskant upprätthölls optimalt.
Vi informerades om upplägget. Ett något kortare set först och efter pausen en lite längre avdelning. Ska sägas att att konserten genomfördes med en rytm som var noga uttänkt, rent av idealisk i sättet att variera uttryck och grad av intensitet. De båda frontande artisterna fokuserade på musiken och var sparsamma med snacket. Vissa relevanta upplysningar gavs givetvis och jag minns den i praktiken naivt godhjärtade devisen ”mindre bly och mer ljus” från Lena. Publiken får reda på att ett tema är medeltida ballader sjunga till både gammal och ny musik, arrad av artisterna som har sin bas i spelmansmusik och därifrån utforskar sound på ett hisnande vis. Känslan för nyanser och kontraster, likväl som sinnet för harmonik och dynamiska arr är faktorer med vilka de gång på gång bekräftar sitt mästerliga musicerande.
Det är vanskligt att anteckna i mörker. Balladen om Den bergtagna levererades inledningsvis. Det minns jag. Detta suggestiva mästerverk föregicks möjligen av Myspolskan från 1600-talet. Skiftas med finess från ensemblespel till features med en spelglädje som smittar av sig. Solon och dialoger utförs mitt i melodier eller kan utgöra intro. I flera sekvenser konverserar far och dotter med Willemark med sina stämmor och instrument. Och Anna och Lena hade flera flinka dueller på sina stråkinstrument. Rytmsektionen och melodimakaren med alla sina tangenter assisterar så att vi hänförs, stundtals förtrollas. De vokala inslagen från Willemark och övriga som backar upp är självklart oantastliga. Vad gäller nämnda kvinnas kvalitéer har hon skämt bort sina beundrare. Vi tar vår klarast lysande stjärna på den expanderande folkmusik-himlen för given oavsett om hon öser på, breder ut sig i innerliga ballader eller kular.
I första delen njuter jag kopiöst av en svits uppbyggnad. Fioler i intim samklang övergår i syntetiskt slinga och utsökt flöjtspel. Och ett försynt sväng toppat av Sväs Märtas kuling får mig att rysa av välbehag. Titeln uttalas inte men förutsätter att repertoaren består av färska albumet. Kommer i paus i samspråk med Dans instrumentkollega, dessutom professor, nämligen tidigare nämnda Anders Jormin. Kvarvarande sextio-sjuttio minuter märks att Nordan kommit in i andra andningen. Samtliga triumferar, ges sina stunder i rampljuset. Inte det minsta förvånad att jag dras med av förstklassiga arr och hur de exekveras. Dynamiken styr i ett sound som går långt bortom konventionell folkmusik. Behövs inga specialkunskaper för att fångas av deras beat, melodier och utforskande utflykter. Vi får Jungfrudansen med Lena som anförare och en pilgrimssång från medeltiden. Ytterligare en svit aviseras. I ett skede uppstår magiskt sväng genom udda blåsinstrument till tunga rytmer. Kommer jag ihåg rätt framförs bland annat Systermordet på temat ”män med makt”.
Ett alster där fokus kontinuerligt förflyttas blir till ett av konsertens mest uppsluppna krön i en otroligt läcker dynamik. I likhet med inspirerade jazzkonserter reserveras utrymme för varje medlem att uttrycka sig solistiskt. Vore fel att framhäva någon särskild. Dan Berglund med stråke och Tina Quartey exposéer fastnade kanske allra mest jämte features från den musikant som härom året halvsekelsjubilerade som artist. Som väntat jublade vi tillräckligt entusiastiskt för att få extranummer. Det lanserades som En visa från midsommartid med melodi från Dala Floda. Fiolernas schvung stod i centrum. I likhet med varje extraordinär konsert känner jag mig sig lyckligt lottad att befinna mig på rätt ställe. Blev uppfylld av tonernas skönhet och sväng. Att med respekt för traditionen utveckla en genre till gränslös musik med fabulöst instant appeal utan att någonsin göra avkall på kvalitet, är en konstart Möller & Willemark sannerligen behärskar. Och magnifika för ändamålet ekvilibristiska musiker har handplockats till att ingå i kretsen för att verkställa sinnrika idéer där förvaltande ofta övergår i förnyande uttryck.
