Av William S Burroughs
Översättning: Einar Hekscher
Musik: Tom Waits (Sångtexter: Tom Waits & Kathleen Brennan)
Regi: Mellika Melouani Melani
Musikalisk ledning: Johan Lindström och Oscar Micaelsson
Scenografi: Mats Sahlström
Ljusdesign: Joakim Brink
Kostymdesign: Jenny Ljungberg
Maskdesign: Suz Åberg
Koreografi: Lidia Wos
Videodesign: Johannes Ferm Winkler
Musiker: Johan Lindström, Martin Hederos, Dan Berglund, Ola Winkler och Per ”Texas” Johansson
Skådespelare: Pelle Grytt, Bror Gunnar Jansson, Anna Lundström, Nina Jeppsson, Birthe Wingren, Jonas Sjöqvist, Elin Skarin, Lidia Wos (plus statister)
Premiär: 14/2 2026 Stora scen Folkteatern i Göteborg
Spelas till och med 1/4
Finns så många ingångar att det inte är lätt att avgöra vilken man gör klokt i att träda in i först. Kanske ändå faller sig ändå naturligt att börja med historien som sådan av beatförfattaren William S Burroughs, vars underrubrik på The Black Rider lyder The Casting Of The Magic Bullets. Burroughs (1914-1997) har blivit en världsberömd stilbildare och portalfigur för en undergroundrörelse fast med omdebatterad verkshöjd. Förvisso invald i American Academy And Institute of Arts And Letter 1983. Ifrågasättandet om litterär kvalitet beror inte minst på att hur drogmissbruk färgade skrivandet. Amerikanen har blivit en ikon tack vare sin lakoniskt torra ton i uppläsningar, sin queera läggning, hallucinatoriska romanen Den nakna lunchen som som gick till åtal för obscenitet, litterära experiment såsom cut-up teknik, en trilogi på 80-talet, hans besatt vid skjutvapen vilket fick till följd att han på Wilhelm Tell-maner dödade sin hustru. Den traumatiska händelsen rekonstrueras i Black Rider. Under tiden jag på B-nivå studerade amerikansk samtidslitteratur lästes vid sidan om ungefär halva Röda nattens städer och skummade igenom några kapitel i Den nakna lunchen. Författaren försvårar ofta läsningen genom sina infall, ofta efterlyses en röd tråd, en sammanhängande story.
För bara några månader såg jag en uppdaterad uppsättning av Friskytten på GöteborgsOperan marinerad i filmsekvenser. Den förtvivlan och förfallet och förlusten operan av von Weber kretsar kring utgör ramen för den musikal som gjordes i ett samarbete mellan Burroughs, Tom Waits och Robert Wilson med urpremiär i Hamburg 1990. Friskytten bygger i sin tur på en mörk folksaga om att tvingas uppfylla villkor för giftermål med burgen jägares dotter. Det handlar om att på uppmaning sluta en pakt med djävulen, så kallade trollkulor och om vem som egentligen har makten att styra utgången, ödet för den som naivt ingått ett Faust-avtal. Typiska inslag från författarens liv ger Black Rider en stegrande gränslös dramatik. Musikalens drivs obönhörligt framåt av en fetisch för att skjuta med revolver och gevär, kadaver och uppstoppade djur, nämnd folksaga, injicerande av uppåt-tjack, snedtändningar och accelererande utsvävningar. Mats Bäckers expressiva foton illustrerar väl sceners skiftande stämningar. Borgerligt prydlig tillvaro blir med underliggande ostoppbara faror en chimär när Kätchen (Anna Lundström) får två friare på halsen – arkivarien Wilhelm (Nina Jeppsson) och Robert (Jonas Sjöqvist).
Produktionen är storslagen, rymmer ett myller av ingredienser. En högst väsentlig beståndsdel är givetvis musiken och sångerna som framförs. Tom Waits är i sig en uppenbarelse och jag borde ha skaffat biljett till hans legendariska besök på Göteborgs Konserthus 1985. De emotioner hans säregna tonspråk och stämma väcker går knappt att beskriva. Han är en oförliknelig egen kraft med orubblig integritet. Jag hade surrealistiska mycket underhållande konsertfilmen Big Time inspelad på VHS, äger soundtracket One From The Heart, mästerverket Rain Dogs, dubbel-lp:n The Asylum Years och på cd Real Gone.
Nyligen på Göteborgs Filmfestival sågs Waits i en för honom signifikativ roll i Jim Jarmusch senaste långfilm och har sett honom i mer eller mindre framträdande gestaltningar flera gånger på bio. Mellika Melouani Melani har utverkat tillstånd att ett par gånger under föreställningen använda fragment från skivinspelningen av Black Rider (tror det förhåller sig på det viset). Vid första tillfället sjunger kompositören själv så berörande att man blir alldeles tagen. Flera ur ensemblen sjunger förnämligt i ”arior” och duetter, så som Pelle Grytt, Anna Lundström, Nina Jeppsson och självfallet den mest vana av dem alla Bror Gunnar Jansson (recenserat konserter med honom ett par gånger) med sin bluesiga skarpa röst. Min poäng är att ingen är nära att överträffa det intryck Waits förmedlar. Han har skapat ett häpnadsväckande polyfont sound, vackert och skrämmande om vartannat. Krängande valser kombineras med vaudeville, referenser till amerikanska sångboken, ambient, minimalistisk dissonans, intensiv krautrock, spräck och oemotståndligt tunggung. Att Tonbruket tillsammans med träblåsaren Per ”Texas” Johansson erbjöds jobbet att live framföra denna hisnande palett av kontraster och satte av tid i kalendern, är värt extra applåd. De är den idealiska lösningen på vilka som borde utföra utmanande uppdraget.
Ska försöka att inte sväva iväg genom att förmedla de fem musikernas fullständiga imponerande cv, fem musiker och kompositörer med högst status. Har recenserat samtliga och mött dem på tu man hand. Ola Winkler, vikarie bakom trummorna, som jag träffade för bara några månader, är den jämförelsevis minst namnkunnige, fast jag hört honom med Merit Hemmingson, Andreas Hourdakis och senast Bach Jazz. Han har också tidigare samarbetat med Tonbruket på scen. Av de två ansvariga för musikalisk ledning ska erkännas att Oscar Micaelsson är obekant för mig: kompositör, organist, medlem i slagverksensemble, improvisationsmusiker och solopianist verksam i USA.
Johan Lindström som förtjänar att geniförklaras har jag desto bättre koll på. Förutom att ha odlat ett eget tonalt universum, har han frontat i egna konstellationer och varit sideman som innovativ strängbändare. Lika stora meriter har han i egenskap av producent. Trakterar här främst pedal steel, piano och elgitarr. Lika prisad och mångsidig är värmlänningen Martin Hederos som solopianist, medlem i Soundtrack Of Our Lives, frontfigur i Hederosgruppen, samarbete med Ane Brun, ena halvan av åter aktuella coverduon Hederos & Hellberg och mycket mer. På Folkteatern där han tidigare lirat med jazzigt prisade Hederosgruppen spelas klaviatuinstrument (orgel etc.) och fiol. Dan Berglund har ett förflutet i E.S:T som turnerade globalt, blev världsberömda och vars karriär fick ett så grymt tragiskt slut. Senaste åren har jag hört honom i exempelvis Rymden, Mattias Risbergs Mining XL och E.S.T 30/ Symphony. Basisten grundade gränsöverskridande Tonbruket. Skivsläpp har resulterat i osannolika fyra Grammis och Gyllene skivan-tilldelning. Dubbelt belönade Dig It To The End finns i cd-samlingen.
Högt ansedda blåsaren och låtskrivaren Per ”Texas” Johansson har tilldelats samma prestigefyllda utmärkelser för egna projekt mer än en gång. Och jag har före och efter hans uppehåll hört honom live under eget namn, med Rebecka Törnqvist, Pål Nyberg, Jazz Furniture, JH3 och fler konstellationer. I uppsättningen musiceras på tenor- och altsax, klarinett, basklarinett och oboe (kanske inte komplett och garanterar inte att uppräkningen av instrument är korrekt) Att få lyssna till dem live, deras approach på en egensinnig magiker, är för en musikälskare en ynnest.
Hög tid att fokusera på regissören, känd från Teater Tribunalen. Hon som frossat i detta extraordinära verk, synbart älskar att sätta tänderna i en djävulsk brygd på åtrå, hierarkier och drömmar spetsad med ett drogberoende som får sällan skådade, plågsamma konsekvenser in på nakna skinnet. Melouani Melani tycks ha en böjelse för att vilja skildra maktspel och perversioner. Har i Göteborg sett henne göra exempelvis Vi som är hundra, Att begära tre systrar, Babel, Idlaflickorna och Carmen.
I stora stycken funkar hennes estetik föredömligt i Black Rider. Men sättet att laborera med upprepningar och chockeffekter är riskabelt och i de sista tålamodsprövande scenerna kantrar anrättningen. Finns mycket att dras med i i gåtfull vildsint musikal där Pelle Grytt gör entré från läktaren och ensemblen tumlar upp förbi publiken i orgiastiskt inferno i ett senare skede. En rejäl brist med upplägget är att intryck sköljer över åskådarna i över två timmar non stop. Varför väljer regissören att slopa paus, välbehövlig tid för andhämtning? Kvinnan som i Teater-Sverige uppnått status som oantastlig lyckas kreera en önskvärd nerv i uppsättningen fram till dess oerhört utsträckta klimax där Tonbruket manglar med skärande dissonanser medan en slags antites till de mest omtalade inslagen i Oh! Calcutta! vältrar fram omtumlande som en evighetslång snedtripp, som skräckfylld freak show med avslutning på läktaren. Infernot utlöses när Wilhelm brutit samman och i sin psykos förenas med tidigare offer, lider alla helvetets kval tillsammans med dem. Utan att ha jämfört med uruppförandet i Hamburg blir omdömet: provokation som i längden tröttar ut. Mellika Melouani Melani är en exceptionellt krävande regissör, dock säkerligen stimulerande för medarbetare.
Som framgår av pressbilder är scenografin av det mer inbjudande slaget vilket välkomnas. Vild skog antyder mystiken, ramar in interiören, en hall i vinrött dekorerad med döda djur, i den herrgård där jägaren och hertiginnan huserar med husa och dotter. Till det visuella kontot ska därtill påföras videodesign. Ridån är i bruk åtskilliga gånger trots allt pågår i ett svep. Tar exempelvis lång tid innan vi ser bandet. Och ensemblen står inledningsvis i klunga framför ridån. Bland allt iögonfallande som sker ska inte glömmas hur noggrant och kul koreografin utformats.
I den farligt polariserade tid vi lever i kan det kännas befriande att få kliva in i annan värld, förvisso en otäck sådan. Den leder de drabbade över kanten genom handhavande med skjutvapen och begär av sexuell natur och längtan efter att bli hög på substanser. Visdomsord levereras, främst av Pegleg (satan själv som insmickrande utövar sitt ondskefulla beteende, förhäxar med sin trolldom). ”Den som köper mer än han har råd med måste betala vad det kostar”.
Ensemblen med sin heterogena sammansättning gör överlag strålande insatser. Andreas Rothlin Svensson som tillhör Dramatens fasta ensemble, gestaltar med bastant bravur Bertram, som så förrädiskt utlöser den skenande spiralen mot undergången. Birthe Wingren som sittande framför ridån med dockor vid var sin sida i en belysande stickspårs-scen är sjävmördaren Ernest Hemingway, har jag sett som Ulrika i Kristina från Duvemåla på GöteborgsOperan. En rutinerad aktris som förtjänstfullt bidrar en aning i skymundan. Jonas Sjöqvist presterar på sedvanlig hög nivå. Nu med några dagars distans har jag framför allt passionerade agerandet från Nina Jeppsson och Anna Lundström på näthinnan. Och värt att avslutningsvis ånyo betona vilka goda sånginsatser detta par utför, något de inte är ensamma om. Slår mig att skådespelares vokala förmåga ofta överraskar synnerligen positivt.
