Foto: Mats Bäcker
Tosca
Musik Giacomo Puccini
Libretto Luigi Illica och Giuseppe Giocosa efter pjäsen La Tosca av den franske dramatikern Victorien Sardou
Musikaliskt arrangemang Henrik Schaefer
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Ellen Ruge
Mask och peruk Therésia Frisk
Översättning: Tuvalisa Rangström
Dirigent Henrik Schaefer
Ensemble Elisabeth Meyer, Per Lindström,
Marcus Jupither, Gustav Johansson, Marcus Bartoletti,
Wiktor Sundqvist, Johan Gummesson och Oliver Hagenfeldt Eek
Folkoperans kör och orkester samt barnkör från Sollentuna
musikklasser
Tosca är en samproduktion mellan Folkoperan och Norrlandsoperan
Folkoperans Tosca är fantastisk och starkt berörande. Strålande sångare och en knivskarp regi får detta våldsamma triangeldrama att tränga in på djupet och musiken glöder och svallar mot himmelska höjder.
Handlingen i denna både brännheta och iskalla föreställning är skickligt placerad i skärningspunkten mellan historiens stormvindar och dagens politiska kaos, maktkamp mellan tyranner och förtryck av oliktänkande. Skiftet mellan tidsplanen sker så sömlöst att bara det är värt applåder.
Som sedvanligt har regissören Eirik Stubø skalat av och stiliserat dramat och det framstår i ett förklarat närmast sakralt ljus. Även scenografin är avskalad och rekvisitan spartansk – ett bord, några stolar, en liten målning, enkla blomster och givetvis en vass blänkande kniv.
Första akten känns närmast som om den utspelas i en repetitionslokal. Att det är en kyrka framgår endast av ett klart brinnande ljus i centrum och kors på en råbarkad fondvägg. Dessutom har orkestern – med intensitet och luftighet dirigerad av Henrik Schaefer- placerats på scenen så att sångarna har litet svängrum.
Efter paus när handlingen förflyttas till Scarpias boning har orkestern fått en mer undanskymd placering. Det enda som tillåts lysa, trots att palatset lär pråla av guld, är Toscas vackra röda klänning som symboliserar het kärlek, uppror och blod som kommer att flyta.
Tosca är en av världens mest älskade och spelade operor. Främst givetvis för Puccinis musik men också för att den har tre mycket intressanta karaktärer som dras in i en kamp mellan liv och död. Den berömda sångerskan Tosca, hennes älskade, konstnären och tillika revoltören Cavaradossi och den grymme polischefen Scarpia som åtrår den sköna Tosca och vill döda alla motståndsmän.
Trots att skeendet bara utspelas under ett dygn hinner väldigt mycket hända. Sinnesstämningen hos Tosca växlar dessutom brant mellan lättjefull kärlek, fruktan, avsky, list, hopp och till slut oåterkalleligt mörker. Elisabeth Meyer gör rollen med total inlevelse och hon har en underbar kristallklar röst.
I första akten möter vi Tosca när hon besöker kyrkan Sant´Andrea della Valle i Rom där Cavaradossi – utmärkt tolkad av Per Lindström – har i uppdrag att måla en bild av Maria Magdalena. Strax innan har han avbrutits i arbetet av Angelotti en likasinnad republikan som rymt från fängelset. Givetvis vill Cavaradossi hjälpa en vän i nöd. När Tosca gett sig av hör de en kanon på avstånd. Vännerna tror att deras motståndskamp är förlorad och beger sig tillsammans på flykt undan polisen.
Minuter senare gör polischefen Scarpia entré. Marcus Jupither gör honom till en vidrig, egenkär diktator och sjunger med en obändig kraft och pondus som känns som den dominerar hela salongen. Han är rasande över att upprorsmakarna kommit undan och samtidigt väldigt nöjd med de kungatrognas påstådda seger mot Napoleons armé vid Marengo. Detta bör firas med en lovsång till Gud befaller han kyrkans sakristan – fint gestaltad av Marcus Bartoletti. Sedan tar ett makalöst vackert Te Deum vid. Folkoperans kör förstärks av en talrik barnkör.
I andra akten avvaktar Scarpia otåligt i sitt palats att den förrymda fången ska tas av hans underhuggare. Han väntar även lystet på Tosca. Hon ska sjunga på festen som ska hållas för att fira segern över Napoleon. I ett rum intill torteras Cavaradossi för att han ska avslöja var hans vän finns. Tosca står inte ut med hans vrål av smärta och avslöjar Angelottis gömställe.
Plötsligt slår nyheten om att segerryktet är falskt ner. Cavaradossi jublar och Scarpia beordrar att han ska avrättas. Tosca vädjar desperat för sin älskades liv. Scarpia säger att det finns ett sätt – om hon ger sig till honom. Hon accepterar villkoren om han skriver en frisedel som ger henne och Cavaradossi fri passage från Rom. Scarpia ger henne misstänkt villigt en sådan och säger att det bara kommer att ske en skenavrättning av Cavaradossi. Tosca låter Scarpia omfamna sig men stöter sedan våldsamt kniven hon dolt i hans kropp. Det är en otäck avrättning som hon nästan verkar njuta av.
Cavaradossi ber under tiden sin fångvaktare att få skriva ett avskedsbrev till Tosca. Per Lindström sjunger innerligt vackert och med djup smärta orden i det. Vi förstår att han nog inte tror på att han kommer att få leva. Men Tosca är full av hopp och säger till honom att det är som på teatern bara en lek. ”Låtsas att du blir träffad av skottet och res dig så upp”. Sedan kan vi lämna allt det här bakom oss. Orkesterns brassektion får forma bilden av exekutionspatrullen och musiken ljuder så stark att det skär i öronen när skottet som dödar allt hopp avlossas.
Tosca är ännu en triumf för Folkoperan med sång, musik och regi på toppnivå. Applåderna ville aldrig ta slut. Föreställningen är givetvis ett måste för alla som älskar opera. Den kan också bli en jättefin ingång till operavärlden för de som ännu inte upptäckt denna konstform. Ett stort plus är att här alltid sjungs på svenska och att dramatiken kommer så tätt inpå.
Detta skildras på scenen genom det lågmälda men varma relationen mellan den åldrande fadern och sonen – ännu mitt i livet. Och parallellt genom ålens liv – som enskilt exemplar och som djurart som om den försvinner tar med sig dess ännu olösta gåtor i djupet.
Coraline är underbar, spännande, magisk och kan helt klart tala till barn. Dess målgrupp är barn från nio år och uppåt. Också som vuxen engageras jag av handlingen. Musiken är stark och det är seriös operamusik med en del jazzinfluenser. Ett bra initiativ för att få en ny generation att upptäcka och älska opera.
Där hittar hon en magisk värld, en spegelvänd kopia av vår värld men där allt är mycket bättre. Maten är underbar, med chokladtårta till efterrätt. Hennes vanliga föräldrar har kopior där som är mycket givmildare och vill ge henne vad hon än önskar och de behöver inte ens jobba utan kan ägna all sin tid åt att umgås och vara med Coraline. Allt är som en fluffig dröm. Bara en sak är skum. Ingen person har ögon. Där ögonen borde sitta finns knappar. Coraline får erbjudande av sin nya mamma i spegelvärlden att stanna där för alltid. Det enda hon behöver göra är att byta ut sina ögon mot knappar. Coraline känner på sig att något är skumt, trots att alla är så underbart snälla och givmilda.
Moralen i budskapet är tydlig, förstås. Överflöd är inte alltid samma sak som kärlek. Och att vara en del av en äkta gemenskap är inte alltid en dans på rosor. Det gör inget att det finns ett tydligt budskap, kanske lite övertydligt till och med – där finns också delar av handlingen som förmedlas på flera nivåer och en del saker som inte sägs ut lika klart. Jag tänker på hur det magiska i den spegelvända världen också är en metafor för fantasi, drömmar och kultur – och att det inte bara finns i en egen värld med en stängd förr emellan. Den finns också i vår vanliga värld och i vår vardag, om vi vill öppna våra ögon.