Strandad
Musik Karin Rehnqvist
Text Kerstin Perski
Dirigent Cathrine Winnes
Regi Natalie Ringler
Dramaturg Katarina Aronsson
Scenografi Anna Heymowska
Kostym och mask Moa Möller
Ljus Tobias Hagström Ståhl
Koreografi Roger Lybeck
Premiär på Kungliga Operan 19 november 2022
Kungliga Operan uppför inte bara de gamla klassikerna utan beställer med jämna mellanrum också nyskriven opera – som kanske även de kan bli klassiker en dag. I lördags fick vi höra resultatet av en sådan beställning: uruppförandet av Karin Rehnqvists opera Strandad. Den är en ”rituell opera om sörjandets väg” där vi får följa huvudpersonens, Marias, bearbetning av sitt trauma. Som kanske är känt vid det här laget är det Karin Rehnquists upplevelse på plats av tsunamin i Thailand 2004 som ligger till grund för temat, men för att göra operan mer allmänmänsklig utgår den i stället från en ”urkatastrof”, nämligen vulkanutbrottet i Pompeji, men förlagd i modern tid.
Första akten utspelar sig till största delen på en badstrand, där kören är härligt utspridd som semesterfirande solbadare. Till stranden kommer Maria och stör stämningen med sin virriga och skärrade uppenbarelse. Är hon en uteliggare? En mentalpatient? En flykting? Så småningom förstår man att hon har varit med om en traumatisk händelse. Hon vill inte minnas, men hennes alter ego, ”Den Andra”, en skuggfigur som följer henne som ett ont samvete, tvingar henne att så småningom konfrontera sina minnen. Att hon faktiskt släppte taget om sin lilla dotter. Att hon bad sin man att gå in i elden för att leta efter henne. Varför gjorde hon inget själv? Kan hon någonsin bli förlåten? Hon ville ju bara leva. Vi får följa hennes sorgeprocess som så småningom ändå leder till försoning och möjlighet att gå vidare i livet.
Med undantag från inledningen, som jag tycker sitter lite löst, är första akten en stark upplevelse. Föreställningen är verkligen ett allkonstverk. Scenografin är raffinerad i sin enkelhet, parhästen Kerstin Perskis libretto är träffsäkert och poetiskt, musiken tät, ofta suggestiv och typiskt Rehnqvistsk, med allt från glittrande slagverksskurer, skimrande disharmonier, sordinerade trumpeter till dova toner av bland annat kontrabasklarinett. Körpartierna som är hennes signum är mäktiga. I stället för som i en traditionell opera, är musiken mer sömlös och fungerar som förstärkning av handlingen, eller kanske snarare av tillståndet som huvudpersonen befinner sig i. Jag tänker att Karin Rehnqvist under andra omständigheter kunde ha gjort en utmärkt alternativ karriär i Hollywood som filmmusikkompositör. Sångarna är kompetenta, kören mangnifik. Lena Willemark är perfekt som ”Den Andra”: loj i rörelserna, ständigt rökande, med en skarp blick som skär rakt in i Marias mörka hjärta, samtidigt som hon lyckas utstråla en subtil underton av humor. Sättet hon sjunger på, rakt och rått utan vibrato, är effektivt som kontrast till de skolade rösterna och den kontrollerat framförda musiken.
Den andra akten, som är mer mörk och där själva klimax i sorgearbetet egentligen nås, berör mig dock mindre. Oklart varför. Jag tror att det kan ha att göra med att den – trots att allt är lika kompetent och intressant utfört som i första akten – i längden blir lite statisk. Säga vad man vill om postmodernisterna, men så länge musiken ska komponeras i inom ett självpåtaget regelverk där inget får låta ”insmickrande” eller bli ”effektsökande”, skapas aldrig heller de där riktigt förlösande styckena som ett verk av det här slaget kanske behöver för att träffa själen på riktigt. Men det kanske bara är min själ som är så banal, vad vet jag. Och lägg förresten inte för stor vikt vid det sista jag skrev. Strandad är en mycket uttrycksfull, intressant, djup och vacker opera, som definitivt bör upplevas.
Den kungliga logen var förresten som vanligt tom. Varför? Här uruppförs en opera av en av våra stora svenska samtidskompositörer (en kvinna till på köpet om vi nu ska ha de glasögonen på oss). En unik och viktig händelse i kulturvärlden alltså. Är det någon gång man förväntar sig att kulturens beskyddare borde vara på plats är det väl just vid ett sådant tillfälle. När annars? Kanske ska Kungliga Operan fundera på att sälja ut de attraktiva platserna?
Detta skildras på scenen genom det lågmälda men varma relationen mellan den åldrande fadern och sonen – ännu mitt i livet. Och parallellt genom ålens liv – som enskilt exemplar och som djurart som om den försvinner tar med sig dess ännu olösta gåtor i djupet.
Hur fungerar då det hela? Svårt att säga, faktiskt. Det är roligt att få höra ett så både friskt och lyhört samspel hos musikerna. Och luta, detta underbara instrument! Grünewaldsalen ger föreställningen en intim och värdig inramning. Och det som Operabyrån gör är ju en helt och hållet positiv och viktig sak; båda konstnärerna förtjänar sin rättmätiga plats jämte sina manliga motsvarigheter i historien och behöver lyftas fram. Men ändå är det något som inte fungerar fullt ut. Jag tror att man vill för mycket helt enkelt. Det spretar, det är svårt att få ihop alla teman så att de bildar en fungerande helhet. Och man kan heller inte anklaga föreställningen för att vara lättillgänglig.
En presentation av verket och tankarna bakom hade varit en trevlig inramning om en avsikt är att bjuda in publiken till att bättre förstå de bägge kvinnornas konstnärskap. Kanske kanske, tar Operabyrån sitt uppdrag på lite för stort allvar den här gången för att våga skapa en föreställning som berör på riktigt.
I sista akten är Violetta döende. Hon har ångest för hon vet att ingen kommer att sakna henne. Men så kommer Alfredo och fadern till hennes dödsbädd för att be om förlåtelse och försoning. Violetta och Alfredo betygar varandra sin kärlek och börjar hoppas på en gemensam framtid, men det är för sent och Violetta dör.