Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Ulrika Sandhill

Recension: Artemisia med Operabyrån – Lyhört, samspelt, men med en handling som vill för mycket

by

Foto: Elisabeth Ohlson

Artemisia
För idén står Operabyråns konstnärliga ledare Christina Larsson Malmberg och Catalina Langborn
Elisabet Ljungar – koncept, libretto och regi
Hedvig Ljungar – scenografi och kostym
Medverkande
Christina Larsson Malmberg – sopran
Catalina Langborn – barockviolin
Mime Yamahiro Brinkmann – barockcello
Jonas Nordberg – lutor
Mayumi Kamata – cembalo
Artemisia är ett samarbete med Konserthuset Stockholm.

Det är inte helt lätt att recensera föreställningen Artemisia, Operabyråns senaste verk som uppfördes i Grünewaldsalen på Konserthuset kvinnodagen den 8 mars.
Operabyrån bildades 2010 och har som idé att lyfta ut historiska kvinnor ur skuggorna. Denna gång är det två kvinnor från barocken under tidigt 1600-tal, den alltmer uppmärksammade italienska målaren Artemisa Gentileschi och den franska tonsättaren Élisabeth Jacquet de La Guerre som man tar sig an.

Föreställningen skildrar Artemisia som konstnär och kvinna, där den våldtäkt som hon utsätts för av sin målarlärare vid 19 års ålder är central. Föreställningen väver också in de bibliska kvinnorna Esther, Susanna och Judith, vars öden de båda konstnärerna intresserat sig för och skildrat på varsitt håll i måleri och i kantater. Hämnden på, eller besegrandet av mannen, förövaren, är alltså det underliggande temat. Musiken framförs på cembalo, barockcello, barockfiol, långhalsad luta (teorb) samt av en sopranstämma i kantaterna. Lutspelaren och violinisten spelar också rollerna som läraren respektive Artemisia på ett stiliserat, pantomimlikt sätt. Förutom musik av de La Guerre hör vi också musik av andra tidiga barockkompositörer som Rameau och Lully.

Hur fungerar då det hela? Svårt att säga, faktiskt. Det är roligt att få höra ett så både friskt och lyhört samspel hos musikerna. Och luta, detta underbara instrument! Grünewaldsalen ger föreställningen en intim och värdig inramning. Och det som Operabyrån gör är ju en helt och hållet positiv och viktig sak; båda konstnärerna förtjänar sin rättmätiga plats jämte sina manliga motsvarigheter i historien och behöver lyftas fram. Men ändå är det något som inte fungerar fullt ut. Jag tror att man vill för mycket helt enkelt. Det spretar, det är svårt att få ihop alla teman så att de bildar en fungerande helhet. Och man kan heller inte anklaga föreställningen för att vara lättillgänglig.

En presentation av verket och tankarna bakom hade varit en trevlig inramning om en avsikt är att bjuda in publiken till att bättre förstå de bägge kvinnornas konstnärskap. Kanske kanske, tar Operabyrån sitt uppdrag på lite för stort allvar den här gången för att våga skapa en föreställning som berör på riktigt.

Operarecension: La Traviata – Vackert samspel, fantastiska röster men för minimalistisk scenografi

by

Foto: Sören Vilks

La Traviata
MUSIK Giuseppe Verdi
TEXT Francesco Maria Piave
REGI Ellen Lamm
SCENOGRAFI, KOSTYM & MASK Magdalena Åberg
LJUS Torben Lendorph
DRAMATURG Katarina Aronsson
KOREOGRAFI Ambra Succi
Premiär på Kungliga Operan i Stockholm 23 november 2019

La Traviata får man väl säga är operornas opera, ständigt spelad runt om i världen på grund av sin odödliga musik. Och den tidigare bäst-förestämplade handlingen om hedersproblematik är ju plötsligt riktigt högaktuell. Violetta är en lyxprostituerad och lungsjuk kvinna som lever för stunden och byter kärlek för materiella ting. Männen avgudar henne men själv har hon aldrig engagerat sig speciellt mycket i någon man. Förrän hon träffar Alfredo. Hon lämnar livet i sus och och satsar på kärleken till honom. När Alfredos syster ska gifta sig kräver pappan av Violetta att hon ska lämna Alfredo – allt för familjens heder och anseende. Det går ju inte att ha en fallen kvinna i släkten. Violetta blir förtvivlad men lyder fadern. Hon säger till Alfredo att hon längtar efter sitt gamla liv och att hon är kär i sin gamle älskare, baronen Duphol vilket gör Alfredo förtvivlad och fylld av hämndbegär.

I sista akten är Violetta döende. Hon har ångest för hon vet att ingen kommer att sakna henne. Men så kommer Alfredo och fadern till hennes dödsbädd för att be om förlåtelse och försoning. Violetta och Alfredo betygar varandra sin kärlek och börjar hoppas på en gemensam framtid, men det är för sent och Violetta dör.

Musikaliskt är uppsättningen härlig. Huvudpersonerna, Ida Falk Winland som Violetta, Bror Magnus Todenes som Alfredo och Karl-Magnus Fredriksson som Alfredos pappa har alla fantastiska röster för rollerna och Violetta och Alfredos pappa känns helt självklara i sina karaktärer. Kören är strålande, och Verdi kunde ju verkligen det här med att skriva för kör. Öronen får alltså sitt. Det man saknar är kanske något också för ögat.

Magdalena Åberg, som har många fina scenuppsättningar bakom sig, står för scenografin. Öppningsscenen i form av en epilog är magnifik. Ridån höjs och vi möts av en anatomisk teater fullsatt av kostymklädda män. De har blickarna vända mot obduktionsbordet, mot Violettas döda kropp. Det är mycket effektfullt. Man riktigt känner Violettas utsatthet. I övriga akter är scenen i princip tom sånär som på ett bord och ett par stolar. Allt, även allas kläder går i grått och svart – förutom Violettas klänning som är vampigt guldglansig.

Kanske ska denna minimalistiska scenografi understryka ”den manliga blicken” som man vill utforska i uppsättningen. Men för mig fungerar det inte riktigt hela vägen. De grå kostymerna och den avskalade miljön gör att min kanske skruvade hjärna associerar till mingel på kontoret snarare än till de glamourösa fester och galna karnevaler som ju operans handling är fylld av. Och kärlekshistorien mellan Alfredo och Violetta känns inte heller riktigt övertygande. Medan Violetta här är en glamourös Rita Hayworth-kopia som kan linda vilken man hon vill runt sitt lillfinger påminner Alfredo mer om en Toyotaförsäljare i sin ljusgrå dressmankostym och sina bruna mockaloafers. Man förstår ärligt talat inte riktigt vad hon ser hos honom.

Nej, för mig blir den stora behållningen i den här uppsättningen helt klart musiken. Men det räcker å andra sidan långt. Det är underbart att höra samspelet mellan Hovkapellet, sångarna och kören, allt dirigerat av den unge Venezulansk-schweiziske dirigenten Domingo Hindoyan. Och Verdi är alltid Verdi!

Man kan bli lite rörd i hjärtat av historien också, men då snarare av pappans ånger när han insåg hur fel han handlat och hur han uppriktigt och förtvivlat ber Violetta om ursäkt, än av Violettas död i sig. Jag vet inte om det var ett medvetet grepp eller inte, men det gör ju faktiskt historien lite mer dagsaktuell.

Kungaparets loge var som vanlig tom. Synd på så fina platser.

Operarecension: Trollflöjten – en härlig föreställning

by

Trollflöjten
MUSIK Wolfgang Amadeus Mozart
TEXT
Emanuel Schikaneder
REGI Ole Anders Tandberg
SCENOGRAFI Ole Anders Tandberg
KOREOGRAFI Anna Koch
KOSTYM & MASK Maria Geber
LJUS Ellen Ruge
DRAMATURG Katarina Aronsson
SPRÅK Föreställningen ges på svenska med svensk textning på textmaskin
Spelas från 18 oktober till 04 december 2019

Nu är det sista chansen att gå på Trollflöjten i Ole Anders Tandbergs något skruvade regi på Operan i Stockholm – en favorit i repris på den uppsättning som framfördes på Operan 2012.
Öppningsscenen är en skolsal från 60-talet med bänkar och vita takglober i snörräta led inspirerad av Peter Tillbergs tavla ”Är du lönsam lille vän?”. Instängd där inne sitter Pamina i formen av en trulig skolflicka i vita kalasbyxor. Pappa Sarastro är scoutledare från förra seklets första årtionden, Monostatos är en 1600-talspräst med pipkrage, Pamino är en tafatt prins i illasittande dressmankostym och Papageno är något slags 90-talsanarkist. Hur de hänger ihop tidsmässigt är oklart – åtminstone för mig.

Scenografin är vacker, fyndig och innehåller många små aha-moments, där plötsligt blommor eller små luftballonger regnar ned från skyn och där luckorna i scengolvet används på de mest oväntade sätt. Scenen blir så småningom ett nordiskt fjällandskap där följaktligen björnar och inte lejon utgör de farliga djuren. Första akten är härligt betagande – prima verklighetsflykt till Mozarts ljuvliga musik.

Andra akten levererar inte riktigt på samma nivå, åtminstone inte under gårdagens föreställning. Jag får intrycket av att orkestern börjar spela lite på rutin och de kommer lite i osynk med sångarna ett par gånger. Sceneriet är också mer statiskt än i första akten, och de prövningar som Tamino får utstå och som skulle kunna ge föreställningen lite djup och allvar tycker jag slarvas bort lite. Bidrar till känslan gör nog också att Sarastros stämma inte riktigt har den djupa klang som krävs för att göra sina mäktiga och allvarsamma arior rättvisa. Det hela är ju visserligen en saga, men just därför borde man kunna ta ut kontrasterna ordentligt.

Men herre jösses, detta är petitesser. Det är en härlig föreställning med överlag mycket fina sångare och musik som sätter sig i hjärtat och huvudet. Folkligare än Folkoperan. Gå och se. Sista chansen är onsdag den 4 december.

Recension: Clara Schumann 200 år – en fantastisk upplevelse med vacker, passionerad och spännande musik

by

Blåsarsymfonikerna:
Clara Schumann 200 år på Musikaliska Akademien, Stockholm
21 september 2019
Medverkande
Terés Löf, piano
Blåsarsymfonikerna
Dirigent: Cahtrine Winnes
Iscensättning: Konstmusiksystrar
Kostymdesign och scenografi: Sera Cederberg
Konferencierer: Kajsa Magnarsson och Anna Jakobsson

Programmet:
Clara Schumann
O Lust, o Lust, vom Berg ein Lied ur Sechs Lieder aus Jucunde op.23 nr.6 (1853)
Ballade nr.4 i D-moll och Toccatina nr.1 i A-moll ur Soirées Musicales op.6
Pianokonsert i A-moll op.7 (1833–36)
Robert Schumann
Träumerei ur Kinderszenen op.15 nr.7 (1838)
Olav Berg
In Brief (2006)
Catharina Backman, Ylva Fred, Madeleine Jonsson Gille, Kajsa Magnarson, Alexandra Nilsson, Kajsa Magnarson
Är jag den enda?
Johannes Brahms
Akademisk Festouvertyr i C-moll op.80 (1880)

Härligt 200-årskalas med Musikaliska Akademien och Clara Schumann
När musikaliska Akademien fyller 200 år passar man på att fira det med att uppmärksamma årsbarnet tillika akademiledamoten Clara Schumanns konstnärskap. Firandet görs också i samarbete med nätverket Konstmusiksystrar, som jobbar för en jämställd scen i musiklivet. Fem kvinnor i nätverket har fått ett beställningsverk från Kulturrådet att tillsammans komponera ett stycke med inspiration av Clara Schumanns pianokonsert, vilket uruppfördes på konserten.

Konserten föregicks av ett samtal med tonsättarna på temat om geniet, det som av hävd är manligt kodat. Utgångspunkten var det forna underbarnet Clara Schumanns dagboksanteckningar där hon många år senare som maka och mor skriver:
”Jag trodde en gång att jag var besatt av kreativ talang men jag har gett upp tanken. En kvinna ska inte komponera – det har aldrig funnits någon som kunnat det. Skulle jag vara den enda?

Genom sin komposition vill Konstmusiksystrarna bevisa att Clara hade fel, att de finns och har funnits många kvinnor som komponerar – och kanske också krossa myten om det ensamma (manliga) geniet som förutsättning för kreativt skapande.
På repertoaren står förutom Clara Schumanns pianokonsert och nätverkets stycke ”Är jag den enda?” bland annat maken Roberts ”Träumerei” ur Kinderszenen och parets gode vän Johannes Brahms akademiska festouvertyr. Blåsarsymfonikerna framför verken under ledning av norska dirigenten Cathrine Winnes. Pianosolist var konsertpianisten Terés Löf. Solocellist i pianokonsertens andra sats var Christina Wirdegren.

Konserten gick alltså i kvinnligt tecken, något man egentligen skulle vilja slippa notera som speciellt anmärkningsvärt. Och om det nu händelsevis fanns någon i publiken som i smyg var tveksam till det hele så måste hen ha blivit omvänd under konsertens gång. Den fantastiska Cathrine Winnes hade blåsarsymfonikerna i ett perfekt grepp, fast, tydligt men ändå lekande lustfyllt. Terés Löf spelade Clara Schumanns pianokonsert med en härlig passion; fritt, ledigt men med precision och styrka. Befriande också att hon uppträdde så chosefritt, i en bekväm och redig långklänning och utan obekväma klackskor som jag antar gjorde att hon kunde koncentrera sig helhjärtat på spelandet.

Efter pausen var det dags för uruppförandet. Och hur var nu det? Jo, intressant, absolut! Rent musikaliskt vet jag inte hur det talade med Clara Schumanns kompositioner, men stycket innehöll allt från eteriskt xylofonspel, taktfasta, suggestiva stötar som från en mekanisk maskinpark eller kulspruteknatter, massiva ljudkaskader och sublima solistpassager där kontrabasen som enda stråkinstrument utgjorde det dova tongolvet. Och mycket mer. Som ljudupplevelse är stycket utan tvivel ett mycket högkvalitativt sådant i den nutida paletten – vilket visar att samarbete fungerar. Samtidigt blir det för mig helt ärligt inget annat än en spännande ljudmatta eftersom kompositionen underkastar sig de modernistiska lagarna som fortfarande gäller i skrået och som förkastar allt som är för melodiskt och intagande. Kanske skulle det vara befriande för kvinnliga kompositörer att göra upp med den här kvävande modernismen som ju faktiskt föraktade ”kvinnliga värden” och göra något eget på riktigt, kanske till och med genom att – hemska tanke – ta sig ur återvändsgränden och ta fasta på ett par punkter i backspegeln?

Om man vill blicka tillbaka på Clara Schumanns tonsättarskap, är det också viktigt att veta att hon skrev sin pianokonsert som hon har blivit mest berömd för, när hon endast var mellan 13 och 17 år. Så oavsett kvaliteten på detta verk hör man att hon mognat mycket som tonsättare i stycken hon skrev senare, exempelvis i hennes pianotrios. Så om ett syfte med konserten var att visa upp hennes konstnärskap hade det varit roligt att få höra mer också av hennes senare verk.

Men nog med petitesser. 200-årsfesten var en fantastisk upplevelse med vacker, passionerad och spännande musik framförd av av en blåsarsymfoniker i toppform, fina solister och en cool, snygg, karismatisk och professionell dirigent. (Jag vet att ingen man skulle bli bedömd på det sättet men det är vad alla sitter och tänker så varför inte skriva det.) Bra gjort! Synd att ni missade detta, alla ni ungdomar under 80, för det var väl där ungefär som medelåldern på publiken låg.

Operarecension: Skapelsen på Folkoperan bjuder på härlig stämning

by

Haydn hade oturen att vara samtida med Mozart och hamnar därför ofta i hans skugga. Men det är synd, han var en produktiv skicklig kompositör, och en klo är väl Skapelsen, det mäktiga oratorium han skrev år 1798 och som nu Folkoperan nu sätter upp i samarbete med Stadsteatern.

Librettot är en blandning av bibelns skapelseberättelse och Miltons epos Paradise Lost, som beskriver hur Adam och Eva fördrivs från lustgården. Men det låter mer komplicerat än det är. Verket i sig är egentligen en vänlig saga som förundrat vill visa på det storslagna i allt vi har omkring oss. Genom de tre ärkeänglarna Gabriel (Susanna Stern, sopran) Rafael (Martin Hatlo, bas) och Uriel (Jesper Säll, tenor) får vi i recitativ och arior följa hur Gud skapade först ljuset, sedan jorden, havet, himlen, solen, stjärnorna, månen, växterna, alla djuren, …och till sist Adam och Eva. Mellan varven kommer hyllningskören, för Gud såg att det var gott.

Folkoperans orkester och Mikaeli kammarkör framför musiken precis så sublimt och storslaget som man vill att det ska låta. Folkoperan har satsat på många musiker, något som behövs i den torra akustiken, och det gör susen. Klangen blir fyllig. Och körens klang är tät, renklingande och mäktig. Solisterna är fina och har en underbar kommunikation på scenen, inte minst tack vare Susanna Sterns karisma.

Ärkeänglarna skojar till det hela ibland, går ur sina roller och berättar om hur Haydn tänkte sig det hela, eller skålar i champagne och dansar loss som riktiga party animals till hyllningskören när de firar hur bra jobbet med skapelsen går.

Eftersom det är Folkoperan med Mellika Melouani som konstnärlig ledare som ligger bakom uppsättningen, måste det också in lite normkritik i det hela. Enligt programbladet vill hon ”skrota skapelsen” som ju är ”starkt normativ” och ersätta den med alternativa kärlekar. Därför tar hon upp på scen människor som delar med sig av sina historier om kärlek som begränsats av tradition, normer, religion, politik och på duken bakom får vi se  homosexuell och lesbisk kärlek.

Men det mest normbrytande som händer på scenen (nu när normkritik blivit norm) och som man nästan ber om ursäkt för i programbladet, är att man också hyllar parförhållandet. Man till och med bjuder på ett riktigt bröllop mellan – håll i er – en man och en kvinna. Det är faktiskt ett riktigt brudpar som blir gift på riktigt, borgerligt, av en vigselförrättare på scen. Det är ju ett härligt publikfriande och underbart grepp och publiken jublar. Den gamla heteronormativa kärleken får alltså vara med ett tag till – och ur skapelsesynpunkt är den ju faktiskt också den enda möjliga. Om vi inte kan lyda guds uppmaning att ”vara fruktsamma och föröka oss” stannar ju skapelsen så att säga av.

Därför skjuter kanske Folkoperan lite bredvid målet när det gäller logiken, men vad gör det? För föreställningen är fylld av glädje, värme och en dos humor, och duger inte det så har man fått njuta av Haydns fullödiga musik. När den klingat av och de medverkande fått sina blommor på scen väntar ytterligare brölloppsfestligheter i foajen. Ett kul och överraskande grepp! Man går därifrån med ett stort leende på läpparna.