Tosca

Vad: Tosca, opera av Giacomo Puccini

Var: GöteborgsOperan

När: 23 november 2011

Tid: c:a tre timmar inklusive två pauser

 

Jag missade premiären på GöteborgsOperans Tosca, men i går såg jag andra föreställningen. Det var ytterligare en fin operaupplevelse, denna säsongens andra ”Tosca” (jag såg DKT:s ”Tosca” (för typ två månader sedan).

Den här gången handlade det om en uppdatering, med handlingen förlagd i Mussolinis Rom dvs 1930-talets Italien. Enligt regissören skulle detta bero på att man från produktionsteamet ville göra det lättare för publiken att identifiera sig med historian bakom ”Tosca”. Det anser jag nog är ett mycket tveksamt argument som inte håller särskilt länge vid en granskning. Ett litet exempel när Cavaradossi återkommer till Scarpias inre rum, efter att ha genomgått tortyr, utropar han vid beskedet att Napoleon har segrat vid Marengo och att generalen Melas är på flykt Viva Bonaparte  bl.a detta samtidigt som handlingen har förlagts till modernare tid.

Det är min bestämda uppfattning att det är helt onödigt att tidsmässigt göra en dylik uppdatering. Puccini´s musik och de alldeles utmärkta sånginsatserna håller i alla lägen. Dessutom tror jag faktiskt inte att publiken har enklare att identifiera sig med Mussolinis 20- och 30-tal.

Historian i ”Tosca” handlar i min sammanfattning om att målaren Mario Cavaradossi älskar Floria Tosca, som besvarar hans kärlek, men Tosca åtrås även av baron Scarpia chef för kungadömet Neapels terrorpolis.  Scarpia vill alltså ha Tosca i säng och han vill absolut att det skall ske med lite tvång – det ger en extra krydda åt livet sjunger han.

Scarpia har en hel rad hantlangare i sin tjänst och påstår att Cavaradossi skyddar den tidigare konsuln i Rom, som precis har lyckats fly från Castel S´Angelos och när han inte vill avslöja var han har gömt Angelotti döms han till döden. Straffet skall verkställas redan nästa morgon.

Det är trots förläggning i en annan tid än originalhandlingen en alldeles utmärkt föreställning med utmärkta solistinsatser på alla händer och fötter.

Det börjar direkt med en strålande Tomas Lind, som Cavaradossi och jag kan utan tvekan konstatera att jag aldrig har hört honom i bättre form, som han dessutom bibehöll föreställningen igenom. Innan Floria Tosca äntrade scenen fick vi lyssna till två strålande röster till nämligen Peter Loguin, som Sakristanen och Marco Stella som Angelotti. Två helt utmärkta prestationer och det är jag inte riktigt van vid och det är nästan så att man får känslan av att GO besätter sina bästa krafter även i de mindre rollerna, precis som förövrigt Metropolitan Opera i New York gör.

Ingela Brimberg är som klippt och skuren för rollen som den svartsjuka Floria Tosca, ja hon var helt magnifik och det var inte bara hennes stora paradnummer som hon klarade med glans; det var en fullödig insats föreställningen igenom. Bravo, eller kanske heter det brava, men magnifikt var det.

Att Anders Lorentzson var en kraftfull och magnifik Scarpia behöver jag kanske inte särskilt skriva. Han är ett riktigt nav på GöteborgsOperan och hans basbaryton passar utmärkt i rollen. Det verkar också som en god sånginsats från en sångare lyfter hela föreställningen och detta gäller i princip samtliga inblandade, men särskilt den kvartetten som innan operan var slut hade fått sätta livet till.

Även övriga medverkande var bra och utöver sina sånginsatser agerade de sceniskt alldeles utmärkt och detta omdöme gäller särskilt Jonas Olofsson som sjöng Spolettas parti. Det finns inget att anmärka varken på Jonas Landström, Sciarrone, eller Sven Törnell, som fångvaktaren, som övertalades att svika sin plikt i utbyte mot Cavaradossis klackring, men deras sånginsatser är ju som det heter av begränsad omfattning. En herdegosse sjöngs av Maja Lennwall och det var en fin inledning av den dramatiska tredje akten.

Även om jag som jag har konstaterat tidigare inte är någon fan av uppdateringar så måste jag ju erkänna att en del av scenerna hade hanterats på annat sätt än sedvanligt och det var utmärkt.

Det helt utländska produktionsteamet har all ära av detta och utöver regissörens, Lorenzo Mariani insats vill jag särskilt nämna den eleganta kläddesignen signerad Silvia Aymonino.

Äras bör den som äras bör och detta gäller i vanlig ordning den eminenta orkestern denna gång under dirigenten Shao-Chia Lü´s ypperliga ledning. GO:s kör gjorde också en utmärkt insats, även det är jag ju van vid.

Avslutningsvis vill jag gärna rekommendera alla som har möjlighet att gå och njuta av föreställningen och hör gärna av dig med din uppfattning, särskilt om den inte stämmer med min högst subjektiva dito.

 

Produktionsteam

Dirigent: Shao-Chia Lü

Regi: Lorenzo Mariani

Scenografi: Maurizio Baló

Kostymdesign: Silvia Aymonino

Ljusdesign: Christian Pinaud

 

Medverkande:

Floria Tosca: Ingela Brimberg

Mario Cavaradossi: Tomas Lind

Baron Scarpia: Anders Lorentzson

Angelotti: Marco Stella

Sakristanen: Peter Loguin

Spoletta: Jonas Olofsson

Sciarrone: Jonas Landström

En fångvaktare: Sven Törnell

En herdegosse: Maja Lennwall

 

GöteborgsOperans kör

GöteborgsOperans Orkester

Barnkör, statister

Recensioner

Magnus Haglund i GP

Karin Helander i SvD

Martin Nyström i DN